måndag 29 augusti 2016

Ett slag för bubb.la Premium

Nyss hemkommen från en sprudlande FreedomFest i Stockholm. Över 170 libertarianer närvarade och det var precis lika kul och tankeväckande som det låter. Något som var extra intressant var hur frihetsrörelsens två plattformar Mises- institutet och Bubb.la- projektet samarbetade i arrangerandet av konferensen. Medan Mises höll i själva konferensdagen så stod Bubb.la för en förfest på fredagen. Över 70 premiummänniskor dök upp på en exklusiv fest som man aldrig ville lämna. Och det fick mig att inse någonting. Så många som möjligt måste med på den här båten. Det finns flera anledningar till detta:

För det första så är det en vettig och välfungerande nyhetstjänst. Som premiummedlem så får du tillgång till bubb.las välsorterade arkiv. Det går att göra bra research därinne och få en överblick på större tidsperioder via deras system. Dessutom har man möjlighet att prenumerera på ett nyhetsmail per dag eller vecka eller hur du själv föredrar som gör att din nyhetskonsumtion kan bli betydligt smidigare än förut. Om man gillar radion så får man då och då tillgång till exklusiva inspelningar och även andra finfina bonusar i premiumgruppen som är väldigt trevliga att ta del av.

För det andra så får man som sagt tillgång till gruppen Bubb.la premium och den gemenskapen gör mig alldeles genomlycklig. Samtalen där är hyperintressanta, konstruktiva och med ett stort fält av intressanta, kompetenta, kunniga människor som deltar. Det är inte exklusivt för libertarianer, men samtliga deltagare är ändå medvetna om vad frihet innebär och att Swärgland måste bekämpas på alla sätt som går. På senare tid börjar det mer och mer byggas upp ett större fokus på nätverkande och på att få igång frihetliga företagsinitiativ. Känner du att du har en idé som du vill bolla eller få hjälp med att starta upp så är premiumgruppen ett utmärkt ställe att börja på. Det kommer även igång socialt umgänge IRL och i allmänhet finns en strävan att bygga ett starkt frihetligt community. Det kan för all del sägas finnas i den övriga frihetliga sfären också, men vip- aspekten gör att jag tycker att det finns ett större driv i premiums ambitioner. Folk deltar och vill få utväxling för sina pengar och det knyts kontakter på löpande band. Särskilt för folk som bor utanför Stockholm så kan det här vara viktigt. Missa inte de premiumträffar som kommer dyka upp i alla möjliga hålor framförleden. Det kommer bli awesome!

För det tredje så finns det en anledning för oss att samla resurser någonstans. Vi frihetliga behöver en reell plattform och vi kan, bör, ska inte ha dessa resurser inkapslade i ett parti eller i det politiska systemet. Bubb.la är just nu mer eller mindre en renodlad nyhetstjänst och det kan vara svårt att bli entusiastisk över en sådan, men kom ihåg då att det inte är tänkt att stanna där. Bubb.la kan i princip syssla med vad som helst som deras medlemmar känner att de vill göra. Spinoff-projekt sjösätts löpande och ju mer resurser projektet får tillgång till, ju fler människor som aktivt deltar i arbetet, desto mer kan vi gemensamt göra. För att någonting ska hända på allvar så måste vi våga satsa verkligt kapital och för det ändamålet är bubb.la vårt främsta flaggskepp. Jag skulle vilja rekommendera samtliga att även om ni inte har tid eller möjlighet att utnyttja premiummedlemskapets funktioner att ändå skänka pengar till projektet. Bubb.la vet hur de ska göra för att få maximal utväxling på era kronor och vill ni göra någonting konkret för libertarianismen och Sveriges arma spillror av frihet så uppmanar jag er varmt att skänka en donation i deras riktning.   

Skulle det vara så att du läser den här bloggen utan att relatera till frihet i varken filosofiska eller politiska termer så vill jag att du tänker på det här: Sveriges medie-industri är döende. De svenska medieföretagen har styrt in sig i ett system där de inte längre kan bära sig själva. De kan inte gå med vinst och de har förtvivlat svårt för att göra sig själva relevanta. Steg för steg blir de mer lika varandra tills vi i praktiken bara har en enda mediekanal som trumpetar ut samma budskap dag ut och dag in, trots att knappt någon längre ids lyssna. Svensk media har inte längre någon mångfald, ingen vitalitet och ingen förmåga till nödvändig självsanering. Oavsett om du är libertarian eller inte så kommer du ha nytta av att stödja projekt som bubb.la eftersom ökad konkurrens gör marknaden generellt bättre. Att stödja bubb.la är att göra svensk media bättre och det behöver den desperat att bli. Även du som bara önskar ett nytt, vettigt och fräscht alternativ-media är varmt välkommen med på färden.

Hoppas vi ses i Premium!
  

onsdag 24 augusti 2016

Dialog om normalitet

Något jag inte förstår med din ideologi eller vad du vill kalla det du håller på med är varför du måste bli så… onormal. Alltså, jag kan förstå att du tycker skatt är stöld hit och staten är destruktiv dit och så, men varför måste du bli så annorlunda bara för att du har den typen av åsikter. Varför kan du inte vara som folk är mest?

Själv tycker jag att det är jag som är normal. Jag menar, libertarianismens grundprincip består av tre enkla regler: Utöva inte tvång mot någon annan, stjäl inte och utöva inte fysiskt våld mot någon annan individ. Simpelt. Det är regler som de flesta uppfostrar sina barn att respektera, de flesta religioner innehåller någon variant av denna praxis. Libertarianismens startpunkt är kort sagt inte särskilt underlig alls. Det är ni som säger att dessa regler inte gäller överallt, eller hela tiden. Det är ni som behöver förklara varför vissa kan göra sådant som vi lär ut till barn att ingen får lov att göra utan digra konsekvenser. I den aspekten är det sannerligen ni som är de konstiga.

Att libertarianer känner en skepsis inför en samhällsordning som enligt vår filosofi otvivelaktigt bygger på våld borde inte komma som en överraskning, känner jag. Du kan säga att skatt inte entydigt innebär stöld eller någon annan ursäkt, men du kommer inte ifrån att de flesta av våra samhällssystem bygger på att bevaka, kontrollera och begränsa medborgarnas möjlighet att leva sina liv efter tycke och smak. Att då söka sig till alternativa livsstilar där bevakningen, kontrollen och begränsningen inte är lika stark borde vara ett tämligen förnuftigt beslut att ta. Vår syn på hur samhället fungerar och bör fungera skrattas det bara åt, varför ska vi då ta samhället och er så kallade normalitet på allvar?

Det värsta är tycks det mig att det inte bara stannar vid att ni tolererar ett samhällssystem som är imperfekt och med vissa oundvikliga brister, nej, ni hyllar dessutom systemet och hävdar att det är enbart via systemets genialitet som ni har kunnat bli rika, välbeställda och lyckliga. Ni ser tvånget, stölderna och morden som en förutsättning för att det ska existera ett samhälle överhuvudtaget! Ni säger att det är vi som är naiva och verklighetsfrånvända när det är ni som hävdar att man kan skapa produktivitet med hjälp av bomber, granater och krossade fönster. Jag vet inte alls vad du begär av mig, men om våra verklighetsuppfattningar skiljer sig så mycket åt ifrån varandra så vill jag inte ha med din normalitet att göra. Jag måste säga att den nära inpå äcklar mig.

Om det ändå kunde stanna där. Men icke. Om ert märkliga system verkligen är ett av de bästa tänkbara så borde väl samhället vara mer tillfreds? Det verkar inte som det är så. Överallt jag går så uppfattar jag en enorm mängd av klagomål, gnäll och uppgiven frustration. Människor ser problem överallt och i alla tänkbara former, men ingen av er klarar av att lösa dem eftersom ni inte får röra systemet på något sätt som helst. Allt måste förändras inifrån och via era demokratiska bestämmelser och förbannade rutiner. Ni tillåter inte er själva att röra staten. Om den så hotar att knäcka nacken av er så skulle ni inte kritisera någonting av denna Leviathans karaktär. Nej, ni är fast. Ni får inte röra någonting, inte minsta hårsmån, av det som i själva verket är orsaken till era problem!

Under tiden sitter vi libertarianer och undrar vad ni egentligen håller på med. Det är egentligen så enkelt. Följ reglerna och majoriteten av problemen ni skapat i era demokratiska verkstäder och laboratorier försvinner upp i rök. Resten, de verkliga problemen människor av sunt kött och blod på riktigt upplever, går att lösa med hjälp av marknadens metoder eller i sista hand via en fri rättssal. Inte i era institutioner som stinker av korruption och liklukten från alla de ändlösa mängder individer era system krossat och malt sönder genom historien. Ändå är det vi som är de märkliga, de konstiga och de galna som säger nej till allt det här kaoset. Vi är alltså de galna för att vi vill starta upp något nytt hellre än att ödsla en blick åt ert sätt att leva livet på?

Jaha.

Kalla mig galen då.      

Två frihetsperspektiv

För liberalen så handlar frihet mycket om förmågan att välja. En individ ska stå fri att kunna skapa och omforma sitt liv på de sätt som hon behagar och för att detta ska lyckas så krävs att hon har så många alternativ och valmöjligheter som det bara går till hands. Det moderna projektet med att förbättra mänsklighetens materiella förutsättningar så mycket som möjligt är med denna frihetssyn som ledstjärna. En fattig person är inte fri på samma sätt som en välbeställd. Det är först när man har nått maximalt antal alternativ och livsvägar att utforska som man verkligen kan kalla sig fri enligt det här sättet att relatera till frihet.

Jag själv tror inte riktigt på det. Att ha många alternativ till hands när man står inför ett val är naturligtvis något gott, men det handlar snarare om att man kan kalla sig rik än att man skulle vara fri, skulle jag säga. När det kommer till val så är friheten som bäst en illusion eftersom vi vid varje val alltid väljer bort något annat. Vi binder oss till det vi nu föredrar med alla de alternativ som vi samtidigt förkastat som dess pris. Alternativkostnaderna när vi gör våra val får oss att aldrig helt och fullt bli fria just när vi väljer.

Liberaler tenderar att ignorera det här. För dem är det så självklart att deras syn på världen och vad som är det ultimata livet är den enda rätta, att det inte är möjligt att föredra någon annan livsstil eller sätt att se på världen. Om man bara ges möjligheten att välja bort ett förmodernt liv, traditionella ideal och föråldrad teknik så kommer alla att göra det lika självklart som att vintern övergår till vår. Liberaler är så bergsäkra i denna visshet att de är öppna för att överge synen på negativa rättigheter för att försäkra sig om att alla får samma startpunkt och lika förutsättningar. Ett liv är bara värt att levas om det äger rum i liberalernas Utopia, tycks de resonera.

För mig utgår frihet från ett annat perspektiv. Snarare än att ha maximalt antal val så grundar sig min frihetskänsla på förmågan att säga nej, att få vägra. Om något så att ha möjligheten att välja bort när det behövs, snarare än att gå runt i en värld med ändlösa mängder av dukade smörgåsbord omkring sig. En fri människa är någon som kan göra sig oberoende när förutsättningarna så kräver. Små barn är inte fria just för att de, om de skulle få tillgång till självständighet från sina vårdnadstagare, så skulle det vara ett hot mot deras existens. Frihet är med andra ord ingenting som kan beskrivas som givna rättigheter utan friheten är istället någonting vi erövrar ju äldre och kunnigare vi blir. Steg för steg kommer det lilla barnet att bli mer och mer kapabel tills hon når en så pass vuxen ålder att hon kommer kunna be sina vårdnadstagare flyga och fara om hon så behagar. Vid det ögonblicket så är hon fri.
Med det här perspektivet så blir kritiken mot staten så mycket hårdare än den som liberaler klarar av att leverera. Det spelar ingen roll ifall staten är en socialliberal sockerdröm som vill alla väl och särskilt alla samhällets olycksbarn. När staten med tvång förskansar sig medel för att ta hand om mindre bemedlade individer så gör den två fel. Dels det självklara i att den förstör för de produktiva individer som ville skapa någonting större med sin bestulna produktion, men också det att staten via sin falska hjälpsamhet binder fast svaga människor i behov och leder in dem i en påtvingad barndom. De som tar emot bidrag och andra sociala förmåner kommer ha ett stort steg till att lyckas vilja be staten dra åt fanders. Det spelar ingen roll att de kan notera att staten är destruktiv och våldsam på andra områden- eftersom de själva är beroende av staten för sin egen existens så kan de inte göra motstånd. De kan knappt protestera. Deras frihet är icke-existerande.     


Överlag känner jag att det moderna samhället har slagit in på fel väg när det kommer till många av våra val. Det är svårt att säga någonting när man själv är en individ som är plågsamt beroende av modernitetens materiella bekvämligheter, men det är likväl så: Genom att vi skapat ett liv vi upplever som fritt bara när det har maximalt antal tekniska under och moderna bekvämligheter omkring sig så har vi också bundit fast oss vid vår egen rikedom. Hur många av oss skulle klara sig om vi blev avskurna från säg el och internet? Hur många av dessa få kapabla preppers skulle må bra och känna sig tillfreds under sådana förhållanden?

Visst är rikedom något i grunden bra och jag skulle aldrig drömma om att försöka hindra fattiga människors resa till ett liv som liknar mitt, men jag vill ändå bestämt hävda att denna fattige persons resa inte har särskilt mycket med frihet att göra. Om det gjorde det, varför har då jag och så många andra i min generation en känsla av att vara förtryckta och fånga, trots all vår rikedom? Vem tog egentligen friheten från oss i den moderna världen?

Kan det vara så att det var vi själva..? 

torsdag 18 augusti 2016

Vänstern och de svaga

Jag har ett handikapp, eller funktionsnedsättning, eller funktionsvariant som det tydligen heter nuförtiden. Inget större sådant, men tillräckligt för att det redan från början har försatt mig i något slags utanförskap. Jag har aldrig helt hört till, inte helt kunnat dela andras erfarenheter. Jag använder termen tvåhandsmänniskor för att beskriva hur friska personer ibland inte ens kan uppfatta att det finns andra som inte fungerar som dem och inte rör sig i världen på det sätt som just de själva gör. Med ett annat modernt uttryck så finns det flera som skulle kunna må bra av att kontrollera sina privilegier då och då och emellanåt blir jag så förbannad på att de inte kan lyssna på mig när jag uppenbarligen har tolkningsföreträde och…

Hm. På ett sätt är jag ständigt förundrad att jag lyckades bli libertarian. Att jag klarade av att ta till mig en ideologi och ett tankesätt som ibland brukar beskrivas som den starkes ideologi, som är till för Hanks och Dagnys och absolut inte människor som kämpar med att lära sig knyta en knut..

Sättet dagens vänster tänker och resonerar påminner mig om hur jag själv fungerade i ung ålder. I mina skolår så hade jag svårt för att klara av vissa ämnen. Sådant som slöjd, idrott, vissa moment i bild och hemkunskap. Inte så att de var omöjliga för mig att utöva, men min nivå låg naturligt nog under mina klasskamrater och att behöva konkurrera med dem och bedömas på samma grunder som dem var smått outhärdligt. Att jag behövde ta mig igenom dessa krävande moment och dessutom bli betygsatt fann jag rent ut sagt kränkande. Jag minns en gång när vi hade en elevens val- lektion i idrotten. Jag kunde stå ut med och tycka att många aktiviteter var roliga, men det fanns andra som var smått omöjliga och under den tiden synnerligen ångestladdade. Gymnastik till exempel. Att behöva krättla, kravla och krumbukta sig genom allsköns redskap och hinder gick inte med min kropp. Det var alltid en rejäl pina och när mina klasskamrater gick ihop sig och valde denna helvetets variant av kroppsövning som vår bonusaktivitet blev jag fullständigt bindgalen. Jag vägrade vara med, ja, mer än så, jag ville förbjuda dem att hålla med det här. Att vi skulle syssla med gymnastik när vi hade en fri lektion var bortom all rimlighet och om jag hade haft möjlighet att avvärja valet med någon form av våld så hade det mycket väl kunnat vara en möjlighet..

Vänstern. När jag ser på vad de strider för så tycker jag under all fanatism och galenskap kunna hitta en kärna av verklig medkänsla. De har noterat att det finna grupper, minoriteter och individer som lider av begränsningar i ett modernt samhälle. De passar inte in, hamnar utanför våra fyrkantiga mallar eller saknar någonting som gör dem handikappade när de behöver konkurrera med mer kompletta individer. Vänsterns reaktion blir precis som min när jag var tolv: De skriker. De skriker på orättvisan och det ojämlika. De blir rasande på att världen inte registrerar att alla inte hänger med och att de friska, de välanpassade, de lyckade verkar så kalla och oengagerade om hur situationen ser ut. Märker ni inte att inte alla kan ha nytta av gymnastiken? Att vissa lider av den?

Så det de oftast vill göra är att stryka allt där majoriteten har en fördel av gentemot de förfördelade. Finns det några som har haft hemska hemförhållanden så ska inga kärnfamiljer existera. Finns det några som faller ner i missbruk så fort de rör en drog så ska alla beroendeframkallande substanser förbjudas. Finns risken att råka ut för människor med fördomar så måste varje plats och aktivitet ras och könskvoteras samt hbtq-certifieras och så vidare. Ingenting får kränka, ingen får hamna utanför. Ja, om någon lider av allergi mot rosor så är det bättre att hela trädgården rivs ner än att denne någon behöver stå ut med att inte vara inkluderad.

Som sagt, jag är sympatisk till instinkten om att skydda de i samhället som oundvikligen kommer ha begränsningar, men de missar någonting i hur de sedan agerar. När de försöker hindra andra från att leva sina problemfria, privilegierade liv så stoppar de ingens lidande. De får inte någon att bli mindre begränsad eller hindrad än förut. Det enda de har gjort är att glasa in deras verklighet i ett fluffigt luftslott för att hindra en obehaglig upplevelse. De läker ingen, de producerar inget mervärde och dessutom har de orsakat att andra får sina upplevelser och liv mer torftiga. Ingen har vunnit och många har gått back. För vems nytta?

Visst, mina klasskamrater var ett slags skitungar när de inte klarade av att respektera deras svagaste medlems önskningar, men det som jag borde ha gjort, det som jag borde ha fått göra (jävla skolplikt) var att vända dem ryggen. Jag borde inte ha deltagit i deras aktiviteter, jag borde ha sökt mig någon annanstans där mina förutsättningar respekterades bättre. Om det inte fanns någon handikappadanpassad idrottsgemenskap tillgänglig så borde jag ha strävat för att förverkliga den själv. Om inte världen vill ha mig så skapar jag en egen.

Och det är här libertarianismen kommer in och att den visst är en ideologi för de svaga och missanpassade. I en värld och ett samhälle som bestämt sig för att vara en förstockad fyrkant så borde vi göra uppror emot den. Inte en revolution där något ska tas över och omformas så det passar än den ena än den andra gruppen utan ett uppror som bottnar i ignorans och förkastelse av ett system som helt uppenbart inte är till för alla, som knappt är till för någon förutom en abstrakt elit. Vänstern har rätt i att systemet är destruktivt, vänstern har rätt i att individer och minoriteter hamnar i märkliga, artificiella utanförskap så länge vi försöker uppehålla den. Vi borde sluta med det. Omedelbart. Vänstern borde förstå att så länge vi vill behålla en struktur, vilken struktur som helst, så kommer utanförskapet att finnas kvar. Om inte för de minoriteter som finns idag så för några andra imorgon. Strukturen, systemet, järnramen kring hela samhället måste bort. Den måste sprängas så fatalt att den aldrig får chansen att återvända.

Det är inte farligt och något som vi frihetliga borde förstå i mycket högre grad än vad vi gör idag; När inte denna värld visats sig duga så är det dags för oss att skapa oss en ny.  

tisdag 16 augusti 2016

Krönika om en andlighet

I det senaste har jag slagits mycket med mina andliga upplevelser. Deras sanningshalt, deras giltighet, deras bärkraft. Jag fick min första övernaturliga upplevelse när jag var tolv, nästan som ett omedelbart bönesvar på en bitter bön från ett förvirrat och tröttkört barn. Någon bad för mig på kvällen till i ett tält och jag blev nedslagen till marken av en pulserande värme som andades kärlek och frid. Vibrerande på jordgolvet kunde jag inte komma till någon annan slutsats att Gud existerar och att Jesus Kristus var en verklig gestalt. Därefter har denna kraft mött mig ett antal gånger, ibland i miljöer där extasen legat nära kokpunkten, men lika många gånger i miljöer där jag inte väntat den och där den knappt varit välkommen. Kort sagt har det varit något utanför mig själv som via sina besök och sin mentala närvaro lyckats formge mig och gjort mig till den person jag är, åtminstone ur ett andligt perspektiv.

I mina perioder av tvivel och otro så har jag fått förstå att dessa upplevelser i sig inte är oförklarliga. De är möjliga att simulera, de går att framkalla helt på egen kraft. Gud och världen utanför är i sig inte nödvändiga för att förklara vad som sker i min kropp. Må så vara, dessa förklaringar är endimensionella, de beskriver bara vad vi ser när det händer. Inte vad det är för något och varför det skett med mig på de sätt jag fått uppleva. Den så kallat vetenskapliga metoden för att komma fram till svar ter mig, även när jag vill tro på den, alltid så platt och stum. Vetenskapen i denna mening klär av en naken och lämnar en därefter, något mer får en inte lov att vara värd. Så jag har alltid återvänt till tron. När den kommer till min kristna tro har jag insett att jag är brännmärkt, prisgiven, såsom jag är skapad har jag inte lov att gå någon annanstans.

De senaste åren har dock något annat börjat hända. Jag har som sagt upplevt mig bli formad och ledd genom livet av denna utomstående entitet. Denne någon har stridit mot mig när jag gjort saker jag inte borde, den har tagit mig till platser jag inte kunnat nå själv och den har räddat mig ur situationer jag inte klarat mig ur själv. Åtminstone så som jag förstått det. Den allra senaste tiden har däremot någonting ändrats. Det är som att jag börjat missförstå. Jag har tagit emot löften som krossats sönder fullständigt, jag har upplevt känslor som visat sig vara förrädiska och falska. Samtidigt har jag försökt agera korrekt enigt min kristna tro och ändå kastats runt som en vante i livets vindlar, med Psalm 91 som ett hånflin i bakhuvudet. Så är det ibland, det är en troendes villkor och det finns en anledning till att psaltaren består av en majoritet klagopsalmer, men ändå- förvirringen har så länge varit total.

Särskilt som det har varit när jag stigit ur religiositetens skenbara fyrkanter och närmat mig anarkin, nihilismen och det mörka, outsagda som jag återigen kunnat uppleva frid och visshet och.. gudsnärvaro. Ju längre ut mot det outforskade och det icke-etablerade jag tagit mig desto mer rotad har det känts som jag har blivit. Min upplevelse av det andliga och min syn på karaktären som tagit sig an mitt liv har skakats om fullständigt, men min tro har inte blivit mindre. Jag har tagit mig an andliga metoder och praktiker som min uppväxts andlighet skulle skrika sig hesa mot, men det jag har sett när jag varit i dem har inte förändrat min tros kärna. I mitt hjärtas rymd finns allting kvar och för varje dag som går så växer sig förståelsen av Gud starkare därinne, även om bilderna och berättelserna jag skapat om honom faller sönder på ytan. Jag finner det förunderligt.

*

Såhär. Alla andliga upplevelser innehåller någon form av sanning, även om de på ytan ter sig motsägelsefulla och i konflikt med varandra. I det andliga sökandet finns det bara en riktning och det är ut från sig själv och den chimära trygghet man skapat åt sig i sin vardag och in mot det andra, det som finns där utanför och som antingen finns för att välkomna en eller som vill sikta på att förgöra den man är för nuet. Sökandet är vägen och det är den enda sanning vi har tillgänglig. Om vi stannar och säger att vi har sanningen klar så kommer den snart att sluta bära en. Om vi skulle stänga dörren till det outforskade och nöja oss med den bit vi redan fått så tror jag vi gör ett enormt misstag. Det finns en evighet därute och det finns alltid ett sätt att ta sig dit. Att nöja sig med det lilla man har just nu, vad det än må vara, är att vara alldeles för anspråkslös.

Så mycket för den andliga sfären. I den så kallat objektiva världen så spelar enskilda människors andlighet inte alltför mycket roll. Vi kan inte dela varandras mystiska upplevelser, de kan aldrig bli en ”objektiv sanning” oavsett hur många människor som delar en specifik upplevelse. Och det kanske måste vara så. Kanske är den värld vi agerar i dömd till att vara en subjektivt konstruerad saga vi aldrig till fullo kan dela med varandra. Kanske kan verkligheten aldrig nå högre höjder än en avancerad illusion som vi pratar förbi varandra om när vi försöker beskriva den.

Kanske. Oavsett vad så ser jag det numera som att det inte spelar någon roll vad andra säger eller ens vad mitt eget förnuft tycker. Jag tror jag har förstått att jag aldrig kommer kunna lägga vantarna på den kompletta sanningen, men så länge jag hungrar efter den så tror jag att jag har hittat en nyckel till livets villkor. Jag kanske skulle önska att det var simplare, jag skulle sannerligen önska att min andliga följeslagare kunde tala klarspråk, men så länge jag är på jakt efter honom, så länge jag tar mig högre upp och längre in i mystikens vindlingar och korridorer så...

Tror jag kort sagt att jag är på rätt väg framåt.  

onsdag 10 augusti 2016

Religionsbegreppet

Jag gillar inte religion. Själva ordet ska sägas. Människor tenderar att inte kunna förstå vad begreppet innebär och den uppfattning som de ändå hyser om termen skiljer sig inte sällan diametralt sinsemellan. Emellanåt beror det på en ignorans om själva ämnet i sig, icke-troende som föraktar all form av organiserad andlighet eller troende som försöker fjärma sig från de negativa sidor deras andliga sammanhang innehåller. Må så vara, dessa individer är inte särskilt intresserade av en ärlig diskussion med varandra i vilket fall som helst. Allt som oftast tror jag förvirringen kring diskussioner om religion beror på termens egen klumpighet. Den rymmer för mycket. Som jag ser det har religionsbegreppet tre lager eller nivåer. Tre nivåer som alla fyller en funktion i en troendes liv och identitet, men som aldrig berör varandra tillräckligt direkt för att de tillfredställande ska kunna beskrivas under ett och samma ord.

Första nivån fokuserar på individens egen tro. Den som hon bär i sitt hjärta och som hon först bekänner innanför lyckta dörrar. Den kan vara baserad på vad som helst, kan riktas mot vad hon själv väljer. Oavsett om hon tror på tomtar, troll, spaghettimonster eller Kristus själv så är hennes egen tro ingenting som förtjänar att diskuteras i ett offentligt fora. Att särskåda mystikens innersta kärna i någon slags offentlig debatt ter mig såväl komplett ointressant såväl som inte så lite respektlöst. Att ha åsikter, särskilt dömande sådana i någon form mot andra individers innersta trosföreställningar tycks mig oerhört osympatiskt. Det är ingenting som någon annan behöver tycka till om. Håll dina tankar för dig själv.

Den andra nivån fokuserar på vad som händer när ett antal individer med samma sorts trosföreställningar strålar samman i en gemenskap. Den kultur, de sedvänjor och allmänna bruk som växer fram när dessa människor lever ett liv tillsammans. Här finns det mer att diskutera. Beroende på trosföreställningarnas egenskaper så kommer olika gemenskapers kultur få diverse kvalitéer. Vissa goda, andra mer knepiga. Några kulturer kommer bli sympatiska och intressanta, andra osmakliga och till synes vedervärdiga. Även här finns dock skäl till diskretion. Om man noterar en gemenskapskultur man finner underlig så finns det en enkel lösning att använda emot den. Diskriminering. Du behöver inte ta del av den, så länge kulturen inte tvingar sig på dig, så behöver du inte heller ha någonting med den att göra. Dina åsikter kring vad dessa troende människor håller på med är inte nödvändigtvis önskvärd. Är du en del av trosgemenskapen så kan du arbeta för att förändra kulturen i din önskvärda riktning, är du inte det så finns det ingen anledning för dig att inte hålla din tystnad.

Så den tredje nivån. Nivån som uppstår när dessa kulturgemenskaper börjar forma en politisk dimension. När de får en administrativ organisation, ledare med visioner, tänkare som formar ideologier för gemenskapen att ta till sig. På denna nivå är de troende och deras gemenskap inte längre mystisk eller andlig utan har tagit sig ut på en allmän arena där de tvunget måste möta människor med andra föreställningar och vanor. Här måste vi diskutera trons egenskaper. På denna arena kan de troende inte längre hålla sina symboler och artefakter för sig själva utan de måste dela med sig av dem till människor som riskerar att inte uppfatta, eller ens vilja respektera, artiklarnas helighet. De måste dissekeras och analyseras som vilka tankesystem som helst, vilket kan vara en oerhört brutal process. Det behöver dock göras, för politiska visioner, ideologier som gör något som helst anspråk på universalitet är något annat än det individer bekänner sig till innanför sin kammare. Det är något annat än seder och bruk som är beroende av sin särskilda kontext för att förstås korrekt. Politik och ideologi är alltid något av ett hot, det kräver något från sin motpart som egentligen inte berör den andliga dimensionen i någon högre grad.

Ja. Denna tredje nivå, eller egentligen samtliga nivåer, är inte alls beroende av gudstro eller det vi vanligen menar med religiositet för att vara gällande. Samma typ av process uppstår även om icke-troende skapar en gemenskap kring ett antal principer, något särskilt intresse eller en särskild världsbild. Även denna gemenskap bildar riter, liturgier, allmänna sedvänjor, allt som vi förknippar med klassisk religiositet. Även icke-troende kulturgemenskaper kommer sedan kunna forma en ideologisk plattform, en vision för hur deras rörelse ska vara placerad i världen. Gud eller en andlig sfär har ingenting att göra med detta sätt för människors sätt att bygga sig en gemenskap eller en samhällsform. Processen är allmängiltig, tron på det ena eller andra är den inte på något sätt beroende av.

Med tiden har jag som troende blivit dödligt trött på de diskussioner kring ”religion” som alltid tycks röra sig på det andra planet och som snarare söker sig ner till det första, grundläggande, planet än upp mot det tredje mer allmängiltiga sådana. Gudstro är inget abnormt som skapar en annan människotyp än från de som avsäger sig sin tro. Även de har kvar sin religiositet, om än att de tvingas ta sig andra uttryck än de som präglat de omfattande gemenskaper som relaterar till ett gudsbegrepp. De filosofiska, politiska strömningar som uppstått i den moderna tiden och som försöker skapa en ny typ av värld för sina deltagare att leva i har betydligt mer gemensamt med de organiserade religioner de allt som oftast avfärdar än vad de själva vågar erkänna. Religiösa är de alla, men hur deras andlighet ser ut inunder all deras ideologi och politik, det vågar jag inte sia om.

Själv är jag hellre andlig än religiös. Åtminstone till det att ordet blir begripligt igen.
  
 

måndag 8 augusti 2016

Nybörjarsnack

Inte sällan är det ganska frustrerande att våra idéer om libertarianism och frihetlig anarkism är så impopulära, att så få förstår vitsen med dem och hur de istället svärmar kring destruktiva och logiskt ofullständiga ideologier. Libertarianism handlar ju i grunden bara om att vara snäll, inte sant? På ett personligt plan är det inget konstigt alls med påståenden som att vi inte borde stjäla, mörda och tvinga varandra till någonting, men när det tas upp till en samhällsnivå så blir samma principer plötsligt absurda och utopiska.

Lite märkligt, kan man tycka.

Nåväl. Det folk allt som oftast har som invändning är att alla människor inte alls vill vara snälla. Det finns de som trots en genomsnittlig uppfostran väljer att gå igenom livet med syftet att manipulera och utnyttja sina medmänniskor. Som inte tvekar med att bryta regler och konventioner om det kan främja deras syften. Det finns människor som kort och gott är själviska.

För att kunna kontra dem, säger man, så behöver vi ett samhälle som kan sätta hårt mot hårt. För att bemöta de individer som skrupellöst är beredda att göra vad som helst så krävs ett styre som håller alla individer nere på mattan inom de områden där ordningens bevarande kräver disciplin och laglydnad från sina deltagare. De som då sticker upp trynet har bevisat sin lömskhet och förtjänar då att tryckas till. Den som inte spelar med i spelet ska inte vara med och då är det väl att vi ha en stark stat som kan ha förmågan att separera oss ifrån dem.

Så långt allt väl, möjligen, men tanken missar några avgörande faktorer. Dessa människor, ormarna, ulvarna i fårakläder, psykopaterna (även hatat barn har visst många namn) kännetecknas inte främst på att de är mer våldsamma än oss andra utan just på att de inte bryr sig om några givna regler, vilka de än är. De struntar i systemet vi sätter upp för att försöka kontrollera dem och kan istället använda sig av det för att göra det som vi fruktar ifrån dem- manipulera och utnyttja oss för egen vinning. Ju starkare system desto större blir deras egen styrka när de väl satt sig i en maktposition. System skyddar inte från omoraliska människor utan sätter bara upp ramarna, spelreglerna för hur dessa människor ska agera för att lyckas.

Vad värre är tycks det mig, är att etatistiskt tänkande skapar en falsk trygghet. Om vi förlänar uppgiften till någon annan att säkra vår trygghet och urskilja de som vill ont ibland oss så tänker vi, mer eller mindre medvetet, att vi själva inte behöver göra någonting. Vi slappnar av. Det är där den verkliga faran finns vad gäller denna typ av människor. Som sagt, det spelar ingen roll vilket system vi bygger upp, vilket system vi förordar- det kommer alltid kunna finnas människor som inte har några problem med att bryta mot givna regler och förutsättningar. System skyddar som sagt inte, utan det är vi själva, var och en av oss, som alltid behöver vara förberedda på de faror som finns där vi försöker leva våra liv. Mänskliga eller i annan form. Om vi ger bort rätten - och plikten - att försvara liv, lem och det vi håller kärt till någon annan så mister vi kontrollen i vår vardag. Vi förlorar en del av vårt omdöme, vi gör oss mindre uppmärksamma och bit för vi bit så förlorar vi det som utgör vår frihet.

*

Libertarianism handlar inte så mycket om snällhet som om ansvar. Det är upp till dig att bygga ditt liv och ditt välstånd, det är upp till dig att forma ett samhälle som ser ut så som du önskar. Saknar du något så ligger det på dig att se till att det hamnar i din ägo, ser du ett problem så är det du som behöver lösa det. Att missa det, eller att föraktfullt fnysa att det är principer enbart till för de starka, och istället lägga alla dina ideal och farhågor i händerna på någon annan kommer göra dig handikappad och blind. Snart nog är det inte längre du som definierar verkligheten för dig själv, utan du får lyssna till det som politikerna, vetenskapsmännen, eller prästerna säger. Bit för bit tas världen ifrån dig. Den förklaras vara otrygg, farlig, ond. Du riskerar dessutom att snart deklareras som onödig. Du behövs inte i världsekonomin, staten klarar av att existera utan dig, vem skulle egentligen sakna dig? Tvärtom kan du bli en börda. En fara för dina medmänniskor liksom för miljön eller något annat omistligt. Och du kan inte svara, för allt du äger och har, all din existens förutsättningar har du redan lagt till någon annan att ta hand om. Du behövs inte.

Libertarianismen är egentligen inget annat än ett uppror mot alla sådana utsagor. Om du lever så är du också kung och makthavare över ditt eget liv. Det är du som definierar vem du är och varför du är här. Inte dem. Det sägs inte till dig för att du ska bli naiv och tro att Utopia finns bakom nästa krök utan för att du själv ska bli vaksam över de som hotar din existens och din frihet. De är fler än du tror, men det är också när du axlar ansvaret över det som är du som du får chansen att verkligen börja leva. Det är när man förstår förutsättningarna, när man ser fienden och när man för första gången får syn på sig själv utanför alla andras idéer om vem man bör vara som man verkligen kan tala om frihet.
  

Och libertarianismen, den handlar egentligen inte om något annat än frihet.  

söndag 7 augusti 2016

Ett försök till tal om Guds existens

Skriver den här texten lite som ett minnesmärke för hur jag tänkt och känt. Det jag har framför mig känns som en mörk djup avgrund, det svarta pusslet som jag kallar det och när jag väl kastar loss är det inte säkert att någon av mina gamla föresatser och föreställningar finns kvar på det sätt jag en gång trodde var sanningar att ta för givna. Nåväl, låt oss försöka.

Min tro har nästan alltid varit bucklig. Något jag burit för att jag inte har sett något annat val, någon annan rimlig möjlighet. (En del av den har lämnats hos mig via brännmärkning, men det är en annan historia än den jag vill berätta här.) Efter de senaste årens bergochdal-färder och djupa besvikelser har jag känt att jag varit färdig. Något har inte hållit samman hela vägen och om mina nya gulsvarta fränder kunnat dribbla bort mitt förnuft så har jag innerst inne förklarat mig villig att ge upp och sträcka vapen vad gäller min Gudstro. En av dem försökte en gång. Det komiska var att han trots min beredvillighet att övertygas ändå inte lyckades. Jag skulle vilja förklara hur jag tänkte (och tänker än).

För att kunna prata om det här så måste vi börja i frågan om existensen är realistisk eller inte. Det behöver den vara. Är verkligheten en illusion, en hallucination in i minsta upplevelse så är också samtalet om verkligheten en sådan och det är fullkomligt ointressant vad var och en av oss tror inne i denna dimma. En tro på Gud är lika giltig som en utan, en tro på spaghettimonster är lika rimlig som den på en judeo-kristen allsmäktig gudomlighet. Verkligheten behöver existera och vara konstituerad på så sätt att det finns en möjlig, teoretisk väg för oss att nå fram till att se hur den ser ut. Inte allt av kosmos, men en bit, kanske själva grunden.

I en sådan giltig verklighet, hur vet vi att ett enskilt ting finns till istället för att inte göra det? Jo, vi observerar den. Vi registrerar, mäter och undersöker dess strukturer inte bara en gång utan flertalet därefter. En dröm eller en hallucination finns till en gång och går sen upp i rök. Nästa gång vi går tillbaka har den ändrat form eller upphört att äga rum. Det är en lägre variant av existens. En stol, ett bord eller en kär vän finns där också när vi vaknar eller närhelst vi går till dem igen. Likadant med rosa enhörningar, tekannor i cirkulation kring Saturnus eller nämnda Spaghettimonster- vi erkänner inte dessa existenser eftersom de aldrig kunnat observeras. De är teoretiskt möjliga, men utanför vår vetenskapliga kännedom, de förblir icke-ting.

Hur är det nu? Vi behöver vår realistiska världsuppfattning för att kunna samtala, men för att kunna finnas måste vi observeras och registreras av någonting. Vem gör det? Vi själva? Knappast, om tusen år är vi alla borta och om ett antal miljoner år hela mänskligheten. Lägg till ytterligare tidsenheter och Universum slutar vara möjligt att leva i. Allt vi ser och tror på är inuti en såpbubbla som tids nog kommer spricka sönder och samman och med den hela vår realism. Som vi är strikt beroende av.  

Om inte Gud.

Gud behöver definieras som den entitet som är evig, utanför materians givna förutsättningar och bortom alla former av tidens lagar och förordningar. Gud ser det vi inte har förmåga att ens teoretisera om. Gud ser det vi försvinner för att glömma. Allt som sker, trädet som faller i en öde skog och tanken som inte blev sagd, sker i en verklighet därför att det observeras, registreras och förstås av Gud.

Det ger att även det som vi inom mänskligheten subjektivitet upplever som sanningar tillåts vara giltiga. Organismers medvetna val genom sin livssträvan, dygdernas och konsternas värde, precis allting som våra konstruerade sagor talar om kan också få ta plats i en verklighet. Om Gud har våra egenskaper- förmågan att välja och förmågan att förstå och omfatta sådant som Sanning, Kärlek och Skönhet så finns det i vår del av Universum liksom i hans eviga sfär. Motsättningen behöver inte vara där, behovet av att reducera allt till atomer och elektriska rörelser är onödig. Det perspektivet innehåller också en sanning, men inte hela.  Hela sanningen finns hos det som vi benämner som Gud. Skapelsens urkälla, uppehållare och slutgiltiga mål.

Vad är alternativet? För mig tycks det som att göra ”Gud” till ett stumt öga utanför eller inom Universums (om de så består av enbart ett eller ett oändligt antal ändliga universa) väggar. Ett öga som inte kan observera annat än materiella biljardklot evigheten igenom, men inte systematisera fram någon meningsfullhet eller berättelse. Även fastän vi människor ser mening och berättelser överallt. Realismen faller om vår upplevelse slår det som de facto registreras någonstans i evigheternas urdjup. Som sagt, för vårt samtal håller det inte. Gud måste vara större än denna stumma urmakare.

Det är klart. Om vi vill kan vi lämna realismen därhän. Vi kan flyta runt i våra egna bubblor, strunta i vår instinkt till moral, riktningar och viljor. Vi kan låta allt bli en syra- aktig dröm som vi inte ens behöver anstränga oss för att förstå om vi inte vill. Allt är ingenting och ingenting är allt. Det kanske är så. Jag vet rakt inte. Det jag vet är det jag ser och att jag har förmåga att tala, känna och förstå. Jag kan resonera, älska och inse sådant jag inte trodde var möjligt. Om inte allt det resonerar i en verklighet så.. är det som det är, men i så fall är jag väldigt förtjust i min sagas eviga gudom.

Han behöver inte abdikera. Inte förrän jag finner något större. Något mindre duger inte och det kan jag säga dig, min egen inbillade bubblas version av världen, den är ohyggligt liten. 

fredag 5 augusti 2016

Ett försök till tal om rättigheter

Jag bävar lite för den här texten. Jag misstänker att den kommer kunna ge mig ett cyniskt, kallt, inbilskt intryck (möjligen även något psykopatiskt..?). Kanske kommer den även att få mig att se ut som en statskramande, statsförsvarande hycklare. Jag är inte säker. Kanske kommer er läsförståelse att brista, kanske går min begränsade skrivförmåga bet på den här typen av frågor. Vi får se.

*

Jag vill nämligen prata om rättigheter och varför jag har svårt att tro på de flesta av dem. För mig måste rättigheter vara något som existerar på en fundamental, instinktiv nivå. Rättigheter kan inte ges eller formuleras av varken spetsfundiga filosofer eller en kommitté av högt valda politiker, utan de måste av nödvändighet resonera med varje sund människas direkta förståelse av hur människans natur är konstituerad och hur hennes förhållande till verkligheten ser ut.

När det då kommer till libertarianismens sympatiska knippe av principer och moralkoder så insåg jag så snart jag hade förstått och accepterat dem för mig själv att de inte alls behövde vara självklara för någon annan. Även om jag direkt hade appellerats av dem när jag fått dem tålmodigt förklarade för mig lyckades jag inte överföra samma känsla och förståelse till mina nära, kära och vältänkande medmänniskor. De förstod inte. De kunde inte se vad jag menade med något som ”ägande”, med ett begrepp som ”stöld”. Min användning av termen våld var inte heller något de kunde skriva under på. Libertarianismen må vara vacker, som de sa, men den kunde inte vara fundamentalt sann. Då hade den inte varit så svår och tung att acceptera.

Jag tror att det största problemet ligger i att libertarianismen, liksom de flesta andra moralfilosofier, försöker vara objektiv och universell. Det är en naiv inställning, för är det något som utmärker människan och hennes historia så är det att nästan ingenting är universellt allmängods för hennes existentiella förhållanden. Hon kan överleva var som helst, hon kan acceptera nästan vad som helst, hon formar liv och samhällen vart hon än måste och vilken princip vi än tar fram har de knappast varit gällande överallt där människan byggt upp en tillvaro hon kallar sin. Vi behöver bygga vår bas, om den ens är möjlig att hitta, betydligt närmare individens subjektiva perspektiv. Ja, kanske i själva livets ursprungliga struktur.

Vad kännetecknar då ett liv? Vilket som helst, mänskligt, djuriskt eller mer primitivt än så? Något som går att säga är att det strävar efter överlevnad, det strävar efter att behålla och så långt det är möjligt expandera förutsättningarna för sin egen existens. En individ kan inte undvika att arbeta efter dessa förutsättningar. Varenda handling hos en människa utgår från ett instinktivt egenintresse. Vilka idéer hon än får för sig, om hon så blir en idealistisk altruist, en självskadande depressiv eller en självuppoffrande familjefar så är det fortfarande hennes egenintresse som driver henne. Att vi kan lyckas lägga vår identitet i abstrakta föremål och i ting utanför vår fysiska kropp i så hög grad att vi tillochmed är villiga att dö för dessa idéer och föremål är i sanning fascinerande, men det ändrar inte hur vi som levande organismer fundamentalt fungerar. Våra handlingar utgår alltid för att skydda, försvara och utöka vår existens. Att förneka det tycks mig som att förneka verkligheten.

Här närmar vi oss att kunna tala om en rättighet. Om en individ blir hindrad eller vägrad att försvara sig, om hon vägras att bygga sitt liv så som hon själv känner är rätt, om hon blir bestulen på det som hon själv ser som sin existens nödvändiga resurser så har hon blivit fråntagen sina grundläggande rättigheter. Varför? Därför om hon vägras att skydda, försvara och expandera sin existens så har hon blivit ifråntagen själva grunden för sitt liv. Det som sammankopplar henne med allt från bakterier till blåvalar. Allt annat är åsikter och tyckanden. Upplevelsen av att inte kunna forma sitt liv, att bli blockerad, känslan av en batong mot huvudskålen, är verklig nog för att det ska gå att förstå vad jag menar.

*

Allt ovan är fortfarande abstrakt, filosofiskt resonerande. Människans förhållanden och villkor bygger inte på att vi klarar av att formulera filosofiska resonemang. Istället är människan en kollektiv, social varelse. Vår styrka som art ligger vi att vi är fenomenala på samarbeten och på att bygga sociala miljöer där vi tillsammans, via arbetsdelning och byteshandel, kan skapa en välståndsnivå som vida överstiger vad en ensam individ kan klara av att bygga för sig själv.

Kollektivet, gruppen är långt viktigare för en enskild människa, än en annan människa i samma grupp. Det gör att det finns ett incitament, en orsak till att bryta varandras naturliga rättigheter; (så som formulerat ovan) vi offrar varandra för en högre levnadsstandard, ett bättre liv och låter gruppen- i sin avancerade form: staten- bestämma vad som är rätt och fel, vad ägande är för någonting och hur långt enskilda människors rättigheter egentligen får lov att sträcka sig. Våra rättigheter existerar inte längre i annan form än vad diverse statsöverhuvuden bestämmer att de är för något. Gör vi inte det utan tar lagen i våra egna händer riskerar gruppen att splittras sönder av de konflikter som uppstår när enskilda människor försöker expandera sina existenser över andras rättigheter att skydda och försvara sina egna dito. ”Rättigheternas krig” hotar gruppen och det är mer ödesdigert för alla enskilda medlemmar att gruppen går under än att några enskilda individer ska ha sina rättigheter intakta. Och rättigheterna kasseras och försvinner följaktligen in i den filosofiska dimman de kom ifrån.

*

Är det över där? Behöver vi acceptera kollektivets behov att trampa på oss för att inte gå under. Är det enda moraliskt konsekventa att kröka rygg och ta vår skit för att inte vara ett hot mot andra? Nej, verkligen inte, vill jag säga med allt tänkbart eftertryck. Den slutsats som ovan förda resonemang är tänkt att frambringa är bara att det inte finns något objektivt sätt att lösa några moraliska tvister på. Äganderätter, våldsdefinition och optimala statsstrukturer kan inte ges några generella utseenden, men det är fortfarande lika sant att våra egna, dina egna definitioner är sanna och något som du måste stå upp för om du vill se dem förverkligas. Inte heller här, i diskussionen om människans fundamentala rättigheter kan vi lägga över ansvaret på någon annan. Var och en av oss behöver praktisera dem dagligdags för att de på riktigt ska kunna existera. Socialister, tjuvar och övriga våldsverkare är i sanning djävulens påfund, men om inte vi- du och jag, inte någon annan- visar dessa djävulens hantlangare att vad de håller på med är fel så kommer de aldrig att förstå det. Så länge vi tillåter stölderna, misshandeln och mördandet att fortgå så kommer det att se ut som att inga rättigheter någonsin överträds. Försvaret av det vi håller kärt kan inte utkämpas enbart i teoretiska termer utan måste också manifesteras praktiskt. På alla tänkbara sätt. Låter vi bli att göra detta så bevisar vi att inte ens libertarianska anarkister tar konceptet rättigheter på allvar. Det borde inte få ske.


*

Även om det är så att ett mänskligt kollektiv har ett tyngre värde, i termer av överlevnadskapacitet och välståndsskapande, än en enskild individ så betyder det inte alls att vi behöver acceptera ett kollektiv som är destruktivt, irrationellt och som agerar utan förstånd om sitt eget bästa. När vi ser sådana sammanhang, och jag tror de flesta av oss lever inom en grupp av den typen, är det vårt ansvar att göra motstånd alternativt att bryta upp.  Våra överdimensionerade nationalstater, våra socialistiska politiska enheter, samhällets genomruttna och abnorma moralkoder är inget vi behöver acceptera. Vi får inte acceptera dem. Inte om vi tror att det är vår rättighet att skydda, försvara och efter eget huvud utöka vår egen existens så långt det är möjligt utan att hota de som vi ser som våra bröder.

Vill vi något annat än att kröka rygg för ondskan finns det bara ett alternativ och det är: Anarkin.
 

torsdag 4 augusti 2016

Rastplats

Jag kan inte låta bli att se tillbaka. Ursäkta den personliga avsatsen, men den här sensommaren är som en interim- period mellan en tid av intensivt sökande och en annan av, ja jag vet inte, men jag hoppas på en tid där jag mer målmedvetet kan veta vad jag egentligen håller på med. Det jag noterar här i mellanrumsdagarna är att det är så många och så mycket som saknas. Så många vänner har försvunnit, så många viktiga projekt har gått upp i rök, så många kärleksrelationer är avskrivna utan att de gav några livskraftiga konsekvenser för min nutid. Så mycket skulle kunna ha varit, men är lika fullt nästan ingenting.

Så är livets villkor, det förstår jag, men det som är intressant med denna tids reflektion är att saknaden inte längre gör ont. Den smärtar inte längre. Sorgen finns kvar, vemodet absolut, och det gäller inte bara mina personliga förluster utan hela världens öde. Världen skulle kunna vara så mycket mer vacker, cool och frankt underbar om bara inte om hade varit. Vad som syns och vad som inte syns och för oss som känner till den frasens fullhet är det svårt att inte ta till tårarna när man ser på vad som skett med världen sen den tagit steget in i den moderna eran.

Hursom, jag ska inte trötta någon med mina juvenila åsikter om världsutvecklingen, men jag vet desto bättre i mitt eget liv hur jag så ofta tagit beslut som varit rent destruktiva. Som varit själviska av den art att jag tagit till mig resurser och positioner som inte varit ämnade för mig, att jag i min iver att säkerställa det ena eller andra målet gjort saker som fört mig längre ifrån mitt slutmål än tvärtom. Att projekt kraschat, vänskapsband brustit och relationer krasats sönder har i sista stund alltid varit mitt eget fel, oavsett omständigheter. När jag agerat utan att förstå balansen mellan mitt och andras, oreflekterat struntat i vad som är vist agerande så har ingenting gått min väg, även om jag kanske trott det först. Ibland har jag också stannat kvar för länge i destruktiva miljöer i en hopplös strävan att vända båten, lösa situationen och, utan ett sunt egenintresse, försöka få saker att bli så kallat ”bra” igen. Även där har jag en skuld eftersom jag inte varit klarsynt nog att förstå när det varit tid att gå. Att istället för att lägga energi på att mosa huvudet in i en klibbig bergvägg försöka göra mig fri och oberoende från miljöer som inte varit till för mig från första början.

Att jag är där jag är och att det som saknas mig inte finns med mig har varje gång berott på mig och mitt agerande. Bristen på smärta inför alla förluster jag kan konstatera beror på att jag inte längre gör mig till ett offer. Jag har ingen att klandra, vill inte göra det, utan jag är den som är aktören i mitt liv och har så alltid varit.

Därför behöver det inte heller stanna vid sorgen och vemodet över världens situation och ens egna förluster. Jag tror det är hopplöst svårt att försöka påverka världen, ja, även ens eget land eller lokala samhälle i någon högre grad. Ju större nivåer man försöker operera på desto fler faktorer kommer in som en enskild individ står fullkomligt maktlös inför. Visst kan vi, och kanske bör vi, fortsätta drömma om världsfred och att sunda humanistiska ideal får fäste i region efter region, men om det är för sådana mål vi lägger vår energi på så misstänker jag att känslan av tröstlöshet kommer kunna bli större än den om hopp.

Däremot, i mitt eget liv, så finns det alltid något att göra. Också där är målen högt satta. Idealfigurerna heter sådant som Hank Rearden, Francis D’anconia och John Galt och det är inte möjligt att hitta deras styrka i något slags brådrask. Det kommer ta sin tid, men poängen är att det inte spelar någon roll vart jag börjar eller ens om jag får lov att lyckas. Varje gång jag misslyckats fatalt i mitt liv så har det någonstans berott på att jag krävt någonting från livet. Jag har upplevt mig berättigad att lyckas med vad jag tar mig för, jag har sett det som självklart att jag ska ha tillgång till den ena eller andra välsignelsen. Om inte så är Gud ond eller Universum ett monster.  Det är inte sant att det är så. Talenterna är inte tänkt att vara jämnt utspridda och det finns inga garantier om någonting. Alla har inte som sitt uppdrag att nå ända fram i jordelivet och ingen av oss vet hur just vår egen version av att förkroppsliga Galt- idealet ser ut.

Det finns ingen manual för de aspekterna, ingen har rätt att döma ut dig som felaktig eller desillusionerad när du gör det som du tror är korrekt för ditt liv – så länge du tagit av dig föreställningarna om att du är här för att bli bjuden på någonting. Gör vad du vill, så länge du inte tar för dig av det som inte är till för dig att få, så att säga.

Det är också därför det är möjligt att börja när som helst, var som helst. Vi behöver inte vänta in en särskild, frihetligt korrekt, position eller att några grundläggande institutioner finns på plats innan vi kan utropa Anarkins intåg i världen. Vägen börjar så fort du förstår, och varje stund du är inställd på att ta dig upp på en ny platå, att dyka djupare in det svarta pusslets mysterier så finns det ingen början och inget riktigt slut på det uppdrag existensen har gett dig. Friheten vi lärt känna kräver ingenting, den bara är.

Såhär i en mellanrumsperiod där jag ärligt talat vet varken ut eller in om mitt livs praktiska detaljer gör den insikten mig rätt så väldigt trygg.
 

onsdag 3 augusti 2016

Att existera

Vår samtid är förvirrad. Andligen så förstår den nästan ingenting och har inga svar att ge på några som helst problem. Jag tror det främst beror på att den hamnat fel i en av de mest fundamentala frågor vi har:

Varför är vi här? Vad bottnar vår existens i?

Vår tids svar är att vi är här för att uppleva. För att få se, smaka och ta del av så mycket som möjligt av det smörgåsbord livet kan innebära. Naturligt nog i en verklighet baserad på knapphet så leder det oundvikligen till orättvisor och kampmoment. Alla kan inte vara allt, överallt och det är givet att “barnen i Afrika” har ett underläge jämfört med någon som är född materiellt rik i väst. Alla kan inte ha ett spännande liv i händelsernas centrum, alla kan inte bo i Vita huset, alla kan inte få sitt namn inristat med stjärnorna i Hollywood. Tror man att livet är till för att maxa upplevelser ur allt som finns så kommer världen och livet också bli en orgie av ständiga orättvisor. Inte heller hjälper någon välståndsökning, det ger bara upphov till fler exklusiva upplevelser som endast ett fåtal kan få tillgång till. Orättvisan behöver aldrig ta slut.

Måste det vara såhär? Nej. Det går att leva från ett motsatt perspektiv. Jag har visserligen hört libertarianer ondgöra sig över JFK-citatet “fråga inte vad ditt land kan göra för dig, utan vad du kan göra ditt land”, men så länge man ignorerar den politiska dimensionen så är det en bra fråga. Vad kan jag göra för någon annan? För livet..?

När jag var 13 upptäckte jag för första gången på allvar att jag kunde skapa något som en främling kunde uppskatta och tacka mig för att jag hade gjort- en dikt skriven ur ett alldeles nykläckt tonårshjärta. Mina dikter är förstås ingenting i ett större perspektiv. De är inga ångmaskiner, inget penicillin eller någon Tesla-bil, men de är fortfarande skapta, bragda in i existensen med tanke och någon form av kärlek. Det är i sanning något särskilt! Mina dikter är inte mycket i ett makroperspektiv, men, för mig, i mitt liv är de värda outsägligt mycket ansträngning. För att kunna skapa dem är jag beredd att skaffa resurser nog för mat för dagen, husrum och en stimulerande vardag som håller min inspiration vid liv. Mina dikter är, hur liten påverkan de än har på Sveriges BNP, de facto produktion. De är beviset på att jag inte är här för att konsumera, jag är satt här för att producera och skapa. När jag går härifrån ska världen vara en rikare, mer nyanserad och mer fascinerande plats än när jag gick. Det är mitt mål. Vi har alla våra dikter. Det inom oss som vi vill göra vårt yttersta för att få se manifesterat i verkligheten och väl där sedan växa upp till himlen. Om det så är en företagsidé, våra nära relationer eller en kreativ/andlig sida så har vi alla, om vi vill, en producerande sida som bara längtar efter att få blomma. Om vi bara låter den.

De som fastnat i konsumtionen av livet avskyr det här. De avskyr det eftersom den som lever för produktion i grunden inte kan vara missnöjd när hon är fri. Vi kan börja vart som helst, på en åkerplätt i 1400-talets Småland, på en hästrygg i 1800-talets Kalifornien eller bakom en dator i nutidens Södermalm.. Så länge vi är fria att fortsätta sträva uppåt och framåt så är det lätt att glömma de materiella begränsningar och motgångar vi möter. Det spelar ingen större roll, det som spelar roll är att vi får känna att vi är ett utflöde ut mot existensen och att ingen småsint djävul till byråkrat försöker hindra oss. Slipper vi det är vi nöjda. Och det driver dem till vansinne. Den som lever för att producera äger sig själv och sin existens var hon än är, hur hon än är. Den som lever för att konsumera är i ständig tävlan med allt och alla.

Och hon förstår inte ens varför. Stackars krake.

tisdag 2 augusti 2016

Where the Spirit is..

Jag har länge tampats med frågan om hur det kristna perspektivet på politik bör se ut. I vilken position bör någon som vill ta sin kristna tro på allvar landa i? En ytlig blick verkar föreslå någon form av socialism. Jesus uppmanar sina lärjungar att tänka mer på himlens skatter än på de jordiska[i], till vissa ger han rådet (eller ordern) att sälja alla sina tillgångar till förmån för de fattiga[ii] och i apostlagärningarna ser vi att de första kristna en tid levde delvis enligt den klassiskt socialistiska devisen ”av var och en efter förmåga till var och en efter behov.”[iii] Allt detta och den uppsjö av andra exempel på hur Skriften kan tolkas uppmana till ett uteslutande självförnekande och asketiskt leverne ska noteras och inte glömmas bort när vi diskuterar ”kristen politik”, men ha direkt i minnet att enbart omtanke om fattiga och svaga samt frivilligt kollektivt leverne inte kan likställas med klassisk socialism. Detta då ingenting i Jesu exempel eller i Nya Testamentets läror går ut på att förmå andra att bli givmilda utan budskapet riktas direkt till enskilda personer och syftar uteslutande på deras egna liv. Politik handlar lätt om hur man ska få sin nästa att agera bättre eller mer ansvarsfullt, kristen etik har istället udden mot individen själv. En väsentlig skillnad.

Därutöver, frågan är varför kristen etik handlar så mycket om altruism och att se sin nästas behov. Är det för att vi har ett uppdrag att transformera världens ordning och i utilitaristisk anda få jorden att fungera optimalt enligt vissa materiella kriterier? Vill kristendomen kort och gott förinta fattigdomen ur världen en gång för alla? Svaret på det torde vara nej. Jesus tillrättavisar en gång Judas för att han vill prioritera de fattiga över att behandla Jesu fötter med dyr, för att inte säga överflödigt lyxig, olja. ”De fattiga har ni alltid ibland er, men mig har ni inte alltid.”[iv] Anledningen till att de kristnas ansträngningar riktas till de fattiga är för att Jesus, vår Mästare, identifierar sig med dem [v]. När vi möter hungriga, nakna och fängslade människor så möter vi Herren själv. Vår kung. Då räcker det inte att slänga en pliktskyldig allmosa åt tiggaren i gathörnet, den kristnes reaktion behöver vara mycket mer radikal än så.

Politikens ramar räcker överhuvudtaget inte till i det här perspektivet. Även om vi bygger en altruistisk stat på demokratisk grund i syfte att omhänderta och se till de fattigas behov så kommer vi som kristna inte närmare vår kung för det. Att lägga den vördnad och respekt som vår Mästare kräver på någon sorts entreprenad, för andra att hantera, duger inte. Det är vår uppgift. Både som Kyrka och som enskilda troende. Demokratisk, statlig, socialism kan aldrig betraktas som kristen i sig själv.

Överlag behöver kyrkan hysa en starkare statskritik, en inbyggd statsskepticism, då kyrkans och statens roll inte kan vara tänkt att överlappa. Sant är att NT inte uppmanar att störta några regeringar och till och med i viss mån legitimerar överhetens roll [vi], men det gör inte att den är lämplig för kristna att engagera sig i eller på något sätt försvara. Finns det något tema som Bibeln använder konsekvent från första bokstaven till den sista så är det dess varningar och kritik mot konceptet makt. [vii] Babels torn misslyckades för att människorna antog egna ambitioner i kontrast mot eller i avsaknad av Guds vilja, Samuelsböckerna[viii] förkastar kungadömen som något som kan vara till fördel för befolkningen och profeterna riktar ideligen sina svavelosande eder mot de med möjlighet att göra skillnad, men som av girighet och maktbegär väljer att agera i egenintresse utifrån sin upphöjda position. Jag skulle vilja hävda att Nya testamentets problematisering av rikedom inte handlar om att Gud vill att vi ska leva i en självförnekande askes utan att rikedom i en, av nödvändighet, ojämlik värld alltid kommer med en frestelse. Rikedom och överflöd orsakar makt över de som inte har densamma och som kristna behöver vi ha en oerhörd respekt för att inte säga fruktan inför alla former av maktpositioner. Vi bör, enligt NT:s lära, avsäga oss våra materiella ägodelar inte för att späka oss utan för att kunna stå fria inför Guds rike. Välståndet i sig är inget Gud fördömer, hur skulle Han som god Fader kunna neka oss någonting gott?[ix] Nej, uppmaningen till fattigdom och askes är till för att skydda oss mot något annat. Om man oreflekterat tillåter sig materiellt välstånd är risken stor att man snart befinner sig i Mammons tjänst, eller i någon annan av bekvämlighetens slavkontrakt, istället för i Herrens.

Därmed är det ett logiskt steg att förespråka sociala kommuniteter med gemensamt ägda tillgångar för alla kristna och även om jag vill vara den sista att förneka klosterlivets välsignelser så vill jag också vara den förste att hävda att det livet inte kan vara till för alla att ta del av. Även det asketiska livet har sina frestelser och sina demoner, att leva i gemensam fattigdom är ingalunda en befrielse från de utmaningar som alla former av samliv innebär. Att utan kallelse kastas in i ett påtvingat asketiskt liv kan leda till en förödelse likvärdig den att felaktigt hantera rikedomens utmaning. Kristendomen kan aldrig reduceras till en gnostisk lära som menar att allt i skapelsen är en vrångbild vi av nödvändighet måste lära oss att avstå från. Kristendomen handlar så mycket mer om att bruka skapelsen på rätt sätt och undvika att falla ner i perversioner och missbruk utav den. Vi är kallade till frihet, inte till slaveri.

Så vad ska de som står utan kommunitetens och askesens skydd mot makt egentligen göra? Hur ska vi tänka kring vår ekonomi och dagliga verksamhet? Det är slutligen här kapitalismen kommer in. Inte den statskapitalism som vårt nuvarande finansiella system bygger på, med centralstyrda fiatvalutor, företag som åtnjuter korporativa fördelar och massbeskattning av befolkningen (ett system vi kapitalister vanligen kallar för korporatism) utan som i de ekonomiska institutioner som formade förutsättningarna för den industriella revolutionen- nämligen enskilt ägande, fri handel byggt på ömsesidiga kontrakt och avsaknad av centrala tvångsåtgärder (bland andra). Denna form av ekonomisk ordning ligger mycket nära den syn på människan jag kan märka av i NT. Det är upp till den enskilda individen om denne vill ta emot Jesus som sin frälsare, det ligger på individen om den vill sträva efter att leva i helgelse, det är individen som kan välja att följa Lagen och vad den stipulerar. Att kollektivt forcera någon att vara god eller moralisk kan aldrig frälsa någon eller någonting. Varken individen, samhället eller världen. Men om vi själva ansvarar för våra ekonomiska beslut så är det också vi, var och en av oss, som kan använda våra talenter på bästa sätt, oavsett om vi aktivt vill arbeta för att fördubbla deras värde på marknaden eller passivt sätta in dem på banken..[x]

Därtill, genom att idka kapitalistisk ekonomi så blir ett annars ganska märkligt Jesu-ord begripligt, ”den som är störst bland er ska vara de andras tjänare.”[xi] Hur lyckas man med det på ett konkret och konsekvent sätt? Tja, det enda sättet att bli rik i en frivillig ekonomi är att erbjuda varor och tjänster som andra vill ha och har råd att tillskansa sig. De rikaste i en sådan ordning är de som klarar av den ödmjuka bedriften att betjäna flest av de fattiga och de med små marginaler.[xii] Frivillig kapitalism är den enda ekonomiska modell som framgångsrikt ökar allas välstånd utan att därmed aktivt försöka omstörta den världsordning som Gud inrättat. I denna modell finns också plats för kallelsen att leva i spartansk avskildhet, att för andras skull välja fattigdom- men i ett tänkt system där alla kristna tvingas avstå sina materiella tillgångar så förlorar vi de kallelser som går ut på att välsigna andra med sin rikedom och de som välsignats med en förmåga att skapa överflöd, såväl åt sig själv som till andra.

Avslutning

Den kristna tron bygger på en personlig kallelse. Den bryter mot tidigare föreställningar att Gud möter oss enbart i en kollektiv form. Var och en av oss kan svara ja och därmed ta ett eget ansvar inför Gud. Behovet av värdsliga makter, ordningar och andliga mellansteg finns inte längre- åtminstone inte för att möta Gud. I och med detta så behöver kyrkan, om den alls ska ha någon politisk ideologi, anamma en åskådning som tar avstånd från tanken på att stater och kollektiva, tvingande, system kan användas för att forma individen i en god andlig riktning. Den ideologi som erbjuder en sådan lösning, där individen sätts i fokus på ett sådant sätt att värdsliga makter blir oviktiga, för att inte säga helt irrelevanta, men som ändå ger rum för spartanska, kollektiva livsstilar är libertarianismen och särskilt i dess ultimata form genom så kallad anarkokapitalism. En konsekvent kyrka är alltså ingalunda socialistisk, ingalunda kristdemokratisk, utan anarkistisk i förhållande till världen och har inga problem med att hysa förtroende för en kapitalistisk ekonomisk modell. Egentligen är det inte så underligt, för som det står skrivet: ”Where the spirit of the lord is, there is liberty .[xiii]




[i] ex Matt 6:19-20
[ii] Luk 18:22
[iii] Apg 2:45
[iv] Joh 12:7
[v] Matt 25:40
[vi] Rom 13:1
[vii] 1 Mos 11:1
[viii] 1 Sam kap 8
[ix] Matt 7:11
[x] Alludering till liknelsen om den bortreste köpmannen. Återfinns bl. a i Matt 25:14-30
[xi] Matt 23:11
[xii] För vidare läsning på svenska hänvisas till antologin om Mises:”Medelvägens motståndare”, red Kurt Wickman.
[xiii] 2 kor 3:17 (engelska för den svenska versionen var så torftig..) 

måndag 1 augusti 2016

Tillbakablick

Något av det tydligaste jag minns av vår tid är att jag sitter i ditt rum och gråter. Världens krav var som en jordglob på mina axlar. Jag räckte inte till. Jag visste inte vart jag skulle eller varför. Jag hade ingen aning om vad det var som det var tänkt att jag skulle göra och vad jag än tog mig för händer så fanns det alltid en legion andra som kunde göra det bättre. Jag minns inte vad du sa, och kanske hittar jag bara på, men jag tror det var något i stil med att jag borde rycka upp mig. Att livet inte är så svårt, att det bara är att försöka göra sin plikt. Var god, var snäll, kom i tid, be dina böner och se till att inte hamna efter. Håll dig inom ramen.

Det gick inte så bra med det. Tiden under de åren känns i mycket som invept i en dimma. Livet hade inte med mig att göra. Det gick inte ens att förstå.

Strax därefter rasade även annat. Sveriges politiska klimat omvandlades till brunt rävgift och det gjorde mig fullkomligt vansinnig. Jag hade alltid haft en föreställning om att den moderna världen var byggt på förnuft. Inte perfekt konstruerad, men att den steg för steg närmade sig fulländning och att systemet i sig självt var byggt för att söka den mest optimala lösningen på de problem man möter, men så var det uppenbarligen inte. Att ett populistiskt parti når över tio procent låste hela den demokratiska processen med ursäkten att partiet ifråga har "nazistiska rötter" (Att ett annat parti fortfarande bottnar i sin kommunistiska utgångspunkt skiter man i). Jag tappade tron på politik, på demokrati, på samhället i stort. 


Då kom anarkisterna till undsättning. Det tog rekordkort tid när jag väl fått förstå grunderna till att jag var beredd att kalla mig libertarian, anarkokapitalist, vad de än ville ge mig för titel. Sista gången vi pratade så kallade jag mig just anarkist, men det var lite för enkelt, lite för snart. Jag ville provocera, ta ut svängarna, se vilka konsekvenserna blev. Än hade jag inte förstått. Frimarknader, visst, att det är dåligt med våld och skatter, visst- men någonting saknades. Inte bara en helhetsbild utan en känsla, en förnimmelse som gick att bottna i. Jag visste så lite ännu.

Jag var inte anarkist våren 2015. Jag var inte ens anarkist efter sommaren då jag till sist lyckats förankra filosofin fullt ut i mitt förstånd. "Det svarta pusslet" är större än att bara begripa den grundläggande beståndsdelen. "Det röda pillret" står för mer än att bara lyckas utkristallisera hur matrisen är uppbyggd. Men under det där märkliga året. Ensam, utan guider och utan varje form av kunskap om någonting annat än att jag behövde överleva varje dag som om den var både min första som min sista så tog jag mig framåt. Jag pusslade ihop en världsbild som stämde överens med sig själv, som verkade fungera. Om överallt annars så var jag åtminstone inte vilsen intellektuellt längre. Anarkismen erbjöd svar, och på fler frågor än jag själv kommit på att ställa. Anarkismen gav mig möjlighet, jag som alltid varit ett mellanting mellan två disparata poler, att ställa mig utanför och se saker som de verkligen var utan att nödvändigtvis behöva vara för eller emot.
 

Sedan tog det sin tid att förstå med andra mekanismer än ett fyrkantigt förnuft. Att sluta vara arg, rädd, paralyserad, uppgiven. 2015 var en tid av sorg och förvirring, men jag bemästrade de bitar jag hade att arbeta med. Jag bodde själv, arbetade ihärdigt, bevisade (även om ingen kunde se det) att jag hade kunnat klara av ett liv i normaliteten om någon bara hade gett mig en rimlig chans. Men ingen sådan kom någonsin och steg för steg var det något jag lärde mig att acceptera. Ett normalt livi samhällets mittfåra var ingenting för mig, kunde inte vara. 

Våren 2016 läste jag Atlas Shrugged och slungades en lång bit vidare in i förståelsen av den värld som valts åt mig. Anarki är inte till för någon plikt. Vi drömmer inte om anarkismen för att vi har ett behov av att frälsa våra medmänniskor in i en friskare, rikare och mer välmående värld utan för att vi själviskt älskar friheten, livet och det som inom oss själva får oss att andas ännu ett hoppfullt andetag. Anarkin är vår, inte någon annans. Inget högre syfte, ingen gudomlig entitet, ingen kärlekspartner eller familj. Vår egen, den börjar och slutar i vår egen kropp och i det som vi ägnar våra timmar och resurser åt. Jag började långsamt förstå att själviskhet inte är ondska utan grundförutsättningen för kärlek. Utan passionen för den egna identiteten så kan man inte känna någon verklig känsla för det som finns utanför en själv. Lika mycket så kan man inte förlita sig på någon annan för att få det man vill ha. Sin egen lycka måste utgå ifrån en själv, inte någon annan. Kärlekspartner, gudomar, familj och vänner må vara medel till sitt välmående, men de kan aldrig vara utgångspunkten eller något man är beroende av för att bottna i sin existens. Allting börjar och slutar hos det faktum att man själv existerar och är till. Det är en skrämmande insikt, men det är där anarkin tar vid. Anarkin erbjuder en bro ut ifrån sig själv efter det att man insett hur sann den behöver vara. Därefter märker man att man inte är ensam om att förstå hur systemet och existensen är uppbyggd och med det så inkommer en trygghet, en fast förnimmelse om var man är och varför - och det röda pillret sväljs till sist en gång för alla. Och då kan inget längre hota en. Inga politiker, inga självutnämnda kungar, inte ens några konstgjorda gudomar.

Man är fri. 

Jag nådde ända fram en tisdag i Stockholm samma år. Jag och några till satt och pratade poesi, andlighet och annat trams och det har jag förvisso gjort många gånger förut. Ändå fanns det en skillnad i det samtalet. Samtliga av oss var befriade från nödvändigheter. Vi behövde ingenting från den här världen. Inga statliga gåvor, inga gudomliga välsignelser, inga direkt materiella nödvändigheter, förutom de som fick oss att existera i den stunden, utan bara oss själva där och då i det nuet. Det var ingen lång stund, bara en enskild kväll, men jag insåg ändå hur oändligt fri jag var. Att allt av min historia, min plågsamt ihopbyggda identitet inte spelade någon roll. Jag har så länge varit jagad av otaliga misstag, av gudomar som dömer och försöker rätta till, människor jag vill få beundra och bli beundrad av, men något i den stunden fick dem att släppa taget och ge upp. Min Gud, Monsieur Octobre och Fröken Maj, drog sig plötsligt undan. Inte så att jag blev en håglös ateist eller en apatisk nihilist, Gud som världsalltets essens kan mitt förnuft inte sluta tro på, men de bilder jag tvångsmässigt skapat för att kunna ha kontroll över min identitet försvann. Det fanns inte längre någon anledning att ha dem kvar. 

Så minns jag plötsligt dig igen. Du och din getlika karaktär kring de märkliga principer och de målbilder du ställt upp för ditt eget liv. Din egenskapade fyrkant av sosserier och skenhelighet och hur du offrade så mycket för att kunna ha kvar din värld intakt. Jag klandrar dig inte, det gör ont att släppa taget om sitt liv och ska man göra det bör det vara av en fullgod anledning. Man måste veta vad man gör och vad som gör det mödan värt, men jag kan säkert säga att jag inte längre är rädd för dig och dina likar. Du får tycka vad du vill om mig, du får se på mig hur du vill. Ta du dina mallar, dina standarder och dina mått och mät någon annan än mig. Och det gäller inte bara dig. Jag kan säga det till vem som helst. Min familj, mina vänner, snobbiga främlingar liksom regering och riksdag både här och utomlands- ditt sätt att se på världen och dela upp den i god och ond, bra och dålig, funktionell och oduglig gäller inte mig. Någonsin igen.

Ramen är sprängd och vägen är frilagd. Vart den än leder så finns det inte längre någon rädsla är kvar. Den vetskapen - Den kallas Anarki. 

Francis

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet verkligen inte vad jag ska ta mig till. Alla här avskyr dig, de säger att du är roten till allt ont som händer här i världen, men jag har så hemskt svårt att tro att det är sant. De människor som säger sådant om dig vet ingenting om hur världen egentligen fungerar. De tror på svärd, soldater, byråkrater. Att sådant skapar någonting, får världen att fungera. Det verkar så dåraktigt.

Jag vet inte ens varför jag vänder mig till dig. Du skulle nog inte ens bevärdiga mig en blick om vi var på samma plats och även i din värld skulle jag vara en av de lägsta levande livsformerna. Du vet, en sådan utan mål, mening, drivkraft- utan kvalitéer, kunskaper eller någonting som rättfärdigar en höjd blick och sträckt rygg. Nej, om vi hade träffats tror jag du hade haft svårt att undvika att visa ett öppet förakt gentemot mig. Du skulle onekligen ha skäl att avsky mig. Förutom i en sak. Jag skulle aldrig fråga dig om någonting. Inte en enda tjänst, inte en enda dollar eller dinar. Precis alla i den värld jag tvingas leva i är sådana som kräver från andra. De kräver sitt livsrum, sina rättigheter, ja hela sitt förbannade dunbäddade öde från andra människor. Vi har avskaffat godhet, barmhärtighet och medkänsla mot kravbaserad plikt.

De människor som liknar dig har man lagt Altrusimens ok på att de arma satarna ska klara av att dra oss ändå in i dem Jordiska Himlens Tillvaro. Allt sådant äcklar mig så mycket, för vet du vad? Oket smittar. Oket drabbar inte bara dem som drar allting framåt utan förutsätter också en sådan ordning och statiskhet att alla uppmanas att hålla sig till sin egen fålla. Vi utan resurser, som står nakna på klippbanken och kämpar för minsta lilla chans- vi får inte lov att chansa. Vi får inte lov att kasta oss ut och antingen lyfta eller krossas mot stenarna inunder. Vi har berövats rätten att välja. Även om vår plåga skiljer sig diametralt från den som drabbar dina likar så får den mig att inse att jag inte kan hysa illvilja mot dig. Även om vi är sådana två olika existenser att vi knappt kan kallas människor samtidigt så vill jag inte att du är min fiende. Jag vill hellre leva på smulor i din värld, än på brödlimpor i denna- för jag misstänker att varje bröd i den här världen har bakats med hjälp av blod och andras plågor..

Förresten. Det finns en sak jag skulle vilja fråga dig om jag fick chansen. Får jag lov att knyta dina skor?