IX - Profeterna

Vi går vidare och hamnar i mer svårgenomträngliga marker av Bibeln i detta skede. Nu ramlar vi in i profetböckerna och här måste jag reservera mig ånyo. Jag har sällan läst dessa böcker och när jag gjort det ofta kommit ut med fler frågor och känt mig mer förvirrad än när jag gick in. Profetböckerna är en typ av litteratur som är tämligen tidsbunden. Det är specifika profeter som går in i specifika skeden av Israels historia och ryar i svavelosande ordalag om hur fel alting är och att Guds vrede väntar. Ibland slår Guds vrede ner också och det är i dessa böcker som en av de mer centrala konflikterna i Israels historia utspelar sig. Persien erövrar nämligen Israel och för med sig större delen av den judiska befolkningen tillbaka till Babylon - Judarna blir än en gång ett slavfolk .

Historiskt sett är denna tid väldigt betydelsefull för det är här, om jag förstår det rätt, gamla testamentet faktiskt blir till mer eller mindre. Det är i Babylon judarnas muntliga tradition transformeras till texter som går att överse i den kanon som GT innebär. Det är i mötet med persernas föreställningar om Gud som judarnas El, Elohim och Jehova verkligen blir den monoteistiska Gud som de bokstavstroende bekänner sig till. På många sätt är han en efterhandskonstruktion som producerades i detta tidevarv och lades "tillrätta" av de judiska lärde som insåg vikten av att bevara och koncentrera den judiska kulturen i deras exiltillvaro. Ett problematiskt faktum för bokstavstroende, att Bibelns Gud har varit identisk från dess första kapitel till dess sista är i mångt och mycket en chimär, en teologisk produkt med zoroastrisk doft. Om jag har förstått saker rätt, vill säga, jag är ingen exeget.

Spelar detta någon roll för mitt perennialistiska perspektiv? Nej, verkligen inte och det är tvärtom fullt logiskt och en rätt betryggande utveckling att tänka sig. Judarna gick från att vara ett hednafolk med en uppsättning gudar (Kära bokstavstroende, vilka är de "Guds söner" som idkar köttsligt umgänge med mänskliga kvinnor i första mosebok? Jag har aldrig fått ett annat svar än "hm".)  bland andra, till att allt mer bygga en hierarki där El och Jehova fick en allt högre ställning och till slut så lyckades de förstå sin gudomliga pantheon såpass väl att de kallade allt detta för "Gud". Gud är den högsta principen, det som styr verkligheten, det som gör verkligheten verklig och som manifesterar sig på det sätt han finner lämpligt. Gud är "jag är" och allt som Gud vill vara tillhör hans väsen.

Nu gäller det bara att lista ut och kommunicera vad dessa principer faktiskt går ut på. Vilka ideal, vilka värden, vilket sätt att tänka har Gud om han förstås som en personifiering av dessa "högsta principer". Vad är verkligheten för någonting?

Och det är här profeterna kommer in. Min kunskap är som sagt begränsad, men ett tema som går igen i dessa svavelosande tirader är kampen för att få maktens och rikedomens män att komma ihåg "änkorna och de faderlösa, "invandraren och främlingen", att se till att behandla samhällets utstötta och svaga med respekt och kärlek. Det första tecknet på att Israel stagnerar och går in i ett gudlöst tillstånd är när de med makt inte längre bryr sig om de fattiga. Denna profetiska ansats kan tolkas till överdrift och ses som att de uppmanar till fullblommad socialism, men även om detta är ett missförstånd så är det ingen tvekan om att våra moderna socialliberala ideal hämtar mycket av sin näring från det samhälleliga patos som strömmar ut från profetböckerna. Ett gott samhälle ska inte vara fokuserat på de rika och de starka, ett gott samhälle ska inte låta de med makt löpa fritt och göra som de vill, ett gott samhälle ser till dem som Gud älskar mest och identifierar sig med och de är just änkorna, de faderlösa, de hungriga, de oklädda och brottslingarna. Människor som ingen vill se och veta av. Dem känner Gud.

Inte heller detta har jag fått prata med arga ateister om. Jag antar att en del av detta beror på just dessa delars svårtillgänglighet. Det är lättare att ta del av raffinerande narrativ med groteska och absurda inslag i Bibelns tidiga delar eller singla ut fruktansvärda exempel ur lagböckerna än att ta sig tid och studera vad judendomen säger när de börjat förstå sin Gud på allvar. I profetböckerna har lagens budskap kondenserats ner ganska ordentligt, vad Gud prioriterar börjar bli uppenbart. I Jesaja så slår Gud fast att han inte bry sig ett dugg om offer hit och offerregler dit. Han äter ändå inte kött, varför skulle en andlig varelse ha för nytta av sådant beteende. Guds offer, Guds fasta, det han vill fokusera på är sådant som medlidande, barmhärtighet och... kärlek. Profeterna vill mena att allt annat är sekundärt.

Det är det som är vår religion, kära ateist-frände, är inte det lite mer intressant att prata om än att slå sönder en antik judisk föreställningsvärld som de själva reviderar och förtydligar i samma text som du så ädelmodigt anfaller?

VIII - Poeterna

David efterträds av sonen Salomo och även om berättelserna om honom också är fascinerande i sin egen rätt så vill jag utnyttja honom för att gå in i gamla testamentets mer behagliga del - poesisektionen, mer bestämt böckerna Job, Predikaren, Ordspråksboken, Höga Visan och Psaltaren. Salomo tillskrivs nämligen tre av dessa böcker och denna del av Bibeln är särskilt viktig för mig eftersom den alltid har inneburit en respit från min traditions bokstavliga synsätt. Ingen påstår att dessa böcker är meningsfulla annat än ur ett allegoriskt eller symboliskt perspektiv. Visst, vissa tänker väl sig att karaktären Job en gång varit en historiskt verklig person, men det spelar föga roll i hur man bemöter texten.

Job var länge min absoluta favoritbok. Hans tragiska öde och hans frenetiska kamp för att bevara en tro på Gud trots de olyckor som drabbat honom gick rätt in i mitt hjärta, som handikappad pojkvasker. Jobs ord när han blivit nedslagen de första gångerna om att vi måste acceptera det onda från Herren och inte bara det goda var ett ständigt mantra för mig och något som kunnat bära mig i de mest mörka perioderna av mitt liv.

Generellt är det man slås mest av dessa poetiska böcker hur svartsynta de är. Placerade mitt i Bibeln så stiger ett ångestfyllt moln från dessa sidor. Predikaren fastslår att allt är meningslöst, det finns inget som betyder något och uttrycker existentialismens tunga tankar bättre än Nietzsche och gänget ett antal årtusenden innan de försökte bryta ner den kristna tron i sitt modernistiska projekt. Psaltaren innehåller fler klagopsalmer än triumfatoriska dito med psalm 88 som ett deprimerat crescendo. Att livet kan vara ett helvete och en fruktansvärd plågsam tillvaro är ingen hemlighet för Bibeln. Det är inte så att dess Gud står på avstånd och förväntar sig att vi med fejkade leenden ska klappa i händerna åt allt som händer och prisa honom oavsett vad vi får gå igenom. Nej, vi får med Job förbanna dagen vi har blivit födda, anklaga Gud för att inte uppfylla sina löften i psaltarsalmerna och med Predikaren uttråkat konstatera att allt i denna värld är ett fåfängt jagande efter vind. "Vad spelar något för roll, himlajävel?"*

Det viktiga för Bibelns Gud är att vi vänder oss till honom. Att vi bär med oss det vi äger i livet och ger det till honom, oavsett vad det är. Är det enbart två kopparslantar så vill han ha ändå ha det och värderar det högre än högar av guld om vi vill ge det med glädje. Är det enbart misär, förtvivlan och mörker som vi känner att vi har tillgång till det så vill han få lov att dela det. Släng allt på Gud, vill Bibelns poesiböcker säga. Bibeln är verkliga människors Gud. Inga uppdiktade helgon, eller konstruerade stålmän utan trasiga själar, andliga femåringar och allt annat som vi är. Det är för oss Bibeln är skriven, inte någon annan. Varför har jag så sällan fått diskutera denna sidan av Bibeln med arga ateister? Jag undrar just.

Jag vill också passa på att kommentera Höga Visan, Bibelns mest centrala bok sett till dess placering och det är ingen slump vill kyrkofäderna mena. Det är Höga Visan som är det främsta skälet till att jag hävdar att sexualiteten är den högsta bilden av Guds karaktär och relationen mellan himmel och jord, det är nämligen den som Bibeln själv pekar på. Höga visan är inget annat än en romantisk, erotiskt doftande lovsång mellan mannen och kvinnan där de prisar varandra och berättar hur mycket de längtar efter att få förenas. Språket är förvisso lite arkaiskt på sina håll och modern poetisk erotik hade nog låtit annorlunda, men intentionen går inte att missa. Gud älskar oss. Gud trängtar, begär och ja.. åtrår oss och önskar inget hellre att vi ska besvara hans kärlek. Är det ett enda budskap Bibeln vill att vi ska ta med oss efter att ha brottats med den så är det detta. Glöm öknen, glöm domartidens krig och illdåd, glöm tillvarons mörker och se att du är till för att bli gränslöst älskad av alltings absoluta härskare.

Alltså. Det må vara som det vill med Bibelns sanningshalt i slutändan, men dess budskap är och förblir oerhört vackert.

*Obs: Ej ett autentiskt Bibelcitat...

VII - David

Men. Judarna står på sig och de vill ha en kung och Samuel letar upp en åt dem. Saul. Saul har stora brister, men det finns ingen annan och det är han som får bli kung. Sauls regentperiod lämnar också mycket att önska, han begår religiösa fel, gör politiska misstag och till slut så är filestéerna över Israel innebärande ett större hot för judarnas fortlevnad än någonsin. Filestéerna leds av den mäktiga jätten Goliat och situationen är ytterst dyster.

I detta mörker ger sig Samuel ut för att hitta en värdigare konung än Saul, någon som kan besegra Goliat och filestéerna och ta över när tid är. Han hittar honom i David, en ung herdepojke och den yngsta sonen i en familj med många starka söner. David blir smord av Samuel och förstår att det är han som ska besegra Goliat och än en gång befria Israel från sina fiender. Han accepterar uppdraget med lätt hjärta och bistår Saul så snart han kan. Han utmanar Goliat på envig, något som jätten enbart tycker är komiskt, men skrattar bäst som skrattar sist - David slungar sina stenar mot honom och träffar honom rätt i plytet. Jätten går ner, filestéerna flyr och Israel är fritt igen.

Sedan följer en skildring av Davids väg till tronen och hans fyrtio år långa regeringstid. David är en oerhört fascinerande gestalt och att han är en av Bibelns främsta karaktärer säger en del om vad Bibeln är för typ av bok. David är nämligen ingen idealfigur. Visst, i sin ungdom är han en ödmjuk, gudfruktig herdapojke med musikaliska kvalitéer, men i tiden efter att ha dödat Goliath så blir han snart en kompetent krigsherre som leder plundringståg hos de närliggande stammarna utan någon vidare medkänsla för dessa "gudlösa" grannfolk. David är i denna tid förvisso en man med sträng moral, men för en modern läsare är hans val ändå hisnande. Vid Sauls död så ber Saul om att få bli dödad av en man som ser att han är sårad på slagfältet och gör honom till viljes och ger honom en nådastöt. När mannen sedan går till David för att berätta att Saul är död så hugger David ner honom eftersom "ingen får döda Herrens smorde" - detaljer av vad som orsakade Sauls död går före respekten av ett friskt människoliv.

Som kung är David skicklig och står nära Gud på ett bättre sätt än vad Saul klarade, men han är fortfarande en krigarkonung- som stärker Israels ställning i regionen på slagfältet mer än någon annanstans. David får rikligt med blod på sina händer. Inte heller är han, trots sin konungsliga kompetens, något moraliskt ideal i Bibelns skildring. Det grövsta dådet David utför är när han, med ett tal fruar vid sin sidan suktar efter den vackra soldatfrun Batseba och i sitt begär ser till att döda hennes man i ett bakhåll. Gud fördömer handlingen å det strängaste och låter profeten Natan likna honom vid en rik fåraherde som lurar till sig en fattig bondes enda lamm i ett girigt vansinne. David blir förkrossad när han inser vad han gjort, men straffet blir att Batsebas nyfödde son tas av daga utav Gud. (Se där, ännu ett problematiskt exempel i den bokstavliga läsningen. Gud dödar ett oskyldigt barn för någon annans missgärning. Problematiskt!)

David får inte lov att bygga templet på grund av sitt blodiga leverne och han blir inte heller skyddad från motgångar av Gud, mot slutet av sin regering så vänder en av hans söner sig emot honom och Israel drabbas av ett uppskakande inbördeskrig, trots att David gör sitt bästa för att följa Guds anda i sitt styre över landet. David är en komplex karaktär, många gånger en förebild i sina beslut och ageranden och en utmärkt poet, men helt klart en människa med fel och brister. En syndare, mer än ett helgon.

Detta är Jesu anfader och judarnas Messias behöver komma ifrån Davids hus för att vara giltig. David, krigarkonungen och mannen som hellre dödar än avstår från sina köttsliga begär, är den som Gud utser som en av sina viktigare avsatser i sin frälsningsplan. Man kan tycka olika saker om detta, men jag känner att det är outsägligt fascinerande och menar att det pekar på Bibelns huvudfokus - att den i första hand handlar om oss själva och våra egna liv. Vi är regenter över det liv vi fått oss till del och vi kommer slitas mellan samma impulser och begär som David gjorde. Förhoppningsvis kan vi hämta vår främsta styrka i sådant som femininitet, kreativitet och gudfruktighet snarare än värdsliga, maskulina förmågor, men vi kommer behöva slåss i detta iv. Vi kommer behöva besegra jättar, fördriva filesteer och bygga ett värdsligt liv som inger respekt hos våra grannar och likar. Vi måste vara skickliga regenter, precis som David, vi kommer begå misstag, precis som David och hans exempel och berättelserna om honom är en fantastisk andlig spegel att ha tillgång till.

VI - Domartiden

VI

Till slut når judarna sitt Kanaan och kan bygga upp ett rike som de själva har kontroll över. De gör det via tolv stammar som får namn efter Jakobs äldre söner och nu inleds en speciell del av den bibliska historien - domartiden. Israel är nämligen inte ett kungarike ännu utan stammarna är politiskt fria, styrda enbart genom religiösa domares råd när tvister uppstår. Denna period är på många sätt mörk och kaosartad. De märkliga historier som målas upp i Domarboken och Samuelsböckerna är ofta magstarka och många gånger är det exempel från denna delen av Bibeln som ateister vill peka på för att måla upp hur mörk och otäck Bibelns Gud är. Ja, visst, men dessa berättelser är inte där för att utmåla Guds härlighet på något särskilt sätt utan för att skildra det som Bibeln säger är hans egendomsfolk. Judarna är inga änglar utan vanliga människor och i sin frihet gör de emellanåt goda och välsignade dåd, men minst lika ofta hemska och vidriga. Bibelns Gud har ingått ett avtal med judarna och lämnar dem inte, även om de ofta vägrar att följa honom.

Ett stort tema i den här historiska delen av Bibeln, som fortsätter in i krönike- och kungaböckerna, är hur Israel plågas och hotas av främmande makter. Många är de gånger som dessa makter tar över delar av Israel och utsätter dem för orena influenser. Det fortsätter hela vägen in till Bibelns klimax då det ultimata riket i det romerska imperiet slutligen erövrar Israel, men i olika former är det ett konsekvent tema hela vägen från domartiden in till Jesu tid. Israel är sällan lämnat åt sig självt utan måste hela tiden interagera med makter som har helt andra ambitioner än att följa Israels Gud. Det är inte lätt och de faller ofta bort från Gud på ett sätt som ger förödande konsekvenser.

Bokstavligt så är denna delen av Bibeln bara... konstig. Den är myllrande, svår att överblicka och ofta är den i mörkaste laget - berättelsen om tjänsteflickan som våldtogs av över 100 män, en händelse som startade igång ett krig som nästan utrotade en av Israels stammar, som det främsta exemplet i min läsning. Jag har aldrig hört en predikan eller ens ett bibelstudium i min frikyrkotradition över det stycket. Jag undrar varför...

Symboliskt är den också så myllrande att jag ska undvika att stanna för länge vid den i denna presentation (jag vill gärna komma i mål med projektet någon gång), men som helhet vill jag peka på vilken stark frihetston som finns att hitta här. Israel har ingen konung, de lever i ett libertarianskt.. paradis är mycket sagt, men i en sådan tillvaro i alla fall. Det är de fria männen som avgör hur väl de följer Guds bud, inte någon överherre. Det är fria män som får ta konsekvenserna, goda som onda, för deras handlande, inte någon konung. Faktum är att när stammarna samlas för att förklara för Domaren Samuel att de önskar en konung så går Samuel loss i en libertariansk tirad om hur vedervärdiga kungamakter är och att deras önskan bara kommer leda till att dessa fria män blir förslavade och att de kommer få betala ett pris i form av deras främsta söner, döttrar och boskap för den tveksamma äran att lyda under en konung. Varför vill ni göra detta?

För mig är denna del av Bibeln en påminnelse om hur starkt Gud vill vår frihet. Han vill inte binda oss, meningen med ett andligt liv är att vinna frihet och en egen konungslig identitet. Det är vi som ska styra våra liv, ingen annan, det är vi som ska ge våra liv till Gud, ingen präst eller konung. Detta budskap pumpar Gud in i en tid när den kollektivistiska identiteten är som starkast och jag är lätt förundrad att Samuels tirad överlevt tidens tand, men här är den: Gud ser inte till världslig, konungslig prakt utan till ditt hjärta, till din frihet. Även Bibelns, bokstavliga, hårda, stränga Gud är oerhört tydlig med detta och i symbolisk mening är budskapet överväldigande i sin klarhet.

Ja, friheten kommer med ett pris. Världen är hård, våra misstag och felsteg kostar, men Gud vill på något sätt säga oss att det kommer vara värt det. Håll fast vid Gud så gott det går och vid din egen andliga kompass och Gud kommer upprätta dig gång, på gång, på gång. Han tröttnar inte. Du kan fastna för midjanitiska gudar hit, filisteeiska makter dit, men Gud befriar dig igen och igen och igen. Det är fint.

V - Öknen

Vi känner som sagt inte Gud än och det är här som ökenperioden börjar. I Bibelns berättelse så vandrar judarna runt i öknen i fyrtio långa år. De får lagen under denna tid och går igenom tvivelperioder samtidigt som de delges fantastiska under. Judarna klagar på att de saknar Egypten, där de hade mycken mat och slapp all denna brist och möda. Gud skänker dem manna, ett heligt bröd, varje dag och sänder vaktlar till dem när de klagar för mycket. Gud är också alltid närvarande i form av eld respektive molnstod som leder dem på vägen fram. Ändå tar det fyrtio år innan de är redo att träda in i Kanaans förlovade land.

Bokstavligt sett är denna del av Bibeln kanske den mest förödande och det som oftast används av ateister i debatter om tro och otro. Lagen. Ursäkta mig ni fundamentalister, men bokstavligt sett är lagen knäpp! Ja, jag är medveten om att man måste sätta den in i en judisk, antik kontext där många av lagarna har tappat sin relevans sett till vår moderna tillvaro, men mången är de samhällen som har försökt att efterfölja lagen till punkt och pricka då den är så helig, med stort individuellt lidande som följd. Lagens Gud är en petimäter, en trångsynt pedant som kräver att alla dansar efter hans pipa precis hela tiden. Förvisso, han får många etiska principer rätt - tio Guds bud är i stort rimliga även i ett strikt bokstavligt perspektiv - men så mycket av de 600+ lagar som finns upptecknade i denna delen av Bibeln är absurda och ibland rent vidriga. Något annat måste pågå, ett ytterligare lager måste finnas med, annars är det religiösa livet en plåga. Ett straff jag absolut inte vill locka någon utifrån in till.

Jag vill absolut inte påstå att jag förstår detaljerna i lagen från ett perennialistiskt perspektiv. Det finns symboliska lektioner i många av de underliga lagarna, men andra lämnar mig stum, det är för konstigt även för mitt vidsynta perspektiv. Jag vill däremot försöka ge en kommentar till Lagen i dess helhet, varför fick de symboliska judarna en lag?

Jo, det hör samman med deras långa vandring vill jag tro. Om jag förstår det rätt så tar en vandring till fots från Egypten till Israel enbart några månader. Tar man omvägar och räknar med att man är några miljoner som vandrar så kan man lägga till att det kan ta några år, men inte fyrtio! Mose är en extremt inkompetent ledare ur ett bokstavligt perspektiv, men denna vandring är inte betydelsefull ur det bokstavliga perspektivet.

Symboliskt är ökenperioden en bild för det religiösa livet efter det första uppvaknandet. Det är en period i stigande förvirring. Ja, man känner av Gud i form av mannan och eldstoderna, men det är inte särskilt mycket i det stora hela. Oh, hjälp så mycket man saknar och längtar efter det man offrar för sin religiösa identitet. Oh, vad man saknar världens meloner, lökar och... kött. Mannan är till slut bitter och torr och man försmäktar, var är min paradisiska tillvaro någonstans, Gud, var är Kanaan? Jag vet inte hur många gånger jag ropat ut detta i andlig förtvivlan. Den andliga öken som ett troende liv många gånger innebär är fyrtio, ett nummer som har stor symbolisk betydelse, år långt. Minst.

Lagen är i detta perspektiv det regelverk alla troende, oavsett vad vi tror på, ställer upp för sig själva för att kunna vara renlärig och genom rättfärdigheten sedan förändra världen. Alla som tror har en lag, en lista av vad jag bör och inte bör göra som kan vara mer eller mindre lång. Den bibliska varianten är bara en form, men alla har denna typ av lag inristad i våra hjärtan. Vi är på något sätt säkra på att om vi bara lever rätt och hedersamt så kommer världens obegriplighet att vika undan och vi kommer bli insläppta i Kanaan till sist. Ja, den judiska lagen är svårsmält och det är olyckligt vilka konsekvenser den gett genom historien, men det viktiga är vad den kan summeras in i, vad är det den vill peka på om den reduceras till, tja, låt oss säga två bud? Mer om detta senare.

IV - Moses

Nästa anhalt i berättelsen är Moses och när vi går in denna gång så har Israels fristad förvandlats till ett fängelse. Judarna har blivit förslavade och utnyttjas hänsynslöst av egyptierna. Egyptierna har också blivit oroliga för sin judiska slavkast, de har nu blivit så många att de riskerar att kunna göra uppror. Farao ger därför order om att döda alla judiska pojkbarn i ett led att kväsa den hotande instabiliteten. En judisk familj anar oråd och ser till att få sitt nyfödda gossebarn att bli adopterad av en egyptisk familj, ja, själva Faraons egen dotter tar barnet som sitt eget efter ha funnit det barn som sa växa upp att bli Moses i vassen när hon är ute och badar.

Mose får därefter växa upp som en kunglighet vid faraos hov. Han lär sig egyptiernas seder, men vet om sitt urspring och en dag får han se en egyptier plåga en judisk slav. Mose blir vred och dräper egyptiern vilket får till följd att han behöver fly för sitt liv från Faraos hov och slår sig ner i det fjärran Midjan.

Där stannar Mose länge, men så en dag möter han Gud i skepnad av en brinnande buske. Gud beordrar Mose att befria hans folk från egyptierna och föra dem till Kanaans land och Mose lyder. Tillbaka i Egypten går han tillsammans med sin bror Aron och begär att Faraon ska släppa judarna fria. Faraon vägrar, men Gud har redan avslöjat för Mose hur Farao kommer reagera och gett honom en rad undergärningar som prov på att han verkligen för sin Guds talan och för varje gång Farao vägrar så släpper Guden plåga över Egyptens land. Plågor som blir värre och värre, tills Gud låter döda varje förstfödd son i hela Egypten. Gud skonar judarna, som han beordrat offra ett lamm och stryka dess blod över dörren. De som gjort så passerar Gud, i skepnad av dödsängeln, när han utför sin dom.

Farao ger slutligen upp och släpper judarna fria. Mose för dem ut till röda havets gräns och där upptäcker de att farao har ångrat sig och kommer efter dem med en aggressiv här. Gud öppnar då havet framför dem och judarna kan passera torrskodda genom havet, när hären hinner ikapp dem faller vågorna tillbaka och hotet är avvärjt. Judarna är nu på väg mot det förlovade landet. De ska bara ta sig igenom öknen först...

Bokstavligt sett är denna historia inte bara svårsmält, utan rakt igenom obegriplig och närmast förolämpande. Vi ser en rad under äga rum, det ena mer osannolikt än det andra och framförallt: Gud är hämndlysten och ter sig närmast ond! Han dödar oskyldiga förstfödda som om det inte fanns någon morgondag, ja i en bisats i berättelsen vill han också döda Moses för att han inte omskurit sin son ännu! Och delningen av röda havet, jisses, vad säger man? Bokstavligt sett så leder denna berättelse till att man bara sitter med frågetecken, vad vill den egentligen säga oss?

Låt oss återgå till vår symboliska tolkning och här får vi konstatera några saker. När judarna blivit hemmastadda i Egypten/världen så märker de att de blir allt mer förslavade under Egyptens villkor. De har inte glömt Gud, men det är svårt att följa honom i ett land där andra villkor (Faraos makt) lyder. De är fångade. Makten är också avog till dem och ser dem som ett hot, han vill näpsa och begränsa dem så de inte får mod till sig och omkullvälter makten till förmån för den judiska Guden. Han beordrar därför mördandet av judiska gossebarn, gudfruktigheten måste avlägsnas i handling, tron får gärna vara en privatsak (kvinnorna får leva) men det ska inte synas i det yttre. Där gäller bara världens villkor.

Gud räddar dock undan en av Israels söner, Moses, som adopteras in till maktens själva hjärta. Moses glömmer däremot inte sin judiska identitet och när han en dag ser en jude bli slagen av sin slavägare så dräper han egyptiern och blir fördriven som ett resultat av denna handling- än en gång hamnar Bibelns protagonist i underjorden, denna gång symboliserad i form av Midjan -och Mose stannar där länge, får familj och barn, men till slut så kallar Gud honom tillbaka. Det är dags för honom och hela Israel att återuppstå och det ska med hjälp av under.

Det vi ser i maktkampen mellan Farao och Mose är en kamp mellan två existentiella principer - Världens och Guds. Faraos magiker försöker hålla jämna steg med Moses Gud, men de senare lyckas alltid hitta något större till sist hela Egypten blir nedslaget med döden själv.

Det ska inte stickas under stol med att detta är ett beskt piller, men för den troende så är berättelsen andligt logisk. När Gud kallar oss att inleda vår andliga vandring så kämpar vår existerande världs härskare med att få behålla egot i en behaglig slummer - han vill inte förlora sin slav, men Gud ger tecken efter tecken tills dess att individen inte kan ignorera honom. Till sist kan Gud behöva krossa ens världs mest älskade ägodel, störta ner i underjorden så att det som styr vårt världsliga liv äntligen fattar och släpper oss fria. Vi går ut mot havet.

Delningen av havet är dramatisk, men det avgörande tecknet som får den troende att släppa allt och bli "religiös" är ofta av ett sådant slag. I min tradition kallas det ofta för "andedopet" och ett sådan upplevelse är lika otrolig som en delning av ett hav. Efter en sådan upplevelse så går det inte att förneka Gud, man bara kapitulerar och ger sig själv till det gudomliga, vem han än är - ens tidigare världs makter finns inte längre kvar utan ligger dränkta på havets botten. Alla troende har inte varit med om exakt den här myten när de började vandra, men många av oss har, inklusive undertecknad. Och det är i sanning underbart.

III -- Josef

Det finns mer att säga om alla dessa patriarker, men för att inte detta ska bli ett aldrig slutfört bibelstudium a la Swedenborg så behöver vi vandra vidare och låt oss stanna till vid Josef härnäst. Josef står för en "existenscykel" i sig självt. Han börjar sin bana som den näst yngsta brodern i en brödraskara på tretton (Lägg märke till vad berättelsen symboliskt lyfter fram. Fick Jakob verkligen inga döttrar? Jo, den historiskt verklige Jakob fick det säkert, men denna berättelse vill fokusera på yttre handling och då behövs inga kvinnliga karaktärer.) och som sådan blir han väldigt hårt behandlad. Han är favoriserad av sin far och bröderna hatar honom och slänger i ett drastiskt ögonblick honom i en brunn för att dö. Josef blir dock uppfångad av en förbipasserande karavan som tar honom som slav och för honom till Egypten. I Egypten så blir han tjänare till en högt uppsatt tjänsteman, Potifar, och till en början går det bra, men så försöker Potifars hustru (som förstås hette Potimor...*) förföra honom, en situation som leder till att Josef oskyldigt slängs i fängelse.

Josef förlorar märkligt nog inte modet någon gång under denna situation utan håller fast vid sin Gud och en tid senare plågas Faraon av märkliga drömmar som hans astrologer inte kan tyda. Josef har gjort sig känd i fängelset för att hjälpa sin medfångar med drömmar och han kallas till faraon för att göra ett försök. Han lyckas ge en tillfredsställande tolkning av Faraons drömmar, en varning om att svåra tider stundar och det är dags att förbereda sig. Faraon lyder Josefs råd och de förberedelser de tar vid gör att de står beredda när en hungersnöd drabbar regionen. Hungersnöden leder till att Jakobs nomadfolk drar sig mot det väl rustade Egypten och Josef får anledning att konfrontera sina bröder igen. Nu i en position av makt och välstånd, Farao har gjort Josef till sin närmsta man,  men Josef utnyttjar inte detta överläge för att rätteligen lära sina bröder en läxa utan han förlåter dem storligen och deras familj får återförenas i glädje. Ja, hela Israel bjuds in att stanna i Egypten och de blir kvar där i flera sekel.

Bokstavligt sett är också denna berättelse en väldigt rimlig historia, det finns med lite paranormala drömtydningar, men annars är den rimlig att acceptera så som den är, förutom då den återkommande invändningen från våra kulturromantiker: Varför ska européer bry sig om semitisk historia?

Tja. Symboliskt är denna historia synnerligen tilltalande så låt oss gå in på den tolkningen istället: Josef är den identitet hos oss som ligger närmast Guds hjärta, hans äldre, mer kompetenta bröder tycker detta är orättvist och vill göra sig av med denna handikappande gudfruktighet. Bibelns Gud bryr sig aldrig om yttre styrka och framgång utan vänder sig nästan uteslutande till de små, yngre och feminint vekare männen i historien, jämför bara med David när vi kommer dit. Så, Josef blir i alla fall avlägsnad och förd till Egypten. det går oväntat bra till en början, men så kommer lockelsen (att Josef motstod lockelsen innebär för övrigt att vi vet att han hade rakt hår**) att förena sig med Egyptens främsta kvinna, han klarar av att vägra, men blir ändå straffad! Ska inte Gud skydda honom?

Egypten står symboliskt för världslig framgång. Gud är inte emot att vi strävar efter världslig lycka och ett gott liv i skapelsen, men han önskar att vi inte ska glömma honom. Om vi gifter oss med världens anda och struntar i vår gudomliga, primära kallelse så kommer vi orsaka skada i våra liv. Josef låter dock bli, men slängs ändå ner i underjorden. Well, har du någon gång gjort det som är rätt trots att det har kostat dig någonting och rentav orsakat förakt hos dina likar? Då har du varit Josef i mytologisk mening. Det berättelsen vill uppmana oss till är att hålla fast vid vår kärlek till Gud även när vi upplever att lönen för detta bara är mörker och plåga. Till slut vänder det och maktens män, de som orsakat dig smärta, kommer behöva dina tjänster igen. Gud kommer stå dig bi och du kommer lyckas ge dem vad de önskar av dig. Du kommer återuppstå, inte med Kristus denna gång, utan med Josef och få bli satt på Faraos högra sida istället för Guds. Fascinerande hur mycket Bibelns berättelser rimmar, inte sant?

Vad ska du göra när du återfått din position i livet och återigen är framgångsrik? Berättelsen uppmanar dig att fortsätta vara kärleksfull, förlåt dem som gjort dig orätt, försonas med dem som jagade dig bort från din trygghets länder och bjud in ditt tidigare liv in i den rikedom som du nu åtnjuter. Det är inte särskilt lätt och tro inte att historiens Josef förlät sina bröder med lätthet, men det är rätt att göra så och när vi gör det så når vi slutligen himmelriket. Israel har fått en fristad i Egyptens land.

*f'låt, men säg inte att vi i frikyrkan inte har humor!! 

**Så svårt att låta bli...