Ett avslut

Saker har hänt. 

Jag vet inte om det är någon från förr som fortfarande läser, den relativa tystnaden gör att jag misstänker att det är mer digitala följare jag har än någon i vårt gemensamma verklighetsfält, men det spelar ingen roll. 

Jag blir inte fri från psykisk ohälsa och det är tid att stänga ner offentligt skrivande på obestämd tid. Den här bloggens texter efter min depressiva episod blir ett dokument över hur ett sinne på väg mot överhettning ser på tillvaron. Jag tror inte det gör att allt är skräp, flum och förvirring, men det är inget jag kan bygga på för att komma någon annanstans än där jag är just nu. Något annat får ta vid, men jag behöver vara tyst kring det jag försöker brinna för ännu en tid. 

Jag kommer fortfarande att skriva (och leva) men det måste vara i en annan form än att, på minsta lilla vis, försöka dra världen en millimeter åt mitt håll. Vi får se. 

Glöm bara inte att ni är älskade. Och att det snart är morgon.   

Varför behövde Kristus dö? - en darrande utläggning om evangeliets kärnpunkt

Gud behövde inte dö. Såklart inte. Han är Gud. Gud behöver inte människan, han behöver inte skapelsen. Han kan låta den falla i helvetets eldar och vara lika fullkomlig ändå. Han kan låta oss förgås i nihilismens skuggor så mycket som vi önskar och inget rubbas i hans väsen. 

Men han älskar. 

Gud älskar oss mer än vi någonsin kan förstå. Hans kärlek genomsyrar allting som finns, allting som är. Så han ser till oss, bryr sig om oss, låter oss ha vår frihet och han låter oss göra precis vad vi vill. 

Vår frihet är total, vår frihet är lika ändlös som vår dårskap och via den sistnämnda egenskapen så orsakar vi ständigt lidande för oss. Vi förstör allt vi tar i våra händer. Ständigt. Vi utsätter oss för ett lidande som ger konsekvenser för vår oss själva, vår nästa liksom för otalet generationer nedanför vår egen tidsplatå, vi får via vår inkompetens och ondska lidandet att sprida sig ut över kosmos på ett sätt som i sanning är fasansfullt - men misströsta ej. 

Frälsningen är nära.

Frälsningens första steg är att inse sin egen skuld och oförmåga. Jag menar det inte på ett skamligt eller sataniskt, anklagande sätt utan som ett rent konstaterande av fakta. Till slut inser man att man inte är världens centrum, till sist förstår man att ens liv och styrka inte är av evig karaktär. Ja, att man saknar förmågan att rädda världen, lösa samhällets problem, sköta sina relationer eller ens städa sitt eget rum. Så många har man svikit, så många har man sårat, så lite har man förmått - och man har inte ens menat något ont för det allra mesta! Ändå är hela existensen så vred på en att dess eviga vargkäftar är allt man kan känna och se. 

Kyrie Eleison! 

ropar du.

"Vad kan jag göra för att bli förlåten? Vad kan jag göra för att få mig härifrån och bli en acceptabel varelse igen."

gråter du.

Du vet redan Nollpunktens svar. 

Inget. 

Din makt är noll och intet, din förmåga stoft och aska. Detta mörker, detta underjordens stinkande källarplan är summan av din existens och allt du är värd. 

Evangeliets tillägg - som du kan höra i ditt hjärtas innersta, kanske behöver du låta allting, ja allting, inom dig tystna innan du hör det - men det säger detta:

Nej, du kan inte göra någonting för att rädda dig, men det finns en som kan och, halleluja, det är redan gjort. Din skuld till alla de du sårat och svikit är betald, allt du förstört och besudlat är upprättat och helt och även du ska en dag få din uppståndelse. I sanning, allt detta är gjort för dig och hela världens väl." 

Och jag vet såväl att du vill skrika: 

H-u-r? Jag tror inte på sagor. Jag tror inte på vaga påståenden, säg mig exakt hur allt det du påstår är möjligt eller... HÅLL KÄFTEN!

Svaret, som jag nästan precis har förstått, lyder såhär: 

Som sagt. Gud behöver inte dö. Gud bryr sig inte heller om dina felsteg, misstag och illdåd. Han är perfekt, han rättar till varje fel du begår och gör så att allting, alltid är så perfekt som hans fulländning vill ha det. Du är dock i en annan position. 

Du behöver dö. Ditt liv är begränsat och i behov av frälsning, på ett ändlöst antal sätt. 

Guds räddning är inte att han omintetgör allt som händer i världen i ändlösa syndafloder. Han raderar inte vad vi gör och är för hans kärlek gäller allting som vår existens består av, men han vill rädda oss från vårt lidande och från vår upplevelse av att vara skilda från hans väsen och därför så bjuder han genom Kristus in alla som så önskar att delta i hans gudomlighet. Han öppnar upp portarna och sjunger ut till kosmos att alla är välkomna till hans eviga gästabud. Bordet är dukat, allt är berett, det är bara att träda in. 

Inträdesavgift? Jo. Det finns en sådan. 

Ditt liv. 

För att komma in och delta i Guds bröllopsmåltid måste du uppgå i hans väsen. Hur gudomliggörandet går till? 

Svaret på den frågan är varför Jesus Kristus var tvungen att dö. Jesus Kristus är exemplet som vi alla kan följa för att bli fullt och fast gudomliggjorda. Lev Jesu liv, dö Jesu död och hans pris är ditt. 

Men, säger du, hur lever jag som Jesus tvåtusen år efter hans död i en helt annan region än antikens Palestina? 

Ah, men genom alla dessa tidevarv så har människor hörsammat Jesu inbjudan, tagit upp hans kors och följt hans exempel. Kyrkans historia är full av helgon som gjort sig Kristuslika ända in till våra dagar. Vi kan, om inte annat, följa dem. Vi kan så gott vi kan leva efter deras exempel och även utanför kyrkans domäner finns människor som förstått vem Kristus är och förändrat sina liv till hans likhet. De finns överallt, det är bara att sälja allt och börja vandra i dess sönderkyssta, söndergråtna, fotspår. 

Det får ta tid, det får göra ont, du får falla, sjuttiosju gånger sjuttio gånger om så är. Priset är redan betalt, allt är redan gjort. Det enda du behöver göra är att tacka ja till Guds erbjudande att ge dig allt som är värt att ha och sedan göra ditt bästa försök ända in till ditt sista andetag. Inget mer, inget mindre än detta. 

Bah. Säger du. Jag tror inte på sagor, sa jag. Jag tror inte på uppståndelse eller något efterliv. Det pris du pratar om kan du få behålla, jag är inte intresserad utav luft. 

Ändå skäms du? 

svarar jag. 

Jag pratar inte till dem som har stolthet kvar. Jag vänder mig inte till dem med hela, funktionella hjärtan och med ladan full av jordiska skatter. Jag pratar till dem som sitter med förkrossade organ tillsammans med Job, överströdda med stoft och aska. De som förlorat allt och rabblar psalm 88 i sömnen. Jag pratar med ditt inres Lasarus. Inte ditt förstelnade ego.  

Skammen är verklig, skulden är reell, du vet hur helvetet och underjorden ser ut. Han som undervisade dig om dessa bistra riken, han som förde dig dit ner vill också visa dig vägen ut. Han som lät valfisken sluka dig ska också se till att den spyr upp dig på land. Mörker ska bli ljus, natten bli dag, våren och Aslan nalkas och Jadisvinterns tid är snart förlupen.

Shiva, Guds extatiska dödsängel, ska inte bara förstöra allt du har och äger utan också fatta din hand och föra dig till paradisets gränser. Snälla, älskade vän, tro inte bara på existensens bistra kyla utan också på dess livgivande värme. 

Kristus är uppstånden. I sanning, han är verkligen uppstånden. 

Se till att det händer dig också.