onsdag 3 augusti 2016

Att existera

Vår samtid är förvirrad. Andligen så förstår den nästan ingenting och har inga svar att ge på några som helst problem. Jag tror det främst beror på att den hamnat fel i en av de mest fundamentala frågor vi har:

Varför är vi här? Vad bottnar vår existens i?

Vår tids svar är att vi är här för att uppleva. För att få se, smaka och ta del av så mycket som möjligt av det smörgåsbord livet kan innebära. Naturligt nog i en verklighet baserad på knapphet så leder det oundvikligen till orättvisor och kampmoment. Alla kan inte vara allt, överallt och det är givet att “barnen i Afrika” har ett underläge jämfört med någon som är född materiellt rik i väst. Alla kan inte ha ett spännande liv i händelsernas centrum, alla kan inte bo i Vita huset, alla kan inte få sitt namn inristat med stjärnorna i Hollywood. Tror man att livet är till för att maxa upplevelser ur allt som finns så kommer världen och livet också bli en orgie av ständiga orättvisor. Inte heller hjälper någon välståndsökning, det ger bara upphov till fler exklusiva upplevelser som endast ett fåtal kan få tillgång till. Orättvisan behöver aldrig ta slut.

Måste det vara såhär? Nej. Det går att leva från ett motsatt perspektiv. Jag har visserligen hört libertarianer ondgöra sig över JFK-citatet “fråga inte vad ditt land kan göra för dig, utan vad du kan göra ditt land”, men så länge man ignorerar den politiska dimensionen så är det en bra fråga. Vad kan jag göra för någon annan? För livet..?

När jag var 13 upptäckte jag för första gången på allvar att jag kunde skapa något som en främling kunde uppskatta och tacka mig för att jag hade gjort- en dikt skriven ur ett alldeles nykläckt tonårshjärta. Mina dikter är förstås ingenting i ett större perspektiv. De är inga ångmaskiner, inget penicillin eller någon Tesla-bil, men de är fortfarande skapta, bragda in i existensen med tanke och någon form av kärlek. Det är i sanning något särskilt! Mina dikter är inte mycket i ett makroperspektiv, men, för mig, i mitt liv är de värda outsägligt mycket ansträngning. För att kunna skapa dem är jag beredd att skaffa resurser nog för mat för dagen, husrum och en stimulerande vardag som håller min inspiration vid liv. Mina dikter är, hur liten påverkan de än har på Sveriges BNP, de facto produktion. De är beviset på att jag inte är här för att konsumera, jag är satt här för att producera och skapa. När jag går härifrån ska världen vara en rikare, mer nyanserad och mer fascinerande plats än när jag gick. Det är mitt mål. Vi har alla våra dikter. Det inom oss som vi vill göra vårt yttersta för att få se manifesterat i verkligheten och väl där sedan växa upp till himlen. Om det så är en företagsidé, våra nära relationer eller en kreativ/andlig sida så har vi alla, om vi vill, en producerande sida som bara längtar efter att få blomma. Om vi bara låter den.

De som fastnat i konsumtionen av livet avskyr det här. De avskyr det eftersom den som lever för produktion i grunden inte kan vara missnöjd när hon är fri. Vi kan börja vart som helst, på en åkerplätt i 1400-talets Småland, på en hästrygg i 1800-talets Kalifornien eller bakom en dator i nutidens Södermalm.. Så länge vi är fria att fortsätta sträva uppåt och framåt så är det lätt att glömma de materiella begränsningar och motgångar vi möter. Det spelar ingen större roll, det som spelar roll är att vi får känna att vi är ett utflöde ut mot existensen och att ingen småsint djävul till byråkrat försöker hindra oss. Slipper vi det är vi nöjda. Och det driver dem till vansinne. Den som lever för att producera äger sig själv och sin existens var hon än är, hur hon än är. Den som lever för att konsumera är i ständig tävlan med allt och alla.

Och hon förstår inte ens varför. Stackars krake.

2 kommentarer:

  1. Det ligger mycket i det du säger, att leva för produktion, ska lägga till dig till min bloggroll.

    Sen är det många stora som bara levde för sin lilla produktion. Att den blev stor var kanske till och med en slags förbannelse. Ta tex Notch med Minekraft som exempel. Kommen till Beverly Hills blev livet tråkigt. Eller för den delen Einstein som satt och drömde/visualiserade på "fritiden" på patentverket. Efter att han började på Institude for Advanced Study slutade flödet av fantastiska upptäckter.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, ja..

      Men då saknar man kanske lite fantasi. När man väl brutit sig igenom sin egen bubbla och fått en plattform, det är väl då man på riktigt kan förändra världen?

      Kanske är det så att det är projektet "förändra världen" som är det dödligt tråkiga. Vi borde hitta ett annat, kort och gott.

      Radera