tisdag 4 juni 2019

Ett avslut

Saker har hänt. 

Jag vet inte om det är någon från förr som fortfarande läser, den relativa tystnaden gör att jag misstänker att det är mer digitala följare jag har än någon i vårt gemensamma verklighetsfält, men det spelar ingen roll. 

Jag blir inte fri från psykisk ohälsa och det är tid att stänga ner offentligt skrivande på obestämd tid. Den här bloggens texter efter min depressiva episod blir ett dokument över hur ett sinne på väg mot överhettning ser på tillvaron. Jag tror inte det gör att allt är skräp, flum och förvirring, men det är inget jag kan bygga på för att komma någon annanstans än där jag är just nu. Något annat får ta vid, men jag behöver vara tyst kring det jag försöker brinna för ännu en tid. 

Jag kommer fortfarande att skriva (och leva) men det måste vara i en annan form än att, på minsta lilla vis, försöka dra världen en millimeter åt mitt håll. Vi får se. 

Glöm bara inte att ni är älskade. Och att det snart är morgon.   

söndag 2 juni 2019

Varför behövde Kristus dö? - en darrande utläggning om evangeliets kärnpunkt

Gud behövde inte dö. Såklart inte. Han är Gud. Gud behöver inte människan, han behöver inte skapelsen. Han kan låta den falla i helvetets eldar och vara lika fullkomlig ändå. Han kan låta oss förgås i nihilismens skuggor så mycket som vi önskar och inget rubbas i hans väsen. 

Men han älskar. 

Gud älskar oss mer än vi någonsin kan förstå. Hans kärlek genomsyrar allting som finns, allting som är. Så han ser till oss, bryr sig om oss, låter oss ha vår frihet och han låter oss göra precis vad vi vill

Vår frihet är total, vår frihet är lika ändlös som vår dårskap och via den sistnämnda egenskapen så orsakar vi ständigt lidande för oss. Vi förstör allt vi tar i våra händer. Ständigt. Vi utsätter oss för ett lidande som ger konsekvenser för vår oss själva, vår nästa liksom för otalet generationer nedanför vår egen tidsplatå, vi får via vår inkompetens och ondska lidandet att sprida sig ut över kosmos på ett sätt som i sanning är fasansfullt - men misströsta ej. 

Frälsningen är nära.

Frälsningens första steg är att inse sin egen skuld och oförmåga. Jag menar det inte på ett skamligt eller sataniskt, anklagande sätt utan som ett rent konstaterande av fakta. Till slut inser man att man inte är världens centrum, till sist förstår man att ens liv och styrka inte är av evig karaktär. Ja, att man saknar förmågan att rädda världen, lösa samhällets problem, sköta sina relationer eller ens städa sitt eget rum. Så många har man svikit, så många har man sårat, så lite har man förmått - och man har inte ens menat något ont för det allra mesta! Ändå är hela existensen så vred på en att dess eviga vargkäftar är allt man kan känna och se. 


Kyrie Eleison! 

ropar du.

"Vad kan jag göra för att bli förlåten? Vad kan jag göra för att få mig härifrån och bli en acceptabel varelse igen."

gråter du.

Du vet redan Nollpunktens svar. 

Inget. 

Din makt är noll och intet, din förmåga stoft och aska. Detta mörker, detta underjordens stinkande källarplan är summan av din existens och allt du är värd. 

Evangeliets tillägg - som du kan höra i ditt hjärtas innersta, kanske behöver du låta allting, ja allting, inom dig tystna innan du hör det - men det säger detta:

Nej, du kan inte göra någonting för att rädda dig, men det finns en som kan och, halleluja, det är redan gjort. Din skuld till alla de du sårat och svikit är betald, allt du förstört och besudlat är upprättat och helt och även du ska en dag få din uppståndelse. I sanning, allt detta är gjort för dig och hela världens väl." 

Och jag vet såväl att du vill skrika: 

H-u-r? Jag tror inte på sagor. Jag tror inte på vaga påståenden, säg mig exakt hur allt det du påstår är möjligt eller... HÅLL KÄFTEN!

Svaret, som jag nästan precis har förstått, lyder såhär: 

Som sagt. Gud behöver inte dö. Gud bryr sig inte heller om dina felsteg, misstag och illdåd. Han är perfekt, han rättar till varje fel du begår och gör så att allting, alltid är så perfekt som hans fulländning vill ha det. Du är dock i en annan position. 

Du behöver dö. Ditt liv är begränsat och i behov av frälsning, på ett ändlöst antal sätt. 

Guds räddning är inte att han omintetgör allt som händer i världen i ändlösa syndafloder. Han raderar inte vad vi gör och är för hans kärlek gäller allting som vår existens består av, men han vill rädda oss från vårt lidande och från vår upplevelse av att vara skilda från hans väsen och därför så bjuder han genom Kristus in alla som så önskar att delta i hans gudomlighet. Han öppnar upp portarna och sjunger ut till kosmos att alla är välkomna till hans eviga gästabud. Bordet är dukat, allt är berett, det är bara att träda in. 

Inträdesavgift? Jo. Det finns en sådan. 

Ditt liv. 

För att komma in och delta i Guds bröllopsmåltid måste du uppgå i hans väsen. Hur gudomliggörandet går till? 

Svaret på den frågan är varför Jesus Kristus var tvungen att dö. Jesus Kristus är exemplet som vi alla kan följa för att bli fullt och fast gudomliggjorda. Lev Jesu liv, dö Jesu död och hans pris är ditt. 

Men, säger du, hur lever jag som Jesus tvåtusen år efter hans död i en helt annan region än antikens Palestina? 

Ah, men genom alla dessa tidevarv så har människor hörsammat Jesu inbjudan, tagit upp hans kors och följt hans exempel. Kyrkans historia är full av helgon som gjort sig Kristuslika ända in till våra dagar. Vi kan, om inte annat, följa dem. Vi kan så gott vi kan leva efter deras exempel och även utanför kyrkans domäner finns människor som förstått vem Kristus är och förändrat sina liv till hans likhet. De finns överallt, det är bara att sälja allt och börja vandra i dess sönderkyssta, söndergråtna, fotspår. 

Det får ta tid, det får göra ont, du får falla, sjuttiosju gånger sjuttio gånger om så är. Priset är redan betalt, allt är redan gjort. Det enda du behöver göra är att tacka ja till Guds erbjudande att ge dig allt som är värt att ha och sedan göra ditt bästa försök ända in till ditt sista andetag. Inget mer, inget mindre än detta. 

Bah. Säger du. Jag tror inte på sagor, sa jag. Jag tror inte på uppståndelse eller något efterliv. Det pris du pratar om kan du få behålla, jag är inte intresserad utav luft. 

Ändå skäms du? 

svarar jag. 

Jag pratar inte till dem som har stolthet kvar. Jag vänder mig inte till dem med hela, funktionella hjärtan och med ladan full av jordiska skatter. Jag pratar till dem som sitter med förkrossade organ tillsammans med Job, överströdda med stoft och aska. De som förlorat allt och rabblar psalm 88 i sömnen. Jag pratar med ditt inres Lasarus. Inte ditt förstelnade ego.  

Skammen är verklig, skulden är reell, du vet hur helvetet och underjorden ser ut. Han som undervisade dig om dessa bistra riken, han som förde dig dit ner vill också visa dig vägen ut. Han som lät valfisken sluka dig ska också se till att den spyr upp dig på land. Mörker ska bli ljus, natten bli dag, våren och Aslan nalkas och Jadisvinterns tid är snart förlupen.

Shiva, Guds extatiska dödsängel, ska inte bara förstöra allt du har och äger utan också fatta din hand och föra dig till paradisets gränser. Snälla, älskade vän, tro inte bara på existensens bistra kyla utan också på dess livgivande värme. 


Kristus är uppstånden. I sanning, han är verkligen uppstånden. 

Se till att det händer dig också.  


  

fredag 31 maj 2019

Ateister - en genomgång och en ursäkt

Ateister kommer i många former. De flesta så kallade ateister är i praktiken agnostiker. De ställer sig neutrala i frågan om Guds existens vid de få tillfällen som de begrundar frågan. Eventuellt kallar de sig kristna, men då enbart förstått i kulturell, liberal mening, naturligtvis är de inte kristna på samma sätt som "de där fundamentalisterna", det bör alla förstå.

Sedan finns det en grupp av "neutralt stolta" ateister. En grupp som har begrundat frågan om Gud och kommit fram till att denne troligen inte finns så som vi vanligen använder termen. I diskussioner med troende är de inte sällan vänliga och förstående, men de kan också ställa sig frågande på vad sätt det är så viktigt med Guds eventuella existens. Denna grupp har jag sett mycket av i anslutning till Jordan Peterson. Petersons gudsbegrepp, där Gud tillåts bli en abstrakt entitet som vi kan projicera det vi sätter främst i världen uppå är något som denna typ av ateister har kunnat förstå bättre än en personlig "övernaturlig" Gud. Petersons Gud är egentligen bara en deistisk "första rörare", men han har gett denna gudssyn en sådan sällsam kontext att den har blivit lättare att ta till sig den - från det perspektivet går det åtminstone att förstå hur andra blir mer aktiva teister. Denna grupp kallar sig inte sällan fortfarande ateister efter att ha gått igenom "Peterson-fasen", men de har inte längre några bekymmer med konceptet religion som sådant.

Och så finns det den sista större gruppen. Antiteisterna, "vulgärateisterna", de militanta ateisterna. Denna grupp ser religion som något negativt och destruktivt och ägnar gärna mycket möda och energi för att försöka bryta ner troendes logik och resonemang. Under min uppväxt var det främst denna grupp jag stötte på och jag fann det ofta oerhört frustrerande. För mig var detta inte en fråga om abstrakta, logiska resonemang, nej, eftersom jag redan som tolvåring hade haft transformativa andliga upplevelser så hade jag en visshet om det gudomliga, om Gud, som jag mer och mer förfärat insåg att ateister förnekade rakt av. Det jag varit med om var "bluff och båg", det var så att säga inte på riktigt. Jag i min tur hade bara ett frikyrkligt språkbruk att använda mig av för att beskriva vad jag varit med om och när resten av frikyrkans budskap inte kunde hålla vad det lovade så visste jag med tiden inte vad det var jag hade sett och upplevt. Jag blev rädd för denna grupp av ateister, de gjorde min värld mer luddig och oförståelig. Deras rationalitet var inte upplysande för mig utan allt mer destruktiv.

Nu är det annorlunda. Nu är jag själv ateist och inte längre rädd för de som känner aggression mot religiositet och rigid andlighet. Jag vet inte om vi är en grupp, vi som avvisar en klassisk förståelse av Gud, men som samtidigt älskar allt gudomligt - men jag är här i alla fall och jag vill försöka rikta en ursäkt till de ateister som blivit sårade av mina tidigare likar, de enbent religiösa.

Religion och andlighet ska vara till för att inskjuta kärlek, glädje och disciplin hos sina följare. Inte rädsla, inte hat, inte vidskeplighet. Religiösa är dock människor och alla religiösa organisationer är byggda utav människor och dessa kommer inte vara kärleksfulla, glada, felfria människor bara för att de ser sig som troende och försöker följa en andlig praktik. Religionen kommer såra, religiösa kommer behandla icke-troende på ett kärlekslöst sätt. Det är inte rätt, det är inte vad sund religiositet ska bjuda in till och ni förtjänar alla ursäkter i världen för de illdåd som sker i religionens namn. I den mån en ursäkt från mitt anspråkslösa håll spelar någon roll förstås.

Med ursäkten bakom oss skulle jag vilja bjuda in till ett sätt att tänka kring religion och andlighet. Allra minst är dessa stora andlighetskomplex vi kallar religioner något vi människor sysslar med för att hantera vår dödsångest. Människan är fångad i en insikt om att hon ska dö och det skapar uppenbarligen, en rad avancerade beteenden hos henne som hon bara är vagt medveten om att hon gör och rakt ingen alls om var dessa impulser kommer ifrån. Vi agerar religiöst, undersöker och fördjupar vår andlighet för att förströ oss medan vi väntar på liemannen. Mer är det, kanske, inte. Är inte du rädd för att dö?

Men, säger du, religionen har så mycket mer än bara distraktion från rädslor. Helvetesläror, till exempel. Det finns så mycket i religionen som skapar skam, skuld, vidskeplighet och andra destruktiva beteenden. Om distraktionen vad gäller dödsångest gör en till en deprimerad dåre så är det inte särskilt mycket att hänga i julgranen, så att säga.

Och det är helt rätt. I den mån religionen enbart leder till att lägga sten på börda hos den troende så är den värdelös. Återigen: Sund religion och andlighet ska ha en atmosfär av kärlek, glädje och ordnad frid omkring sig. Har den inte det så är den religiösa gruppen ifråga korrumperad och behöver hjälp eller på annat sätt tas av hand om så att de inte gör individer illa, vilket allt för ofta har skett och ännu sker.

Däremot vill jag inte påstå att "helvetesläror" och sådant som synd är fel i sig. Vi måste ha ett sätt att hantera vår brustenhet, människans uppenbara oförmåga och även hennes rena ondska. Vi är inte så som vi önskar att vi vore och om religionen, din världsåskådning, inte tar itu med den frågan riskerar du att bli blind för dig själv och hur världen ser ut. Helvetet finns, vi vet det för vi ser det manifesteras varje dag på jorden. Religionen behöver ge dig redskap, ofta beska och svårhanterliga, för att hantera detta faktum. En religion som bara smeker medhårs må vara härlig att vara i när det går bra, men när livet blåser snålt omkring dig så kommer det bli uppenbart vilket luftslott, vilken lögn, den var. Religionen behöver ha läror och en praktik som steg för steg får dig längre bort från helvetets stränder. Dessa metoder är inte särskilt trevliga, de kan de inte vara om de ska fungera, men om de fungerar så är de sanna och då är de värda att ta på allvar.

Religion behöver vara sann, äkta religion söker sanningen på bekostnad av sin egen prestige. Om det inte är så är det återigen ett religiöst sammanhang som inte förstår sig på vad reell andlighet går ut på. Andlighet kostar, det är svårt och vad gäller anseende så gör det ofta ont att vara trogen sin sanningsnit och längtan efter mer av det gudomliga. Om ett sammanhang förnekar detta så är det ett billigt, lögnaktigt, religiöst sammanhang.

Jag skriver inte denna text i ett fåfängt försök att konvertera någon antiteist som lyckats hitta hit och ännu läser, nej, jag är inte intresserad av att någon antar en religiös etikett. Jag är intresserad och hoppas på att alla människor ska hitta redskap som gör dem mer kärleksfulla, glada och fyllda av frid. Också, kanske särskilt, de ateister som känner ett sådant agg mot religion att det blir en del av deras identitet.

Acceptera gärna min ursäkt, ni som blivit misshandlade i religionens namn. Jag tror vi söker efter samma sak, jag tror vi båda vill åt det goda livet och det kan vi göra både med som utan en gudstro. Jag hoppas du hittar ett myller av skäl till att tro att kärlek, glädje, frid och förundran existerar och att du tar varje chans du får att få de egenskaperna att manifestera sig i ditt liv. Det är det som spelar roll.

Gud? Äsch, det kvittar lika.




























onsdag 29 maj 2019

Sanning, Skönhet och Kärlek - En närmare blick på vem Gud är

Sanning

Vi börjar med verkligheten, för alla som deltar i en diskussion om sanning tror i någon mening på en objektiv, gemensam verklighet. Här förstådd på så sätt att om vårt subjektiva perspektiv skulle försvinna eller ändras drastiskt, säg genom att dö eller genom att resa till Mars eller vad som, så skulle den gemensamma verkligheten inte förändras drastiskt. Något bidrag gör vi nog till existensen, men inte tillräckligt mycket för att vi skulle behöva förändra definitionen på hur den objektiva verklighet nu ser ut.

Men. Vårt subjektiva perspektiv är värt att fokusera på när det kommer till begreppet sanning. När vi träder in i världen så förändras nämligen verkligheten utefter vår uppfattning om den. Vårt medvetande bygger upp en värld som inte finns i verkligheten i sig självt, men som formas av dess substans(er). Vårt subjektiva medvetande skapar en illusorisk tillvaro. Illusoriskt ska inte förstås som lögnaktigt eller falskt, utan som en sanning som är "god nog" att acceptera som sann, även om man är medveten om att den skulle falla samman vid en närmare granskning av vad som är verkligt bortom oss själva.

Att bygga och använda illusoriska fenomen är fullt mänskligt och något som vi gör närmast konstant. Ta något som pengar, eller stater eller för all del också personligheter. Allt nämnt finns i egentlig mening inte alls. Varken guld eller färggranna papperssedlar har ett inneboende, "verkligt", värde som gör att de förtjänar att vara basen för hur vi avgör vem som ska ha diverse varor och tjänster, men så fort någon skulle komma fram med falska sedlar eller försöka idka byteshandel med kattguld så försvinner det illusoriska fenomenet "pengar" med en gång och vi kan inte längre samarbeta med det fenomenet som bas. Pengar kan vara sanna, eller falska.

Lika mycket med stater, som är ett förkroppsligande av en kollektiv identitet, vårt biologiska behov av att tillhöra en flock. Om statens representanter beter sig på ett sätt vi inte känner igen som tillhörande vår gemensamma identitet så blir vi upproriska eller anarkistiska- vi tror inte längre att stater kan representera det vi vill se i den grupp vi anser oss tillhöra. Stater finns, men faller samman när de inte längre har folkets abstrakta förtroende. Stater är en illusorisk sanning. Om de är tålmodiga  och lyhörda inför sitt folk kan de få lov att existera i sekler, om de är brådmogna eller tyranniska - om de är falska- så rasar de ihop på ett par decennier. Sverige är en sann stat (eller har åtminstone varit det i perioder), Sovjet var en falsk sådan.

Även våra personligheter bär detta drag. Genom vår levnad har vi lagt oss till med beteendenoch särdrag som med tiden blivit så specifika att vi vet hur "Simon Jester" är och beter sig. Trots att denna person egentligen inte går att finna i en verklig mening så är hans särdrag såpass väl utmejslde att om jag skulle påstå att jag är en svart kvinna boendes i Texas så skulle de som känner mig protestera. Det stämmer inte, den illusoriska personen "Simon Jester" är ett påhitt, en illusion, men en sann sådan.

Här är min tes kärna. Sanning är när vi går ut i den öppna, gemensamma verkligheten med våra illusoriska verktyg och så att säga "hittar rätt". När vi använder oss av verkligheten på sätt som våra likar kan känna igen som goda och betydelsefulla så agerar vi på ett "sant" sätt. Ett mänskligt liv är att agera i ett rum av historier, berättelser och narrativ, men ingen av dessa behöver vara lögnaktiga eller falska- inte så länge de korresponderar med verkligheten. En verklighet vi inte kan vistas utan tillgång till ett subjektivt, illusoriskt rum för vårt medvetande

När våra illusoriska föreställningar inte korresponderar på ett tillfredsställande sätt så faller dem samman och blir lögner och vanföreställningar, men så länge man undviker det så är sanning alla de gånger när vår subjektiva verklighet möter den objektiva på sätt som möjliggör att de kan säga ett ja och amen till varandra. I sanningen kan vi där med gå framåt och utveckla det vi ser som viktigt i våra liv. Den som lever i lögn kommer ständigt behöva handskas med konflikter och dissonanser, vilket oundvikligen leder till att ens liv blir svårare att hantera. Lögnens lön är helvetet.

Skönhet

Du vet vad skönhet är. Du vet det så väl att jag nästan tror det är ett misstag att försöka klä det i ord, men jag är väl så illa tvungen att åtminstone göra det i korthet.


Du finns i världen som en specifik manifestation av ett antal principer och värden. Du har koncentrerat och integrerat dessa olika impulser hos dig till en identitet du kan kalla för ditt "jag". Detta jag, detta ego och persona, har en specifik accent. Ett uttryck till världen som när det får sitt fulla utlopp i sanning är vad du är. Denna accent älskar världen när den är på ett särskilt sätt. Den vet att världen sällan kan vara så perfekt, och du har därför lärt dig att uppskatta en myller av olika uttryck som existensen ger dig, men varje gång du känner igen en genklang från världen till din accent så upplever du skönhet. Skönheten är det gudomligas klädnad, Guds ömma kallelse till sig att vara vaksam och hålla dina ögon öppna. Det gudomliga finns där du minst kan ana det, följ det som är vackert och skönt för dig och du förstår vad jag menar.

Kärlek

Gudomlig kärlek är tre handlingar. Kärlek är att se och fullt ut acceptera objektet för sin kärlek. Tillåta dess existens även när den är rebellisk och ondsint både mot sig själv och andra. Kärlek är att identifiera sig med objektet för ens kärlek så mycket att man närhelst kan ta dess plats och dela dess öde och väg. Kärlek är slutligen att offra sig själv för objektet för ens kärlek att man kan ge sitt eget liv för dess välfärd. När man offrar allt så älskar man som mest.


Denna kärleksform är Agape och när moderniteten pratar om kärlek så är det inte denna den har i åtanke. Modernitetens kärlek är alltid villkorad och är bara utgivande när kalkylen stämmer och man inte behöver försaka något av egentligt värde hos sig själv. Romantisk kärlek är bara att se sin egen spegelbild i en mer fördelaktig, attraktiv, varelse än en själv. Inte ens äktenskaplig kärlek använder Agape längre utan lämnar så fort striden, stormen, Shiva träder in genom relationens port. Vår värld är svältfödd på Guds kärlek.

Men se på föräldrarna och familjen. Ännu förstår vi vikten av att älska våra barn på ett annat sätt än hur vi älskar i övrigt. Barn klarar sig inte utan Agape- kärlek. Om inte barnet ständigt tas om hand och blir offrad för så dör det, även i så kallad vuxen ålder så är barn och unga i vår tid så sårbara och utan så många av de verktyg som behövs för att klara verkligheten att de skulle bli utlämnade till gatan om inte föräldrarna fortsatte att ge.

Undertecknad är inget undantag. Utan Agape så vore jag död. Agapisk kärlek är det främsta beviset för det gudomliga. Om Gud inte ständigt älskar oss genom att offra allt han har och är för oss så kan vi inte finnas. Om du vill delta i Guds arbete och bli mer gudomlig i din tillvaro så praktisera denna körlek för dig själv och din nästa. Offra din bekvämlighet, dina ägodelar och det som du tror är ditt och du ska få se att du sår sådant som blir till ett överflöd för de som får ta emot det du ger.

Kärleken är vår tids enda hopp. Gud är vår enda räddning.


















tisdag 28 maj 2019

Naturen - Guds kvinnliga ansikte

Min nyvunna perennialism har öppnat en del dörrar som tidigare varit stängda för mig, särskilt vad gäller österländsk och hednisk filosofi så har jag fått en fördjupad förståelse i hur de tänker och kan se världen. Förvisso, jag bygger min förståelse utifrån mitt kristna paradigm så jag må ha missförstått mer än jag fått rätt vad gäller dessa traditioner, men ändå. 

Något jag hittat och som jag uppskattar är hur dessa religiösa perspektiv har en förmåga att se Gud i allt. Hur världen blir en spegel, en stor ikon, av det gudomliga och ju djupare förståelse av Gud man får desto mer klarar man av att se. På en bussresa häromdagen var jag med om en sällsam syn där jag försökte mig på att se Gud i det naturlandskap jag såg utanför vårt fordon och nästan omedelbart därefter var det som om mina ögon öppnades... 

Skogen jag reste i var inte längre enbart en samling kolatomer strukturerade på ett visst sätt utan en direkt manifestation av Guds eget myllrande psyke, träden exempel på de oändliga sorters impulser som alltid strömmar ur ett psykes undermedvetna. När vi passerade en flod såg jag inte ett vattendrag utan en manifestation av en religiös praktik, en outsäglig mängd troende på vandring, på sin väg att förenas med Gud själv - havet i fjärran. Ja, när jag tänkte på havet så blev det så självklart för mig varför det i sin spegling av himlen blir lika blått som himlen själv: Liksom himlen är den tydligaste manifestationen av Fader Gud så är havet, Moder jords sköte, dess symboliska tvilling. Himlen och havet dansar alltid med varandra, ger och tar i en ständig, kärleksfull relation och de gör detta därför de är en omedelbar korrespondens av Guds egen natur. Allting hänger ihop, inget är som det är av en slump. 

När jag begrundade detta blev jag plötsligt bekymrad över den verklighetens väg jag färdades på. Asfaltsvägen in i det skogslandskap vi tog oss igenom skar sig svårt i det perspektiv jag plötsligt såg världen igenom. De ilskna, vildsinta bilarna var inte mycket bättre. De tillhörde inte naturens symbolik, de kunde inte ges mening på samma sätt som allt det "naturliga" i landskapet, deras mening kom omedelbart till mig så fort jag tänkte på dem. 

Då slog det mig: Det finns en anledning till att de religioner som präglat våra moderna civilisationer närmast uteslutande vänt sig till manliga gudomar, det är ingen slump att vi kallar Gud för "fader" trots att alla egenskaper bor i hans (aargh) gudomlighet, medan naturfolken mer åkallar kvinnliga dito och har en starkare relation till begreppet "moder jord", som i kristen kontext har blivit närmast demoniskt... 

Naturen är Guds feminina sida! Om gudomligheten finns överallt så är det i skapelsen Guds feminina energier tagit sin boning medan maskuliniteten bor i det abstrakta, det transcendentala, som vi sedan Aristoteles alltid placerat ute i rymden, egenskaper som stiger ned från himlens sfärer. Så, när människan lever enligt mer primitiva, icke-civilisatoriska förutsättningar så är hon ständigt i direkt kontakt med Gud Moder, det är hennes egenskaper hon först lär känna och möter. Det är henne hon måste tillbe och relatera till, men när människan "reser sig" och börjar bygga civilisation så börjar hon allt mer relatera till Gud Faders aspekter och principer. När städernas hus stiger från marken och fälten ligger plöjda och djuren är i sin tämjda fålla är det via Fader Gud som detta har blivit möjligt. Det är han vi sedan tackar och åkallar, Gud Moder har blivit en gestalt vi får allt mer svårt att förstå oss på. 

Förstås. Det är inte så att primitiva folkslag är avskurna från Fader Gud och inte har tillgång till hans egenskaper eller att vi idag, i vår avancerade civilisation, har gjort oss oberoende av Moder Gud, men sättet vi individer ser världen är spontant ur ett av dessa två alternativ. I vår kultur, i min religiösa tradition, har det blivit så vanligt att placera allt gudomligt i sfären ovanför våra jordiska liv att Guds energier har blivit närmast osynliga i de platser där vi lever och dör. Ja, min kristendom har ett begrepp om naturen som "Guds bok", men de har ingen äkta plats för Guds femininitet. Jag har ett antal gånger redan beklagat mig över att kristendomen skenbart inte har någon plats för att vända sig till Moder Gud. Att hon blir reducerad till en symbolisk, nästan provisorisk, bild i jungfru Maria, men aldrig får inta sin fulla manifestation. Hon blir förpassad till hedningarna och de ockulta, trots att hon existerar lika mycket i Guds fullhet som fadern. 

Jag vet inte, jag skriver inte dessa texter för att förändra kristendomens teologi eller symboliska bruk, men jag är glad över min vision. På något sätt blev det tydligt för mig hur djupt förvirrade vi är i vår mänsklighet idag när jag tänkte över människans bidrag i naturlandskapet. Vårt civilisatoriska bygge har allt fokus på våra praktiska behov och vi reflekterar nästan aldrig över att det vi gör alltid är i relation med ett levande väsen. Civilisation har inget inneboende värde i sig självt, det finns mycket gott som kommer ur detta storslagna projekt, liksom en hel del ont - men vi kan välja om vi vill bygga den med Gud i åtanke eller inte. Lika mycket som vi kan tänka på att ära Gud Fader när vi formar våra städer, vår arkitektur och våra samhällssystem - lika mycket kan vi tänka på Gud Moder i relation till vår natur, miljö och de varelser som delar planeten med oss. Vilket vi i väldigt hög mån har förbisett. Om det gjorts i bekvämlighet, ondska eller ren dårskap låter jag vara osagt, men det lär som vanligt vara en kombination. 

Vi vet alla att Gud Fader avrättades i början på 1900-talet och att vi idag lever i konsekvenserna av det dådet, men det är mindre bekant att den vetenskapliga revolutionen inleddes med att deklarera Gud Moders död. Naturen var inte längre ett levande väsen vi var en integrerad del utav, utan nu var människan ensam reellt levande och den stumma naturen var fri att "våldta" efter vårt behag. Dessa humanistiska tänkare hade fel. Lika mycket som Gud Fader accepterar att leka död särskilt länge utan återuppstår med full kraft i våra dagar lika mycket kommer vi märka att Gud Moder är något som vi inte kan leka med hur som helst. Guds kvinnliga sida är lika reell som i urtiden och i antiken och jag tror det är klokt för oss om vi börjar bemöta henne så som hon förtjänar. 

En ond mor är ingenting man vill utsätta sig själv för. Allra minst en allsmäktig och allvetande sådan som för vår frälsnings skull kan tänka sig att sätta sin allomfattande godhet åt sidan en stund för att lära oss en läxa. 

Må den bli så mild som hennes nåd förmår göra den... 

måndag 27 maj 2019

Till frågan om Gud

"Gud" slutar inte vara en nagel för mig i mitt andliga tänkande. Hur jag än vrider och vänder på begreppet i mina studier och meditationer så får jag inte rationellt grepp om hur jag ser på denna term, om än att jag upplever att jag har en intuitiv förståelse för vem och vad Gud är när jag ber utan ord. Så, jag ska här försöka sammanfatta min nuvarande syn, för att se om mitt rationella tänkande kan bli klarare om den har något att utgå ifrån i sina allt mer förtvivlade övningar.

Jag kallar mig alltså ärligt för "ateist", men jag vill understryka att denna etikett fungerar för mig eftersom jag riktar den mot den moderna förståelsen av begreppet "Gud". För oss så refererar begreppet till en superintelligent entitet inom eller utom universum som det är möjligt att beskriva i mänskliga termer. Gud är en person, han har känslor, en agenda och så vidare och nej - givet att det inte finns någon evidens för existensen av en sådan entitet så är denna "Gud" lika osannolik som det famösa spagettimonstret, ja, spagettimonstret är mig mer trolig än en denna farfarsgestalt vi placerat uppe bland molnen. Observera här att jag inte vill kritisera den judeokristna mytologin när de beskriver Gud som en Fader i mänsklig gestalt, mytologin följer inte rationalitetens logik utan drömmens och där finns det betydligt bättre skäl att ge Gud dessa attribut än inom det fält som denna text vill föra sin diskussion uti.

Rationellt sätt är Guds yttersta attribut och egenskaper ett evigt mysterium och rationella principer ger att man då ska förhålla sig agnostiskt skeptisk till förekomsten av detta fenomen tills dess att grundläggande evidens har blivit framlagt. Det gudomliga existerar, självklart, vi är alla med om att vår märkliga existens blir intensivt meningsfull av de mest udda av skäl med jämna intervall i våra liv. Vi styr inte över denna inspiration utan den kan besitta oss när helst vi anar. Även det gudomliga må vara ett mysterium enligt vissa världsåskådningar, men det finns de som vågar sig på att ha utarbetade teorier om hur gudomligheten faktiskt fungerar - det är dessa teorier vi ger namnet religioner.

Ortodoxa kyrkan kallar gärna gudomligheten för "Guds energier" och de är lika försiktiga som jag när det kommer till att tala om Guds existens. Gud är av sådant slag att de står över diskussioner om existens, de trancenderar det tillståndet på ett fullkomligt sätt. Så när jag nedan diskuterar "Gud" så är det enbart av bekvämlighet, det jag menar är "Guds energier". Det av Gud som är uppenbarat i vårt kosmos och som vi ständigt umgås med.

Det första vi kan säga om Gud när vi klargjort vår terminologi är att inget kan existera utanför Gud. Allt som är observerbart i kosmos är genomsyrat av Guds energier och kan också sägas vara ett uttryck av densamma. Jag menar verkligen allt. Jag är medveten om att jag nu låter panteistisk, men minns då distinktionen - jag pratar inte om Gud som väsen, utan Gud som uppenbarad energi, det han gett av sig till Kosmos för att vi ska kunna vara till. Gud är dagen såväl som natten, Gud är freden såväl som kriget, ja Gud är Kristus lika väl som han är Satan. Gud är allt.

Denna sats när vi påstår att "Gud är allt" är inte samma sak som att säga att Gud endast är ett enda ting. Gud är de många formernas Gud, deras energier kan ta vilken form de vill och överallt speglar de Guds onåbara kvalitéer på ett eller annat sätt. Jag kallar denna enhetliga aspekt av Gud för Ayyam med en syftning till vad Skriftens Gud kallar sig själv på engelska; "I am". Det är Guds väsen i vårt kosmos. Gud är allt. Ondskan lika mycket som godheten, tjuven lika mycket som givaren. Ayyam är allt som finns och allt som finns har del i Ayyam.

Det här är djupt svårt att förstå och för västerländsk kristendom på gränsen till hädiskt, men låt mig isåfall fråga: Vad kan finnas förutom Gud? Vad består något av som inte är beroende av Guds energier? Till och med ondskan, bristen, fattigdomen, döden följer Guds energier lika mycket som Guds välsignelser. Att vi inte ser det, att vi inte ständigt är knäböjda inför Herrens härlighet är vad som är den verkliga synden. Inte lidandet som sådant.

När vi lider, när vi är utom oss själva så gör vi det främst för att vi känner att världen och existensen inte lyder vår vilja. Den tillfredsställer inte oss och det gör oss upprörda in till vårt inres kärna. Gud tillåter lidandet för att han vill att vi ska komma till våra sinnen, att vi ska se vilka vi egentligen är, att vi alltid är med Gud. Att allting alltid är perfekt. Att vara i tillståndet av att sätta sin egen vilja framför Guds är det som gör världen vedervärdig och vidrig, inte det som vi i vår blinda galenskap stämplar med etiketten "ondska".

Hinduismens mytologi kan hjälpa med att förstå dessa principer genom gudomen Shiva. Shiva är en del av Hinduismens treenighet och är en vital del av deras förståelse av verkligheten. Shivas roll är förstöraren eller omdanaren. Shiva kommer in i skapelsen när den har somnat alltför djupt, när den sitter alltför hårt fast i sina egna destruktiva vägar och han kommer för att riva upp allt. Han gör det med en extatisk, glädjefull dans och har ett milt leende på läpparna. Ja, när himlarna brinner och jorden rasar samman så finns Shiva där med sin gudomliga dans och håller upp en av sina händer i ett fredligt tecken. Han vill säga: Var inte rädd.

Inte heller nu finns något att frukta, också detta är en del av Guds underbara plan. Kristen mytologi tecknar dessa händelser som ett utslag av Guds vrede över våra synder och även om detta inte är mytologiskt felaktigt så gör det människan lätt skamsen och bedrövad på ett sätt som gör att hon kan missa poängen. När vi har känt igen Shiva och vad det är han gör så är den hinduiska tanken att vi ska delta i dansen! Vi ska fröjdas över att våra bojor äntligen bryts, ja, det görs på ett plågsamt och smärtsamt sätt, men det är för att vi ska slippa ett ännu större lidande som vi fått oss till del om Shiva aldrig kommit. På samma sätt vi är tacksamma över tandläkarens arbete när vi har dåliga tänder, även om själva besöket är en bedrövlig upplevelse, så kan vi lova Gud för det som görs via Shiva - även om det innebär en katastrof för våra jordiska liv.

Förutom Guds kvalité av Ayyam så kan vi se på kristendomens treenighet för att få en närmare inblick i hur han uppenbarar sig för oss. Fadern refererar till Gud utanför vårt eget kosmos - det är viktigt för oss att inse att vi inte har tillgång till Fadern annat än i mytologisk, naiv, form. I Hinduismen så finns begreppet "Vishnus fotsulor" och vill visa på att det vi ser av den här aspekten av Gud är så ytterst lite att vi inte kan föreställa oss vad Vishnus verkliga gestalt är. Allt språkbruk som talar om den verkliga upplevelsen av Gud behöver ske i poesi och drömsk form och jag önskar att vi religiösa kunde sluta käbbla om dessa frågor. Vi vet inte vad en "förening med Gud" vill säga, de bilder vi ger: av vattendroppen som hittar fram till havet, av att få sitta vid Guds tron och allt vad det är, är enbart bilder. Vi har inte kunskap och vi pratar bara om Guds fotsulor, hans baksida, vi vet ingenting om hur det kommer att kännas ifall vi får den förskräckliga äran att skåda hans ansikte.

Snälla trossyskon, sluta bråka.

Sonen, Kristus, är skapelsen som är upplyst och i harmoni med Fadern. Sonen kan ses överallt i Kosmos om vi själva vilar i upplysningens tillstånd och kallelsen till oss alla är att se till att fullt ut bli Kristus. Fullt ut ta del i gudomlighetens kärleksfulla dans, ingen tvingar oss, om vi vill kan vi fortsätta att sova, men det är hos Sonen som det sanna livet existerar och det kan inte finnas någon annanstans.

Anden är... mystisk. Anden vilar i Guds mysterium och för ut dess handlingar över världen. Ingen kan fånga anden, ingen kan fullt ut förstå honom utan han går och kommer som han vill. Jag skulle önska att vi alla kunde hitta ett sätt att böja knä inför existensen av anden i vårt kosmos. Han pekar ständigt på fadern och sonen, men han gör det med mildhet och tålamod. Anden kommer aldrig att pressa dig till att rationellt acceptera en doktrin om hur Gud fungerar, han önskar bara att du ska få uppleva honom och känna deras kärlek till dig. Han för dig ständigt närmre, om du vill, utan ord och utan piskor. Bara genom att på ett mystiskt sätt älska allt du är, har och manifesterar, konstant.

Den fallna skapelsen är allting som upplevs vara i uppror mot Gud och det är där vi i början på vår resa hittar oss själva. När vi sover, när vi är blinda, så kan vi inte undgå att vara i opposition mot Guds tanke för existensen, men det är viktigt att förstå att vi trots detta inte är utanför Ayyam, Guds energiers totala manifestation. Vi må ha svårt att förstå de skäl som Gud har för att tillåta mörkret och det djupt osmakliga, men det är till en sådan förståelse vi behöver sträva att nå om vi på riktigt ska kunna vila i upplysningens tillstånd. Vad är det goda i det jag ser som ont? Hur kan Gud älska mina fiender, hur kan det begäras av mig att jag ska älska dem? Varför är Gud så absurd?

Nyckeln ligger i att förstå Ayyam. Du är dina fiender, ljuset har samma källa som mörkret, han som är Alfa är också Omega, ingenting, nej ingenting alls, ligger utanför. Något viktigt att minnas här är att bara för att jag säger att vi alla har del i Ayyam så betyder det inte att allt ska behandlas och tillbes som Ayyam - som om existensen vore en enda grå, formlös dimma. Guds uppenbarade delning i olika personer och olika materiella koncept och kategorier måste respekteras för en vis andlighet. Du är kallad att älska allt, men du kan inte tillbe Fadern på samma sätt som du tillber anden. Du kan inte vörda helgonen och ikoner på samma sätt som du skänker vördnad till vanliga människor och föremål och du förväntas inte älska brottslingen på samma sätt som offret. Du är kallad till att med ditt förnuft förstå hur Gud uppenbarar sig för dig och sedan älska honom på det sätt som är lämpligt för stunden.

Det som är synd, det som är ett brott mot Gud och hans existens är att vägra acceptera att han identifierar sig med och uppbär allt i existensen. Att han låter sin sol skina över ont och gott i lika mån och att hans kärlek, nåd och frid ges till alla som ber honom, utan undantag. Om detta upprör dig behöver du rannsaka dig själv och din teologi, för att sedan gräva ännu djupare ner i Guds oändliga mysterier.

lördag 25 maj 2019

Kristus gäller alla - en text om gudsdefinitioner och lagböcker

Något som Jordan Peterson introducerade till det allmänna samtalet om andlighet var en alternativ gudsdefinition. Ett sätt att prata om Gud som ingen riktigt klarade av att placera i en given kategori i form av diverse -ismer och trossystem. Peterson är medvetet vag när någon frågar om han tror på Gud eller ej, just eftersom han vet att de utgår från en annan definition av Gud än den han själv använder och att han i och med det både tror och inte tror på den gängse definitionen samtidigt, något också jag själv har insett att jag gör. 

Hur är det möjligt, egentligen? 

Paul Vanderklay beskriver detta i form av Gud nummer ett respektive Gud nummer två där debatten om Gud ett längre tag uteslutande handlat om den senare, men där Peterson använder sig av den första av dessa definitioner. Gud ett och två ska inte förstås som två separata gudar utan mer som två aspekter av en allomfattande Gud. Aspekt ett är det sätt att se på Gud att han är "basen för verkligheten", det är via Gud som verkligheten rör sig och sker. Gud är den som utser vinnare och förlorare via evolutionsteorin, Gud är den som tronar i toppen av våra värderingars dominanshierarkier, Gud är den som ger och tar liv släktled efter släktled och så vidare, och så vidare i all oändlighet. Gud ett är opersonlig och närmare än en person vore att beskriva honom som summan av alla naturkrafter. Guds andra aspekt, Gud två, är å andra sidan den Gud som vi kan relatera och be till, Gud två är den som griper in i våra liv och utför mirakel, Gud två är den vi möter i våra andliga upplevelser och som skänker oss bönesvar och vägledning.

Det vore ett misstag att tro att Peterson med detta introducerar något nytt, nej, visst, han för in något i samtalet som vi i stort har glömt bort och förbisett, men faktum är att det är framförallt "Gud nummer ett" som forna tider talat om och trott på. Den första, fundamentala, aspekten av Gud har historiskt varit självklart för alla och något som gjort att samtliga i samhället har tagit Gud för given, även om man har varit kritisk mot den rådande tolkningen av religionen eller teologin - de tankesystem som behandlar Guds andra aspekt. 

I väst så har vi successivt blivit mer och mer blinda för Guds första aspekt och lagt mer fokus på hans andra, det personliga, specifierade och relaterbara. Särskilt protestantismen har lagt sin tyngdpunkt starkt på detta sätt att se Gud, vilket har lett till en del problem. När människor sedan av olika skäl har valt att tvivla på dessa kyrkors version av Gud två så har Gud istället för att sonika förändra karaktär abrupt försvunnit. Om Gud inte är en Gud som skapat världen på sex dagar, kan utföra mirakel och bryr sig om vi masturberar eller ej så finns han överhuvudtaget inte - människor som förnekat kristendomen har blivit ateister istället för att acceptera en odefinierad tro på Gud tills de får visshet om vad Guds andra aspekt är just för dem. 

Problemet med konsekvent ateism är att den är så sårbar för nihilism och moralrelativism. Anledningen till att Gud ett har varit så central för människors verklighetsuppfattning är för att den bekräftar och underbygger den verklighet vi ständigt utgår ifrån. Om inte ens Gud ett får lov att finnas till så försvinner grunden för verkligheten själv och människan slängs in i en vag drömvärld där sådant som gott och ont bara blir ord och godtyckliga värderingar man kan vrida och vända som man vill med. 

Gud två, hans personliga och definierade aspekter, må vara problematisk. Dessa kräver personliga upplevelser, de kan inte bevisas objektivt och olika människor och kulturer kommer ha olika åsikter om hur Gud två manifesterar sig - Gud två är inte universell och vi kommer aldrig att komma helt överens om hans egenskaper även om vi anstränger oss för att finna en gemensam bild. Gud ett, däremot, är objektiv och universell. Oavsett vad vi tycker och tänker om verkligheten så känner vi smärta när vi får en käftsmäll, om vi inte lagar taket på vårt hus så kommer det bli blött inomhus när det väl regnar. Jorden är rund. Det är Gud ett teister syftar på när de frustrerat påstår att alla tror på Gud, att alla människor är religiösa - alla människor tar verkligheten på allvar, till och med den solipsistiska nihilisten, vi kan inte undvika det eftersom verkligheten manifesterar sig för oss innan vi hinner tänka på hur vi vill "fantisera fram" den. 

Om Petersons bidrag kan leda till att vi gemensamt accepterar att "Gud" är den bästa etiketten vi har för en generell ståndpunkt om att en objektiv verklighet finns och är värd att respektera oavsett var vi kommer ifrån så har han gjort det allmänna samtalet en stor tjänst. Jag hoppas att vi kommer dit snart, det ser bra ut, och med det sagt så skulle jag vilja fortsätta diskussionen med det som utgångspunkt i nästa del. 

*

När vi tar Gud på allvar, oavsett vad vi tänker om hans andra aspekt, och bestämmer oss för att leva våra liv så bra vi kan så för vi in mening in i ekvationen. Det är inte så att alla av oss tar för givet att det finns något som existentiell mening i rationella termer, men när vi formar våra liv enligt specifika syften, när vi anför moraliska argument och antar värderingar så lever vi ut en tro på mening. Vi vill, utan att ha vattentäta rationella skäl, att våra liv ska nå ett särskilt mål och tillämpar mer eller mindre medvetet alla våra handlingar för att komma närmare detta mål. Samtliga människor gör inte detta, men den överväldigande majoriteten av oss. 

När vi då strävar efter att nå mål och uppfylla våra livs syften så som vi tänker oss dem så händer något tämligen anmärkningsvärt: Vi aktiverar den lag som Skriften hävdar att alla har inskrivit i våra hjärtan. När vi formar våra liv enligt särskilda syften, tror på mening och söker att nå ett mål så delar vi in världen i välsignade respektive syndfulla handlingar och fenomen. Allting som kan ta oss närmare målet blir välsignat och gott medan allting som förleder, hindrar eller försinkar oss blir till något syndfullt och ont. Det händer närmast per automatik och hur vi tänker om Gud två, det vill säga om det finns någon entitet som kan straffa oss om vi misslyckas eller ej, spelar inte den minsta roll. Oavsett om vi är sekulära eller religiösa med liberal syn på lagiskhet så har vi alla en rigid lagbok i vårt inre som guidar oss framåt och som får oss att skämmas och må dåligt om vi inte klarar av att följa den så som vi vill. 

Det har blivit tydligt för mig efter min libertarianska tid då jag såg dessa lagböcker både hos sekulära socialister som hos mina libertarianska fränder. Så ofta så klev man över tabun och demonstrerade avskyvärda handlingar, trots att ingen av de närvarande hade en nämnvärd gudstro. Ja, vad gäller libertarianismen skulle jag kunna spotta ur mig säkert över 600 lagpunkter givet tillräckligt med tid, det fanns anmärkningsvärt många regler, seder och förordningar för ett sällskap som satte friheten över allt annat. En äkta libertarian behövde fortfarande följa en lag, om än att den sällan artikulerades särskilt tydligt. 

Jag säger inte detta för att kritisera mina forna libertarianska sammanhang, oh nej, som sagt så tror jag att denna mekanism är djupt mänskligt och något som finns hos alla som försöker forma sina liv på ett meningsfullt sätt, men jag tror detta ger en nyckel till varför Bibelns lag ser ut som den gör och vad dess syfte är.

Bibelns lag är något så sällsamt som ett av dessa hjärtans lagböcker utskrivna i mänsklig text. Bibelns lag är till för ett särskilt folk med ett särskilt syfte och dess lagar är formade utefter detta specifika syfte. Jag tror det är ett misstag att tro att Bibelns lagbok skildrar Guds version av det perfekt levda livet, nej, ett annat folk i en annan tid med ett annat syftes lagbok hade sett radikalt annorlunda ut vill jag mena. Bibelns lag är till för något ytterst speciellt, nämligen att särskilja ett folk från sin omgivning och forma dem till att bli ett folk som identifierar sig med en namnlös, allomfattande Gud. Israel ska bli ett folk som ska förberedas för att ge rum för den mänskliga historiens höjdpunkt, Kristus inträde i världen och varenda lagpunkt är fokuserad och skriven för just detta syfte, så som jag ser det. 

Lagen är förstås fortsatt märklig och svårforcerad för ett modernt sinnelag, men minns mitt bibelstudium ni som läser denna blogg frekvent, Bibeln vill visa hur lagen genom historien ständigt koncentreras tills den har upphöjt två bud till vad allt den vill säga kan sammanfattas i: Älska Gud med all din kraft och din nästa som dig själv och sedan skildrar Bibeln hur dessa två bud manifesteras i en enda handling: Att offra allt, även sitt eget liv, för kärlekens skull och därigenom vinna livet, kungariket och Kosmos brud åter i ett översvallande crescendo. 

Det är för att det ska kunna ske som vi alla har en lagbok i våra hjärtan. Igen: Våra lagböcker lyder annorlunda än Israels, vi lever andra liv i andra tider och våra liv har andra syften än ett bronsåldersfolk i mellanöstern. Jag kan inte säga hur just din lagbok ser ut och vad du behöver brottas med att kunna följa och vilka lagar du har som gör dig brydd över att andra inte verkar ha, men jag tror mig veta att också din bok kan koncentreras till exakt samma sak som Israels lag fick göras i Bibelns skildring. Också du är kallad att älska Gud över allting och din nästa som dig själv, också du är kallad att sätta kärleken högst upp i ditt liv och offra allt för dess skull så att du kan vinna allt du önskar dig tillbaka istället för att gå under. Också du är kallad att bli Kristus! 

Det spelar ingen roll om du klarar av att tro på kristendomens version av Gud två, det spelar ingen roll om du känner att du inte ens kan tro på att Gud har några sekundära kvalitéer alls - om du klarar av att ta verkligheten på allvar nog för att ge ditt liv riktning, mål och mening så gäller Skriftens budskap dig. Kristus vill träda in i ditt liv, födas i ditt inre och vara med dig såpass att du klarar av att dö och återuppstå tillsammans med honom. Det finns inga undantag. Judar, greker, fattiga, rika, kvinnor och män - alla har vi fått denna kallelse och jag tycker det är hög tid att vi sväljer vår stolthet, vår rationalitet och vår rädsla och svarar på Guds rop till oss. 

Det enda vi har att förlora är oss själva. 

onsdag 22 maj 2019

Kärleken, kristendomen och slavmoralen

En kritik mot kristendomen som ibland uttrycks från högerhåll är att den är en "svaghetens religion". Att dess universella kärleksbudskap är överdrivet och leder till en slavmoral som i sin tur gör religionens kulturer svaga och sårbara gentemot mer aggressiva kulturer. Kristendomen skapar hanrejer menar man och bör därför begränsas eller kanske rentav överges. Jag instämmer naturligt nog inte i denna kritik och tycker att den helt missar poängen om varför kristendomen så starkt fokuserar på kärlek, men, jag vill ändå ta deras kritik på allvar för jag förstår att den trots allt är genuin. Jag tror den har en sin grund i en verklig oro om att den kärlek som kristendomen förespråkar kan vara självförsakande på ett destruktivt sätt och som riskerar leda till onödigt lidande. Om jag förstår, men inte instämmer i kritiken - vad är i så fall min lösning på "hanrejernas problem"?

Kärlek är svårt. Ordet har luddifierats och urvattnats till att i vår kultur mer peka på temat för banala popsånger än något som är värt att upphöja till den högste av gudomliga principer. Om vi ser till Bibeln så vill Nya testamentet peka på tre riktningar för kärleken: Gud, nästan och dig själv. Det sista är viktigt att understryka för om denna uppmaning till kärlek från Jesu sida inte gäller oss själva utan bara andra så blir det tämligen svårt att förstå Bibelns långa kamp där Gud enträget försöker få oss med på det projekt han vill utföra. Gud tvingar ingen, Gud är sen till vrede och handling utan vill få oss att ta de första stegen. Vi ska vara med och utföra hans under och hans frälsningsplan, denna skapelse via omständliga och stegvisa processer är Bibelns Guds signum och det är en av nycklarna till att förstå varför det är kärlek som kommer främst bland Guds egenskaper.

Om vi inte inser vårt eget värde, hur djupt älskade var och en av oss är och om vi inte deltar i Guds kärleksflöde också till oss själva så kommer allt annat i det kristna budskapet att ses från fel perspektiv, man kommer ständigt riskera att lägga fel betoning på det som kristendomen är tänkt att innehålla. Gud uppmanar oss inte till handling och tjänande för att Gud behöver att vi gör än det ena, än det andra. Gud är ingen arbetsgivare som städslar oss i en vag desperation över att hans skapelse är på väg att kantra, nej, Gud bjuder in oss att delta i hans eget väsen och att utföra samma dåd som han själv eftersom impulsen att göra just detta är den enda naturliga efter att man på djupet genomsyrats av insikten om Guds kärlek till en själv. Med Guds kärlek inleds processen att gudomliggöras och när den sätter igång, ja, då vill man inget annat än att älska. Men den goda självkärleken kommer först. Insikten om ens rätta värde är strikt nödvändig för att förstå vad som utgör de följande stegen. Ens konungsliga identitet och innebörden av att vara Kristi arvinge är en förutsättning för att kunna utföra Kristi gärning i världen. Känner man ingen glädje i givandet och kärleken ska man låta bli att delta. Det är bättre att vara bittert kall än förvirrat ljummen.

Kärleken till Gud vill jag mena kommer härnäst och denna uppmaning kan säkert vara dubbelt diffus eftersom det kan vara så oklart vad "Gud" egentligen är. Hur älskar man honom? Jag vill peka på det Jesus talar om när han menar att han inte är av denna världen. Guds dimension, Himlen, är högre än vår egen och dess värden styr allting som händer i vår verklighet. Att älska Gud, att sätta Guds rike främst är att skapa en distans mellan sitt hjärta och de begär, rädslor och allt annat som binder oss till denna världens villkor. Varför oroar vi oss när Gud klär blommorna på marken och föder fåglarna i skyn? Varför fastnar vi i sådant som ändå är utom vår kontroll och som spelar föga roll när vi befinner oss på dödsbädden? Kärleken till Gud uppmanar oss att lyfta blicken och rikta vår energi och passion mot de värden som är tidlösa och som inte påverkas av någon tidsanda eller yttre trend. Att älska Gud är att älska det som är rätt, det som är sant, det som är värt att älska även om tusen till vänster om en och tiotusen till höger om en spottar på det i avsky. Att älska Gud är att inte vika ner sig när stormen går som värst. Jag vet att högermänniskor vet vad jag pratar om.

Så till det, i det här perspektivet, mer svårsmälta. Den villkorslösa kärleken till nästan. Denna del är väl ändå överflödig, särskilt när Jesus tycks mena att ens fiender ska ingå i denna kategori. Älska socialister och annat vänsterpack, nej tack?! 

Och för all del, jag påstår inte att kristlig kärlek ska vara enkelt, men jag vill ödmjukt fråga vad som är alternativet? Vilken är en bättre väg än denna att försöka vandra denna? Om man först arbetar in och på djupet förstår att ens rätta himmelska identitet är den som regent och härskare över sitt eget liv - att man som sådan ska rikta hela sin varelse till att älska och tjäna det gudomliga, det eviga - vilken attityd finns kvar till de som lever jämsides med oss? Var kommer hatet, ilskan ifrån om det är det som ska vara ett alternativ? Var kommer rädslan ifrån som kan göda denna negativa energi? Varför ska en konung med blicken på det himmelska vara rädd för någonting i denna lumpna värld? Jag ser inte svaret på dessa frågor.

Här kanske det passar att påminna om att lika lite som att insikten om att Gud och hans gudomliga energier genomsyrar allt i Kosmos leder till att man ska tillbe allt från bildstoder till köttsliga människor till änglaväsen som om de vore Fadern själv så är den kristliga kärleksuppmaningen inte något som ska leda till att man älskar allt på exakt samma sätt och utan urskiljning. Kärleken till Gud är inte densamme som den man ska ge till Kristus i fattig, mänsklig gestalt eller den man ska försöka ge sina fiender eller de som man bedömer vara i ondskans tjänst. En sådan kärlek är dåraktig och blind och är föga annat än illa förpackad dumsnällhet. Jag är medveten om att många kristna ger sken av att agera i en sådan anda. Det finns absolut kristna som är så ivriga att betjäna att de inte ser att deras handlande ger värre konsekvenser än om de bara hållit sig undan. Eller de kristna som känner en sådan fruktan inför det onda att de inte drar sig för att använda aggression och våldsmedel för att hålla den borta, vilket såklart bara leder till att man får än mer av den vara man är förblindad av fruktan inför. Det är inte det jag pratar om, det är inte kärlek varken a la Kristus eller Inguz. 

På ett sätt tror jag man kan översätta kärlek med att "tillskansa sig Guds blick". Först är ditt uppdrag att se på dig själv med Guds ögon och utforska de konsekvenser som det ger i ditt liv, sedan ska du rikta blicken mot det gudomliga och låta den förändringen äga rum inom dig och först därefter är du redo att försöka se på världen med denna villkorslösa kärlek. Om man börjar i fel ände så ser man varken vem man själv verkligen är och inte heller vem Gud är i denna värld.

Det är inte så att Gud är likgiltig inför det onda. Det är inte så att Gud vill vara passiv inför det som invaderar och förstör det som vi älskar och att vi därför måste släppa tanken på att älska gudomligt för att kunna göra motstånd. Nej, men risken är att ifall vi inte älskar gudomligt, att det är då vi kommer förgöras i den malström som denna världs ondska innebär. Om vi inte utgår från Guds kärlek till oss själva, det sanna och världen i sin helhet så har vi ingen annan plattform, ingen annan klippa, att kämpa ifrån. Då är vi inne i en evig cykel av begär till att få det vi inte har och fruktan över att förlora det vi lyckats erövra som alla denna världens dårar är så fast i. Jag kan bara se Guds kärlek som det alternativ som finns, där man kan stå över det nollsummespel som världens moral och tillvaro verkar vara. Min nästas välsignelse är också min egen, ja, även min fiendes lycka kan få lov att vara en välsignelse för mig. Det är oerhört svårt att slå det perspektivet om det är möjligt att vinna det.

Jag kan inte säga vad någon ska göra. Jag kan inte påstå att jag har några starka åsikter om vilka specifika handlingar som bäst manifesterar Guds kärlek. Kom ihåg att det finns en tid för krig, det finns en tid för korståg och motstånd. Kristi kärlek är inte samma sak som att i ett pacifistiskt hanrejeri sträcka vapen och låta hyenorna plundra allt man har, nej, Kristi kärlek är snarare att komma ihåg och förstå att det är en broder som möter en på slagfältet, men ha vunnit så mycket vishet att man känner till att det mest kärleksfulla som finns att göra i det läget är att fullgöra sin plikt och riskera liv, lem och världens respekt för det man vunnit kärlek för i denna värld. När man gör detta med konungslig medvetenhet är man allt annat än en slav. Tvärtom.

Det är den som inte kan älska tillsammans med Gud som är den som är bunden till träldom.  


  

lördag 18 maj 2019

Till fundamentalisten - mystik vs teologi

Jag har blivit på det klara med att jag har en grundläggande ambition, en drivkraft, om att få förstå. Jag vill förstå ateisten, muslimen, hinduen, drösen av olika kristna personligheter som jag har mött och ser i världen. Den drivkraften tror jag har sitt upphov i att jag i min ursprungliga frikyrkliga tradition både fick se att den hade en reell, substantiell del av sanningen, men att den å andra sidan inte hade tillgång till hela sanningen i sin förklaringsmodell. 

Ju äldre jag blev desto mer såg jag hur mycket i världen som min tradition inte kunde förklara, som den behövde stämpla som illusoriskt, hädiskt eller rentav demoniskt. Konsekvensen av dessa upptäckter var att jag tappade mitt frikyrkliga perspektiv och blev andligt hemlös. Mina sena tonår och under det senaste decenniet har jag ägnat stor kraft åt att just "hitta hem", att hitta ett perspektiv som gör att jag förstår det jag möter i världen tillfredsställande nog för att behålla min frid och andliga glädje.

Min nuvarande position och provisoriska hem är den perennialistiska förståelsen av mystik. I mystiken så möter vi en värld som är helt främmande och snudd på väsensskild från den fysiska verkligheten. Vi kan inte förklara det vi ser och möter där utan att hemfalla till ett drömskt och poetiskt språkbruk. Där existerar gudar, monster, vålnader, änglavarelser och alla bor på en platt jord buren av en sköldpadda. I rationella termer är det komplett obegripligt, men mystikens värld är trots detta komplett och otvivelaktigt verklig. Alla som drömt har varit där.

Perennialismen säger att ur denna värld så hämtar vi stoffet till våra myter, berättelser och fiktioner. dessa skiljer sig naturligt nog sinsemellan eftersom de berättas av människor från vitt skilda kulturer och tidevarv. De bästa av dessa berättelser upphöjs till myter med religiös status och de bästa religionerna får lov att överleva generation efter generation - de blir tidlösa och gränsande till universella.

Så vad händer härefter? Vi har alltså en rad fascinerande berättelser, som inte nödvändigtvis är rimliga eller logiskt konsekventa, men de är fängslande - så fängslande att de kan tilltala primitiva vildar i djungeln lika mycket som sofistikerade akademiker i dagens Babylon. Vad gör vi med detta egentligen? Det är här vår vänstra hjärnhalva tar vid och börjar bygga teologi. God teologi ska inte vara drömsk eller poetisk utan så klartänkt och rationellt förståelig som möjligt. Det stoff och material den har att arbeta med är väldigt svårhanterligt (jämför med att göra en meningsfull analys av dina mer absurda drömmar) men det är vad som finns tillgängligt och teologen gör sitt allra bästa med att bygga ett system av våra myter och religioner som vi kan använda i vår vardag och som kan hjälpa oss leva ett meningsfullt, lyckligt och harmoniskt liv.

Jag gillar inte teologi. Jag tycker den här sidan av religionen försöker göra ett fåfängt försök att fånga in Gud, att skapa en ram kring honom och benämna hans ageranden. Om man så idkar via negativa och försöker göra sitt bästa att undvika att stoppa in Gud i en fyrkant så innebär all teologi att man begränsar verkligheten, man säger trots allt vad Gud inte är och för mystiker är detta djupt problematiskt.

Mystiken är nämligen kärleksfull och söker enhet i allt. Mystiken älskar utsagor som att Gud finns i allt, Gud är allt och att "gott och ont" enbart är två sidor av Guds fullhet och annat som teologen lätt hävdar är hädiskt. Teologin är å sin sida hatisk i evangelisk (Jesus uppmanar oss som bekant att hata våra vänner, familj och våra egna liv. Tänk några varv på vad det betyder.) mening och söker bygga kategorier och system för att kunna navigera sig i verkligheten. Teologen skyr tanken på att Gud bara är en upphöjd "grå dimma" av allt som finns utan vill kunna att allt ska vara på sin korrekta plats för att kunna bringa fram harmoni i skapelsen. 

För mig är teologins perspektiv frustrerande. Jag vill helst forsa in i mystikens mjuka famn och frossa i Guds häpnadsväckande, underbara verklighet, men jag inser samtidigt att om jag vill fortsätta leva ett fysiskt liv som kan betecknas som "normalt"enligt några som helst definitioner så måste jag trots allt ha någon sorts teologi. Den fysiska verkligheten är inte onekligen någon "Guds gråa dimma" utan där finns kategorier, system och skillnader och jag behöver ha någon sorts teori om vad de består av för att kunna röra mig i en verklig definition. Så även om jag inte sitter i teologens träd själv särskilt ofta så avskyr jag inte teologen, nej, som sann mystiker så älskar jag faktiskt honom. Motvilligt eller ej, så är det så. Teologi, religion, behövs, också för oss som framförallt älskar bön, meditation och känslan av det gudomliga framför tanken på detsamma.

Det jag avskyr- eller i alla fall storligen brottas med att älska- är fundamentalisten, men jag inser mer och mer att fundamentalisten är teologens inversion, dess ovisa gestalt och lika mycket som teologen har en sådan så finns en inverserad version av mystikern. Denne är en psykosdoftande galning som fallit så långt in i mystikens drömvärld att den längre inte kan göra skillnad på fysisk verklighet och mytisk dito. Tänk Alex Jones' persona. Jag förstår om denne är lika svårälskad för teologen, som fundamentalisten är för mig.

Jag definierar fundamentalism som så att det är viljan att förneka verklighetens mysteriska dimension, här förstått som att det finns saker som vi inte kan förstå. Att verklighetens fullhet alltid, av nödvändighet, är onåbar för oss. Fundamentalisten vet precis hur verkligheten fungerar och givet tillräckligt med data så kan de förklara precis allt för oss. Det gör att fundamentalisten vet både hur han själv ska leva liksom hur du ska leva ditt liv. Hur du ska tänka, tro och agera och om du divergerar det minsta lilla från hans karta så blir du oönskad, omänsklig och möjlig att förinta.

Fundamentalism finns överallt. Jag har sett och mött fundamentalism hos alla kristna sammanhang, hos ateister, muslimer och olika politiska inriktningar, inklusive libertarianism. Fundamentalism är inte så mycket en full personlighet, som ett personlighetsdrag som finns hos oss alla i olika drag. Någonstans drar vi gränsen och vägrar verklighetens mysteriska dimension inträde. Vi vill kunna veta och känna till allt i den verklighet vi kallar hem. Men. När fundamentalismen äter upp en personlighet såpass mycket att den tar över i princip allt man är så blir man en fanatiker och fanatikern är oerhört problematisk, om inte rentav farlig. Fanatikern är den som begår terrorism, som ställer sig utanför begravningar med "God hates fags"- skyltar och spärrar in kristna för att de blivit något så oskyldigt som karismatiker. Fanatiker är teologen som hoppar in i mystikens psykosdimma från ett helt annat håll än den dåraktige mystikern. Även vår mentala sfär förefaller vara rund...

Tillbaka till teologen, den sunda aspekten av mystikerns motsats och som jag hellre talar om. Där mystiker oaktat kultur och tidevarv kommer beskriva samma typ av verklighet, de studerar samma värld så kommer teologens arbete skilja sig väsensskilt sinsemellan och det ska faktiskt vara så. Teologen arbetar med en viss typ av människor och en viss tidsenhet (sin egen) i åtanke. Visst önskar han att hans arbete ska vara så universellt som möjligt, men han befinner sig i en specifik situation och har inte tillgång till all kunskap, så han måste av nöd rikta sig till sina likar. Teologen försöker presentera ett tankesystem som är användbart för oss, som gör att våra liv blir rikare än vad de hade varit utan teologens system. Olika teologier kommer skilja sig sinsemellan och ibland så mycket att de måste vara i rak konflikt med varandra. Teologi bygger trots allt på (evangeliskt) hat och är därför ett upphov till konflikt människor och kulturer emellan.

Så vad gör vi här? Ska vi som vill följa Inguz, vi som vill prioritera kärleksvägen över allt annat fördöma teologi och avråda alla från att fördjupa sig i diverse teologier - för att undvika drabbas av hatiska influenser? Nej, faktiskt inte, vill jag påstå. Att hata i evangelisk mening är alltså något som Jesus uppmanar oss att göra, vi ska göra skillnad på på saker och ting i Guds skapelse och vi ska älska Gud med vår kraft liksom vårt förstånd. Vi ska också förstå honom och när vi förstår saker har vi behov av ett mentalt system som gör att vi fungerar som just förståndiga individer. Teologi må vara prblematiskt ur många perspektiv, men det är ett misstag att se det som något ont i sig själv.

Betänk här att det är en sann mystisk insikt att man inte ska blanda teologier och religiösa vägar, att göra så orsakar bara förvirring och dunkelhet, teologier utarbetas med särskilda premisser i åtanke och om de blandas oaktsamt med teologier uppkomna från andra premisser så blir resultatet sämre, inte bättre av att de förs samman. Istället bör man studera teologier för vad de är, med kunskap om dess kulturella kontext och syfte och därefter kunna extrahera de användbara insikter som de må innehålla. För individen är ett gott perennialistiskt råd att utvärdera vilken teologi som passar ens egen förutsättningar bäst och efter att ha alt se till att hängivet följa dess teologiska anvisningar i ens mystiska liv.

Mystiken, nota bene, fungerar annorlunda. Mystiken är en drömvärld som inte skadas av att blanda samman kulturer, berättelser och religiösa bilder. Om du har en begränsad teologi kan mystiken vara skadlig för dig, men med en teologi som förstår mystikens värde så är det i praktiken bara att "blanda upp", i kreativa liksom mystiska sammanhang är intertexter något som är positivt och önskvärt, men för att undvika oönskad förvirring så måste det ske med en teologisk medvetenhet om vad man gör.

En nyckel till att förstå relationen mellan mystik och teologi i religionen är via Swedenborgs tolkning av berättelsen om Abel och Kain. Swedenborg säger att Abel står för kärleken, mystiken och den intuitiva förståelsen av det gudomliga medan Kain står för hatet, teologin och den rationella förståelsen av detsamma. När det visar sig att Gud älskar Abels inställning till honom mer än Kains så blir hans så vrång att han mördar sin egen broder. Teologi leder oerhört lätt till destruktiva och skadliga handlingar, men som Swedenborg sedan säger: Det är viktigt att lägga märka till att Kain inte får plikta med livet för sitt brott utan han fördrivs till närliggande städer endast. Teologin är med andra ord inte skadlig i självt utan det är bara när den kräver att dess system måste komma före den universella insikten om att alla människor, oavsett tro, hör samman och är värda ovillkorlig kärlek som det leder till odåd. Om Kain accepterar att hans offer kommer i anda hand, så är hans arbete av godo, men om han insisterar på att komma först så måste vi avstå från teologi och minnas vilka vi är, en gemensam mänsklighet fullt och fast tillhörande Gud själv. Om det är viktigare att tro rätt snarare än att söka Guds kärlek så blir religion hatiskt, hårt och fullkomligt vedervärdigt. 

Vi borde inte gå åt det hållet.