Napalm

Jag måste orka.

Gruppvåldtäkten i Malmö tränger in med full kraft och egentligen borde jag veta bättre. Det här är ingenting nytt, sådant här har hänt i decennier i Sverige och att reagera såhär starkt enbart för att det är ett extra obscent dåd är egentligen bara märkligt. Det här har varit en verklighet länge.

Likväl. Något i mig har fullständigt krossats, en insikt om att allvaret är här på ett sätt jag inte riktigt tillåtit mig att inse och att värnlösheten inför det är så oerhört stor. Så få tycks bry sig. Myndighets-Sverige vägrar förstå om de inte rakt av vill att det ska inträffa. Jag kommer inte ifrån känslan av att ingenting tycks gå att göra. Det är på så många sätt redan försent. För alla de oräkneliga offer för dessa bestialiska, djävulska dåd är det redan sedan länge på det viset. Domedagen har redan fallit, gång på gång på gång och tystnaden inför det är så öronbedövande. Metoo. Samtyckeslagar.

Vi är i krig, förstår ni inte det?

Det går kanske inte att förstå. Att vakna upp till den verklighet som råder nu och med den framtid som väntar kanske den stora majoriteten instinktivt känner att det inte finns något värde med att göra. Jag själv, som lyckats se de här sakerna i blott två år, kan knappt göra reda för vad som står inför oss. Det känns som att styra rätt in i ett tropiskt stormväder där alla som borde ha kontroll över fartyget struntar blankt i vad som händer. Vissa av oss skriker för full hals, men ingenting, verkligen ingenting tycks äga rum.

Den här kvällen är bedrövlig. Det värsta med den är att imorgon eller några dagar senare så kommer jag vara närmast obrydd igen. Fokusera på mitt, leva som om frustrationen och ilskan inte ägt rum, medan nya dåd kommer ramla in i newsroom om igen efter vartannat. Det finns ingenting jag kan göra. Mina skrik gör ingen skillnad, mina patetiska ansträngningar spelar ingen som helst roll för vad som väntar.

Och ändå. Ändå måste det göras. Vad vi än sysslar med i vår aktivism på bubb.la och frihetligt, vad än jag försöker bygga i mitt egna liv för att kunna vara en aktör för det goda som måste finnas i den här existensen behöver fortfarande bli gjort. Det finns inga ursäkter, det finns inga alternativ. Apatin, hopplösheten och sorgen måste vänta till en annan tid. Även om överheten är oss övermäktiga, även om våra fiender är så många och för starka för att vi någonsin ska kunna hoppas på att lyckas så måste jag och alla andra som förstår vad som pågår fortsätta framåt. Om bara drivna av den blinda tron så har vi inget annat val. Allt annat är ett svek.

Just nu vill jag inte. Just nu vill jag bara gråta ur mig alla världens tårar, förbanna all de som borde veta bättre, alla de som har svikit och de som står i det ondas tjänst. Just nu vill jag bara hat, död och napalm. Den känslan behöver få existera.

Sedan ska den försvinna. För också nästa dag väntar en morgon och långt in i framtiden en ny vår. Då ska alla hyenor i detta tidevarv få förstå vad det är de har gjort.

Tre år

Det går så fort.

Det är den första, andra, tredje tanken som dyker upp varje gång jag tittar tillbaka på det här sättet. Vid det här tillfället för ett år sen var jag fast i ett ingrott pojkrum och ältade mitt tillstånd med en förstelnad känslovålnad. Försökte intala mig själv att jag var fri. Visste någonstans att jag inte riktigt var det.

Det är jag nog egentligen inte nu heller. Åtminstone är jag inte klar med det arbete jag föresatt mig, men jag tror jag fått tag på alla nycklar jag behöver för att på riktigt åstadkomma en förändring, om inte med något större så åtminstone med mig själv. Den där kanaljens problem och låsningar, 2016-simmes, finns inte längre kvar. 

Jag har strax klarat av ett år på Malta, denna för mig så sällsamma rymdö. Det har inte alls varit särskilt enkelt, inte heller varit en resa rakt fram - men jag har likt aldrig någonsin förr utmanat mig själv och för en gångs skull har jag inte flytt vid första motgång. Järntempel, idiotkneg, värmeböljor,  och poddmakeri till höger och vänster - kom an bara, liksom. Jag själv vill inte bedöma hur bra något av allting jag försökt hålla igång egentligen har gått, men jag vet med mig att jag försökt prestera mitt bästa ända in i kaklet vad det än har varit. Mer går inte, rimligen..

Orden hejdar sig lite för det här året har varit så maxat i så många aspekter, jag har halvt om halvt kraschlandat på så märkliga sätt gång efter annan, men jag är ändå här när det tredje året på min anarkistiska rymdfärd ska summeras och är något sånär fortfarande stående. Alla dessa drakar och övervintrade demoner lyckades inte få ner mig. Det gör mig tämligen förundrad och inte så lite tacksam. Någon bär, även i öknen finns han där, och Kanaan är närmare än någonsin förr.

Förresten. Mitt fjärde år som anarkist börjar med en rejäl rivstart! Mitt engagemang för bubb.la och specifikt frihetligt.se har gett mig en egen premiumsektion kallad Frihetligt Guld. Stöd hemskt gärna mitt arbete och möjliggör att det blir en till säsong med Radio Frihetligt och om gudarna vill även några andra poddkoncept under 2018, plus en hel massa annat gubevars. Våga inte missa, ses i Guldsektionen!

Hjärter och klöver fem kan en gång för alla läggas undan, stjärnan och lejonets tid väntar. Vänta ni bara, det kommer bli riktigt, riktigt kul.