måndag 19 december 2016

Bortom politiken

Det är möjligt att prata om libertarianism utan att behöva snärja in sig i de politiska termerna och dess fält av nollsummespel, stater och vämjeliga regleringar. Att prata om libertarianism på den nivån skapar bara fiender. Folk ser all form av politisk förändring som ett hot och går på defensiven, med den undermedvetna vetskapen om att politik alltid är ett krig och att den som vill se en förändring oftast gör det med egen vinning i blicken. I ett politiskt perspektiv så är libertarianismen oerhört farlig och måste motarbetas på alla tänkbara sätt. Ingen, förutom de som redan gett upp om politiken, kommer vara beredda att lyssna på dig om du försöker skrika mot den tegelvägg som är ett politiskt samtal av idag.

Som jag ser det så är libertarianismen, och självfallet anarkin, inriktad på en enda sak: Självägande, och att se och förstå konsekvenserna som kommer av att ta det begreppet på allvar. Egentligen så behöver libertarianismen inte relatera till stater, skatter och allt vad det är eftersom effekterna av att söka äga sig själv uppstår i så många andra sammanhang än mot enbart en abstrakt auktoritär entitet, så som staten. På ett sätt är hela livet inriktad på denna fråga: Vi är placerade i existensen utom vår vilja och vi är på väg mot en destination vi aldrig med säkerhet kan veta särskilt mycket om. I den situationen har vi ett val- vi kan antingen se oss själva som ett offer för omständigheterna och skylla alla våra misstag och olyckor på livets obegriplighet, Guds sadistiska tendenser eller vad som helst annat. Eller så kan vi välja att försöka göra anspråk på, ta makten över det som är vårt liv.

Att oavsett hur ens liv ser ut och vilka förutsättningar vi börjar med, oavsett vilka talenter vi har till hands, så har vi som individer möjligheten att göra vad vi vill med det som getts till oss. Och det är så lätt att välja att kapsla in sig själv i systemet. Oavsett om det handlar om en tro på en rigorös och maktfullkomlig andlighet, en stat som svällt över alla rimliga breddar eller ett socialt normsystem som tagit på sig att styra över alla relevanta beslut så är det oerhört enkelt att som individ ge upp sin autonomi och låta systemet ta över. Om man bara gör som alla andra har sagt åt en att agera så finns det ingen som kan anklaga en för ens handlingar. När saker går åt skogen så är det systemets fel, aldrig mitt eget.

Som kristen är det min övertygelse att det var det här synsättet Jesus kom för att slå sönder. Efter honom så är det inte längre möjligt att tro att präster, kungar, lagböcker eller någon annan skulle kunna rädda en så länge man bara ger upp sitt eget ansvar över det liv som man fått. Det Kristus skapar är möjligheten till en personlig relation mellan individen och det gudomliga, en relation som jag tänker inte främst ska tolkas på ett interagerande plan utan snarare rent kontraktsmässigt. Nu är det inte längre de olika systemen som har det främsta ansvaret att uppbringa en balans mellan det mänskliga och det gudomliga utan individen själv. Det är hon som blir älskad och får Kärleken som gåva och det är också hon som får uppdraget att ge det vidare. Inte kejsarna, kungarna, eller något prästerskap utan varje individ med förmågan att höra vad budskapet egentligen säger. Varje person som inte nöjer sig med att följa strömmen, systemets mönster och att anpassa sig efter minsta motståndets lag har fått uppgiften att själv förstå vem Gud är, vad denne Gud vill med ens liv och sedan att efter bästa förmåga leva ut den visionen.

Inget säger att en sådan livsinställning kommer vara särskilt enkel och vi behöver våra system för att förstå vår verklighet och för att kunna orientera oss i den, men för den som ser sig som kristen- och även libertarian- så tror jag det är en absolut nödvändighet att hitta nyckeln till sitt självägandeskap. Det går inte att älska sin nästa utan att först älska sig själv, det går inte att ge utan att först känna till sina tillgångar och dess sanna värde. Det är inte heller möjligt att följa sin mästare om man inte först har lärt sig att gå. Så länge man är uppbunden till vad diverse system och mänskliga auktoriteter dikterar att livet och ens mänsklighet handlar om så tror jag det är svårt att förstå vad kärlek, och särskilt Guds version, egentligen går ut på. Om man lever sitt liv utifrån plikter och krav så är det inte möjligt att fullt ut acceptera och ge vidare de gåvor som Gud har berett för en. Tvärtom är det så lätt att de istället blir till förbannelser och bördor. Så som jag har fått uppleva det är det först när man fullt ut erövrat rätten till sitt liv som det är möjligt att lika fullt ut, medvetet och med öppna klara ögon, ge det vidare till någon annan.

Likadant med kärlek och godhet. Att lyckas följa moraliska regelkoder är inte godhet, att fullgöra sina plikter på kommando är inte kärlek. Dessa begrepp vinner man när möjligheten att göra annat finns, men att man i den friheten ändå väljer att göra det som i sanning är gott och kärleksfullt. Utan friheten, ingen kärlek. Utan kärleken, ingen större mening med att vara människa.

Poängen med denna kanske något oklara utläggning är att människans behov av frihet och mänskliga relationers beroende av frihet är så grundläggande att den politiska dimensionen närmast fördunklar förståelsen av idealen snarare än att den får någonting att klarna. Den vida betydelsen av att äga sig själv och att vara satt i rörelse hittar man inte i politiska diskussioner.

För att komma dit så tror jag snarare att ett samtal om Gud gör att man kommer betydligt närmare...

tisdag 6 december 2016

Recension: Hair the musical (Göteborgsoperan)

Jag får säga med en gång att min upplevelse av Göteborgsoperans uppsättning av Hair hade varit en aning annorlunda, för att uttrycka det milt, om jag hade haft en bättre förförståelse om vad musikalen i fråga egentligen var för någonting. Jag visste att handlingen skulle cirkulera kring 60-talets hippiekultur med allt vad det innebär, men jag hade fått för mig att, tja, att det skulle vara en vanlig musikal, kort sagt.

Inte riktigt så. När publiken kommer in i salongen så möts vi av ensemblen. Eller ja, först tror man att stället har invaderats av odrägliga tonårsslynglar. Överallt så springer märkligt uppklädda ynglingar runt och beter sig på ett lätt uppviglande sätt. De väsnas, dansar mellan och på stolsraderna, gör allt de kan för att bete sig så fel som möjligt om man ser till hur det vanligen ser ut innan en föreställning på en opera. Naturligtvis helt medvetet. Hela föreställningen visar sig vara ett utforskande av och en hyllning till gränslösheten och vad som händer när givna förväntningar kommer på skam. För undertecknad kan sägas att känslan av att ha blivit lurad på ett städat, professionellt uppträdande av den ensemble som ska underhålla en för kvällen är ett distinkt obehag. Inte så att jag är särskilt ovan vid experimentella uppträdanden och teaterformer, men dissonansen att ovetandes råka ut för det på Göteborgsoperan var tämligen chockerande obehaglig.

Känslan avtar inte efter föreställningen börjat på riktigt. I en rasande takt presenterar sig den ”stam” av övervintrande hippies som musikalen skildrar. Inte för att man som publik förstår särskilt mycket, lokalens akustik är inte anpassat för progressiv, psykadelisk rock och stundtals är ljudet plågsamt öronbedövande och nästan alltid hart när omöjligt att få fram några nyanser ur. Så mycket går att förstå att just gränslöshet i allmänhet är något som dessa originella individer är oerhört fascinerande av och nästan varje låt försöker framhäva brytandet av diverse tabun och extrema livsstilar och val som något positivt. Toppen nås vid låten Sodomy där en improviserad nattvard utspelar sig ackompanjerat av hyllandet av diverse sexställningar. (Som tillrådande teologchef i anksfären kan bekräftas att jag var ruskigt nära att spela kränkkortet och rusa ut ur lokalen, men jag lyckades besinna mig.)

Någonstans mot slutet av första akt så börjar man förstå att Hair inte är en skildring av någon hippiekultur, det är ett försök att förkroppsliga hippiekulturens essens. Utan någon direkt handling så ska publiken dras in i de värderingar, visioner och levnadssätt som denna kultur önskar lyfta fram. Det finns egentligen inget narrativ. Visst, en möjlig huvudkaraktär finns i Manchestergrabben Claude och ett uns av handling framgår i hans ångest inför att ta ställning till den draft till Vietnamkriget han kallats till, men det är inget publiken hinner märka av i det rasande tempo av exploderande karaktärer som rusar än hit och än dit i utforskandet av sin älskade gränslöshet.

Jag hakar upp mig på det där ordet, det är sant, men det är också i det jag tror nyckeln till min oförståelse till musikalen – och kanske hela moderniteten – går att finna. På ett sätt är det helt förståeligt att en ungdomskultur som formas i ett slutet, fyrkantigt och tämligen obegripligt samhälle vill bryta sig fri på alla sätt som går, men bara för att instinkten är förståelig gör inte att den blir till en korrekt livsstil. Det beteende som hippestammen uppvisar på scen verkar inte särskilt lyckligt. Ja, de är fria i den mån att de kan göra allt som deras impulser säger till dem. Ja, de är fria i den mån att de kan blanda en sprillans ny cocktail av alla element de uppskattar i världen, men de är samtidigt fångna i ett tillstånd där de aldrig lyckas bli definierade av någonting. För någon som kommer utifrån så tycks stammen i fråga bara vara en osammanhängande hög av färger, skrän och märkliga impulshandlingar. ”Karaktärerna” som ibland försöker uttrycka sin existens går knappt att märka av i den kakofoni man betraktar. Gränslösheten har sitt pris, det som försöker vara allting upptäcker till slut att det tvingas landa i att istället vara ingenting. Om inga konturer, gränser eller tabun tillåts att existera så finns det heller inget att fästa blicken på. Det enda som blir kvar är en egofixerad soppa.

Det ska sägas att i andra akt så styrs intrycken upp, handlingen med Claude i centrum blir mer accentuerad och även musikstyckena är bättre och mer anpassade till lokalens karaktär. Känslan av ren och rå upprördhet lämnar en och mot finalstycket The Flesh Failures (Let The Sunshine In) så är det inte svårt, heller för en sådan knök som mig, att uppskatta ensemblens ansträngningar och uppenbara skicklighet. Det är ingen dålig musikal som sådant, bara oerhört malplacerad och till synes omedveten om vilka märkliga ideal den försöker förkroppsliga.

I pausen fick jag en pikande fråga från mitt sällskap om det är såhär jag tänker mig att Anarki ska se ut och med vild förfäran så ville jag förneka detta. Jag tror som sagt att viljan och längtan efter denna typ av gränslöshet kommer av ett upplevt förtryck från stater eller andra typer av auktoriteter, men det kan inte vara så att de blir målet med varför vi nu existerar. Om vi inte själva bottnar i vår egen identitet och förstår oss på vår egen vilja till att leva så blir det mindre viktigt hur vår existens sedan råkar ta sig form. Om vi själva inte valt eller får lov att styra över våra liv så blir resultatet också sekundärt. Ett egofixerat sökande efter de största njutningarna och maffigaste upplevelserna blir en tämligen logisk utväg. Vad ska man annars göra?

Jag tror dock Anarkin uppmanar till ett annat tankesätt. Där staten, samhället, eller vilken auktoritet en enskild individ nu upplever som mest betryckande, sviker med att ge en tydlig och attraktiv ram för ens existens så är det upp till en själv att på egen hand forma dessa gränser och mål. Anarkin vill inte göra allting likadant och likvärdigt utan istället ge utrymme för olika, separata, typer av visioner om hur ett mänskligt liv och samhälle kan tänkas se ut. Ett av musikalens stora teman är att vi i kärlekens namn ska kunna se att alla människor på jorden är ett och samma och det är bara genom att sudda ut våra skillnader som vi har möjlighet att nå fred och samförstånd. Jag vill mena att det är fel. Det är snarare genom att bekräfta våra skillnader, att vi inte är av samma slag som vi har möjlighet att kunna visa respekt och göra oss värdefulla för varandra. Genom olikheterna, skillnaderna och de myriader av gränser som skapats via våra distinkta handlingar så har vi en mänsklighet. Att riva ner dessa, om än för ack så vackra och ömmande skäl, är att göra oss en otjänst.

Hair vill visa på att en färggrann, spännande värld väntar oss bortom gränserna. Jag såg mest ett sammelsurium av förvirrade själar som sökte en mening i ruinerna från den värld de lyckats bryta ner. Då väljer jag helst en annan väg till friheten än den råa gränslösheten. 

torsdag 1 december 2016

Två år

Två år som libertarian. Jag vet inte exakt vad jag ska säga om det. Vad du vill höra. Många gånger känns det som om jag skjuter mig bort från allting jag en gång kom ifrån och den bilden kommer väl alltid i någon mån vara syftandes på dig och oss. Jag sa en gång att mitt mål tills nästa gång vi ses är att du inte ska klara av att känna igen ett endaste ting hos mig och hur det än har gått till så tror jag att jag har lyckats med just den biten. Jag lyckades ta mig in i det där svarta pusslet och för varje dag nu så känns det som att resan går snabbare och snabbare. Ibland upplever jag mig inte ha kontroll. Jag tittar ut och ser hur landskapet har förändrats fullständigt och för att kunna orientera mig måste jag sortera om alla bitar jag lyckats samla på mig för att kunna förstå vad det är jag egentligen ser. Andra stunder så är det någonting av vikt och betydelse som återvänder till mig i en helt ny skepnad och jag måste än en gång göra en omsortering för att förstå var jag egentligen är någonstans. Vart jag egentligen tar vägen. Vad det är som händer.

Kanske det inte spelar någon större roll. Jag minns ännu vad priset var för att kunna ta mig in i den här världen. Att förneka allt jag visste om mig själv och de strukturer jag hittills kände till för att om möjligt kunna se någonting nytt och ha en chans till att bli någonting anat än den arma figur jag var i din tid, din värld. Jag vore en dåre om jag trodde att det skulle bli enkelt och en i alla stunder angenäm process. Många gånger känner jag av fantomsmärterna. Cyphers reaktion i bakhuvudet och som vill få mig att backa, ta tillbaka, eller åtminstone glömma allting om att det skulle finnas en väg framåt. ”Det här är allt det blev” vill han säga, ”en svart korridor av ömsom förvirring och ömsom utanförskap. Världen och livet pågår där utanför och du har valt att befinna dig härinne. I ett rymdskepp på väg mot till synes ingenting, fast i ett evigt krig mot påhittade drakar och demoner och det enda du har till sällskap är en dunk med fettavlagringsmedel. Snyggt jobbat.”

Cypher glömmer någonting. Det är inte bara att jag hittade Radio Mises och klev ombord på Kapten Klaus och Amiral Hans skepp ut mot nya tankevidder som det är tvåårsjubileum för i dagarna. Det är också två år sen sedan jag sist besökte Nollpunkten och det är någonting som betyder mer än väldigt mycket annat. Ja, jag vet. Jag har knappast varit en muntergök i tiderna efteråt och du har själv åtminstone ett kvitto på att min vrede, frustration och panikartade maktlöshet tagit mig ner i mörkare trakter ett antal gånger sedan dess, men jag har inte fallit igenom. Jag har inte avsagt mig rätten, plikten, uppgiften att leva en enda gång sedan jag började tänka i libertarianska mönster. Där tidigare tankekonstruktioner, ideologier och rena, vilda fantasier inte klarat av att bära mig när dörrarna slängts i ansiktet på mig och ljuset dragits undan så finns det en punkt i den rena anarkin som alltid går att ta spjärn ifrån, oavsett var jag är någonstans.

Jag äger mig själv. Jag lär ha pratat om det förut här på bloggen, men det är fortfarande den absolut viktigaste sanning jag någonsin hittat i här i världen. Jag äger mig själv. Allting som hänt mig, allting som jag mött och som byggts in i mig frivilligt eller mot min vilja, onda ting såsom goda är utan undantag mina egna. Jag behöver inte tro att det finns någon obändig kraft därute som håller allting i sten och mitt öde fastlåst i någon omöjlig position. Jag behöver inte göra mig till ett maktlöst offer inför allting som finns därute. Visst, jag har fortfarande valet att se mig som liten och chanslös i kontrast mot den Stora, Stygga, Galna Världen där utanför, men jag har lika mycket valet att möta det som en del av mig själv. Om jag själv bestämmer vad som är en vinst, vad som är att ta sig framåt, vad som är att växa så finns det inga motståndare som kan besegra mig. En gång för alla, kära du, så har jag tagit av mig dina mallar, dina gränser och fyrkanter för att gå ut i vad som än blir mitt eget liv. Ja, det är ett liv klätt i svart. Ja, det är i nuet gränslöst och skrämmande likt en tomhet där allt möjligt kan befinna sig, också sådant jag inte gillar eller ens förstår till hälften, men det spelar mig ingen roll. Tids nog ska jag lära mig hur man bygger torn, tinningar och hela fästningar i dessa trakter. Det får lov att ta sin tid. Jag har inte bråttom.

Du förstår. I år var året som Oktober dog och han kommer aldrig mer tillbaka. Om det skulle vara det enda anarkin någonsin kommer att ge mig så vore jag likväl evigt tacksam.  Nu börjar ett tredje år. Jag misstänker att det kommer bli ofantligt spännande. 

tisdag 22 november 2016

Jag vill inte vara anarkist

Jag vill inte vara anarkist.

Nej, jag hade mycket hellre varit en stabil vänsterback i blåvitt. En sådan som lojalt och slitstarkt sprungit meter upp och meter ner på leriga gräsmattor och förhatliga konstgräsplaner utan att knota det minsta. Säkert inte alltför skicklig, men med en sådan intensiv kämparanda att det hade täckt upp för tekniska brister och annat ovidkommande bös. Jag hade varit en sådan där person som inte hade brytt mig särdeles många vitten om det som händer utanför min sportbubbla av ändlösa löprundor och hjärndött snack om zonförsvar och vikten av att ”ta en match i taget”. Jag hade varit simpel, fokuserat på det som går att göra konkret och framförallt - min spontana reaktion på ordet politik hade varit att undra om det möjligen kan vara gott att äta tillsammans med lingonsylt.

Jag vill inte vara anarkist.

Nej, jag hade mycket hellre varit en av de där gitarrpojkarna i skolkorridorerna som sedan växer upp och blir en rödvinspimplande kulturarbetare på något fik i närheten av Majorna. Jag hade förbannat de kapitalistiska strukturerna och hängett mig åt det som är ”verkligt och betydelsefullt” på riktigt- då nämligen min gitarr och mina känslor tecknade i musik och ord. Jag hade kastat mig in i det kreativa arbetet och inte låtit något hindra mig för att kunna förverkliga mina rödskimrande drömmar. Sådär hade jag hållit på och inne i min vänsteristiska konstnärsbubbla så hade jag sluppit bry mig om det som händer utanför. Så länge jag fått mina kickar via musiken och mina goda, fina vänner inuti bubblan så hade allt varit utmärkt frid och fröjd.

Jag vill inte vara anarkist.

Nej, jag hade mycket hellre velat följa den studiemässiga mallen till punkt och pricka. Lugnt och ledigt tagit mig igenom alla måsten och absurda plikter som skolväsendet ålägger en för att kunna landa i någon trygg och härlig tjänst på något lika tryggt och härligt universitet inom något av alla de ämnen som fascinerade mig som liten. Väl där skulle jag kunna gräva ner mig i obskyrt trivsamma trivialiteter som ingen annan än jag och några andra dammiga entusiaster orkar bry sig om, tryggt och härligt omedveten om världen utanför och allt som nu råkar hända där. Jag skulle vara stolt över mitt yrke, stolt över att leva i ett samhälle som tar mina kunskaper på allvar och ser till att det går att ha ett stabilt leverne på att utforska mitt fält i grunden och på djupet. Mitt liv hade varit trivsamt.

Jag vill inte vara anarkist.

Nej, jag hade mycket hellre varit någon som brann för min tro på ett otvunget, ostukat sätt. Någon som hållit sig inom uppväxtens givna ramar för att han fann kort sagt fann dem enkla, logiska och fullkomligt välsignade. Jag hade velat anlägga ett stimorol- leende och klanderfritt klädd gå runt på stadens gator för att vittna om den enda sanna vägen för alla och envar. Jag skulle utstråla tålamod och frid och inte kunna bli uppretad, vilken vansinnig ateist som än kom i min väg. Fast och fullt försäkrad om att min sanning var den rätta och om jag bara älskade tillräckligt hårt så skulle varje hjärta öppnas – med bara tillräckligt mycket tålamod så… Allt annat i världen hade varit sekundärt och på min marsch mot himlen skulle jag knappt ha tid att en enda gång försöka se mig om för att undersöka vad som pågår runt omkring mig.

Jag vill inte vara anarkist.

Nej, jag hade mycket hellre varit en stabil familjefar i någon mysig förort. Levt ett stilla liv med barn och ett stabilt, trivsamt arbete i närheten. Inte gjort för många åthävor utan lugnt och tryggt se till att uppbära mina plikter som man, far, kollega och samhällsmedborgare. Med en mjuk, intensiv låga hade jag älskat min hustru och gjort allt jag kunnat för att få våra liv att flyta på framåt livets vilda ström. Jag skulle inte samla på mig för mycket förväntningar utan dag för dag inse att det meningsfulla i livet består av de få tillfällen när guldkorn hittas i ens dagliga gröt. Att hjortsadel inte kan vara på menyn varje dag utan att allting handlar om att steg för steg och en dag i taget få allting att bli så bra som det är möjligt. Jag hade inte haft för stora tankar om någonting utan bara följt det mönster jag ansett vara rimligt och sedan försökt att inte bry mig något mera. Livet behöver inte vara svårare än vad man gör det till, så att säga.

*

Nu blev det inte så. Av olika skäl stängdes varje dörr till en annan typ av liv där mina ursprungliga drömmar hade haft lättare att leva. Vissa dörrar fick jag inte ens lov att röra vid handtagen på, andra lyckades jag stänga själv efter ett antal mer eller mindre dåraktiga beslut, åter andra har stängts med eftertrycklig kraft av någon annan makt än min egen. Det må så vara. Jag har hamnat där jag är. Med ett liv jag inte bett om och med en väg framåt jag helst hade velat vara utan i en ideal värld och som jag inte vet vad den innehåller, men som ändå befinner sig kravfullt framför mig.

I den situationen har jag ett val. Jag kan antingen skrika och skräna, förbanna mörkret runtomkring mig, och i bitterhet för allt som ligger i ruiner hata allting som jag ser. Eller så kan jag sträcka på mig, inse att all makt över den plats jag är på nu och de resurser som nu är inkapslade i mig är min egen. Jag kan i varje stund välja livet även om ingenting i dess strukturer verkar vilja följa min önskningar. Jag kan välja att inte vara ett offer för alla dessa tärningsslag och de märkliga dörrar som visar sig för att sedan förbli stängda. Jag har alltid förmågan välja att vara min egen oavsett vad som händer och var jag än hamnar framöver. Det kan ingen gud, ingen kung och ingen uschlig, smutsig politiker någonsin ta ifrån mig.

Och det är därför som jag är anarkist. 


lördag 12 november 2016

Tankar om kultur

Konceptet kultur har blivit allt viktigare för mig att förstå på djupet. Det är ett begrepp som kan uttolkas på många olika sätt och som kan appliceras på lika många nivåer. Det är något som i breda drag definierar kontinenter och världsdelar gentemot varandra, men det är också något som mer specifikt kan användas för att särskilja små grupper av till synes homogena människor till unika enheter. Kultur ser jag som det slutresultat man får av att väga in sina värderingar, ideal, vanor och allt annat man som individ utgår från i sin vardag för att forma en livsstil och en karaktär som man sedan använder sig av för att navigera sig fram i en mänsklig förståelse av verkligheten. Ju fler människor som samverkar desto bredare kulturella drag formas efterhand, men det är fortfarande något som manifesteras och utvecklas så fort två människor bestämmer sig för att interagera med varandra.

Kulturen blir den kontext som vi som individer sätts in i för att kunna agera friktionsfritt i en verklighet där vi inte är ensamma om att vara viljedrivna aktörer. Om vi inte förstår den kultur och den kontext vi befinner vi oss i riskerar vi att ideligen göra ofördelaktiga misstag som i längden kan visa sig bli rejält kostsamma för oss. Om vi agerar i en kultur som är oss främmande, om vårt eget beteende inte resonerar med omgivningen så kommer vi i förlängningen bli rejält hämmade. Vi riskerar att hamna i en situation där vi inte längre kan röra oss i rädsla för att göra fel eller inte få de resultat vi önskar. För att kunna leva ett effektivt och harmoniskt liv behöver vi kunna vara i en miljö där vi känner oss hemma, där vi dels vet vad som gäller utan och innan och där vi själva uppskattar och kan gilla de normer och implicita regler som är uppsatta.

Människan är en diversifierad varelse. Genom tid och rum är en enskild människa inte den andre lik. Vi har alla en unik uppsättning förutsättningar, talanger och begränsningar som formar de platser och världar vi lever i. Olika platser och miljöer uppmuntrar olika typer av egenskaper och beteenden. Det går inte att sätta en universalformel på hur en människa och det samhälle hon lever i ska fungera och se ut utan människan får hela tiden anpassa sig efter det hon har för händer och det som hon möter i sin vardag. Med tiden formas extremt specifika kulturer världen över och även inom dessa större kulturer går det att hitta särskilda interna beteendemönster, subkulturer, som delar upp sig mot majoritetskulturen. För mig tycks det här vara något som är fullkomligt naturligt och organiskt. Personligen är jag inte särskilt intresserad av att diskutera raser och etniciteter, men det är mig ändå uppenbart att människan inte behöver anstränga sig för att bli olika gentemot varandra. Vi skiljer oss åt, vi markerar våra skillnader och är stolta över dem, och detta inte för att vi är drivna av en destruktiv impuls utan för att det får oss att må bra. Att en värld uppdelad i ett myller av skiftande kulturella miljöer resonerar med den unika karaktär varje enskild individ präglas av tycks mig inte osannolik eller konstig alls.

Däremot är det en hållning som modernitetens ideal förfäktar. Moderniteten verkar avsky att människan är en varelse som inte går att kategorisera i ett enda gemensamt fack. Moderniteten avskyr varje tanke på ras, etnicitet, kön, varje form av barriär som inte gör varje individ utbytbar mot en annan. Enligt moderniteten så kan det bara finnas en uppsättning värderingar, ideal och levnadsvanor som går att se som goda. Om någon skulle få för sig att hävda annorlunda eller försöka leva ett liv som går utanför den järnhårda fyrkant som modernitetens kulturella ingenjörer ställt upp så är man inte längre att se som en äkta människa. En människa kan enligt denna världssyn bara vara en varelse som stämmer in på exakt den kategorisering som de själva formulerat. Alla människor är lika värda som det heter. Hur skulle det någonsin gå ihop om människor betedde sig fundamentalt olika gentemot varandra och dessutom hävdar att de trivs med dessa skillnader?  Det måste uppenbart vara en lögn.

Vänstern av idag har sväljt detta perspektiv med hull och hår. Vad jag kan förstå så är all politisk diskurs från deras håll präglat av ett intensivt hat mot skillnader. Ja, de driver detta hat utifrån en uttalad vilja att bry sig om diverse minoritetsgrupper i samhället, men de hyser ingen ambition om att få dessa grupper att blomstra på sitt eget sätt eller via sina egna förutsättningar. Nej, istället är målet att de ska erövra de fält som innehas av ”majoriteten” och på ett eller annat sätt bli exakt som dem. Skillnaderna ska utrotas, allting ska bli samma, likadant och alla alternativa kulturer ska dö. Inget i världen ska finnas utan det som har bestämts att vara det Enda, Sanna, Goda.

Jag skräms av det här. Intensivt. Min kärlek till människan och min fascination inför allt hon tar sig för har sin grund i att hon aldrig blir repetitiv. Hon lyckas alltid hitta sätt att göra sig själv unik och varje levnadsöde man möter har potential att vara en hel värld i sig själv. Människan är, i sin egen natur, ofantligt spännande. Hon behöver inga förbättringar, inga politiska projekt för att omformas till en bättre varelse. Hon duger i sanning som hon är. Modernitetens vilja att göra alla människor till samstämmiga robotar, där det inte ska gå att skilja den ena från en annan är en extremt anti- humanistisk ambition som har sin rot i ett rent hat mot allt som inte går att förstå från ens egna smala horisont.

Mänskliga samhällen behöver inte smältas samman för att kunna leva i en ömsesidig harmoni med varandra. För att bli en god och tolerant varelse är det inte nödvändigt att omfamna en kulturell kontext man inte förstår sig på eller har svårt att resonera med. Det krävs inte att vi offrar det som vi älskar och får oss att må bra för att försöka vinna ett samförstånd vi i det läget inte ens kan använda oss av på något meningsfullt sätt. Libertarianer har länge pratat om gränser som något negativt och som är viktigt att bryta ner, men jag har mer och mer kommit till insikten att alla de mängder av gränser som existerar i människans verklighetsuppfattning finns där för att vi vill ha dem, för att de gör oss gott. De gör oss till dem vi är och för oss att förstå vår egen roll gentemot de större sammanhang vi möter. En gränslös värld är en osynlig värld, i en gränslös värld försvinner också allt vi själva vill värdera högre än något annat.

Jag vill verkligen inte ha en sådan värld. 

måndag 31 oktober 2016

Frikyrkosekter och PK-ideologi

När jag läste Tom Woods utmärkta How the catholic church built the western civilisation dök en distinkt tanke upp i mitt huvud. Västvärlden, även i dess moderna dagar, har egentligen aldrig övergett kristendomen. Inte dess värderingar och huvudsakliga utgångspunkter. Moderniteten vill gärna låtsas som om den är något fundamentalt annorlunda än vad kristendomen representerar, men i själva verket är alla dess centrala tankegångar, deras etik och betoning av att vetenskap har en förmåga att säga oss något om vad som är sant och inte ett arv som odiskutabelt härstammar från den kristna traditionen. Denna kristna tradition var nämligen mästerlig på att binda samman grekisk filosofi, romersk kunskap av rättskipning och samhällsuppbyggnad med den kristna känslan för moral och etik till en unik kombination. En kombination så genuin och urstark så om en person, även i de tidevarv då klassisk kristendom föll ur modet, ville framstå som resonabel och förnuftig så behövde han argumentera utifrån dessa kristna, västerländska värderingar.

Den kristna, västerländska brygden och föreställningen om hur världen var konstituerad var så stark att även när diverse tänkare försökte ta avstånd från det kristna arvet så kunde de inte göra det fullständigt. De förblev kristna, om än med reservationer mot vissa doktriner hit eller vissa föreställningar dit. Genom den europeiska historien har det varit möjligt att följa ett spår av uppror och motstånd mot korrupta maktstyren och igenkorkade tankeflöden inom den kristna traditionen. Katolsk hegemoni har följts av protestantiska samfund som har följts av agnostiska/ateistiska idealister som alla har haft sitt existensberättigande, ska det i efterhand visa sig, utifrån att de hävdat att det är de själva som kan visa hur man bäst efterlever de västerländska och kristna idealen.

Likadant idag. I en samhällssfär som inte kunde bry sig mindre om Gud eller en officiell andlig eller teologisk förklaringsmodell på hur samhället och världen ser ut så är det likafullt så att den moral och de normer som de goda i samhället förväntas följa vilar tungt på den västerländska tradition man så desperat försöker sig på att lämna. Idag är det moderna samhället präglat av en så kallad ”politisk korrekthet”, en ideologi formad för att kunna ge en moralisk och etisk ordning för sina efterföljare utan att behöva blanda in externa auktoriteter eller tankegods som skulle kunna riskera att kränka någon av alla dessa disparata efterföljare som, ja låt oss säga det rakt ut, överheten förväntar sig ska anamma ideologin. Denna manual, som är tämligen svår att beskriva eftersom ett av dess kännetecken är dess förmåga till förändring, fokuserar i svensk kontext mer än något annat på människors lika värde. Ett koncept som utanför den religiösa sfären är fullkomligt obegripligt. I en andlig mening betyder ”alla människors lika värde” (egentligen värdighet) att varje skapad varelse är likvärdig inför Guds ögon, men det säger ingenting specifikt om hur människor sinsemellan ska behandla varandra. I PK-ideologin så upphöjs detta abstrakta budord till en ledstjärna som ideligen skapar förvirring eftersom människor oundvikligen inte kan ha samma värde i varje givet ögonblick. En massmördare är inte lika värdefull som en valfri produktiv individ, en nära vän inte lika värdefull som en främling och så vidare. Utanför en andlig kontext spricker PK-ideologins grundstenar sönder och samman, men det spelar ingen roll. Gud är för problematisk för att kunna tas tillbaka och projektet att omvandla samhället till ett fantastiskt grönskande PK- Utopia allt för viktigt för att man ska kunna granska sina premisser något närmare. Oavsett vad så behöver vi fortsätta. Människor får fortsätta vara likvärdiga trots att det är ett påstående som inte betyder någonting överhuvudtaget.

Denna utveckling har gett den märkliga konsekvensen att för undertecknad så är de aktiva PK- rörelser (I amerikat benämnda SJW:s ) jag sett påfallande lika diverse frikyrkorörelser som jag själv varit en del av. Frikyrkan är egentligen en del av samma rörelse som likt den ateistiska traditionen uppstod kring upplysningen. Frikyrkan ville bli fri från en korrupt, maktlysten kyrka som gick överhetens ärende och använde de verktyg som stod till buds för att slå sig fri. Frikyrkans natur ger att den är diversifierad och därför ser olika ut i olika kontexter, men gemensamt har den att den är kritisk mot alla former av (kyrkliga) hierarkier och vill gå sin egen väg. I teorin gäller detsamma för PK-ideologer. Makt- och normkritiken är oerhört omhuldad, men för båda dessa rörelser så riskerar motreaktionen att vara oerhört hård. Utan en koherent, verklighetsbaserad, förståelse av hur maktstrukturer ser ut så blir man synnerligen känslig för totalitära och närmast diktatoriska tendenser, Särskilt när det för de flesta medlemmar är påtagligt att den intellektuella grunden är tämligen ytlig och inte tillåter särskilt mycket granskning.

Konsekvensen blir, enligt undertecknads anekdotiska bevisföring, följande: Den kultur som uppstår blir omedelbart tämligen destruktiv. Alla deltagare vet att det finns en moralkod som samtliga uppmanas att följa, men eftersom ingen vet hur den är grundlagd eller varför de olika reglerna är uppsatta så som de är så finns det inte särskilt stor anledning att följa dem. Rätt snart därefter inser man att eftersom man själv bryter mot merparten av de, allt eftersom, allt mer orimliga regelverken så måste alla andra antas göra detsamma och det mest framgångsrika sättet att inte avslöja sig själv är att... avslöja andra. Det som präglar dessa grupper är alltså ett intensivt bevakande av varandras beteenden, på jakt efter någon som öppet visar att de har gjort fel. Man hyllar de som vågar sig på att försöka bena ut och legitimera de succesivt mer krystade förklaringsmodellerna av en världsåskådning som, i form av trots mot all form av ansedd överhet, blir mer och mer absurd och verklighetsfrånvänd. I Frikyrkans kontext för att man är paniskt rädd av alla former av högkyrklighet och deras läror. Ortodoxi och katolicism måste ha fel. Varför skulle man annars ha gjort uppror mot dem från första början? För PK-ideologer blir alla tänkare och fakta som kan riskera att kränka de grupper man för tillfället omhuldar absolut otänkbara. Om döda, vita män hade visat sig ha några centrala poänger, varför gör man då sådana ansträngningar att skapa en ideologi och tankevärld som inte behöver ha med dem att göra?

Resultatet blir i korthet att man skapar en snävare och snävare sektmentalitet, där all input utifrån blir till ett hot och till något rent farligt. Det enda sättet att få någon verklig kunskap är från ledarna inuti cirkeln, vars resonemang blir allt mer syrefattigt och rent ut sagt korkat till det att de enskilda individerna antingen gör uppror och lämnar (likt undertecknat från mina frikyrkoupplevelser) eller ja, jag vet inte, blir så pass hjärntvättade att man inte ser de förnuftsmässiga diskrepanserna och fullt ut anser att all godhet finns inom sin snäva rörelse och all ondska direkt utanför.

Idag vet jag väldigt lite om suspekta frikyrkorörelser. De församlingar jag tagit del av i modern tid har varit medvetna om sitt historiska arv och de olika samfundens roll i den världsomspännande kyrkan och har varit angelägna om att delta i ett samtal med äldre kyrkor om hur man bäst lever ett kristet liv i en modern samtid. Den intellektuella syrefattigheten har uteblivit och deltagarnas möjlighet att skärskåda de plikter och åtaganden de ålägger sig genom en kristen livsstil har kunnat vara mycket mer nyanserat och genomtänkt. Vad gäller PK- ideologerna är jag desto mer bekymrad. Det syns mig att dessa rörelser blir mer och mer fokuserade på att utkämpa ett slag som är dömt att förloras. PK. ideologin är tom på annat än skallrande slagord, har inget arv annat än från en andlighet den föraktar och en filosofi den inte mäktar med att förstå sig på. De vill vara goda, men vet inte längre vad godhet vill säga eller vad den står för. Jag är ingen som har någon särskild förmåga att förutsäga framtiden, men det inte skulle förvåna mig om detta märkliga engagemang snart imploderar och därefter kapitulerar inför en tydligare och mer hävdvunnen tanketradition, men jag har ingen anledning att veta någonting om det som väntar framöver.

Det enda jag kan hoppas på att de individer som är involverade i dylika tankefattiga och totalitära rörelser förmår sig själva att vakna upp. Det finns ingen anledning att vara god enligt ett särskilt, tillkrånglat paradigm bara för att ett hyllat tankesätt eller en överkarismatisk ledare säger åt en att vara det. Godhet handlar ytterst om att förstå sin egen plats i tillvaron och att därefter agera så att man göra denna plats, och den uppgift den medför rättvisa. Att bara lyda order och att ställa sig på rätt sida av ett regelverk är inte godhet, det är att vara en duktig labbråtta. Vi behöver färre råttor i vårt samhälle och fler verkliga människor, beredda att stå för en godhet och en moral som kräver något av dem som inte bara innebär rent ögontjäneri.

Det är hög tid att dessa människor träder fram. 

söndag 30 oktober 2016

Om moderniteten och att längta hem

Det är vanskligt att längta tillbaka till det förflutna. Oundvikligen så blir det ett romantiserande av en tid man, oavsett hur mycket historia man studerar, är oförmögen att veta särskilt mycket om. För en modern varelse så lär även en förflyttning enbart i storleksordningen av ett eller två sekel vara en chockerande påvert och brutal upplevelse. Jag är böjd att hålla med Johan Norberg om att det aldrig funnits en bättre tid än nu och materiellt sett så fortsätter vi att hela tiden gå mot en ljusare och bekvämare tillvaro.

Likväl. Jag är inte bekväm, jag är inte tillfreds i den moderna tillvaron och fortsätter återvända till någon form av diffus nostalgi efter någonting som har gått oss förlorat. Ett samhälle och en tidsanda består inte enbart av materiella förutsättningar och kan inte jämföras med forna tider enbart medelst BNP eller liknande mått och vad gäller allt det övriga så präglas moderniteten i så mycket av rent illusoriska element. Så mycket i nutiden anstränger sig för att bygga en saga, en konstruerad berättelse, runt omkring oss. Hela tiden motiverad av ”förnuftsargument” och med hänvisningar till någon sorts objektivitet som aldrig specificeras närmare, men som ska utkonkurrera alla andra sorters berättelser eller försök att förklara den tillvaro vi lever i. Instämmer man inte i modernitetens narrativ om vilka vi är och var vi kommer ifrån, samt är på väg så är man en galning, en vettvilling. en extremist som kan likställas med de som förnekar att jorden är rund eller tror att jorden är 6000 år gammal.

Nåväl. Detta är ingenting nytt. Makthavare och de som önskar vara i kontroll över samhällsutvecklingen har alltid använt sig av en monolitisk, onyanserad berättelse för att hålla sina befolkningar i schack och för att kunna singla ut bråkmakare. Även detta skulle gå att finna i vilket svunnet ”paradis” som helst i det förflutna. Att som konträr personlighet behöva argumentera i massiv motvind och för det mesta inför döva öron är ingenting konstigt. Det är bara så som spelbrädet är uppställt, men det finns någonting särskilt med den moderna varianten av Illusionen ämnad för fåren som jag har svårt att hitta någon annanstans i historien.

Jag har tidigare här på bloggen skrivit om min misstro till konceptet rättigheter. Jag har svårt för att acceptera någonting som inte manifesteras i verkligheten (Nej, kära antiteister, att inte ni kan se Gud manifestera sig i verkligheten betyder bara att ni inte har ögon att se honom med) och i den texten landar jag i slutsatsen att den enda rättighet som kan sägas finnas till är den att alla varelser har rätt till sin existens och att försvara denna med alla till buds stående medel. Det jag ser att det moderna narrativet är ute efter är att försöka underminera denna rättighet så långt det går, och med lömska medel därtill.

Det som jag uppfattar att det ”demokratiska samhället” försöker förklara för sina medborgare är att så länge Staten och dess institutioner är intakta så är världen egentligen inte farlig. Så länge du följer mönstret och litar på dina överordnade så kan inget egentligt ont någonsin hända dig. Det av obehag som ändå inträffar kommer samhällssystemet att ta hand om och detta system är förmöget till allt och har råd till allt. Du som enskild individ behöver egentligen inte anstränga dig eller bry dig om att ha kontroll så länge du håller dig innanför de angivna ramarna. Demokratin, det moderna samhället och den allomfattande humanismen som varje gatsten är indrypt i kommer att ta hand om dig, var så säker. Ja, narrativet går så långt att det enda som beskrivs som verkligt farligt är om andra medborgare får för sig att själva ansvara för sitt eget liv, sin egen säkerhet och för att förverkliga sin egen bild av hur lyckan ser ut på sitt eget sätt. Att fredsamma människor har vapen, att som ungdom vilja inhämta sin kunskap utanför skolans värld, om man vill uppleva njutningar och nöjen som inte är inkluderade i PK-manualen, allt sådant är farligt. Att blint lyda myndigheter, förneka negativa samhällsförändringar, att aldrig säga emot majoritetsåsikten även när den är komplett naken och upp mot väggarna felaktig- att göra så är sunt och kommer aldrig orsaka någon skada.

Forna tider må ha varit brutala och för en modern människa säkert fullkomligt outhärdliga, men det tycks mig som att vanligt folk, oavsett överhetens propaganda, alltid var medvetna om att världen är en ogästvänlig plats och det är upp till var och en att på egen hand trygga sin tillvaro på jorden. Man fick sällan för sig att överheten var en alltigenom god entitet utan något man måste bevaka så att de inte la beslag på ens tillgångar eller släckte ens liv. Man tog ansvar för sitt liv och den plats i existensen man hade tillgång till. I många fall för att man var tvungen, vem skulle annars göra det?

Idag verkar inte denna medvetenhet existera. I det moderna samhället finns det mängder med människor som verkar ta för givet att någon annan än de själva ska anstränga sig för att säkerställa att de har en rimlig tillvaro. Vid missnöje har de lättare att utöva tvång emot andra än att själva försöka förändra sin situation. Rättigheten att få existera kräver de högljutt, men det faktum att varje rättighet också bär med sig en skyldighet- vad gäller denna att de själva bär ett ansvar hur deras existens ser ut- försöker de frenetiskt få att försvinna.

Det moderna narrativet har att berätta att vi anarkister och libertarianer är själviska, egocentrerade typer som försöker döma alla svaga och mindre bemedlade till evig träldom bara så att vi själva ska kunna leva våra priviligierade liv i fred, men det är och förblir en lögn. Det vi säger är att var och en behöver vara medveten om att ens liv är skört, dyrbart och placerat i en värld av knapphet. Var och en behöver anstränga sig till det yttersta för att kunna göra sin existens rättvisa. Det ligger ett ansvar på varje enskild individ att själv uppehålla de värden och de ideal som denna person älskar och vill eftersträva. Vi är inte emot trygghet, rättvisa eller barmhärtighet, men vi säger att det inte går att lägga över på någon annan att vid varje given situation som kräver det av en att själv skapa denna trygghet, rättvisa och barmhärtighet. Det moderna samhället försöker uppmana sina medborgare att fly in i en dimma av förföriska illusioner. Dessa illusioner kommer förr eller senare att spricka och för de som snärjt in sig alltför mycket kommer uppvaknandet ur denna dimma bli ytterst plågsamt.

Jag avskyr denna illusion och vad den gör med människor. Jag vill inget annat än att så många som möjligt ska vakna upp ur den och sluta med att försöka fly från sina egna liv och vad det kräver av dem. Det är därför jag är mot moderniteten. Jag vill hellre ha en tillvaro där jag måhända har det sämre materiellt, men är tillåten att fullt ut ansvara för vad mitt liv och vad min existens ska innebära och det är därför jag är och förblir anarkist.

Relaterat: 


Hem

fredag 28 oktober 2016

Ett försök till tal om innebörden av att tro på Gud

Ett inlägg som skrevs inom anksfären och som förtjänar att sparas här på bloggen.  

Min förståelse av konceptet Gud som ett alltigenom allsmäktig, allomfattande väsen är att det innebär att precis alla utsagor om ”Honom” måste vara falska. De kan ha ett korn av sanning, men ett sådant väsen måste ofrånkomligen svämma över samtliga kategoriseringars bräddar i sådant mått att de alla, även Bibeln, till slut blir en till en grotesk karikatyr. Poängen med att se sig som religiös eller andlig är inte att få tillgång till en Sanning som ska kunna jämställas med ”the theory of everything” utan snarare att ställa sig i en position i förhållande till Existensen och dess Skapare så att man optimerar sin egen varelse och sitt eget liv. Sin egen roll i det eventuella drama vi deltar i, annorlunda uttryckt.

I det perspektivet så vill jag inte förakta någon tro eller andlig hållning. Med lite inspiration från Kierkegaard så skulle man kunna rangordna vissa positioner ungefär såhär: sökande ateist, utövande paganist, monoteistisk tro, kristen tro med efterföljande teologisk fördjupning i flertalet, aldrig upphörande, steg. Likadant som hos Kierkegaard så vill jag personligen inte säga att en lägre nivå nödvändigtvis är sämre än en högre utan olika nivåer passar olika individer i olika kulturella sammanhang och situationer i livet. Även den högsta nivån, en djup förståelse av kristen teologi, är så otroligt begränsad jämfört med insikten om hur en sann Gud ser ut att det knappast är något att komma med i det långa loppet. (Den enda hållning jag ser anledning att förakta är ”träateisten”, som är så övertygad om sin hållning att han blir föraktfull mot allt vad andlighet och esoterik heter. Jag tycker den attityden är så otrolig fattig, men det är en bisak i sammanhanget)

Det som särskiljer kristen tro från de övriga traditionerna är budskapet om konkret frälsning i våra egna liv, från den något diffusa termen ”ondskan” och det tämligen märkliga konceptet ”synd”. Som jag har kommit att förstå de här frågorna så står ”synd” för det faktum att vi är särskilda från Gud och det gudomliga. Det bevisas genom att vi som enskilda individer uppenbarligen inte är allsmäktiga, allomfattande eller oss veterligen inte heller särskilt allgoda. Kristen tro deklarerar att målet med våra liv är att återföras till den gudomliga gemenskapen - det vill säga bli fria från synd.

Hur det går till enligt kristen teologi hör inte riktigt till frågan som tas upp i den här tråden så jag lämnar det därhän, men jag tror att alla nivåerna kan hjälpa individen att komma närmare någon slags motsvarighet till den kristna visionen. Ondska ser jag nämligen som det som är rent destruktivitet. Jag tror att universum skapades för att vara produktivt, för att ge upphov till liv och liv i överflöd och att det finns ett motstånd mot den här ambitionen. Om det motståndet ska beskrivas som Djävulen vet jag inte, men att det finns tror jag är övertydligt för alla sorters ankor och också att det är värt att bekämpas. Att man växer av att bekämpa det och att inte följa med i enklare strömmar som känns bra och låter gott, men som bara lever till förödelse (hej etatism) gör att man blir till en bättre person och att det går att leva ett mer sant liv. Att kämpa mot ondskan, att vara produktiv är svårt, men så länge man orkar göra det så skänker det mening, hur man än vill formulera den och även om man knappt tror på att det finns ”mening” i vårt kosmos.

Kort sagt (nåja) så tror jag att Gud helt enkelt är själva urkällan för det som hela tiden skapas. Det är därför det är sant att Gud bor i oss alla eftersom vi alla har förmågan att skapa. Så fort vi är produktiva gör vi Guds vilja och när vi underlåter att vara det eller tillochmed orsakar skada eller destruktion så är vi syndfulla. Syndens lön är döden. Etatismens konsekvens är… ett dött samhälle.

Jag är en konstig kristen så pass att jag inte ser en skillnad på en person som inte kan tro på en personlig Gud, men som är inställd på att göra världen till en bättre plats utan att skada någon annan och så långt det är möjligt försöka vara sann mot sin egen essens under tiden, jämfört med en rättroende kristen (Rättroende på riktigt då, inte enbart ett bibelfår.). Helt ärligt tror jag det är exakt samma sak, om än att jag själv tror att man får mer hjälp och stöd i den ansatsen av den kristna traditionen än hos den ateistiska dito, men det speglar ju bara min egen preferens och personlighet.

Jag menar inte att en kristen förståelse är oviktig, särskilt vem och vad Kristus är för något tror jag är essentiellt för att kunna nå en förlösning i en sådan här utveckling, men riktningen är det absolut viktigaste. Vill du vara någon som ger vidare till världen eller någon som bara stjäl? En produktiv individ eller en simpel tjuv som lämnar världen mer öde än när hon kom? Klarar man av att ärligt svara rätt på den frågan vill jag mena att man har kommit långt
.   

tisdag 25 oktober 2016

Med röda kepsen på...

Okej. Jag drar mig för det här något kopiöst, men jag måste ha en text för att kunna komma ihåg varför jag, som anarkist, har blivit mer engagerad för en valkandidat än jag någonsin har varit tidigare. Jag var inte med när Ron Paul startade igång den globala libertarianska rörelsen 08’ och 12’. Jag var verkligen inte i högvarv för alliansen varken 06’, 10’ eller 14’ trots att mina värderingar då var klockrent liberala, men för Trump, the God Emperor, har jag dragits med i hypen likt få andra. Det är inte riktigt rimligt och det tarvar på något sätt sin förklaring.

Det första man behöver komma ihåg är att en valrörelse i första hand är ett kulturellt underhållningsspektakel. Att bli vald går inte ut på att få en rationell och konstruktiv dagordning ratificerad av befolkning utan det handlar betydligt mer om att sälja ett koncept, ett varumärke, med tillhörande imbecilla slogans och alltigenom ytliga budskap. För en anarkist är det här egentligen tacksamt eftersom vi ändå inte skulle hålla med om 99.99% av de konkreta policyförslagen, om det var sådant som skulle vara i huvudfokus för ett val. Ett slag om varumärken är, även om det är lika plågsamt korkat att slåss om, åtminstone betydligt roligare att bevittna som åskådare.

Trump har i sin kampanj valt att ta rollen som en okontrollerad buffel, en politisk clown, en karikatyr på hur en maktfullkomlig, ondsint kapitalist skulle bete sig. I USA:s kulturella klimat har det visat sig vara helt rätt strategi. I en miljö som blivit alltmer låst och tillknäppt av politiskt korrekta attityder sveper Trump in som en stormvind och drar med sig allt han ser. Det går inte att sluta prata om honom. Trump har varit överallt och i en strid om varumärken finns det som bekant inget som heter ”dålig publicitet”. Trots oräkneliga skandaler så har Trump fortsatt att vinna och vinna, inget biter på honom, det går i sanning inte att ”stump the Trump”, vilket oavsett hållning i övrigt onekligen är fascinerande.

För en anarkist är det här synnerligen befriande. Nej, vi gillar inte sexistiska megalomaner mer än någon annan, men tänk efter här. Det Trump visar upp är bara ett typexempel på hur alla inom de typen av sfärer beter sig konstant. Om man tror att någon som söker sig till maktens absoluta topp skulle kunna vara något annat än en halvt galen sociopat, hög på sin egen personlighet, så är man antingen särdeles naiv eller helt omedveten om vad maktstrukturer som den presidentvalet utspelar sig i egentligen handlar om. Jag törs lova att samtliga inom de högsta politiska nivåerna är minst lika svinaktiga som Trumps offentliga persona och helt ärligt föredrar jag en karaktär som öppet visar sina kort och sin maktfullkomliga personlighet än någon som försöker låtsas att han skulle vara något så absurt som en vanlig person som försöker sig på att bli världens mäktigaste man. Lura inte dig själv, man måste vara som Trump, minst, för att överhuvudtaget komma på tanken att försöka kapa åt sig den sortens ämbete.

Men. Säg istället att vi lever i en idealvärld och att presidentvalet faktiskt handlar om konkreta sakfrågor istället för att vara en reklamkampanj för bäst kräkmedel. Finns det verkligen skäl att stödja Trump i en sådan isolerad tillvaro? Tja, jag skulle säga att min motivation till att stödja en kandidat baserat på sakfrågor skulle vara i den mån den försöker göra livet bättre för flertalet av väljarna istället för en utvald sektion av valmanskåren. Om vi tittar på Trumps främsta sakfrågor (Sidnotering. Det går faktiskt att hitta en uppsjö av konkreta förslag från Trumps kampanj. Kontrastera detta mot hans motkandidat. Vet någon vad Hillary faktiskt vill göra? Det enda jag kan komma på att hon sagt är att hon vill starta krig mot Iran. Yey.) så ser vi att han åtminstone har en tydlig ambition om att förenkla tillvaron för the average Joe. Det betyder naturligtvis inte att hans förslag vare sig kommer vara effektiva i den ambitionen eller ens att han kommer försöka anstränga sig för att genomföra dem när han väl har vunnit, jag är anarkist, jag vet allt om det där, men med det sagt- låt oss titta på vad han förmedlat att han vill göra.

Bygg en mur – Muren är egentligen inget annat än ett effektivt knep att få publikens uppmärksamhet. Muren blir knappast byggd och verkligen inte på Mexikos bekostnad, men det spelar ingen större roll. Anledningen till varför Trump blivit så populär med hjälp av denna typ av slogan är för att han signalerar att ha vill ta problemen med illegal invandring på allvar. Även om han inte kommer klara av att resa en mur så kommer han vidta något slags åtgärder. De som märker av problemen med illegal invandring är främst vanligt folk, som knappast har en röst i etablissemangets medier. De som dels råkar ut för den kriminalitet som kommer i invandringens spår och dels behöver konkurrera om det levnadsutrymme av samhällets bottenskikt vill få det här problemet uppstyrt. Frågan handlar inte om generell invandring eller om någon rasism mot mexikaner utan att den lagstiftning som finns upphört att gälla och att det skapar en oviktad spelplan. Medelklassen märker inte av den och kan därför bli förnärmade om frågans ”fulhet”, överklassen kan sägas tjäna på situationen och vill därför ha den nedtystad. Vi i Sverige fattar ingenting och spelar gladeligen rasistkortet i frågan – och struntar därmed i vanliga amerikaners upplevda verklighet. Trump gör inte det.

”Trade deals” och America First- Som frimarknadsförsvarare var det här konceptet tämligen obegripligt och det är fortfarande så att jag behöver hålla lätt för näsan när dessa frågor kommer på tal. En sak behöver man dock komma ihåg. I en värld där handeln alltid i sista hand kontrolleras av nationalstater och deras mekanismer så kan det inte existera en sann, fri handel. Särskilt inte i form av de otaliga ”frihhandels”- avtal som ideligen ska skrivas fram och tillbaka över världshaven.  Frihandel kännetecknas av att de som sitter på bomberna och gevären håller sig borta och låter människor ta vilka ekonomiska beslut de än känner för. Svårare än så är det inte. Dessa förbannade luntor som TTP och ITTP och allt vad det heter handlar om står för något helt annat än sund, fri handel som har sina lokalbefolkningars bästa för ögonen. I det perspektivet har jag inget att invända mot att Trump markerar och visar att han tänker prioritera USA:s intressen i förhandlingar mot omvärlden. Om han har en chans att lyckas har jag ingen som helst aning om, men ambitionen är faktiskt lovvärd. Allt tal som pekar mot en brytning av den imperialistiska och skeva utrikespolitik som USA fört så länge är starkt hoppingivande, oavsett Trumps chanser att lyckas slå ner de starka särintressen han sätter sig upp emot. Det är likväl så att hans ambition går i flertalets amerikaners intressen och inte bara de som satt in någon miljon på ett redan välfyllt bankkonto.

Riv upp etablissemanget – Mitt absoluta favoritkoncept. Hela Trumps kampanj har andats av en upprorisk känsla av att det är dags för något nytt. Det politiska etablissemanget har blivit alltför korrumperat, USA:s eliter har blivit alltför trygga i sin tro att de kan gör vad som helst utan att bli ställda till svars. Trump hotar med sin själva existens att ställa allt det här på ända. Det fantastiska i det här är att han inte ens behöver bli vald för att lyckas med sitt uppsåt. Eliternas intensiva hat mot honom och kontrasten i hur de behandlar honom jämfört med Hillary Clinton är så slående att samtliga som väljer att ha ögon att se med kan notera vilken jädra soppa av rutten korruption USA:s samhällssystem har blivit. Jag tror inte för ett ögonblick att Trump på politisk väg kommer lyckas förändra någonting, men det faktum att hans kampanj får folk att vakna och reflektera över vilken sorts land de lever i är ren, skär mumma för en anarkist. För varje dag som Trump slåss mot medier, maktelit och allsköns krigare för politisk korrekthet så tar sig USA hela tiden vidare till att bli något annat än den totalitära, semi-fascistiska maktstat som den är idag. För att förändra något sådant duger inte politik, då krävs en kulturell revolution. Vete tusan om Trump-rörelsen är tillräckligt stark för att starta något sådant, men smaken av förändring finns i luften i den här valrörelsen. Oavsett vad som händer framöver är det väldigt svårt att inte tjusas av den stämningen, även för en anarkist med oresonligt förakt för allt som heter politik.

Nu är som sagt detta inte ett val om sakfrågor utan någonting som utkämpas i helt andra dimensioner. Det gör saker och ting tämligen förvirrande och mången är den amerikan som knappt kan ta in vad det är som händer. För oss svenskar torde det vara ännu mer obegripligt, men som anarkist är det just den aspekten som gör valet så pass intressant. Det är bara på ytan som detta handlar om politik, resten är en kulturell strid som onekligen behöver utkämpas. Hur striden kommer sluta har jag ingen aning om och jag ser det inte som omöjligt att den kommer intensifieras än mer om Trump, mot viss förmodan, faktiskt vinner. Oavsett så skäms jag inte för att jag tycker det är dags att Göra Amerika, och västvärlden, Bra Igen och för det uppdraget behöver vi anstränga oss betydligt mer än vad en valrörelse borta i staterna kan röja för oss.

Lika bra att börja.  

tisdag 4 oktober 2016

Memory Lane

Hur minns man något onyanserat?

Tja, det är väl när allting i en viss period hamnat i en enda röra. När det inte går att skilja ursprunget, ingången från det som fick allting att till sist upphöra. När de vackra dagarna ute på söderhavsöarna snubblar in i dem som spenderades i kloaker och katakomber och det inte går att särskilja dem utan att skära sig på de hårdaste av ord och de tyngsta utav felsteg. Också. Om man har en riktning framåt så finns det inte särskilt många skäl att rikta blicken bakåt. De som är kompisar och bundis med Paulus vet hur lönlöst det är att bry sig om det som ligger bakåt.

Hur minns man något på ett nyanserat vis? 

Frågan är om det går. Att älta något är inte att minnas. Varje gång du går in under vitsippsträden och travar runt i de där förbannade abstrakta cirklarna så förstärks vissa saker och andra sjunker undan. Vissa saker, händelser kläs i de starkaste av färger och andra bleks bort till oigenkännlighet. Det är inte att minnas att hålla på sådär. Det är att odla fantasier och förtränga verkligheten. Jag vet inte om det ena sättet är bättre än det andra.

Ska man minnas alls? 

Ja, svårt är det väl att undvika kanske. Möjligen om du åker till Skellefteå eller Tanzania. Till trakter där dina hjärnsynapser får svårt att fånga upp de särskilda dofter, utpekade busstationer eller bara den typ av snöflingor som existerade på si den platsen eller så den tidpunkten. Om du ser till att vara någonstans där inget minner om ditt förflutna så kan du nog stiga in i ett evigt solljus av skön och ljuvlig glömska. Om du vill, det är lättare så. Annars får du nog kämpa på. Men en sak kan du ju komma ihåg. Minnen kan inte skada dig, bara forma den tillvaro du just nu kämpar med. Sluta upp med att låta allt det som hänt döma dig. Det bara är. Misstag sker, felsteg inträffar och förluster är något som livet har i outsäglig mängd. Låter du minnenas parader stampa ner dig kommer du aldrig kunna gå framåt med rak rygg.

Om jag inte vill det då? 

Ja, då är du en ynkrygg. Jag förstår inte riktigt varför du står ut med att vara en sådan. Livet bör vara till för de levande och de som lever har bråttom framåt, uppåt, högre in till slutet av sina livsdagar. Är du inte sån att du känner den sortens iver och längtan så se till att skaffa den. Leta överallt. I Guds källarlokaler, i främlingars ögonkast, i fantasiernas drogrus eller på nya sorters gator. Var en haj. Oavsett vad som händer så fortsätt simma, ät allt du ser, kör över alla som försöker stå i vägen eller säga emot dig. Var en kung, var allt du vill. Det sista du får göra är att stanna, lägga dig ner och ge upp. Sådant är för förlorarna, de utan heder. Var inte sådan.

Men jag är en satans förlorare. Det vet du.
Är det inte över för mig då?


Nej. Nej. Det handlar inte om att ligga i underläge och känna att man kämpar en kamp man aldrig kan vinna. Det är okej, det gör miljarder andra dagligdags. Tvärtom, de som strider utan ens en silverstrimma till segerchans är de verkligt stora vinnarna i livets strid. Vad annars? Tror du livet går ut på att skaffa rikedomar, en lycklig familj och allt annat sådant strunt som kan tas ifrån dig när som helst och oundvikligen kommer vara borta när du fullgjort ditt lopp? Livet handlar inte det minsta om det ytliga eller det konkreta, Sådant du kan hålla i handen är i själva verket bara luft och tomrum. Ingenting av det kommer räknas till din förtjänst när allt är över. Men hur du slåss, där har du något annat. Hur brottas du med Gud? Vid vilka stunder ger du upp, hur snabbt kommer du tillbaka på fötterna igen? Blir du större, lär du dig mer varefter dagarna och eonerna rör sig. Där har du skiljelinjen, själva nyckeln som kommer öppna dörren till de himmelska kungagemaken. Klaga inte för att du får slåss för ditt liv- det är själva kampen som är livet om du ser på sakernas tillstånd i rätt perspektiv.

Se till att hitta det, Perspektivet, lite oftare. Särskilt när du minns.

söndag 25 september 2016

Vad jag pratar om när jag pratar om mig själv..

Min månad som fulltids-frihetsaktivist närmar sig sitt slut. På det stora hela vill jag säga att jag är nöjd. Det har som väntat varit en utmaning att försöka formera en självdisciplin och en inre motivation för varje dag, men jag har ändå lyckats uppnå mina mål. Min diktdepå är lika välfylld som när september började, de flesta av dem finns inspelade och den här bloggen har inte försvunnit in i en dammig vrå av skrivkramp och allmän tveksamhet inför att få ut mina brådmogna tankevindlingar i text.

Ja, faktum är att just hur detta bloggprojekt är nog det som jag är mest stolt över. I princip alla de större funderingar jag ältat under dessa första år som frihetlig har jag lyckats formulera på ett sätt som folk faktiskt tycks läsa och i någon mån också uppskatta. Över 5000 träffar på knappa två månader och för någon som för två år sen knappt visste någonting om någonting så känns det tämligen förunderligt. Tack för det, alla som läst och särskilt till er som bubblat bloggen då och då.

Skriver den här texten inte bara för att få klappa mig själv på axeln utan också för att i förväg meddela att bloggen är på väg in i en annan fas. De större utläggningarna är helt enkelt klara och hellre än att jag riskerar att upprepa mig i en ansträngning att hålla uppe någon sorts publiceringstakt så behöver jag möjligen ta lite tid för att försöka staka ut en ny riktning för bloggens framtida karaktär. Kanske bloggen går in för tidig vintervila, kanske kommer det ut ett nytt, riktigt, inlägg imorgon. Jag vet inte, men innan någon får för sig att fråga så kändes det bäst att få det sagt.

Vad gäller min övriga verksamhet så är det svårt att riktigt veta hur ett resultat det går att känna sig stolt över egentligen ser ut. Poesin jag sysslar med är som den är, och som amatör i ursprunglig bemärkelse så skriver jag den alltid för min skull och endast min. Vilka och hur många som uppskattar den är mig oviktigt, om någon skulle tycka att det är skräp eller humbug bekommer mig inte eftersom jag aldrig skulle publicera något som jag inte själv tycker, i brist på bättre ord, är asbra. Om någon eventuellt inte ser det så är det denne någon det är fel på snarare än texten i sig.

Däremot är anledningen till att jag sysslar med kreativitet i hög grad att få till ett slags mellanmänskligt möte. Jag vet att allt jag själv producerar är en reaktion på sådant jag själv konsumerat och fått ut någon glädje av och mitt mål med poesin och liknande är i allra första hand att om möjligt själv ge vidare något som andra sedan kan reagera vidare på. Att få skapa någonting som startar igång en puls, en energi som ger helt andra resultat än vad jag själv har möjlighet att förutsäga. På så sätt är det en relativt frustrerande period såhär i inledningen av mitt projekt där det enda jag kan registrera är ett antal likes här och var. Förutom ett antal fantastiska livgivare (som man kan bli på www.patreon.com/simongustafsson btw..) och personer som i klartext berättat att de uppskattar vad jag gör, så är det svårt att värja sig från känslan att för de flesta är mitt projekt någonting som går dem helt förbi. Kanske som någonting alltför obegripligt och förvirrande, eller bara alltför ambitiöst konstigt för att ens orka bry sig om. Svårt att veta med tystnad så ska undvika att spekulera.

Eller klaga. Alla projekt startar i en uppförsbacke och mången är de kreativa personer som fått arbeta som i blindo större delen av sina karriärer. Jag vet att det finns mycket jobb kvar att göra för att det här ska bli någonting som folk inte kan undvika att märka av och även om jag är stolt och glad för det jag redan lyckats producera, så vill jag minst lika mycket se fram emot det som finns kvar att göra i framtiden. Vad det än nu råkar vara.

Nåväl. Nog med navelskådande. Jag hoppas att bloggen inte ska få vila alltför länge och så får ni se till att fortsätta skapa anarki också utan mina textdrapor. 

måndag 19 september 2016

Tankar om vetenskap

Jag är ingen vetenskapsman. Det fanns en tid, vad jag förstår, när det inte existerade någon uppdelning mellan filosofer och så kallade naturvetare. En tid när de som var intresserade av kunskap såg det som något naturligt att försöka hantera alla fält som fanns till hands. Var man skicklig nog så var det inte heller omöjligt att också bemästra en rad av dessa fält. Idag, när världens samlade kunskap kräver över 7000 volymer och inte ens det kan sägas vara heltäckande, så har det blivit mer nödvändigt med arbetsdelning för de som aspirerar på att vara intellektuella och filosofin, teologin och naturvetenskapen kan sägas ha gått skilda vägar. Inte för att säga att de är ute efter att konkurrera med varandra, men utövarna i respektive avdelning tenderar att behöva, så att säga, välja sida. Konkurrensen må inte vara uttalad, men likväl tycks den finnas där.

Nej, jag är ingen vetenskapsman och sett utifrån så tycks det mig som att hela det vetenskapliga perspektivet på något sätt har växt över sin egen förmåga. Förstå mig rätt nu, vetenskap är en utmärkt metod för att göra diverse saker så tillämpbara som möjligt. Ge ett uppdrag eller ställ en fråga till vetenskapen och den vetenskapliga processen kommer förr eller senare se till att formulera ett svar på hur du så optimalt som möjligt ska utföra det som du nu vill göra. Så långt allt väl, men det här är ingenting som går att bygga en världsbild på. Ja, faktum är att för att ens kunna ställa en fråga eller ha en vilja till att utföra ett uppdrag så behövs en världsbild som redan är så intakt och koherent att det är möjligt att förvänta sig ett svar från den vetenskapliga processen som överhuvudtaget går att tillämpa. Vetenskapen är ett verktyg som går att använda först när vi vet vilka vi är och vad det är som vi önskar optimera. Utan språk så går det varken att ställa frågor eller förstå ett svar. Utan startpunkt så går det inte att ta sig vidare.

Idag upplever jag det som att tidsandan gått all in på vetenskapens förmågor och perspektiv. Allting utgår och bedöms efter så kallat vetenskapliga kriterier. Man älskar optimering och känslan av att vi hela tiden tar oss vidare, fram emot en större och starkare förståelse av världen och hur vi bäst lever våra liv här på jorden. Samtidigt känns det som att vi glömmer värdet eller ens behovet av begreppet sanning. Ja, man är så pass förtjust i vetenskapens förmåga att ständigt bryta ny mark att det är som att denna markbrytning i sig självt definierar vad som är sant. Det behövs inte längre någon förförståelse av världen eller existensens strukturer; naturvetenskapen säger ju svart på vitt hur det förhåller sig och det är bara för oss enkla själar att rätta oss därefter. Att tro på något som inte kan genomgå en vetenskaplig granskning, att hålla något för givet som inte kan studeras under lupp eller brytas i bitar i ett laboratorium reduceras till en primitiv vidskepelse som för varje nytt innevarande år blir allt mer obegripligt att någon ids hålla fast vid.

Till slut misstänker jag att vi hamnar i ett tillstånd, om vi inte redan är där, där något som sanning inte längre bara är redundant och tämligen onödigt utan också något som frankt är i vägen. Våra egen känsla om hur världen bör se ut blir så pass viktig att det inte spelar någon roll vad verkligheten och de vetenskapliga resultaten egentligen säger. Att vår egen, outtalade och kanske även omedvetna, världsbild är så mycket viktigare att vetenskapens svar formas om till att utan undantag bekräfta det som vi själva redan ville veta. Vetenskapens perspektiv görs så stort att det i princip görs till ett cirkelresonemang som tar oss tillbaka dit vi började, till platsen där vi på barnsligt manér redan vet hur världen måste och behöver fungera.

Återigen, förstå mig rätt. Jag vill inte prata om den typ av vetenskaplig verksamhet som vet vad den vill uppnå och har klart för sig varför den är satt i funktion. Vetenskap som verktyg är återigen ett utmärkt sätt att hämta in och optimera kunskap för allsköns tänkbara ändamål. Vet du att du vill försöka ta dig till månen så kommer en vetenskaplig metod garantera dig det bästa tillgängliga sättet för dig att ta dig dit. Det jag stör mig på är när vetenskapen förvandlas till ett system där inget annat får lov att existera som komplement. Om vi inte ens vet att månen existerar så kommer vetenskapen aldrig klara av att ta oss dithän. Om vi skulle ha fundamentala skäl för att vilja vägra acceptera månens existens så skulle det inte ens hjälpa att släpa upp oss dit, bevisen skulle inte förmå oss att ändra åsikt i vilket fall som helst. Än en gång: vetenskapen ger oss bara svaren, den har inget som helst intresse av att hjälpa till med att ställa frågorna.

I ett samhälle som dag för dag blir alltmer ointresserat av att försöka hantera någonting av djup eller svårtillgänglighet så blir det också allt svårare att överhuvudtaget ta till sig vad vetenskap kan innebära för oss. Jag vet att de flesta moderna människor inte längre förstår religion eller hur en andlig världsbild ser ut. Att man tror att religiositet just innebär enbart vidskepelse och irrationalitet. Att ifall vi inte hade kastat av oss oket från dessa föråldrade världsbilder så hade vi aldrig klarat av att ta oss in till den så sprudlande och fria tid som vi lever i idag. Samtidigt, när vi är på väg att gemensamt förlora all form av kontext kring de mekanismer som ger oss välstånd och förmåga till självständighet från såväl natur som eventuell skapare så undrar jag just om vi inte långsamt är på väg att förstå vad det är för något som vi har slängt bort.

 Jag säger inte att utan gudstro så är man dömd till att bli en förvirrad själ som inte kan förstå en vetenskaplig analys, men mitt starkaste skäl för en tro på Gud och att hänge mig åt en andlig dimension är just vikten av kontext, av sammanhang. I trons värld så klarar jag av att placera mig i en position som förmår mig att ta till vara på de svar som kommer från vetenskapens fält. Oavsett vad de säger eller innebär - det är inte min värld som skildras och det är inte jag som individ som ska tillfredsställas utan det är Guds skapelse vi studerar och genom att förstå mer av den värld han satt mig i så förstår jag också mer av Honom. Och även, till sist, också om mig själv och vad just jag har för möjligheter att agera ut mina egna önskningar.

Det jag önskar är inte att vi lägger mindre vikt vid naturvetenskap, teknologi, naturalistiska studier av människan och hennes villkor utan snarare att vi mäktar med att förstå att vi behöver klarlägga betydligt mer grundläggande saker innan vi låter vetenskapen förklara vad det är vi ser omkring oss. Dessa verktyg, de vi kan undersöka sanningar med som inte nödvändigtvis lägger sig tillrätta under ett mikroskop, har vi nästan helt lyckats slänga bort och även om vi skulle försöka använda dem så är det inte säkert att vi förstår hur de ska skötas. Jag har ingen anledning att uppmana någon till någonting och jag har själv inga särskilt bra svar för någon annan än mig själv hur man nu ska ta sig vidare varifrån vi nu råkar befinna oss...


Jag antar att det enda jag ville göra var att förklara varför jag inte är någon vetenskapsman.
 

söndag 18 september 2016

Ett försök till tal om kön

Min samtid tycker om att diskutera genus. Vår sexualitet och könstillhörighet dissekeras och vänds på ständigt och jämt. Dessa grundläggande identiteter används som utgångspunkt för allsköns världsuppfattningar och ideologier. Under större delen av mina vuxna år har det här varit en viktig, ack så viktig fråga och jag har som person av manligt kön känt mig uppmanad att förklara och försvara mitt själva existensberättigande. Att ge uttryck för att det finns en skillnad mellan könen och att denna skillnad kan vara sympatisk och till gagn för oss alla har varit en åsikt som det inte riktigt funnits plats för. Den har varit för föråldrad, för inkompatibel med idealen om demokrati och jämställdhet, kort sagt för farlig.

Jag skriver inte det här för att försöka beskriva mig som offer för ett samhälle där en ung vit man ses som något av det farligaste och mest osympatiska som existerar. Jag skriver denna fundering för att jag tycker att hela diskussionen om kön och sexualitet ter sig så pass förvirrad, så pass världsfrånvänd att jag själv undrar vad som egentligen är sant under alla dessa ideologiska slagord och förhoppningar om att kunna förändra världen till sin egen lilla lekplats. Finns det något som kan vara allmängiltigt under alla subjektiva tyckanden?

Från min horisont så känns det uppenbart att det vi ser som manligt respektive kvinnligt onekligen är sociala konstruktioner, något som är föränderligt från samhälle till samhälle och som kan skifta över tid lika lätt som ingenting. Färgen rosa är kvinnlig idag, men var manlig igår. Att hantera hästar var en manlig syssla igår, men tenderar att vara kvinnligt associerad idag. Att låsa fast vad vi associerar som manligt och kvinnligt in i odiskutabla könsnormer är att riskera att göra ett onödigt misstag. I det begränsade perspektivet är det förståeligt att fullständig jämlikhet är ett prioriterat ideal. Varför släpa runt på inbillade fyrkanter i samhället som bara riskerar att förstöra för enskilda individer som bryter mot föreställningarna?

Däremot känner jag att det som missas i diskussionerna gång efter annan är diskussionen om vad som är maskulint kontra feminint. Dessa adjektiv är något annat än manligt/kvinnligt. Där de senare verkligen kan ses som något föränderligt och arbiträrt så är de förra något som mera försöker beskriva det som i någon mån är beständigt, för oss som individer liksom för människan som helhet. Jag vet inte ens om det finns några egenskaper som kan beskrivas som entydigt maskulina eller feminina, men det är inte heller det som jag skulle säga är det verkligt intressanta.

Som jag ser det är maskulint/feminint begrepp som inte ska appliceras på en yttre värld utan istället något som kan användas som perspektiv för individen själv. En plattform att utgå ifrån när man bygger upp sin identitet. Alla individer bär med sig denna dualitet och det finns ingenting som säger att någon ska omfamna enbart den ena eller den andra aspekten. Tvärtom, en sund identitet behöver kunna förstå sig på hur man relaterar till båda sidorna för att fullt ut förstå hur man egentligen fungerar. Däremot ser jag det som givet att män relaterar instinktivt till det maskulina och respektive för kvinnor mot det feminina. För att kunna bottna i vem jag egentligen är kan det vara den mest centrala frågan att bena ut – för egen del; på vilket sätt är just jag man?

När vi som samhälle förnekar att denna dualism överhuvudtaget existerar, när vi gör allting likadant och likvärdigt utan möjlighet att välja någon allmängiltig riktning eller kristallisera ut några nyanser så misstänker jag att vi gör oss, och naturligtvis särskilt ungdomar, en rejäl otjänst. Jag vill inte på något sätt uttala mig om vad som exakt är maskulint eller feminint, men när vi som samhälle och kultur inte ens har ett fungerande samtal om vad dessa begrepp innebär och vad skillnaden mellan könen kan tänkas ha för konsekvenser så gör vi bara allting så oändligt förvirrat. Vi ser skillnaderna varje dag, nyhetsflödet liksom våra vardagliga interaktioner pekar mot det på olika sätt hela tiden, men om vi skulle söka information om hur man bäst hanterar dessa fenomen så riskerar man mötas av en öronbedövande tystnad. Vi vägrar prata om dessa frågor så intensivt att vi snart inte kan göra det och konsekvenserna av det upplever jag som ödesdigra.

Jag är lekman, men det tycks mig som om epidemin av förvirringen kring könstillhörighet och sexualitet grundar sig i en hjälplöshet i att navigera sig fram till någon form av vuxen identitet. En ungdom behöver vägvisare och lärare för att förstå sig på vad som finns inom en själv. Utan en stadig verklighetsuppfattning, utan en övergripande berättelse (mytologi) som på ett tydligt sätt illustrerar hur verkligheten är beskaffad utöver vår egen subjektiva uppfattning så är det så oändligt mycket lättare att gå vilse. Att stranda i en vanföreställning som inte gör en lycklig och som inte heller förmår vara grund för ett sunt liv. Vårt samhälle väljer istället att uppmuntra dessa unga, förvirrade gissningar och gör dem till giltiga och sanna. I all välmening, möjligen, men det är fortfarandet ett grovt lurendrejeri. Vi har blivit så rädda för en verklighet som kanske visst gör skillnad på män och kvinnor, som kanske visst graderar beteenden i bra eller dåliga, önskvärda eller destruktiva att vi istället blundar och hoppas att ett ljuvt utopia där alla våra barndomsdrömmar slår in kanske får lov att vara sant i alla fall. Om vi bara ljuger för oss själva lite, lite till.

Nej, jag vet verkligen inte. I ett samhälleligt perspektiv kanske jag bara svamlar om sådant som är för stort för en enkel person som mig att begripa, men det jag faktiskt vet är att när jag på egen hand börjat utforska dessa begrepp så hände någonting. När jag faktiskt insåg att jag som man behöver erövra min maskulinitet för att kunna fungera optimalt så har saker så smått börjat att förändras. Jag har kunnat bli mer självsäker, jag har kunnat bottna mer i min egen självkänsla. Att få lov att diskriminera, att säga att dessa egenskaper är jag primärt inte för att istället omfamna sådant som i vår infantiliserade samtids ögon ses som, i jämställdhetens namn, farligt eller olämpligt är en befrielse. Det handlar inte om att göra sig till en stereotypiserad form av macho-man utan snarare så mycket mer om att öppna upp sig för en verklighet som vägrar acceptera att allting kan sägas vara likvärdigt och bestående av samma gråa, intetsägande smet oavsett vad det är man tittar på. Att ett steg i taget öppna upp de givna fyrkanterna och skåda anarkins värld där under.

Hur den än ser ut.

tisdag 13 september 2016

För fred och frihet

När jag blev introducerad till libertarianismen så trodde jag först att ideologin gick ut på att hitta strategier för att minimera våldet i samhället så mycket som möjligt. Samhället skulle vara en harmonisk plats där ingen, eller åtminstone så få som det bara är möjligt, riskerade att bli rånad, misshandlad eller mördad. Helst skulle ingen heller lida fysisk nöd på något annat sätt heller. Via marknaden och allt tätare samarbete på global och lokal skala så skulle livskvalitén höjas i en sådan utsträckning att våldsamma lösningar på diverse mänskliga problem i sinom tid blev helt obsoleta. Jag tänkte mig att idén var att frihet ideligen leder till så pass goda konsekvenser att människan till slut upphör med sina primitiva dumheter och blir till en ny sorts varelse. Det enda som stod i vägen var abstraktionen staten som höll oss kvar i en träldom som otvivelaktigt tillhörde det förflutna. Om vi bara kunde få tillräckligt många att förstå att statsmaskineriet måste röjas undan en gång för alla så skulle vi kunna börja rusa mot en tillvaro som vore fridfull, välmående och näst intill kliniskt fri från allt vad våld heter…

Sen kom en viss Steven Pinker och hävdade att framväxten av våra moderna stater successivt minskat mängden våld i samhället. Genom att en stark, central aktör tar en monopolstatus på våldsutövande så minskar viljan för övriga i samhället att bruka våld i vardagen. Istället försöker man i möjligaste mån gå till denna centrala institution för att lösa sina mer svårlösta problem på officiell och steg för steg så blir samhället mer förnuftigt, mer civiliserat och med statens säkra hand betydligt mindre fastlåsta i gamla, primitiva djungellagar. Nu läste jag aldrig The better angels of our nature och jag ger säkert en alltför förenklad bild av vad bokens tes egentligen säger, liksom att det säkert kan diskuteras om den ens håller skott vid en närmare granskning, men bara själva debatten kring det Pinker påstod fick mig att börja fundera mer grundläggande på vad libertarianism egentligen handlade om..

Det jag kom fram till var att även om ett våldsfritt samhälle förvisso är något positivt, i det perspektivet är jag glad för att jag inte levar i ett mer hårdfört och brutalt förflutet, så är det inte på något sätt ett slutmål för den libertarianska visionen. Det libertarianismen siktar på är inte ett samhälle helt förutan våld. En sådan önskan skulle oundvikligen reduceras till en utopisk tanke tämligen omedelbart, utan istället ett samhälle som förmås leva i fred och frihet och där en naturlig harmoni får råda. Fred och frihet är begrepp som är beroende av varandra, det går inte att förminska eller förlora det ena utan att lika mycket begränsa eller förlora det andra. En samhällsordning där deltagarnas frihet respekteras fullt ut kommer också vara fredligt. Ett samhälle som uppehåller fred behöver också bestå av fullt fria individer. Fysiskt våld är ingen bra parameter på varken hur frihetligt eller fredligt ett samhälle är. En grupp slavar som hålls under ett strikt styre kan ha ett minimum av våld. Om ordningen är så pass strängt kontrollerad och styrd att ingen vågar göra uppror eller ens missköta sig för att riskera bestraffning så behöver det inte utövas något fysiskt våld alls. Är slavarna fria för det? Skulle ett helt samhälle bestående av slavar kunna beskrivas som just fredligt? Jag är skeptisk.

Om ett samhälle, litet eller stort, är i harmoni och balans så är det aggressioner som saknas. En grupp vänner behöver inte tvinga eller hota varandra för att kunna uppehålla sitt umgänge. Deltagarna i en kampsortsklubb kan utöva hur mycket fysiskt våld som helst mot varandra utan att därför hysa någon fientlighet gentemot någon i gruppen. Om vi enbart ser till parametern fysiskt våld så säger det oss nära nog ingenting om hur det samhälle vi studerar egentligen ser ut.

Vårt moderna samhälle har inte särskilt mycket våld sett ur ett historiskt perspektiv, det må säkert stämma, men det vi istället har är en ordning som bygger på sträng kontroll och ovillkorlig underkastelse. Många säger också att vi är beroende av denna kontroll för att inte falla in i ett tillstånd av konstant kaos och oordning. Vi undviker bara djungeln och det okontrollerade våldet genom att aktivt se till att samtliga deltagare i gemenskapen håller sig i skinnet och inlemmar sig i den ordning som vi för tillfället valt som optimal. Individers enskilda frihet är alldeles för farlig och riskabel för att kunna tolereras i någon större utsträckning och därför måste den tämjas och stävjas så att gruppen inte riskerar att känna sig hotad. Ja, vi ser inga problem med att jaga och slå ner beteenden som varken berör eller hotar någon annan personligen, men som känns farliga eller som kan uppskattas som skadliga för de individer som själva valt att göra vad som nu anses vara tabu för gruppen som helhet.

Det absolut värsta med allt det här är att denna kontroll och maktutövning inte längre behöver komma ovanifrån, från någon överlägsen aktör som medvetet utövar ett förtryck för att kunna säkerställa en långsiktig maktposition. Det behövs inte ens någon slavägare som behöver utöva ett ansträngande förtryck, utan gruppen som helhet hjälper så gärna till. Vårt samhälle har blivit så beroende av känslan av kontroll att vi gladeligen uppehåller konstruerade konflikter och bevakar våra medmänniskor så att de inte viker av, bort från fyrkanterna. Förtrycket behöver inte längre forceras på oss med våld utan vi lägger oket på våra axlar utan minsta knot eller jämmer.

Vi lever inte i ett fritt samhälle. Individens naturliga rättigheter är ett skämt, eller som bäst någonting som ges till oss på nåder och som närsomhelst kan dras tillbaka om nöden så kräver eller omständigheterna skulle ändras. Vi lever därför inte heller i ett fredligt samhälle. Det sägs ibland att Sverige inte varit i krig på över 200 år, men jag undrar jag. Det jag ser är ett land och en gemenskap som är splittrat i ständiga konflikter, människor som oupphörligen försöker bevaka och utöka sina intressen på sina medmänniskors bekostnad. Och allting sker öppet, i demokratins anda så att säga frivilligt och väldigt få vill ha det på något annat sätt. Att ständigt vara i kontroll över andra och själv behöva kontrolleras av någon annan kallar man för frihet. Att vara i ett konstant tillstånd av aggression mot alla som ser världen annorlunda eller önskar en alternativ livsstil för sig själv och sitt närsamhälle kallar man för fred. Så länge ingen hederlig person äger ett skjutvapen eller på något anat sätt antyder att hon skulle kunna använda våld för att försvara sig själv och sin egendom så anser man sig leva i ett harmoniskt och välmående samhälle, oavsett vad som händer bortom plattityderna. Så länge Staten säger att fred och frihet råder så vill ingen vara något annat än nöjd.

Allt det här är falskt. Det måste vara det. Freden och friheten beror inte på om en enskild stat befinner sig i ett tillstånd av krig eller inte. Freden och friheten existerar på en mycket mer lokal, ja individuell, nivå. Om någon kommer till mig med batonger och gevär för att jag brutit mot någon regel denna person håller för giltig i sitt huvud så har freden upphört och min frihet tagits ifrån mig redan där. Ett samhälle som inbillar sig att det är fredligt, fritt och ”demokratiskt” när det samtidigt för krig och utövar våld mot alla de individer som de anser bryter mot deras uppdiktade regler blundar för sanningen om att de inte har en aning om hur en gemenskap i harmoni egentligen ser ut. De har blivit så beroende av kontrollen och makten att de har glömt hur fred och frihet egentligen smakar. De går miste om så mycket och de vet inte ens om det.

Jag kan inte hjälpa att tycka att det är så oerhört sorgligt. 

lördag 10 september 2016

Att vara en ovän till staten eller inte..

Jag är egentligen inte emot staten. Nej, på riktigt nu. Jag har en god förståelse inför varför människor söker sig till kollektiva sammanhang, varför de underkastar sig översåtar och inlemmar sig i hierarkier. Jag förstår varför mänskliga sammanhang oundvikligen bygger upp maktstrukturerna och fundamenten för att stater ska kunna bli möjliga. Jag förstår allt det där. Vissa saker sköts bäst gemensamt, no man is an island, äganderätt är en social konstruktion och allt vad det kan vara. Jag förstår det verkligen. Att vara kollektivist och även etatist är djupt mänskligt och vi är som människor oundvikligen en begränsad organism med vissa givna förutsättningar. Det är lätt att i filosofin att sväva ut i abstraktioner och bygga ut ideal och principer som inte har någon bäring i människans natur. Som anarkokapitalist är jag en drömmare med tveksam verklighetsanknytning. Jag fattar.

Det jag är emot är inte staten i sig själv. Inte heller längtan till makt, lusten efter våld eller suget att idka kontroll över sina medmänniskor. Vi är sådana, det ingår i vårt öde som människor att hantera den typen av frestelser liksom att bekämpa och undvika de som redan fallit för dem. Det jag har svårt för, det som får det att vrida i mig av ilska och kallna av fasa, är den anonymitet som vårt samhälle och statsform lyckats skapa. Att vår moderna värld är så abstrakt, så urbota osynlig.
 
Nästan allt som våra offentliga samtal och debatter går ut på idag är ett käbbel om hur vi bör definiera vissa begrepp eller relatera till diverse abstraktioner. Det är så oerhört lite som går att ta på, finns i princip ingenting som går att ha som axiom och grundprincip när två perspektiv försöker mötas i en diskussion. Vår värld flyter utan någon konstant punkt att fixera på och emellanåt känner man sig som en galning för att så få är att beredda att erkänna att det är så det ser ut.

Jag tror att det till allra största del beror på storleken av våra samhällen. Alla argument för varför en stat behövs eller fyller en funktion må ha sina poänger, men när de appliceras på miljonbefolkningar eller ens i storlekar av våra svenska storstäder blir de genast absurda och perversa. Jag känner ingen av dessa svenskar som ideligen figurerar i debatten. Jag relaterar till flyktingfrågorna och alla andra svenska kriser som om de lika gärna kunde äga rum i en avlägsen galax. De berör mig inte för de finns inte i min egen sfär. Och även om jag hade upplevt något av ämnena som diskuteras på första parkett så hade det inte berört mig hur någon som inte deltagit i samma situation tycker att den ska lösas. Allting som är av vikt i våra liv tas upp till en metanivå där aktörerna och beslutsfattarna bara är fantasifigurer, fiktiva karaktärer. Varför ska jag relatera till en statsminister jag aldrig träffat, 349 beslutsfattare vars namn jag aldrig hört och inte kan få mig för att bry mig om? Tronpretendenterna i Game of Thrones är mer verkliga personer än de maktkåta nissarna i partiernas undervegetationer. Frank Underwood är en mer sympatisk och lättrelaterad figur än den mest välkammade partiledaren av idag.

Det här är inte ledarskap, det här är inte social gemenskap, det här är inte en funktionell institution för rättvisa och hämnd. Staterna av idag är inte längre någonting skapat för människor. Jag säger det här för att jag så sakteliga lärt mig av egen erfarenhet hur det egentligen borde se ut, hur det hade kunnat vara.

Jag är, som ni numera känner till, engagerad i bubb.la- projektet och deras vida verksamheter. I det projektet, som startats och ägs av Martin Eriksson och Sofia Arkestål, så råder en mycket öppen stämning. Alla som har en idé och ett driv ges en chans att visa vad dem går för, deras bra idéer plockas upp och deras engagemang tas till vara på. Vad det än gäller, små eller stora ämnen, så går det att bolla det med Martin eller Sofia och kunna räkna med att få ett svar eller en reflektion. Projektet har ett mål och en mening och styrs framåt av Martin och Sofia. Med annorlunda terminologi så är det ingen tvekan om dessa två är regenter över det digitala rike som bubb.la-världen innebär.

Det betyder nu inte att allt är tjo och tjim konstant. De deltagare som inte håller måttet eller på olika sätt visat sig vara inkompatibla med de värderingar som projektet vilar på och drivs av (..värdegrunden..) sparkas ut ur projektets kärna och närstående rörelser kan till och med ibland göras till en mild form av fiender. Ett konstaterande om att just ska vi inom projektet inte bli. En social gemenskap är inte nödvändigtvis en konstant kramgrupp, den är också när den är sund en hierarkisk ordning där deltagarna i viss mån konkurrerar om att nå de mest fördelaktiga positionerna och där de vet vad som väntar om man skulle få för sig att bryta gruppens regler och tabun. Poängen med någonting som bubb.la är att i sådana projekt så finns det en rak kommunicerad öppenhet med vad gruppen syftar till och handlar om. Förstår du inte vad vi är för någonting så ska du inte heller vara med.

Vad är Sverige för något i det sammanhanget? Sverige är en grupptillhörighet och en identitet som inte har några ägare. Det finns ingen institution eller person som slutgiltigt kan avgöra vad som är svenskt respektive osvenskt. Vill du vara en engagerad medlem av den svenska gruppen så finns det inget givet sätt för dig vad du ska göra för att avancera och få den respekt du efterlängtar. Den enes fosterlandshjälte är den andras rasist, den enes varma humanist är den andres cuck. Sverige är alltför stort, konstlat och abstrakt fenomen att samlas kring för att bli annat än en obekväm, märklig och till sist destruktiv gemenskap. En gemenskap som du därtill inte får lov att lämna. Om man händelsevis skulle tröttna på bubb.la och vad som händer där är det bara att avbryta sitt engagemang, ta sitt pick och pack och sluta vara med. Hur gör man det med den svenska gemenskapen om man nu inte vill flytta till Somalia det första man gör? Svenskheten är en konstruerad grupptillhörighet uppehållen med hjälp av tvång. Perfekt jordmån för en sund, harmonisk och stimulerande gemenskap. Verkligen.

Det är inte till nationalstaterna vi kan gå för att hitta hur en sund statsform skulle kunna tänkas se ut. Oavsett hur en sådan är konstruerad, med absoluta monarker eller direktdemokratier så kommer gemenskapen skava och ge upphov till ändlösa mängder av konflikter. Jag tror att människor i gemen har ett stort behov av tydlighet och explicit ordning. Vi vill ha ledare, lärare och fäder som bestämmer och avgör hur vår verklighet ser ut, men detta lederskap behöver också vara i en konkret kontext. En fantasifigur på tv- skärmen kan inte vara en sådan ledare, kan inte ge den konkreta ordningen och därför faller allting samman. Jag är inte emot människans sätt att navigera sig i omvärlden, men de moderna staterna är inget annat än omänskliga. Så länge vi har kvar dem så kommer vi aldrig komma ur stadiet av konstanta konflikter och att vara i ett oavbrutet tillstånd av disharmoni.

Så därför, så länge dessa stater lever och har hälsan så är det trots allt ingen tvekan: Jag är anarkist.