söndag 6 december 2020

En förlorares klagan

Jag skulle vilja presentera ett par tanker om "spelet" för den här bloggen. Jag fick den här tankegången någon gång i somras när jag byggde upp tillräckligt mycket viljestyrka för att genomföra en längre tids, relativt sett, fastande. Det har tagit tid att hitta ett sätt att formulera det för jag känner någonstans att genom att ta dessa tankar på allvar så vänder jag mig bort från världen på ett sätt känns definitivt och jag vet ännu inte hur vist det skulle vara. Men för den här bloggens skull så är det trots allt bara tankar...

Spelet är vad denna dimension går ut på. Rakt igenom. Det finns ingenting i denna sfär som inte genomsyras av spelets karaktär och konsekvenserna av vad som pågår i dess system. Allt som är biologi är "spel", allt som vi gör i vårt samhälle, i vår civilisation likaså. Som människor så graviterar hela vår varelse till att delta i spelet, uppslukas utav det och tillägna resterande tid till att få det att fortsätta ännu en bit till. Generation efter generation, projekt efter projekt tjänar till att hålla spelet välmående och aktivt och egentligen ingenting annat. 

Spelet i sin struktur ser ut ungefär såhär: Något existerar, för att kunna uppehålla existensen så måste detta något konsumera, den måste inta något annat utifrån för att kunna uppehålla sin egen existensram. För att göra detta så arbetar varelsen, varelsen blir produktiv. Produktionens kvalité avgör sedan varelsens status. En status som varelsen kan utnyttja gentemot sina likar för att i slutändan kunna producera mer av sig själv. Hos avancerade biologiska varelser går denna reproduktion via sexualiteten och sexualiteten blir en spegel, en poängräknare för hur väl spelet spelas av varelsen ifråga. Reproduktionen ger fler spelare till spelet och så går det på. Vi äter, arbetar, får vår status och reproducerar. Om och om igen. 

Det här spelet är ett nollsummespel, det finns bara så mycket resurser och så många "dominanshierarkier" att klättra upp på. Det någon äter kan någon annan inte konsumera, den position som intas av en varelse kan den andre inte få och det finns bara så många livmödrar att ockupera för att kunna sända ut nya generationer av spelare. Beroende på hur vi väljer att spela så kan spelbrädet se drastiskt annorlunda ut. Väljer vi vissa vägar av samarbete istället för dominans så får vi en annorlunda värld jämfört med om vi oförhindrat väljer en imperial, erövrande väg - men spelets struktur kan vi i grunden inte förändra. Någon vinner, individer, grupper, eller arter och andra viker undan för att fortsätta spela i vinnarnas skugga. Det finns inga alternativ, varje gång du äter så deltar du i spelet, varje gång du producerar något för någon annan att ta del av - om så dig själv i framtiden - så påverkar du statusbalanser och alla former av relationer är lika mycket en del av att bygga upp olika sorters allianser för att nå fram till reproduktionens slutmål: En ny våg av spelare och en godkännande stämpel på din medverkan i "Spelet Utan Slut". Och sedan slängs du bort, du behöver inte vara här mer, din enskilda accent spelar noll roll för spelets essens efter att den utvärderat din prestationsförmåga. 

På en samhällelig nivå så är allting vi gör i en ideologisk mening olika sätt att formera spelet till vår egen och vår tänkta grupps fördel. Vi försöker påverka våra biologiska mekanismer, som spelar på ett uråldrigt och ur vårt perspektiv mekaniskt sätt, och positionera de maktstrukturer som uppstått ur kultur och civilisation så att vissa grupper får större fördelar på bekostnad av andra och vi gör detta hela tiden med förståelsen av att vi försöker arbeta för det "goda", för det "ideala", av högre skäl än en simpel statuskamp utsträckt över millennium eller rentav årmiljoner. Det är att lura sig själv, kort sagt, för allt är bara Spelet i mer eller mindre avancerade, subtila former. Ingenting i ideologin eller de olika "goda kamper" som utförs av mänsklighetens vita riddare är något annat än försök att vinna vissa sorters kakor ur andras käftar. Min vinst är alltid din förlust.  

*

Allt det här gör mig väldigt trött. Det är inte så att jag hatar spelet i sig självt, jag tror mig förstå dess funktion och anledningen till att det existerar på det sätt vi ser i den här dimensionen, men på många sätt så råder uppfattningen idag att spelet i sig är allt som finns. Att utanför dess ramar så finns den bara dövstumma rymden och ingenting utöver den. Den materialistiska utgångspunkten som vårt samhälle format för sig själv kan inte erkänna att något annat har ett värde. Det går inte. Vi är uppstigna ur den biologiska soppan och vi agerar ut dess strukturer, mer eller mindre blint och så kommer det förbli tills dess att biologin besegras av än större naturkrafter och därefter är vi tillbaka på noll. 

Jag delar inte den här synen, men den brist jag kan se i min egen nonduala, perenniala, mönstristiska kristendom är att jag hittar inget sätt att delta i spelet som inte gör mig såväl sorgsen som arg och rent frustrerad. Jag vill inte vara med, jag vill inte vara driven av en stress att konsumera och producera bara för att bli obönhörligen bedömd på ett otal grunder som jag ändå har absolut noll kontroll över. Jag vill inte se min omvärld som fiender, kontrahenter eller konkurrenter vilket allting oundvikligen förvandlas till i ljuset av detta spel. 

Hos min synvinkel så handlar inte existensen om detta spel, spelet är inte vad vi är, det har inte del av vår huvudsakliga essens. Spelet är en chimär av typen som, när vi tror på den och blint deltar i dess vindlingar, ger upphov till den sfär som religionen kallar för synd eller Maya och varje gång vi accepterar dess regler om separation, konkurrens och "min vinst kontra din förlust" så sjunker vi djupare ner i en helvetisk dimension av existensen. Och jag vill inte göra det mer. 

Jag vet att jag består av ett biologiskt maskineri som av sin natur är både född, närd och intrikat bunden till Spelet själv. Min biologiska struktur är förvisso ingenting alls utanför Spelets sfär, men jag är inte detta maskineri. Jag är inte en människoapa vandrandes på ett galaktiskt klot snurrandes runt ett kosmiskt kärnkraftverk. Det är inte min identitet, jag har kommit så långt på min vandring att jag kan se den modellen som på avstånd för att sedan konstatera att den har noll och ingenting med den existens jag faktiskt genomlever. Det är en saga, en myt, en fiktion till för att kunna spela spelet på ett särskilt sätt under särskilda förutsättningar- sanning har den däremot ingenting med att göra. 

Jag vet inte. Jag skriver det här mest för att ventilera ett stort smogmoln av frustration och ilska. Världen och den här dimensionen fungerar på ett sätt som jag inte förstår mig på. Jag är urusel på spelet och det är väl naturligt nog att någon som dragit nitlotten i hela den här balunsen vill att alla ska lägga ner klubborna och sluta upp med att fåna sig. Det är inte så det går till och jag vet det, men i vilket fall som helst. Jag tror inte det är särskilt många av oss som finner särskilt mycket nöje med att delta i det här spelet för vi vet någonstans att det går faktiskt inte att vinna. Oavsett om man erövrar hela världen, lägrar alla kvinnorna och blir arvfader till släktled efter släktled så blir man ändå kasserad, glömd och begraven. Spelet är inte vårt, det är så främmande och skrämmande för oss just för att det inte bär vår essens sigill. Den här världen är djävulens, splittraren, och det är hans hov vi gästar varje gång vi hävdar vår egen existens över någon annans, varje gång vi väljer vår egen väg på bekostnad av vår nästa - hur främmande hon än är för oss. 

Och det är därför Kristus är något heligt också i vår förvirrade, bistra tidevarv. Kristus väljer en väg och ett levnadssätt som inte är i kontrast med vare sig dimensionens grundläggande strukturer eller någon av spelets deltagare. Han blir bestraffad och hatad för det, men hans vägval är så starkt att han inte kan hållas bruten och förkastad. Kristus uppstår just för att förklara och visa för oss vår sanna essens, vår egentliga natur - en existens som i sanning ryter mot allt vad den här dimensionen försöker hålla i schack. 

Det kommer nästan aldrig vara någon som väljer att agera som Kristus. Helgonen och de vise kommer alltid vara få, på gränsen till icke-existerande, men jag inser mer och mer i mitt skuggfyllda pojkrum att deras väg är det enda jag har kvar. Att fullt ut vägra världen, spelet och dess lömska löften tillgång till mitt liv.

Jag vill inte ha någonting av det, jag vill bara ha det som är min födslorätt.