Sök först Guds rike...

Podcasten Vita Pillret tar i sitt senaste avsnitt upp ett ämne som gnagt i mig en lite längre tid. Nämligen kvinnofrågan och vad som egentligen är huvudorsaken till att vårt samhälle ter sig så patologiskt och destruktivt. Det är nämligen lätt att få för sig att alla dessa destruktiva tendenser beror på att samhället feminiserats och att kvinnor generellt tillåtits ta en alltför stor plats. Att den negativa utvecklingen accelererades när kvinnlig rösträtt introducerades är ganska lätt att få syn på och att maskulinitet generellt ges en undanskymd plats eller till och med aktivt motarbetas är inte heller någon större hemlighet. Kan det vara så att Kvinnan, än en gång, är orsaken till att mänskligheten drivits ut ur sin naturliga Eden-tillvaro?

Jag tror att det är ett ganska stort misstag att landa i en sådan slutsats. Jag tror inte roten till våra problem är att vi skulle leva i ett feminint, matriarkalt samhällsklimat. Vårt samhälle bågnar inte under sin egen tyngd för att vi värdesätter kvinnliga egenskaper eller något i den stilen. Det jag ser som vårt huvudproblem är något jag tagit upp tidigare på bloggen, men som jag också tror är centralt även för att förstå vår märkliga svårighet att hantera frågor som maskulinitet och femininitet. I korthet har vi förlorat anledningen till att vi existerar på denna sidan skapelsen. Moderniteten har lyckats vända upp och ner på något så centralt som syftet med vad våra liv är till för och lyckats få alltför många att tro att detta jordeliv är till för att producera lycka och välmående för oss själva och lever man inte ett lyckligt, tillfredsställande och behagligt liv så har man gjort något allvarligt fel, så är det något galet med själva tillvaron.

Det är en väldigt underlig uppfattning och något som tvivelsutan kommer skapa stress, förvirring och en allt större känsla av förbannad frustration hos individen. För det jordiska livet är inte till primärt för att vi ska njuta av det. Denna tillvaro är fylld med plågor, utmaningar, drakar och demoner och planerar man inte sin tillvaro efter den verkligheten så kommer man få så många aspekter av livet helt upp mot väggarna fel. Även sådant vad manlighet och kvinnlighet egentligen är för någonting.

Som kristen ser jag det såhär: Tanken med våra liv på jorden är att vi ska efterlikna Gud. Vi är skapta till Guds avbild och var stund vi inte agerar i samklang med Guds avbild så missbrukar vi vår position, så hamnar vi fel i existensen. Bibelns Guds främsta kännetecken är hans skaparkraft. Det första som händer i Bibelns berättelser är att Gud skapar en god värld och upprättar en mänsklighet för att göra detsamma. Vår uppgift är att skapa, producera och förvalta det vi skapat i en himmelsk rytm. I denna rytm finns det utrymme att njuta av livet och att glädja sig över att vara till, men det är inte syftet. Grunden för vår existens, det vi ständigt måste söka efter, är att hela tiden försöka skapa någonting som världsalltets Härskare kan med att välsigna som något gott. Gör vi inte det riskerar vi att hamna ändlöst vilse.

Och det är det jag tror att vårt samhälle har gjort. Vi vet inte längre varför vi är här. Vi tror att meningen med existensen är att fylla våra liv med lycka och välmående, så vi släpper allting fritt, vi gör allting jämlikt och lika i ett syfte att ge alla samma möjlighet till detta välmående och vi glömmer helt och hållet att detkan finnas en större tanke med vår stund här på jorden än att varje stund ska bo granne med extasen.

Så vi är vilse. När det kommer till könsroller, något av det mest naturliga som existerar i vår mänskliga kodning, så vet vi inte längre vad kvinnlighet vill säga, vi räds manligheten som något brutalt och otäckt och vi har ingen som helst aning om hur dessa ska samspela med varandra i en konstruktiv riktning. Gänget kring Vita pillret hemfaller lätt till enkla lösningar, en tendens hos dem är att helt enkelt vilja tvinga fram ett annat sätt att se på könsroller och hur kvinnor och män ska agera och på så sätt få fram en så kallad naturlig ordning.

Som libertarian kan jag inte acceptera tvång som lösning ens för ett förment gott syfte och jag tror inte heller en auktoritär ordning skulle kunna ändra på någonting. Det jag längtar efter är att fler ska kunna släppa sig själva och sin själviskhet för att i högre utsträckning försöka behaga Gud. Inte bara på ett plastigt, ofarligt religiöst sätt utan mer som i att man gör ett ärligt försök att transformera hela sin varelse i en riktning som Gud skulle kunna välkomna som något gott. Oavsett kostnad, oavsett pris. Då tror jag vi skulle kunna se en skillnad som gör en åverkan på djupet och som inte bara stannar vid en tillfällig krusning. Då tror jag inte det är så svårt att förstå vad sådana aspekter som manlighet och kvinnlighet egentligen vill kräva av en. Man gör det som främjar livet i så hög grad som går, och då misstänker jag att det skulle vara betydligt lättare att leva i samklang med sin könsroll än att försöka leva i en konstruktion där dessa dimensioner inte får lov att ha något spelrum eftersom de eventuellt talar om fel saker eller leder en i fel riktning när det kommer till hur ens personliga bild av Lyckan råkar se ut.

Som med allt annat handlar det om prioriteringar. Sätt dig själv främst och du kommer få tillgång till en värld som är beroende av dina begränsningar. Sätt det gudomliga i första rummet och det öppnar sig en värld som saknar allt vad begränsningar innebär...

Tankar efter en poddpremiär

Det är lite lustigt.

Första gången jag skulle stå på någon slags scen så bröt jag ihop. Jag var förvisso inte mer än nio år, men att hålla mitt lilla föredrag inför klassen i skolan var något av det mest skrämmande jag dittills ställts inför. Jag klarade inte av det utan bröt ihop totalt. Aldrig mer var min enda känsla efteråt.

Ett tiotal år senare bestod hela min fritid av att stå på diverse olika scener. Om så via improvisationsteatern, estradpoesin eller genom kören så var det något som drog mig upp till det där skrämmande rampljuet hela tiden. Jag är fortfarande osäker på vad den där drivkraften består av för jag är understundom fortfarande lika rädd som den där nioåringen väl uppe på scengolvet...

Likadant med att göra intervjuer egentligen. Första gången jag gjorde en seriös sådan var i en skoltidningskurs och min nervositet och obotliga fumlighet gjorde mitt intervjuobjekt mer och mer irriterad för att till sist få honom att mer eller mindre skälla ut mig för min oduglighet som någon slags journalist och han hade minst en poäng i den där tiraden.  Det här gör jag aldrig igen, var min enda tanke efter den där kursen.

Ett tiotal år efter den där incidenten har premiären till ett nytt intervjuprogram släppts där jag står som programledare och om allt går väl kommer att fortsätta ett himla tag.

Lustigt var ordet.

Till saken hör att det här projektet känns som något av det mest klockrena jag någonsin blivit associerad med. Frihetsmänniskor tillhör de mest intressanta och spännande typer jag känner till och när jag funderar på vilka jag skulle vilja ha med i ett sådant här intervjuprogram kommer jag lätt upp i ett närmare trettiotal olika kandidater jag skulle vilja veta mer om. Likadant med vår så kallade rörelse. Det som händer inom frihetskretsen, i premium och den alternativa mediesfären i stort är oerhört spännande. Det vibrerar omkring oss och det känns som att det bara är att sätta på valfri inspelningsutrustning och låta några premiummänniskor prata på om vad som helst så har man något av ett kanonprogram. Om det sedan känns en aning läskigt att ställa in sig i rollen som podcast-programledare, så är det så att säga smällar man får ta..

Vi får se. Det här kan såklart fortfarande ta vägen lite vart som helst. Jag vet vad jag någonstans hoppas att Radio Frihetligt ska bli i längden, jag vet vad mina värsta farhågor bygger på, men i grunden känns det riktigt, riktigt stabilt. Ett program i taget så kommer nog bilden klarna kring vad det egentligen är för något som vi har satt igång. Framgångssaga eller ännu en grej som steg till skyarna för att sedan blygsamt sjunka ihop (hej, Fontänen...) går ju bara att sia om just nu.

Oavsett så är jag extremt stolt över att få ta hand om Frihetligt, minst lika glad över att få tillhöra bubb.la-sfären och oerhört förväntansfull inför vad framtiden innehåller.

Kom, bara kom.

Ännu ett försök att förklara Gud...

Det finns ett enkelt sätt att förklara vad jag tror på.

Tror jag.

Som jag ser det finns det ett visst antal saker som existerar i en så kallad känd domän. Sådant vi som människor har kontroll över och i någon mån äger kunskap om. Sedan finns det ett annat antal saker som existerar i en okänd sådan. De ting vi människor, såväl individuellt som kollektivt inte kan sägas ha kontroll över och som vi på sin höjd enbart har spekulativ kunskap om. Jag tror att den senare kategorin är oändligt mycket större. Hur begåvad Människan än blir, hur länge hennes släkte än får nåden att leva och hur mycket kunskap hon än ser till att förvärva så tror jag att det som är bortom, det okända, alltid kommer vara ointagligt för oss. Det kommer vara ett land, en plats, ett outsägligt hav som vi aldrig har möjligheten att till fullo inta. Denna plats, detta hav- det är Gud. Jag bryr mig inte om hur du vill beskriva honom, jag bryr mig inte om hur du vill relatera till detta koncept, förnekar du att det finns saker- sjukt många saker - som människan inte förstår så är du antingen bindgalen eller ytterligt svagbegåvad.

Det andra jag tar för givet i andliga termer är att det kända och det okända, det konkretas domäner och det som ännu inte tagit form, är i en ständig dialog. Det som är bortom drar i oss alltid. Försöker påverka oss, forma oss, locka oss närmare alternativt försöka förstöra allt vi är och har byggt upp. Vi som enkla människor, eller futtiga dammkorn i en oändlig rymd om du så vill, saknar inte värde. Vi är av någon anledning oerhört intressanta och på flera sätt i centrum för en process som... ja, eftersom denna process till största delen äger rum i det där okända havet är det inte särskilt lätt att säga så mycket om vad den egentligen innebär, men något sker därute som har med oss att göra. Förnekar man det är man inte lika korkad som vid den första punkten, men tämligen blind. Andligt okunnig, om man så vill.

Det tredje jag tror, och det är helt och hållet en kulturell preferens kombinerat med personliga upplevelser jag varken vill eller har kompetensen att rationellt destruera in i en naturalistisk förklaringsmodell, är att berättelsen om Jesus Kristus är den bästa beskrivningen av vad denna okända sfär vill oss människor och vad Kosmos Drama egentligen går ut på. Jag har inga större argument och inga särskilda bevis att peka på- men tanken på att denna oändliga sfär har ett så genuint intresse för oss att den kliver in i vårt eget utrymme för att försöka få oss att vakna upp i sådan grad att vi följer med ut är mig så vacker att jag inte kan undvika att vara som besatt av den. Jag tror att Gud i Kristus gestalt vill guida oss till att bli något bortom oss själva, att vi ska kunna bryta den döda form av makt som har sitt grepp över vår existens villkor i denna materiella värld för att istället rikta vårt blick ut mot horisonten. Mot den ändlösa plats som finns där bortom och där ingenting någonsin är omöjligt...

Som sagt. Jag har inga bevis och knappt ett enda rationellt argument. Jag tycker bara väldigt mycket om saker som är vackra.

Jag skriver den här texten dels i ett infall efter en lite halvmärklig facebook-konversation, men också som ett långsamt inneboende utfall mot min uppväxts form av tro. Den tro jag växte upp med var det inga större fel med. Att jag fick Bibelns mönster inpräntat i min ryggrad, att jag lärde mig vara konträr mot en hård och galen omvärld och att jag fick en moral som utgick från något större än Den Heliga Värdegrund är jag evigt tacksam för, men ett stort misstag har jag trots allt lyckats notera hos min uppväxts andlighet: Nämligen tendensen att så intensivt som det bara är möjligt försöka dra in Gud, det okändas härskare, tillbaka in i det som är känt och givet. Mitt intryck av den frikyrkliga andlighet jag tog del av är att de inte uppmärksammade Guds lockrop att ge sig ut i det okända utan istället försökte få Gud att godkänna, bekräfta och vidimera den värld som dessa troende redan bodde i. Hela världen, kosmos och allt som fanns i den var redan definierat, klart och färdigstämplat. Gud hade inget annat uppdrag än att se till att alla ens egna drömmar slog in och att allt man tog sig för fick sluta med en välsmakande seger. 

Det absolut sista jag tror idag är att Gud är sådan. Om något är Gud någon som slår sönder den värld vi lever i. Han bryter sig in och orsakar kaos, förvirring och allmän tandagnisslan. Han vänder uppochner på allt och bränner ner det som är möjligt att förstöra.

För att sedan skapa något nytt. 

Det här är onekligen ett personligt blogginlägg, men den som följt denna blogg vet att jag försöker teckna ner en resa. Jag har gått från ett ställe till ett annat och min syn på Gud och det gudomliga är onekligen komplett annorlunda sen jag kom in i den här tankevärlden. Men jag ångrar mig inte ett endaste dugg. Jag har inte längre möjlighet att förklara och försvara Gud enligt en enhetlig, given mall. Jag är inte ens säker på att min bild av honom, min port in till hans värld bär den sanning jag just nu känner att den gör. Det spelar ändå ingen roll. Gud är nämligen så levande för mig att hela min värld vibrerar och jag närmast bokstavligen ser hur han förändrar allting i min tillvaro.

Då spelar, ärligt talat, det där med teologiska sanningar hit och dit ganska liten roll.

365 dagar

För ett år sen var jag arg, frustrerad och rädd. Jag var arg för att jag levde i en värld med stater som hade lurat mig ett helt liv, som ställde upp hinder och riktade gevär mot mig om jag skulle försöka göra något oväntat av mitt liv. Frustrerad för att de likasinnade libertarianer jag hittills hade träffat så lätt kunde ge mig huvudvärk eller en allmän känsla av energiläckage, de må känna till IAP och tänka i samma filosofiska banor som jag, men de var likafullt inte som jag. Rädd för att jag inte någonstans kunde förstå hur jag skulle omsätta dessa högflygande ideal jag lyckats hitta i någon slags praktik. Jag var ännu bara en statsanställd hösäck som inte visste någonting om någonting. Vad visste jag om frihet egentligen?

Så åkte jag till Stockholm. Jag hade bestämt mig för att 2016 skulle bli ett år då jag skulle träffa så många av ankeborgarna och premiummänniskorna jag kunde i köttrymden och på så sätt få allt det abstrakta lite närmare verkligheten. I Stockholm fanns det frihetliga människor i mängd och jag träffade alla möjliga sorters av dem. Hos de flesta fann jag en förbluffande generositet, en självklart öppen attityd mot en relativ främling som mig som jag inte riktigt mött någon annanstans. Långsamt började någonting lossna. En kväll föll allting på plats och jag förstod principen bakom det jag hade fått mig till del via libertarianismen och anarkin. (Något jag beskrivit här och här) En kedja, en spärr, hade plötsligt försvunnit.

Efter det tog det fart.

Någonting jag finner förbluffande just nu är hur fort förändringen fortgår och att det hela tiden accelererar. Uppbyggnaden till att få den slutgiltiga insikten om vad anarki innebar tog mellan två till fyra år beroende på hur man räknar, men nu kommer större och radikalare förändringar i betydligt snabbare takt än så. Jag kom in bubb.la-sfären på allvar under september i fjol, bestämde mig för att flytta till Malta i samma veva och åkte iväg för ett halvår sen, väl här har jag hittat en avgörande nyckel för att besegra en drakdjävel som terroriserat mig sen jag kom till den här jorden och när jag ser mot horisonten kan jag egentligen inte hitta några moln utan istället känner jag en längtan efter nästa våg, efter nästa vändning. Kom vad som helst. Jag är redo att möta det nu, på ett sätt jag aldrig varit förut.

Jag är inte arg. Staterna och deras uschliga perspektiv kan egentligen inte röra mig. Jag är i en dimension där deras existens bara är en irriterande detalj, ett avlägset biltutande utanför fönstret en sömnig söndagskväll. Frustrationen är försvunnen då bubb.la/premium har utvecklats till det mest fantastiska forumet i världshistorien och jag har hittat mängder av den typ av människor som om inte fungerar precis som jag så i alla fall förstår vad jag talar om och längtar efter. Rädslan? Jag vet en stund som den här knappt vad rädsla betyder. Inte heller oro eller ängslan.

Det är så oerhört, oerhört sällsamt..

Gash. Jag vet inte. Hela den här känslan beror på att jag fick syn på en bild på mig som togs för ett år sen. Jag ser inte ut så längre. Jag är inte längre den personen. Det faktumet gör mig väldigt nyfiken på vem jag kommer vara imorgon.

Framtiden kommer bli rolig, det är jag säker på.