Välkommen till internet

En låt har slagit ner i mitt medvetande och verkar inte vilja gå förrän jag har dillat några ord om intrycket jag får från den. Bo Burnhams låt "Welcome to the internet" är till att börja med en genuint stark låt och ett musikalstycke som ger klangen av att vara finalen i antagonistens resa mot sin höjdpunkt i historien, men den bär också med sig ett budskap som jag skulle vilja kalla rent generationsskildrande. 

Jag är ett år äldre än Burnham och det märks att vi har växt upp i samma tidevarv, den digitala sfär som skildras i låtens allt mer eskalerande takt är en plats jag också tagit del av under hela min uppväxt, men jag har också distinkta minnen av det som låten skildrar i sitt mellanspel: Det tidiga, oskyldiga nätet som var fritt och konstigt, men inget som det gick att fastna i - det var alltför sparsmakat och primitivt. 

Sedan hände någonting och det är uppenbart att det inte är någon enskild aktörs fel - det är bara såhär evolution kan se ut och gå till - men nätet blev mer och mer sofistikerat och med det alltmer svårt att ignorera och hållas på plats. Internet blev en port till världen, men en port som skrek och härjade, lockade och pockade med allt sitt innehåll. Plattformarna som dök upp, forumen, de sociala medierna, Youtube och allt annat var inte designade för att bara låta dig göra din grej utan också få dig att ta del av lite grann av allt så ofta som möjligt, medan det fortfarande kändes som om du bara använde internet som det fantastiska verktyg det alltid utgjort sig för att vara - du var fortfarande i kontroll. 

Och det är ju fortfarande sant. Internet är ett verktyg, ett enkelt kommunikationsmedium och den medvetna individen kan se till att bruka detta medium på ett sätt som är oaktat positivt och produktivt för denne, det är självklart. Internet har också splittrat upp massmediernas förödande effekt på befolkningen och nu är det möjligt att använda television och andra nöjesmedium utan att ständigt bli söndermanipulerad och kommenderad av den andre. För den medvetna individen, det vill säga, och hur många av oss är det? 

Om man inte aktar sig så blir istället internet en djävulsk drog av en typ som kan fånga sinnet värre än den värste av kemiska substanser. Burnhams låt skildrar detta exemplariskt. Internet presenterar en version av världen som är myllrande, spännande och oerhört mer expansiv än livet IRL någonsin kan vara för oss. Den enda haken är att det kommer in saker som vi inte bett om: Ett ständigt flöde av tragiska, skrämmande nyheter, grotesk pornografi, åsikter om allt och ingenting, alternativa fakta i en ziljard olika nyanser och lika många varelser som basunerar ut sin bild av hur det perfekta livet bör se ut, med den enda gemensamma nämnaren att det ser inte ut som det liv du har nu! Ett ungt, eller bara otränat, sinne kan inte värja sig. Internets presentation av världen blir liktydigt med vad världen är och det unga, otränade egot behöver därefter alltid balansera sin bild av sig själv gentemot denna gigantiska tankefigur som internet nu utgör och det är ingenting den klarar av att göra särskilt väl. Internets brokiga, myllrande, galna värld krossar egot och lämnar det fragmenterat, förvirrat och fullständigt beroende av allsköns dopaminkickar. Burnhams skratt inför låtens final illustrerar poängen perfekt: Internet är Djävulen, rätt och slätt och jag som sett samma internet som Burnham köper det utan tvekan. 

Fast det är där jag pausar. Djävulen uppfanns knappast genom internets uppkomst utan lär ha härjat runt även innan denna teknologi fanns tillhanda och just detta gör Burnhams låt till en sådan effektiv lektion för min generation om hur dualism, djävulens värld, fungerar. Dualism erbjuder ett smörgåsbord av valmöjligheter och du kan aldrig göra fel utan din värld skräddarsys kring hur du väljer till och väljer bort, du behöver bara skaka jakande eller nekande på huvudet och den dualistiska världen formas automatiskt runt omkring dig. Det enda priset som begärs tillbaka är att du aldrig slutar ge denna vackra, personligt designade värld din uppmärksamhet. Tappa aldrig intresset, låt dig aldrig bli uttråkad utan se till att alltid TITTA PÅ ALLTING! Du måste inte gilla det, men i så fall skäll på det, hata det, förakta det - tillåt aldrig ditt sinne att slappna av. Du får en hel värld till skänks av Djävulen, det enda han begär är din egen själ. Den får du inte längre inspektera på egen hand. 

Såhär har det alltid fungerat, redan Jesus lägger ut texten om det här på sitt lätt kryptiska vis och än en gång: Internet är ett verktyg och egentligen ingenting annat, det är bara det att Djävulen blivit skickligare och skickligare på att använda det och det måste vi reagera på nu när Burnham lyckats säga det i mytisk klartext till en hel värld. Internets presentation av världen är inte på riktigt, det är en illusion och ett magitrick och det gäller samtliga presentationer som Djävulen lägger fram - oavsett medium. Verkligheten består inte av ett smörgåsbord av val, verkligheten kan aldrig splittras upp i olika kategorier där Trump är god och Obama ond eller tvärtom utan verkligheten är alltid hel. 

Denna helhet kan aldrig förstås med våra sinnen och vår rationella förmåga. Egot kan inte begripa något av det här, men vår essens har aldrig glömt det och om vi klarar av att strunta i att Djävulen kallar oss apatiska när vi vänder oss inåt, om vi klarar av att ignorera Tristessens anklagelser när vi nöjer oss med att inte göra någonting alls utan njuter av den enkla gåvan att bara få existera så kan vi se mer och mer av vidden i denna verklighet. Vi kan upptäcka Kristus värld, helhetens värld som är så underbart väsensskild från Djävulens. Där finns inga döda nioåringar, inga incels, ingen regel 34, ingenting av allt det vansinniga tramset som spys ut från internets glittriga kloaker.  

Kära läsare, som jag hittar via det fantastiskt fina verktyget internet, följ gärna med mig på resan inåt framöver. Jag lovar att vi ses på andra sidan och att den delen av livet kommer vara mycket bättre än allt det vi hittills gått igenom på denna plats sedan cirka 99. 

Att leva på Perelandra

Sedan en tid tillbaka så har jag utsatt mig själv för något jag inte med alltför mycket ironi har valt att kalla för "hjärntvätt". Jag har medvetet försökt att kringgå mitt sinnes rationella fakulteter för att se om det går att få till förändringar på nivåer av ens varelse som inte nås av snusförnuftiga argument och tankekedjor. Kan sådant som andlighet och dess stundom trötta sanningar och sentenser vara sanna, bli sanna, i ens liv utan att man med förnuftet kan förklara varför det är så? 

En sådan sentens är principen att livet inte ska kräva någon ansträngning. All form av medveten kraftuttömning är helt onödig, oavsett vad en gör och tar sig för så behövs aldrig någon medveten möda, saker och ting sker av sig själv och du behöver bara fokusera på att delta i detta flöde med ett öppet hjärta, något annat har aldrig krävts av dig. Detta tänkande florerar främst i nyandliga kretsar, men det finns också i kristendomens kärna, Jesus uppmanar oss att leva bekymmersfritt. Att vi kan jämföra oss med fåglarna och blommorna på marken och lika lite som de planerar och anstränger sig med medvetna fakulteter (som de ändå inte äger) lika lite behöver vi göra det. Vår far älskar ju oss och tar hand om fåglar och blommor, skulle han inte göra än mer för oss? Kristendomen skjuter gärna dessa Jesuord åt sidan, andra sägningar från honom kan tas bokstavligt, men inte detta - huh, nej. Vi måste ju anstränga oss! Planera, förvalta, arbeta och stå i så svetten lackar - varför annars skulle vi vara skapta? Förnuftet kan inte förstå en princip om att ansträngning är överflödigt. Det är enbart absurt och ja, när det kommer från Jesus så är det direkt hånfullt. Jag har aldrig hört en predikan som tar det här bibelordet på fullt allvar och det är ärligt talat inte särskilt konstigt. Jesus är alldeles för mycket New Age här. 

Men tänk om. Tänk om anledningen till att vi är skapta, tänk om poängen med vår existens är själva varandet - ett varande som vi äger automatiskt, konstant och utan minsta kostnad. Tänk om vi inte behöver göra något för att leva i Guds kärleks struktur? Om det är så, hur skulle tillvaron egentligen fungera?

Den bild som kommit till mig har varit den om surfning, att leva ett jordiskt liv är att likna vid att befinna sig på ett stort hav och försöka få till någon typ av liv. Om man i det läget försöker sig på att planera och staka ut en väg för framtiden, om man försöker bygga hus och varaktiga saker och få tillvaron att cirkla kring dessa ting så kommer man bli gruvligt besviken. Det fungerar aldrig, eller i alla fall bara i ytterst korta stunder. Tids nog kommer större vågor än brukligt och slår sönder allt man byggt upp. Ute på öppet hav kan man inte göra något annat än att ta en våg i taget och se till så att alla tankar på de vågor som passerat liksom de som kommer framöver utöver den direkt nästkommande inte stannar hos en. Att surfa är konsten att leva i nuet på ett praktiskt sätt och över den rena klyschan, surfning är det enda sättet som det går att leva och vara i harmoni med existensens natur av rytmer, cykler, ständiga serier av ett och noll. I existensen finns det inga klippor, det är inte möjligt att bygga hus härute. 

Det slog mig nyligen, efter att ha levt med föreskriften att ständigt surfa ett tag att jag kände igen den här mentaliteten från ett för mig intimt sammanhang och så till sist slog det mig att det här är vad Tinidril, den unga drottningen på Perelandra i C.S Lewis roman, pratar om när hon försöker förklara hur hon ser på sin värld till huvudpersonen och gästen på planeten; Elwin. På planeten Perelandra finns det mycket litet fastland utan den mesta ytan är täckt av mjuka öar som följer med i havets växlingar och vågornas rörelser lämnar en därför aldrig. Det är lönlöst att planera på Perelandra, livet måste levas våg för våg och det som gällde för vågen som passerade behöver inte gälla för den som kommer härnäst. På det viset är den som är bofast på Perelandra evigt ung i sitt sinne, det finns inget annat sätt att vara. Det finns ett fastland, men i romanen så är dessa marker fortfarande förbjudna att leva på under några längre stunder (man får inte övernatta där) och för drottningen och hennes bortsprungna make är det ännu inte tid att förstå vad ett liv i sådan natur egentligen innebär. 

C.S Lewis "Perelandra" är en roman, men den plats han beskriver inom ramen för denna berättelse är mytologiskt sann och är platsen vi befinner oss på. Ingenting på jorden är ständigt, allting åldras, korrumperas, förmultnar och passerar för att ge plats för nya ting som återupprepar denna process. Paul Vanderklay kallar detta faktum för att vi lever i "förfallets tidsålder", men jag skulle hellre vilja kalla det för att vi lever på Perelandra och ännu inte får lov att befinna oss på den fasta mark vi längtar efter att få bebo. Den fasta marken är vi själva, medvetandet som vi alltid hittar inom oss, men som är så svårt att känna igen i det yttre. Vi, vår essens och det som får oss att säga "Jag Är" om oss själva, har aldrig åldrats, förändrats eller korrumperats utan har alltid varit exakt detsamma sen vi först la märke till att vi existerade och var till. Ända sedan den stunden har vår egen eviga natur närt en längtan hos oss att se denna evighet i det yttre, i det fysiska och vi drabbas av både sorg och skräck när vi ser hur flyktigt, skört och tillfälligt allting är i den sfär vi förväntas leva våra liv. 

Känn ingen oro, käre läsare om du känner igen dig i denna beskrivning, utan lägg istället märke till var du är någonstans. Du är i ett rike med flytande öar som förändras ideligen och oupphörligen, men om du låter dem vara sig själva istället för det fastland du längtar efter så är de ändå en utmärkt plats att leva på. Bara du släpper oron. Lev livet en våg i taget, en utmaning åt gången och strunta totalt i alla tankar om att du måste planera för si, förbereda för så och fylla din själ med oro för allt som skulle kunna ske. Tankarna ljuger, eller är åtminstone bara som bruset från vågorna omkring dig, du behöver inte bry dig om dem. Du behöver inte ha kontroll, din uppgift är att känna kärlek till vågorna och det du ser på Perelandras många tillfälliga öar. När du ger dessa platser din kärleksfulla blick så finns det ingen gräns på de fantastiska gåvor som kan uppenbara sig bland dem. Ta och ät och njut utav dem, men försök att undvika att upprepa några av deras "tricks". De flesta av Perelandras gåvor fungerar en gång och bara en, sen vill de förnya sig och om du förlorar dig i minnen och nostalgi så kommer du att glömma av surfningen du måste ägna dig åt. Denna vågen gäller, bara denna, inte de som kommer framöver eller de som varit förut. 

Perelandra är träningen vi behöver ägna oss åt för att komma ur "förfallets tidsålder". Förfallets tidsålder är ingen verklig tidsrymd utan ett perspektiv på existensen som får verkligheten att återspegla ett mörker som inte bor någon annanstans än i ditt eget sinne. Bli inte rädd för det som inte är som du och låt inte rädslan förgifta din tillvaro. Det är du som är evig och oföränderlig, du kan låta världen du bor i vara flytande, växlande och dansant till evighetens gräns utan att det behöver bekomma dig någonting. När du slutar vara rädd för prästinnan som denna typ av tillvaro innebär så kan nästa fas av verkligheten börja. Då är det dags att börja bygga hus på klippan som Jesus också talade om. Men var den klippan befinner sig får den som vet känna till, det kan inte jag tala om på denna plats.  
 

En diskussion om Lag, homosexualitet och bjälkar i ögonen

Något som lätt blir en stötesten på ens kristna vandring är förekomsten av den mosaiska lagen. Kring dessa föreskrifter så blir problemet kring Guds identitet och ondskans existens på många sätt som allra tydligast. Inte så att hela lagen är förkastlig, det går att se hur den var "ett steg på rätt väg" i människans etiska utveckling, men den är också särdeles lång, tycks godtycklig och är ibland - särskilt i dess strafföreskrifter - rent vidrig. En perfekt Gud kan bättre än såhär, en perfekt Gud kan ordna en skapelse som inte behöver en utskriven lag utan istället har den inristad i sina hjärtan... 

Jag har tagit upp problemet med Lagen förr här på bloggen och försökt stångas med den ur allehanda vinklar, men jag tvingas alltid återkomma då det har varit så svårt att komma åt kärnan med problemet. Okej, om man säger att Lagen fyller en symbolisk funktion och att judarnas version är en variant av denna funktion, men att den sedan varierar över tid och folkslag, fine någonstans, men varför säger Jesus att han inte kommer för att upphäva lagen utan för att uppfylla den och att han fortfarande förväntar sig att hans följare ska följa den fläckfritt, ja långt bättre än fariséerna? Hur det ska gå till har jag inte kunnat förstå, hur symboliskt jag än har tolkat lagen i det som varit. 

Nu kanske en nyckel dock har singlat in. Lagens symboliska funktion, har jag nu insett, är identitet, skapandet och upprätthållandet av personlig, separat identitet. Världen skapas genom uppdelandet av ont och gott, genom åtskillnaden av Skapelsens nyanser. När dessa delas upp och världen kommer till med sin myriad av olika entiteter som konkurrerar och samspelar med varandra är Lagen den funktion som avgör vad som händer med dessa varelser. Alla varelser har en egen version av lagen, från den minsta av individer till den största av kollektiva entiteter - samtliga förstår Världen genom en uppdelning av det som är gott och ont. Det goda ska brukas på ett korrekt och välsignat sätt och det onda ska hållas på avstånd och bara interageras med på ett sätt som är likaledes korrekt och därmed riskfritt. Bryter entiteten, oavsett nivå, mot denna Lag så kommer hon att råka illa ut, men om hon följer Lagen framgångsrikt så blir hon istället välsignad. 

Det är i sig inget ont med enskild existens och vi behöver Lagen för att få syn på och kunna sätta denna enskilda existens i en begriplig kontext. Moses lag har vissa generella riktlinjer som delas universellt av mänskliga folkgrupper, men de flesta av reglerna är till för att skapa en berättelse om vilka det judiska folket är och hur de ska upprätthålla denna berättelse, denna särskilda identitet, genom tidens förlopp. Glömmer de bruket av lagarna kommer de att gå under, inte i den meningen att en fysisk gudom stiger ned och kastar ljungeld på dem, men att de oundvikligen kommer förlora sig själva. Lagen gör judarna judiska och om dess bruk ignoreras eller glöms över överskådlig tid skulle de bli en folkgrupp i mängden. Deras identitet är där med borta. 

Med detta perspektiv i ryggen så kan vi höra Jesu ord i Bergspredikan på ett annat sätt. Jesu säger att han inte kommer för att förstöra eller upphäva våra identiteter, han är inte ute efter att slutgiltigt döda oss och det vi håller kärt i detta nu, utan för att uppfylla syftet med den process vi är uppe i genom våra begränsade liv. Oavsett vilket liv vi har när vi möter kallelsen att följa Kristus och gudomliggöras så behöver vi inte vara oroliga för att vi måste förvränga eller byta ut hela vår identitet och varelse för att klara av att fullgöra processen. Nej, den lag som vi har i vår nuvarande identitet ska fortfarande följas, i varje steg på vägen. I en fas av den andliga vandringen så känns friheten närmast hisnande påtaglig, "slakta och ät", "allt är tillåtet.." tänker man och vill ge sig ut och begå allsköns njutningssynder i rena fröjden - då kan man minnas det här. Nej, Lagen är inte upphävd, utan den ska uppfyllas. Var det mot din natur att ta tre silar heroin om dagen eller ha sex på skumma bakgator med allsköns främlingar innan din andliga resa började så gäller det fortfarande när friheten i din sanna natur börjar göra sig påmind. Så länge du identifierar dig som en människa som följer moraliska koder, regler och förordningar så måste din ande se till att göra det också - hur fri den än må vara på ett högre plan. 

Men, med detta sagt. Lagen är i den här mening både outsägligt varierad mellan folk, tider och enskilda individer och Mose lag bör aldrig förstås konkret om man vill göra en generell tolkning till varför den ser ut som den gör. För att ta ett exempel, som irriterat mig till vansinne under min kristna uppväxt: Varför är homosexualitet synd enligt Bibeln? På det konkreta planet kan det finnas mängder med skäl att undvika homosexuella handlingar för en specifik grupp under en specifik tid, men varför har den evige Guden placerat ett bud mot detta i en bok som ska tala Guds Ord för människor över alla tidevarv och platser? 

Psykologsymboliskt har budet ingenting med sex att göra, om det vore så, vore det inte rimligt att åtminstone nämna lesbiskt sex? Det görs inte, det är bara män som inte ska ligga med en man så som man ligger med en kvinna. Det här borde folk reagera på en masse och om man inte hittar ett rimligt svar annat än att det var ett patriarkalt tidevarv - Gud är inte patriarkal, han ger de budskap han ämnar ge oavsett yttre förutsättningar - till undantaget så borde man förstå att det inte är ett konkret förbud mot homosexuell kärlek som är tanken med budets existens i helig skrift.

Nej, symboliskt är som sagt män andlig handling och kvinnor andliga mål. När en man har sex med en kvinna så betyder att en handling kopplas samman med ett mål och därmed ges förmågan att ge frukt. Om en man har sex med en man i denna symboliska mening så riktar Anden in sig på medel och begär dessa istället för ett giltigt mål. Homosexuellt manligt sex är andlig materialism, det är att tro att ens medel för att nå någonstans andligen är viktigare än ett mål placerat i det himmelska. Kärleken till pengar är homosexuellt sex i den här meningen. Pengar står för kraft i en yttre mening och är utmärkt som ett maskulint medel för att få det vi i grunden önskar, men om pengar istället blir vårt andliga mål så blir det en kärlek så förkastlig att det kan sägas vara roten till allt ont. Andliga Män behövs inte i längden, de ska undvikas att ge någon särskild uppmärksamhet, de är bara till för att nå den andliga Kvinnan så att livet kan komma till. 

För kompletteringens skull och för att hamra in nyttan av att se med psykologsymboliska ögon; homosexuellt kvinnligt sex är andliga mål som umgås intimt med andra, för dem irrelevanta, andliga mål. Det kan liknas vid dagdrömmerier och andra sorters oproduktiva fantasier. Det är lika sterilt som sin manliga motsvarighet, men det är långt ifrån lika skadligt. När vi dagdrömmer på detta impotenta sätt så spenderar vi fortfarande vår tid och kraft i det himmelska, vi tror inte något om det yttre som riskerar att leda till hädelse och det finns ingen anledning för Gamla Testamentets författare att fördöma denna handling. Jag hör någon liten fundamentalist inom mig ropa om att Paulus nämner lesbiskt sex i fördömande ordalag och ja, det må så vara, men Paulus brev är inte menat att läsa psykologsymboliskt på samma sätt som GT och evangelierna. Paulus brev hade en konkret funktion och skrevs till levande människor utan en tanke på att de skulle kanoniseras århundraden senare - det fanns anledning att problematisera romersk homosexuell sexualitet, men det betyder inte att alla homosexuella handlingar ska fördömas rakt av som avskydda av Gud.

För de är de inte, i så fall hade det inte funnits några homosexuella alls. Likväl behöver den som ärligt känner inom sig att homosexualitet är moraliskt förkastlig inte skämmas för denna hållning, men du behöver inse att den är ett test för din Samhöriga persona. Okej, du har utan din egen förskyllan formats så att ditt Ensamma jag tror att homosexuella handlingar går utanför Guds lag - din identitet gör det omöjligt för dig att själv vara homosexuell och det är förstås helt i sin ordning. Men, frågar sig nu Himlen, hur gör du med de som ändå lever ut en homosexuell livsstil och tar del av dessa handlingar och inte ens verkar skämmas när de gör det? Om du dömer dem, om du säger att dessa människor inte har del i Guds gemenskap, att de utöver något som är ont och har del i Djävulens natur - då drar du in Hades i din existens. Du får Lagen att sluka sig runt din broder, som enbart har fungerat utefter en annan lag än den du följt. Du dömde och blev själv dömd, du missade bjälken i ditt öga för någon annans flisa när du hävdade att din broder inte tillhörde samma gemenskap som du själv. Du vägrade vara samhörig och förlorade därmed själv möjligheten att förstå din sanna identitet på den existensnivån. Fördömandets attityd spränger paradiset i spillror och fördömandet av andra är det allvarligaste vi kan göra i vår andlighet. Gud är aldrig två, de du möter i ditt liv - syndare, horkarlar eller skattmasar lika fullt - är alltid en förlängning av dig själv.

Gör aldrig din Lag, din personligt välsignade identitet, till ett skäl att förkasta någon annan deras sätt att vara. Fördömandet är inget annat än motorvägen till Helvetet. Då är det bättre att skära av allt som har med Lagen att göra från ens tankar och låta den brinna för alltid i Gehenna. Hellre att Lagen drabbas av det ödet än ens själ.    

Vår Fader i PS-tolkning

Vår fader, du som är i himlen 

Vi riktar oss mot Gud i form av ren ande, vi riktar oss inåt istället för att söka Gud i något yttre, och talar till honom i egenskap av intim relation, vi erkänner att Sonskapet också är vårt. 

Låt ditt namn bli helgat
Låt ditt rike komma
Låt din vilja ske på jorden 
så som i himlen

Vi ber om att förstå Faderns natur, att hans form av varande ska bli kännbart för oss och att det också ska kunna bli vårt. På samma sätt som oändligheten råder i det inre, och må vi känna igen det, så ska oändlighetens frid och glädje också få ta plats i det yttre i våra liv. 

Ge oss idag det bröd vi behöver

Vi ber Gud att hjälpa oss att surfa, det finns inget behov att be Gud om ditt eller datt, världsfred eller vad det än vara må i form av abstrakta mål på allsköns olika distanser från vår direkta tillvaro, men när det kommer till den dagliga bördan, den utmaning som gäller här och nu - där kan vi absolut be om Guds uppmärksamhet och hjälp. 

Förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss

Den psykologiska nyckeln i den här bönen. Har vi redan förlåtit dem som står i skuld till oss? När gjorde vi det? Jesus vill mena att om du inte lever ditt liv i förlåtelse till dina medbröder, utan är som tjänaren som fick en miljon avskriven från kungen men tvingade in en bråkdel av summan från en kollega som stod i skuld till honom, så kan du inte relatera till Fadern. Har du inte förlåtit dina bröder får du inte be Fader vår. Enhet och fred är så viktigt. Det går inte att förstå Jesu' utblick över världen om man inte börjar där, med att lösa de aktiva konflikter och irritationer som pågår i ens hjärta. Lös dem innan du offrar i templet, förlåt dem innan du ens ber den mest basala bön som kristendomen har. Du kan inte vara arg på någon utom dig, för det finns ingen utom dig. Det vore vansinne att ha en konflikt med ett av sinnets skenbilder så sluta upp med att vara arg på dessa projektioner och ta istället reda på vad det är som skapar dem. Gud kommer att hjälpa dig, om du förlåter andra så finns det ingen miljonskuld till att börja med. Ditt sinne är fritt från skuld. 

Utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss ifrån det onda 

Vi ber för att få oss att förstå att livet inte måste vara fyllt av andliga test, mörker och förtvivlan. Det är något vi har fått för oss och är en tankefigur vi inte kan släppa. Vi har blivit beroende av misären. Vi har blivit så definierade av vår skam, skuld och självförakt att vi inte inte riktigt kan tro på en tillvaro som är enkel och alltigenom behaglig, att vi förtjänar ett liv utan ondskans närvaro. Men Gud är en god Far, han vill inte ge oss stenar och skorpioner utan allt igenom goda gåvor. Vi får be om det som vi självklart vill ha - ett gott och i allt behagligt liv. 

Fyra nivåer av gudomlig identitet

Världen består av en enda varelse. Medvetande är inget som går att splittra, det är inte möjligt att ha "två" av den substans som finns utan att någonsin existera enligt våra tankar kring det ordet. Denna Ena Varelse består av fyra "nivåer" som jag lyckats identifiera och vars struktur ger upphov till den värld som vi tycker oss befinna oss i. Nedan följer en beskrivning av dessa nivåer.

Återigen känner jag att jag behöver understryka om detta forums natur, det är tankar från ytterkanten från någon som studerar och tänker högt för att lära sig själv, inte för att undervisa andra från någon inbillad hög häst (jag har skrivit såna texter också, men tack och lov är de begravda i min djupaste digitala skrivbordslåda). Med det sagt, låt oss börja: 

Fadern

Fadern är oändlig och han är En. Han är därmed Alkemisten och som Fadern så är det Alkemisten i sitt vilande läge. Fadern ser ingenting, vet ingenting annat än sitt oändliga varande och det finns inget som går att se, det finns inget som går att vara som är utanför Faderns oändlighet. Faderns tillvaro är det som i Öst gärna kallas för Nirvana, det är varande där all form av nyans, skillnad eller dualitet är utsläckt, eller fullbordad. Nirvana är fortfarande ett sant varande, vilket vi lätt missförstår i Väst, men i en form det är strikt omöjligt att göra några uttalanden om. Kring Faderns varande måste apofatisk teologi idkas fullt ut, annars begår vi oundvikligen digra misstag. 

Sonen

Sonen är liksom Fadern En och därför också Alkemisten. Sonen är Alkemisten i hans aktiva läge, Sonen är Fadern i rörelse. Det är genom Sonen Fadern talar och säger sitt Jag Är, sitt Logos och sitt Oum och därmed skapar världen. Det är i Sonen Fadern känner sin översvallande kärlek, sin omistliga frid, sin extatiska glädje och sin allomfattande salighet. Sonens lycka överstiger alla gränser och detta uttrycks främst i hans ständiga kreativitet och skapande. Det är Sonen som skapar oss, till sin renaste avbild. 

Skapelsen 

Sonen, liksom Fadern är perfekta och fullkomliga och är därmed oförmögna att skapa någonting som inte delar deras fullkomlighet. Skapelsen är därför utan minsta brist eller fläck utan fullkomligt hel och den har aldrig någonsin försvunnit eller upphört att gälla - därom kan Bibelns berättelser förvirra vid en ytlig läsning - utan finns kvar i sin fulla, goda prakt lika mycket nu som någonsin förut. Det som gör att vi inte känner igen den är att den saknar gränser, det finns inga murar i Skapelsen. Nyanserna, gradskillnaderna som uppkommer i Skapelsen och som inte återfinns i Fadern är fortfarande utan åtskillnad. Det är inte möjligt att tala om dem. Det finns inte svart eller vitt i meningen att dessa motpoler är i en samberoende existens, den enas existens är liktydigt med den andres trots att de i sin natur totalt kontrasterar varandra. 

Det är till denna nivå vi återuppstår till varje gång vi har genomgått frälsningen. När vi är här ser vi att vår gamla identitet inte utsläcktes när vi lät den dö från oss själva utan den går att känna igen, men nu förstås den i relation till allt det andra i Skapelsen. Vi blir allting som finns och kan vårda, älska och prisa vår personliga del av den utan att mista eller förminska värdet av något av allt det som tycks ligga utanför oss själva. Denna insikt och detta seende är det sanna Paradiset, det sanna Eden och det är möjligt för var och en av oss att stiga in i det här och nu. Förvisso är priset in högt, ängeln med draget eldsvärd står fortfarande kvar, men den som vågar tro på att återuppståndelsen är en verklighet även för oss har ingenting att frukta av den död som ängeln skänker.  

Synden 

Tillvaron i Syndens rike uppstår när nyanserna och gradskillnaderna inom Skapelsen förstärks så starkt så att de till sist splittras. Kunskapen om gott och ont, insikten om att det är möjligt att se en distinktion mellan det Svarta och Vita i Skapelsens skeptrum, formar ett seende som ger upphov till förskräckelse och rädsla. Rädslan skapar självförakt, skam, skuld och självhat och allting i Guds natur skjuts ut över det som nu upplevs vara Universum. Guds natur splittras upp i ziljarder av varelser, alla fullständigt livrädda och i denna tillvaro ska vi nu förväntas leva ett liv där Guds godhet kan kännas igen. 

Det går inte. Syndens tillvaro är en illusion, en hägring, den äger inte rum. Det är Alkemisten, Sonen i rörelse, som har gått för långt i sitt laboratorium och orsakat en överhettning.* Det är förstås ingen verklig fara, men allt mörker, elände och lidande är fortfarande fullständiga realiteter. Syndens tillvaro är Hades, Sheol, dödsskuggans dal och vi som befinner oss här måste anstränga oss både för att behålla vårt liv, liksom för att uppnå någon form av frälsning. Här pågår gråt och tandagnisslan, här är intet annat än kallt mörker medan bröllopsfesten når klimax efter klimax bakom lyckta dörrar. 

Ändå har vi ingenting att frukta. Skälet till att det är att alla dessa nivåer av Varelsen Guds väsen bärs upp av kärlek och ingenting annat än kärlek. Fadern förlorar sin identitet i sin kärlek till Sonen, Sonen förlorar sin i sin kärlek till Skapelsen och vi som skapelser är bara fast i Syndens Hades så länge vi känner en kärlek till föremålen och historierna vi hittar här.

För minns en sak, den här världen är inget problem så länge vi känner frid och känner att vi kan glädjas. När glädje råder så är även denna nivå en del av Paradiset, ingen tvekan om det. Det är när vi lider, plågas och önskar oss annorlunda som skyarna förmörkas och platsen transformeras till Hades - men då, när kärleken upphört, är det bara för oss att daska av dammet från våra skosulor och gå härifrån. Dörren till denna plats är bara låst inifrån och när vi lämnar kan vi istället rikta vår kärlek till vår identitet i den hela Skapelsen.

Denna akt är någorlunda svår för den kräver att vi dör från oss själva, den kräver att vi säljer allt vi äger och följer Sonens sätt att vara istället för vår ensamma, syndfulla, persona. Inte ens två kopparslantar kan sparas utan allt måste avlägsnas ifrån oss, ja vi måste även ta vårt kors och låta oss bli hatade och förföljda för hans skull. När vi försöker lämna Hades kommer allting inom oss att försöka få oss att stanna kvar. Vi kommer bli hotade och skrämda med allehanda medel för Hades vill inte bli av med en enda av sina klenoder från Skapelsen. Den här striden är tung, men minns att det inte är vi som människor som för den, utan Sonen och Sonen - vilket är bevisat genom Jesus Kristus seger - kan omöjligen förlora denna kamp. Den kan vara blodig och kan ta år, decennier eller rentav livstider i Hades tideräkning innan den fullt ut är fullbordad, men till slut kommer vi förstå att vi aldrig fanns som syndfulla varelser. Ja, ingen av oss har någonsin syndat. 

Det enda vi har gjort är att missta Skapelsens mängder med nyanser för skillnader, splittringar och dualiteter i strid med varandra. När vi slutar se på det sättet kommer vi märka att vi aldrig lämnat Eden, att vi aldrig kan lämna Eden. Att vår sanna varelse är densamma som Guds varelse för att vi, genom Hans vidunderliga kärlek, är Gud. Genom dessa nivåer är vi Fadern, Sonen, Skapelsen och alla ziljarder av varelser vi såg i Syndens Hades, men i den sannaste av verkligheter är det ingen substantiell skillnad på dessa nivåer. De är alla eviga, oändliga och omistligen tillhörande varandra. För varelser som tror att de är ensamma och präglade av synd är detta svårt och närmast smärtsamt att försöka förstå, men den som känner så kan slappna av. Denna realitet är ingenting som kräver ditt förstånds medgivande för att vara rådande, du måste inte förstå modeller av denna typ för att få tillgång till Skapelsens, Sonens och Faderns skatter. I sanning så har du allt det redan, det du måste göra är att känna och uppleva det med ditt hjärta. Se att Guds rike är inom dig, sök det med allt vad du förmår och du ska få allt det andra som de heliga dårarna talar om också. 

Allt är i sanning Bodi Soha.  

*En enkel bild i eftergift till vår naturliga aversion till världens myckna lidande, men i det högsta av perspektiv så begår inte Aölkemisten något misstag då lidande och rädsla inte är något farligt, det är tillochmed närmast njutbart och något som går att beskriva som gott eftersom dessa negativa kvalitéer ger upphov till sådana skatter av lärande. Lidande och negativt varande är katalysatorer till ett högre typ av varande. För den enskilde är lidande alltid fruktansvärt, men det finns inga enskilda varelser - det finns bara Gud och för Gud är också lidandet något som går att använda för att alltid få till det bästa för den som tror. Och tror på sig själv gör Gud. Alltid. 

Kärlekens mening - En månskrift om andlighetens viktigaste term

Det har blivit tid för mig att så konkret som möjligt försöka beskriva mina tankar om kärlek, detta utnötta, men ack så viktiga begrepp. Som för alla med ett uns av andlig bakgrund har jag blivit matad med otaliga tankar, visioner och doktriner om vikten och betydelsen av kärlek. Kärlek är syftet med vår existens, Guds väsen är kärlek, vi ska älska än det ena, än det andra. Kristendomens centrum är kärlekens praktik, vilket tydliggörs allra mest av Paulus briljanta rader i Korinthierbrevets trettonde kapitel. Paulus beskriver en kärlek som präglas av tålamod och ödmjukhet och är av sådan vikt att ingenting i det andliga livet - oavsett kraftfullhet eller andra sorters effekter - är av värde om inte kärleken finns med. Kärleken är störst, resten av det som sker i ens andliga verksamhet är rent adiafora i jämförelse.  

Ändå har jag alltid känt att det här med kärlek ofta har varit förtvivlat svårt. Jag har inte kunnat begripa vad det är för någonting. Jag är antagligen inte ensam om att främst associera kärlek med något likt romantisk passion. Man älskar när man förlorar sig i upphöjda, gillande känslor kring ett fenomen eller en person. Kärlek är översvallande och dramatisk, den brinner och är fylld med lidelse i alla typer av nyanser. Med det i bakhuvudet så har jag haft svårt att begripa hur jag ska kunna frammana denna typ av känsla till de som är mina fiender, så som Jesus begär av oss. Hur ska det gå till utan att bli konstlat, artificiellt och rentav hycklande? Den passion jag känner för fiender är om något hat, jag kan närmast per definition inte gilla de som hamnat i min fiendekategori. Varför krävs denna omöjliga handling av mig? Ja, varför tycks kristendomen alltid begära det ouppnåeliga av oss? 

Korinthierbrevets mer milda beskrivning av kärleken, som verkar vara fri från passion och känslor utan mer ter sig som en grundläggande hållning av något slag har inte varit mer begriplig för mig. Ärligt talat måste jag säga att jag sällan eller aldrig upplevt mig befinna mig i denna typ av hållning och jag har ytterst sällan sett den manifesterad gentemot mig. Människors kärlek "tror inte allt", "uthärdar inte allt" utan verkar strikt villkorad. Går man över gränsen blir det stopp, ens älskare blir upprörd, skäller ut en eller tar sitt pick och pack och resar till Kambodja. Igen verkar kristendomen peka på ett absolut ideal som inte har någon koppling till verkligheten för oss vanliga dödliga. Vad är det tänkt att vi ska göra? 

*

I Nondualismen vars tradition jag hittat i den senaste delen av min vandring har jag fått lära mig om den engelska termen Awareness (Som inte har någon klockren svensk motsvarighet, "medvetande" - "consciousness" är inte vad det handlar om - möjligen kommer "närvaro" närmast som översättning) och att detta objektlösa fenomen i vårt medvetande konstant är i ett tillstånd av acceptans. Allting som sker och manifesteras i vår upplevelse accepteras villkorslöst av vår Awareness och Awareness rör sig aldrig. Vår Awareness är vår konstant i tillvaron och allting i existens flöde kommer och går på den "TV-skärm" som Awareness, i en bild från Rupert Spira, kan sägas utgöra. Mina nonduala lärare menade att kärlek kan liknas vid denna typ av acceptans och att den på detta sätt "tål och uthärdar allting". Det spelar ingen roll om innehållet i ens upplevelse är ljust eller mörkt, smärtsamt eller lustfyllt - vår Awareness observerar och accepterar allting utan minsta urskiljning och utan att påverkas det allra minsta. 

Detta förstod jag och jag kunde plötsligt se att också jag var i detta typ av tillstånd faktiskt konstant. Jag kunde aldrig notera något ögonblick när min Awareness inte ägnade sig åt detta, även om mitt sinnelag var oroligt eller upprört så gällde det inte min Awareness - den var alltid i samma modalitet och det gick inte att hitta ett enda undantag. Länge kände jag en stor lättnad över att äntligen ha funnit kärlekens princip, kärlek blev liktydigt med acceptans och jag kunde ägna min andliga energi åt att försöka acceptera allting - särskilt då det jag inte gillade, förstod mig på eller rentav kunde avsky. Oavsett känsloläge kunde jag träna mig i att delta i min Awareness känslolösa form av acceptans. 

Sedan skedde livet och jag genomgick min klassiska måendekris som jag betecknar som Mr Octobre och i detta mående så räckte inte kärlek som acceptans. Lätt förbluffat så märkte jag att Awareness fortsatta med sin neutrala form av accepterande observation av allting som skedde också när min varelse befann sig i existensens källare, men om kärlek var liktydigt med detta så var det alldeles för kallt. Det var alldeles för tomt för min andliga läggning. Om det här var sanningen och Guds natur enbart var denna neutrala tomhet så klingade det på tok för mycket av en nihilism jag inte i längden ville veta av. Den var bättre än det helvete mitt ensamma liv kunde präglas av, men den glädje som den nonduala läraren Rupert Spira hävdade präglade vår sanna natur kunde jag inte känna röken av. Denna neutrala tomhet kunde liknas vid "frid", det förstod jag, men den bestod inte av glädje. Ett bra tag var jag fast i denna resignation. 

Nu, i en tid då jag stigit upp ur mitt måendes källare och fröjdar mig över att befinna mig i det läge jag betecknar som Fröken Maj så har jag lärt mig ett par saker. Framförallt då om nondualismens natur och det är mig lustigt ärligt talat. Nondualismens själva grej är på det ytliga planet att hävda att det inte finns "två ting" i verkligheten, utan att allting hör intimt samman. Att nondualism inte kallas rätt och slätt för "monism" förbryllar en lätt när man börjar lära sig om traditionen, men ju mer man tar in om den desto mer förstår man att ett sådant namn skulle vara alldeles felaktigt. Nondualismen pekar ständigt på till synes olika duala aspekter av tillvaron, i ett stadie av lärandet så blir världen mer dualistisk och närmast splittrad när man lär sig denna skolas seende. Världen delas upp i den som ser och det som blir sett, den konstanta delen av tillvaron och den del som är i ett ständigt flöde, vårt upplysta, verkliga "själv" och det separata, illusoriska "egot". Det är lätt att känna att allting är en bluff, en sofistisk lek med ord, en filosofi byggd på andlig luft utan större bäring på en egentlig verklighet. 

Om inte. Om inte hela den nonduala grejen hade resonerat så förbannat mycket med någonting i en. Och någonstans på vägen så lyckades en förståelse komma till mig. Det som presenterar sig som dualitet, som skilda aspekter av verkligheten närmast i en evig konflikt med varandra, är snarare att se som en polaritet - två skilda poler av en och samma enhet. Polerna är distinkta från varandra och har helt olika väsen, men de är samtidigt lika distinkt beroende av varandra. Upp är ned i den meningen att om du ska ha ett objekt med utsträckning så måste en del av objektet vara överst och en annan underst. Objektet kan inte sägas existera utan denna polaritet inom sitt väsen och när man såg på verkligheten med denna medveten så hängde den plötsligt ihop. Känslan av att leva i en dualistisk dimension harmonierade till slut med den nonduala insikten eftersom dualiteten är en reell motpol till den nonduala aspekten av hur verkligheten ser ut. Nondualiteten är större eftersom denna aspekt sträcker ut sig och är dualismen utan att förlora integriteten i sin nonduala natur, hur mycket den duala sidan än vill förneka att det är så det ser ut. Nondualiteten älskar dualiteten och dualitetens rädsla inför nondualitetens på många sätt förskräckande verklighet spelar ingen roll. Att dualiteten hävdar att det finns helvete, lidande och allt vad det är och verkligen upplever att det är så gör inte att nondualitetens tillstånd av evig frid, glädje och salighet förloras. Helvetet existerar inom Guds natur, men är inte större än en flisa av ett grässtrå. Guds nondualitet, hans oändliga ljus är så gigantiskt mycket större än vad mörkret någonsin kan övervinna.

Med andra ord: Kärlek är, utöver acceptans, också förmågan att vara både och. Att vara helt sig själv och den andra på motsatta sidan om en och numera kan jag på fullt allvar och med en medvetenhet om vad jag säger hävda att kärlek är i sanning grunden för all existens, kärlek är egentligen allt som finns. Det är ingen klyscha, det är ingen trött andlig sentens, det är sant. Kärlek är skälet till att trots att Gud, verkligheten själv, är oändlig och omfattar allt så kan det finnas ändliga världar, varelser och ting som absolut inte kan sägas vara Gud. Guds kärlek gör att "han" samtidigt är allt som finns och bara är enbart sin egen varelselösa varelse.  Panteismen är sann och falsk samtidigt och du kan både omfamna och förkasta det seendet utan att göra våld på verkligheten. Gud är en person, en kraft, allting och ingenting på samma gång - alla religioner och världsåskåningar har rätt och fel på samma gång och det är kärleken som gör att detta absurda påstående faktiskt gäller. Ja, verkligheten är inte logisk, logik har sin plats och sin sfär där den ensamt bestämmer reglerna, men den sfären berör inte verkligheten i stort. Verkligheten bryter logikens alla regler med lätthet och kraften som den gör det med stavas kärlek. Amor vincit Omnia, kärleken övervinner allt, den tröttaste, mest hånfulla klyschan av dem alla är sann, sann, sann! 

Jag säger det igen. Kärlek är å sin ena sida att likställa med acceptans. Då är den lik Awareness, eller det som Paulus beskriver i brevet till Korinithierna. Den är förhållandevis sval och framförallt tålmodig, tolerant och i allting ödmjuk. Men den är också å sin andra sida något som går att likställa med att säga "Jag är Du". Då är den passionerad och lidelsefull, när man älskar på ett sådant sätt förlorar man sig själv i objektet för sin kärlek. Det är möjligt att göra just för att kärlek fungerar med både och - principen. När jag njuter av choklad och känner smaken och dess textur i min mun så är jag choklad. Hela min upplevelse tas över av de känslor och sinnesintryck som ätandet av chokladen ger, det går i den stunden inte att skilja min person från chokladens essens - inte i min subjektiva upplevelse. Naturligtvis så innebär inte detta att min kropp förvandlas till en chokladkaka, Simon behåller sin integritet hur passionerad han än blir över sin översvallande upplevelse. Både och! När Simon älskar choklad är han sig själv och choklad på samma gång. Båda verklighetsbeskrivningar gäller samtidigt utan att någon hierarkisk åtskillnad är möjlig. 

Det är på detta sätt vi är Gud och inte alls är Gud. Det är på detta sätt vår identitet är en gemensam mänsklighet och åtta miljarder enskilda människor. Det är på detta sätt vi är celler i en levande gudom kallad Gaia och en ziljard varelser och objekt på en kall, död rymdsten i Vintergatans utkant. Det är på detta sätt vi lever i ett panpsykiskt universum uppbyggt av medvetna kvarkar och är ett idealistiskt hav med massa strömvirvlar omkring sig. Kärlek gör alla dessa paradoxer möjliga. Kärleken tar de heliga paradoxer som religionens vägar genererar och kramar kärleksfullt livskraften ur dem. Kärleken gör allting begripligt, kärleken gör existensen möjlig att förstå och faktiskt leva i utan att känna att allting är ett hopplöst, förkrossande mysterium hela tiden. Kärlek är verkligheten. Varje gång du lägger märke till att du existerar i en verklighet, så förstå att det är kärleken själv som du lägger märke till. Du är kärleken, den värld du befinner dig i är kärleken, allting du rör vid, tänker, känner är kärlek, kärlek och kärlek. 

I sanning: Kärlek är allt som finns. 

Jag är kristen, men...

Mitt behov av att uttrycka min kristna identitet upphör inte att återkomma och det får lov att upplevas som tjatigt om det är så, men min tillhörighet inom kyrkan är något som jag vill få betona ofta för mig själv. Att mina mystiska och religionsvetenskapliga övningar inte ändrar något av det beslut jag tagit i att forma min andliga identitet inom istället för utanför kyrkans väggar. Jag vill bekänna dess credo som mitt, se dess kors som mitt och vara redo att lyda när det krävs av mig. Däremot vill jag i det här hörnet av mitt tänkande vara mycket tydlig att det finns aspekter av kyrkans tankegods som jag inte är villig att säga mitt amen till. Det finns strukturer som jag vill kalla för "tankevirus" och som är distinkt kristna, men som jag vill mena är (till viss del) förståeliga missförstånd, men likväl felaktiga och något som kyrkan bör göra sig av med om möjligt och som kristna individer bör känna sig fria att släppa så snart som det går. Dessa tankevirus har präglat mitt tänkande sedan mycket ung ålder och det har krävts idogt och målmedvetet arbete för att avväpna dem och tyvärr misstänker jag att de alltid kommer ligga kvar i någon form i det komplex som är mitt egos identitet. I denna text är de tre till antalet, nämligen: 

1. Världen måste frälsas och det är du som måste göra't

Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut. (Matt 23:1-12) Denna uppfattning anropar förstås framför allt Missionsbefallningen som grund för sin existens och det är självfallet ett tämligen naturligt missförstånd att utifrån detta uppdrag från Kristus till evangeliernas lärjungar att tro att den kristna identiteten har ett tydligt arbetsmål med sig. Kristus kallar oss för att utföra ett arbete, vi ska inhämta skörden, vi ska vara människofiskare och världen står ständigt inför hotet av en närstående undergång och det hänger på oss att så många själar som möjligt ska bli frälsta från denna snart väntande dom.

Igen, jag har djup förståelse för den direkta förståelsen av bibelord så som det ovan nämnda och jag tror generationen som nedtecknade det hade en distinkt konkret förståelse av vad som stod att göra för dem. Jesus Kristus liv, död och återuppståndelse innebar en radikal förändring av världens ordning och det var i de troendes händer att se till att denna nya ordning blev etablerad på jorden så snabbt som det var dem möjligt. Nya testamentets brev är starkt präglad av denna feberheta typ av helig stress och det går inte att förneka att de faktiskt fick till denna förändring. De första generationerna av kristna var äkta människofiskare och deras fångst blev riklig. Vad man än tror om hur Jesus ska förstås så har dessa instruktioner någon form av direkt, konkret, bokstavlig innebörd. Det vill jag inte förneka. 

Problemet uppstår med tiden. Nya testamentets författare fick fel i sin uppfattning att Jesu fysiska återkomst var snart anstående, det skedde inte och nu är vi som bekant inne på det tredje årtusendet sedan Kristi himmelsfärd. Om man idag vill förstå Jesu uppmaningar som direkta så stirrar snart en paradox en rakt i vitögat. Om Gud, allsmäktig och allvetande, vill se en förändring i sin värld varför tar han då den så mödosamma omvägen via oss för att få till den? Vi har ingen direkt upplevelse av Kristus längre, vi kan inte tro på Jesu uppståndelse på samma oförvitliga sätt som den första generationen, vi måste bekänna denna händelse i blindo och det är svårt att göra med tillräckligt mycket övertygelse. Moderna kristnas tro är därför mycket skör och närmast bucklig. Inre tvivel kommer i många former och även om vi kan ha transformativa upplevelser bakom oss där vi känt av verkligheten hos Kristus och Gud så kan vi inte med någon säkerhet veta vad dessa upplevelser egentligen betydde. I denna kamp så kommer uppmaningen i Missionsbefallningen med mycket motstånd inom sig. Gör alla folk lärjungar till vad? Vad är det för typ av frälsning jag är tänkt att ge till folk när det är så förtvivlat svårt att känna av den själv för egen del? Brödet jag har i min korg multipliceras inte, jag är ingen Jesus, och de tiotusenden jag bildligen har framför mig väntandes på att bli mättade har jag ingen chans att tillfredsställa. Varför ger Gud oss uppdrag som vi omöjligen kan uppfylla? Är det ett sadistiskt skämt? Varför hjälper han inte till? Tro som ett senapskorn förflyttar berg säger han, men jag har inte förmågan att ens utföra enkla magitrick, uppenbarligen har jag ingen tro och ändå ska jag som kristen ut och fiska in människor till denna identitet fylld av tvivel och andlig kamp. Varför??  

Vet inte hur väl det märks, men jag har kämpat oerhört mycket med den här aspekten av kristen tro. Egentligen har jag en väldigt enkel kärlek till min kristna identitet. Sådant som min uppväxts tro var fylld av; frikyrklig lovsång, böner fyllda av kärlek och längtan, Bibelns texter om människor med svagheter och brister som i relationen med det gudomliga växte till nya höjder var jag väldigt glad och stolt över att bära med mig in till min vuxna identitet. Det var vackert, sympatiskt och något som var mig till hjälp, glädje och styrka. Problemet var bara att jag helst inte ville dela med mig till de som inte förstod sig på poängen med dessa praktiker och berättelser. Ateisterna och hedningarna hade sin grej förstod jag snabbt, och när de hörde på oss pekade de ut brister, motsägelser och andra sorters konstigheter istället för att nicka gillandes till de skatter jag försökte lyfta fram. Ja, tänkte jag, tro inte att jag inte ser dem. Det är klart att jag, ett handikappat skrälle med uppenbart bristande tro, var medveten om att kristendomen lovade saker den inte tycktes hålla. Jag hade lärt mig att leva med dem, men jag kände noll komma noll lust att dela med mig av kristendomen till någon annan just därför. Kristendomen, hur givande den än var om man var fast i den, innebar ändå kamp, kamp och kamp i överflöd. Hur säljer man in något sådant? "Hej, vill du ge upp ditt liv i relativ bekvämlighet för en tillvaro fylld av ångest, skam och skuld i utbyte mot lite trevliga känslor i slutet av söndagsgudstjänstens sångstund - de få gånger du orkar ta dig dit när du inte är totalt slut av all andlig frustration?" Det gick liksom inte och jag kan ärligt säga att Missionsbefallningen stundtals totalt förgiftade värdet i den tro som var min. 

Så vad göra med dessa bibelstycken, ska de slängas på en historisk skräpkammare någonstans i brist på bättre alternativ? Låt oss först se på dem med psykologisk symbolik och se vad vi hittar. I denna semantik så finns det överhuvudtaget ingen värld utanför det egna, personliga sinnet. Jesus Kristus är representationen av den övergripande självmedvetenheten i kontakt med det oändliga medvetandet i Fadern, lärjungarna är mentala fakulteter som i evangeliets kontext har tränats till att vara lyhörda till "Jag Är"s gudomliga identitet. När Jesus ger denna uppmaning så är det allting i en själv som ska omformas till lärjungaskap. Att allting i en själv ska döpas i vatten innebär att allting inom en ska bli rent, enhetligt och sant. Den psykologiska tolkningen av Skriften menar sedan att när man deltar i denna process och andliga arbete så transformeras världen i det yttre automatiskt. "So within, so without" och det är i denna mening så mycket av Jesu hårdare sägningar blir förståeliga. Det är inte människor eller själar som ska sorteras in i får och getter, vete och agnar, goda och ruttna fiskar utan aspekter i en själv som ska förädlas och undan för undan föras i en enhetlig gemenskap med det gudomliga. För så sant som det är sagt, en allsmäktig Gud behöver ingen hjälp med att frälsa sin värld om han finner det nödvändigt, men för att frälsa dig och din värld behöver han din explicita tillåtelse och det är det som allt med mission handlar om. Att vi tar upp vår plog, vårt kors och börjar processen med att kristifiera oss själva.

Det ska sägas att det inte är något aktivt fel med att missionera och dela med sig av sin tro i en fysisk, jordisk aspekt - men det måste ske i en anda av spontan andlig glädje, att det helt enkelt är så som tron tar sig uttryck för den enskilde och att den kort sagt flödar över och räcker för den som vill ha. Om brödundret jag bittert alluderade till tidigare faktiskt äger rum i symbolisk mening så för all del, kör på. Se bara inte ditt missionerande och vittnande som en konkret befallning - om den någonsin gällt, så är det enligt mig definitivt inte så längre. 

2. Gud har ett problem med dig

Bibeln är ofta mörk. Människor utan någon form av religiös träning som försöker läsa den blir ofta djupt förskräckta av det de möter. Bibelns Gud tycks vild, djupt svartsjuk och direkt hämndgalen. Han brister ideligen ut i vredesutbrott, sänder förbannelser över folk och släktled och verkar generellt inte ha så mycket koll på vad han gör. Om han ska vara allsmäktig och allt det där så verkar han vara absurt inkompetent. Han får verkligen inte sina skapelser att göra det han vill, vilket borde vara trivialt deluxe om man har all makt i kosmos till sitt befogande, och sedan skyller han på sina skapelser när det blir fel. Bibelns Gud är i en ytlig, konkret och bokstavlig läsning djupt osmaklig, jag delar sannerligen den åsikten med alla vulgära ateister som förfäktat denna hållning. 

Därför har jag också djup sympati med de kristna, de som har en religiös träning och förmågan att tränga in i någorlunda mer substantiella tolkningar av skriften och som - trots mörkret i många bibeltexter - hittar en djupt kärleksfull och sympatisk gud och som Bibelns folk genom relationen till honom genom tidens lopp kan använda sig av för att skapa ett barmhärtigare och rättfärdigare samhälle. Den här nivån av biblisk förståelse kan med ärlighet argumentera för att Bibelns Gud är verkligt god och barmhärtig och att Skriften förkunnar ett budskap som utan kompromisser handlar om kärlek. Den klarar däremot inte av, i mitt tycke, att röja undan den svåra paradoxen som mörkret i Bibeln ger upphov till. Varför är Bibelns Gud så svårmodig? Varför leker han med sina skapelser? Varför är han en så absurt dålig far att han ställer ut den värsta sortens dödsfälla i trädgården och "dubbelbinder" Adam och Eva genom att ge befallningen att inte äta av frukten? Alla som varit fem minuter med ett barn vet att en sån uppmaning leder till att frukten är uppslukad så fort den vuxne försvinner bakom nästa krök. Varför är Guds gudomliga kärlek villkorad? "Jag älskar dig, men om du inte älskar mig tillbaka så ska jag se till att du får lida i all evinnerlig tid?" Är det ett dåligt skämt någonstans? 

Att så många kristna inte klarar av att möta denna paradox rakryggat och ta itu med att nå dess lösning är på samma gång beklämmande och någonstans fullt förståeligt. Det är ett så stort mysterium i detta och hur ska vi kunna ifrågasätta och problematisera Bibelns konkreta ordalydelser med något större självförtroende med vår begränsade förståelse? Om något luktar sådana försök snabbt gnostiskt och kätterskt, så vi låter gärna bli. Försöker leva med paradoxen så gott det går. Konsekvensen blir tyvärr ett andligt liv i skuld, skam och rädsla inför det gudomliga. Profeterna och Jesus är så hårda. Gör inte si, gör inte så. Syndafloder och eld från himlen, gråt och tandagnissel tycks vänta den som inte fullständigt bryter med sin synd och blir perfekta. Något som vanliga, begränsade människor per definition inte kan göra. Vi hamnar fast och vi känner på djupet av vår ande att Gud föraktar oss, hans kärlek är villkorad och någonstans i det finstilta så är varje chans till räddning körd för oss, hur mycket vi än bekänner Jesus som vår mästare och herre. Ja, jag måste erkänna det, om det är denna nivån av biblisk förståelse som ensamt gäller så är jag körd. Det finns inte en chans för mig. Tusen kameler kommer träda in genom bokstavliga synålsögon före det att jag kan komma in någon slags paradisisk himmel. Mitt sinne har alldeles för många mönster av den synd som Jesu fördömer i Bergspredikan och jag har inte modet att kasta bort mina ögon och könsorgan och jag har antingen hädat mot den helige ande fler gånger än jag tagit andetag. Om någonting av Jesu budskap gäller enbart i konkret mening så är mitt öde att hänga med Judas och de andra i helvetets nedre cirklar i resten av evigheten efter min fysikaliska död, därom är jag fullt övertygad. 

Men jag tror ju inte att denna nivån är ensamt gällande. Att se på Bibelns mörkare delar med psykologisk symbolism ger en helt annan bild av vad dessa passager vill säga. När Gud agerar i Bibeln är det inte den verklige Fadern som skildras utan det är vår bild av honom som träder fram. Hur han ter sig och syns från det perspektiv som vi lyckats hamna i. Psaltaren anser jag är ett av de främre exemplen där det här blir tydligt. Psaltaren, Bibelns bönbok och centrala kodnyckel, är fylld med klagan och ångest. Bedjaren lyfter fram den bild av Gud som övriga delar av Bibeln presenterar och oftare än han brister ut i lovsång så frågar han med dödsångesten i halsen: "vad är det som händer, varför stämmer inget av det här?" Bibelns tema av relation blir tydlig i Psaltarens växelgång mellan glädje, tillförsikt, tvivel, oro och ren skär förtvivlan och det är denna känslomässiga cykel som är den främsta källan till varför Bibelns Gud är så... lynnig. Han är det för han är en gudomlig projektion av vårt eget andliga hjärta i den dimension vi befinner oss i. 

Psykologisk symbolism vill säga att när vi lever i tron att vi är separerade från Gud, när vi lever i dualitet, så skapar våra egon - vårt kött - en historia om att det är Gud som har slängt ut oss från gemenskapen med honom och det är den vi ser i berättelsen om syndafallet och allt som kommer därefter. Vi måste sedan utstå en tillvaro av ständiga bördor där Gud när som helst kan lägga ytterligare bestraffningar på oss om vi inte lyckas lösa dualitetens problem, vilket vi inte alls kan göra. Lagen gör föga annat än att rista in dualitetens realitet i sten, men anger ingen lösning. Existensens separation skriker oss i ansiktet, kampen mellan ont och gott rasar för fullt och till vår förskräckelse märker vi hur oerhört svårt det är att med hela sin varelse ställa sig på det godas sida. Det går inte. Vi är körda. 

Psykologisk symbolism vill sedan mena att när Jesus talar om Hades och Gehenna (han talar aldrig om ett evigt helvete, det är ett senare kyrkligt missfoster till konstruktion) så är det dualismens tillstånd han talar om. Ett liv i dualism är ett liv i dödens skugga där inget smakar som det ska, livets vatten lyser med sin torra frånvaro och inget bär livets soliditet utan allting faller offer för det tillstånd av strå och halm som Psaltaren talar om. Allting i Hades finns för att försvinna, allting i denna värld slängs successivt i Gehenna för att för alltid brinna upp. Psaltarens Gud bryr sig knappt om denna värld, den är alltför lätt, alltför tillfällig för att tilltala hans intresse och det är den tillvaron som Guds Son kommer för att rädda oss ifrån. Om vi tror på honom så kan vi tillsammans med honom dö från existensen i Hades och återuppstå i en tillvaro som präglas av kärlek och nondualitet i kontrast till dualitetens villkor. Där är vår Fader aldrig vred utan är helt och hållet som fadern i berättelsen om den förlorade sonen. Han springer oss till mötes med fladdrande kjolar även om vi förslösat allt vårt arv 490 gånger om. Han förlåter oss allt, alltid och det är omöjligt för oss att göra något som helst fel. I den psykologiska symbolismen försvinner paradoxerna i den mellanliggande tolkningsnivån och vi kan till och med förstå att vi aldrig lämnat Eden. Hela denna vandring i dödsskuggans dal var en feberdröm i skuggan av Livets träd, inget mer. 

3. Allt som kom före oss och allt som inte är oss är demoniskt 
   

Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. (Joh 14:6)

Genom Tom Holland har jag fått förstå på ett nytt sätt hur djupt revolutionär kristen tro är, på ett vis som innebar ett nytt sätt att se och möta världen för antikens folk. Kristendomen introducerade idén om att istället för att världen rörde sig i en långsam, men konstant riktning av degenerering så hade nu saker vänt och att en rörelse i progressiv riktning nu var möjlig. Guds rike var på väg och hade samtidigt redan kommit och ett nytt sätt att leva var både påkallat och möjligt. Detta ledde till en kallelse av reform och med detta ett uppdrag att riva upp mycket av det som varit och ha en militant attityd mot de krafter som ville kväsa detta uppdrag. Paulus skriver i bilder av andlig stridsföring, kristna är soldater och vi står emot en armé av andliga furstendömen. Världen ska förändras och vägen ska beredas för Herrens utopia, något som kommer när som helst, ja när som helst nu. Håll fronten kamrater, släpp ingen djävul över bron!

Denna mentalitet kombinerat med Jesuordet citerat ovan lägger grogrunden för den form av fundamentalism som förpestar kristen andlighet i sådan hög grad. Jesuordets direkta tolkning säger förstås att ingen annan andlig väg, praktik eller yoga än en distinkt kristen sådan är meningsfull att utföra då Jesus deklarerar att han är den enda möjligheten att få Guds frid och glädje. I förlängningen innebär detta att de som mer eller mindre ignorerar Jesus och den kyrka som han instiftade och ägnar sig åt andra metoder för att förädla sin varelse i bästa fall slösar bort sin andliga tid och energi och i värsta fall ägnar sig åt ondska! Eftersom de inte åtlyder Jesus direkta anvisning så måste det betyda att de inte är med honom och de som inte är med Jesus är enligt honom själv strikt emot honom. Ergo, är du inte kristen är du i ondskans, djävulens, Lucifers händer och det spelar ingen roll hur glädjefull, fridsam eller "upplyst" (känn fundamentalistens rysningar) du känner dig - du idkar ändå en demonisk form av spiritualitet. Glöm inte att Lucifer med lätthet kan anta ljusets skepnad och förleda oss med goda, sköna känslotillstånd (Jag har alltid undrat varför detta inte gäller kristendomen själv: Hur kan vi vara säkra på att de ljusa andliga upplevelser vi får i en kristen sfär är från rätt källa, kan inte Lucifer lika gärna gör tricks med kristna förtecken?) för att få bort oss från kristendomens sanna hem. 

Fundamentalisten kan beväpnad med denna typ av argumentation med gott samvete anfalla all form av andlighet som inte är kristen, oavsett historisk eller kulturell prägel. Allting innan år 0, förutom i en liten spillra i Mellanöstern i form av det judiska folket, är präglat av en avsaknad av Gud. Allt i dagens värld som inte är präglat av kyrkans hand, och då det samfund som fundamentalisten bekänner sig till, är också glömt av Gud. Gud bryr sig bara om de som bekänner sig till Israels bekännelse av honom och som bekänner Jesus Kristus som sin frälsare på precis rätt sätt. Den kristne måste, likt soldaten, alltid vara vaksam på hur hans andlighet ser ut. Han måste se till att inte idka praktiker som inte har genuin biblisk bakgrund eller är sanktionerad av en rättroende kyrklig organisation. Tänker du i termer av chakran och yin yang, har du haft en andlig upplevelse med hjälp av psykedeliska substanser, utövar du kroppslig yoga av österländskt snitt? Ve dig! Hur vågar du riskera din själ på detta tanklösa sätt, hur vågar du förolämpa Jesus genom att inte bara hålla dig till honom och hans anvisningar, den enda vägen?

Allt detta är mig mycket tröttsamt. Jag kan ha en viss förståelse för hur mentaliteten formas, men inte för den rädsla som den konstant genererar. Jesus och Skriften uppmanar oss ständigt till att inte vara rädda och hur ska vi undvika det om var och vartannat steg vi tar på vår andliga väg riskerar att vara ett ödesdigert snedsteg? Hur ska vi klara av att älska vår nästa om vi alltid måste vara beredda att fördöma de ting, praktiker och trosföreställningar som har givit mening och substans för dennes liv? Jag finner det direkt omöjligt. 

Dessutom finner jag denna mentalitets bild av Guds sätt att verka genom sin skapelse som direkt förolämpande mot honom. Hur kan denna oändliga, på samma gång transcendentala och immanenta gudom nöja sig med att vara så andligt begränsad genom historien? Varför skulle han gömma sig i en obetydlig del av världen och totalt ignorera de massor av mänskligheten som inte på ett tillräckligt vis nåddes av kristendomens missionerande? Hos mig skapar det en gigantisk paradox och även om jag med C.S Lewis absolut köper att Gud genom judarna och Jesus på ett särskilt sätt har uppenbarat sig för mänskligheten och att dessa händelser innebär något nytt för mänsklighetens historia så är det ändå så att min förståelse av Guds natur innebär att han måste vara närvarande i samtliga andliga traditioner, praktiker och trosföreställningar. Jag är den jag är, Bibelns Gud har på samma gång inga egenskaper och kännetecken samtidigt som han kan kännas igen precis överallt och genom vad som helst. 

Ett tecken på detta är att berättelsen, myten, om Jesus Kristus är så oerhört mytologiskt allmängiltig. Elementen i evangelierna går att hitta precis överallt i den mytologiska historien. Gudomen som steg ner från himlarna, föddes av en jungfru, dog på ett kors eller en trädstam, besegrade underjordens härskare, återuppstod och gav åt människorna en skatt de inte tidigare hade tillgång till finns formligen överallt i skilda andliga traditioner världen över. Det är ärligt talat närmast överjordiskt när man noterar omfånget av hur frekvent det är. Vissa förvirrade vulgärateister använder det här som ett argument för att förminska vikten och autenticiteten i den kristna rörelsen, men för mig är det precis tvärtom. Hjältemytens totala universalitet bevisar att det som skedde kring Jesus Kristus är en händelse och ett budskap att ta på fullaste allvar. Mönstret vi ser kring Jesus Kristus är i symbolisk mening det absoluta centrumet av vår psykologiska identitet. Genom att förstå hjältemytens olika skepnader - om det är främst via Horus, Oden, Mithras, Dionysus, Scarface, Jesus Kristus, Gandalf, Luke Skywalker eller Harry Potter kvittar lika - så förstår vi oss själva. Vi kan få syn på våra egna liv genom myternas förhöjda spegelbild och förstå vår plats och vår identitet i tillvaron. Den kristlige andliga soldaten behöver inte vara rädd för någon andlig tradition utan kan, om hon öppnar sina förbjälkade ögon, känna igen sin Mästare överallt och med frimodighet delta i de andliga skatter som världens religioner frambringat genom tidens lopp. Hon för förstås vara fri att älska sitt kristliga hem på sitt särskilda sätt och det är inget fel med att hålla sin andliga kost enhetlig och ren från främmande element om man känner att det är så ens hjärta lättast finner glädje och frid, men det finns inget skäl till att vara rädd i mötet med den andra. Idka det som nyandligheten kallar platinaregeln: Behandla inte enbart andra så som du själv bli behandlad utan behandla dem så som de själva önskar bli behandlade. Vill någon vandra mot Fadern utan att beblanda sig med Jesus från Nasaret eller den organiserade kyrkan - låt den göra det. Gud finns med dem lika fullt. 

Men vad menade egentligen Jesus i det inledande citatet? I psykologisk symbolik är svaret tämligen självklart: Jesus var som person fullkomligt identifierad med den gudomlige Sonen och när han talade så kände han inte igen sig som en separerad, begränsad identitet. Hans språkbruk visste inte vem "Jesus från Nasaret", den judiska rabbinen, var. Han var vägen till Fadern, det oändliga. Och den vägen tar, så som Sonen är oändlig, oändligt många former, men är ändå en och densamma. Närhelst man lever i kärlek till sig själv, sin nästa och till Gud så vandrar man på Jesus Kristus väg - det spelar ingen roll om man gjorde det tusen år innan Jesu födelse, om man aldrig hört talas om Kristendomen i dagens värld eller om man i ens ensamma persona har blivit en aktiv motståndare till den organiserade kyrkan. Förstår man Kärlek, förstår man Jesus Kristus, förstår man Jesus Kristus så har man del av Fadern på samma sätt som han hade. Svårare är det ärligt talat inte.  

*

Med allt detta sagt: Jag älskar kristendomen, jag älskar alla mina medsyskon, även de som i min mening lever ut en fundamentalistisk andlighet. Jag har genom mitt val att stanna kvar och leva i det som är mitt andliga hem tagit ett beslut att låta min andlighet och mitt hjärta präglas av dessa människor och de olika strömingar och attityder som fostras i kyrkans många domäner. Jag vet att det inte kommer bli lätt, men jag vet också att det inte är lätt för fundamentalisten att det finns människor med min andliga läggning som envisas med att kalla sig kristna på samma sätt som dem. Mystikerna är inte sällan djupt frustrerande för fundamentalisten och jag kan lida med dem. Vi är sammanfogade på ett sätt som inte är lätt för någon av oss, men här står vi. Utläggningarna ovan är mina ärliga uppfattningar och även om jag inte måste dilla om dem opåkallat så kommer jag stå för min psykologiskt symboliska utblick om diskussionen kommer fram på annat sätt än genom mig. På min sida hat jag en här av historiska och samtida mystiker och helgon som har sett samma sak som jag. Det här är en blick på kristendomen jag delar med sådana som St Franciskus, Terese av Avila, Mäster Eckhart, Emanuel Swedenborg, Neville Goddard, Richard Rohr, Tomas Merton, Aaron Abke, David Hoffman, Marshall Davies för att bara nämna några. Vissa av dem har verkat inom den organiserade kyrkans väggar, andra utanför och alla skulle inte aktivt känna igen sig i just mina formuleringar om vår tros mysterium - men det alla har gemensamt är att vi har en djup, stark och överväldigande kärlek till Jesus Kristus och den skatt han lett oss fram till och vi vill inget annat än att få visa den för andra, men bara när tid är. Till dess är vi fullt nöjda med att älska de inom och utanför kyrkan som är nöjda med att leva livet utan full kännedom om det vi ser som evangeliets sannaste natur. 

Det är okej. Allt är väl och som det ska oavsett vilka vägval vi finner att vi gör på denna sida evigheten.    

Existensen från grunden (än en gång)

Saker förändras påtagligt för mig. Numera vill jag säga att det är min ärliga upplevelse att jag inte befinner mig i någon kropp, som är den gängse uppfattningen att vårt medvetande är beläget uti. Istället upplever jag mig, konkret, vara ett oberoende medvetande som ständigt registrerar mönster, rytmer och vibrationer av olika slag som löper på varandra i sådan komplexitet att de ger varandra olika namn och identiteter. Vissa mönster är närmre och mer intima och andra mer avlägsna. Det mest intima mönstret är förstås det vi kallar mitt sinne och min kropp och jag noterar ofta något i stil med att "oj, det finns en kropp här", men lika ofta kan jag märka att jag inte är särskilt medveten om fenomenet kroppar alls. Min uppmärksamhet, mitt fokus, min närvaro är i stället i det rum jag befinner mig i, landskapet jag rör mig i eller sällskapet jag umgås med. Jag finner mig förlorad i en roman, en film eller en teaterpjäs och har i de stunderna inte minsta aning om vad en "kropp" är för något, än mindre att "Simon" skulle äga en. Tids nog kommer den intima kroppsupplevelsen tillbaka, men detta av och på i medvetandets inkarnering är just ett exempel på existensens rytm. Vi går in och ut, upp och ner, fram och tillbaks. 

Alla sådana rytmer sammantaget, "Det Upphöjda Mönstret", har jag i mina fortsatta studier lärt mig bäst bör betecknas som Modern. Det är Modern, den gudomligt feminina aspekten, vi ständigt hittar i materian och den fysikaliska dimensionen. Modern är den som dansar, hon flyter ständigt och skapar sin oändliga potential genom att konstant generera nya mönster av 1 och 0, av och på, partiklar och vågor. Modern står aldrig still och i sin gudomliga identitet är hon sant oändlig. 

Fadern är den aspekt av Gud som tänker, den aspekt som ser modern. Fader Gud är lika oändlig som Modern är och Faderns tänkande är därför perfekt, fullkomligt och absolut korrekt. Han avviker aldrig från sin form av seende och ser alltid fullheten, oändligheten i sin mest fulländade form. Begränsade sinnen kan inte förstå hur ett sådant tänkande fungerar. Det finns inga ord, inga koncept, inga mänskliga tankar alls som kan beskriva eller rama in detta på ett acceptabelt sätt. Inga. Alla metafysiska spekulationer är lögn och förbannad dikt och om det inte vore så förbaskat roligt att syssla med sådana så borde vi bara lägga ner all filosofiska och teologiska avdelningar omedelbums. Det är rent slöseri med tid. Om du tror att jag tar det jag skriver på allvar nedan så tror du fel, om något är det "helig fiktion", men antagligen är det bara maniskt dravel. Bara så du vet, kära läsare. 

Men som sagt. Metafysiska spekulationer är kul och en fråga som uppstår när vi skisserat fram modellen ovan av den fundamentala existensen är: Varför finns det begränsade sinnen? Om både Modern och Fadern är sant oändliga hur kan ändlighet - som vi onekligen tycks observera - äga rum? I min mening beror det på den aspekt av oändligheten som innebär att den alltid måste sägas expandera. Oändligheten är både fullkomlig, klar så att säga, och ständigt i en process av förnyelse på samma gång. Denna sällsamma paradox skapar Sonen. En ständigt ung förlängning av sina gudomliga föräldrar och även om han delar deras oändliga natur så äger han en egenskap de inte har. Han är fri. När Sonen tänker så tänker han först och främst fritt i kontrast till Fadern som tänker rätt. "Att tänka fritt är stort, men att tänka rätt är större." Med detta menas att Fadern är inte "inkapabel" att tänka fritt, men hans fulländning gör att han aldrig begår några misstag, han tänker rätt utan svårighet. Det gäller inte för Sonen. Sonens eviga "nyhet" gör att han prövar, testar, leker sig fram i sina gudomliga tankar. Han "glömmer bort" sin oändlighet, han får för sig udda föreställningar kring existensen och sin egen natur, han ser på Modern och får alla möjliga upplevelser inför hennes uppenbarelse, såväl ljusa som mörka. Dessa tankar, uppfattningar och preferenser leder inte alltid till goda resultat. Ibland irrar han sig i sin frihet bort sig och hamnar i ett helvetiskt tillstånd av en oerhört övertygande upplevelse om att han är skild från Gud, att han har förstört den gudomliga tillvaron och att bara undergång och evig misär är hans lott i existensen. Fritt tänkande är dyrt. 

Det går ändå att säga att dessa misstag är inga problem, inte av någon konsekvens i det största av perspektiv, för kom ihåg att vi talar om en gudomlig dimension där tid inte alls är en faktor. Sonen är alltså i en absolut oändlighet där hans tankar opererar och det är alltid fullkomligt säkert om att han till slut kommer hitta roten till sina felaktiga tankar, rätta till dem och sedan återvända till en gemenskap med sina gudomliga föräldrar. I ett tidsperspektiv kan denna process sträcka sig över väldiga eoner, men utanför tiden så rättar han alltid till sina misstag direkt efter att han noterat att hans fria tänkande producerat dem. Sonen är, oavsett vad hans upplevelse säger honom, aldrig skild från Gud. Han är i Faderns och Moderns eviga, oändliga tillvaro lika säkert som de någonsin är evigt i den. Allt annat är hädelse (feltänk av den grövsta graden). 

Så vad är då vi, vad är en själ och ett enskilt människoliv i detta tämligen sällsamma perspektiv? Jag har tidigare lagt ut tanken om att begreppet själ kan förstås som ett "preferenskomplex", men numera skulle jag vilja lägga till att dessa komplex främst styrs av "gudomliga uppfattningar". Varje själ består av en struktur av uppfattningar, en teori om man så vill, om hur existensen fungerar och som Sonen använder för att lära sig om hur sina Föräldrars natur ser ut och vad det innebär att tänka rätt istället för fritt. Dessa uppfattningar genererar sedan en värld som Modern visar upp för honom. Allting i en fysisk värld reflekterar vad Sonens uppfattningar innebär i praktiken. Allting, ja allting, i en fysisk värld består av ett intrikat symboliskt språk som berättar för Sonen, om han har öron att höra med, vad han tycker och tänker om sig själv och sina Föräldrar. Detta resultat observerar sedan Sonen och använder för att efter bästa förmåga modifiera sina uppfattningar och få världen att bli "bättre" utefter hur hans preferenskomplex vill ha det. Så går det på tills dess att han fått allting rätt och hans värld är lika fullkomligt oändlig som Modern verkligen är och Sonen uppgår sedan i Fadern.

En enskild människa och vår specifika värld är en lika specifik "uppfattningsteori" som vi tillåts (eller tvingas) uppleva i realtid. Varje enskild människa är en sådan teori med olika variabler som spelas ut, jag skulle tro att varje människa står för varsitt själsligt preferenskomplex. Oändligheten är stor och Sonen är evig och tänker mycket. Det är många teorier om existensen som måste spelas ut, hade inte allt detta ägt rum utanför tiden hade han aldrig i världen kunnat bli klar i... öh, tid. Det vi ser i vårt vakna tillstånd under dagen är bara en "resultaträkning", en output av gudomlig input som sker i Himlen. På Jorden finns ingen fri vilja utan vi som människoapor är bara marionetter tillsammans med alla andra objekt som agerar ut det drama som Sonen vill se för att undersöka om hans teori om existensen stämmer. Uppstår lidande, eller bara det vagaste av obehag, har han fel och måste modifiera sina uppfattningar. Det är det, modifieringen, som är vårt uppdrag är att göra i bönen. Där fri vilja faktiskt existerar för oss begränsade sinnen är i vår uppfattning om den upplevelse vi genomgår. Varje gång vi tycker någonting och känner att något är välsignat eller till förbannelse så kommunicerar vi med Sonen och han får förstå vad det är som sker i det som Modern framställer. I bönen sedan så får vi möjlighet att förändra våra uppfattningar, som vi äger tillsammans med Sonen, i grunden. Det är som att gå in i den kod som genererar hela skapelsesimulationen och modifiera den så att den reflekterar vad vi vill ha och se i just detta nu. Det finns inga fel i vad vi kan önska oss och vilja se, Sonen har absolut frihet och kan gå hur vilse han känner är nödvändigt. Hans uppdrag är svårt, han ska förstå oändlighet och oändlig fullkomlighet - han måste pröva sådant som verkar galet i efterhand. Vad är det han ska tro om sig själv och världen egentligen? 

Det här ska sägas också. Varje preferenskomplex, varje själ, ser bara sin egen värld och sin egen teori spelas ut i sin upplevelse. Alla själar är likvärdiga verktyg för Sonen och varje varelse som upplever Jag Är, är i sin Samhöriga persona likvärdig med Sonen själv och det innebär att varje upplevelse är absolut och i en mening solipsistisk. Vi vet redan slutet på hela det här dramat. Det sista som sker för varje preferenskomplex att de till fullo kommer acceptera Sonens oändliga natur och gemensamhet med Fadern och Modern och uppgå i en tillvaro av evig salighet av ofattbara mått. Själarna är på en oändlig serie vägar till det målet, men ingen av oss kan någonsin missa det, för Sonen är egentligen inte alls ute på vandring. Oändlighet och kärleksfull logik är knäppt inte sant? Sonen är evigt hemifrån och evigt hemmavid samtidigt på samma sätt som Fadern (rätt tänkande) är Sonen (fritt tänkande) och Sonen är Fadern samtidigt som de är helt åtskilda andliga enheter i sin egen rätt. Vojne. 

Nå. Skälet till att vi tycks ha en sådan gemensam upplevelse och att Solipsismen, trots att den inte går att rationellt förneka, ändå känns så långsökt för oss är att de preferenskomplex som har liknande uppfattningar om existensen agerar ut sina resultat i samma sfär av Modern. Vi jordiska människor skiljer sig inte mycket alls om våra gudomliga tankar kring Det Som Är, om vi ska höfta så tänker vi på den nivån till 99.9 likadant, men de sista promillena avgör väldigt mycket - igen, oändlighet är stort. Och såhär kan man se det, de av våra uppfattningar som vi är allra mest säkra på tar sig uttryck av fysikaliska lagar och regler. Dessa kan man i de allra flesta fall aldrig rucka på och gör man det så är en naturlig konsekvens att man åker på en himmelsfärd a la Elia eller Jesus och lämnar just det här verklighetsfältet. Ytterst få av oss preferenskomplex kan modifiera uppfattningar som ligger på denna basala nivån. På andra sidan skalan har vi det som manifesteras av våra kroppar. Vad våra kroppar gör och innebär har massvis att säga om de delar av våra uppfattningsteorier som vi är som mest osäkra på och som vi vill arbeta mest med. Många av oss arbetar också, andligt medvetna eller ej, på att modifiera våra kroppar på allsköns olika sätt. Hur du ser på din kropp och ditt egomässiga sinnelag är ditt andliga arbetsrum, det är där du som människa kan hjälpa Sonen som mest aktivt med att få bukt på problemen med hans fritänkande. Var snäll mot din kropp, ta hand om ditt sinne, tänk mjuka tankar, lev hälsosamt i alla aspekter av existensens dimensioner och du har en större chans att få Sonen att förstå vad ett gott liv faktiskt innebär. 

I mellanspelet av denna skala finns allting som uppstår i samspelet mellan preferenskomplexen/själarna/människorna - våra samhällen. Att få till förändringar här är svårt, men inte hart när omöjligt så som med fysikaliska fenomen. Däremot vill jag starkt påstå att försöka förändra något genom fysiskt handlande är lönlöst. Även om du lyckas få till någonting så kommer din andliga självbild bara att slå tillbaka och annullera det framsteg du nyss har uppnått. För att förändra din omvärld i grunden så måste du be. Du måste förändra hur du ser på dig själv, dina medmänniskor, samhället och världen inifrån först och sedan kommer du att se, varaktiga, förändringar under din vakna tid. Ditt inre skapar den värld du upplever, Himlen styr det som sker på Jorden och om vi är blinda för detta faktum kommer vi bara ständigt att bygga sandkojor på sankmark istället för slott på stadig berggrund.

Kristendomens, och min, mästare är extremt tydlig på detta område. Eller, han försöker åtminstone att vara det, men han är beroende av att mottagaren av budskapet förstår sig på symbolisk semantik för att det ska nå fram. Du kan inte uttrycka det här i klarspråk, det låter rent vansinnigt. De få stackars sinnen som ögnar igenom den här texten kommer antagligen bara skaka på huvudet över hur långsökt, flippat, flummigt och förvirrat det är, men för att använda ett Jesuord konkret: "Allting ni ber om i mitt namn ska ni få". Bokstavligt talat är det här rappakalja eller bara rena lögner. Det stämmer inte, alla kristna som har försökt tro så det knakar för att få det att stämma kan vittna om det. Ljuger Jesus? Nej, men han talar som Sonen till Sonen och ingen annan, Ensamkaraktärer kan få stå i Hades och hacka tänder i frustration och ångest bäst de vill, Sonen förstår. När Sonen ber i sitt eget namn så betyder det att Sonen ber i ande, han går in i sin föreställningsförmåga och ber om att få uppleva en vision genom Modern som gör att han kan förstå Fadern bättre. När Sonen har bett om detta har han fått det för att han vet att Modern liksom Fadern är oändlig. Kan han se det i sitt inre så betyder det att det är så Föräldrarna är. Visionen i det inre räcker egentligen, men verkligheten fungerar så att om Sonen är ihärdig i att den här visionen är viktig för honom så kommer visionen att manifestera sig i den fysiska världen också. "Bulta så ska dörren öppnas för er", andlig verksamhet kräver tjat och tjat i mängd för ge utväxling i den tradiga jordiska dimensionen. Det som händer i det yttre är så oviktigt jämfört med det som händer i det inre. Vårt inre, i vår kammare, är det som all relation med Gud äger rum, det är där arbetet och kärleksakterna har sin arena. Det yttre är enbart resultatet av vår gemenskap med det gudomliga. Det ska noteras, observeras och förstås och sedan börjar processen om med nya bönepass som i sanning förändrar världen. 

Gah! Kära läsare, jag vet att jag låter galen, men jag bryr mig inte. Den världsåskådning jag presenterar just nu är inget jag "tror på" med förnuftet, jag lever den. Jag skriver bara denna text som en måne för den tid av mörker som väntar bakom kröken när mitt andliga varande i Maj byts ut mot det som Oktober innebär. Den som hör den hör.    

Kvinnor och kristendom - en psykologisk kommentar

Terence Mckenna har hjälpt till att popularisera begreppen "dominanskultur" respektive "samarbetskultur", han menar att människan genom civilisationens gång har gått från samhällen präglade av samarbete och ömsesidigt, jämlikt, deltagande till kulturer där olika individer och grupper tillåts dominera andra och därmed skapa stor ojämlikhet och källor till ändlösa konflikter inom och mellan olika kulturer och samhällen. 

Jag kan absolut köpa denna modell och ser nyttan av den när man ser på historien med dess hjälp. Jag får däremot problem med Mckenna när han i "Food of the gods" går till starkt angrepp på kyrkan och kristendomen och hävdar att denna rörelse var början på en intensiv acceleration av dominanskulturen i Väst och i förlängningen världen. Att kyrkan introducerade sådant som institutionaliserad misogyni och rättfärdigandet av imperiala ambitioner, med religiösa argument till grund. Mckennas hätskhet är förbluffande i den meningen att han förstås är medveten om att kristendomen uppstod i ett av tidernas mest expansiva imperium och att "imperiala ambitioner" varit modus operandi för mänskligheten ett bra tag innan kristendomen tog form. Det går att med Tom Holland förstå att sådant som "institutionaliserad misogyni" var ett fenomen i Romarriket redan som det var, och den starkes rätt var utan tvekan gällande också på sexualitetens område. Kvinnor och särskilt kvinnliga slavar var föga mer än sexuella objekt och denna attityd var gällande i generell mening. Rom var den starkes paradis och allt var anpassat för vinnarna i ett spel som gick ut på att dominera eller bli dominerad. Att Mckenna, närmast i en kristofobisk frenesi (Mckennas relation till kristendom var problematisk sedan uppväxtåren), förbiser allt detta när han målar upp sin historik är beklämmande för förståelsen av hans modell. Jag finner det betydligt lättare att hitta argument för att kristendomen är en tongivande rörelse för samarbetskultur och mot allt som har med dominans att göra. Nya testamentet går att se som en serie argument för att världens fäbless till en ordning byggd på makt, våld och aggression är skev, men tillfällig och att Guds rike - vår äkta tillvaro - bygger på principer kring jämlikhet och enhet. Den kristna identiteten gav dess följare ett "himmelskt medborgarskap" som annullerade allting som de jordiska villkoren hävdade att man var. I Kristus fanns inte längre slav eller fri, man eller kvinna utan bara identiteten i Kristus.   

Kyrkans tidiga historia visar det också. Kvinnor var högst deltagande i det kristna livet under de första århundradena och det är egentligen bara udda bibelverser (som Kor 14:33-35) som tyder på motsatsen; att kristendomen förstärkte en patriarkal identitet hos dess medlemmar. Såväl i Nya testamentet som i senare historieskrivningar så återfinns en rad kvinnor i betydande, uppskattade positioner. Paulus fokus på att upphöja statusen hos äktenskapet mellan en man och en kvinna var i en intention menad att förstärka kvinnans och hustruns värde i antikens mentalitet. "Behandla inte din hustru som en ägodel, hon är din äkta hälft, din själva kropp så skärp dig och få ett mer jämlikt sinnelag, du Kristi representant i eran relation" är inte ett direkt citat, men andemeningen i Paulus budskap på detta område enligt Holland. 

Det är därför förstås sorgligt att se hur kyrkans utveckling inom detta förfaller ju äldre kyrkan blir. Det går längre fram i historien inte att förneka det som Mckenna pratar om, kyrkan blir misogyn och patriarkal och använder de smulor ur NT som går att hitta i den riktningen för att rättfärdiga sin hållning. Kyrkan kan inte motstå att använda makten och den rådande dominanskulturen för att förstärka sin egen position i världen. Istället för att bryta med dominanskulturen så blir hon en omistlig del av den. Det är en process som tar tid och Mckennas förakt mot den medeltida epoken finner jag oresonlig och direkt felaktig, men i och med moderniteten får han ändå rätt. Kristendomen som födde det vetenskapliga sinnelaget och idén om en död och materiell naturvärld accelererade dominanskulturens ideal något oerhört i vår värld. Nu har vi i princip glömt vad en samarbetskultur skulle innebära, vi har inte levt i dess principer på millennia och den kraft som var tänkt att påminna oss om dem på full skala har i slutändan begått förräderi mot allting den ville hålla för heligt. Kyrkan är i många avseenden maktfullkomlig, ojämlik och vedervärdigt patriarkal. 

***

Diskussionen om Mckenna är tänkt att fungera som en inledning för det jag egentligen vill lyfta fram i denna text: Nämligen hur en kristen kvinnosyn i praktiken, och då främst inom kyrkans funktioner, bör se ut. Det är ett tämligen kontroversiellt ämne och läsaren får påminnas om att detta fora är en plats där jag tänker fritt och högt, men inte nödvändigtvis särskilt korrekt. Jag är inte ens säker på att de tankar jag försöker få på pränt är mina egentliga åsikter, det är bara en tankegång jag finner intressant och vill få synlig. Med det sagt, så låt oss göra ett försök. 

Ska kvinnor ha en officiell roll i kyrkan? Jag är en konstig kristen på så sätt eftersom jag försöker balansera en frikyrklig bakgrund med en djup kärlek till högkyrkligheten i Katolicism och Ortodoxi samtidigt som jag försöker förstå min tro i sekulära, då främst det Jungianska, perspektiv. Det senast nämnda perspektivet har gett mig en central insikt. Den kristna andligheten är i mytologisk mening ett uttryck för en särskild fas i i utvecklingen av människans medvetande. Jungianen Erich Neumann vill mena att människans förståelse av sig själv -  uttryckt i mytologiska framställningar - är i en historisk process där gudarna går från att vara konkreta naturkrafter i ens synliga omvärld till att bli allt mer abstrakta och samtidigt mänskliggjorda representationer. Gudarna blir successivt konkreta djurgudar, sedan människor med djurhuvuden, sedan människor i "himlen" för att sedan i Kristusmyten bli människa på jorden. Psykologiskt är detta en maskulin process. Vår personliga identitet, vårt ego, är universellt maskulin - även hos biologiska kvinnor - och det yttre, det okända, det omedvetna är på samma sätt feminin. Gud representeras i Fadern och Modern. Fadern är vår identitets ideal, det vi andligen strävar efter att bli och Modern är jorden själv, den plats vi lever, föds och dör genom. Människan har gått från en feminin kult av Modern till att relatera mer och mer till Fadern. Först genom en pantheon och sedan genom en monoteistisk förståelse (Gud i singular är därför alltid manligt kodad). Myten om Jesus Kristus är därför kulmen på denna förståelse. Gud Fader tar konkret mänsklig, jordisk, form, Jesus Kristus lyckas med konststycket att vara både Gud Fader och Gud Moder som människa. Det är en extremt, i min mening överjordisk, kraftfull myt och Jesus lär ut att det han lyckats med - det han innebär - är en identitet som alla människor är inbjudna att delta i. Kristus identitet är vår.

Med den här bakgrunden vill jag göra följande påstående (och håll i hatten nu): I mytologisk mening måste kristliga präster vara män - annars blir symboliken direkt felaktig. Kristus blir synlig för oss i manlig form för att vi ska förstå att här är Fadern, här är ren gudomlig ande förkroppsligad. Det är det manliga präster uttrycker. När män i liturgin tar på sig den prästerliga rollen blir de Jesus Kristus bokstavligen framför våra ögon. För den som kan avläsa det symboliska språkbruket upphör skillnaden mellan vad som "fysiskt" sker och vad som sker andligen. Symboliken sammanfogar de två. Kvinnliga präster är det inte något fel med i sig, men de har, tyvärr, ingen plats i kristen symbolik. Kvinnliga präster frammanar "Gaia", Modern och hon finns redan representerad i Kyrkan. I liturgins drama är det Församlingen som är Modern och mässan är förberedelsen för vår bröllopsmåltid. Kvinnliga präster är, igen tyvärr, redundant i detta avseende. 

*

Happ. Så jag ställer mig alltså, trots mina tafatta reservationer, på högkyrkornas sida och fördömer bruket av kvinnliga präster? Nej, faktiskt inte. Om något tycker jag att alla gör fruktansvärt fel som har avskilda präster överhuvudtaget och åberopar Matteus 23:1-12 till stöd för min hållning. Kalla ingen på jorden fader eller rabbi! Varför? För att samtliga av oss är kallade att vara präster. Präst är en symbolisk funktion som är till för att förena Himmel och Jord genom rituell verksamhet och varenda mänsklig själ är kallad att ha denna funktion och vår egen kropp är det tempel som dessa ritualer ska utföras genom. Kyrkans bruk av präster är ett bevis på att hon knappt förstår ett jota av hennes mästares budskap och förståelse av existensen. (Och nej, det gör inte jag heller, högst antagligen.)

Högkyrkan använder som argument, eller ursäkt, till att de trotsar ovannämnda Jesuord att titeln "fader" var något som användas av den första kyrkan och att de bara fortsatt med detta i princip av ren bekvämlighet - inte för att trotsa något Jesuord. För all del, en attack på ett specifikt ordbruk är alltför bokstavligt och småaktigt för min smak, det är inte det jag vänder mig emot när jag anser att kyrkan inte bör ha några präster. Det är i min mening onödigt oförsiktigt - varför inte vara bokstavligt följsam när man kan vara det? - men jag förstår det praktiska tänkande som motiverar att det är så det ser ut. Men jag vill ändå yrka på att det som kyrkan står sig fria att använda i det som är prästers mer praktiska funktion är titeln pastorer, herdar. Pastorer är inte något alla är kallade att vara utan specifika personer är tänkta att leda resten av församlingen i de allehanda praktiska och andliga göromål som kan uppstå i vardagen. Och det finns inget utanför en fundamentalistisk läsning av Nya testamentet som hindrar att kvinnor kan delta i kyrkans liv som pastorer, det är till och med välkommet. Vi behöver femininiteten i vår andlighet och kyrkans ständiga felval genom historien har utarmat vår andligt feminina känsla. Kyrkan är djupt feminint blind idag och alla andligt medvetna utanför kyrkans väggar känner stanken av denna blindhet på mils avstånd. 

Därför är jag inte alls upprörd över att mitt personliga samfund, Svenska kyrkan, har ett bruk av kvinnliga präster med alla de små märkligheter det medför. Jag är inte ens särskilt upprörd över högkyrkornas bruk av präster i allmänhet. Den här typen av psykologisk symbolik jag redogjort för ovan är svårt, vi förstår den inte medvetet och inte ens när man ansträngt sig för att blottlägga dess struktur så hänger ens medvetna fakulteter med särskilt väl. Psykologisk symbolik sker på en helt annan nivå än vad våra egon opererar. Så, bruk av präster kvittar mig egentligen, åtminstone historiskt. Det är också skälet till att jag inte bara biter i det sura äpplet och går till frikyrkorna, som gör mig till viljes och bara använder titeln pastorer. Dessa samfund förstår ännu mindre av psykologisk symbolism. De blir bättre och bättre på det, men dess tunna förankring i historien gör dem oerhört sårbara för bokstavligt seende och fundamentalism i alla dess former. Burr. Jag vill ha en kyrka som bottnar i historien, som är medveten om allt som har gått före och som anstränger sig för att fördjupa dessa källor. Ortodox eller katolik kan jag inte bli - mitt mönster är alldeles för modernt för dem - så Svenska kyrkan är mitt bästa alternativ. Just nu är Svenska kyrkan tämligen blind för dessa strukturer och det görs misstag på löpande band just därför (mixtrandet med mässformen och det töntiga användandet av Vår Fader istället för Fader vår som främsta exempel) men, tänker jag, det ger mig utrymme och tillfälle att förlåta och att svälja mitt egobaserade missnöje. Vad vi gör denna korta tid på jorden ligger inte så mycket i våra händer som vi oftast upplever och det gäller att ha fördrag med de märkligheter och misstag som begås. Endast Fadern är perfekt.

*

Jag vill avsluta med ytterligare en liten hint om mina tankar om kyrkans "fjärde fas". Jag skriver dessa tankar just för att jag vill tydliggöra min position kring vissa frågor inför det jag misstänker väntar oss. Jag tror nämligen radikala förändringar vad gäller religion, tro och andligt liv står framför oss de närmsta åren och jag hoppas kyrkan kommer vara beredd på detta. Kyrkan har i sin ägo i min mening den mest potenta psykologiska myten som existerar i vårt verklighetsfält. Myten om Jesus Kristus spränger alla vallar, den är totalt oerhörd och jag är så glad att få vara tillgiven denna myt. I den period som väntar, och som på många sätt redan har börjat, så kommer människor av alla sorter bli andligt befriade och få möjlighet att söka sig nya andliga hem som matchar deras nyfunna identitet. Då gäller det att vi inom kyrkan står redo. Vi måste presentera en psykologiskt korrekt bild till de som söker och så mycket som möjligt måste stämma exakt. Psykologisk symbolism är ingenting man undersöker med det medvetna sinnelaget, det tilltalar en på nivåer man bara med yttersta svårighet kan artikulera i någon meningsfull grad. Om vi missar målet på det här området kommer de nyandliga massorna förkasta det kyrkan har att erbjuda. De kommer se en förlegad, patriarkal och maktfullkomlig organisation som i dess utkanter försöker putsa upp fasaden med att tolerera sådant som kvinnliga präster och äktenskap för homosexuella. Det är en god intention, men det är långt ifrån tillräckligt. 

Istället önskar jag att vi öppnar våra ögon och öron och faktiskt ser och hör vad Jesus pratade om och innebär. Kristus är ingen isolerad engångsföreteelse, Kristus är namnet på vår identitet. Alla människor, alla medvetna varelser har del i detta. Samtliga av oss är en förening av motsatser, av polariteter. Alla av oss är maskulina och feminina, alla av oss är slavar och fria samtidigt. Vår kropp är Guds tempel och vi är föreningen av himmel och jord. Jesus Kristus är den specifika och främsta representation av detta särskilda faktum, men han är bara huvudet av det som är Kristus. Kroppen är vi, samtliga av oss och det är detta som kyrkan har som uppdrag att basunera ut över hustaken. Gud existerar inte utanför universum, Gud är inte död, Gud lever i och genom oss! Kursiveringarna går på högvarv, men det här är sannerligen min tro och mitt evangelium. Jesus Kristus är med mig alla dagar in till tidens slut för hans sanna identitet är min sanna identitet och beviset på att det är så existerar i mitt eget medvetande, genom att det ständigt uttrycker Jag Är. 

Jag Är Kristus. Inte i motsättning eller i konflikt med Jesus från Nasaret utan med honom. Halleluja!