#Metoo och ännu ett försök att prata om kvinnor

#Metoo gör mig arg. Varje gång jag ser någon post på temat så blir jag närmast stingslig. Det är inte bara auran av offermentalitet, utsuddandet av gränser mellan reella sexuella kränkningar och klumpigt socialt samspel och det sorgliga faktum att den enda typ av män som skulle kunna tänkas ta till sig av kampanjens budskap har så låg självkänsla att de aldrig i världen skulle klara av att göra minsta lilla mot en kvinna, varken substantiellt gott eller reellt ont. Hela kampanjen är en ekokammare av Guds nåde och ett plågsamt slag i luften för de reella problem som finns vad gäller sexuella övergrepp.

Det som slår mig hårdast när det kommer till kampanjen är dock dess aura av total okunnighet och förvirring. Vi verkar inte längre alls förstå vad vi pratar om när det kommer till manligt och kvinnligt och resultatet av det blir närmast parodiskt i ljuset av ett sådant här spektakel. Jag är en okunnig, ung man och jag vill ogärna uttala mig om sådant jag inte anser mig förstå fullt ut. Jag har dessutom redan försökt lägga ut mina tankar om kön och dess roller, men ingen säger något i klartext om dessa frågor längre och det håller så smått på att göra mig tokig.

Kvinnor verkar inte längre förstå vad de är för någonting. De verkar inte inse att de genom sin blotta existens som könsvarelser har ett extremt stort värde och att detta värde är synligt genom deras fysiska uppenbarelse. Det må vara så uppenbart så att det inte borde behöva sägas, men som sagt, ingen pratar om det här längre förutom de som som ljuger så: Kvinnor står för liv, de står för framtiden, varenda kvinnlig individ har inom sig allt som är värt att leva för och sträva efter och allt det signaleras i symfoniformat i en ung kvinnas sensuella skönhet. Att se unga, oskyddade kvinnor är för en könsmogen man som att se diamanter eller ädelstenar vandra förbi. Alla signaler inom männen kommer att säga åt honom att försöka plocka åt sig det han kan, på det sätt situationen tillåter. Att förneka att det förhåller sig så är att försöka glömma bort vilka sorts varelser vi är under vårt kulturella beteende.

För såhär är det vad jag kan förstå: Att kvinnor i våra västerländska samhällen inte behöver ständigt, aktivt beskydd av fäder, bröder och äkta män beror på att vår typ av civilisation - vår metafader - har byggt fram en kultur och normer som ser till att skydda alla kvinnor oaktat släkttillhörighet eller kultursfär. Västerländska män ser till att både lägga band på sig själva och försöka skydda andra kvinnors särskilda värde oavsett om de har en koppling till dem eller inte. Detta görs inte per automatik utan av en ganska stor ansträngning, medveten eller omedveten, av männen eftersom dess naturliga instinkt vid ett möte med en oskyddad främmande kvinna oundvikligen är att utnyttja det värde som hon besitter så mycket som det är möjligt utan att någon med starkare anspråk på kvinnan hindrar honom. Om du som man skulle förneka att det är så, så är det enbart för att du är så genomciviliserad att du är glömt vem du faktiskt är under all kulturell fernissa. Om du som kvinna inte känner igen den här bilden eller tycker rentav att den är för skrämmande för att kunna vara sann så.. well...

Jag har sagt det förr på denna plats. Det jag hatar med moderniteten och dess förrädiska statsskick är inte att den skulle vara förtryckande eller orsaka mer lidande än andra epoker utan det jag ständigt vämjs över är dess vedervärdiga lögner och förmåga att placera modernitetens människor i en kontext som är så långt från verkligheten att vi till slut lever helt avskild från den. #Metoo- kampanjen illustrerar detta väldigt väl. Den pekar på en syn på människan där män och kvinnor är samma typ av liberala, sekulära varelser och där de förra utmärker sig genom att vara betydligt mer aggressiva, farliga och ja onda. Världen, samhället och Människan skulle vara betydligt mer lätthanterlig om allt av mannens egenskaper slätades ut  och kvar lämnades än en mer sekulär, neutral form av.. humanoid.

I själva verket är män och kvinnor inte samma typ av varelser. Andligt sett har vi diametralt olika uppbyggnad, meningar och även uppdrag. Vi är inte några neutralt skapade tingestar som kan programmeras att fungera på ett önskat vis i en given demokratisk, liberal riktning utan redan i vår givna karaktär som män och kvinnor så finns ett sätt att vara och agera på som behöver förstås separat för att överhuvudtaget kunna bli begripligt. Görs inte detta hamnar man till slut i situationen att man tror att jämställdhet är möjlig, ja att det överhuvudtaget ens är önskvärt. Förstå en sak, män och kvinnor har båda ett outsägligt stort värde, men det kan aldrig någonsin jämföras. Sättet dagens diskurs blandar ihop begreppen män, kvinnor, manlighet, kvinnlighet, maskulinitet och femininitet utan att verka ha minsta koll på hur orden bör föstås gör närmast fysiskt ont i mig, men jag tror inte vi kommer se en vändning snart. Moderniteten vill inte förstå. Moderniteten vill inte ha med verkligheten att göra, för då blir den strax tvungen att vika hädan..

#Metoo- kampanjen ska någonstans också handla om reella sexuella övergrepp och sådana är, oaktat mäns instinkter, självfallet oacceptabla oavsett sammanhang och kontext, men också här gäller en princip sm är viktigt att minnas i alla ideologiska sammanhang. Det du upplever som fel, övertramp och rena övergrepp måste du själv agera emot och bekämpa för att beteendet eller fenomenet ska försvinna. Facebook-kampanjer hjälper föga, vill du se riktig förändring i ditt liv behöver du själv se över ditt beteende så du kan undvika att bli ett offer så långt det är möjligt och i övriga fall se till att mota ondskan i grind med ren och skär vapenmakt.

Något annat alternativ finns inte. Vare sig för män eller kvinnor.