tisdag 11 april 2017

Hemmavid

Det är långt ifrån halvtid än, men jag är i Sverige över påsk och det känns som ett fint tillfälle att summera lite om vad jag egentligen håller på med, både projektmässigt och på andra plan. Bare with me, eller ignorera det, det är helt okej.

Malta är ett sjulhelsikens svindlande äventyr. Det är mycket jobb, och ibland kan det kännas som om jag inte får utrymme att slappna av riktigt eftersom nästan allting jag ställs inför är en utmaning jag inte mött tidigare. Jag är dock inte på "rymdön" i någon slags semester utan för att om möjligt hitta och bygga upp en ny sida hos mig själv. En ny identitet om man så vill.

Och det tycker jag att jag lyckas med. Jag gör saker som jag aldrig hade gjort i Göteborg, och även när det jag föresatt mig är tufft och närmast alltför tungt för mig så fortsätter jag att göra dem. Kvar i Sverige hade jag tagit alla anledningar jag hittat för att "skrota dagar" och på andra sätt undvika att göra det jag borde. Inte så på Malta. Det finns färre kedjor där, färre demoner och de som finns är så annorlunda från de jag är vana vid att det närmast kan kännas roligt att ta en dans med dem. Vill egentligen inte säga för mycket om hur det går. Det är nära fyra månader kvar till nästa checkpoint (som råkar vara Coraxconf, missa för guds skull inte) och så mycket av konstigheter kan fortfarande hända under den tiden, men för mig är det sällsamt att så genuint se framåt med mer av tillförsikt och längtan snarare än med ångestrik ängslan. Det finns en plan om vem och var jag vill vara när hösten kommer och jag upplever att jag har verktygen, viljan och förmågan att lyckas ta mig dit.

Vad gäller det kreativa så är det lite dubbelt. Att ha ett kneg på heltid tar en del stryk på det området av livet. Energin räcker inte riktigt till och den tid jag har över går lättare att lägga på enklare bubb.la fix i olika varianter. Det finns en tid för allt så det är inte hela världen att under en period mer behöva nöta värdsliga ting och låta poesin och mina märkliga anarki-funderingar stiga åt sidan en stund. Som alltid så kommer det tillbaka.

Jag är ändå väldigt glad för hur projekten hittills gått. Frihetsdikts- projektet som startades igång med För jag ger aldrig efter ser jag nu som avslutat och de dikter jag nu publicerar undersöker egentligen andra teman - men eftersom jag fortsatt är anka så ser jag det fortfarande som ankpoesi. Så det så.

Hursom. Frihetsdikterna håller på och sammanfattas i ett manus och för de som valt att vara mina livgivare på Patreon så kommer det strax att skickas ut så snart det knåpats ihop till ett läsbart format. Om ni uppskattar det jag håller på med, oavsett om det är för bubb.la, frihetligt.se eller mina egna projekt, så haka hemskt gärna på och hjälp till med valfri summa. All form av respons och hjälp uppskattas enormt och ju mer oberoende jag kan bli från diverse kneg desto snabbare kommer det här kunna ta riktigt fart. Ska också säga att även sånt som konstruktiv kritik, allmänna tips, önskningar om teman eller frihetliga arbetsuppgifter på det ena eller andra sättet är väldigt välkommet. Ser det här som de första stegen på en väldigt lång resa och det kommer bli väldigt kul att se var det tar vägen och jag kan bara hoppas att den får lov att vara så länge som det bara är möjligt.

P.S Måste avsluta så som det är brukligt för mig genom att rekommendera ett medlemskap i bubb.la/premium. Det var genom premium som min egen resa började och om man på ett sätt eller annat saknar frihetlig inspiration och kämpaglöd så är det världens bästa plats att kickstarta sitt frihetliga liv. True story.

måndag 10 april 2017

Sjunde april

Jag vill inte riktigt skriva det här. Under helgen har jag bara kunnat vara tyst och allt mer klentroget följt folks reaktioner och mer eller mindre spontana reflektioner. Jag har inte velat säga någonting för alla mina tankar hade varit rena klyschor, det sägs redan i mängder, alternativt skulle vara ostrukturerade spyor mot visst som sägs som bara går att klassas som rena idiotier. Dock. Även jag måste bli människa igen och det här äter oundvikligen sig in i en likt få andra händelser.

Personligen är jag bara arg. Efter att ha vinnlagt mig om att mina vänner och bekanta inte var drabbade så har jag bara känt ilska, rentutav hat. Det pratas om att vi inte ska vara rädda, att vi ska fortsätta som vanligt. Att vi ska "knulla, knarka och dansa" så som vi alltid gjort. Allting för att de inte ska vinna.

Fan heller.

Fortsätta som vanligt, att leva ett liv med förvissad glädje och trygghet gör man först efter att man försäkrat sig om att man har gjort allt man kan för att skydda sin livsstil och det man håller kärt. Det går inte att skydda sig mot det omöjliga. Livet är skört och även om inte ondskans lakejer är aktiva så är existensens tillräckligt hotfull för att allting ska kunna slås i spillror när som helst. Ja, det är sant, men det är ingen giltig ursäkt för att låta bli att försvara sig och sitt på de sätt man kan. Innan man gjort det ska man inte skratta, dansa och njuta av livets jävla goda. Det finns ett jobb att göra först.

Det gör mig ursinnig att så få pratar om detta. Att inte allt fokus läggs på detta område istället för att kärleksbomba poliser och öppna stockholmare och allt vad det är. Så länge vi lever i ett samhälle och har ett system som aktivt hindrar oss från att ta de åtgärder var och en upplever att de behöver vidta för att höja sin säkerhet så är vi bara fåniga hycklare som utan att blinka vill tillåta sådant här hända igen och igen och igen.

Det är här det börjar bli klyschigt för mig, för ingenting väsentligt förändras av att allmänheten tillåts bära vapen i det offentliga eller säkra upp "gated communities" och allt det vara må - vi har fortfarande fienden mitt ibland oss, vi har fortfarande en överhet som vill montera ned allt som vår civilisation bygger på och det kommer inte längre kunna ändras inom rimlig tid - men själv hade jag inte varit lika känslomässigt instabil efter något sådant här om reaktionerna jag såg åtminstone hade handlat om att söka upp rätt principer, rätt väg framåt även om den är svår att gå på och vi kanske inte kommer klara av att ta oss ända fram.

Vi har inte ett öppet, fritt, samhälle. I mina ögon är vi inte ens i närheten av det. Vi har ett kidnappat samhälle vars fundament är satt i rejäl gungning och de flesta av oss har inte ens förmågan att se det. De flesta av svenskarna känner bara en chock över att deras liberala drömsamhälle inte har en förmåga att ge dem allt de drömmer om utan den minsta av motprestationer från deras sida. Det gör mig ursinnig, förbannad, förtvivlad, nästan gnisslande av hat. Ni har förstört mitt Sverige, ni har tvingat mig i exil och ni har inte ens förmåga att inse vad ni har gjort. Ert debila godhetsknarkande dödade en 11- åring i fredags och hon lär inte vara den sista som drabbas av det här.

Jag vill aldrig någonsin förlåta er, era förbannade kretiner.

P.S Vill rikta ett tack till människorna i bubb.la premium, hade jag inte kunnat ta del av era tankar och reflektioner så hade jag mått oerhört mycket sämre en helg som denna. Oerhört tacksam att ni finns.