En förlorares klagan

Jag skulle vilja presentera ett par tanker om "spelet" för den här bloggen. Jag fick den här tankegången någon gång i somras när jag byggde upp tillräckligt mycket viljestyrka för att genomföra en längre tids, relativt sett, fastande. Det har tagit tid att hitta ett sätt att formulera det för jag känner någonstans att genom att ta dessa tankar på allvar så vänder jag mig bort från världen på ett sätt känns definitivt och jag vet ännu inte hur vist det skulle vara. Men för den här bloggens skull så är det trots allt bara tankar...

Spelet är vad denna dimension går ut på. Rakt igenom. Det finns ingenting i denna sfär som inte genomsyras av spelets karaktär och konsekvenserna av vad som pågår i dess system. Allt som är biologi är "spel", allt som vi gör i vårt samhälle, i vår civilisation likaså. Som människor så graviterar hela vår varelse till att delta i spelet, uppslukas utav det och tillägna resterande tid till att få det att fortsätta ännu en bit till. Generation efter generation, projekt efter projekt tjänar till att hålla spelet välmående och aktivt och egentligen ingenting annat. 

Spelet i sin struktur ser ut ungefär såhär: Något existerar, för att kunna uppehålla existensen så måste detta något konsumera, den måste inta något annat utifrån för att kunna uppehålla sin egen existensram. För att göra detta så arbetar varelsen, varelsen blir produktiv. Produktionens kvalité avgör sedan varelsens status. En status som varelsen kan utnyttja gentemot sina likar för att i slutändan kunna producera mer av sig själv. Hos avancerade biologiska varelser går denna reproduktion via sexualiteten och sexualiteten blir en spegel, en poängräknare för hur väl spelet spelas av varelsen ifråga. Reproduktionen ger fler spelare till spelet och så går det på. Vi äter, arbetar, får vår status och reproducerar. Om och om igen. 

Det här spelet är ett nollsummespel, det finns bara så mycket resurser och så många "dominanshierarkier" att klättra upp på. Det någon äter kan någon annan inte konsumera, den position som intas av en varelse kan den andre inte få och det finns bara så många livmödrar att ockupera för att kunna sända ut nya generationer av spelare. Beroende på hur vi väljer att spela så kan spelbrädet se drastiskt annorlunda ut. Väljer vi vissa vägar av samarbete istället för dominans så får vi en annorlunda värld jämfört med om vi oförhindrat väljer en imperial, erövrande väg - men spelets struktur kan vi i grunden inte förändra. Någon vinner, individer, grupper, eller arter och andra viker undan för att fortsätta spela i vinnarnas skugga. Det finns inga alternativ, varje gång du äter så deltar du i spelet, varje gång du producerar något för någon annan att ta del av - om så dig själv i framtiden - så påverkar du statusbalanser och alla former av relationer är lika mycket en del av att bygga upp olika sorters allianser för att nå fram till reproduktionens slutmål: En ny våg av spelare och en godkännande stämpel på din medverkan i "Spelet Utan Slut". Och sedan slängs du bort, du behöver inte vara här mer, din enskilda accent spelar noll roll för spelets essens efter att den utvärderat din prestationsförmåga. 

På en samhällelig nivå så är allting vi gör i en ideologisk mening olika sätt att formera spelet till vår egen och vår tänkta grupps fördel. Vi försöker påverka våra biologiska mekanismer, som spelar på ett uråldrigt och ur vårt perspektiv mekaniskt sätt, och positionera de maktstrukturer som uppstått ur kultur och civilisation så att vissa grupper får större fördelar på bekostnad av andra och vi gör detta hela tiden med förståelsen av att vi försöker arbeta för det "goda", för det "ideala", av högre skäl än en simpel statuskamp utsträckt över millennium eller rentav årmiljoner. Det är att lura sig själv, kort sagt, för allt är bara Spelet i mer eller mindre avancerade, subtila former. Ingenting i ideologin eller de olika "goda kamper" som utförs av mänsklighetens vita riddare är något annat än försök att vinna vissa sorters kakor ur andras käftar. Min vinst är alltid din förlust.  

*

Allt det här gör mig väldigt trött. Det är inte så att jag hatar spelet i sig självt, jag tror mig förstå dess funktion och anledningen till att det existerar på det sätt vi ser i den här dimensionen, men på många sätt så råder uppfattningen idag att spelet i sig är allt som finns. Att utanför dess ramar så finns den bara dövstumma rymden och ingenting utöver den. Den materialistiska utgångspunkten som vårt samhälle format för sig själv kan inte erkänna att något annat har ett värde. Det går inte. Vi är uppstigna ur den biologiska soppan och vi agerar ut dess strukturer, mer eller mindre blint och så kommer det förbli tills dess att biologin besegras av än större naturkrafter och därefter är vi tillbaka på noll. 

Jag delar inte den här synen, men den brist jag kan se i min egen nonduala, perenniala, mönstristiska kristendom är att jag hittar inget sätt att delta i spelet som inte gör mig såväl sorgsen som arg och rent frustrerad. Jag vill inte vara med, jag vill inte vara driven av en stress att konsumera och producera bara för att bli obönhörligen bedömd på ett otal grunder som jag ändå har absolut noll kontroll över. Jag vill inte se min omvärld som fiender, kontrahenter eller konkurrenter vilket allting oundvikligen förvandlas till i ljuset av detta spel. 

Hos min synvinkel så handlar inte existensen om detta spel, spelet är inte vad vi är, det har inte del av vår huvudsakliga essens. Spelet är en chimär av typen som, när vi tror på den och blint deltar i dess vindlingar, ger upphov till den sfär som religionen kallar för synd eller Maya och varje gång vi accepterar dess regler om separation, konkurrens och "min vinst kontra din förlust" så sjunker vi djupare ner i en helvetisk dimension av existensen. Och jag vill inte göra det mer. 

Jag vet att jag består av ett biologiskt maskineri som av sin natur är både född, närd och intrikat bunden till Spelet själv. Min biologiska struktur är förvisso ingenting alls utanför Spelets sfär, men jag är inte detta maskineri. Jag är inte en människoapa vandrandes på ett galaktiskt klot snurrandes runt ett kosmiskt kärnkraftverk. Det är inte min identitet, jag har kommit så långt på min vandring att jag kan se den modellen som på avstånd för att sedan konstatera att den har noll och ingenting med den existens jag faktiskt genomlever. Det är en saga, en myt, en fiktion till för att kunna spela spelet på ett särskilt sätt under särskilda förutsättningar- sanning har den däremot ingenting med att göra. 

Jag vet inte. Jag skriver det här mest för att ventilera ett stort smogmoln av frustration och ilska. Världen och den här dimensionen fungerar på ett sätt som jag inte förstår mig på. Jag är urusel på spelet och det är väl naturligt nog att någon som dragit nitlotten i hela den här balunsen vill att alla ska lägga ner klubborna och sluta upp med att fåna sig. Det är inte så det går till och jag vet det, men i vilket fall som helst. Jag tror inte det är särskilt många av oss som finner särskilt mycket nöje med att delta i det här spelet för vi vet någonstans att det går faktiskt inte att vinna. Oavsett om man erövrar hela världen, lägrar alla kvinnorna och blir arvfader till släktled efter släktled så blir man ändå kasserad, glömd och begraven. Spelet är inte vårt, det är så främmande och skrämmande för oss just för att det inte bär vår essens sigill. Den här världen är djävulens, splittraren, och det är hans hov vi gästar varje gång vi hävdar vår egen existens över någon annans, varje gång vi väljer vår egen väg på bekostnad av vår nästa - hur främmande hon än är för oss. 

Och det är därför Kristus är något heligt också i vår förvirrade, bistra tidevarv. Kristus väljer en väg och ett levnadssätt som inte är i kontrast med vare sig dimensionens grundläggande strukturer eller någon av spelets deltagare. Han blir bestraffad och hatad för det, men hans vägval är så starkt att han inte kan hållas bruten och förkastad. Kristus uppstår just för att förklara och visa för oss vår sanna essens, vår egentliga natur - en existens som i sanning ryter mot allt vad den här dimensionen försöker hålla i schack. 

Det kommer nästan aldrig vara någon som väljer att agera som Kristus. Helgonen och de vise kommer alltid vara få, på gränsen till icke-existerande, men jag inser mer och mer i mitt skuggfyllda pojkrum att deras väg är det enda jag har kvar. Att fullt ut vägra världen, spelet och dess lömska löften tillgång till mitt liv.

Jag vill inte ha någonting av det, jag vill bara ha det som är min födslorätt.      

Psykedelisk propaganda

Jag tror att det är dags. Tecknen börjar hopa sig runt omkring och även om allt inte är hugget i sten så vill jag försöka vara tidigt ute, sätta ner foten om dessa tankar för mig själv så jag vet var jag stått någonstans innan tidsandan gjort sin helomvändning. 

Det är nämligen min övertygelse om att psykedelika kommer få en allt större roll i samhället på en längre sikt. Detta område vet vi fortfarande väldigt lite om, och efter den första chockartade vågen på sextiotalet blev vi så skrämda att allting totalförbjöds i rena panikåtgärder. Styrkan i detta... verktyg, dessa potenta mediciner ligger på en sådan grad att de har blivit farliga för vårt samhälle. Ett hot. 

Samtidigt håller inte denna förskräckta attityd för alltid. Människor har i dissedentisk anda fortsatt att utforska vad psykedelika kan innebära, de har fått sina omvälvande upplevelser, gjort sina omdanande upptäckter, och på senare tid har forskare också gjort sina experiment och sett att det finns någonting här som inte bara består av galenskap och subjektiva upplevelser utan också objektiv nytta. Psykedelika kan ge läkedom, det kan ge en varaktig, positiv förändring. Ett totalförbud är en irrationell panikåtgärd, det håller inte om man samtidigt vill försöka vara mån om att samhället ska vara styrt på något så när rationella grunder.

Här vill jag försöka förklara närmare vad "psykedelika" är för något. Vi kallar ofta dessa substanser för "droger" tillsammans med sådant som kokain, heroin och alkohol, men det är tämligen missvisande. Det jag vill kalla för psykedelika är förvisso kemiska substanser, men till skillnad från klassiska droger så ger de psykedeliska "drogerna" inga fysiska men överhuvudtaget. Vad kroppen anbelangar så är det som om de inte passerats dess system alls, du kan inta löjliga mängder med de psykedeliska substanserna utan att löpa någon egentlig fysisk risk. Att göra så vore förstås en mental påfrestning, men den stressen ligger i en annan kategori än vad övriga, "hårda" droger innebär. Psykedelika är en erfarenhet, en upplevelse, mer än någon sorts kroppslig manipulation. Det är att gå in i ett förändrat medvetandetillstånd och vår attityd gentemot dessa övningar ska inte kopplas ihop med hur vi ställer oss till sådant som det innebär kroppsliga risker att inta. Det må så vara att vi vill vara negativt inställda till båda dessa kategorier, men för en rimlig diskussion måste de vara strikt åtskilda. 

Till de psykedeliska substanserna räknar jag, som någon slags referens - se själva efter hur fakta ligger vad gäller kroppens förmåga att behandla dessa substanser - DMT, psilocybin (svampar), LSD och Cannabis. Det finns säkert fler varianter som likt dessa har ovidkommande fysiska konsekvenser, men dessa kategorier är de absolut vanligaste när vi talar om psykedelika. Cannabis är ett slags undantag eftersom det går att bruka det på så sätt att det blir vanebildande och som därigenom tillåts påverka kroppen substantiellt på gott och ont, men likafullt: Dessa fyra substanser används inte primärt för att manipulera kroppen, de är till för att öppna upp ens sinne för andra dimensioner än vår primära drömbas och tillåta en att få tillgång till upplevelser som inte kan nås i ett "ordinärt" sinnestillstånd. Att ha attityden att vilja förbjuda dessa upplevelser är för mig totalt orimligt, det är absurt. Det är som att vilja förbjuda läsning, teaterbesök eller friluftsliv. Det är till och med mindre riskabelt än det sistnämnda. Vi söker upplevelser överallt, men i psykedelikan vet vi att vi är fullständigt säkra på ett fysiskt plan - ändå är tabut fullständigt och också vattentätt lagfört. Varför? 

Jag är naturligtvis medveten om skälen. Psykedelika må vara fysiskt riskfritt, men är en mental utmaning å det grövsta. Jag är mer än många införstådd med denna mörkare aspekt. Psykedelika är inte säkert bara för att dess risker inte inbegriper våra fysikaliska kroppar. Jag är inte ens emot att det är ett tabu. Det bör det vara. Psykedelika har en potens som gör det heligt. Det finns skäl att hålla det avskilt och avgränsat till ett vördande form av bruk. På samma sätt som sexualiteten innehåller en helighet som gör det tabubelagt i vårt samhälle så är det med den psykedeliska sfären. Vi idkar inte älskog i kyrksalar och lika lite bör vi bruka psykedelika i det offentliga utan rim eller reson. Men faktumet att det är ett tabu berättigar inte på något sätt ett totalförbud och auktoritära attityder från samhället i stort. Vår attityd till sexualiteten far illa när lagböckerna dikterar våra valmöjligheter i sängkammaren och vår relation till det psykedeliska fältet blir skevt och förvirrat när det inte finns acceptabla vägar att undersöka vad den har att ge oss. 

Jag vill inte orda för en fullständig lagfrihet, en anarkistisk hållning till dessa substanser, men jag vill starkt argumentera för att vi måste öppna upp för sakrala, medicinska och vetenskapliga forum där dessa substanser kan möta människor utefter deras egna vilja och behov. Det finns inga argument som håller för något annat ställningstagande överhuvudtaget. Kriminaliseringen skadar individer på djupet utan att lösa någonting alls för samhället i stort. Det borde vara väl känt vid det här laget, men ändå måste jag och mina likar stå här och skrika hos hesa utan att någon lyssnar. Tragiskt är bara förnamnet.

*

Jag vill här dra mina teser ett steg till och fullt ut öppna upp för den "psykedeliska propagandan", bränna alla broar till någon form av reservation i den här frågan. Jag vill hävda att det inte på något sätt går att förstå vad det innebär att vara människa utanför den psykedeliska upplevelsen. Detta fält, denna sfär innehar nycklarna till vilka vi är och vad vi gör här och utan dess insikter så är vi fullständigt i blindo om vad denna bistra dimension överhuvdtaget betyder. Med det sagt så menar jag inte att man måste genomgå en psykedelisk upplevelse för att komma till den här förståelsen, men att insikterna inte kan få sin rätta proportion utan ett beaktande av psykedelikans roll i vår identitet. 

Dessa tankar har flugit i psykedeliska kretsar sedan Terence Mckennas dagar, men i och med Brian Murareskus bok The Immortality Key så börjar de också få konkret bevisning. Psykedelikan har varit med människan sedan hennes tillblivelse, det är i symbios med denna sfär som människan blev något mer än en avancerad primat, det är i hennes sfär hon fullt ut mötte gudomligheten och det är i relation med vad psykedelikan innebär för henne som hon formade sina första avancerade civilisationer. Vi och vårt samhälle är, för att tala starkt, en produkt av mötet med psykedelikan - utan en förståelse av dess inflytande förblir människans förmågor och ambitioner ett ogenomträngligt mysterium - i ljuset av vad psykedelikan gör med oss så går att det att förlika sig med vad människan är och måste vara. Dessa teser behöver fortfarande ytterligare validering för att bli oomkullrunkeliga fakta, men vi är på god väg till en än mer fördjupad förståelse om hur sant det är och redan nu är jag - i min ringa förståelse- fullkomligt säker på att de ligger ytterst nära sanningen. 

Varför? För den psykedeliskt oinvigde krävs det en förklaring som de som gått långt in i denna sfär inte behöver. Det psykedelika innebär är ungefär det här: På ett lågt plan, vid ett mindre intag eller en rekreationell "setting" så kan psykedelikan enbart förändra detaljer i hur denna dimension är konstituerad. Väggar börjar dansa, naturen börjar andas och diverse övriga hallucinatoriska effekter börjar ta vid i individens inre. Det är spännande och "lustigt", men inget som inte kan skakas av som något annat än att en slags surrealistisk "drömdimension" träder in i vaket tillstånd. 

Vid högre intag, däremot och med en sakral, seriös setting så tar något helt annat vid. Psykedelikan öppnar då upp "lager" av existensen som är fördolda för oss i vaket tillstånd. Dessa lager saknar slut, de pågår upp till oändligheten och vidare ändå och innehåller så mycket realitet att tar man bara dem med udden av seriositet så förstår man att den dimension vi kallar "verklighet" bara är den yttersta toppen av ett formidabelt isberg. Existensen är fullkomligt gigantisk och att det bara krävs några futtiga molekyler för att vi ska ges tillgång till allt detta säger något oerhört särskilt om vad vi faktiskt är. Vi är inte "människor", vi är inte "biologiska varelser", vi är ogenomträngliga Kosmos i miniatyrform som tar en manifestation som biologiska varelser av "gudomliga" skäl. Jag säger så för det finns inget sätt att uttrycka dem i ord. Vi kan kalla det för att vi är här för att "lära", vi kan kalla det för att vi är här för att ha "kul", men det stämmer egentligen inte - skälen är oändliga eller också inget alls. Vi är här för att vi är här. Vi är kosmos som är till för att det är det som är vårt varande - vi finns och vi är. 

Den psykedeliska erfarenheten ger också att vi är ett. De kosmos' som vår identitet består av är inte skilda från varandra. Allt är vävt i ett enda stycke och den illusion av separation som vi finner i vår dimension är en del av det spel som ett fysiskt verklighetsfält är till för. Det är ett skämt som vi spelar upp för oss själva för att det är så herrans roligt att missta alla händelser av seger och nederlag som spelas upp framför oss som faktiskt reella. Det är dem inte. Vi är. Vår gemensamma existens som vibrerar i ett oändligt tomrum i evigheters evighet är det som är den sanna Verkligheten och ingenting annat. Psykedelikan öppnar upp för den här förståelsen i expressfart och utan egentliga omsvep. Visst går det att krossas mot dessa insikter, undertecknad har i sanning råkat ut för det, visst går det att blunda för dess djup så mycket som man känner. Det är inget fel i det i sig, men om man inte förstår att vi är en gemensam existens som spelar upp ett gigantiskt drama, en illusorisk komedi, för oss själva så går det inte att förstå vad mänskligheten håller på med. Då är vi ett syndfullt släkte, skilt från Gud, som river upp själar och världar, sänder plåga och dom över varandra gång efter annan utan hopp om annan räddning än paradoxala gudamyter som vi inte kan leva ut i praktiken hur gärna vi än vill. Utan psykedelikan blir mänskligheten en sorglig köckenmödding som saknar svar, som hellre borde utplånas av kärnvapenkrig än att få fortsatta en dag till. Den bilden är inte sann, ingenting som händer här kan hota den evighetsexistens som alltid är vår och som vi aldrig kan förlora. 

Det spelar inte ens någon roll att den psykedeliska erfarenheten utspelar sig i "hjärnan", att det pågår i ens eget sinne. Så mycket rimligare. Ultimat sett är existensen ett solipsistiskt skådespel som var och en av oss är med om. Din uppfattning om vad verkligheten är, är den enda uppfattning som existerar, såklart då att porten till den fulla förståelsen om vem du är finns tillgänglig i ditt eget medvetande. Det är inom dig som alla dessa lager av existens bor. Det är inom dig som myterna, utomjordingarna och de parallella universumen har sitt varande. Inte du som en biologisk människoapa utan du som kosmisk agent, du som den kosmiska varelse som har valt att ta sin gestalt som denna människovarelse. Det finns ingenting annat än summan av alla dina erfarenheter. Inte ens du själv kan ta ifrån dig den sanning som det innebär. 

Jag säger det här med sådan säkerhet för den psykedeliska erfarenheten är öppen för alla, oaktat tro, ras eller tidevarv. Det här har urbefolkningar, greker lika mycket som sextiotalets hippies upptäckt med samma häpnad och vördnadsfulla eufori. Det här upptäcker människor världen över för varje dag som går. Ingen kan skydda sig från alla de kategorier av psykedelika som existerar. Det må så vara att inte alla kan tränga lika långt in i den psykedelika sfären på en enskild substans, men jag har inte upptäckt någon i litteraturen som uttrycker att de inte har upptäckt något av det jag beskrivit ovan när de rest i psykedelikans trakter. Det finns bara inte, psykedelikan är fullkomligt demokratisk och saknar reservationer för vem du antas vara i din dualistiska natur. Förstås spelar våra dualistiska egon in hur vi sedan ser på och tillämpar psykedelikans insikter, men det tillhör spelet, dramat som vi agerar ut i denna dimension. "Lagrens" realitet och den omedelbara insikten om att vi alla hör ihop för alltid, evinnerligen går det inte att värja sig emot. 

*

Dessa insikter är sedan också vad jag hittar i religionernas olika skepnader, där nästan alla har kommit att avsäga sig psykedelikan som metod och verktyg. Istället vill man på andra sätt arbeta en fram till nondualismens klarhet och jag kan sympatisera med "den långsamma vägen" på många sätt, men ett med denna väg är jag oerhört kritisk till: Religionen klarar inte av att värja sig mot dualism, mot stamkrig och löjliga identitetsprojekt. "Här ensamt är frälsningen" hit, "Endast på detta sätt når du sann upplysning dit" och så fortsätter man delta i spelet, med enbart läpparnas bekännelse att man vill hitta in och leda andra till Guds verklighet. Det är ett skandalöst hyckleri varje gång religioner talar om kärlek och frid i ena läget och samtidigt skiljer bland människor i andra. Det finns skäl för allt detta, säkerligen, men det är ändå därför jag inte kan sluta älska den "snabba vägen" som bruk av psykedelika innebär. Psykedelikan är alltid en atombomb in i ditt dualistiska projekt och tvingar dig att ta in och relatera till fullheten av din existens. Du har ingen annan möjlighet. Människor kommer alltid kunna värja sig mot Kristusvisioner och nondualistisk teori i olika omslagspapper, med den omedelbara erfarenhet som ges oss i psykedelikan är det så oändligt mycket svårare att bygga försvarsmurar mot. Det går, men inte utan att förneka naturen av sitt eget inre. 

Vi måste hitta ett sätt att föra denna sfär tillbaka från lagens utmarker. Ja, jag förstår att nondualism måste vara tabu, måste vara svårbegripligt och hållas på avstånd. Om alla blir nondualister försvinner vår lek, vårt spel, men kära omvärld: De flesta av oss är trötta på det som pågår nu, trötta på hysterin och det löjliga lidandet. Låt oss använda den säkraste medicinen som finns för att få oss att komma till oss själva igen. Det är rätt tid nu.  

Slaveriet

Frågan om slaveri har alltid varit ganska stor för mig. Det var faktiskt den första apologetiska frågan jag ställdes inför. Någon på ett forum deklarerade sig som ateist eftersom den kristna etiken vilade på en gudom som sanktionerade slaveri. En lag som reglerade detta fenomen och flertalet episoder där israeliterna plundrar och förslavar sina grannfolk med Guds tänkta välsignelse. "Hur kan du tro på det här?"

För mig var det konstigt för redan som ung så stod det klart för mig att ett av Bibelns starkaste teman är frigörelsen från slaveri. Ett av de bibelställen som fångade mitt unga sinne lättast var berättelsen om Mose och slaveriet i Egypten. Seriebibelns bilder på fångvaktare som piskar judiska arbetare av herrans lust borrade sig in i mig. Bibeln är tydlig med att den avskyr tyranni, avskyr orättvisa herrar som behandlar svaga som livlösa ägodelar. Förnekar man det så läser man Bibeln på Fans vis, vilket man får, men det är inte särskilt rättvist. 

Ändå finns sanktionerandet där, ändå finns uppmaningarna om folkmord, utrensning och förslavande av andra. Ja, det gör det absolut, men låt oss gå framåt. För, som en av mina mest återkommande apologetiska poänger alltid var, som kristna tror vi inte på Torah, vi tror på den gestalt som belyser Torah och gör den möjlig att förstå. Vi tror på Jesus Kristus och det är något annat än vad Lagen vill säga enbart i sig själv. 

Med Jesus så kommer en ny förståelse, en ny förståelse som inriktar sig på enhet. Det är helt sant att inte heller Jesus försökte sig på att avskaffa institutionen slaveri, Jesus började ingen social revolution eller satte igång att utrota fattigdom och svält. Istället gav han oss tillgång till nycklar som längs med tiden kom att sätta igång impulserna som fick allt det där att hända. Genom Kristus ges den kristne ett nytt sätt att förstå världen, redan innan den har blivit förändrad. När Paulus slår fast att män, kvinnor, judar, greker, slavar, fria är ett i Kristus är detta inte bara en fin tanke utan själva centrum av den frigörelseakt som Jesus Kristus innebär. Kategorierna står kvar, de finns fortfarande där, men Kristus verklighet har trätt in i den gamla.

Och det här tror jag är en så viktig poäng. Ju mer min andlighet mognar desto mer förstår jag att det Bibeln och religionen gör är inte så mycket att vara ett medium åt en distanserad gudom utan istället är de ett försök att beskriva verkligheten så som den faktiskt är. Det finns män, det finns kvinnor, det finns rika, det finns fattiga, det finns fria, det finns slavar. Det finns ingenting vi kan göra åt det - dessa kategorier är en manifestation av vad verkligheten är i sig själv. Om vi hänger oss åt att försöka riva upp kategorierna - i tron att de är källan till vårt lidande och våra tyranniska tendenser - så kommer vi snart att finna att vi bara skapar nya där samma strukturer snart tar form. Det är där därför, som jag ser det, Bibeln inte slösar tid på att försöka få dem att försvinna, men ideligen tjatar om att vi ska behandla änkan, den faderlösa och främlingen på ett värdigt sätt. Det är där det finns en förändring värt namnet. Om du ser på alla runt omkring dig, de som är dig lika likväl de som är dig främmande, som om de vore en del av ditt väsen, som om ni delar samma kropp - då kan du förstå vad kärlek vill säga. Kristendomen vill mena att verkligheten har tagit skepnaden av Kristus och det är genom honom och hans mönster vi ska kunna förstå det vi ser runt omkring oss. Gör vi inte det kommer vi bara springa runt i cirklar i vår iver att försöka skapa en förändring. 

Se på den värld vi har idag. Vi har avskaffat institutionen slaveri och förpassat ordet till historiens skräpkammare. Likväl upplever de flesta av oss att vi lever i strukturer av tvång och förtryck. Dessa strukturer ser olika ut beroende på vilka ideologiska glasögon en bär, men det är samma mekanismer i spel: Det finns dem som är herrar och det finns dem som behöver böja knä. Vi försöker därför utrota rasism och sexism ur alla våra institutioner, vi försöker köpa fair trade och lagstifta om arbetsvillkor och lön, vi försöker allt vi kan att jämna ut spelplanen och få kategorierna som gör oss ojämlika att stiga åt sidan, men det hjälper liksom inte. Kategorierna finns kvar, orättvisorna slutar inte härja över vårt samhälle. Vi kommer inte undan.

Bibelns tradition ser på allt detta med medlidande vill jag tro. Det är inte så att det är något fel på våra intentioner och impulser, men kärnan till problemet sitter någon annanstans än i själva kategorierna. När vi bygger upp tillvaron till att vara en dualistisk kamp mellan två kontrahenter som är dömda till att antingen vara vinnare eller förlorare sinsemellan så blir den enda lösningen till "förlorarnas problem", att det finns människor som lider och drar korta strån i existensens lotteri, att utrota kategorierna helt och hållet. Detta går inte. Existensen består av högt och lågt. Av entiteter som har en högre, styrande roll och de som har en lägre och betjänande. Se på vad du vill och du kommer hitta det här, att försöka utrota detta "system" är att förklara krig mot själva existensen. Lycka till, kära vän. 

Kristendomen föreslår istället att se Kristus, existensens konung, i allting du ser. Den fattige, förtryckte, förslavade har inte en sorglig, misslyckad tillvaro utan själva Konungen bor också i dem. Lika mycket som existensens Konung bor i det stora, det mäktiga och ärofulla så bor Han i det lilla, det försmädliga och bortglömda. Genom Kristus hör allt ihop. Det är när vi glömmer det här som vi far illa. Det är när vi i rädslan bygger murar om vår rikedom och värdsliga frihet som vi tror att det bara är i det upphöjda som existensens Konung kan finna sitt godkännande. Det är inte så och det är därför som Jesus uppmanar så starkt till fattigdom och enkelhet. När du lever det låga livet, när du har ditt sinne i underjorden, det är då du kan se att Kristus inbjuder allt till sin existens. Det behövs ingen förändring, det behövs ingen uppsträckning eller omkullkastande av hierarkierna. Allt i varje hierarki är redan omistligt inbjudet till Konungens gästabud. 

Och det här är är mitt svar till slaveriets problem i Bibeln. Bibeln är inte intresserad av att utrota slaveri för slaveriets mekanism är en del av Verklighetens varande. Bibeln kan skildra att Gud är med i plundringar och folkutrotande för att... Han faktiskt är det. Det kan vara svårt att smälta, men Gud skyr inga kategorier, inga handlingar utan deltar i allt i existensen med samma inlevelse. Skillnaden mellan Guds verklighet och vår är att Gud aldrig går in i dualism. Gud är alltid lika mycket den plundrade som den som plundrar, han är den som svingar svärdet och den som klyvs utav det. Vi ryggar inför en sådan insikt, men i enhetens tecken så försvinner dess problem undan för undan. Slaven är lika mycket del av Guds rike som någonsin slavägaren, ja den förre får inbjudan först av dessa två, men det finns egentligen ingen poäng med att kalla Slaven för någonting den inte är. Hierarkin försvinner inte bara för att vi ideligen uppfinner nya termer för dess innehåll. 

Jag tror inte det är fel att sträva efter jämlikhet och jordisk frihet för så många som möjligt. För att vi ska förstå kärlekens budskap behöver vi känna att vi lever i en värld som är oss uthärdlig, men om vi missar poängen med enhet, vill jag mena att allt är förgäves. Om den andre inte erkänns av oss som vår broder och som vår granne vid existensens gästabud så spelar det ingen roll. Då kommer aggressionen, rädslan och kriget överleva in i vårt skapade Utopia. Det är bara i enheten som Guds rike existerar, inte i att hierarkierna försvinner från vår medvetna blick.      

Enhet är allt, kärlek är allt, i sådant mått att ett liv i slaveri och fattigdom inte spelar någon som helst roll så länge man har kvar sin enhet med existensen och i Gud. Det är det sant revolutionära med tanken om Kristus.

Fundamentalisten - Någon sorts förklaring

Jag har konverserat en smula med fundamentalister det senaste. De har korsat mina vägar digitalt och det har fått mig att fundera. Ni förstår, jag "avskyr" denna grupp på det sätt jag gör för att om inte jag hade lyssnat till vissa människor, om inte jag hade utsatts för vissa nederlag och vidtagit vissa åtgärder därefter så hade jag varit en av dem. Mer och mer frustrerad givet att mitt handikapp varit fastmonterat på samma sätt som nu, men mitt tänkande hade varit deras. Mina positioner där dem står. Egentligen avskyr jag faktiskt inte fundamentalisten, de frustrerar mig på sätt jag närmast finner lustigt, för i grund och botten så vill jag mena att jag förstår dem och jag skulle vilja beskriva en tankebana som demonstrerar, om så bara för mig själv, att det är så.

Som jag ser det så är den vuxet religiösa personen i  den moderna världen religiös av ett skäl och ett skäl endast. Det skälet är erfarenhet. Erfarenheten kan komma i alla möjliga skepnader - från en subtil nostalgi till ens uppväxts sammanhang till olika former av klanger, längtor eller väldofter som den religiösa finner när den interagerar med sin tro till fullblommiga mystiska upplevelser som drabbat henne i olika stadier av sitt liv. Allt kan ändå sammanfattas i att de är en erfarenhet, ett spektrum av livet som behöver någon slags förklaring, någon slags modell. 

Denna modell hittar den religiöse i sin tro. Religionens skrifter och tradition blir viktiga för den religiöse eftersom de kan berätta och beskriva för den religiöse vad hon varit med om och förmår sedan att förklara på olika sätt hur hon kan använda sin erfarenhet för att gå framåt i sitt liv och kunna förstå sin omvärld. Utan religionens förklaringsmodeller förlorar den religiöse grunden för sin erfarenhet och det går inte. Det är viktigare att vara i ett kanske kantigt och konstigt system än att inte ha någon modell alls för sina erfarenheter, som många gånger kan vara det mest centrala som finns i deras liv. 

Såhär är det inte för alla. Vissa bryr sig inte så mycket om den erfarenhet de varit med om eller har inga problem att hitta alternativa förklaringsmodeller utanför sin religiösa sfär. Dessa människor slutar inte sällan vara religiösa, de blir ateister eller konverterar till sammanhang de upplever inte ha samma problem som den religion de kom ifrån. Detta är förstås inte fel på något sätt, men det är inte dessa människor jag vill tala om. Istället vill jag försöka behandla dem som stannar. De som sväljer den kognitiva dissonans de börjar hitta i interaktionen med sin religion och gör dess förklaringsmodeller till det mest styrande i deras sätt att möta sin omvärld. Med dem händer någonting. Traditionen och skriften förvandlas till någonting som belyst och gett namn åt deras mystiska erfarenheter till att bli oantastliga heliga sanningar. Alla och allting som utmanar dessa system blir existentiella hot, de blir onda, de blir någonting det är okej att agera kärlekslöst mot eftersom, ja, dessa motståndare försöker ju bryta ner det som på så många sätt förklarar hela verkligheten som den nu är.      

För fundamentalisten så klivs här över en gräns. Det som en gång undervisade henne om vad hennes mystiska erfarenheter betydde och hur de kunde förstås, har nu blivit något som definierar vad erfarenheten består av och vill säga. Richard Rohr liknar dessa element vid en trehjuling. Skriften och kyrkans tradition, för förstås är det kristendomen vi främst talar om, är tillsammans med individens erfarenhet av det gudomliga det fordon som för den kristna framåt i ens religiösa identitet. Var gång kristendomen hamnar snett och låter sig bli ett kärlekslöst skal till system så är det för något annat än erfarenheten tillåts bli det hjul som kommer längst fram. Skriften och kyrkans tradition är nyttig för att den understödjer, belyser och förklarar den erfarenhet som kristna får med sig genom att leva med Gud under en kristen skepnad. Dessa hjul kan aldrig driva en levande andlighet, de saknar förmågan och har aldrig menats att kunna lyckas med något sådant. Det finns en frireligiös klyscha som lyder "Kristndom är ingen religion, det är en relation" och även om den sentensen har sina egna brister så pekar den på något mycket viktigt: Det kristna livet går verkligen ut på att ha en direkt relation med det gudomliga och därigenom leva en ny form av liv. Ett liv som kristen ska vara något väsensskilt annorlunda än om tron inte hade funnits där och det är ett allvarligt missförstånd att tänka sig att en specifik bok, hur välskriven och vis den än är, eller en samling lärare av denna boksamling ensamma kan bringa fram detta väsensskilda liv. Det kan de inte. Kristendom utan botten i erfarenheten är bara en ideologi med antika rötter, ideologier kan diskuteras, vändas upp och ner och förnekas, av såväl den religiöse på egen hand eller av de hon möter i sin omvärld. Det är bara ord, doktriner, luft och aska utan erfarenhetens liv. 

Erfarenheten är något annat. Erfarenheten är alltid på riktigt, för individen omistligt verklig och om än svårförståelig eller märklig så alltid något som klingar av sanning som - om individen försöker förneka eller trycka ner den - om och om igen kommer göra sig påmind tills dess budskap och mening blir tagna på allvar. Problemet med den äkta erfarenheten, särskilt för Fundamentalisten, är att den saknar gräns. Det gudomliga bryr sig inte om våra doktriner och vad våra läromästare säger. Om de är baserade på klarhet och kärlek så kommer erfarenheten ofta rimma och kunna bli förstådd via dessa verktyg - och det är också vad jag tror och erkänner - men när som helst så kan erfarenheten leda en utanför ens trygga domäner och gränser och då gäller det att ha modet att våga följa med. Erfarenheten måste få leda. Den måste få ta initiativet och vara det som är i första prioritet för den religiösa, det är vad hennes tro handlar om. Att få ständigt mer av det gudomliga, i alla dess former och vart den än leder. Om motivationen är någon annan så är det ärligt talat bättre att ty sig till andra sorts intistitutioner, identiteten religiös eller andlig behövs liksom inte. Det är inte vad man faktiskt vill syssla med. Kom ihåg här att det fortfarande är viktigt att använda sig av de två andra hjulen. Den visa tron behöver fortfarande förstå sina erfarenheter i ljuset av vad skriften vill säga och hur dess läromästare lärt sig att tolka den. Erfarenhet som går i blindo är sårbart för mindre klara doktriner och läror och kan ge den religiösa ökad risk för förvirring längre fram på vägen. Stöd är ingenting oviktigt, det vore högfärd att tänka sig annorlunda. 

*

Med detta utlagt skulle jag vilja göra en utvikning och förklara hur jag har kommit att se på Skriften, "Guds ord" idag. Denna textsamling. Bibeln, har jag sett så oerhört många perspektiv på. Jag har blivit utsatt för så många som kallat den en samling skitsnack och dravel, lika mycket som jag sett människor som behandlar den så upphöjt att den blir en avgud och ett monster. Jag har sett människor förvandla sina liv genom att låta sig präglas av dess budskap och jag har sett människor, min bästa vän bland andra, förstöra sina liv totalt genom att låta dess ord bli viktigare än vänskaper, familjerelationer och sin egen välfärd. Vad är detta andliga verktyg för någonting? Hur kan det vara så starkt och samtidigt så lätt att behandla som en antik sagosamling? 

Bibeln är en samling böcker. Skrivna av människor för andra, specifika, människor. Inget mer, inget mindre. I dessa böcker som spänner över flera århundraden så diskuteras begreppet Gud. Gud är en karaktär i dessa böcker, han gess epitet och karaktärsdrag och han ges mängder med agens. Denna Gud-karaktär agerar olika i olika böcker och ofta till synes på ett motsägelsefullt och motstridigt sätt. Detta är naturligt, för det vi ser och läser om är en pågående diskussion. En diskussion som vill försöka få fram svar på vad verkligheten handlar om. Ingen bok har det fulla svaret (utom möjligen Psaltaren, men denna diktsamling för Bibelns diskussion i koncentrat med sig själv. Sidnotering: Om du vill förstå Bibeln, lär känna Psaltaren) utan det är en böljande undersökning där vissa böcker trycker på vissa poänger, medan andra undersöker något annat. Så håller det på tills vi når fram till evangelierna, epistlarna och uppenbarelseboken. Ingenstans har någon moralisk propaganda malts fram, ingenstans har en enhetlig sanning kondenserats utan diskussionen om Gud och vad verkligheten vill säga har hela tiden varit i fokus. Förstås har människor under seklernas gång lyft fram böckerna ur Bibeln som auktoriteter och lagt krav och börda på varandra med dess hjälp, men detta fenomen kommenteras av andra böcker. Biben som helhet är medveten om problemen med felaktiga tolkningar och användande av dess innehåll, diskussionen böckerna för med varandra tar upp dessa problem. 

Det som sedan händer är att vi, i tidens slutskede när alla böcker lagts till kan konstatera någonting. Denna långa diskussion har nått fram till någonting. Den har kunnat uppenbara sanningar om Gud och verkligheten som är för djupa för att ignoreras. Böckerna, Bibeln blir Skriften. Skriften har förmågan att ta in allt som diskussionen handlat om och komma fram till slutsatser. Det går att via dess långa samtal att veta någonting om Gud och hans skapelse. Utan dess slutsatser, som tar hänsyn till diskussionens helhet, så är inte Bibeln Skriften. Den är bara antikt "svammel" som inte kan ge andra insikter än om hur specifika författare och specifika folkgrupper såg på vissa begrepp och fenomen. Inget mer. Helheten är Skriften. Utan helheten har du bara luft och aska i alla dessa myckna ord. 

Skriften är inte ens Guds ord. Skriften lyfter fram Guds ord och gör det hörbart för individen. När den troende ledd av Skriftens slutsatser möter Bibelns böcker så kan hon se Guds ord i till och med enskilda passager och verser och de insikter som Guds ord ger kan transformera liv och världar - vilket vi också ideligen sett. Skriften öppnar upp för Erfarenheten att "göra sin grej" och forma den troendes liv, men utan Skriftens sanna slutsatser så kan Bibeln lika gärna bli ett svärd. Då kan dess märkliga passager och ibland vidriga verser bli något som används för kärlekslöshet och aggression. Då kan tyranni, småsinthet och hat flöda ur dess ord. Bibeln är farlig, den är extremt potent och utan en djup förståelse av vad Skriften - dess helhet- vill sägas ska den bara användas med yttersta varsamhet. 

Det är här Traditionen kommer in. Traditionen erbjuder årtusenden av tolkningar av Skriften som alla löper i en enhetlig förståelse av vad dess slutsatser vill säga. Traditionens erkända läromästare, kyrkofäderna och helgonen, motsäger aldrig varandra. De belyser bara olika  slutsatser och lyfter fram olika vägar att praktisera dess budskap. Traditionen ger också en uppsjö av historia där det går att studera båda de goda verkningar som en genuin förståelse av Skriften ger som resultat och vilka faror och djupa misstag som går att göra när man missförstår eller inte använder den "kristna trehjulingen" på rätt sätt. Kyrkans historia är omistlig, trots dess blod och svärta, för att den pekar på de faror och diken som finns längs vägen och för att den lyfter fram alla de löften som det gudomliga vill infria för en när man vågar - trots farorna - att följa dess väg. Erfarenheten leder, men utan Skriften och Traditionen så är man tvungen att gå utan lykta eller ledljus. Det är ingen särskilt god idé. 

*

Allt det här har Fundamentalisten svårt att förstå. Det är inte så att Fundamentalisten inte ser att det finns slutsatser och grundläggande poänger i det hon erkänner som Skriften, men hon är så förbländad av bokstaven att det jag kallar för en löpande diskussion i Bibelns böcker istället blir lagar, självklarheter och ja... avgudar. Om hon sedan blir konfronterad med de myckna fel, brister och misstag som finns i Bibelns böcker så blir hon lätt vansinnig eller strikt förnekande. Bibeln blir ofelbar, istället för Skriften, och det som är skrivet av människor för människor blir istället dikterat av Gud till hela kosmos. Och det stämmer inte. Jag erkänner att Skriften är ofelbar i den meningen att jag erkänner dess slutsatser som sanna, men dessa slutsatser hittas via en väg kantad av märkligheter, missledda uppfattningar och rena faktafel. Det gör ingenting, det är till och med djupt sympatisk. 

Fundamentalistens förvirring fortsätter sedan när hon tittar på traditionen. Nu blir alla de kyrkofäder, helgon och läromästare som inte belyser och lyfter fram hennes bokstavliga tolkning delaktig i det fiendskap som alla utanför hennes förståelse redan besitter i förhållande till hennes Bibel-avgud. Alla de i historien som inte brytt sig så överdrivet mycket om Bibelns böcker, men låtit sig ledas och transformeras av Skriften blir suspekta och farliga och fundamentalisten kan inte höra hur deras liv och budskap genljuder av Skriftens klang även om de gör för henne främmande val eftersom Bibel-avgudens budskap är så enkelt. Det måste det vara för att inte krossas under sin egen motsägelsefullhet. Det ena fenomenet kan inte existera, det andra fenomenet är tvivelsutan synd och femtioelva uppfattningar är heresier, annars går allting sönder. Hon projekterar sedan beteendet till alla oss andra, vi som ivrigt följer Erfarenheten vart än den leder, trygga med att ha Skriften och Traditionen som stöd och vägledare. Det blir vi som blir de ovisa och dåraktiga, som i förvirring går utanför de godkända gränserna. Visst gör människor med min läggning också misstag och fel, men Fundamentalisten ser inte sin egen bjälke när hon skäller på de flisor som finns i vårt beteende. Fundamentalisten skapar fiender inte bara utanför, i de okristnas och hedningarnas domäner utan skaffar dem också i flertal inom sitt eget hem. Till slut är det bara hon och hennes arma likar kvar, i ett avgränsat samfund eller avskuren församling och de kan inte annat än att manifestera ett kristet liv som går rakt och tvärs emot allting Jesus ville förmedla: Enhet, förlåtelse och gränsöverskridande kärlek. Fundamentalisten klarar inte av att leva efter det, hennes egna avgudar och inrutade system är alldeles för stora. Hennes rädsla alldeles för stark. 

Det är ganska sorgligt.

*

Puh. Jag vet ärligt inte om jag lyckats med mitt uppsåt. Nog för att dessa tankar behövde tänkas och att jag verkligen har försökt förstå Fundamentalisten, men det känns ändå som jag har gjort det på ett pekfingrande avstånd. "Såhär gör du och inte jag och du borde ändra på dig snarare än förr". Det är inte min mening. Fundamentalisten får gärna bete sig som hon gör till sina döddagar, det är allt i Herrens händer, men jag hoppas det är någonstans förståeligt via min genomgång varför Fundamentalisten blir så kärlekslös mot sin omvärld trots att det hon vill tro på handlar om kärlek i bredd och djup. Fundamentalisten är rädd för att förlora källan till sin erfarenhet, och jag vet bättre än de flesta andra hur förståelig denna rädsla är. Erfarenheten av det gudomliga är så viktig och går så djupt i ens varelse att det går att offra allt, också Kärleken, för att den inte ska tas ifrån en. 

Om jag kan uppmana till något så skulle det vara att när du möter en fundamentalist, försök få den att förstå att du inte har intresse att ta ifrån den några erfarenheter - det kan du ändå inte. Dess erfarenhet av det gudomliga är hennes och bara hennes, men om det går, få henne att se att du också har en sådan. Att du också har förklaringsmodeller för det du erfarit och att du inte är intresserad av att förlora dem lika lite som du vill bryta ner något värdefullt som hon besitter. Om du inte är fundamentalist är du inte rädd på samma sätt som denne, få Fundamentalisten att förstå att du inte är ett hot mot erfarenheten. Mot hennes idéer, tankesystem och världsuppfattningar, ja kanske, men i de frågorna är vi alla aningslösa apor i vilket fall som helst. Vi vet ingenting. Det må vara läskigt, men det är också avväpnande i mötet med andra resenärer i denna dimension.

Vi är alla i den här soppan tillsammans, vi borde kunna mötas i det.      

Kristusvisionen - En bultande appell till kyrkan av idag

I inläggen om mönster har jag använt ordet Kristusvisionen mindre och mindre oförsiktigt och jag tänkte lägga ut texten på vad jag tänker mig att det ordet innebär i några olika utsträckningar. 

Jag använder ordet vision om Kristus för det är vad han faktiskt är. För alla utom en skälvande första generation som såg honom i köttet före och efter uppståndelsen så är Jesus Kristus någon man möter via hörsägen och vars budskap sedan väcker något av kraft i en. En klang, en väldoft, en vibration som sedan växer ut i olika former av relation. Även om reaktionen, gensvaret är negativt så är det på samma sätt även där. Jesus Kristus provocerar en, antingen genom hans absurditet eller genom att de som säger representera honom väcker avsky eller förakt hos en. Likafullt är det något av en vision, något man bara ser intuitivt framför sig, som framkallar alla dessa reaktioner. 

Kristusvisionen är som begrepp användbart för mig eftersom det jag ser i kyrkans och västs historia är ständiga verkningar och effekter som har något särskilt i sitt centrum och jag vill mena att detta centrum är just Kristusvisionen. Berättelsen om Jesus Kristus är inte bara en i mängden av antika myter som handlar om gudasöner som utför hjältedåd, hängs på trädpålar och genomgår en övernaturlig metamorfos för att återvända från underjorden. Berättelsen om Jesus Kristus är speciell för att den tar, du kan säga plagierar om du måste, ett koncentrat av människans mest kraftfulla myter och placerar dem i en historisk kontext, ger myterna en särskild tid, en särskild geografi och faktiska människogestalter i huvudrollerna. Berättelsen om Jesus Kristus är speciell för att den inte rör sig i existensens övre, konungsliga skikten utan tar sig ner till realitetens domäner och låter en bondtölp från en obetydlig provins som blir torterad till döds i skepnad av en brottsling vara den som vinner de mytologiska segrarna och får bli krönt som kosmos härskare. Berättelsen om Jesus Kristus är speciell för att den är en skandal, obegriplig att förstå, men tack vare Jesu natur och exempel så oemotståndlig för skaror av människor att gång på gång återvända till. 

Det är inte bara det att berättelsen om Jesus Kristus är att placera myten in i historien på ett sätt som aldrig gjorts förr, Jesus Kristus har också en sprängkraft för att i och att runt honom så presenteras en bild om vad samhället och det mänskliga samlivet skulle kunna vara. Hos Jesus Kristus finns ett budskap om vad kärlek och frihet är som ingalunda är unikt för den kristna traditionen men som tillsammans med mytens mekanismer skapar visionen, som inte finns tillgänglig på annat sätt än i versionen om Jesus Kristus. Kristusvisionen blir ett mönster som tränger in bakom ens försvarslinjer och får en att omvandlas på djup man inte ens kände till att man innehade. 

Det här är viktigt för det är det här är vad vi ser i historien. Det spelar ingen roll att människan vaknade upp etiskt och förnuftsmässigt på ett nytt sätt i Axelperioden runt femhundra före Kristus. Det spelar ingen roll att nobla tankar finns i mängd i traditioner runtom i världen. Det är Kristusvisionen som fick historien att börja förändras på allvar. Vi räknar vår tid efter Kristus för efter denna visions intåg så blir ingenting sig likt den ena dagen efter den andre, allting är i ständig omvälvning efter att apostlagenerationen planterat dess frön. Från att ha varit ett släkte som strävar efter att bevara den värld vi hittar hos våra förfäder så har vi gått till att söka forma om den värld vi ser omkring oss till att fungera och vara på ständigt nya sätt. På helvetiskt mycket gott och ont, men jag vill mena att det är Kristusvisionen som är källan och navet till detta nya sätt att förhålla sig till verkligheten. 

Jag tar upp det här för jag tycker mig ana att det kan ge ett alternativt sätt att förhålla sig till sådant som ortodoxi. I ortodoxin har kyrkan ansträngt sig att formulera den baslinje som täcker det budskap som går att hitta från de människor där Jesus Kristus inte bara var en vision utan en levande lärare, vän och som i deras åsyn gång på gång bröt mot existensens lagar. De kunde på ett annat sätt än alla andra förstå vad det som skulle bli Kristusvisionen egentligen vill säga och betyder och det är enbart via deras budskap som det går att möta Jesus Kristus överhuvudtaget. Ortodoxi är gott och väl, det är viktigt att formulera den kärna som man inte utan att kliva över gränser ska kunna förneka finns i apostlarnas budskap om Jesus Kristus, men vi ska också kunna konstatera att existensen av ortodoxi ingalunda gör att kyrkan får monopol på Kristusvisionen i sig själv. Kristusvisionen är verksam och drivande oavsett vilka gensvar den orsakar. Alla sätt att brottas med och försöka praktisera det man uppfattar strömma från Jesus Kristus är del i denna gigantiska, i princip allmänmänskliga process. 

Jag vill mena att även om heresier kan vara problematiska och viktiga att bekämpa på olika sätt så är de från kyrkans perspektiv fortfarande våra. Allt från gnosticism, arianism, Islam, Swedenborgianism till ren och skär ateism i kyrklig avförtrollningsiver är reaktioner och strömningar som har Kristusvisionen som sin främsta källa och ursprung. Om kyrkan stänger sina väggar och enbart lånar sitt fokus till sin egen ortodoxi och det som klarar av att dansa inom dess gränser så stänger hon ute förståelsen av den gigantiska gestalt hon faktiskt är. Det som är verksamt genom Kristusvisionen transformerar ständigt liv, grupper och i förlängningen världen på sätt som det kräver stora ansträngningar för att ens försöka få grepp om. Det är inte så att vi kan förstå Kristusvisionen. Den var på många sätt en atombomb rätt in i ett samhälle  som inte hade medvetandekapacitet att hantera någonting av det och vi har fortfarande inte kommit särskilt mycket längre med att växa upp ur den kollektiva medvetandeslummer vi så länge befunnit oss i. Kristusvisionen väcker oss, får oss att inse att vi vill ha och är ämnade för ett annat liv och en annan värld och handfallet försöker vi implementera dess principer och jobba med det kaos som Kristusvisionen orsakar i vårt inre - men vi gör det utan att förstå, utan att kunna se med någon större klarhet.  

Historien visar att vi sällan lyckas särskilt bra. Diskrepansen mellan vår förmåga att förstå och Kristusvisionens förfärliga potens kastar oss ideligen i olika diken vars konsekvenser ofta blir såväl mörka som blodiga, men vi kan inte förmå oss att glömma Kristusvisionen ens om vi hade velat. De som i någon mån lyckas, tänk fascister, känner vi inte längre igen som människor. Kristusvisionen, hur omöjlig den än tycks vara att se förverkligad i en levnadsbar dimension, är för de flesta av oss vackrare än livet självt. Närmast rimligare än det som vi går igenom här. Kom ihåg att Kristusvisionen på intet sätt är liktydigt med definierad kristen tro, de flesta som processar dess innehåll och värde gör det utanför kyrkans domäner och utan någon särskilt tydlig plan. Det bara sker med dem eftersom det är i Kristusvisionens tecken mänskligheten kommit att i sina ideal försöka forma sitt liv. 

Och det är här jag, trots allt, tror att kyrkan har en central att spela också i framtiden. Vi känner Kristusvisionen bättre än några andra. Vi vet om hur mycket den pekar på ens egen brustenhet och oförmåga lika mycket som den framkallar stordåd, skönhet och kärleksgärningar. Vi har kunskapen, lärorna och erfarenheten inristad i vår andlighets hjärtan och det är just därför också jag anser att det är så viktigt att vi inte sluter oss inåt inom fyrkantiga väggar när världen knackar på i sin förvirring. Ja, ortodoxi är viktigt. Ja, det är är centralt att bevara uppfattningar om frälsning som funnits hos kyrkan sen dess tillkomst, men det är minst lika viktigt att kunna se att Gud verkar på sätt som bryter alla våra gränser, regler och krav på vad verkligheten ska tillåta. Vill Gud frälsa världen genom en enkel man från ett simpelt ökenfolk så gör han det, vill han sedan använda ateister till att få bergen att flytta på sig och människan att slutligen gå på vatten så gör han det och vill han uppenbara sin sanna gestalt i strömmar av människor som sedan talar om honom i skepnader av heresier så gör han det också. Om kristna sluter ögonen och drömmer sig tillbaka till apostlarnas tid, då Jesus Kristus var annat än en vision, så förnekar vi Gud hela hans agens och det vore hejdlöst dumt. Gud är alltid större, Gud är alltid närvarande och det som finns i hans förmåga saknar varje form av gräns. 

Moderniteten har blivit mogen nu. Den har vaknat upp, gått igenom gigantiska trauman, läkt sig och insett att den agerar på sätt som är under dess värdighet. Den är beredd att nyktra till, komma till sig själv och förstå de underliggande fundament som är grunden för dess ageranden. Kyrkan måste vara beredd att möta sin samtid när den förutsättningslöst vill söka förstå vad det är den varit med om. Vi måste kunna vara beredda att släppa på vår egen prestige, vara beredda att förlora det som vi håller kärt och lita på att Herren går med och vet vad han gör i sin gigantiska process som mänsklighetens historia består av. Vi måste kunna leda människor till en sann förståelse om vad Kristusvisionen innebär på djup och bredd utan att banna dem för att de gör saker på fel sätt, på sätt Kyrkan aldrig gjort tidigare. 

Jag vill inte specifiera exakt vilka beteenden och tankemönster kyrkan ska våga släppa in på livet. Det skulle bara bli en lista på allting jag själv accepterar, brukar eller gillar, men min poäng är att det är så oerhört, oerhört viktigt att möta människor där de står, där de befinner sig och förutsättningslöst erbjuda den plats inför Guds tron som varje människa har rätt till - innan man uppfostrar, föreläser och tuktar i pastorlig förmaning och uppdrag. Allt har sin tid, först måste vi fullt ut kunna erkänna att Gud verkar också i människor utan att de först har läpparnas tro, att han verkar i människor som dränker sina liv i skenbar synd, att han verkar på sätt som slår sönder allt vi trodde var i hans rimlighet. Gud är aldrig rädd för det okända, konstiga och skeva och det är hög tid att vi som hans förtrodda barn också slutar vara det.

"Se, jag gör allting nytt". Ja, tänk om vi någon gång kunde våga öppna ögonen. 

Seger!

Verkligheten kan sägas bestå av fälten materia och information och interaktionen dem emellan. Denna definition stöds också av Daniel Dennett, nyateismens "överstepräst", och där med så går det nu att säga - så som Vanderklay triumfatoriskt utbrast - att materialismen 1.0 är död. Åtminstone den dödfödda stridsdebatten mellan trångsynt teism och förenklad materialism. Den är, 100%, inte kvar längre. Teismen har hittat ett språk som förklarar dess tankegångar på ett sätt som materialister behöver hitta ett nytt sätt att bemöta. 

För vad är synen på andlighet som teister förfäktar om inte ett sätt att förstå information och dess roll i att forma verkligheten? Information kan sägas fungera som den aspekt i verkligheten som formerar och strukturerar materialismens potentialitet in i objekt och konkret fysikalitet. Utan informationens högre och guidande instruktioner kan fysisk existens aldrig ta form. En kopp är en kopp för att informationen kopp instruerar atomer och vibrationsfrekvenser att ständigt reproducera sig efter den bild som koppen representerar. 

Det teister vill säga med den "andliga världen" är att det finns en sfär av verkligheten där information har en form av självständig existens, en himmel, varifrån vi människor kan observera den via myter och uppenbarelser och sedan finna sätt att agera ut dess upptäckter i den "verkliga" världen. 

Andlighet är enbart en rad hypoteser om hur information kan tänkas fungera och religion är dess metod att testa och etablera dessa hypoteser om de visar sig fungera, ha bäring i en levande verklighet. Varför är materialister så allergiska mot denna, för mig väldigt vetenskapsdoftande, metod?

För att tala med mitt språk här: I myterna och arketyperna så får människan möjlighet att identifiera mönster av information som har en förmåga att vara över tid. När individen sedan interagerar med dessa mönster, försöker agera efter dess linjer eller förstår sig själv i ljuset av dess förlopp så får hennes eget mönster förmågan att transformera sig själv över gränser som individen i sig själv inte har möjlighet att passera. Via myterna kan individen "bruka alkemi" i sitt eget inre och förädla strukturer av sig själv som kan vara så radikala att de utan problem kan sägas vara att "förvandla bly till guld". Detta är därför modernismen inte slutat älska berättelser, historier och allt som doftar av myt. Vi vet att vi som självständiga mönster behöver interagera med högre linjer av mönster för att inte sjunka in i oss själva. Livet utan berättelser, informationell magi, är inte värt att leva. Det skär sig mot vår upplevda känsla av verkligheten. För en som ser verkligheten som uppbyggd av serier av mönster är allt detta mer än rimligt.

Det är också varför sådant som affirmationer fungerar så väl som de gör. En individ består av informationen av sig själv och kroppens manifestation av denna information. Informationen om en själv utgör ens identitet. Var finns denna abstrakta identitet någonstans om inte i den himmelssfär som teister alltid pekat på. Från den punkten centrerar sig kroppen och agerar ut informationens instruktioner om vad individen ska manifestera ut i världen i form av tankar och ageranden. När man då praktiserar affirmation, så ändrar man via ständiga positiva budskap informationen som utgör ens identitet och när denna information ändras så ändras också, fullkomligt väntat, den manifestation som kroppen och dess sinne sedan lever ut.  Det här är inte konstigt, det här är inte flum, det är att se den manifesterade verkligheten för vad den faktiskt är och vill vara. 

I meditationen så praktiserar individen ett tillstånd där den frånsäger sig alla preferenser kring de mönster som rör sig inom sin egen sfär. Den ägnar sig enbart åt att observera rörelsen av sitt eget mönster och allt som påverkar det tills den når ett tillstånd av självständighet från allt detta. Individen träder in i varianter av Sadahti som är ett annat ord för... himlen. Platsen där informationen också har sin självständiga plats. Det är väl känt och dokumenterat vilka välgörande effekter meditation har för medvetande och kropp. Att vara i dessa tillstånd, att se sig själv och sin manifestation präglat av mönster av information som man kan ställa sig fri ifrån, betrakta och sedan implementera på nya sätt fungerar. Det är ingenting konstigt, det är vad verkligheten faktiskt är. 

Lika mycket med något som Placebo blir i denna förklaringsmodell så oerhört tydligt. Det räcker att individen ställer sig i relation till mönstret helande för att en materiellt overksam substans ska kunna utföra läkande effekter på den fysiska kroppen. Det är inte materian som gör någonting, det är informationsmönstret som individen lyckats applicera på sig själv på ett sätt som gör hennes kropp frisk. Det här synsättet förvandlar mirakel från något övernaturligt till något som är i balans med vad verkligheten innehåller. Mirakler står för de mönster som kan korrigera en brustenhet i individers egna mönster. Genom att få syn på ett övergripande mönster som kan förklara dess existens och väg framåt på ett sätt varken sinne eller kropp kan formulera rationellt så händer någonting och miraklet utförs. I min terminologi är mirakel de händelser där mönster "byter bana" från en tänkt kedja till en annan, drastiskt annorlunda. Det upplevs övernaturligt, men är inte mer konstigt än när en musiker byter melodi från ett ackord till ett annat. Det är fantastiskt att det kan existera, men verkligheten är fantastisk, att se på den med det mönstristiska/andliga perspektivet är inte att göra den konstig eller flummig utan mer naturlig än vad materialismen någonsin mäktade med. 

*

Förstås är inte allting, egentligen, över. Det finns mycket kvar att diskutera. Materialismens stora styrka är att skära bort flummigt dödkött och ta fram mekanismer som faktiskt ger de resultat vi vill ha. Varför fungerar inte placebo konsekvent? Varför upplevs mirakel vara så sporadiska att de går att förneka? Vi andliga har många svar, men vi förstår inte allt - vi behöver fortfarande hjälp. Det Upphöjda Mönstret har förmågan att bryta alla våra föreställningar, men i de paradigm av mönstret som vi befinner oss i så kan vi veta att det finns konkreta svar att finna. Vad är det som pågår? Jag hoppas att den nya förståelse av relationen mellan information och materia som spinner ut från våra digitala tankesmedjor snart ska kunna ge möjligheten till en uppsjö av nya svar.  



    

Reflektion över Tim Hollands "Dominion" - En historia om reformationens kraft och svaghet

Jag tycker mig ha en ganska god förståelse av kyrkohistoria, men efter att ha läst Tim Hollands Dominion: How the Christian revolution changed the world om kyrkans och Västs kullturella historia så är det ett begrepp som jag insett att jag inte förstått hur oerhört centralt det var för det som blev kyrkan: nämligen reformatio. Reformation.

*

När kyrkans första generationer begav sig ut i världen för att göra "alla folk till lärjungar" så var det med en distinkt övertygelse i ryggen. Herrens dag är nära, Jesus, deras mästare och herre skulle snart återvända från himlarna och tills dess var det av vikt att forma så mycket av världen till hans likhet och gillande så att inte allt behövde svepas med i den kosmiska vrede som väntade. Sagt och gjort, med en sällan skådad iver så konverterade dess första kristna människor från alla folkslag och samhällsgrupper in till kyrkans liv. I kyrkan fanns nämligen inte rik, fattig, man, kvinna, jude, grek, slav eller fri utan alla var de ett i Kristus. Naturligtvis hade denna kyrka inget mandat att avskaffa slaveriet, som också Gud sanktionerat i den judiska lagen, eller att förinta alla typer av könsroller och de skillnader mellan folkgrupper som fanns, men deras nya förståelse var på alla sätt reell. Gud hade sett till att den identifiering han gjort med sig själv och det judiska folket nu gällde alla, utan minsta undantag. Med Jesu exempel gick det att förstå att den lägsta av horor, den lumpnaste av skatteindrivare, den sjukaste och svagaste ibland oss också var skapad till Guds likhet. Detta var nu en universell rättighet som ingen kunde förneka någon annan och därför var det hög tid att omvandla världens sedvänjor och bruk så de bättre kunde reflektera detta faktum. 

Så länge kyrkan inte hade någon sanktionerad ställning så var denna ambition inte mycket att invända mot, sett från vår moderna position. De kristnas inställning var att det var oacceptabelt att lämna oönskade barn till vargarna, att det fanns ett värde att hjälpa fattiga och sjuka oavsett medborgarskap och att välkomna alla, utan diskriminering, till det nya Guds folk som de kristna kom att se sig som primära medborgare till. I en antik kontext var detta udda, vulgärt och rent upprörande. Särskilt det sista var det som gjorde dem oacceptabla i Rom. En romare kunde hysa vilka märkliga idéer den ville, bruka kult till vilken gudom den behagade, men som romare behövde den också betala tribut till kejsarkulten, erkänna att Kejsaren var den som i allt väsentligt styrde tillvaron. De kristna vägrade att ens symboliskt medge något sådant och under de första seklerna blev de som säkert bekant periodvis hårt förföljda. 

Ändå kvästes de inte. Något med deras nya sätt att se på världen fungerade. Naturligt nog så drogs de svaga i samhället till dem. Kvinnor, slavar och andra utstötta fick en konungslig identitet i Kristus och när de led och förföljdes visste de att deras egen Frälsare hade delat samma öde. För varje piskrapp de mottog så deltog de i det Jesus genomgick under sin frälsningsakt. Det fanns en enorm kraft i det och kyrkans sätt att agera, med att upprätta mindre lyckat lottade i samhället till fungerade individer, gjorde att de kunde ha en självständig livskraft. De som fått sitt liv på rätt köl med hjälp av kyrkans barmhärtighet glömde inte detta om de själva lyckades bli förmögna. Kyrkan fick en position i romarriket som var orsak till såväl avundsjuka som ren skär beundran. 

Så skedde historien och Konstantin kom till. Kejsaren som ratificerade kyrkans tro som statsreligion - antagligen främst av praktiska skäl än av någon personlig frälsningsnöd - och under hans påskyndande så uppmanades kyrkan att ordna ett konsensus kring sin tro. Konstantin ville inte ha käbblande och stridigheter mellan rikets biskopar utan ville ha en enhetlig tro som kunde bli genuint katolsk, universell och allmängiltig var än i Rom man befann sig. Kyrkan lydde plikttroget, det här var något de ville göra, men det var svårt. Nog fick man till en trosbekännelse, ett credo, som man i princip enhälligt kunde erkänna var i enlighet med apostlarnas tro och budskap, men mycket annat var tyngre. Hur skulle kyrkans liv egentligen se ut? Hur skulle man relatera till rikedom, något Jesus anföll så hårt, i en värld där de rika styrde med sådan oerhörd tydlighet? Hur skulle sex på riktigt kunna transformeras från de starkas rätt att ta vad de ville ha för sin egen njutning, till något som reflekterade skriftens bild om att det var något genuint heligt, ämnat för - av äktenskapet sammanfogade - en man och en kvinna? Nog för att skriften och Jesus i sin fulla förståelse var tydliga, men hur skulle det levas ut i en fallen värld? I det hedniska landskapet var det svårt nog för dedikerat kristna att leva på det sätt man önskade. Gick man inte i kloster var det så lätt att ta egendomar och leva med tjänsteflickor och frillor lite efter behag. Även präster och folk som borde veta bättre. Det krävdes reformatio, Herren kom inte när vi trodde att han skulle, men arbetet med att reformera världen och oss själva till hans rikes likhet kunde inte avstanna.  

Så föddes visionen om kyrkans liv. Kyrkan skulle kräva av alla som vigdes av henne, alla präster och dess medarbetare, att leva i celibat och avstå från världsliga egendomar. Denna institution, utrustad med nygrundade universitet och ett stärkt självförtroende kring sin rationella förmåga, skulle sedan ta itu med att formulera hur allt i det kristna livet skulle praktiseras på ett sant kristet sätt. Med Jesu insikt om lagen i fokus, älska Gud och din nästa som dig själv, formulerades en kanonisk lag som satte individen som sitt centrum - där alla, oavsett rang, kön eller grupptillhörighet var värd rättvisa och värdighet och oavsett vad det handlade om skulle lagen se till att ha dessa värden som sitt främsta rättesnöre. 

Och dra på trissor. De lyckades med denna ambition. Kyrkan formulerade en kanonisk lag som blev basen för all form av internationell rätt, de särskilde sig så mycket att kyrkans särskilda liv blev definitionen på religio och allt som berörde lekmännens blev seculia, sekulärt. Lekmännen var förstås inte mindre kristna än de religiösa ämbetsmännen, men deras konsekventa föredöme kunde föra in detta nya riket till hedningarnas domäner. Kyrkan hade en formulerad tro, en ortodoxi, ett formulerat liv, en praktik av myriader av dess arbetare och ett lagsystem som gjorde att tanken av Guds kärlek innebär kunde driva bort hedendomens mörker steg för steg. Halleluja?

Nåväl. Så enkelt var det förstås inte. Hur beundransvärt deras dåd än var så är människor fortfarande människor. Korruption försvann inte, snedsteg och svaga viljor undvek inte att dyka upp också inom kyrkans religiösa sfär. Utifrån spred sig mer och mer skepsis. Denna reformatio var inte klar bara för att kyrkans organisation hade lyckats bygga upp en maktapparat som kunde tvinga Europas mäktigaste kungar att ångerfullt böja sig framför dem. Nej, även hos lekmännen kunde en andlig eld tändas och vilja anklaga felande präster för hyckleri och synd, även lekmän kunde vilja leva ut skriftens lockande budskap om ett nytt sätt att vara efter eget huvud och hjärta.

Och här väljer kyrkan en väg som jag inte riktigt kan smälta, även om deras argument går att höra. När dessa röster och anklagelser dyker upp, när människor väljer att gå egna vägar och praktisera sin tro efter eget huvud så slår kyrkans män till. Hårt. Lydnad kommer först, menar de. Frälsning utanför den katolska tron är omöjlig. Heresi är en farlig sjukdom, en canceraktig hydra, som måste utrotas varhelst den visar sig. Visst har kyrkans attityd mot heresier alltid av nödvändighet varit hård, om kyrkans tro splittras så finns risken att den försvinner helt och hållet och dess kraft mists för allltid, men innan kyrkan fick någon substantiell makt så behövde den alltid bemöta heresierna på en förnuftsbaserad nivå och ju mer inflytandet ökade desto mer pastoral behövde den bli - men hittills hade den aldrig fördömt oliktänkande i någon högre grad. Visst fanns det exempel på någon dödsdom här och var, men dessa hade nästan alltid beklagats och ångrats i nästa skede. Heresi var farligt, men kärlek kom främst. 

Nu, när kyrkan stod på toppen av sin makt och förmåga fanns det inte länge tid för reformatio. Alla sådana röster måste bort, och det snabbt. Och så skedde. Kyrkan slog stenhårt mot sina motståndare. I vissa kristna kretsar så hävdas det ibland att inkvisitionen är överdriven och att dess offer alltid fick en gedigen rättegång och det nästan alltid var på gränsen till djävulsdyrkare och vettvillingar, men enligt Tom Holland stämmer inte detta. Kyrkan kunde beordra utrotandet av hela byar om det fanns en grupp heretiker bland dem och slakta dem om de så gömde sig inuti kyrkor likafullt. "Gud känner sina egna" var stridsropet för att mörda besinningslöst. Lika mycket kunde skälet till detta raseri vara relativt harmlösa idéer som att kvinnor en dag skulle kunna bli påvar. Allting som på minsta sätt kunde tolkas vara utanför etablerad ortodoxi var orkestrerat av djävulen själv och måste bort. Pressen på kyrkan var visserligen stor, tiden präglades av förlorade korståg och allmän bisterhet, men glömskan av kärleksbudskapet är från den moderna positionen svår att förlåta. Kyrkan begick svåra, förskräckliga, brott, allt för att inte mista sitt eget inbillade skinn. 

Hjälpte det? Såklart inte. Här kommer ett annat tema som präglar reformatio härifrån på ett distinkt sätt. När kyrkan och andra i dess led försöker att utrota något som de finner osmakligt med svärdets hjälp så förökas detta närmast omedelbart istället. Kyrkan försöker reformera och reformera, men varje gång det sker med ett kortsiktigt och själviskt tänkande så bryter de bara ner det de var istället. Äter sig själva. Kyrkans reaktion på den nya vågen utifrån av reformatio födde bara Jan Hus och sedan Martin Luther. Martin Luther kunde de inte bränna på bål och efter honom stod snart hela Europa i lågor i viljan att bruka reformatio. Ja, Reformationen var nu till och med ett helt eget tidevarv. 

*

Härefter blir historien mer brokig och alltför svår att följa för att kunna skildras i ett blogginlägg, men ni kanske kan huvuddragen. Det är trettioåriga krig hit, statskyrkor som förföljer oliktänkande dit, revolutionära tankegångar som löper en snitslig bana in i franska, amerikanska och ryska revolutioner ända in i vår tid. När reformationen blev placerad av Luther och de andra som ett distinkt sätt att vara så bröt allting loss på ett sätt som saknar motstycke i historien. Vi fortsätter egentligen med det här, förväntar oss att reform ska kunna göra världen ljus och värd att leva i, men lika ofta skyddar vi också det vi tror vi har vunnit med en maktberusad rädsla av att "djävlarna utanför" ska dra ner allting i ruiner. Någonting är det som inte fungerar och det är ett beteende, ett mönster som ligger djupt i kyrkans själva DNA. 

För förstå en sak. Impulsen i modernismens tidevarv är i hög grad vad den var som för Paulus och de första kristna. Tanken att tiden snart är slut och ett nytt rike väntar bortom kröken, tog inte slut trots att det dröjt över 1500 år sen kyrkans första generation. Alla de som längs med och efter Luther har arbetat i reformationens anda har gjort det i en visshet att ett nytt sätt att förverkliga Kristusvisionen är möjlig, om man så tar bort all vidskepelse och övernaturlighet och bara fokuserar på ljusets rationella och upplysande förmågor, så är det alltid samma impuls. Bort med det gamla, förlegade och onda och in med det som ska frälsa hela världen, på precis det sätt som jag och min berusande vision om det nya riket vill förtälja.  

Jag vet inte. Med Tom Holland så får man i alla fall veta att denna impuls skapar fantastiskt fascinerade historier att följa. Kväkarnas tanke om att Gud tillhör alla och deras övertygelse om att institutionen slaveri tvivelsutan bryter mot vad kärlek vill säga, till Voltaires och hans likars förtvivlan inför alla som drabbas av tyranni och tron på att tillgång till den goda filosofin inte kräver gudar eller trosbekännelser, till våra dagar där Beatles och andra rockband kan propagera kärlek och lika rättigheter med hjälp av musik och gräsdoftande blommor. Alla berättar de sådant som avslöjar någonting i mig: Trots att jag ser reformationens problem och dess ständiga rytm av upprivande, maktfullkomlighet och sedan ny förstörelse och att Det Nya Riket aldrig kommer, trots att jag ser förstörelsen, blodet och lidandet så vet jag ju att... Jag är också reformist.... 

Jag vill också förändra världen till det bättre, jag vill också jaga bort skuggorna av tyranni och död och få en ny värld av frihet, anarki och kärlek att komma istället och helst imorgon dag. Kristendomens problem är också mitt. Jag kan inte bli fullblommad traditionalist, hedendomsromantiker eller fascist för jag vill inte ha deras värld. Jag vill inte ha en värld som var som innan kristendomens revolutionsdoftande idéer beströdde världen. Frihet, jämlikhet och broderskap är ideal förtvivlat svårt att fånga ner i en mänsklig praktik, men det gör inte att idealen är fel. Bara för att idealism innebär att man aldrig kan leva i den värld man ser framför sig i ens pojkrumskammare så betyder det inte att det är rätt att sluta vara idealist. Men det är ett problem. 

*

Jag tror det var det här som min variant av anarkokapitalism utforskade. Vi var inte explicit medvetna om det, Hollands tes är tämligen banbrytande, men just den här spänningen mellan frihetslängtan, revolutionstörst och ond, bråd död med kontraintuitiv tyranni som följd var något som vi ändå kunde se framför oss och vi blev som följd förbryllande konservativa. Hos oss råbarkade, konsekventa anarkokapitalister var det fullt acceptabelt om att drömma om monarkier, spinna på paradoxer som anarkofascism och erkänna att förmedeltidens Island och Domarbokens värld var något av ett idealsamhälle. Vi var extremt konstiga och många var det nog som inte kunde förstå hur vi kunde tänka de tankar vi gjorde, men efter Dominion så inser jag att vi slogs med ett problem som kanske inte går att lösa. 

Vi ville ha Kristusvisionen och se dess tankar om Kärlek och Frihet i praktiken, men vi ville samtidigt avsäga oss viljan att revoltera och reformera oss dit. Med kungarna, med kryptofascismen, med den hedniska romantiken såg vi en värld där dessa värden fick lov att vara en konstant, en plats där eliten styrde för att säkerställa denna konstant och där individen, som fria män och kvinnor, med glatt hjärta kunde böja knä inför denna tänkta aristokrati. Det är ingenting som finns, idealen vi närde kom till under århundraden av ständig reformationsiver, börja i dess slutsats och du ärver också förbannelsen av reformatio. Ändå var drömmen så levande för oss och så lätt att förlora sig i, visst var den konstig och för alla i den allmänkristna kulturen också skrämmande, men någonting hade den som jag är glad att jag nu fått syn på. 

Jag tror faktiskt att det här är det främsta skälet till att jag älskar Narnia så mycket. I Narnia så placerar en kristen demokrat in - i en distinkt hednisk värld, befolkad med andeväsen och talande djur - det kristna budskapet och den fulla Kristusvisionen i Aslans gestalt. I Narnia så styr kungar med vishet och mod, utövar hjältedåd och ställs inför svåra dilemman, allt med den fulla vissheten att Aslans ande vilar över hela världen. När det inte gör det blir det ständig midvinter, då drar barbariska Calormen- män in och hugger ner skog och liv för kortsiktiga vinster - men när väl kungarna styr i Aslans ande så är Narnia ett fullkomligt paradis, som inte förlorar hedendomens magi och sällsamt glädjefulla mystik. Där gudar som Dionysos kan samsas med bibliska hjältegestalter utan att någon präst eller purist står med dömande min och förnekar att det ska kunna fungera. Narnia fungerar, trots sin barnboksprägel så strömmar det av ett liv från böckerna som det är mycket svårt att värja sig emot. Narnias dröm är för mig samma som mina anarkomonarkistska svärmerier. De kommer ur samma källa. 

Med det sagt. Jag vet att jag lever i ett modernistiskt tidevarv som bryr sig om helt andra saker än vad min vision av kärlek och frihet vill säga, men det spelar på något sätt ingen roll. Drömmar är starkare än verkligheten - om Kristusvisionen lärt mig någonting så är det i alla fall det. 

Kristen, trots allt

Jag har i inläggen nedan utvecklat ett antal tankar som jag burit med mig en tid och jag ser att de delvis flyger kors och tvärs, att de snuddar vid saker som ligger nära den feberdrivna längtan jag hade i en annan fas av bloggen: att forma en ny tro. Det är inte så längre, och utan att skriva en biografi om tiden mellan Inguz-fasen och där jag är nu så kan jag säga att jag har hamnat i ett val där jag åter försöker ställa mig innanför den organiserade kyrkans väggar. Här, på denna svarta blogg i universums utkant, kan jag låta vissa tankar flyga fritt för att få syn på dem och förstå dem bättre. Det ändrar inte det faktum som fortfarande är mitt: Jag är kristen, kyrkans tro har mitt ja och amen oaktat att termer som perennialism, mönstrism, anarkism och allt vad det kan vara också bebor mitt hjärta. 

Varför? Det korta svaret är Richard Rohr, en franciskansk präst jag hittade när jag studerade New Age som djupast och denna präst lyckades med det sällsamma att, i full munkmundering, gestalta allt det tindrande och välbehagliga jag hade hittat i andlighetens bortre utmarker också i kristendomens terminologi och bilder. Richard Rohr fick mig att förstå att det nonduala, en andlig princip som blivit starkare för mig än till och med kärleken, också var kristendomens innersida. Att det var allt som kristendomen handlade om. När Rohr talar om det gör han det inte med nyandlig spekulation utan med den kristna traditionens fullhet bakom sina katolska ståndpunkter. Jesus, skriften och andens rörelser blir egentligen först förståelig om de ses i nondualismens sken. Utan den blir Jesus en megalomanisk galning, skriften en schizofren röra och anden inte mer än en revolutionär våg som bryter upp alla ordningar den rör vid, men om man med en förståelse av vad nondualism vill säga ser på det kristna budskapet så blir det inte fullt begripbart, mysterier förblir alltid mysterier, men det går att förstå tillräckligt för att börja applicera dess mening i sitt eget liv på ett helt annat sätt än jag trodde var möjligt. 

Egentligen är det uppenbart. Jesuord som Johannes 14:20 "Den dagen skall ni förstå att jag är i min fader och ni i mig och jag i er" och mässans instifitelseord "Ty så är vi, fastän många, en enda kropp ty alla får vi del av ett och samma bröd" är bara snabba, omedelbara exempel på hur omfattande det nonduala perspektivet är i det som kristendomen vilar på. Den nonduala insidan förtar inte att kristendomen har en ytterst distinkt, och ofta problematisk, dualistisk utsida. Det går inte att undvika, allting i existensen pulserar ur det nonduala perspektivets liv och tar en dualistisk form som lika ofta är exalterande ljuvlig som den är skräckinjagande förskräcklig. Det här är verkligheten, och det som jag tidigt upptäckte i mina kyrkohistoriska studier: Hur kyrkan verkade vara delad i de strömmar av människor som hörsammade budskapet och började leva ut ett nytt liv i form av vibrerande klosterrörelser, jämlikhets och frihetstörstande idégrupper och karismatiskt böneliv - kontra de som stelnade det kristna budskapet i maktstrukturer, återuppväckte lagen och förföljde och mördade alla de som inte höll med eller höll måttet är i det största perspektivet ingenting konstigt. Det är det här vi är, en ständig balansgång mellan att söka manifestera ut friden som vi hittar i existensens mest sublima tillstånd och att vilja dansa med i egots och världens olika dragningar, lockelser och ambitioner. Vissa lyckas med att få balansgången att slå över till det heliga hållet, vissa försöker inte alls, men det nonduala kan erkänna att en själv som medveten individ har del i alla dessa öden. Helgonen, påvarna och syndarna - alla deltar de vid bordet och alla har de del i den kropp och den vision som Kristus innebär. Hur konstigt, skandalöst och märkligt det än tycks vara.

Min kristna identitet bär också sitt sigill av min fascination och kärlek inför kyrkans historia. Denna myllrande väldighet av sanslösa historier om gott och ont, tyranner och hjältar, djävlar och helgon har allt man kan önska sig som kaskadnörd. Här finns politiska maktstrider, teologiska kamper på liv och död om hopplöst obskyra, men ack så viktiga, filosofiska begrepp liksom en uppsjö av människoöden som ger en direktväg in till allmänskliga frågor om vad ett mänskligt liv handlar om och går ut på. Kyrkans historia, sen jag fann den på djupet i Bjärka-Säbys domäner, har aldrig lämnat mitt sinnes tröskande. Jag har insett att jag bor där och även om mina andliga utsvävningar ibland gör att jag inte känner att jag riktigt hör hemma där så vet jag att jag aldrig kommer kunna hitta ett annat hem att kunna bli bofast i. Jag får ta att Kyrkan aldrig kan ratificera bruk av psykedeliska substanser, att koncept som chakran och Tarot ses på med ibland djup skepsism och att fundamentalister - min läggnings fiender - finns i mängd. Kyrkan är i sin fullhet ändå så djup och mångbottnande att ingenting reellt och nödvändigt saknas. Allting som externa bruk och koncept vill peka på finns representerat och vördas också inom kyrkan. Man behöver emellanåt bara se med extra vaken blick för att förstå att det är så. 

Det är också någonting. Min kristna identitet vilar på det att jag sen bjärkatiden är ekumen, jag erkänner ingen splittring av det som är kyrkans kropp och det fascinerande med det nonduala seendet att med det så hittar jag inte ens var den skulle bestå av. Ja, jag ser med alla andra att kyrkans organisation är uppdelad i olika organ och kroppsdelar i form av dess myckna samfund och dess tre huvudsektioner Katolicism, Ortodoxi och Protestantism, men det är av ytterst liten vikt för mig. Kyrkans gemensamma identitet ligger i att vi alla, genom en gemensam vision av Kristus och genom praktiserandet av eukaristin deltar i en ständig omvandling där vi frambringar vårt jordiska liv och tar emot ett himmelskt deltar i en form av gudomlig andning. Mässan är en form av gestaltning av ett kosmiskt andetag via Kristus och genom att leva i den bilden så deltar alla kristna - kyrkgående eller ej, oaktat hur de teologiskt tänker sig att livet i detta andetaget är tänkt att fungera - i samma form av liv. Uppdelningen, mångfalden, är bortom dess historiska sår och smärta också vår styrka. På ett håll kan ortodoxa fokusera på att bevara trons fullhet på det sätt den formulerades och levdes ut under Urkyrkans tid, på ett annat håll kan katolikerna formulera stringenta teologiska system för hur liv, lag och förnuft fungerar sett ur Kristusvisionens perspektiv och protestanterna kan utforska hur andens liv kan se ut när det inte har kyrkans auktoritativa tyngd över sig. Allas roller bär med sig mänsklighetens brustenhet och kommer slå över i mörker, förvirring och stelnad död från tid till ann, men samtidigt så fylls de återigen med förnyad glöd och tro. Allas roller fyller en funktion och manifesterar Kristus i världen på sitt eget, särskilda sätt och när du som ekumen fritt kan vandra mellan traditionerna och fritt andas in deras olika väldofter och lära sig av deras otaliga misstag så blir det så tydligt hur det inte går att vara utan någonting av det. Jag älskar ortodoxins mystik och sinne för skönhet, jag älskar katolicismens sinne för intellekt och förnuftig klarsyn och Protestantismens bultande hjärta för orättvisor och den enskildes rätt till att praktisera en levande tro utanför de tillåtna gränserna. Ja, jag tillhör en viss specificerad gren med sina tillhörande styrkor och problem, men hela trädet är också mitt och det är därför jag numera rakryggat vill påstå att jag är innanför denna sargade, märkliga, organiserade religion som kyrkan är. Det må vara som det vill med att "Spirituality is not Religion", ett hem är ett hem. 

Det är också det. Kyrkans vision om det kosmiska andetaget är egentligen ingen hon har ensamrätt till, som ensamt äger rum i den kristna riten. Tillsammans med Rohr vill jag påstå att det egentligen bara är en specifik vision om hur detta kosmiska andetag kan sägas gå till, men egentligen pågår det ständigt och överallt där existensen tar form. Alla intar vi gudomlig kraft när vi inser att vi är till och alla ger vi tillbaka till det gudomliga när vi agerar ut våra idéer om vad livet ska och kan innebära. Fram och tillbaka ger vi av jorden och får tillbaka det himmelska. Alla andas vi. Guds ursprungliga namn, allt enligt Rohr, var inte "Jehova" eller "Jahve" utan bokstäverna JHV skulle uttalas i formen av ett andetag. Allting som är till, och inte bara människor, kan alltså sägas deltaga i denna ständiga transformation. Kyrkan är i sin existens "bara" en specifik vision, en specifik tanke om vad denna transformation innebär för oss som människor här och nu. Kyrkan bär, vill jag mena, inte nycklarna till någons frälsning, men till kraften om vad just hennes vision och idé kan göra i ett enskilt mänskligt liv. Vill man delta i den visionen, få tillgång till det mönstret fullt ut så behöver man gå i hennes liv och delta i det som pågår där. Det är inget måste, eller kosmiskt krav, men det är en inbjudan jag själv på fler och fler nivåer inser att jag inte vill säga nej till. 

Sen kommer jag vara frustrerad, arg och ledsen över det som försiggår i den dualistiska aspekten av kyrkan lika mycket nu som förr, det är jag fullt medveten om. Mina andliga tankar har satt av i en fart och en riktning jag inte är helt säker på att särskilt många av mina  trossyskon kan förstå och jag vill respektera dessas andliga skörhet och särskilda läggning och vill därför i mer publika sammanhang - där en plats där en lössläppt Simon Jester frilägger sina tankebanor får lov att vara ett undantag, läs på egen risk kära trossyskon - vara försiktig med att bryta med det som är kyrklig ortodoxi just där jag befinner mig. Det är något av ett offer, men något som jag ändå gör med glatt hjärta, det finns tid och plats för allt, också för en tankedriven galenpanna som jag själv att hålla mun. 

Det gör jag gärna, så länge jag får kalla Kyrkan för mitt hem.      

 

Tillbaka till Platon

En invändning, eller snarare än kommentar, som dykt upp i samtalet runt mönster i mitt internethörn är att det bara är omformulerad Platonism. “I don’t know what they teach children these days. It is all in Plato”. Och ja, jag kan förstå att det är så. Min egen tankekedja runt mönster är i mycket en variant av de immateriella idéer som Platon tänkte sig att världen centrerade sig kring och för mig är det inte ett problem ifall vi på många sätt "återfinner" och omformulerar något som egentligen redan blev upptäckt i Antiken. För ni förstår, Kristendomen är på många sätt en syntes av judiskt och grekiskt tänkande. Runt gestalten Jesus Kristus kunde en särpräglad hednisk kultkultur möta en kultur mer centrerad kring sofistikerad filosofi och skapa någonting som... ja, det har gått 2000 år och vi har fortfarande inte riktigt förstått oss på den syntes som formades i vågen efter Jesus från Nasaret. De första kristna tänkarna såg Platon och Aristoteles som stora förebilder. De var gestalter som var "närmst oss". De var förstås hedningar och som sådana behövde de hållas på visst avstånd, men kristendomen tillät sig fortfarande att formas kring dessa tänkare, så självklart placerad i den grekiska kulturen som den var.

Det som skedde när dessa filosofiska tankar mötte en tradition präglad av kult och lagisk tillgivenhet var att de kunde hitta ett sätt att överleva och transformeras i formen av en ständigt levande och förnyande praktik. Kombinerat med de kristnas övertygelse om att händelserna kring Jesus hade satt igång "Tidens slut" och att ett nytt rike präglat av idéer kring jämlikhet och universell giltighet var på väg så formades konceptet "tro" så småningom ur den kristna myllan. Att vara kristen är att ha en tro och denna tro visste inga gränser av stamtillhörighet eller samhällsklass. Idéerna, praktiken, allting smältes samman till en livsstil som av nödvändighet behövde beröra allting i livet. Ens tro blev också ens religion. 

Det här är väst. Denna sällsamma syntes av två sinsemellan udda kulturer kombinerat med ett radikalt kärleksbudskap skapade den kultur som bar Europa genom Romarrikets fall, genom reformationens omvälvningar och in i våra dagar. Vi kan inte skaka oss av det. Oavsett vilka rationella hållningar vi intar till de grekiska storheterna, hednisk kultkultur eller till Jesus själv så kan vi inte kränga oss av de glasögon som får att se världen på det här sättet. Alla har en tro, alla har en religion och har man inte det så präglas ens liv av att man inte har det. Vi kommer inte undan. 

Kristendomen formades i en antik kontext. Det var dess ursprungliga vision att Kristusdramat som de hade i sitt centrum hade satt igång en händelsekedja som hade dömt den gamla världen och fört in något helt nytt. De hade rätt. Nej, Jesus Kristus kom aldrig tillbaka på himlarna i en rymdskeppsvariant, men världen skiftade. Alltjämt seklerna gick och kyrkans ordning tog mer och mer konkret form så stod det klart för alla att det här var i alla avseenden något helt nytt. Gamla ordningar och sedvänjor förkastades och ställdes över ända och kyrkans ordning av correctio och reformatio blev det som alla tog för självklart istället. Givetvis, fortfarande var samhället och världen djupt hednisk. Tillvaron var fortfarande magisk, djävlar och andemakter tävlade om människornas gunst och i centrum för den kristna riten stod det regelbundna offrandet och konsumerandet av den högsta av gudar, för världens liv och ens själs räddning. Hedendomen ersattes, men den försvann aldrig. 

Och det är det här som är grejen. I många skapelsemyter, inte minst i vår nordiska, så skapas människornas värld med hjälp av en jättes lik. En jätte dör och dess blod blir världens hav, dess ben dess berg och så vidare. Från det gamla, något nytt. På samma sätt fick kristendomen sitt liv av hedendomens och antikens lik, men just därför klingar allting kristendomen gör av detta hedniska arv. Jag har hävdat på andra platser att kristendomen inte vill anfalla hednisk tro, utan kröna den och det är just det som går att se i kyrkans tidiga historia. Kyrkans uttolkare tog de hedniska, antika traditioner de utgick ifrån och lyckades skapa något nytt, något annat. För gott eller ont, det säger jag inte just här, men det skedde.

Likafullt så går tiden och kyrkans liv och struktur korrumperas och böjs längs med släktledens gång. Den försöker lösa det och göra sig genuint trovärdig igen, men lyckas enbart splittra sig och göra sig alltmer sårbart för heresier. Ju mer den försöker kväsa dem, desto fler blir de. Till slut når vi begynnelsen för modernitetens tidevarv och kyrkan har i Upplysningen blivit svag, irrelevant och motbjudande bakåtsträvande. Dags för något nytt! Ett antal revolutioner senare och precis det skedde. Jätten Kyrkan togs av daga och de revolutionära fritänkarna fick fritt spelrum att förverkliga sina egna visioner. 

På samma sätt som Kyrkan levde sitt särpräglade liv inom ett hedniskt paradigm så utöver Moderniteten sitt inom Kyrkans. Allt av vår etik, allt av hur samhälle, trosliv, människovärde ska förstås och utövas är djupt kristet och kan inte vara något annat än kristet. Var man placerar begreppet Gud och personen Jesus Kristus vad gäller rationella rimlighetsgränser spelar inte det minsta roll. Verkligheten bryr sig om vad du manifesterar och agerar ut, inte vad dina läppar önskar vore sant. Kyrkan är hednisk, Moderniteten är kristen. Allting hänger ihop. 

Varför detta resonemang? Vill jag än en gång, som förr, försöka missionera fram en kärlek till Jesus Kristus och en levande gudsrelation? Nej, egentligen inte. Men det är återigen den här gränsen som jag förnimmer i vårt moderna tänkande. För alla materialismens under och alla de etiska landvinningar vi vunnit det senaste århundradet där rättigheter och värdighet har getts till åtskilliga människogrupper som kämpade för att få vad Kyrkans lära sa att de förtjänade så är det som om vi inte känner oss hemma. Vi förstår inte vart vi har hamnat och vilka vi är. 

Och det är här jag tror det är bra att återvända till våra rötter. Genom Modernitetens och Kyrkans filter genom historien, hur kan vi förstå antikens tänkare och det hedniska tänkandet kring kult? Vi kan inte placera oss i ett läge där vi inte ser världen på ett distinkt kristet och samtidigt materialistiskt sätt. Vi kan inte tro på gudar som reella varelser med äkta agens, vi kan inte börja behandla kvinnor och utlänningar som om de vore mindre värdefulla varelser än oss själva. Vi är de vi är, men om allting hänger ihop, om allt nytt som sker äger rum innanför och inuti det som kom förut så kan vi kanske också dra in det som en gång var i ett helt annat ljus. 

Ja. Mönstertanken som jag presenterat i ett antal inlägg nu må vara platonisk i sin natur. Spelar det någon roll? Det är fortfarande med 2000 års fulla kraft vi isåfall kan gå tillbaka till dessa idéer och implementera dem på ett helt annat sätt. Vi har en helt annan förståelse än antikens tidevarv för hur mönstret kan ta form, vad som händer när du introducerar begreppet Kärlek i gestalten av en torterad brottsling och hur världen formas när du ser verkligheten i en linje av progression och strävandet efter Utopia, på det sätt som kristendomen introducerade och Moderniteten ingalunda försakade att fortsätta med. 

Vi vet också vad som händer när den sortens strävanden slår över i sina mörkare slagsidor. Vi vet vad inkvisationer, häxbränningar, blodiga revolutioner, gaskamrar och Gulag-läger vill säga. Vi, arma galningar i dagens västerland, vet bättre än några andra hur mönstret i sin mänskliga, historiska form egentligen ser ut. Vi har också ett val här, ett viktigt, centralt val som kommer avgöra hur den närmsta tiden formerar sig. 

Kan vi förlåta den andre? Kan vi förlåta de av oss som utforskat delar av mönstret vi inte förstår oss på? Kan vi förlåta den som är så lik oss som det bara borde gå, men som ändå gör andra val och antar livsstilar än vad vi skulle? Kan vi förlåta kommunisten, kan vi förlåta kapitalisten, kan vi förlåta rasisten, kan vi förlåta rasförrädaren, kan vi förlåta fundamentalisten, kan vi förlåta flummaren, heretikern? 

Jag vet inte. Jag vet hur fruktansvärt svårt det är att göra konsekvent och varje dag, mot varje människa och varelse vi möter, men älskade vänner, jag tror att vi måste! Jag tror inte att vi har något annat val, att de väggar av kriser som tornar upp sig över horisonten ställer just den här frågan. Kan vi se, ta emot och acceptera allting vi är, hela mönstret, och inte bara de vita, ljuva delar vi önskar att allting ändå var?    

Det är en helvetiskt svår fråga, jag vet.