Bortom politiken

Det är möjligt att prata om libertarianism utan att behöva snärja in sig i de politiska termerna och dess fält av nollsummespel, stater och vämjeliga regleringar. Att prata om libertarianism på den nivån skapar bara fiender. Folk ser all form av politisk förändring som ett hot och går på defensiven, med den undermedvetna vetskapen om att politik alltid är ett krig och att den som vill se en förändring oftast gör det med egen vinning i blicken. I ett politiskt perspektiv så är libertarianismen oerhört farlig och måste motarbetas på alla tänkbara sätt. Ingen, förutom de som redan gett upp om politiken, kommer vara beredda att lyssna på dig om du försöker skrika mot den tegelvägg som är ett politiskt samtal av idag.

Som jag ser det så är libertarianismen, och självfallet anarkin, inriktad på en enda sak: Självägande, och att se och förstå konsekvenserna som kommer av att ta det begreppet på allvar. Egentligen så behöver libertarianismen inte relatera till stater, skatter och allt vad det är eftersom effekterna av att söka äga sig själv uppstår i så många andra sammanhang än mot enbart en abstrakt auktoritär entitet, så som staten. På ett sätt är hela livet inriktad på denna fråga: Vi är placerade i existensen utom vår vilja och vi är på väg mot en destination vi aldrig med säkerhet kan veta särskilt mycket om. I den situationen har vi ett val- vi kan antingen se oss själva som ett offer för omständigheterna och skylla alla våra misstag och olyckor på livets obegriplighet, Guds sadistiska tendenser eller vad som helst annat. Eller så kan vi välja att försöka göra anspråk på, ta makten över det som är vårt liv.

Att oavsett hur ens liv ser ut och vilka förutsättningar vi börjar med, oavsett vilka talenter vi har till hands, så har vi som individer möjligheten att göra vad vi vill med det som getts till oss. Och det är så lätt att välja att kapsla in sig själv i systemet. Oavsett om det handlar om en tro på en rigorös och maktfullkomlig andlighet, en stat som svällt över alla rimliga breddar eller ett socialt normsystem som tagit på sig att styra över alla relevanta beslut så är det oerhört enkelt att som individ ge upp sin autonomi och låta systemet ta över. Om man bara gör som alla andra har sagt åt en att agera så finns det ingen som kan anklaga en för ens handlingar. När saker går åt skogen så är det systemets fel, aldrig mitt eget.

Som kristen är det min övertygelse att det var det här synsättet Jesus kom för att slå sönder. Efter honom så är det inte längre möjligt att tro att präster, kungar, lagböcker eller någon annan skulle kunna rädda en så länge man bara ger upp sitt eget ansvar över det liv som man fått. Det Kristus skapar är möjligheten till en personlig relation mellan individen och det gudomliga, en relation som jag tänker inte främst ska tolkas på ett interagerande plan utan snarare rent kontraktsmässigt. Nu är det inte längre de olika systemen som har det främsta ansvaret att uppbringa en balans mellan det mänskliga och det gudomliga utan individen själv. Det är hon som blir älskad och får Kärleken som gåva och det är också hon som får uppdraget att ge det vidare. Inte kejsarna, kungarna, eller något prästerskap utan varje individ med förmågan att höra vad budskapet egentligen säger. Varje person som inte nöjer sig med att följa strömmen, systemets mönster och att anpassa sig efter minsta motståndets lag har fått uppgiften att själv förstå vem Gud är, vad denne Gud vill med ens liv och sedan att efter bästa förmåga leva ut den visionen.

Inget säger att en sådan livsinställning kommer vara särskilt enkel och vi behöver våra system för att förstå vår verklighet och för att kunna orientera oss i den, men för den som ser sig som kristen- och även libertarian- så tror jag det är en absolut nödvändighet att hitta nyckeln till sitt självägandeskap. Det går inte att älska sin nästa utan att först älska sig själv, det går inte att ge utan att först känna till sina tillgångar och dess sanna värde. Det är inte heller möjligt att följa sin mästare om man inte först har lärt sig att gå. Så länge man är uppbunden till vad diverse system och mänskliga auktoriteter dikterar att livet och ens mänsklighet handlar om så tror jag det är svårt att förstå vad kärlek, och särskilt Guds version, egentligen går ut på. Om man lever sitt liv utifrån plikter och krav så är det inte möjligt att fullt ut acceptera och ge vidare de gåvor som Gud har berett för en. Tvärtom är det så lätt att de istället blir till förbannelser och bördor. Så som jag har fått uppleva det är det först när man fullt ut erövrat rätten till sitt liv som det är möjligt att lika fullt ut, medvetet och med öppna klara ögon, ge det vidare till någon annan.

Likadant med kärlek och godhet. Att lyckas följa moraliska regelkoder är inte godhet, att fullgöra sina plikter på kommando är inte kärlek. Dessa begrepp vinner man när möjligheten att göra annat finns, men att man i den friheten ändå väljer att göra det som i sanning är gott och kärleksfullt. Utan friheten, ingen kärlek. Utan kärleken, ingen större mening med att vara människa.

Poängen med denna kanske något oklara utläggning är att människans behov av frihet och mänskliga relationers beroende av frihet är så grundläggande att den politiska dimensionen närmast fördunklar förståelsen av idealen snarare än att den får någonting att klarna. Den vida betydelsen av att äga sig själv och att vara satt i rörelse hittar man inte i politiska diskussioner.

För att komma dit så tror jag snarare att ett samtal om Gud gör att man kommer betydligt närmare...

Recension: Hair the musical (Göteborgsoperan)

Jag får säga med en gång att min upplevelse av Göteborgsoperans uppsättning av Hair hade varit en aning annorlunda, för att uttrycka det milt, om jag hade haft en bättre förförståelse om vad musikalen i fråga egentligen var för någonting. Jag visste att handlingen skulle cirkulera kring 60-talets hippiekultur med allt vad det innebär, men jag hade fått för mig att, tja, att det skulle vara en vanlig musikal, kort sagt.

Inte riktigt så. När publiken kommer in i salongen så möts vi av ensemblen. Eller ja, först tror man att stället har invaderats av odrägliga tonårsslynglar. Överallt så springer märkligt uppklädda ynglingar runt och beter sig på ett lätt uppviglande sätt. De väsnas, dansar mellan och på stolsraderna, gör allt de kan för att bete sig så fel som möjligt om man ser till hur det vanligen ser ut innan en föreställning på en opera. Naturligtvis helt medvetet. Hela föreställningen visar sig vara ett utforskande av och en hyllning till gränslösheten och vad som händer när givna förväntningar kommer på skam. För undertecknad kan sägas att känslan av att ha blivit lurad på ett städat, professionellt uppträdande av den ensemble som ska underhålla en för kvällen är ett distinkt obehag. Inte så att jag är särskilt ovan vid experimentella uppträdanden och teaterformer, men dissonansen att ovetandes råka ut för det på Göteborgsoperan var tämligen chockerande obehaglig.

Känslan avtar inte efter föreställningen börjat på riktigt. I en rasande takt presenterar sig den ”stam” av övervintrande hippies som musikalen skildrar. Inte för att man som publik förstår särskilt mycket, lokalens akustik är inte anpassat för progressiv, psykadelisk rock och stundtals är ljudet plågsamt öronbedövande och nästan alltid hart när omöjligt att få fram några nyanser ur. Så mycket går att förstå att just gränslöshet i allmänhet är något som dessa originella individer är oerhört fascinerande av och nästan varje låt försöker framhäva brytandet av diverse tabun och extrema livsstilar och val som något positivt. Toppen nås vid låten Sodomy där en improviserad nattvard utspelar sig ackompanjerat av hyllandet av diverse sexställningar. (Som tillrådande teologchef i anksfären kan bekräftas att jag var ruskigt nära att spela kränkkortet och rusa ut ur lokalen, men jag lyckades besinna mig.)

Någonstans mot slutet av första akt så börjar man förstå att Hair inte är en skildring av någon hippiekultur, det är ett försök att förkroppsliga hippiekulturens essens. Utan någon direkt handling så ska publiken dras in i de värderingar, visioner och levnadssätt som denna kultur önskar lyfta fram. Det finns egentligen inget narrativ. Visst, en möjlig huvudkaraktär finns i Manchestergrabben Claude och ett uns av handling framgår i hans ångest inför att ta ställning till den draft till Vietnamkriget han kallats till, men det är inget publiken hinner märka av i det rasande tempo av exploderande karaktärer som rusar än hit och än dit i utforskandet av sin älskade gränslöshet.

Jag hakar upp mig på det där ordet, det är sant, men det är också i det jag tror nyckeln till min oförståelse till musikalen – och kanske hela moderniteten – går att finna. På ett sätt är det helt förståeligt att en ungdomskultur som formas i ett slutet, fyrkantigt och tämligen obegripligt samhälle vill bryta sig fri på alla sätt som går, men bara för att instinkten är förståelig gör inte att den blir till en korrekt livsstil. Det beteende som hippestammen uppvisar på scen verkar inte särskilt lyckligt. Ja, de är fria i den mån att de kan göra allt som deras impulser säger till dem. Ja, de är fria i den mån att de kan blanda en sprillans ny cocktail av alla element de uppskattar i världen, men de är samtidigt fångna i ett tillstånd där de aldrig lyckas bli definierade av någonting. För någon som kommer utifrån så tycks stammen i fråga bara vara en osammanhängande hög av färger, skrän och märkliga impulshandlingar. ”Karaktärerna” som ibland försöker uttrycka sin existens går knappt att märka av i den kakofoni man betraktar. Gränslösheten har sitt pris, det som försöker vara allting upptäcker till slut att det tvingas landa i att istället vara ingenting. Om inga konturer, gränser eller tabun tillåts att existera så finns det heller inget att fästa blicken på. Det enda som blir kvar är en egofixerad soppa.

Det ska sägas att i andra akt så styrs intrycken upp, handlingen med Claude i centrum blir mer accentuerad och även musikstyckena är bättre och mer anpassade till lokalens karaktär. Känslan av ren och rå upprördhet lämnar en och mot finalstycket The Flesh Failures (Let The Sunshine In) så är det inte svårt, heller för en sådan knök som mig, att uppskatta ensemblens ansträngningar och uppenbara skicklighet. Det är ingen dålig musikal som sådant, bara oerhört malplacerad och till synes omedveten om vilka märkliga ideal den försöker förkroppsliga.

I pausen fick jag en pikande fråga från mitt sällskap om det är såhär jag tänker mig att Anarki ska se ut och med vild förfäran så ville jag förneka detta. Jag tror som sagt att viljan och längtan efter denna typ av gränslöshet kommer av ett upplevt förtryck från stater eller andra typer av auktoriteter, men det kan inte vara så att de blir målet med varför vi nu existerar. Om vi inte själva bottnar i vår egen identitet och förstår oss på vår egen vilja till att leva så blir det mindre viktigt hur vår existens sedan råkar ta sig form. Om vi själva inte valt eller får lov att styra över våra liv så blir resultatet också sekundärt. Ett egofixerat sökande efter de största njutningarna och maffigaste upplevelserna blir en tämligen logisk utväg. Vad ska man annars göra?

Jag tror dock Anarkin uppmanar till ett annat tankesätt. Där staten, samhället, eller vilken auktoritet en enskild individ nu upplever som mest betryckande, sviker med att ge en tydlig och attraktiv ram för ens existens så är det upp till en själv att på egen hand forma dessa gränser och mål. Anarkin vill inte göra allting likadant och likvärdigt utan istället ge utrymme för olika, separata, typer av visioner om hur ett mänskligt liv och samhälle kan tänkas se ut. Ett av musikalens stora teman är att vi i kärlekens namn ska kunna se att alla människor på jorden är ett och samma och det är bara genom att sudda ut våra skillnader som vi har möjlighet att nå fred och samförstånd. Jag vill mena att det är fel. Det är snarare genom att bekräfta våra skillnader, att vi inte är av samma slag som vi har möjlighet att kunna visa respekt och göra oss värdefulla för varandra. Genom olikheterna, skillnaderna och de myriader av gränser som skapats via våra distinkta handlingar så har vi en mänsklighet. Att riva ner dessa, om än för ack så vackra och ömmande skäl, är att göra oss en otjänst.

Hair vill visa på att en färggrann, spännande värld väntar oss bortom gränserna. Jag såg mest ett sammelsurium av förvirrade själar som sökte en mening i ruinerna från den värld de lyckats bryta ner. Då väljer jag helst en annan väg till friheten än den råa gränslösheten. 

Två år

Två år som libertarian. Jag vet inte exakt vad jag ska säga om det. Vad du vill höra. Många gånger känns det som om jag skjuter mig bort från allting jag en gång kom ifrån och den bilden kommer väl alltid i någon mån vara syftandes på dig och oss. Jag sa en gång att mitt mål tills nästa gång vi ses är att du inte ska klara av att känna igen ett endaste ting hos mig och hur det än har gått till så tror jag att jag har lyckats med just den biten. Jag lyckades ta mig in i det där svarta pusslet och för varje dag nu så känns det som att resan går snabbare och snabbare. Ibland upplever jag mig inte ha kontroll. Jag tittar ut och ser hur landskapet har förändrats fullständigt och för att kunna orientera mig måste jag sortera om alla bitar jag lyckats samla på mig för att kunna förstå vad det är jag egentligen ser. Andra stunder så är det någonting av vikt och betydelse som återvänder till mig i en helt ny skepnad och jag måste än en gång göra en omsortering för att förstå var jag egentligen är någonstans. Vart jag egentligen tar vägen. Vad det är som händer.

Kanske det inte spelar någon större roll. Jag minns ännu vad priset var för att kunna ta mig in i den här världen. Att förneka allt jag visste om mig själv och de strukturer jag hittills kände till för att om möjligt kunna se någonting nytt och ha en chans till att bli någonting anat än den arma figur jag var i din tid, din värld. Jag vore en dåre om jag trodde att det skulle bli enkelt och en i alla stunder angenäm process. Många gånger känner jag av fantomsmärterna. Cyphers reaktion i bakhuvudet och som vill få mig att backa, ta tillbaka, eller åtminstone glömma allting om att det skulle finnas en väg framåt. ”Det här är allt det blev” vill han säga, ”en svart korridor av ömsom förvirring och ömsom utanförskap. Världen och livet pågår där utanför och du har valt att befinna dig härinne. I ett rymdskepp på väg mot till synes ingenting, fast i ett evigt krig mot påhittade drakar och demoner och det enda du har till sällskap är en dunk med fettavlagringsmedel. Snyggt jobbat.”

Cypher glömmer någonting. Det är inte bara att jag hittade Radio Mises och klev ombord på Kapten Klaus och Amiral Hans skepp ut mot nya tankevidder som det är tvåårsjubileum för i dagarna. Det är också två år sen sedan jag sist besökte Nollpunkten och det är någonting som betyder mer än väldigt mycket annat. Ja, jag vet. Jag har knappast varit en muntergök i tiderna efteråt och du har själv åtminstone ett kvitto på att min vrede, frustration och panikartade maktlöshet tagit mig ner i mörkare trakter ett antal gånger sedan dess, men jag har inte fallit igenom. Jag har inte avsagt mig rätten, plikten, uppgiften att leva en enda gång sedan jag började tänka i libertarianska mönster. Där tidigare tankekonstruktioner, ideologier och rena, vilda fantasier inte klarat av att bära mig när dörrarna slängts i ansiktet på mig och ljuset dragits undan så finns det en punkt i den rena anarkin som alltid går att ta spjärn ifrån, oavsett var jag är någonstans.

Jag äger mig själv. Jag lär ha pratat om det förut här på bloggen, men det är fortfarande den absolut viktigaste sanning jag någonsin hittat i här i världen. Jag äger mig själv. Allting som hänt mig, allting som jag mött och som byggts in i mig frivilligt eller mot min vilja, onda ting såsom goda är utan undantag mina egna. Jag behöver inte tro att det finns någon obändig kraft därute som håller allting i sten och mitt öde fastlåst i någon omöjlig position. Jag behöver inte göra mig till ett maktlöst offer inför allting som finns därute. Visst, jag har fortfarande valet att se mig som liten och chanslös i kontrast mot den Stora, Stygga, Galna Världen där utanför, men jag har lika mycket valet att möta det som en del av mig själv. Om jag själv bestämmer vad som är en vinst, vad som är att ta sig framåt, vad som är att växa så finns det inga motståndare som kan besegra mig. En gång för alla, kära du, så har jag tagit av mig dina mallar, dina gränser och fyrkanter för att gå ut i vad som än blir mitt eget liv. Ja, det är ett liv klätt i svart. Ja, det är i nuet gränslöst och skrämmande likt en tomhet där allt möjligt kan befinna sig, också sådant jag inte gillar eller ens förstår till hälften, men det spelar mig ingen roll. Tids nog ska jag lära mig hur man bygger torn, tinningar och hela fästningar i dessa trakter. Det får lov att ta sin tid. Jag har inte bråttom.

Du förstår. I år var året som Oktober dog och han kommer aldrig mer tillbaka. Om det skulle vara det enda anarkin någonsin kommer att ge mig så vore jag likväl evigt tacksam.  Nu börjar ett tredje år. Jag misstänker att det kommer bli ofantligt spännande.