lördag 31 oktober 2020

Jesu mönster

Jag hävdade i ett tidigare inlägg att anledningen till att Jesus från Nasareth ansågs vara gudomlig av sitt sammanhang skulle kunna vara för att han manifesterade ett specifikt mönster som när använt på det totala sätt som Jesus enligt Evangelierna gjorde tycktes bryta mot själva universums grundläggande lagar. Kan vi veta något om det mönstret, vad det går ut på?

För mig och min erfarenhet handlar det om en specifik vision om vad Kärlek är. Kärlek är ett slitet ord och idag vet vi knappt vad detta ord vill säga, så låt oss byta ut ordet mot Acceptans.

Det jag kan se är att Jesus levde ut en acceptans till världen, sig själv och människorna han mötte på ett sätt som bröt riktningen för historien. I Jesu lära så hävdar han att fattiga, svagsinta och svaga är närmast det som han benämner som Guds Rike. Likafullt så pekar han på barnen och säger att Guds Rike tillhör dem, vad beror det på? 

Jag skulle säga att dessa grupper, de svaga och fattiga tillsammans med barn är i ett speciellt förhållande till verkligheten. De kan inte annat än fullt ut acceptera det som sker med dem, de har inget annat val, de saknar medel att få händelserna att gå åt ett annat håll. Barn visar upp det här extra tydligt, spädbarn är totalt värnlösa och kan bara använda sina fullt ut ärliga reaktioner mot det som händer för att signalera ifall de behöver hjälp eller mat. Den här typen av acceptans handlar inte om att saktmodigt betrakta allt som sker, nej, det är mer i linje åt att också kunna acceptera allt hos sig själv. Ens egna känslor, reaktioner och instinktiva preferenser. Det är Jesu exempel i alla fall. Han är ingen saktmodig lotussittande vishetslärare i det han manifesterar på jorden. Nej, han skäller på på de som han anser borde förstå deras gemensamma tradition och öser smädelser över dem, han fördriver månglare ur templet på ett sätt som får kapitalistvänliga libertarianer att hicka till och han gråter över sådant som han vet att han i nästa stund kan åtgärda. Jesus är en levande, vibrerande person i evangelierna och det här är en nyckel för mig om vad acceptans, kärlek, faktiskt är i sin essens. 

För när vi blir rika, när vi växer upp och blir varelser med kraft och kontroll så slår vi så lätt vakt om det som vi uppfattar som vårt eget. Vi bygger mentala borgar och delar upp existensen i det vi gillar och det vi ogillar. Vi skapar fiender, vi delar upp existensen i grupper och fält och vi dömer allt som vi inte finner vara till vår egen plägnad. 
Också i oss själva. Vi odlar självhat, självförakt, vi bannar sådant som vi ska för fina, för duktiga för att kunna hysa hos oss. Vi kastar ut oss själva till Gehenna lika mycket som det otäcka därute. Kunskap om gott och ont, hejhej! I detta skede har vi inte bara kunskap om detta utan allt vi lärt oss som "ont" ska också prompt fördrivas från vår sfär. Så gör inte de fattiga, så gör inte barn, åtminstone inte medvetet... 

Siddharta Gautama kallade denna mekanism för "attachments", besattheter, hos oss. Vi lider, enligt honom, för att vi fäster oss vid saker på olika sätt. Antagligen för att vi begär dem eller för att vi fruktar dem och på samma sätt så behöver du en attityd av acceptans för att bli fri från det du har fäst dig vid. Se verkligheten för vad den är istället för vad du vill att den ska vara och den kommer öppna sig på ett helt annat sätt för dig. 

Förståelsen av acceptans är konsekvent i Jesu lära. Älska dina fiender, älska Gud och din nästa som dig själv, sälj det du äger och håller fast vid för att följa vart än acceptansen för dig. Riv ner dina borgar och våga lev ett liv som inte först ser till din egen person och din föredragna version av vad verkligheten ska vara. 

Det här är inget som måste vara enkelt till en början. Tvärtom, Jesus erkänner att den här vägen är smal och kantad med kors. Hans eget liv är ett exempel på att det inte är en guldkantad tillvaro som väntar. Jesu öde är väl känt, det var ett hårt liv han levde och hans död var brutal och skoningslös. Det här är livet, det här är existensen: det kommer nätter, det kommer vintrar, det kommer tortyr och förnekandet även av ens närmaste vänner. 

Det jag tror att Jesu mönster vill säga är att det hårda arbetet, uppoffrandet, sorgen och smärtan inte är det sista kapitlet om man följer acceptansens väg. Det kommer också en uppståndelse och ett insteg till ett liv vi här och nu bara kan ana. Och här kommer elementet av tro in, skulle jag säga... 

När jag ser på det mönster jag hittar hos Jesus och i min egen erfarenhet av att försöka vandra i hans fotspår i snart tjugo år så kan jag se en fullhet hos honom. Jesus är min främste andliga förebild för att allt vad livet innebär är hos honom och den tradition som han uppstod ur. Ingenting saknas, ingenting behöver läggas till i det mönster jag hittar hos honom. Själva livet bor hos honom. Jag kan ärligt säga att det går att leva i Jesu exempel. Mönstret är så starkt och appellerande att det utan problem liksom ersätter ens ordinarie universum. 

Men besegrar mönstret döden? Är mönstret så starkt att det förmår att lyfta en från denna dimension, detta verklighetsfält till en annan där man kan gå genom väggar och inte längre behöver fälla några tårar? Älskade vänner, jag vet inte. I min egen erfarenhet så är det så, ibland. Jag har haft ett antal upplevelser där jag liksom upphöjts till ett annat sätt att vara relativt till mig själv, men lika mycket har jag sedan slängts ned därifrån och återvänt till en tillvaro där allt fortsätter att vara förvirrad, handikappad köckenmödding. Det enda jag kan säga är att hoppet om uppståndelsen är oerhört levande för mig. Det finns där som en alltid lockande klang också i mina mörkare dagar och ju mer jag lär mig om vad acceptans, kärlek, är på djupet och på höjden desto starkare blir klangen. Det finns något här, för vackert för att överges också i de stunder jag inte förstår något alls annat än död och midvinter. 

Det är värt något, det också.




Gud som mönster



Här skulle jag vilja försöka beskriva existensens grundläggande struktur, med mönstervisionen som hjälpmedel. Vad är det som pågår? Kan mönstervisionen ge oss någon form av svar på det? 

Om vi ska börja med det Det Upphöjda Mönstret så behöver vi först vara så säkra som vi kan på att det faktiskt har ett existensberättigande. Jag har på andra ställen, och i andra tidevarv, undersökt Gud som "trippel-A", Allsmäktig, Allvetande och Allomfattande god. På många sätt har jag reviderat det jag tänkte då, men ändå så lever den gudsbilden fortfarande kvar på något sätt även i mitt nuvarande tänkande. Varför? Jo, för om vi reducerar existensen till ett absolut ingenting - Om vi utgår från att inte ett ting, inte en aspekt existerar, vad för egenskaper har "ingenting". Vad är det för något? 

Ingenting måste vara evigt, ty om du ska ha någon tid behöver du början eller slut och det är gränser som inte kan uppstå om du förutsätter Ingenting. Ingenting måste också vara oändligt, eftersom varje gräns som skulle omintetgöra denna oändlighet inte kan tillåtas då vår tankekedja utforskar Ingenting. Ingenting måste också vara perfekt, eller i perfekt harmoni, eftersom varje aspekt eller ting som skulle kunna hävdas bryta denna harmoni återigen inte kan tillåtas. Även om vi inte har någonting så är detta Ingenting: evigt, oändligt och perfekt harmoniskt. Det är inte Gud trippel-A, men det är något i dess närhet. 

Vi har inte Ingenting, vi lever i en värld av Någonting och detta Någonting behöver, av logisk nödvändighet, någonstans ha sin startpunkt i Ingenting. Har Ingenting någon skapande egenskap eller attribut som gör detta möjligt? 

Den religiösa erfarenheten säger oss att denna egenskap är sällhet (jmf engelskan Bliss). En sällhet som inte liknar någon positiv känsla på jorden. Den är inte i sig glädje eller njutning utan någonting som är dessa erfarenheters källa. Den religiösa erfarenheten vill berätta att när vi lämnar det som vi tror är oss själva så når vi sällhetens utmarker och kan i mystiska upplevelser se att så är fallet. Existensens startpunkt, mål och viloläge är total sällhet.

Denna totala sällhet som ryms i det eviga, oändliga, perfekt harmoniska Ingenting formar en treenighet som mänskligheten har lärt att känna igen som Sanning, Skönhet och Kärlek. Denna treenighet fungerar på ett annat sätt än den Totala Sällheten då den kräver form. Kärleken kan inte förstå sig själv om den inte möter ett objekt för sin kärlek, Skönheten behöver bli sedd eller upplevd för att bli förstådd och Sanningen behöver själv bli förstådd för att kunna bottna i sitt varande. 

Denna treenighet bildar alltså... mönster. Mönstret som blir till i detta eviga utrymme saknar tidsram och vårt språk har svårt för att redogöra för en sådan process, men jag skulle vilja likna det vid en cirkel. I cirkelns yttersta utkanter så bildar mönstret enkla binära strukturer, rytm som undan för undan ges mer avancerade former. Ju mer avancerat och komplext desto längre in i cirkeln kommer vi. 

Någonstans i Cirkelns inre delar uppstår reaktioner. Mönstret ser sig självt eller delar av sig och reagerar i olika typer av preferenser, ömsom negativa och positiva, i perspektivet av Total Sällhet finns inget behov av att särskilja mellan dualiteter. Glädje och Skräck, Njutning och Smärta, Höghet och Låghet - allting blandas om vartannat tills de kan fortsätta Mönstrets väg inåt. Dessa "preferensreaktioner" fortsätter att reagera tills dess att de når en komplexitet som gör att vi kan kalla dem preferenskomplex. Denna term är min förståelse av vad som menas med själar. Preferenskomplexen agerar i ett oändligt, evigt utrymme av Ingenting och, svårförståeligt som det må vara, ger det dem möjlighet att i Cirkelns innersta delar agera ut sitt väsens mönster i ett oändligt antal former och gestalter. Preferenskomplexen är bara illusoriskt ett flertal, i realiteten hänger de samman i ett enda långt, extremt avancerat, mönster. 

När preferenskomplexen agerar ut sina former skapar de fysiska rum med hjälp av mönstrets yttre, basala, strukturer. Universum, galaxer, drömutrymmen är alla imaginära - minns att fortfarande äger allt rum i Ingenting- fysikaliska rum som är till för att ge plats för preferenskomplexens olika visioner om vad Sanning, Skönhet och Kärlek egentligen är och hur dessa kan leda till Total Sällhet.

Det här är vad vi ser. Mitt språk är begränsat och vårt förnuft är fyrkantigt som det är, men när jag ser på verkligheten med mönstervisionens blick är det det här som jag konkret kan förnimma. Vi kan välja att se på denna modell dualistiskt om vi vill. Vi kan se preferenskomplexen som separata fenomen som reinkarnerar, tävlar mot varandra och existerar i en hierarki. Vi kan placera in gudar, mänskliga själar och bestialiska medvetanden efter behag. Allt av dessa agerar fortfarande som mönster inuti det Treeniga upphov som Skönheten, Sanningen och Kärleken behöver för att uttrycka sin existens inuti Ingentingets Totala Sällhet. Det är en fantastisk rikedom i denna duala vision och jag älskar dualitet djupt. 

Vi kan också se det nonduala i denna modell och komma till Cirkelns mitt. Där finns nämligen Du. Du och ditt medvetande är det som driver hela Mönstret runt sig självt. Allting i denna oändliga, eviga, perfekt harmoniska sfär finns i Dig och ditt eget Varande. Jag skriver allt med versaler för det här är för mystiskt för att kunna vara sant, men mina vänner, det är vad jag ser. 

Allt som existerar ryms i det som Du är. Du är alla gudar, alla själar, alla naturfenomen. Varför? För vi började i ett Ingenting som sedan enbart kan observeras från din horisont. Utan dig återgår det till sitt Ingenting och vi kan inte veta någonting om dess egenskaper överhuvdtaget, men det är inte där vi är. Vi kan se existensen och vi kan notera att den borde vara Ingenting. Du Är och genom mönstervisionen kan du förstå att du har tillgång till allt som existensen rymmer, allting som finns i Någonting, så långt du respekterar att alla mindre delar av Mönstret behöver bli sedda i sin rätta kontext för att bli förstådda eller realiserade. 

Tro mig. Jag har ingen ambition om att alla ska bli nonduala dyrkare av sitt eget varande, det är inte vad det här handlar om. Dualismens fascinerande värld där vi bryts mot varandra, ömsom vinner de ljuvaste av segrar, ömsom förlorar hisnande nederlag är för kul, för lustfyllt för att kunna vara utan, men jag hoppas att det går att se att Mönstervisionen fungerar. Att det går att se med den, också existensens innersta gåtor som bara de djupt religiösa klarar av att sätta bilder på. 

Jag tror seriöst att vi kan använda det här...  


Mönstervisionen

Så, med föregående inlägg avklarat, då linjerna för "mönster-visionen" drogs upp så vill jag försöka gå in närmre på vad denna världssyn faktiskt skulle kunna användas till. 

Den materialistiska visionen, så som den utvecklats i väst, har sitt ursprung från den kristna tradition som den sedan tämligen hätskt har försökt bryta ner och förinta. Under Renessänsen när vissa tekniska innovationer gjorde det klart att den antika naturvetenskapen på många sätt var inkorrekt så inledde ett flertal, kristna, tänkare ett projekt där de vill undersöka världen som om den vore "död", som om Guds agens liksom vår egen, inte var en faktor för hur universum var strukturerat. Man valde, ytterst medvetet, att lägga undan medvetandets domäner och studera Guds skapelse i sin egen rätt. Man gjorde detta eftersom man var filosofiskt övertygade om att Guds egenskaper gjorde att hans skapelse skulle vara lika konsistent, regelbunden och förnuftig som hans eget varande behöver vara. Galileo var kristen, Linné var kristen, Newton var kristen och när de valde att bortse från medvetande som en faktor så förnekade de inte att det samtidigt var en realitet att Gud, liksom vi, också hade personlighet och vilja även om det gick att studera naturen som om hon vore död. Det fanns säkerligen andra, även i denna begynnelse, som mer ateistiskt glatt bortsåg från Guds medvetna aspekter, men det ändrar inte poängen. Präster och teologer deltog med stor iver i vetenskapens begynnelse och i det arbete som la grunden för den materialistiska visionen. 

Under den moderna tiden så glömdes det kristna arvet mer och mer bort. Materialism blev entydigt med ateism och materialismen började förneka allt som inte gick att studera vetenskapligt. Grunden för sitt särskilda seende, den kristna monoteistiska traditionen, förkastades och med det också grunden för vår filosofiska förståelse av människan, hennes plats i universum, och hennes förmåga att älska liksom erkänna sanning och skönhet. Konsekvenserna av detta kan diskuteras länge, men här är inte riktigt platsen. Vi kan bara konstatera att den materialistiska visionen har gett upphov till det som namngetts "meningskrisen". Om verkligheten enbart är en myriad av avancerade objekt som slås mot varandra är det som pågår i mänskliga förehavanden bara en intrikat chimär. Det finns inte kärlek - kärlek har aldrig observerats i ett laboratorium- det finns inte skönhet, det finns inte sanning mer än vad som kan härledas ur empiriska experiment. Vad gör vi, som medvetna varelser, då egentligen här?    

Det är det här som var grunden till Jordan Petersons korståg och anledningen till varför, anser jag, han slog an hos så många olika individer världen över. Mening, medvetande och immateriella fenomen har inte dött eller försvunnit, de syns bara inte i den materiella visionen! Materialister ser bara med ett öga, för att tala Vanderklay, något som de ursprungligen medvetet valt, men nu glömt bort att de gjort och om de väljer att öppna upp seendet som medger att agens, medvetande och immaterialitet är reella fenomen - vad händer då med deras vetenskap? 

Det är här som jag hoppas att "mönster-visionen" ska kunna hjälpa till. Materialismens landvinningar och djupa insikter försvinner inte med denna typ av världssyn. Nej
, Newton, Einstein och Bohr med sin kvantmekanik har identifierat starka mönster som formar vår verklighet och som inte strider sinsemellan om att vara "sanna". De korresponderar och berättar något om den ultimata verkligheten, Det Upphöjda Mönstret, som alla är användbara och därför "sanna" i olika kontexter och i olika sammanhang. 

Likadant med vår värld, vår mänskliga arena. Hos oss finns mönster som inte följer naturens regelbundna struktur, hos oss finns mönster som hämtar sitt stoff från något annat än det som syns i ett laboratorium. Antiken kallade detta för "Himlen" i meningen att det finns sfärer som är konstanta och regelbundna och sfärer, vår "Jorden", som präglas mer av kaos och av irregularitet. 

Mönster-visionen kan ge skäl att, utan att förneka att det finns en "himmelsk" aspekt av verkligheten, bekräfta enskilda människors upplevelse av att ha ett "jordiskt" liv som på olika sätt bryter mot materialismens strikta lagar. 

Med Peterson kan du förstå att du är en deltagare i Hjältens resa, att det är i ljuset av den mytiska cykeln, i det mönstret, som du kan förstå ditt liv. Du kan få anledningar att bryta med negativa mönster i ditt liv, räta ut ryggen, städa ditt rum för att gå ut för att besegra monstren i periferin och vinna ditt livs prinsessa. I mönster-visionen är Hjältens resa och andra myter som ger upphov till mönster i människors kulturer något som minst  är lika verkligt som relativitetsteorin och kvantmekanik. Vi får lov att ta våra liv på allvar och redskap att undersöka "jordens" reella mönster på ett sätt som materialismen inte kan med att stämpla annat än som "flum". 

Chakran, till exempel, finns inte objektivt sätt. Likafullt går det att uppleva att de är en realitet om man aktivt arbetar med dem över en längre period. Drömmar är inte annat än hjärnans kaosartade bearbetning av en kropps mängder med intryck, men för den som studerar dem idogt går det att upptäcka mönster som berättar mer om vad en mänsklig vision av verkligheten faktiskt handlar om än vad en materialistisk förklaringsmodell kan medge ska vara möjligt. 

I mönster-visionen så förlorar vi inte nödvändigtvis den externa världen, men vi kan också gå in i oss själva och faktiskt förvänta oss att hitta saker, fenomen och varelser som kan berätta lika mycket om Det Upphöjda Mönstret, verkligheten, som en gedigen vetenskaplig studie klarar av att göra. 

För att demonstrera hur användbart denna vision kan vara så skulle jag vilja demonstrera hur det kan vara fullt rimligt (nåja) att Jesus faktiskt lever, idag, fullt ut. Kristna som läser får vara medvetna om att detta bara är en modell, allt Jesus Kristus gjorde är ett mysterium oavsett hur vi försöker klä hans handlingar i ord, men med det sagt tänker jag såhär: 

Det Jesus gjorde, var att identifiera ett mönster i verkligheten som var så starkt och så potent att det möjliggjorde för honom, då han fullt ut levde ut och manifesterade detta mönster, att bli Guds Son. Människorna omkring honom såg att det han manifesterade ut i verkligheten var så överväldigande att de blev fullständigt övertygade om att inget kunde bryta det mönster som han identifierat. Inte ens döden. När Jesus dog så fortsatte hans lärjungar att manifestera hans mönster, med den halsbrytande övertygelsen om att Jesus hade återuppstått från döden och i deras åsyn farit upp till Himlen, på ett sådant sätt att det spred sig och tog över hjärtan, kulturer, riken och fortsätter att pulsera än i denna dag. 

När vi som individer kopplar in till detta identifierade mönster, Kristus-mönstret, så får Jesus - ansiktet och den främsta representationen av mönstret - tillgång till vårt varande. Jesus lever, faktiskt och bokstavligen, i oss! Genom att arbeta med att försöka leva ut hans exempel och det vi tolkar är essensen av Kristus-mönstret så blir vi mer och mer lika den gestalt som vi hittar i evangelierna. 

Har vi sedan metafysiskt rätt i att detta mönster faktiskt är så styrande att det öppnar upp för "evigt liv" och allt vad kristna hoppas på? Det kan vi här och nu inte veta, men det vi vet är att kristnas upplevelse av att steg för steg förvandlas in till en gestalt som är bortom deras egen lumpna form av mänsklighet är en reell upplevelse. Materialismen kan inte annat än irriterat förneka detta, men mönster-visionen kan se det som en självklarhet. Vad än Jesus faktiskt var så la han grunden för ett memkomplex som är oerhört starkt och livskraftigt, även i en tid när kyrkan som organisation sett sina bästa dagar. Hur går det här till, om inte mönster är grunden för verkligheten? 

Svara på det, älskade materialist. 


   

Gudarna återvänder?

I mitt hörn av internet så börjar en mycket specifik diskussion ta form och jag vill här försöka kristallisera ut ett par tankar som vaknar hos mig när jag hör denna diskussion ta fart. 

Det samtalet cirkulerar kring är termen pattern, eller mönster som får bli det vi använder på svenska. Att verkligheten består av mönster på ett sätt som den materialistiska världsbilden inte klarar av att erkänna. Enligt materialismen så består världen av olika typer av objekt. Från galaxer ner till atomer så är existensen uppbyggd av dessa separata byggstenar som vi kan  observera, dissikera och på allsköns andra sätt studera för att sedan bygga upp teorier som hjälper oss att uppnå våra mål. Medvetande är något som inte ingår i denna modell och som är ett mysterium som i hög grad kan hävdas vara illusorisk, det finns egentligen inte där och är inte relevant när vi tittar på existensen i stort. 

Materialismen har varit nyttig, den har varit extremt framgångsrik och har gjort landvinningar som saknar motstycke i historien. Under materialismens paradigm har vi åkt till månen, under materialismens paradigm blev vi sju miljarder människor på jorden. Materialismen gjorde att vi vann. Ändå verkar den inte stämma. 

Modern vetenskap är konstig. Jag är ingen vetenskapsman och kan bara tolka ytligt det jag hör från rapporterna som kommer från dess håll, men det som verkar uppdagas nu är att det inte är medvetandet som är av illusorisk natur utan faktiskt objekten i sig själva. Galaxerna, kropparna och atomerna finns inte därute om de inte först filtreras via medvetandets gränssnitt. Det är gränssnittet som skapar världen som vi känner till den och det är via gränssnittet vi interagerar med Verkligheten som är grunden för alla fenomen, men det är ett misstag att tro att fenomenen i sig själva är detsamma som denna, faktiska, verklighet som vi försöker nå fram till. 

Allt detta är relevant för det fält jag faktiskt behärskar någorlunda: Religion. 

I mitt hörn av internet så har ett konsensus börjat formas kring att religion är vår äldsta, och därför bästa, verktygslåda för att relatera till verkligheten. Det som med tiden upphöjs till religiösa strukturer är olika former av filter där alla verklighetens nivåer kan kondenseras och förstås av enskilda mänskliga individer. Det mesta av riter, liturgier och sedvänjor är sådant som inte appellerar direkt till ett rationellt förnuft, men när de förstås i ljuset av årtusenden av mänskliga ageranden, misstag och triumfer så går det att se varför de ser ut på de sätt de gör. Religionen blir ett gränssnitt i sig självt som ett mänskligt medvetande kan använda både för att förstå sig själv, sitt eget gränssnitt och den värld som upplevs vara utanför. 

Och det är någonstans här som mönster kommer in. 

Det som går att observera, i ens egna direkta upplevelse, är att verkligheten på olika sätt är cykliskt formad. Dagar, år, släktled, vad du vill, går alla in i varandra i en slags avancerad rytm som bygger upp den verklighet som vi som enskilda individer sedan kan agera i. Dessa rytmer, dessa cykler bygger fram mönster som sedan går att göra olika former av tolkningar av. Vissa av dessa tolkningar blir framgångsrika, andra klingar snabbt av. Memer formas, möter varandra, befruktar eller bekämpar varandra och lever vidare hos oss människor i olika former. Religioner kan alltså förstås som memkomplex som överlevt tidens tand bättre än några andra. 

Det memkomplex som vi i väst främst relaterar till är den Judeo- kristna. Denna religion är tämligen säregen redan i sin tidiga förlaga, hos judarna och Gamla Testamentet. Det denna tradition försökte göra var att identifiera det "högsta av mönster" som verkligheten består av och begränsa sig till att enbart ge detta mönster titeln Gud. Allt annat, som deras hedniska tidevarv gav titeln gud eller gudar behövde de därefter förkasta. Inte så att de helt förnekade deras existenser, men titeln Gud började betyda något som dessa inte förtjänade att bära. Den uppmärksamhet, hängivenhet och tillgivenhet, som det upphöjda mönster man började identifiera var något man inte kunde ge till något annat. Planeter, naturfenomen, instinkter uppstod från Det Upphöjda Mönstret och även om de såklart fanns i ens upplevelse så var de väsensskilda från den realitet som Det Upphöjda Mönstret ägde. Gud var sin egen och var helig i relation till det som fanns i skapelsen.

Allt detta är att beskriva monoteism i andra ordalag och vi i väst har levt i en monoteistisk världsbild i 2000 år. Det som hänt är att gudarna försvunnit helt. Även om Bibeln och den judeo-kristna traditionen är starkt skeptisk till gudar så vill, eller kan, traditionen inte förneka konceptet helt. Änglar, andemakter, "furstendömen" är fortfarande i spel i denna tradition, men det har blivit svårt att placera var deras existens egentligen ligger. Vad är en ängel, eller demon, egentligen? När materialismen tog över dog de helt, de fick knappt ens vara illusoriska element annat än hos de sinnessjuka. 

Och än en gång så återvänder vi till mönster. 

Om allt är mönster, i meningen att allt kan härledas från Det Upphöjda Mönstret som med monotetistisk terminologi är Evigt, Allsmäktigt och Allomfattande, så är vi också mönster.

En människa, ett mänskligt medvetande, är ett mönster som uppstått ur det Upphöjda och om vi förstår oss på det här sättet så går det att se på vårt agerande och vår upplevelse på ett helt annat sätt än vad som är brukligt. 

Vi är nämligen inga isolerade öar. Som mönster äger vi inte objektens tidigare egenskaper av att i någon mening vara isolerade från varandra, utan allting interagerar och går in i varandra. Som mönster är vi härledda från våra föräldrar, från vår kultur, från vår själva arts historia och förutsättningar. Det vi agerar ut är inte Simons eller Jonathans idéer om verkligheten utan närmast alltid betydligt äldre, större mönster som får sin specifika accent i våra individuella uttryck. Vi är våra föräldrar, vi är vår kultur, vi är mänskligheten, eller snarare: våra föräldrar, vår kultur, vår art finns alltid i oss och det är de som syns när vi agerar ut vårt eget specifika mönster. 

Förstår ni var gudarna kommer in? Ett annat sätt att förstå begreppet gud är genom "ursprung". Monoteismen säger att det finns bara en "Gud" för det finns bara ett ultimat ursprung till verkligheten som vi lever i och detta må vara sant på en metafysisk nivå, men i vår fenomenologiska version av verklighet så vet vi att det finns ursprung av alla möjliga slag och sorter. Gudar finns dem? Mitt svar blir ja. 

För ni förstår. Om vårt specifika, individuella mönster är medvetet, om Simon och Jonathan är medvetna mönster, så finns det ingenting som säger att de högre mönstren inte kan vara medvetna på ett liknande sätt som vi är. 

Mitt hörn av internet har sen länge bevisat att jultomten existerar och på samma sätt som att han inte är förkroppsligad, men lever ut sitt väsen genom våra kroppar när vi interagerar med i samma anda som jultomten så kan alla dessa högre, avancerade mönster ta sin boning i oss när vi agerar i deras anda. Moder Svea lever ut sig själv i oss när vi talar svenska utomlands eller firar midsommar, Oden när man firar midvinterblot och så vidare och så vidare. 

Som kristen så anser jag fortfarande att det finns en poäng i att ge Det Upphöjda Mönstret en särskild hängivenhet och fokus, men "gudar" är faktiskt bara ett ord. När vi ser memkomplex, kulturer på olika nivåer, mötas, debatteras och ibland slåss mot varandra ser vi i min mening gudar som agerar ut sitt väsen genom oss. För den som varit ideologiskt engagerad är det här ibland skrämmande tydligt - människor agerar ofta inte efter eget huvud utan i en ideologisk besatthet - och jag tror att även i ens individuella liv så är det användbart att se och observera de mönster som agerar ut sig själva om så bara i våra egna medvetanden. Dessa mönster lever vill jag hävda och har en reell agens precis som oss själva. Vilka mönster, vilka gudar, kan vi bryta med och vägra tillträde till våra liv och vilka, mer sympatiska och välgörande, kan vi bjuda in och interagera mer med?

Vår värld är så förvirrad just nu. Vi har nått materialismens gräns på många sätt och kan samtidigt inte hoppa tillbaka till en religiös förståelse som fanns innan dess intåg. Kanske kan "mönstrenas gudar" hjälpa oss med övergången.