tisdag 8 juni 2021

Via Religio - En utläggning om solipsism, rationalism och meningen med livet

Ett samtal häromsistens gav mig en värdefull insikt som jag skulle vilja formulera här. Samtalet gick ut på att försöka finna ut sanningshalten i den världsbild som jag nu erkänner mig till och dess tämligen hårda rågångar tog mig ut på ett intellektuellt vattendjup jag inte så ofta befinner mig på och mitt beteende därute fick mig både förvånad som rent frustrerad. Det blev nämligen så att ju mer strikt rationella vi blev i våra försök att fånga in de satser jag nu håller för sanna desto mer fann jag mig hemfalla åt vad jag behövde kalla för ett rent religiöst språkbruk. Utan det så försvann grunden för det jag ville hålla för sant och den rationella sidan av mig kunde inte låta bli att känna annat än att detta var absolut pinsamt, men det gick fortfarande inte riktigt att undvika. Jag tvingades erkänna för mig själv att jag faktiskt inte är rationell, mitt tänkande fungerar på ett annat sätt och just där och då förstod jag inte riktigt varför. 

Något som jag upptäckt de senaste åren när jag observerat världen från ett håll som på många sätt saknat fasta hållpunkter och där jag inte sällan betvivlat att verkligheten är ett reellt fenomen är att vår del av verkligheten är extremt dualistisk. Så till den grad att det inte finns någon intellektuell ståndpunkt som inte kan finna sin motsats och kontrapunkt. Oavsett intellektnivå så kan du hitta substantiella argument för vad du än vill hålla för sant. Politiska teorier, metafysiska antaganden, moraliska utgångspunkter - vad du än tror och tänker så kan du relativt enkelt hitta någon som anser att du är en blind, dåraktig idiot för att du landat i de slutsatser du underhåller. Undantaget skulle vara de slutsatser vi kommer till via vetenskapliga metoder. Dessa metoder är konstruerade för att underminera hypoteser som är slarvigt eller felaktigt formulerade och de hypoteser som överlever dessa prov kan vi sedan bygga teorier utifrån som vi utan alltför mycket nervositet kan hålla för sanna. Vi vet att vi inte kan veta att de faktiskt är sanna, men vi kan inte hitta var nånstans de är felaktiga och när vi använder oss av dem så fungerar det vi gör. Visst finns det kontrapunkter till etablerade vetenskapliga sanningar också, men rationellt kompetenta individer tilltalas ytterst sällan av sådant som kreationism, plattjord och liknande rebelliska tankegångar. Ibland hamnar de där, men det är mer eller mindre uppenbart att det finns en stark kognitiv bias som gör att de inte förmår acceptera enkel vetenskaplig konsensus. Problemet med den vetenskapliga metoden är dock att det är tämligen begränsat vilka områden vi kan applicera dess metoder uppå. Politik, metafysik och moral kan inte placeras i ett labb, vi kan inte hitta metoder som på ett stabilt sätt kan falsifiera våra antaganden utan allting hemfaller åt åsikter - sen, även i de fall och områden vi kan sätta upp hyggliga avgränsningsmetoder, exempelvis inom historia eller ekonomi, så är biasfaktorn så stark att även de till synes mest orubbliga fakta kan ifrågasättas och förbigås. Ärligt talat ofta med goda skäl bakom - dualismen är igång igen och varje distinkt påstående kollapsas av sin omedelbara motsats. För den som söker sanning över allt annat går det inte att komma framåt eftersom det som är reellt sant behöver vara fritt från motsägelse. Hur kan det som är sant bortom allt tvivel.. betvivlas? 

Någonstans här hamnade jag under samtalet när alla mina grunder för min modell av verkligheten kunde skjutas ner av goda motargument och perspektiv och till sist insåg jag till min enorma frustration ärligt talat att det enda jag kan vara säker på och hålla för sant i meningen beskrivet ovan är solipsismen. Det finns bara jag, det finns bara min upplevelse och allt i upplevelsen är - då den motsäger detta faktum - rent illusoriska fenomen. Jag föraktar solipsismen av samma intellektuella skäl som alla andra, den är omöjlig att underhålla i ett samtal då själva samtalspartnern försvinner. Det finns ingen att övertyga eller lära sig av, det är bara jag, mig och mitt som existerar. Allting kollapsar i ett intellektuellt "jaha" och det finns bättre saker att ägna sig åt än att samtala intensivt med en dimversion av sig själv för att få sagda dimversion att förstå att denne inte har en egen existens. Likväl är solipsismen sann i meningen att den inte behöver några argument till sitt försvar. Det är så existensen presenterar sig och allt annat vi tror och tänker är påbyggnader därefter, samtliga av dem konstruktioner som behöver argument för att inte försvinna, men som - igen, frustrerande nog - alla har argument emot sig som bevisar att de inte är annat än mer eller mindre arbiträra tankegångar. Jag kan inte hitta någon annan position än solipsismen som inte bär med sig detta skeptiska problem. 

Så jag satt där, relativt panikslagen och deklarerade just det. Jag kunde se gott och väl att det fanns skäl att tro på i princip vad som helst, att min modell av verkligheten bara är en av tusenden och att det lika gott kan fungera att tro på motsatsen av vad jag håller för sant i mitt liv och ändå ha en höghaltig rationell förmåga. Intellektuella titaner blir övertygade ateister eller teister med samma intellektuella data. Hur ska då relativa idioter som jag själv ha någon chans att känna mig säker på vad som råkar vara min övertygelse? Det kändes hopplöst så solipsism fick det bli och sedan övergick jag till att beskriva modellen med religiöst språk istället och samtalet fick en annan karaktär. 

Det var först senare som jag insåg varför det blir så, att det finns en skillnad mellan religiöst och rationellt tänkande som kan vara lätt att missa och där den förra kategorin blir "korkad" eller "vidskeplig" när de snarare faktiskt inte ägnar sig åt samma verksamhet överhuvudtaget. För där det rationella tänkandet har ett distinkt mål så har det religiösa ett helt annat. Rationalisten vill komma åt sanningen och sanningen enbart. Det spelar ingen roll om solipsismen är meningslös och kall, det spelar ingen roll om gudar dör och något som kärlek reduceras till en stum kemisk, biologisk process ju mer vi upptäcker av vårt fysikaliska universum - om det är så att solipsism och strikt materialism är sant så är det ändå värt mer än att hålla fast vid luddigare modeller enbart för att det råkar "kännas" bra. 

Den religiösa tänker inte så. Inte så att sanning är oviktigt, men sanningen är inte målet utan istället är målet frälsning (kristendomens term) eller upplysning (hinduismens term). Det religiösa tänkandet uppstår vid konfrontationen av lidande och en värld fyllt av lidande och existentiellt mörker. Instinkten "det här kan inte stämma, det här kan inte vara den äkta verkligheten" klingar inom en och den religiösa kan inte hitta ett sätt att stänga av den. Med andra ord, det religiösa tänkandet drivs av axiomet "Allt är perfekt, allt är väl" och att vår äkta varande består av kärlek, glädje och frid i överflöd. Som axiom behöver de inga argument, de är basen för den utblick som den religiösa ser på världen med - om ens känsla av sanning skulle säga en annorlunda så måste denna sanning vika åt sidan och förkastas. Målet - frälsningen, en tillvaro fritt från lidande och fyllt av glädje och frid - är viktigare än att kunna stoltsera med att ha en trofé gjord av sanningsanspråk med sig i helvetet. 

Förstås blir detta något som skär sig i mötet med det rationella tänkandet. Frälsning som mål är inget annat än irrationellt, det finns inga argument för att målet är uppnåeligt och möjligt, lika lite som det finns argument för att två plus två blir fyra. För den religiösa så är det bara så. Det kan finnas mystiska upplevelser fyllda med noetisk kvalité eller bara en instinktiv känsla ner i benen att det måste förhålla sig så - men ingen av dessa grunder överlever i en intellektuell diskussion. De blir just "religiösa". 

*

Jag skriver detta för att få det så klart som möjligt för mig vad jag håller på med i min andliga strävan (just nu tror jag ärligt inte att jag har någon annan). Jag är inte ute efter att hitta sanningen med verkligheten, jag är inte ute efter att hitta det perfekta politiska, moraliska, metafysiska systemet som kan få alla tillsammans att sjunga Kumbaya. Jag har insett att den ambitionen inte bara är ohyggligt svår utan omöjlig. Inte ens de mest perfekta rationella argumenten kan övertyga särskilt många, verklighetens dualistiska natur gör det till och med så att det finns en evolutionistisk drivkraft för individer att inta positioner som inte har särskilt många anhängare. Om vi skulle hitta ett rationellt system som tycks tilltala "alla" så kommer drivna individer ändå att argumentera för motsatsen, då det ger dem störst hävstång i det evolutionistiska spel som denna dimension går ut på. Jag säger det igen: sanning i rationella termer är omöjligt, du kan bara hitta modeller och konstruktioner som tilltalar dig i din solipsistiska tillvaro och sedan måste du ensam svara på frågan vad du vill göra därefter. 

Är svaret inte en variant på frälsning eller upplysning är du inte religiös. Då står det dig fritt att ignorera den religiösa sfären och tycka vad du vill om oss "flummare". Det är okej, bara du någonstans förstår att vi inte spelar ditt spel. Du har din solipsistiska modell där strävan efter frälsning inte behövs (fantastiskt!) och vi har vår där den är en nödvändighet, själva grunden för hur vi orienterar oss i existensen. Dessa två kommer aldrig, aldrig mötas så sluta upp med att jaga efter oss och försöka övertyga oss om modeller som inte har någon bäring eller nytta i det vi håller på med. 

Är svaret att du vill hitta frälsning och uppnå en tillvaro där lidande inte längre är en faktor och där du i grunden kan förstå och tro på att "kärlek är allt som finns" utan minsta tvekan - det är du kan börja gräva efter den nonduala pärla som finns som kärna i varje religiös tradition. Det "nonduala tillståndet" är en konceptualisering av den dimension i existensen som inte besväras av dualitetens växlingar, som inte känner till kontrasten mellan gott och ont, utan som bara är. Det rationella tänkandet kan bara nå så långt, rationellt sätt finns det inga bevis att det nonduala tillståndet är äkta eftersom det per definition inte finns plats för rationellt tänkande när man väl är i det. Gud är så att säga inte rationell utan består av en oändlig mängd paradoxer och "den värdsligt vise" kan aldrig få grepp om denna typ av existens. "Tyvärr" måste den rationelle lägga sina manér åt sidan och bli som ett barn för att få tillgång till det riket, det går inte annars. Det kanske därmed går att förstå varför man måste ha ett annat mål än sanning för att komma den sista biten av den andliga vandringen. Strävan efter sanning kan absolut ta en till himmelrikets port, men till slut måste även denna ädla strävan offras för att man ska kunna komma in. Ingenting kan sparas. 

De modeller av verkligheten jag använder mig av, den kristna, den idealistiska, den mönstristiska är därför i grund och botten inga sanningsmodeller. De tar hänsyn till verkligheten och är i en process av ständig uppdatering för att så klart som möjligt reflektera de erfarenheter jag möter i min solipsistiska upplevelse, men anledningen till deras existens är sedan att guida mig till allt större nivåer av kärlek. Deras mål är Gud, inte ren sanning. Vissa saker kommer att ignoreras, en mängd modeller av verkligheten kommer att förkastas på den enkla grunden att jag inte kan se hur de gör mig mer kärleksfull. De kan sedan visa sig stämma hur mycket de vill ur vissa perspektiv, det bekommer mig inte. Det jag vill är att hörsamma min drivkraft att nå in till Guds rike, att ta min plats på Kristus högra sida och därifrån leva mina dagar. Det sällsamma är att det är när jag väl tagit den ambitionen på fullaste allvar som jag upptäckt att jag faktiskt kommit framåt. 

Det gör det värt att vara en solipsistisk flummare till dåre i världens rationella ögon, om det skulle vara så. Det är okej.  
  



  

torsdag 3 juni 2021

Guds andetag - En utläggning om Idealism, hav och skogar

För ett tag sen så lyckades jag i ett antal poster redogöra för ett intellektuellt genombrott jag tagit mig fram till och som jag benämnde som "mönstrism". Mönstrismen fick mig att förstå att jag visst trodde på den andlighet som varit axiomatisk för mig sedan min barndom och som jag fick uppleva på ett påtagligt och konkret sätt via psykedelikan. Mönstrismen blev mitt sätt att förklara för mig själv hur allt det här var möjligt, hur allt kunde hänga ihop nu när jag inte längre kunde känna mig hemma i någon av de konventionella världsåskådningar som var tillgängliga för mig. Min erfarenhet motsa samtliga på ett sätt eller annat, men i min mönstrism kunde alla de fält av verkligheten jag observerat få plats utan att hela ramverket bågnade sönder. 

Förstå då min glädje när jag sent omsider upptäcker att det finns en filosofisk gren som i moderna ordalag kan orda för exakt det jag som kände behov av att skissa fram från grunden här i min mörka internetkammare. Mönstrism är bara en något klumpig ompaketering av idealism, det vill säga tanken att allt i existensen är olika varianter av mentala processer. "The universe is mental" visar sig vara sant på mer än ett sätt, så att säga. Det här är förstås en filosofi med urgamla rötter, vilket jag också kommenterade vad gäller min Mönstrism, men i och med modernitetens tidevarv så föll dess tankar totalt ur modet och de få profiler som argumenterade för den har med lätthet kunnat ignoreras. Idag, däremot, i tider när vår vetenskap börjar bukta ut och in av sina märkliga, kontraintuitiva fynd och i en tid där vi börjar acceptera att vi har återfunnit gudar i materiell form så är det betydligt svårare att ignorera idealismens förkämpar. Den som får sägas stå främst i ledet är brasilianaren Bernardo Kastrup. Kastrup är en relativt oborstad, rättfram psykonaut som helt sonika tröttnade på sin materialism och arbetade fram en idealistisk modell med hjälp av stor inspiration av C.G Jung. När jag tog mig tid att förstå hans tankar så insåg jag snabbt att jag, som har noll doktorsavhandlingar i kontrast med Kastrups två, inte längre behöver anstränga mig för att bygga upp ett språk för existensens strukturer - det finns intellekt på samma planhalva som redan kommit betydligt längre än jag någonsin kan göra. Den här texten är alltså ett sätt att deklarera att jag ämnar lägga till ännu en etikett på mitt tänkande. Numera är jag alltså, medvetet, idealist. Jahaja. 

Jag tänkte också använda utrymmet för att diskutera ett bildspråk jag tar till för att närmare förstå den mänskliga tillvaro vi befinner oss i och varför den har kommit till. Hos Kastrup så är vårt fysiska universum en manifestation av "Mind at large" (Det finns ingen tillfredsställande översättning av termen på svenska som jag känner till och jag kommer därför skriva "Gud" istället, men notera gärna att Kastrup själv undviker att använda G-ordet även om han är medveten om att "Mind at large" mest är en omskrivning av denna term) subjektiva upplevelse. En subjektiv upplevelse tar den fysiska formen av en hjärna och Kastrup menar alltså att vi bokstavligen talat befinner oss inuti en hjärna. Att vi själva har en subjektiv upplevelse som inte ter sig som att den är Guds utan ett normalstort sinne tillsammans med en rad andra av samma begränsade storlek beror enligt Kastrup på att Gud ägnar sig åt vad han kallar för "dissociativa processer". Det vi tänker på som liv och till synes separata medvetanden är en mental process där Gud distanserar sig från sig själv och därmed kan se sig själv inifrån och där allt som inte ingår i den dissocierade delen reflekteras tillbaka som en värld som upplevs vara utanför en själv. Detta fenomen kan observeras hos människor med dissociativt syndrom, även känt som personlighetsklyvning, och där patienternas "alter egon" fysiskt kan hittas som separat aktiverade energicentra i hjärnan. När patienten har en upplevelse av att vara någon än sitt vanliga jag så aktiveras en konkret, fysisk del av hjärnan som motsvarar denna upplevelseprocess. Samma sak med oss versus Gud. Det är lite väl mycket sagt att därför kalla Gud för en mentalsjuk varelse, men det är åtminstone en korrespondens som kan användas för att förstå vad som menas med en "mental process". Hos Kastrup är allting mentala processer och alla mentala processer får en fysisk motsvarighet. Allt andligt är materiellt, all materia är andlig aktivitet. 

Kastrup använder en annan bild för att illustrera vad som pågår där han liknar existensen vid ett hav av medvetande. I detta hav pågår ständiga rörelser och tid till an så bildas strömvirvlar. Strömvirvlarna är lokaliserade, till synes begränsade, medvetanden och innanför dessa strömvirvlar kan det tyckas som att det existerar något annat än vatten och hav - virveln själv. Men mer korrekt vore att se att det fortfarande bara finns ett och samma hav och att virvlarna är den aktivitet som havet ägnar sig åt när det är i rörelse. När havet stillar sig så upphör virveln det är som det aldrig har funnits utan havet återgår till att vara enbart vatten rakt över. När vi därför ägnar oss åt aktiviteter som tar oss utanför vår strömvirvel "i förtid", innan vi upphört att existera, så får vi tillgång till havet av medvetande som omger oss. Vi ser en närmast ofattbart stor mental existens som övergår allt förstånd vi kan uppbringa och får oss ett rejält sjå att bygga in det i en modell som får plats i den virvelström vi bebor. Det här är inte spekulation, även om "medvetandets hav" är en bild så existerar vad den representerar utan minsta tvekan. Om du inte tror mig så ta 5 gram psilocybin på fastande mage i kompakt mörker och återkom sedan. Medvetandets hav är ett demonstrerbart faktum som finns fullt tillgängligt i alternativa medvetandetillstånd. Punkt, lite. 

Även om jag tycker om Kastrups bild och tycker att den är högst användbar så känner jag också att den har sina begränsningar. En strömvirvel är inte tillräckligt olik en vattenmassa för att tillfredsställande kunna korrelera den upplevelse vi har av separation gentemot en tänkt andlig värld. Jag skulle därför vilja komplettera med en bild av en gigantiskt stor skog eller liknande naturområde. I denna skog finns det människor som byggt sig hus och efterhand också byar och mindre städer. Människorna i dessa byar kan i sina hus känna att de är "inomhus" och när de umgås i sitt samhälle kan de känna att de fått till en "civilisation" som på ett distinkt sätt skiljer sig från naturen därute. Mänsklig tillvaro är något annat än vad djur och växter håller på med, vi gör ju så väldigt andra saker. Men. Från skogens perspektiv stämmer inte denna känsla. Husen och byarna inne i skogen är fortfarande skogen, det spelar ingen roll att människorna i byn är andra saker än kaninerna eller myrorna, det är skog och saker som händer i skogen alltihop. Myrorna kan mycket väl också ha en känsla av att deras sinnrika stackar skiljer sig från allt det andra och därmed är "onaturligt" och deras upplevelse är att det finns det som är "myrligt" och det som är allmän natur. Spelar ingen roll, skog är skog. 

Husen är våra egotistiska upplevelser, våra till synes begränsade sinnelag. När vi är inne i huset får vi känslan att vi är inomhus, att det finns det som är "inne i huset" och "ute i skogen". Vi ägnar stor tid till att göra vår hus beboeliga. Vi konstruerar och dekorerar allsköns olika rum, vi befäster taket och väggarna och uppdaterar ständigt vad vi vill ha innanför och utanför. Vi ser till att plocka in växter och artefakter från skogen därute - vissa vill ha mycket sådant, andra mindre - men de flesta av byns invånare tycker det är oerhört viktigt att ha stabila och robusta hus. Skogen är en nyckfull plats och det kan finnas mycket icke-önskvärt därute. Byn själv står för den arena där vi kan agera med andra egotistiska agenter, det vill säga vårt fysikaliska universum och vårt normala, nyktra medvetandetillstånd. Byn är en civilisation och det är en korrekt känsla av att det är något särskilt med civilisation kontra natur, men det är likafullt felaktigt att tro att civilisation är något helt annat än natur. Både för oss som i bilden så är civilisation något som naturen sysslar med. Det är hennes aktivitet och det är Gaia som "mänsklar" sig när människans historia vindlar fram - det är inte vi som uppstår någonstans utifrån och bebor Gaia på ett artificiellt eller parasitiskt vis. Hon är oss och vi är hon, precis som skogen i bilden är husen, byarna och människorna som fått för sig att de skiljer sig från skogen. 

Och på samma sätt som de flesta av oss känner starkt behov av att lämna stadslivet för att "ta sig ut i naturen" regelbundet - trots att vi alltid, per definition, befinner oss i naturen - så är det viktigt för människorna i vår bildskog att ta sig utanför sina hus och bygränserna och spendera tid i skogen. En del av dem har tyvärr tappat förmågan. De har byggt sina hus så starka och robusta att de inte längre kan ta sig utanför dörren, ännu fler har fått en sådan rädsla för vad som kan finnas ute i skogen att de aldrig tar sig utanför bygränserna. De känner bara till civilisationen och mänskligt form av liv. De förstår på ett sätt att alla djuren och växterna de interagerar med hör hemma i skogen, men bara vagt och förresten så interagerar de mest med husdjur och planterade grödor. Känslan för "verkligt skogsliv" har i deras paranoia blivit otillgängligt för dem och de har i princip glömt vad det är de saknar i vilket fall som helst. 

Det är så vårt andliga tillstånd ser ut just nu. Vi är så fokuserade på vårt fysiska plan och dess realiteter att vi har oerhört svårt att tänka i andliga termer och att se hur allt är olika andliga dimensioner i ett intrikat samspel. Många av oss är uppslukade av våra egotistiska projekt och kan bara med mycket möda förstå sådant som inte går jämt upp med det som är innanför egots väggar. Problemet är dock att våra hus inte finns kvar för alltid. Skogen som vi använder som bild genomlider regelbundet svåra stormar och även gigantiska skogsbränder och över tid så kan aldrig byarna överleva. Enskilda hus går sönder i varje storm och i bränderna utplånas hela byar (de blir aldrig fullgoda städer). Med andra ord: vi dör och vi vet att vår planet, vårt solystem och även själva universum lever på lånad tid. Till slut måste vi lämna detta fysikaliska plan och även om vi skulle lyckas bli odödliga så kommer även det fysikaliska planet i sig att utplånas. Vi måste alltså fly ut i skogen förr eller senare och många av oss ogillar detta faktum starkt så till den grad att det kan paralysera oss av fruktan. 

Det andlig verksamhet och träning går ut på kan i detta perspektiv sägas vara att "vandra i naturen". Den andligt medvetna vill inte vara oförberedd på den dag när stormen kommer för att riva ner just dess hus och ägnar sig därför att på olika sätt "dö i förtid". Inte i ett förakt för livet eller tillvaron i civilisationen utan för att hon, om än aldrig så vagt, inser att civilisationen inte är hennes hem. Att hon först och främst är en varelse av skogen, som sedan råkar ägna sig åt civilisationsbygge - men för att känna sig riktigt tillfreds med sig själv måste hon känna till skogen och det som skogen vill säga att hon är. 

Idealismen skänker mig en kristallklar blick för vad jag håller på med i min andliga strävan. Medvetandets hav, eller skog, är min födslorätt och när jag förädlar min andliga identitet så gör jag mitt egohus mer öppet och tillgängligt för skogens natur att samspela med det jag, av ren nödvändighet, behöver ha innanför. Jag är inte längre arg eller hatisk på att vara innanför en konstruktion jag inte kan minnas att jag byggt, men jag ägnar fortsatt stor energi för att få huset att korrekt reflektera min etablerade identitet som andlig skogsvarelse som inte på något relevant sätt kan skiljas från skogens eget väsen. Det är därför jag gör det jag gör och jag hoppas att allt fler av skogens invånare kan släppa taget om sina rädslor och försöka hänga med. Vi har ett gäng rejält spännande och givande skogsvandringar att bege oss ut på om vi bara vill.


Det går att fråga sig varför skogen mänsklar sig på det här viset? Varför är den andliga sfären så inriktad på dissociation och att begränsa sig i sådan grad att det tycks uppstå faktisk separation och därmed så mycket lidande och andligt mörker. Vad är poängen? Det bistra svaret är att det inte går att veta. Det finns i Guds perspektiv ett oändligt antal skäl till att bete sig just så som Gud gör och på samma sätt kan man säga att det görs av inget skäl alls. Det bara händer och det enda vi kan göra är att så rakt som möjligt erkänna att det äger rum. Att vi faktiskt är Guds ageranden och att "hans" natur inte kan skiljas från vår egen.

Det enda någorlunda tillfredsställande svar jag kan få till är att peka på min mönstristiska vision och konstatera att Gud "andas". Existensen är Guds kosmiska andetag och Guds ande färdas i två motsatta riktningar. I ena riktningen, den negativa, så skiljer sig Gud från sin natur så mycket som det går. "Han" blir mörk, ignorant och begränsad. "Han" glömmer av sin oändliga natur och ser sig själv från ett skarpt, begränsat perspektiv där det mesta av "hans" natur hamnar på utsidan och bildar världar och universum. Detta görs till det att upplevelsen blir full av lidande och motstånd, då minns "han" sin egentliga natur och ser till att vända i andra riktningen. Guds andra riktning, den positiva, kännetecknas av kärlek, av den djupa insikten att Gud är hel med sig själv och inte kan sakna någonting. Att allt som uttrycks i existens är "hans" egen natur, denna igenkänning gör att den positiva riktningen blir fylld av ljus, förståelse och öppenhet - ett tillstånd där varje gräns blir möjlig att överskrida, "kärleken övervinner allt" är en av våra klyschor och sägningar blir klyschor för att de är sanna. Gud är kärlek och ju mer vi ägnar tid i den andliga skogen desto större förmåga får vi att förstå hur sant detta faktum är. Den positiva riktningen pågår tills dess att det blir för ljust och Gud enkelt sagt blir förblindad av sin egen naturs överväldigande härlighet - denna känsla är också en form av lidande vars kvalité inte skiljer sig nämnvärt från det lidande som upplevs när den negativa riktningen blivit för stark. Då behöver "han" backa bandet igen - gå i den negativa riktningen tills "han" är på en plats där det går att se existensen på ett sätt som är tillräckligt gott. 

Denna process pågår, ska man komma ihåg, utan tid. Gud är med andra ord alltid fullt ut hos sig själv i den positiva riktningen och fullt ut "förlorad" i den andra. Gud är samtidigt Kristus och Lucifer i Inguz' terminologi och alla medvetna rörelser är samtidigt lika mycket Guds medvetande i alla möjliga stunder. Existensen är alltid fulländad, alltid perfekt, alltid i ett solitt bodi soha och kan aldrig ha en annan kvalité. Gud är alltid salig oavsett de tillstånd som utspelar sig när "han" ägnar sig åt sin andning. Det är en "strange loop" som aldrig är på väg någon verklig stans och aldrig utvecklas i vår mening av ordet. Det äger rum för skälet att äga rum, kort sagt. Det är mig så oerhört fascinerande och jag är väldigt tacksam för att jag någonstans klarar av att med mitt mycket ringa förstånd greppa att det är såhär verkligheten är strukturerad. 

Om jag klarar av att få förståelsen formulerad så att andra kan höra vad jag säger är däremot en annan fråga, men det är inte främst för att bli hörd som dessa texter skrivs. 

onsdag 2 juni 2021

Helig, helig, helig - En kursiv utläggning om Gud

Det är dags att skriva om Gud igen. På den här bloggen har jag kunnat dokumentera ett antal av de svängningar som jag har gjort när det kommer till hur jag tänker om gudsbegreppet som sådant och hur jag vill försöka relatera till det därefter. På många sätt har det varit frustrerande att det är så svårt att hamra fast och få grepp om vad Gud som ord vill vara för mig, å andra sidan så är det antagligen så rimligt det bara kan bli att den term vi använder för det högsta tänkbara i existensen så att säga vägrar så still ens i en aldrig så subtil och nyanserad definition. 

Likväl. I dessa dagar när jag på många sätt har lyckats forma nya rötter i mitt andliga tänkande i sådant som den nonduala principen, Idealism och biblisk symbolism så känner jag att hur jag ser på Gud verkar ha hamnat i ett läge då det faktiskt står någorlunda still. Mina tankar om det är nu såpass stora och vidlyftiga att även om jag utan tvekan inser att verkligheten fortfarande kan hitta än mer sinnrika sätt för att slå sönder det (och jag välkomnar det i så fall mer än gärna) så är det ändå så att dessa tankar är mig såpass intressanta och spänstiga att jag gärna försöker dela med mig av dem - om så bara för att lyckas formulera dem på ett sätt som också personer som inte grävt ner sig i ett kaninhål fullt av nonduala nonsenstankar överhuvudtaget kan förstå vad jag försöker säga. Det har hittills inte gått.

Nåväl. Gud är i konventionell mening något vi använder för att beteckna det "största vi kan tänka oss". Vårt ursprung i en mening, det ideala i en annan och det ytterst goda i ytterligare en tredje. I klassisk kristen tradition så har Gud illustrerats som en person, en entitet i sin egen rätt. Det ska starkt påpekas att jag inte har något emot denna bild, men en konsekvens är onekligen att många genom historien mött denna bild med förvirring och till slut närmast förakt. Det blir för orimligt. Gud som person blir lätt ett spaghettimonster som vi genom rationella och vetenskapliga landvinningar undan för undan kan mota bort ur existensen. Till slut har "han" ingenstans att gömma sig och vi kan triumfatoriskt deklarera att Gud inte existerar. Oj. 

Det må vara hur det vill med den saken, men vårt behov av att ha ett begrepp för det "största vi kan tänka oss" har ingalunda försvunnit bara för det. Gud som person var aldrig något annat än en bild, något religionen använder för att individen ska kunna relatera till verkligheten begreppet vill peka på, på ett sätt som blir fruktbart och meningsfullt. Kristendomens svaghet är att den inte kunnat ha distans till sina bilder och doktriner när frukterna som kommer av dem inte längre är tillräckligt goda, genom historiens lopp har kristendomens skatter alltför många gånger förvandlats till idoler och guldkalvar. Religionen har lyckats förvilla bort sig själva i sin egen betydelse och tradition och förlorat fokus på det som spelar någon substantiell roll. Verkligheten själv, verkligheten inunder alla bilder, tankar och symboler. 

Det jag vill försöka formulera i denna text är mitt eget språk för vad denna verklighet är för någonting. Låt mig börja med att göra det klart redan från början. Gud är verkligheten. Från början till slut och det finns ingenting annat än Gud. Det kan det inte göra. Gud är A och O och någonting som var innan någonting började och som kommer fortsätta att vara när allting sedan når sitt slut är allting. Det som är oändligt kan inte existera jämsides med det som är ändligt, det måste vara antingen eller. Antingen finns Gud och ingenting annat än Gud eller så kan Gud inte ha någon form av existensberättigande oavsett hur vi än definierar existens. 

Så finns Gud? Mitt svar idag måste vara ett absolut ja, även om det är ett lika hårt nej mot de flesta av de konventionella definitionerna. För att motivera mitt svar så vill jag använda kanske det mest löjliga, men också det mest uppenbara av argument, nämligen: Vi pratar om Gud. Vi diskuterar begreppet, vi vrider och vänder på definitionerna - vi försöker förstå vad "det största" kan vara på än det ena, än det andra sättet. Med andra ord; det finns rymd, det finns kontrast och därför måste det finnas ett ursprung, en källa, en grund som allt annat av våra diskussioner och perspektiv utgår ifrån. Existens pågår, att det är så och att Gud finns i någon mening är så självklart att jag regelbundet förstummas av att folk kan betvivla och förneka att det förehåller sig så. Hur förkastligt har gudsbegreppet blivit när folk inte intuitivt kan inse att det i grund och botten betecknar det som är när inget annat är och som därför - likt skärmen som all denna text befinner sig på- åtminstone är den bakgrund som allt som finns så att säga finns på.

Med det sagt behöver vi slå fast en annan sak extremt strikt. Gud är inte ett objekt, inte en entitet, inte ett fält eller en kraft som kan inneha någon som helst egenskap. Gud är tom. Det är så därför vi måste på djupet förstå att Gud är självständig från alla former av orsak och verkan. Det är ett axiom i teistisk tro att Gud är alltings ursprung och motfrågan "men vem eller vad orsakade Gud " är därför oerhört frustrerande, men det har sin grund i att många teistiska traditioner slarvar med att klistra på diverse egenskaper till Gud som mycket riktigt kräver en förklaring. "Hur blev Gud sån och inte sån, kan han välja att vara si, men inte så? Om inte, är han verkligen allsmäktig?" Teister gör det av goda skäl, vi behöver strukturera upp verkligheten för att kunna förstå den och att placera vissa fenomen och attribut på Gud - såsom allsmäktighet, allvetande och allgodhet - gör att vi kan se verkligheten från ett visst ljus och därmed nå dimensioner av förståelse som inte är tillgängliga utan denna initiala uppdelning. 

Såhär långt i processen behöver vi dock förstå vikten av att göra oss av med dem. Nej, Gud har inte ens de egenskaper som jag benämner som trippel-A, de är inte subtila nog för att få plats i Guds attributlösa varande. Däremot har Gud just det, varande. Gud är. Det kan till och med sägas att Gud är varande. När vi finns till för att diskutera frågor som dessa så kan vi bara göra det i och genom det varande som är Guds hela natur. Det finns inte utanför "honom", försök att känna till något om något som inte är. Försök att göra det utan att vara själv. Vi är beroende av detta primära varande för allt annat i det vi kallar existens. 

Detta är så oerhört uppenbart att det också blir så väldigt lätt att missa, samtidigt som det är tämligen omöjligt att beskriva på ett begripligt sätt. "Varande" kan aldrig vara en objektiv kvalité, något som finns, det är den kvalité som alla objekt finns till genom och utan den försvinner allt, per definition. Om Gud är detta så faller vissa saker på plats. Till exempel så kan vi förstå att trots att Guds varande saknar alla beskrivbara attribut så är allting i existensen något som beskriver, illustrerar och färglägger just detta varande. Det vi ser, hör, rör vid och känner av kan bara vara sådant som är av Gud själv. Allting som finns till i varandet talar om vad det är att vara. Också detta närmast per definition. En sak som existensen talar om är att den är oändlig, det finns inget slut på den och heller ingen början. Den är oerhört vid och omfattande, vilket på många sätt skrämmer oss vettlösa. Vi ägnar därför stor möda åt att strukturera upp gränser, linjer, definitioner, vad som helst som får existensens oändlighet att bli något mer hanterbar. Dessa gränsdragningar blir till historier och historierna växer sig till sagoversum som till slut blir så livskraftiga att de kan ta sig an att försöka förklara Gud själv, oändligheten som gränsdragningarna är till för att kartlägga. Problemet blir alltså: "Var stoppar vi in Gud?" och Gud kan inte stoppas in i något sagoversum som handlar om varandets oändlighet. Gud är denna oändlighet och allting som sagoversumet handlar om är om Gud själv. Varenda liten bit. 

Det blir för mycket för oss och vi vänder på klacken vad gäller att förstå Gud och fokuserar istället på att berätta historier om det gudomliga som vi kan förstå. Vi bygger pantheoner, vi föreställer oss himmelska stridskamper mellan ont och gott, producerar myt efter myt som säger att de handlar om Gud, men som enbart handlar om oss och vårt våghalsiga projekt att försöka stycka upp det som inte kan styckas upp, dela det som är odelbart. Det ska understrykas, denna process är inte dålig, inte olämplig eller problematisk - denna är bara del av den negativa polaritet som existensen består av och som strävar efter separation och självständighet kontra den positivas fokus på kärlek och allomfattning. Ingendera riktning är god eller ond, det enda som kan sägas är att den positiva står högre i hierarkin eftersom den är sann. Existensen är kärlek och omfattar allt i sig själv, alla gränsdragningar och uppdelningar måste vara av ren illusorisk natur. 

Varför är det så? Om vi accepterar att Guds varande är tomt på attribut och egenskaper så kan vi också säga med rätta att Gud är ingenting. Försök skapa en gräns i ingenting. Försök göra en uppdelning. Försök säga var ingenting börjar och ingenting slutar. Försök hitta någonstans i detta ingenting där det råder disharmoni eller annan form av upprördhet. Det kan inte vara där för då har vi någonting istället för ingenting. Därmed kan vi veta att trots att Gud, nu per definition, saknar egenskaper så är "han" likafullt oändlig, evig och i fullständig harmoni med sig självt. Det är vad Gud är. Det är detta som existensen uttrycker. Inte för att Gud på ett mänskligt medvetet sätt har skapat existensen att vara på detta vis utan för att Gud är sådan. Motsättningen mellan Guds egenskapslösa varande och existensens oändliga egenskaper där det finns gott, ont, disharmoni, skillnader och uppdelningar är någonting som bara syns innanför illusionen. Gud vet ingenting annat än sitt eget varande, Gud är ingenting annat än sitt eget varande och existensen är Guds egen polaritet - existens har attribut utan varande där Gud har varande utan attribut - som uttrycker detta med allt sitt, Guds, varande.  

Man kan fråga sig varför det uppstår illusioner, varför det går att tro att en är någonting som är i strikt kontrast med Gud, men det är ett ämne för en annan text. Det här handlar enbart om Gud, det största, totaliteten, verkligheten som saknar all form av uppdelning. Det vackra med denna förståelse av Gud är att det inte grundar sig på doktriner eller trossatser. Det är istället fullt ut grundat på erfarenhet. Om du sätter dig ner och på djupet försöker hitta de uppdelningar som du säger dig tro på så kommer du förr eller senare finna att de aldrig tar verklig form. Det enda som finns är ditt eget varande. Det enda som finns i varandet är en ström av olika upplevelser som allesammans bildar en aldrig sinande helhet av än det ena än det andra sinnesintrycket. Du är inte där. Bara ditt varande, som är detsamma som alla andras varande, inklusive Guds. Det enda som är, som någonsin har varit och kommer att vara är varandet själv. Du behöver inte tro att det är så, pröva istället och se att det är sant.

Halleluja nånstans...