VII - David

Men. Judarna står på sig och de vill ha en kung och Samuel letar upp en åt dem. Saul. Saul har stora brister, men det finns ingen annan och det är han som får bli kung. Sauls regentperiod lämnar också mycket att önska, han begår religiösa fel, gör politiska misstag och till slut så är filestéerna över Israel innebärande ett större hot för judarnas fortlevnad än någonsin. Filestéerna leds av den mäktiga jätten Goliat och situationen är ytterst dyster.

I detta mörker ger sig Samuel ut för att hitta en värdigare konung än Saul, någon som kan besegra Goliat och filestéerna och ta över när tid är. Han hittar honom i David, en ung herdepojke och den yngsta sonen i en familj med många starka söner. David blir smord av Samuel och förstår att det är han som ska besegra Goliat och än en gång befria Israel från sina fiender. Han accepterar uppdraget med lätt hjärta och bistår Saul så snart han kan. Han utmanar Goliat på envig, något som jätten enbart tycker är komiskt, men skrattar bäst som skrattar sist - David slungar sina stenar mot honom och träffar honom rätt i plytet. Jätten går ner, filestéerna flyr och Israel är fritt igen.

Sedan följer en skildring av Davids väg till tronen och hans fyrtio år långa regeringstid. David är en oerhört fascinerande gestalt och att han är en av Bibelns främsta karaktärer säger en del om vad Bibeln är för typ av bok. David är nämligen ingen idealfigur. Visst, i sin ungdom är han en ödmjuk, gudfruktig herdapojke med musikaliska kvalitéer, men i tiden efter att ha dödat Goliath så blir han snart en kompetent krigsherre som leder plundringståg hos de närliggande stammarna utan någon vidare medkänsla för dessa "gudlösa" grannfolk. David är i denna tid förvisso en man med sträng moral, men för en modern läsare är hans val ändå hisnande. Vid Sauls död så ber Saul om att få bli dödad av en man som ser att han är sårad på slagfältet och gör honom till viljes och ger honom en nådastöt. När mannen sedan går till David för att berätta att Saul är död så hugger David ner honom eftersom "ingen får döda Herrens smorde" - detaljer av vad som orsakade Sauls död går före respekten av ett friskt människoliv.

Som kung är David skicklig och står nära Gud på ett bättre sätt än vad Saul klarade, men han är fortfarande en krigarkonung- som stärker Israels ställning i regionen på slagfältet mer än någon annanstans. David får rikligt med blod på sina händer. Inte heller är han, trots sin konungsliga kompetens, något moraliskt ideal i Bibelns skildring. Det grövsta dådet David utför är när han, med ett tal fruar vid sin sidan suktar efter den vackra soldatfrun Batseba och i sitt begär ser till att döda hennes man i ett bakhåll. Gud fördömer handlingen å det strängaste och låter profeten Natan likna honom vid en rik fåraherde som lurar till sig en fattig bondes enda lamm i ett girigt vansinne. David blir förkrossad när han inser vad han gjort, men straffet blir att Batsebas nyfödde son tas av daga utav Gud. (Se där, ännu ett problematiskt exempel i den bokstavliga läsningen. Gud dödar ett oskyldigt barn för någon annans missgärning. Problematiskt!)

David får inte lov att bygga templet på grund av sitt blodiga leverne och han blir inte heller skyddad från motgångar av Gud, mot slutet av sin regering så vänder en av hans söner sig emot honom och Israel drabbas av ett uppskakande inbördeskrig, trots att David gör sitt bästa för att följa Guds anda i sitt styre över landet. David är en komplex karaktär, många gånger en förebild i sina beslut och ageranden och en utmärkt poet, men helt klart en människa med fel och brister. En syndare, mer än ett helgon.

Detta är Jesu anfader och judarnas Messias behöver komma ifrån Davids hus för att vara giltig. David, krigarkonungen och mannen som hellre dödar än avstår från sina köttsliga begär, är den som Gud utser som en av sina viktigare avsatser i sin frälsningsplan. Man kan tycka olika saker om detta, men jag känner att det är outsägligt fascinerande och menar att det pekar på Bibelns huvudfokus - att den i första hand handlar om oss själva och våra egna liv. Vi är regenter över det liv vi fått oss till del och vi kommer slitas mellan samma impulser och begär som David gjorde. Förhoppningsvis kan vi hämta vår främsta styrka i sådant som femininitet, kreativitet och gudfruktighet snarare än värdsliga, maskulina förmågor, men vi kommer behöva slåss i detta iv. Vi kommer behöva besegra jättar, fördriva filesteer och bygga ett värdsligt liv som inger respekt hos våra grannar och likar. Vi måste vara skickliga regenter, precis som David, vi kommer begå misstag, precis som David och hans exempel och berättelserna om honom är en fantastisk andlig spegel att ha tillgång till.

VI - Domartiden

VI

Till slut når judarna sitt Kanaan och kan bygga upp ett rike som de själva har kontroll över. De gör det via tolv stammar som får namn efter Jakobs äldre söner och nu inleds en speciell del av den bibliska historien - domartiden. Israel är nämligen inte ett kungarike ännu utan stammarna är politiskt fria, styrda enbart genom religiösa domares råd när tvister uppstår. Denna period är på många sätt mörk och kaosartad. De märkliga historier som målas upp i Domarboken och Samuelsböckerna är ofta magstarka och många gånger är det exempel från denna delen av Bibeln som ateister vill peka på för att måla upp hur mörk och otäck Bibelns Gud är. Ja, visst, men dessa berättelser är inte där för att utmåla Guds härlighet på något särskilt sätt utan för att skildra det som Bibeln säger är hans egendomsfolk. Judarna är inga änglar utan vanliga människor och i sin frihet gör de emellanåt goda och välsignade dåd, men minst lika ofta hemska och vidriga. Bibelns Gud har ingått ett avtal med judarna och lämnar dem inte, även om de ofta vägrar att följa honom.

Ett stort tema i den här historiska delen av Bibeln, som fortsätter in i krönike- och kungaböckerna, är hur Israel plågas och hotas av främmande makter. Många är de gånger som dessa makter tar över delar av Israel och utsätter dem för orena influenser. Det fortsätter hela vägen in till Bibelns klimax då det ultimata riket i det romerska imperiet slutligen erövrar Israel, men i olika former är det ett konsekvent tema hela vägen från domartiden in till Jesu tid. Israel är sällan lämnat åt sig självt utan måste hela tiden interagera med makter som har helt andra ambitioner än att följa Israels Gud. Det är inte lätt och de faller ofta bort från Gud på ett sätt som ger förödande konsekvenser.

Bokstavligt så är denna delen av Bibeln bara... konstig. Den är myllrande, svår att överblicka och ofta är den i mörkaste laget - berättelsen om tjänsteflickan som våldtogs av över 100 män, en händelse som startade igång ett krig som nästan utrotade en av Israels stammar, som det främsta exemplet i min läsning. Jag har aldrig hört en predikan eller ens ett bibelstudium i min frikyrkotradition över det stycket. Jag undrar varför...

Symboliskt är den också så myllrande att jag ska undvika att stanna för länge vid den i denna presentation (jag vill gärna komma i mål med projektet någon gång), men som helhet vill jag peka på vilken stark frihetston som finns att hitta här. Israel har ingen konung, de lever i ett libertarianskt.. paradis är mycket sagt, men i en sådan tillvaro i alla fall. Det är de fria männen som avgör hur väl de följer Guds bud, inte någon överherre. Det är fria män som får ta konsekvenserna, goda som onda, för deras handlande, inte någon konung. Faktum är att när stammarna samlas för att förklara för Domaren Samuel att de önskar en konung så går Samuel loss i en libertariansk tirad om hur vedervärdiga kungamakter är och att deras önskan bara kommer leda till att dessa fria män blir förslavade och att de kommer få betala ett pris i form av deras främsta söner, döttrar och boskap för den tveksamma äran att lyda under en konung. Varför vill ni göra detta?

För mig är denna del av Bibeln en påminnelse om hur starkt Gud vill vår frihet. Han vill inte binda oss, meningen med ett andligt liv är att vinna frihet och en egen konungslig identitet. Det är vi som ska styra våra liv, ingen annan, det är vi som ska ge våra liv till Gud, ingen präst eller konung. Detta budskap pumpar Gud in i en tid när den kollektivistiska identiteten är som starkast och jag är lätt förundrad att Samuels tirad överlevt tidens tand, men här är den: Gud ser inte till världslig, konungslig prakt utan till ditt hjärta, till din frihet. Även Bibelns, bokstavliga, hårda, stränga Gud är oerhört tydlig med detta och i symbolisk mening är budskapet överväldigande i sin klarhet.

Ja, friheten kommer med ett pris. Världen är hård, våra misstag och felsteg kostar, men Gud vill på något sätt säga oss att det kommer vara värt det. Håll fast vid Gud så gott det går och vid din egen andliga kompass och Gud kommer upprätta dig gång, på gång, på gång. Han tröttnar inte. Du kan fastna för midjanitiska gudar hit, filisteeiska makter dit, men Gud befriar dig igen och igen och igen. Det är fint.

V - Öknen

Vi känner som sagt inte Gud än och det är här som ökenperioden börjar. I Bibelns berättelse så vandrar judarna runt i öknen i fyrtio långa år. De får lagen under denna tid och går igenom tvivelperioder samtidigt som de delges fantastiska under. Judarna klagar på att de saknar Egypten, där de hade mycken mat och slapp all denna brist och möda. Gud skänker dem manna, ett heligt bröd, varje dag och sänder vaktlar till dem när de klagar för mycket. Gud är också alltid närvarande i form av eld respektive molnstod som leder dem på vägen fram. Ändå tar det fyrtio år innan de är redo att träda in i Kanaans förlovade land.

Bokstavligt sett är denna del av Bibeln kanske den mest förödande och det som oftast används av ateister i debatter om tro och otro. Lagen. Ursäkta mig ni fundamentalister, men bokstavligt sett är lagen knäpp! Ja, jag är medveten om att man måste sätta den in i en judisk, antik kontext där många av lagarna har tappat sin relevans sett till vår moderna tillvaro, men mången är de samhällen som har försökt att efterfölja lagen till punkt och pricka då den är så helig, med stort individuellt lidande som följd. Lagens Gud är en petimäter, en trångsynt pedant som kräver att alla dansar efter hans pipa precis hela tiden. Förvisso, han får många etiska principer rätt - tio Guds bud är i stort rimliga även i ett strikt bokstavligt perspektiv - men så mycket av de 600+ lagar som finns upptecknade i denna delen av Bibeln är absurda och ibland rent vidriga. Något annat måste pågå, ett ytterligare lager måste finnas med, annars är det religiösa livet en plåga. Ett straff jag absolut inte vill locka någon utifrån in till.

Jag vill absolut inte påstå att jag förstår detaljerna i lagen från ett perennialistiskt perspektiv. Det finns symboliska lektioner i många av de underliga lagarna, men andra lämnar mig stum, det är för konstigt även för mitt vidsynta perspektiv. Jag vill däremot försöka ge en kommentar till Lagen i dess helhet, varför fick de symboliska judarna en lag?

Jo, det hör samman med deras långa vandring vill jag tro. Om jag förstår det rätt så tar en vandring till fots från Egypten till Israel enbart några månader. Tar man omvägar och räknar med att man är några miljoner som vandrar så kan man lägga till att det kan ta några år, men inte fyrtio! Mose är en extremt inkompetent ledare ur ett bokstavligt perspektiv, men denna vandring är inte betydelsefull ur det bokstavliga perspektivet.

Symboliskt är ökenperioden en bild för det religiösa livet efter det första uppvaknandet. Det är en period i stigande förvirring. Ja, man känner av Gud i form av mannan och eldstoderna, men det är inte särskilt mycket i det stora hela. Oh, hjälp så mycket man saknar och längtar efter det man offrar för sin religiösa identitet. Oh, vad man saknar världens meloner, lökar och... kött. Mannan är till slut bitter och torr och man försmäktar, var är min paradisiska tillvaro någonstans, Gud, var är Kanaan? Jag vet inte hur många gånger jag ropat ut detta i andlig förtvivlan. Den andliga öken som ett troende liv många gånger innebär är fyrtio, ett nummer som har stor symbolisk betydelse, år långt. Minst.

Lagen är i detta perspektiv det regelverk alla troende, oavsett vad vi tror på, ställer upp för sig själva för att kunna vara renlärig och genom rättfärdigheten sedan förändra världen. Alla som tror har en lag, en lista av vad jag bör och inte bör göra som kan vara mer eller mindre lång. Den bibliska varianten är bara en form, men alla har denna typ av lag inristad i våra hjärtan. Vi är på något sätt säkra på att om vi bara lever rätt och hedersamt så kommer världens obegriplighet att vika undan och vi kommer bli insläppta i Kanaan till sist. Ja, den judiska lagen är svårsmält och det är olyckligt vilka konsekvenser den gett genom historien, men det viktiga är vad den kan summeras in i, vad är det den vill peka på om den reduceras till, tja, låt oss säga två bud? Mer om detta senare.

IV - Moses

Nästa anhalt i berättelsen är Moses och när vi går in denna gång så har Israels fristad förvandlats till ett fängelse. Judarna har blivit förslavade och utnyttjas hänsynslöst av egyptierna. Egyptierna har också blivit oroliga för sin judiska slavkast, de har nu blivit så många att de riskerar att kunna göra uppror. Farao ger därför order om att döda alla judiska pojkbarn i ett led att kväsa den hotande instabiliteten. En judisk familj anar oråd och ser till att få sitt nyfödda gossebarn att bli adopterad av en egyptisk familj, ja, själva Faraons egen dotter tar barnet som sitt eget efter ha funnit det barn som sa växa upp att bli Moses i vassen när hon är ute och badar.

Mose får därefter växa upp som en kunglighet vid faraos hov. Han lär sig egyptiernas seder, men vet om sitt urspring och en dag får han se en egyptier plåga en judisk slav. Mose blir vred och dräper egyptiern vilket får till följd att han behöver fly för sitt liv från Faraos hov och slår sig ner i det fjärran Midjan.

Där stannar Mose länge, men så en dag möter han Gud i skepnad av en brinnande buske. Gud beordrar Mose att befria hans folk från egyptierna och föra dem till Kanaans land och Mose lyder. Tillbaka i Egypten går han tillsammans med sin bror Aron och begär att Faraon ska släppa judarna fria. Faraon vägrar, men Gud har redan avslöjat för Mose hur Farao kommer reagera och gett honom en rad undergärningar som prov på att han verkligen för sin Guds talan och för varje gång Farao vägrar så släpper Guden plåga över Egyptens land. Plågor som blir värre och värre, tills Gud låter döda varje förstfödd son i hela Egypten. Gud skonar judarna, som han beordrat offra ett lamm och stryka dess blod över dörren. De som gjort så passerar Gud, i skepnad av dödsängeln, när han utför sin dom.

Farao ger slutligen upp och släpper judarna fria. Mose för dem ut till röda havets gräns och där upptäcker de att farao har ångrat sig och kommer efter dem med en aggressiv här. Gud öppnar då havet framför dem och judarna kan passera torrskodda genom havet, när hären hinner ikapp dem faller vågorna tillbaka och hotet är avvärjt. Judarna är nu på väg mot det förlovade landet. De ska bara ta sig igenom öknen först...

Bokstavligt sett är denna historia inte bara svårsmält, utan rakt igenom obegriplig och närmast förolämpande. Vi ser en rad under äga rum, det ena mer osannolikt än det andra och framförallt: Gud är hämndlysten och ter sig närmast ond! Han dödar oskyldiga förstfödda som om det inte fanns någon morgondag, ja i en bisats i berättelsen vill han också döda Moses för att han inte omskurit sin son ännu! Och delningen av röda havet, jisses, vad säger man? Bokstavligt sett så leder denna berättelse till att man bara sitter med frågetecken, vad vill den egentligen säga oss?

Låt oss återgå till vår symboliska tolkning och här får vi konstatera några saker. När judarna blivit hemmastadda i Egypten/världen så märker de att de blir allt mer förslavade under Egyptens villkor. De har inte glömt Gud, men det är svårt att följa honom i ett land där andra villkor (Faraos makt) lyder. De är fångade. Makten är också avog till dem och ser dem som ett hot, han vill näpsa och begränsa dem så de inte får mod till sig och omkullvälter makten till förmån för den judiska Guden. Han beordrar därför mördandet av judiska gossebarn, gudfruktigheten måste avlägsnas i handling, tron får gärna vara en privatsak (kvinnorna får leva) men det ska inte synas i det yttre. Där gäller bara världens villkor.

Gud räddar dock undan en av Israels söner, Moses, som adopteras in till maktens själva hjärta. Moses glömmer däremot inte sin judiska identitet och när han en dag ser en jude bli slagen av sin slavägare så dräper han egyptiern och blir fördriven som ett resultat av denna handling- än en gång hamnar Bibelns protagonist i underjorden, denna gång symboliserad i form av Midjan -och Mose stannar där länge, får familj och barn, men till slut så kallar Gud honom tillbaka. Det är dags för honom och hela Israel att återuppstå och det ska med hjälp av under.

Det vi ser i maktkampen mellan Farao och Mose är en kamp mellan två existentiella principer - Världens och Guds. Faraos magiker försöker hålla jämna steg med Moses Gud, men de senare lyckas alltid hitta något större till sist hela Egypten blir nedslaget med döden själv.

Det ska inte stickas under stol med att detta är ett beskt piller, men för den troende så är berättelsen andligt logisk. När Gud kallar oss att inleda vår andliga vandring så kämpar vår existerande världs härskare med att få behålla egot i en behaglig slummer - han vill inte förlora sin slav, men Gud ger tecken efter tecken tills dess att individen inte kan ignorera honom. Till sist kan Gud behöva krossa ens världs mest älskade ägodel, störta ner i underjorden så att det som styr vårt världsliga liv äntligen fattar och släpper oss fria. Vi går ut mot havet.

Delningen av havet är dramatisk, men det avgörande tecknet som får den troende att släppa allt och bli "religiös" är ofta av ett sådant slag. I min tradition kallas det ofta för "andedopet" och ett sådan upplevelse är lika otrolig som en delning av ett hav. Efter en sådan upplevelse så går det inte att förneka Gud, man bara kapitulerar och ger sig själv till det gudomliga, vem han än är - ens tidigare världs makter finns inte längre kvar utan ligger dränkta på havets botten. Alla troende har inte varit med om exakt den här myten när de började vandra, men många av oss har, inklusive undertecknad. Och det är i sanning underbart.

III -- Josef

Det finns mer att säga om alla dessa patriarker, men för att inte detta ska bli ett aldrig slutfört bibelstudium a la Swedenborg så behöver vi vandra vidare och låt oss stanna till vid Josef härnäst. Josef står för en "existenscykel" i sig självt. Han börjar sin bana som den näst yngsta brodern i en brödraskara på tretton (Lägg märke till vad berättelsen symboliskt lyfter fram. Fick Jakob verkligen inga döttrar? Jo, den historiskt verklige Jakob fick det säkert, men denna berättelse vill fokusera på yttre handling och då behövs inga kvinnliga karaktärer.) och som sådan blir han väldigt hårt behandlad. Han är favoriserad av sin far och bröderna hatar honom och slänger i ett drastiskt ögonblick honom i en brunn för att dö. Josef blir dock uppfångad av en förbipasserande karavan som tar honom som slav och för honom till Egypten. I Egypten så blir han tjänare till en högt uppsatt tjänsteman, Potifar, och till en början går det bra, men så försöker Potifars hustru (som förstås hette Potimor...*) förföra honom, en situation som leder till att Josef oskyldigt slängs i fängelse.

Josef förlorar märkligt nog inte modet någon gång under denna situation utan håller fast vid sin Gud och en tid senare plågas Faraon av märkliga drömmar som hans astrologer inte kan tyda. Josef har gjort sig känd i fängelset för att hjälpa sin medfångar med drömmar och han kallas till faraon för att göra ett försök. Han lyckas ge en tillfredsställande tolkning av Faraons drömmar, en varning om att svåra tider stundar och det är dags att förbereda sig. Faraon lyder Josefs råd och de förberedelser de tar vid gör att de står beredda när en hungersnöd drabbar regionen. Hungersnöden leder till att Jakobs nomadfolk drar sig mot det väl rustade Egypten och Josef får anledning att konfrontera sina bröder igen. Nu i en position av makt och välstånd, Farao har gjort Josef till sin närmsta man,  men Josef utnyttjar inte detta överläge för att rätteligen lära sina bröder en läxa utan han förlåter dem storligen och deras familj får återförenas i glädje. Ja, hela Israel bjuds in att stanna i Egypten och de blir kvar där i flera sekel.

Bokstavligt sett är också denna berättelse en väldigt rimlig historia, det finns med lite paranormala drömtydningar, men annars är den rimlig att acceptera så som den är, förutom då den återkommande invändningen från våra kulturromantiker: Varför ska européer bry sig om semitisk historia?

Tja. Symboliskt är denna historia synnerligen tilltalande så låt oss gå in på den tolkningen istället: Josef är den identitet hos oss som ligger närmast Guds hjärta, hans äldre, mer kompetenta bröder tycker detta är orättvist och vill göra sig av med denna handikappande gudfruktighet. Bibelns Gud bryr sig aldrig om yttre styrka och framgång utan vänder sig nästan uteslutande till de små, yngre och feminint vekare männen i historien, jämför bara med David när vi kommer dit. Så, Josef blir i alla fall avlägsnad och förd till Egypten. det går oväntat bra till en början, men så kommer lockelsen (att Josef motstod lockelsen innebär för övrigt att vi vet att han hade rakt hår**) att förena sig med Egyptens främsta kvinna, han klarar av att vägra, men blir ändå straffad! Ska inte Gud skydda honom?

Egypten står symboliskt för världslig framgång. Gud är inte emot att vi strävar efter världslig lycka och ett gott liv i skapelsen, men han önskar att vi inte ska glömma honom. Om vi gifter oss med världens anda och struntar i vår gudomliga, primära kallelse så kommer vi orsaka skada i våra liv. Josef låter dock bli, men slängs ändå ner i underjorden. Well, har du någon gång gjort det som är rätt trots att det har kostat dig någonting och rentav orsakat förakt hos dina likar? Då har du varit Josef i mytologisk mening. Det berättelsen vill uppmana oss till är att hålla fast vid vår kärlek till Gud även när vi upplever att lönen för detta bara är mörker och plåga. Till slut vänder det och maktens män, de som orsakat dig smärta, kommer behöva dina tjänster igen. Gud kommer stå dig bi och du kommer lyckas ge dem vad de önskar av dig. Du kommer återuppstå, inte med Kristus denna gång, utan med Josef och få bli satt på Faraos högra sida istället för Guds. Fascinerande hur mycket Bibelns berättelser rimmar, inte sant?

Vad ska du göra när du återfått din position i livet och återigen är framgångsrik? Berättelsen uppmanar dig att fortsätta vara kärleksfull, förlåt dem som gjort dig orätt, försonas med dem som jagade dig bort från din trygghets länder och bjud in ditt tidigare liv in i den rikedom som du nu åtnjuter. Det är inte särskilt lätt och tro inte att historiens Josef förlät sina bröder med lätthet, men det är rätt att göra så och när vi gör det så når vi slutligen himmelriket. Israel har fått en fristad i Egyptens land.

*f'låt, men säg inte att vi i frikyrkan inte har humor!! 

**Så svårt att låta bli...

II - Patriarkerna

Nåväl, vi kan snabbspola lite här och komma fram till Abraham och fasen i mytologin när Gud skapar sitt egendomsfolk. Abraham blir kallad ut till handling, han blir den första Campbellianska hjälten i Bibelns kronologi. Han lämnar tryggheten i staden Ur för att relativt gammal bli utgångspunkten för ett folk som ska bli lika talrik som stjärnorna på Himlen. Ur ett bokstavligt perspektiv finns det inte jättemycket att klaga på i skildringen av Abraham, Isak och Jakob. De är relativt självklara, innehåller inte särskilt mycket fantastiska händelser och är en ganska lättfattlig historia. Det är rätt mycket fokus på att hitta rätt hustru och att de ska föda söner som leder linjen framåt, vilket är underligt för moderna läsare och så finns förstås frågan om varför jag som svensk ska bry mig om semitiska folks anfäder. Så även om en bokstavlig tolkning inte är särskilt orimlig så lämnar den frågan: Varför ska texten vara helig för mig, och där hjälper symboliken till.

Abraham, Isak och Jakob är olika iterationer av psyket när det ger sig ut för att göra någonting i den fysiska verkligheten. Vi utvecklas inte av att vara kvar i vår barndoms trygga Ur-tillvaro utan om vi vill lära känna Guds och verklighetens storhet så behöver vi dra ut, svara på kallelsen, och ta oss an världen. Abrahams löfte är också vårt, om vi följer Gud så kommer frukten av vår jordiska möda att multipliceras ut i det oändliga. Förvisso, Abraham fick sitt löfte också bokstavligt uppfyllt i och med att han är stamfader till miljarder av troende människor, men symboliskt så står barn också för andliga och mentala gåvor - Om du gör dig till en av Guds tjänare så kommer ditt arbete, dina himmelska skatter, dina talenter, att växa till ett outsägligt antal. Du måste bara våga lyda din tro.

Här passar det också att påminna om psykets struktur som ger att män står för yttre handling, med kvinnor står för inre fullkomlighet. När våra tre patriarker har så mycket huvudbry med sina kvinnor så är det inte den biologiska stressen för verklighetens Abraham, Isak och Jakob vi primärt ska bry oss om utan hur vår andlighet ska hitta rätt mål och fokus. Saras ålder innan hon fick Isak kan stå för vår oförmåga att tro att Gud kan göra något vettigt av våra usla förmågor och att Gud uppmanar Abraham att offra Isak när undret väl har skett kan stå för alla de gånger vi tycks förlora de Guds gåvor som vi älskar allra mest. Var inte orolig, vill den symboliska berättelsen säga, offret och förlusten är inte verklig utan det är bara ett substitut som du ser gå om intet, det är bara väduren som dör - din verkliga skatt, gåvans verkliga natur kommer du aldrig att förlora.

Isak sedan är lite av ett intermezzo till berättelsen om tvillingbröderna Jakob och Esau. Esau är äldst, men det är Jakob som blir patriarken som Gud gör till sin. För första gången klingar Bibelns tema till ordentligt, det tema som säger att Gud inte har världens blick för styrka och maskulin, värdslig förmåga som Esau representerar. Nej, det är Jakob, den yngre brodern som Rebecka älskar som Gud vill bli representerad av framför Isaks favorit Esau.

Jakob vinner dock sin framskjutna plats på ett ganska nesligt sätt. Först utnyttjar han sin brors svaghet efter en intensiv jakt där Esau kommer till honom utsvulten och Jakob säljer mat till honom i utbyte mot hans förstfödslorätt, något som Esau ger bort lättvindligt, sedan ser han också till att snuva Esau på faderns sista välsignelse och som gör att han definitivt kommer före sin bror i rangordningen. Esau blir vansinnig av sveket och Jakob flyr till sin släkting Laban som han sedan arbetar för i totalt tjugo år.

Minns här att kvinnorna i dessa berättelser står för andliga målbilder av olika slag, syftet med vår strävan, och i berättelsen om Jakob är detta särskilt tydligt. Först jobbar Jakob sju år för att få dotterns Rakels hand, men han blir lurad att ta den äldre systern Lea istället och behöver arbeta i sju år till för att också få Rakel, som Jakob älskar mer. Bokstavligt sett är det en besynnerlig historia och Laban är en ytterst ogin för att vara nära släkt med Jakob, men de två kvinnorna står för två olika andliga visioner. Lea är den äldre och mindre feminina, hon ger Jakob en rad söner, men det är den yngre och skönare - men mindre fruktsamma- som Jakob har en passion för. Leas söner blir de världsligt kompetenta bröder som bilder merparten av Israels framtida stammar, men det är Rakels söner Josef och Benjamin som sammanfattar själva syftet och andan i Guds projekt med sitt egendomsfolk. Bibelns Gud har ständigt en annan blick än vad man skulle kunna förvänta sig att ett patriarkalt ökenfolks berättelser skulle skildra.

Namnet Israel förresten. Sättet Jakob vinner detta namn är en av mina favoritepisoder i Bibeln. Det sker i ett senare skede, när Jakob är på väg tillbaka för att konfrontera sin bror och han en kväll blir övermannad av en främling, men Jakob låter sig inte besegras utan håller fast främlingen hela natten - "jag släpper dig inte med mindre än att du välsignar mig" - främlingen avslöjar att han är en Guds ängel, slår Jakob över höften så att han blir halt för resten av sitt liv, men ger honom namnet Israel - "han som stridit och vunnit över Gud". Hela Jakobs liv har varit en kamp för att få Guds välsignelse och godkännande. Hans bana började med svek och förräderi, men han har genom hårt och träget arbete, list och enveten tro hållit fast vid sin väg och äntligen nått fram till sin belöning: en evig höftskada, en brännmärkning, men också en ny platå på det judiska folkets vandring till att bli Guds särskilda folk.

Konfrontationen med Esau blev inte det Jakob fruktade, för övrigt. Esau är inte längre upprörd och de två bröderna försonas i en rörande scen där de tävlar i att försöka ödmjuka sig med varandra. Familjen träter inte längre utan kan gå enad emot framtiden.

Berättelsen är från mitt perspektiv en skildring om hur vårt psyke behöver slåss med vad den vill prioritera. Vilken av våra sidor vill vi manifestera till världen: Esaus råa, värdsliga kompetens eller Jakobs mjuka, gudfruktiga känsla för vem Gud är? Det är ingen enkel konflikt och vår inre Jakob kan behöva arbeta i många andliga år för att få rätt fokus och perspektiv på hur han ska hantera sin familj och vinna den hustru som är den ende rätta för honom. Kampen är dock värd att ta för den ger frukt. Jakob blir rik av att tjäna Laban och också Leas avkomma ger Israel stor välsignelse, värt att minnas när man vandrar den krokiga väg som Bibeln vill hävda att livet är.

I - Begynnelsen

I

Enligt denna perennialistiska tolkning så handlar Bibeln i huvudsak inte om en lång händelsekedja i den verkliga historien utan den vill skildra ditt psykes historia och verklighet. Det som händer i Bibeln händer i någon form alltid i våra egna liv. Det är just det som myt har börjat betyda för mig: Myter är berättelser som inte bara äger rum en gång (även om de gärna får ha en historiskt verklig utgångspunkt) utan ständigt, i varje människas liv och ofta ett flertal gånger under en enskild människas levnad. Vi springer "Bibeln runt" ett antal gånger under vår mentala utveckling och denna cykel, denna gudomliga spiral, är meningen med vår existens.

I denna tolkning så är det inte Universum, det yttre kosmos, som Gud skapar i Första moseboks inledning utan psyket, vårt inre kosmos. Adam representerar egot och det är därför som Gud både skapar människan till man och kvinna i en skildring samtidigt som han först bara skapar en, manlig, individ i en annan. När Eva sedan skapas från Adams revben i den senare skildringen är det inte den första fysiskt verkliga kvinnan som skapas på detta vis utan, enligt Swedenborg, vår positiva egenkärlek, vår självmedvetenhet - vår förmåga att inte bara älska Gud och hans skapelse utan också det själva faktum att vi är till. Det är därför som det behöver vara Eva som bryter mot Guds enda bud, vår självmedvetenhet gör att vi får förmågan att välja oss själva före Gud. Lägg märke till att det Adam ges när Eva får honom att äta frukten är främst förmågan att "skilja mellan gott och ont", människan får här möjligheten att agera domare över Guds skapelse och säga att hon uppskattar visst över annat. Njutning före smärta, värme före kyla och så vidare.

Jag tror berättelsen om Eden ur ett bokstavligt perspektiv vill skildra skeendet när människan blev självmedveten och hur denna självmedvetenhet allt mer gjorde henne sorgsen, plågad och bitter. "Protomänniskan" hade tidigare bara levt i Guds skapelse och tagit emot de välsignelser och vedermödor som ett sådant liv vill ge utan att skilja på så kallade bra och dåliga upplevelser. Döden var inte smärtsam eller ångestfylld för henne utan bara en del av den transformativa verklighet som Guds kosmos innebär. Jag behöver inte heller säga att protomänniskan var mer andligt "primitiv" än vad vi är - jag accepterar inte evolutionens mytologi om att vi ständigt utvecklas i egentlig mening - men hon var naiv. Hon accepterade ett fattigt, oklätt liv som en djurisk vilde och tänkte inte ens tanken på att bygga civilisation. Hon var som ett träd, fullt tillfreds med att prisa Gud från den enkla roll som getts åt henne som en mer eller mindre avancerad människoapa.

När människan väl tagit beslutet, händelserna i Edens lustgård kan i en bokstavlig mening utspela sig över flera årtusenden, om att bli självmedveten på ett nytt sätt så är hon tvungen att lämna själva lustgården. Gud är inte verkligt upprörd i detta händelseförlopp, men om människan vägrar sätta Gud i första rummet och låta honom vara enväldig domare över gott och ont så är hon inte längre i en ständigt paradisisk tillvaro utan hon befinner sig plötsligt i en farlig värld där brist råder. En värld där det är svårt och ansträngande att få mat, där det är smärtsamt och ångestfyllt för kvinnan att föda, där rovdjur och andra hot härjar och där hon när som helst kan biologiskt dö- en process som tycks oerhört plågsam och som verkar innebära att man bara försvinner. Man uppgår till Shel, en helvetisk sfär där Gud inte längre finns.

Människan känner fortfarande Gud i detta tillstånd. Han är ständigt närvarande, men accepterar att människan vill sitta på en andlig kungatron och styra sitt eget liv och han låter det ske. Resultatet blir dock inte särskilt gott, människan försöker sig på att bygga civilisation, men skapar bara ett själviskt rövarrike där mycket ont tillåts ske över jorden. Till slut når det så långt att Gud bestämmer sig för att dränka hela skiten, förutom de gudfruktiga som återfinns i Noak och hans familj.

Bokstavligt är denna episod ytterst märklig. Om Gud visste att Adam och Evas efterkommande skulle kvadda hans tanke med skapelsen i sådant mått att han måste bygga om alltihop, varför inte ge Adam och Eva de förutsättningar som gavs Noak direkt så vi slapp gå igenom denna plågsamma inlärningsperiod? En allvetande Gud ska inte vara såhär slarvig och att han har mage att bli upprörd på sina oskyldiga skapelser, för hans eget misstag, är att strö salt i såren. Skärpning bokstavliga Jehova, om jag får be.

Symboliskt blir det rimligare. Det som skildras kring Noak och de andra i denna urålder kan absolut ha en historisk trigger i form av de katastrofer som drabbade den tidiga människan - i ett skede var människosläktet nere på 2000 individer och det är talande att så många kulturer har denna berättelse bevarad. Det är inte helt orimligt att tänka sig att en faktisk översvämning med tillhörande civilisatorisk katastrof a la Atlantis faktiskt har ägt rum. Den myckna översvämningen pekar också på vattnets symboliska innebörd av kaos. Enligt Swedenborg så är Bibeln också en historisk skildring av människans andliga utveckling och han vill mena att denna berättelse vill säga att den dåvarande tidens andlighet kollapsade in i ett kaosartat tillstånd. Vi kan i modern historia se ett flertal exempel på när tidigare stabila och sunda traditioner steg för steg korrumperas in till ett tillstånd där de är en inversion av sig själva och vi som individer kan också uppleva hur den världsbild vi en gång utgick ifrån plötsligt blir skälet till att vi faller ner i diverse underjords-tillstånd. Noaks flod är ett psykologiskt verkligt fenomen och i det perspektivet kan vi ta fasta på att det aldrig är allt som går under. En skärva, ett par av varje djur och en mänsklig familj, av allt som var gott i vår tidigare värld tillåts att överleva på nytt och denna nya värld får löftet att de inte ska gå under på samma sätt. Apokalypsen kommer också till nästa värld dock. Igen, en bokstavlig tolkning av Bibeln är huvudvärksinducerande: Bibelns Gud lovar att inte förstöra världen någonsin igen för att i Bibelns slutskede... förstöra världen. Kallar bokstavstroende Gud för lögnare? Really?

Nej, det som Gud lovar är att skydda nästa andliga paradigm, nästa fas i människans utveckling eller din egen färd mot nästa etapp, nästa cykelspiral i ditt liv. Du har aldrig anledning att vara rädd, se bara mot nästa regnbåge i tider av fruktan.

0 - En perennialistisk analys av Bibeln i elva delar

Jag bävar lite för den här texten och nog för att hela det här "Inguz"-projektet är lite övermaga i självt, men att ge sig på att försöka tolka hela kristendomen och dess bibel från mitt nybakade perspektiv känns på något sätt som något extra. Jag hoppas eventuella läsare förstår att jag inte vill utge mig för att vara någon sorts expert alls på dessa områden. Jag är en glad amatör med för mycket fritid, som jag förvisso använder till myckna studier, men jag är väl medveten om att jag egentligen inte vet vad jag pratar om. Jag dillar saga, myt och fantasi och hoppas att det kan finnas något av det som är värt att ta del av för andra, eller i alla fall mig själv i ett senare skede av mitt liv.

Nåväl, med den obligatoriska reservationen avklarad så kan vi kanske börja. Den kristna myten utgår naturligt nog från Bibelns texter, från Första mosebok in till Apostlagärningarnas skildring av kyrkans första skälvande historia. Därefter faller den kristna mytologin in i traditionens gränsmarker och dessa berättelser må vara fascinerande och goda att ta del av, men de är inte ekumenisk kanon. I min frikyrkliga tradition så är kristendomen fixerad och klar i och med nedtecknandet av Johannes uppenbarelse (och sedan återstartas den i och med Martin Luther respektive, ehm, Ulf Ekman, men nåväl...).

Det finns olika sätt att se på Bibeln, ett antal olika läsarter och även om min tradition var medveten om att ett allegoriskt respektive symboliskt sätt läsa Bibeln var möjliga att göra och ibland nödvändiga (Psaltaren et al är onekligen poesi och poesi är oerhört svårt att tolka på ett bokstavligt sätt) så var den bokstavliga tolkningen den som kom i främsta rummet och den som man ständigt återgick till och ville försvara.

Enligt denna tolkning så är Bibelns Gud lite av en inkompetent skapare, åtminstone i så måtto att han inte kan förmå sin skapelse att göra det han vill. Adam och Eva, med en hel fruktträdgård till sitt förfogande, måste tvunget äta av den förbjudna frukten, hans egendomsfolk Israel kan inte följa hans lag särskilt ofta och faller bort i avgudadyrkan gång efter annan. Till slut är det som om Gud tröttnar och själv stiger ner i skapelsen för att fullgöra sitt egen lag, hänger upp sig själv på ett kors för att sedan uppstå och sedan är det... klart. Allting är perfekt igen, trots att allt är som vanligt och hans lärjungar går ut i världen för att berätta de goda nyheterna - blir avrättade, men bygger i alla fall grunden för en ny religion och snart ska Jesus komma tillbaka, vilket han inte gör, men som Petrus skriver: För Gud är en dag som tusen år och tusen år som en dag så även om det tar tvåtusen år utan att Herren kommer tillbaka så är det inte lögn att påstå att han kommer "snart".

Jag vet inte hur väl min frustration skiner igenom, men om det är oklart, så vill jag uttrycka att den bokstavliga tolkningen av Bibeln är extremt frustrerande. Den är fylld med osannolika händelser, godtyckliga mirakler, en märklig historieskildring av ett underligt ökenfolk och sedan avslutas det med det märkligaste undret av alla: en "snickarjävel" som påstår att han är Gud själv dör och återuppstår och hävdar att han därmed räddat världen. Hur hänger det här ihop överhuvudtaget? Bibelns bokstavliga Gud är inkonsekvent, omoralisk, nyckfull och en tämligen urusel pedagog. De militanta ateisterna har rätt, Bibelns bokstavliga Gud är ärligt talat inte värd att följa eller böja knä inför.

Dock. Jag tillhör inte längre min frikyrkliga tradition, den tradition jag blev frälst in i har jag vuxit ur och ifrån och även om jag fortfarande älskar den för de skatter de gav mig och för de människor som finns där så vill jag starkt kritisera dess teologi. Det är inte tanken att den bokstavliga tolkningen av Bibeln ska komma i första rummet, det är inte därför denna bok fortfarande har förmågan att genomsyra och inspirera våra samhällen och vår kultur. Jag säger inte att den bokstavliga tolkningen är värdelös. Jag tror de flesta, om inte alla, av Bibelns texter har en historisk "trigger"- en verklig händelse som författarna sedan skildrar i ett symboliskt språkbruk för att framhäva Guds handlande på bekostnad av vad som "verkligen" hände i den fysiska verkligheten. Om någon undrar så tror jag att Jesus från Nasaret verkligen dog och återuppstod, och att han blev född av en jungfru, men alltså... Om den symboliska läsningen av Bibeln inte kommer först, vad spelar det för roll att en övernaturligt född jude i antikens romarrike återkom till livet? Varför var det Jesu återuppståndelse som frälste världen och inte säg, Lasarus', som också återuppstod med Guds hjälp? Varför ska vi, tvåtusen år senare och med en komplett annan kultur, bry oss om de historiska händelser som Bibeln vill skildra?

Därför vill jag försöka delge er min perennialistiska tolkning av Bibelns och kristendomens mytologi. Jag påstår inte att det är den enda (eller ens en korrekt) symboliska tolkningen som går att göra, men den är min och huvudskälet till att jag fortfarande vill vandra en kristen väg. 

Jag kommer presentera analysen i flertal delar, en för varje berättelse jag väljer att fokusera på. Vi får se hur det går.

Kristus är återuppstånden, ja han är sannerligen återuppstånden

Jag har nyttjat fastan till att gå in i en andlig tystnad och låta bloggen vila. Jag har valt att försöka vara mindre utåtriktad om dessa ämnen för att bättre kunna reflektera över vad jag går igenom på egen hand. Det har varit en nyttig process för mig. Att kunna skriva om dessa ämnen utan en underliggande oro om hur eventuella läsare (vilka det nu är som fortfarande hittar hit) ska reagera och tänka har gjort att jag kunnat följa tankarna längre och djupare, vill jag tro, och dessa månader är på många sätt en hisnande resa för mig. 

Resultatet har blivit ett antal texter och även om jag inte har bestämt mig för vad jag slutligen ska publicera så vill jag få det sagt i så mycket klartext som det är möjligt: Jag skriver inte dessa texter för att jag tror att jag har kommit på något särskilt eller att jag har "löst" frågan om religion och tro. Jag är bara en teologisk amatör, jag vet inte i det stora hela inte vad jag pratar om. Det är däremot viktigt för mig att få skriva dessa texter för i min mystiska praktik så möter jag en värld som är oerhört svår att få grepp om. Jag försöker här och genom projektet Inguz i stort brotta ner en teologi som kan bära den andlighet jag fått nåden att gå in i. Andligheten, religionen, kristendomen har blivit verklighet för mig och den här bloggen och annat som jag företar mig i mitt lågliv är olika uttryck för att få den inre verkligheten att också manifestera sig i den yttre. Om det jag upplever inte bara är en fantasiprodukt av en överhettad hjärna så behöver det märkas i mitt vardagliga liv att något nytt har skett. 

Denna förvandling är en process som ska ta tid, jag vill inte på något sätt påstå att jag är något annat än en smått oduglig förlorare ur Världens perspektiv för att jag plötsligt fått frid med det gudomliga och jag förväntar mig inte att jag ska kunna erövra mig en fristad i detta verklighetsfält i morgon dag, men jag måste arbeta för att ta mig dit och för att det ska ha möjlighet att ske någon gång. Bloggen, skrivandet, är det jag kan - det hantverk som jag lyckats tillskansa mig till någorlunda del och det är här jag kommer försöka uttrycka mig som mest ut till den värld jag förstår så lite av. 

Bloggen kommer fortsätta skrivas ur ett perennialistiskt perspektiv. Jag kommer delge mina funderingar över det jag hittar i mina studier av olika filosofier och traditioner. Jag kommer försöka förklara hur mitt nya perspektiv ser på klassiska teologiska begrepp och frågor som jag länge slagits med, men som nu inte längre låser fast mitt andliga tänkande. Jag har inga förväntningar om att mina svar ska vara tillfredsställande för någon annan än mig själv, men jag tror det är av vikt att dessa frågor diskuteras och betänks. Har jag fel så säg gärna det, om dina svar ser annorlunda ut, dela gärna med dig. Jag ser det här projektet som en spinoff på Jordan Peterson- vågen och det som gjorde mig så besatt av den gode Peterson var att han banade väg för en ny typ av samtal kring andlighet och Gud. Nu är det inte längre en fråga om ifall Gud finns eller inte och om religion är meningsfullt eller ej utan hur vi ska förhålla oss till det gudomliga och vilken religiös praktik som bäst för en närmare ett gudomligt tillstånd och det samtalet kan jag inte få för mycket av. Det finns ingen fråga som är viktigare än den om hur vi fångar in mening till våra liv och hur vi bäst lever ut det vi finner värdefullt i livet. Om bloggen kan vara ett bidrag till ett ökat fokus på dessa frågor så har jag uppnått mitt mål med varför jag publicerar mina flummiga, förvirrade funderingar...

Inguz

Någon kanske undrar vad Inguz är för term egentligen och då kan jag kort sammanfatta det såhär: Inguz (namnet syftar på Ingwas- runan som är den runa som bäst symboliserar kärlek) är mitt namn för den upplevelse jag hade i höstas och som upprättade mitt psykiska mående. I tillfriskningsprocessen så skrev jag ett bokmanus, vars premisser är att den är en handbok till en ung religiös rörelse och jag formulerar där basen för en ny religiös väg - en väg som senare fick namnet Inguz. 

Boken skrevs i en väldigt speciell period och nu i ett mer nyktert tillstånd så har jag ingen ambition om att skapa en ny religion, inte för att jag vill förneka bokens teser, men poängen med det av Inguz som lever kvar är inte att arbeta för att en ny andlig ordning ska träda in, verkligen inte. Istället är Inguz mitt sätt att kondensera ner min perennialistiska hållning till en enhetlig princip, det vill säga den gudomliga kärlekens och det min egen teologi fortfarande vill säga är att alla har tillgång till denna och möjlighet att forma sina liv efter en gudomlig form av kärlek, oavsett vad de tror, tycker och tänker. Kristendomen är för mig en religiös praktik, en andlig väg bland andra, nyckeln till vad som förvandlar våra liv är Kristus och Kristus kan man följa och ha som herre oavsett vilken religiös praktik eller icke-praktik man bekänner sig till. Jag ser ingen anledning att överge det här synsättet och det är från dess perspektiv som jag bemöter andliga frågor och diskussioner. Inguz må inte vara en religion och ska förhoppningsvis aldrig bli, men det är fortfarande något som finns i så måtto att det går att följa och jag upplever att det fungerar för att göra min kärlek till min nästa mer fördjupad och nyanserad. Det är allt jag vill begära från den uppenbarelse jag fick veckan före jul...

*

Det närmaste kommer jag publicera ett kortare Bibelstudium och sedan lite av de mer allmänna texterna från fasteperioden. I övrigt vet jag inte vart det här ska ta vägen. Dit Gud vill, hoppas jag.