En guide till En Kurs I Mirakler för kyrkan

Ett av New Age-rörelsens främsta verk är boken En kurs i mirakler (EKIM) som består av tre delar, en textbok, en övningsbok och en instruktionsmanual till lärare av kursen. Den är med andra ord en bokstavlig kurs ämnat att få dess studenter att bli andliga mästare i samma stil, halt och grad som bokens författare: Jesus Kristus. 

Ja, EKIM är en så kallad kanalisering till den jordiska författaren Helen Schucman
och jag har förståelse att kristna gör halt när sådana påståenden görs - Att människor vill appropriera vår kulturs grundgestalt Jesus Kristus för att propagera deras egna syften och agendor är att vänta och den vaksamhet som går att känna när individer utanför kyrkans sfär hävdar att de har budskap från Mästaren är både sund och önskvärd att inneha. Många som säger sig tala för Kristus gör raka motsatsen, i en bias bestående av lika delar rädsla och förakt för den organiserade kyrkan försöker många stjäla den sympatiska Jesus från den osmakliga ortodoxa kristendomens inramning av honom. Man vill rädda budskapet känner man, men i denna gnostiskt doftande ambition så dödar man den överjordiska form av nyans som evangeliernas Jesus äger. Evangelierna talar inte på enbart en nivå utan på ett sådant flertal att dess form inte kan förändras utan att denna nyansering och bredd hopplöst går förlorad. 

En kurs i mirakler har dock inte detta problem. Den Jesusgestalt som framträder genom Helen Schucmans diktering är om någonting befriande kompromisslös. Denne Jesus är inte knuten till någon tidsbunden agenda eller syfte utan är enbart ute efter att fördjupa och levandegöra evangelierna och den tidiga kristendomens symboliska språkdräkt. Ja, EKIM:s Jesusgestalt använder ett kristet språkbruk rakt igenom och med en skicklighet och lätthet som ärligt talat får en att hoppa till som läsare. Jesus känns igen, måste jag personligen erkänna och jag vill därför yrka på att kyrkan bör ta detta verk på allvar. Vi bör ta del av dess material utan att instinktivt ropa heresi och hädelse. Vi bör lyssna, smaka och se, för att därefter göra vår bedömning om vad allt detta handlar om. Även om vi skulle säga att vi inte kan välsigna dess budskap kommer mängder med människor att inspireras och präglas av detta verk och om vi, i sedvanlig kyrklig förstockelse, är fast i ren ignorans för att vi inte ens brytt oss om att undersöka materialet kommer kyrkan bli ett än mer irrelevant och avlägset alternativ för seriösa andliga sökare i denna Nya Tid. 

Denna text är därför tänkt som en kortare introduktion till EKIM:s budskap. Undertecknad har varken möjlighet och kompetens att i detalj redogöra för allt vad boken säger och medför, men jag vill dela den generella bild jag lyckats uppfatta, för jag vill att än skarpare kristna sinnen än mitt eget gör en förutsättningslös bedömning av detta material. Något finns här, men i det andliga sammelsurium som präglar vår tid är det svårt att urskilja vad detta något är i sin mest solida form av essens. 

Grundtanken i EKIM:s budskap är att varje medveten varelse lever i en desillusionerad tillvaro. Vi lever i en värld skapad av tanken att Gud Fader är vred på oss och vill oss illa. Vi lever i en värld som tillhör Djävulen, splittraren, för vi tror att vi är åtskilda från Gud och att vi förtjänar denna smärtfulla tillvaro mer än en tillvaro präglad av den gudomliga gemenskapens glädje och frid. EKIM vill säga att allt detta är fel. Alla skapade varelser är Guds Son och vi kan inte skiljas från Fadern. Allt lidande, och även världen själv, är en konsekvens av feltänk och vi behöver med hjälp av den Heliga Ande korrigera vårt tänkande till Faderns fullkomliga sinnelag för att lyckas komma hem. Kursens material är till för att sätta det i verket, få dess läsare att förstå hur Faderns tillvaro ser ut och hur vår relation till honom fungerar bortom våra världsliga illusioner. 

Det är en tämligen mastig ambition och det är förståeligt om många ryggar inför den metafysiska grundval som EKIM målar upp. EKIM är tydligt nondualistisk och med många gnostiska konnotationer, i den meningen att den hävdar att vår fysikaliska värld inte är skapad av Gud, ja, den hävdar att Fadern inte ens känner till vår typ av värld. Vår värld är enbart en projektion skapad av Sonens felaktiga tankegångar. Enligt EKIM är vi fast i en "simulation" (obs: ej kursens ordval) som demonstrerar att vi visst har rätt i att Fadern är vred på oss och att han sänder dom och straff över oss. Så länge vi håller fast vid våra felaktiga tankegångar kommer världen vara fylld av lidande och monstrositeter som är helt främmande för en God Faders natur. 

Varför ska vi bry oss om dessa neognostiker? Tja, för det första är det ett utmärkt tillfälle för kyrkan att rannsaka sina attityder och handlingar mot de som hon har stämplat som heretiker och kättare genom historien. Det må vara förkastligt att förvanska heliga budskap, men det är tusen gånger värre att handla kärlekslöst och kyrkans förfärliga historia av förföljelse mot dess avfällingar är något som vi behöver ta varje chans att rätta till. Vi kan inte be om förlåtelse till historiens gnostiker och katharer, men vi kan se till att behandla de nya rörelser av gnostiker som dyker upp på scenen med en annan form av respekt och kristlig kärlek. 

Dessutom, om ett budskap faktiskt är förkastligt så är det rakt kontraproduktivt både att försöka ignorera det eller att aktivt bekämpa det. Båda dessa metoder är antingen impotenta eller så ökar det förekomsten av det fenomen man önskar få bort. Den enda metod som fungerar i längden är att försöka integrera så mycket man kan av det fenomen man finner förkastligt. Ta det som är värdefullt, universellt giltigt och lämna resten åt ruinerna. När kyrkan varit sund är det den strategi hon använt för att få hedendomen att förlora sin potens. Vi placerar vårt kyrkoår baserat på hedendomens principer, vi ser att Kristus är kröningen av de hedniska myterna och gudagestalterna istället för dess fiende och omstörtare och framför vårt budskap så att denna insikt blir förstådd åt de vi vill ska motta kristendomen som sin egen. Detta fungerar så låt oss ha en liknande attityd till den sfär som EKIM tilltalar. 

EKIM är också sympatisk i den meningen att den aktivt, bestämt och konsekvent tar avstånd från att försöka bygga religion. EKIM är inte tänkt att vara grundvalen för en ny religiös rörelse. Den säger visserligen att kursen är obligatorisk för alla som önskar frälsning, men då absolut inte menat enkom i den form som EKIM presenterar. EKIM vill presentera perenniella sanningar som är giltiga överallt, i alla tider och i alla traditioner. Dess språkdräkt är kristen och även om EKIM vill öppna upp evangeliernas mening så är den inte tänkt att gå i öppen konflikt med den organiserade kyrkan och det budskap den förmedlar och håller för sant. EKIM förnekar inte att det finns sanning i ortodox kristen förståelse, men historiens såriga gång har förmörkat sikten för många och det är hart när omöjligt att se den gudomliga närvaron i den organiserade kyrkan för en stor grupp människor. Det är för dessa EKIM:s Jesus vill ge sitt budskap. "Missa inte det budskap kristendomen vill ge bara för att Kyrkan tycks dig ond", lite grann. 

Så. Vad är budskapet om vi för sakens skull accepterar den möjligen skeva världsbild som EKIM utgår ifrån? Vad är det vi är tänkt att göra för att rätta till vårt tänkande? Med ett ord: Förlåta. All metodik som EKIM presenterar kan sammanfattas i denna form av handling. Vi måste förlåta de fel vi ser runtomkring oss. Om världen som vi upplever den är en illusion eller en feberdröm så betyder det att all ondska, misstag och hemskheter vi ser omkring oss saknar verklighetsgrund. Det är inte på riktigt. Gud Fader kan inte förlåta oss i den meningen att för honom finns det inget att förlåta, vi har aldrig gjort något fel. Sonen är rakt igenom utan skuld och kommer alltid så förbli. Så, vårt jobb blir därmed att eftersom vi är i en situation där vi ser fel, skuld och misstag så måste vi förlåta allt detta. Vi måste göra det med oss själva i vårt inre och med alla de vi möter i yttervärlden. Vi behöver lära oss att se att våra mänskliga sinnen är fyllda med tankar om skuld, skam och mindervärdeskomplex och med hjälp av den Heliga Ande ersätta dessa tankar med sådana som är inriktade på att vi visst har del av Faderns kärlek, att hans hem står öppet för oss och att vi inte riskerar någon klander om vi vill återvända hem. Detta är grunden för allt som EKIM talar om - det den önskar lära ut är vad kärlek handlar om och hur kärlek kan omsättas i ren och skär praktik. Dess världsbild och metafysiska hållning är bara tänkt att fungera som ett radikalt alternativ till våra nuvarande modeller så att kärleksbudskapet får utrymme att operera så fritt som möjligt. Våra konventionella världsbilder är nämligen konstruerade för att generera så mycket skuldkänslor och rädsla som möjligt och EKIM menar att om vi håller fast vid dem så kan vi aldrig på allvar förstå kärlekens djupare strukturer. 

Mitt personliga eldprov vad gäller andliga teorier och spekulationer är hur de ser på kärlek och hur radikala deras budskap om denna utnötta term orkar med att vara. Och jag måste säga att EKIM klarar detta test med råge, här får dess kompromisslöshet sin största utväxling. Allt som EKIM talar om handlar i förlängningen om kärlek och målet är att dess studenter ska transformeras så att allt de består av i förlängningen också blir kärlek och enbart kärlek. "Mirakler" definieras av kursen som de händelser som blottlägger kärlekens natur, att förstå, förmedla och uppenbara kärlek är poängen med att genomgå kursens material. Allt annat, som världsbilder, metoder och andliga förmågor i övrigt är bara verktyg som är till för att nå just det målet: En existens baserad och bestående av ren, evig och oändlig kärlek. Det är en hedervärd ambition vill jag mena. 

Jag väljer att stanna här. Jag är långtifrån någon expert på EKIM utan har egentligen bara skrapat på ytan av denna spirande tradition. Jag är ett sinne med mediokert intellekt och inte tillräckliga kunskaper för att vara säker på att inte gå vilse i den nyandliga snårskogen vi lever i och det är därför jag tillkallar hjälp. Kan öppensinnade kristna, som likt jag själv bestämt sig för att kärlek till nästan kommer före att försöka vara bättre eller mer rättfärdig än denne, hjälpa till med att undersöka vad som finns här? Jesus kallar på oss, säger EKIM, det kan vara en chimär eller en bluff, men det kan också vara fullt och fast på riktigt, ett renodlat budskap från vår Herre till för vår Nya Tid. Vill vi verkligen riskera att ignorera Mästaren för att inte riskera att bli sedda som icke renläriga? Jag hoppas inte det.  

Simon Ensam och Simon Samhörig - Ett sätt att förklara nondualitetens verklighet

Vår konventionella verklighetssyn och världsbild bygger på objekt. Verkligheten som vi känner den består utav en hierarki av objekt i olika former och skalor. Från de etymologiska atomerna, odelbara byggstenar, i ena änden till Universum självt som kan ses som Objektet där alla andra objekt så att säga tar plats inom, i den andra. De flesta av objekten saknar liv och är enbart materia, men det finns också ett flertal levande objekt, som vi därmed kan kalla varelser. Varelserna består och är uppbyggda av materia, men till skillnad från de enbart materiella objekten så uppvisar varelser olika grader av vilja och medvetande och upplevs vara i motsvarande grad friställda från de regler och lagar som styr de materiella objektens beteende. Det finns en dualism inbyggd mellan medvetandets och viljans sfär och den materiella blindhet vi observerar och kartlägger i den fysikaliska verklighet vi upplever oss befinna oss i. Denna dualism finns det en mängd olika motstridande åsikter om. Vissa ligger tonvikten på medvetandets sfär, kallar den för andlig och säger sig tro på rent andliga varelser som saknar materiell existens och där varelsen Gud är den som står högst i kurs. Allting i den materiella sfären har sitt ursprung från den andliga och det är bara genom att relatera till den senare som vi kan förstå den förra. Andra förnekar detta bestämt och går så långt till att vilja förneka existensen av medvetande eller i alla fall viljans. Det finns bara materiella objekt och allting, även de levande varelserna styrs av de fysikaliska regler och lagar som vi lärt oss att med stor precision mäta upp runtomkring oss. Det finns inget bra sätt för dessa sidor att komma överens, eller ens för dem att ha en fruktbar diskussion. Båda sidor har en mängd bevis och argument för sin sak och sin syn, men den andra sidan vägrar konsekvent att godkänna dem som giltiga. Det finns ett gap mellan dem som är ruskigt svårt att överbrygga. Är existensen primärt andlig eller materiell - och vad för allt smör i Tjotahejti är vi människor för någonting? 

Den mänskliga upplevelsen är utan tvekan extraordinär. Oavsett vad man tycker i diskussionen om medvetande och vilja så är det svårt att förneka att upplevelsen av dessa fenomen tycks finnas på plats. Vi upplever oss vara medvetna agenter som gör mer eller mindre fria val genom våra dagar. Vi tänker, vi finns i form av känslor, sinnesintryck och allt möjligt annat som är en högst personlig upplevelse. Innanför våra pannben finns hela världar, som ingen annan kan bjudas in i, vad det verkar. Samtidigt lever vi lika mycket i en fysisk, rigid värld. Våra fria val är det inte alltid så mycket med eftersom vi inte medvetet har valt våra grundförutsättningar. Är man född i Sverige i en manlig halvhandskropp så får man lära sig att leva utifrån den positionen. Hur hett man än önskar något annat så spelar inte den materiella omvärlden med i ens önskningar särskilt välvilligt. För att få till någon förändring krävs hårt, precist arbete. Verkligheten har inga sympatier för ogrundade flummerier - springer du utför ett stup i övertygelsen att Gud tänker skydda dig från stock och sten vad som än händer så kommer du sluta som blodspannkaka, slutar du äta i tanken på att du kan leva på andliga energier allena så.. kommer du att bli hungrig med tiden. Den materiella världens regler har inte utrymme för undantag. Tron kan säga sen vad den vill och peka på sällsamma evangelietexter så mycket den orkar - i en objektiv värld finns det bara inte utrymme för mirakler. 

*

Såhär ser det alltså ut. Det är i den här världen Simon Ensam började förstå att han fanns till och han insåg snabbt att han inte tyckte om detta faktum. Simon Ensam är en karaktär lik alla andra entiteter i detta objektiva universum. Han är ensam i den meningen att som enskild entitet så saknar han beröringspunkter med alla andra objekt och varelser. Alla varelser befinner sig i ett stort spel om olika typer av materiella resurser och de upplevelser som de kan generera. Alla är ensamma för även om man försöker ha gemensamma upplevelser och dela så mycket av resurserna man kan så är ens medvetna situation som ett levande objekt i en objektiv värld alltid något man måste hantera på egen hand. Man föds ensam in i den och dör ensam ut ur den. 

Den här situationen genererar problem för oss, vi är egentligen oförmögna att hantera den. Den psykoanalytiska skolan vill mena att samtliga människor med en utvecklad personlighet är djupt neurotiska. Ja, personligheten i sig är det tydligaste symptomet på att individen är på gränsen till ett psykotiskt sammanbrott och bara genom att förskansa sig bakom personlighetens olika gränsdragningar så kan hon hantera sin existentiella panik. Det spelar ingen roll om personligheten utåt sätt är hälsosam, samhälleligt angenäm och öppnar upp för produktiva möjligheter - den är fortfarande ett sjukdomssymptom för en varelse som inte kan hantera det faktum att hon existerar. 

För förstå en sak, att existera som en enskild varelse, som ett levande objekt är inga goda nyheter. Det betyder att man äger, i meningen har medveten kontroll över, en mikroskopisk del av utrymmet i den objektiva existensen och att allt annat i förlängningen är ute efter att förinta en! Som mänskliga entiteter är vi dammkorn på ett marginellt större sådant och vårt uppdrag är att stanna kvar i en tillvaro kantad av ständiga bekymmer och återkommande lidande tills vi oundvikligen får sparken och vare sig vi vill eller ej tvingas ut i en okänd form av icke-objektiv form av "existens". Inte kul, inte kul alls! Vissa av oss försöker oss på att tro på ett efterliv, men de som gör det känner att chansen att få ett helvetiskt, en än värre form av existens än den nuvarande, sådant är minst lika stor som att få ett himmelskt dito. Döden skrämmer vettet ur oss eller är åtminstone så obegripligt att vi inte vet riktigt vad vi ska känna inför denna oundvikliga slutstation. 

Här ska väl sägas att jag förstår att olika läsare kommer ha olika tankar om det jag har målat upp och det är jag någonstans medveten om. Skissen ovan är främst hur jag själv har tänkt - främst omedvetet - genom min uppväxt och via mötet med diverse tankesystem. "Simon Ensam" är ett namn som dök upp bara härom dagen, men jag har levt hans liv i lejonparten av mina dagar och det har för det mesta varit rent vidrigt. Så behöver det inte vara för alla som ögnar igenom denna text och det är inte heller det som jag vill påstå. Däremot vill jag hävda att samtliga som lever i en objektiv verklighet - en värld bestående av objekt - lever livet utifrån en Ensam-karaktär. Ensamkaraktären kan sedan vara välmående och harmonisk, men ju längre moderniteten framskrider desto större blir sannolikheten att du, kära läsare, känner ett relativt stort mått av frustration inför din existens villkor. Omvärlden, trots alla dess materiella framsteg, blir mer och mer förvirrande, präglad av kriser och absurda händelser. Moderniteten präglas av ett filosofiskt tänkande som insisterar på ett rent objektivt seende och med en stark bias åt den materialistiska sidan av denna verklighetsmodell. Existensen i Moderniteten blir därför fokuserat på de olika sorters spel vi konstruerat åt oss och våra existentiella neuroser tillåts växa ohämmat eftersom vi blir mer och mer skeptiska till de verktyg som är tänkt att användas för att lindra dessa symptom. I korthet blir vi mer och mer Ensamma för var dag som går. 

*

Är loppet därför kört för oss? Kommer vi låta moderniteten dränera religionen, pervertera våra statssystem och förvränga vår kultur tills vi försvinner som civilisatorisk art i ren självbevarelsedrift? Innan denna del av min andliga resa började så kändes det smått oundvikligt att ett sådant öde låg framför oss, men nu är jag inte längre lika säker att allting måste sluta i en sådan katastrof. Det är nämligen så att på två skilda fronter, genom två olika kunskapsträd, så kommer en ny sorts trängande tanke in på scenen. Både naturvetenskapen och filosofin börjar hitta mer och mer övertygande nycklar för en verklighetssyn som menar att vår konventionella bild av saker och ting är falsk. Det finns inga objekt! Hur övertygande upplevelsen av dem (och oss själva) än må vara så är denna upplevelse rakt igenom illusorisk. Både på en fysikalisk nivå och genom att förstå tillvaron genom idealistisk filosofi så är alla objekt och entiteter intimt ihopkopplade till varandra och deras existens i separat form står inte att finna, hur noga man letar. Atomen, det odelbara självständiga objektet, är en myt, en saga, en modell som inte har någon motsvarighet i den reella verkligheten. Idealism är också något annat än västliga religioners världsbild. Religionen vill mena att Gud finns å ena sidan och att Gud sedan skapar materiella objekt och levande varelser. Idealismen förkastar allt det och menar att det bara finns Gud - om det ordet behöver användas - och det som rent illusoriskt är något annat. Idealismen vill hellre använda termen medvetande - det finns bara medvetande och den materiella sfären är medvetandets aktivitet. Entiteten Gud är lika illusorisk som planeterna, människorna och djuren. Filosofisk idealism är därför distinkt från religiös panteism - Idealism undviker helst all form av teologi och vill försöka beskriva verkligheten själv så direkt det bara går. För den religiösa är det sedan fritt och legitimt att beskriva denna verklighet i både monoteistiska och panteistiska modeller. Idealism ger inte den senare modellen rätt och den förra fel. Snarare är Idealismen en plattform för att påvisa att alla våra myter har ett mått av legitimitet, inklusive vår föreställning om den objektiva verkligheten i materialistisk modell. 

Om vi går tillbaka till Simon Ensam efter denna utläggning så har det hänt något med honom efter att denna förståelse har trätt in i hans mönster. Eller snarare, en ny karaktär har kommit in i spelet - Simon Samhörig. Simon Samhörig tror inte att han är ett levande objekt i samspel, eller konkurrens, med en ziljard andra sådana entiteter. Simon Samhörig förstår att han är en distinkt form av det enda koncept som har någon som helst verklighetsförankring, nämligen medvetandet själv och mer precist självmedvetenheten. Jag Är, I Am, Ayyam är det enda som existerar och allt, ja allt, är diverse uttryck för naturen i denna existens. På så sätt kan han också förstå att när hans tros Gud säger att Han älskar honom så är det ett uttryck för att dessa två till synes skilda aspekter av "det som är" i själva verket är oskiljaktiga. De är en och samma utan att förinta varandras varande. Ja, Simon Samhörig vet om att det är det som är meningen i konceptet kärlek. Kärlek betyder att två separata ting samtidigt hör ihop och är ett enda. Det är inte antingen eller, det är både och! När Simon Samhörig säger att han är samhörig med Gud själv så säger han absolut inte att han är Gud. Det vore löjligt, Simon S kan varken gå på vatten eller göra vatten till lättöl, men han är Guds Son på exakt samma sätt, men ändå på ett annorlunda vis, så som Jesus från Nasaret var det. Jesus från Nasaret var samhörig med Gud Fadern med en helt annan medvetenhet och säkerhet än de flesta av oss, men vår identitet i den reella verkligheten är densamma. Alla, ja alla, objekt och varelser är Samhöriga med Gud själv. När vi lever i ovisshet om det spenderar vi våra dagar i Hades och allting i Hades ska med tiden slängas i Gehenna, men när vi dör från vår objektiva identitet så är det i Kristus, i den sanna Son- identiteten, som vi återuppstår. Igen, vår medvetenhet skiljer sig från Jesus från Nasaret och vårt kors, vårt Golgata, är därför ofta en längre, mer utdragen och subtil process än vad Jesus genomgick, men det är samma form av händelser som spelas ut. Berättelsen om Jesus är en historisk myt, våra liv är en mytisk verklighet. 

*

Jag vet inte. Den här bloggen är texter i en intellektuell utkant, tankar som jag pressar ur mig från ett liv som jag egentligen inte förstår mig på. Om jag ens gör mig begriplig så misstänker jag att det jag uttrycker ändå lätt kan missförstås. Jag säger inte att jag är Messias, jag säger inte att jag är panteist eller vill avsäga mig klassisk kristen förståelse av saker och ting, jag vill inte säga något av det som får kyrkan att bränna folk på bål - men jag vill säga det här: Gud älskar oss. Gud har inte skapat oss som ensamma varelser utan som samhöriga Söner som har hela hans hus, allt i hans rikedom, tillgängligt för oss om vi bara vill. Om vi så är vilse i främmande land och tror att Fadern är oändligt långt ifrån oss och är vred så in i syndafloden på oss eller om vi är inne i hans hus, men i tron att vi måste agera som slavar och tjänare till det som gäller i hans hushåll utan rätt att undfå oss den minsta utav killingar så är budskapet till oss likadant: Vi är älskade och allt som är hans är vårt och vi behöver inte vänta en dag, en enda sekund, på att ta del av allting som tillhör oss. Det enda villkoret är att vi älskar oss, varandra och allting i Guds rike på samma sätt som han har älskat oss. Genom kärlek, förutsättningslös acceptans till allting som Är, upphör vi att vara Ensamma för att istället bli Samhöriga. 

Därefter kan allt börja. 

Via Religio - En utläggning om solipsism, rationalism och meningen med livet

Ett samtal häromsistens gav mig en värdefull insikt som jag skulle vilja formulera här. Samtalet gick ut på att försöka finna ut sanningshalten i den världsbild som jag nu erkänner mig till och dess tämligen hårda rågångar tog mig ut på ett intellektuellt vattendjup jag inte så ofta befinner mig på och mitt beteende därute fick mig både förvånad som rent frustrerad. Det blev nämligen så att ju mer strikt rationella vi blev i våra försök att fånga in de satser jag nu håller för sanna desto mer fann jag mig hemfalla åt vad jag behövde kalla för ett rent religiöst språkbruk. Utan det så försvann grunden för det jag ville hålla för sant och den rationella sidan av mig kunde inte låta bli att känna annat än att detta var absolut pinsamt, men det gick fortfarande inte riktigt att undvika. Jag tvingades erkänna för mig själv att jag faktiskt inte är rationell, mitt tänkande fungerar på ett annat sätt och just där och då förstod jag inte riktigt varför. 

Något som jag upptäckt de senaste åren när jag observerat världen från ett håll som på många sätt saknat fasta hållpunkter och där jag inte sällan betvivlat att verkligheten är ett reellt fenomen är att vår del av verkligheten är extremt dualistisk. Så till den grad att det inte finns någon intellektuell ståndpunkt som inte kan finna sin motsats och kontrapunkt. Oavsett intellektnivå så kan du hitta substantiella argument för vad du än vill hålla för sant. Politiska teorier, metafysiska antaganden, moraliska utgångspunkter - vad du än tror och tänker så kan du relativt enkelt hitta någon som anser att du är en blind, dåraktig idiot för att du landat i de slutsatser du underhåller. Undantaget skulle vara de slutsatser vi kommer till via vetenskapliga metoder. Dessa metoder är konstruerade för att underminera hypoteser som är slarvigt eller felaktigt formulerade och de hypoteser som överlever dessa prov kan vi sedan bygga teorier utifrån som vi utan alltför mycket nervositet kan hålla för sanna. Vi vet att vi inte kan veta att de faktiskt är sanna, men vi kan inte hitta var nånstans de är felaktiga och när vi använder oss av dem så fungerar det vi gör. Visst finns det kontrapunkter till etablerade vetenskapliga sanningar också, men rationellt kompetenta individer tilltalas ytterst sällan av sådant som kreationism, plattjord och liknande rebelliska tankegångar. Ibland hamnar de där, men det är mer eller mindre uppenbart att det finns en stark kognitiv bias som gör att de inte förmår acceptera enkel vetenskaplig konsensus. Problemet med den vetenskapliga metoden är dock att det är tämligen begränsat vilka områden vi kan applicera dess metoder uppå. Politik, metafysik och moral kan inte placeras i ett labb, vi kan inte hitta metoder som på ett stabilt sätt kan falsifiera våra antaganden utan allting hemfaller åt åsikter - sen, även i de fall och områden vi kan sätta upp hyggliga avgränsningsmetoder, exempelvis inom historia eller ekonomi, så är biasfaktorn så stark att även de till synes mest orubbliga fakta kan ifrågasättas och förbigås. Ärligt talat ofta med goda skäl bakom - dualismen är igång igen och varje distinkt påstående kollapsas av sin omedelbara motsats. För den som söker sanning över allt annat går det inte att komma framåt eftersom det som är reellt sant behöver vara fritt från motsägelse. Hur kan det som är sant bortom allt tvivel.. betvivlas? 

Någonstans här hamnade jag under samtalet när alla mina grunder för min modell av verkligheten kunde skjutas ner av goda motargument och perspektiv och till sist insåg jag till min enorma frustration ärligt talat att det enda jag kan vara säker på och hålla för sant i meningen beskrivet ovan är solipsismen. Det finns bara jag, det finns bara min upplevelse och allt i upplevelsen är - då den motsäger detta faktum - rent illusoriska fenomen. Jag föraktar solipsismen av samma intellektuella skäl som alla andra, den är omöjlig att underhålla i ett samtal då själva samtalspartnern försvinner. Det finns ingen att övertyga eller lära sig av, det är bara jag, mig och mitt som existerar. Allting kollapsar i ett intellektuellt "jaha" och det finns bättre saker att ägna sig åt än att samtala intensivt med en dimversion av sig själv för att få sagda dimversion att förstå att denne inte har en egen existens. Likväl är solipsismen sann i meningen att den inte behöver några argument till sitt försvar. Det är så existensen presenterar sig och allt annat vi tror och tänker är påbyggnader därefter, samtliga av dem konstruktioner som behöver argument för att inte försvinna, men som - igen, frustrerande nog - alla har argument emot sig som bevisar att de inte är annat än mer eller mindre arbiträra tankegångar. Jag kan inte hitta någon annan position än solipsismen som inte bär med sig detta skeptiska problem. 

Så jag satt där, relativt panikslagen och deklarerade just det. Jag kunde se gott och väl att det fanns skäl att tro på i princip vad som helst, att min modell av verkligheten bara är en av tusenden och att det lika gott kan fungera att tro på motsatsen av vad jag håller för sant i mitt liv och ändå ha en höghaltig rationell förmåga. Intellektuella titaner blir övertygade ateister eller teister med samma intellektuella data. Hur ska då relativa idioter som jag själv ha någon chans att känna mig säker på vad som råkar vara min övertygelse? Det kändes hopplöst så solipsism fick det bli och sedan övergick jag till att beskriva modellen med religiöst språk istället och samtalet fick en annan karaktär. 

Det var först senare som jag insåg varför det blir så, att det finns en skillnad mellan religiöst och rationellt tänkande som kan vara lätt att missa och där den förra kategorin blir "korkad" eller "vidskeplig" när de snarare faktiskt inte ägnar sig åt samma verksamhet överhuvudtaget. För där det rationella tänkandet har ett distinkt mål så har det religiösa ett helt annat. Rationalisten vill komma åt sanningen och sanningen enbart. Det spelar ingen roll om solipsismen är meningslös och kall, det spelar ingen roll om gudar dör och något som kärlek reduceras till en stum kemisk, biologisk process ju mer vi upptäcker av vårt fysikaliska universum - om det är så att solipsism och strikt materialism är sant så är det ändå värt mer än att hålla fast vid luddigare modeller enbart för att det råkar "kännas" bra. 

Den religiösa tänker inte så. Inte så att sanning är oviktigt, men sanningen är inte målet utan istället är målet frälsning (kristendomens term) eller upplysning (hinduismens term). Det religiösa tänkandet uppstår vid konfrontationen av lidande och en värld fyllt av lidande och existentiellt mörker. Instinkten "det här kan inte stämma, det här kan inte vara den äkta verkligheten" klingar inom en och den religiösa kan inte hitta ett sätt att stänga av den. Med andra ord, det religiösa tänkandet drivs av axiomet "Allt är perfekt, allt är väl" och att vår äkta varande består av kärlek, glädje och frid i överflöd. Som axiom behöver de inga argument, de är basen för den utblick som den religiösa ser på världen med - om ens känsla av sanning skulle säga en annorlunda så måste denna sanning vika åt sidan och förkastas. Målet - frälsningen, en tillvaro fritt från lidande och fyllt av glädje och frid - är viktigare än att kunna stoltsera med att ha en trofé gjord av sanningsanspråk med sig i helvetet. 

Förstås blir detta något som skär sig i mötet med det rationella tänkandet. Frälsning som mål är inget annat än irrationellt, det finns inga argument för att målet är uppnåeligt och möjligt, lika lite som det finns argument för att två plus två blir fyra. För den religiösa så är det bara så. Det kan finnas mystiska upplevelser fyllda med noetisk kvalité eller bara en instinktiv känsla ner i benen att det måste förhålla sig så - men ingen av dessa grunder överlever i en intellektuell diskussion. De blir just "religiösa". 

*

Jag skriver detta för att få det så klart som möjligt för mig vad jag håller på med i min andliga strävan (just nu tror jag ärligt inte att jag har någon annan). Jag är inte ute efter att hitta sanningen med verkligheten, jag är inte ute efter att hitta det perfekta politiska, moraliska, metafysiska systemet som kan få alla tillsammans att sjunga Kumbaya. Jag har insett att den ambitionen inte bara är ohyggligt svår utan omöjlig. Inte ens de mest perfekta rationella argumenten kan övertyga särskilt många, verklighetens dualistiska natur gör det till och med så att det finns en evolutionistisk drivkraft för individer att inta positioner som inte har särskilt många anhängare. Om vi skulle hitta ett rationellt system som tycks tilltala "alla" så kommer drivna individer ändå att argumentera för motsatsen, då det ger dem störst hävstång i det evolutionistiska spel som denna dimension går ut på. Jag säger det igen: sanning i rationella termer är omöjligt, du kan bara hitta modeller och konstruktioner som tilltalar dig i din solipsistiska tillvaro och sedan måste du ensam svara på frågan vad du vill göra därefter. 

Är svaret inte en variant på frälsning eller upplysning är du inte religiös. Då står det dig fritt att ignorera den religiösa sfären och tycka vad du vill om oss "flummare". Det är okej, bara du någonstans förstår att vi inte spelar ditt spel. Du har din solipsistiska modell där strävan efter frälsning inte behövs (fantastiskt!) och vi har vår där den är en nödvändighet, själva grunden för hur vi orienterar oss i existensen. Dessa två kommer aldrig, aldrig mötas så sluta upp med att jaga efter oss och försöka övertyga oss om modeller som inte har någon bäring eller nytta i det vi håller på med. 

Är svaret att du vill hitta frälsning och uppnå en tillvaro där lidande inte längre är en faktor och där du i grunden kan förstå och tro på att "kärlek är allt som finns" utan minsta tvekan - det är då du kan börja gräva efter den nonduala pärla som finns som kärna i varje religiös tradition. Det "nonduala tillståndet" är en konceptualisering av den dimension i existensen som inte besväras av dualitetens växlingar, som inte känner till kontrasten mellan gott och ont, utan som bara är. Det rationella tänkandet kan bara nå så långt, rationellt sätt finns det inga bevis att det nonduala tillståndet är äkta eftersom det per definition inte finns plats för rationellt tänkande när man väl är i det. Gud är så att säga inte rationell utan består av en oändlig mängd paradoxer och "den värdsligt vise" kan aldrig få grepp om denna typ av existens. "Tyvärr" måste den rationelle lägga sina manér åt sidan och bli som ett barn för att få tillgång till det riket, det går inte annars. Det kanske därmed går att förstå varför man måste ha ett annat mål än sanning för att komma den sista biten av den andliga vandringen. Strävan efter sanning kan absolut ta en till himmelrikets port, men till slut måste även denna ädla strävan offras för att man ska kunna komma in. Ingenting kan sparas. 

De modeller av verkligheten jag använder mig av, den kristna, den idealistiska, den mönstristiska är därför i grund och botten inga sanningsmodeller. De tar hänsyn till verkligheten och är i en process av ständig uppdatering för att så klart som möjligt reflektera de erfarenheter jag möter i min solipsistiska upplevelse, men anledningen till deras existens är sedan att guida mig till allt större nivåer av kärlek. Deras mål är Gud, inte ren sanning. Vissa saker kommer att ignoreras, en mängd modeller av verkligheten kommer att förkastas på den enkla grunden att jag inte kan se hur de gör mig mer kärleksfull. De kan sedan visa sig stämma hur mycket de vill ur vissa perspektiv, det bekommer mig inte. Det jag vill är att hörsamma min drivkraft att nå in till Guds rike, att ta min plats på Kristus högra sida och därifrån leva mina dagar. Det sällsamma är att det är när jag väl tagit den ambitionen på fullaste allvar som jag upptäckt att jag faktiskt kommit framåt. 

Det gör det värt att vara en solipsistisk flummare till dåre i världens rationella ögon, om det skulle vara så. Det är okej.  
  



  

Guds andetag - En utläggning om Idealism, hav och skogar

För ett tag sen så lyckades jag i ett antal poster redogöra för ett intellektuellt genombrott jag tagit mig fram till och som jag benämnde som "mönstrism". Mönstrismen fick mig att förstå att jag visst trodde på den andlighet som varit axiomatisk för mig sedan min barndom och som jag fick uppleva på ett påtagligt och konkret sätt via psykedelikan. Mönstrismen blev mitt sätt att förklara för mig själv hur allt det här var möjligt, hur allt kunde hänga ihop nu när jag inte längre kunde känna mig hemma i någon av de konventionella världsåskådningar som var tillgängliga för mig. Min erfarenhet motsa samtliga på ett sätt eller annat, men i min mönstrism kunde alla de fält av verkligheten jag observerat få plats utan att hela ramverket bågnade sönder. 

Förstå då min glädje när jag sent omsider upptäcker att det finns en filosofisk gren som i moderna ordalag kan orda för exakt det jag som kände behov av att skissa fram från grunden här i min mörka internetkammare. Mönstrism är bara en något klumpig ompaketering av idealism, det vill säga tanken att allt i existensen är olika varianter av mentala processer. "The universe is mental" visar sig vara sant på mer än ett sätt, så att säga. Det här är förstås en filosofi med urgamla rötter, vilket jag också kommenterade vad gäller min Mönstrism, men i och med modernitetens tidevarv så föll dess tankar totalt ur modet och de få profiler som argumenterade för den har med lätthet kunnat ignoreras. Idag, däremot, i tider när vår vetenskap börjar bukta ut och in av sina märkliga, kontraintuitiva fynd och i en tid där vi börjar acceptera att vi har återfunnit gudar i materiell form så är det betydligt svårare att ignorera idealismens förkämpar. Den som får sägas stå främst i ledet är brasilianaren Bernardo Kastrup. Kastrup är en relativt oborstad, rättfram psykonaut som helt sonika tröttnade på sin materialism och arbetade fram en idealistisk modell med hjälp av stor inspiration av C.G Jung. När jag tog mig tid att förstå hans tankar så insåg jag snabbt att jag, som har noll doktorsavhandlingar i kontrast med Kastrups två, inte längre behöver anstränga mig för att bygga upp ett språk för existensens strukturer - det finns intellekt på samma planhalva som redan kommit betydligt längre än jag någonsin kan göra. Den här texten är alltså ett sätt att deklarera att jag ämnar lägga till ännu en etikett på mitt tänkande. Numera är jag alltså, medvetet, idealist. Jahaja. 

Jag tänkte också använda utrymmet för att diskutera ett bildspråk jag tar till för att närmare förstå den mänskliga tillvaro vi befinner oss i och varför den har kommit till. Hos Kastrup så är vårt fysiska universum en manifestation av "Mind at large" (Det finns ingen tillfredsställande översättning av termen på svenska som jag känner till och jag kommer därför skriva "Gud" istället, men notera gärna att Kastrup själv undviker att använda G-ordet även om han är medveten om att "Mind at large" mest är en omskrivning av denna term) subjektiva upplevelse. En subjektiv upplevelse tar den fysiska formen av en hjärna och Kastrup menar alltså att vi bokstavligen talat befinner oss inuti en hjärna. Att vi själva har en subjektiv upplevelse som inte ter sig som att den är Guds utan ett normalstort sinne tillsammans med en rad andra av samma begränsade storlek beror enligt Kastrup på att Gud ägnar sig åt vad han kallar för "dissociativa processer". Det vi tänker på som liv och till synes separata medvetanden är en mental process där Gud distanserar sig från sig själv och därmed kan se sig själv inifrån och där allt som inte ingår i den dissocierade delen reflekteras tillbaka som en värld som upplevs vara utanför en själv. Detta fenomen kan observeras hos människor med dissociativt syndrom, även känt som personlighetsklyvning, och där patienternas "alter egon" fysiskt kan hittas som separat aktiverade energicentra i hjärnan. När patienten har en upplevelse av att vara någon än sitt vanliga jag så aktiveras en konkret, fysisk del av hjärnan som motsvarar denna upplevelseprocess. Samma sak med oss versus Gud. Det är lite väl mycket sagt att därför kalla Gud för en mentalsjuk varelse, men det är åtminstone en korrespondens som kan användas för att förstå vad som menas med en "mental process". Hos Kastrup är allting mentala processer och alla mentala processer får en fysisk motsvarighet. Allt andligt är materiellt, all materia är andlig aktivitet. 

Kastrup använder en annan bild för att illustrera vad som pågår där han liknar existensen vid ett hav av medvetande. I detta hav pågår ständiga rörelser och tid till an så bildas strömvirvlar. Strömvirvlarna är lokaliserade, till synes begränsade, medvetanden och innanför dessa strömvirvlar kan det tyckas som att det existerar något annat än vatten och hav - virveln själv. Men mer korrekt vore att se att det fortfarande bara finns ett och samma hav och att virvlarna är den aktivitet som havet ägnar sig åt när det är i rörelse. När havet stillar sig så upphör virveln det är som det aldrig har funnits utan havet återgår till att vara enbart vatten rakt över. När vi därför ägnar oss åt aktiviteter som tar oss utanför vår strömvirvel "i förtid", innan vi upphört att existera, så får vi tillgång till havet av medvetande som omger oss. Vi ser en närmast ofattbart stor mental existens som övergår allt förstånd vi kan uppbringa och får oss ett rejält sjå att bygga in det i en modell som får plats i den virvelström vi bebor. Det här är inte spekulation, även om "medvetandets hav" är en bild så existerar vad den representerar utan minsta tvekan. Om du inte tror mig så ta 5 gram psilocybin på fastande mage i kompakt mörker och återkom sedan. Medvetandets hav är ett demonstrerbart faktum som finns fullt tillgängligt i alternativa medvetandetillstånd. Punkt, lite. 

Även om jag tycker om Kastrups bild och tycker att den är högst användbar så känner jag också att den har sina begränsningar. En strömvirvel är inte tillräckligt olik en vattenmassa för att tillfredsställande kunna korrelera den upplevelse vi har av separation gentemot en tänkt andlig värld. Jag skulle därför vilja komplettera med en bild av en gigantiskt stor skog eller liknande naturområde. I denna skog finns det människor som byggt sig hus och efterhand också byar och mindre städer. Människorna i dessa byar kan i sina hus känna att de är "inomhus" och när de umgås i sitt samhälle kan de känna att de fått till en "civilisation" som på ett distinkt sätt skiljer sig från naturen därute. Mänsklig tillvaro är något annat än vad djur och växter håller på med, vi gör ju så väldigt andra saker. Men. Från skogens perspektiv stämmer inte denna känsla. Husen och byarna inne i skogen är fortfarande skogen, det spelar ingen roll att människorna i byn är andra saker än kaninerna eller myrorna, det är skog och saker som händer i skogen alltihop. Myrorna kan mycket väl också ha en känsla av att deras sinnrika stackar skiljer sig från allt det andra och därmed är "onaturligt" och deras upplevelse är att det finns det som är "myrligt" och det som är allmän natur. Spelar ingen roll, skog är skog. 

Husen är våra egotistiska upplevelser, våra till synes begränsade sinnelag. När vi är inne i huset får vi känslan att vi är inomhus, att det finns det som är "inne i huset" och "ute i skogen". Vi ägnar stor tid till att göra vår hus beboeliga. Vi konstruerar och dekorerar allsköns olika rum, vi befäster taket och väggarna och uppdaterar ständigt vad vi vill ha innanför och utanför. Vi ser till att plocka in växter och artefakter från skogen därute - vissa vill ha mycket sådant, andra mindre - men de flesta av byns invånare tycker det är oerhört viktigt att ha stabila och robusta hus. Skogen är en nyckfull plats och det kan finnas mycket icke-önskvärt därute. Byn själv står för den arena där vi kan agera med andra egotistiska agenter, det vill säga vårt fysikaliska universum och vårt normala, nyktra medvetandetillstånd. Byn är en civilisation och det är en korrekt känsla av att det är något särskilt med civilisation kontra natur, men det är likafullt felaktigt att tro att civilisation är något helt annat än natur. Både för oss som i bilden så är civilisation något som naturen sysslar med. Det är hennes aktivitet och det är Gaia som "mänsklar" sig när människans historia vindlar fram - det är inte vi som uppstår någonstans utifrån och bebor Gaia på ett artificiellt eller parasitiskt vis. Hon är oss och vi är hon, precis som skogen i bilden är husen, byarna och människorna som fått för sig att de skiljer sig från skogen. 

Och på samma sätt som de flesta av oss känner starkt behov av att lämna stadslivet för att "ta sig ut i naturen" regelbundet - trots att vi alltid, per definition, befinner oss i naturen - så är det viktigt för människorna i vår bildskog att ta sig utanför sina hus och bygränserna och spendera tid i skogen. En del av dem har tyvärr tappat förmågan. De har byggt sina hus så starka och robusta att de inte längre kan ta sig utanför dörren, ännu fler har fått en sådan rädsla för vad som kan finnas ute i skogen att de aldrig tar sig utanför bygränserna. De känner bara till civilisationen och mänskligt form av liv. De förstår på ett sätt att alla djuren och växterna de interagerar med hör hemma i skogen, men bara vagt och förresten så interagerar de mest med husdjur och planterade grödor. Känslan för "verkligt skogsliv" har i deras paranoia blivit otillgängligt för dem och de har i princip glömt vad det är de saknar i vilket fall som helst. 

Det är så vårt andliga tillstånd ser ut just nu. Vi är så fokuserade på vårt fysiska plan och dess realiteter att vi har oerhört svårt att tänka i andliga termer och att se hur allt är olika andliga dimensioner i ett intrikat samspel. Många av oss är uppslukade av våra egotistiska projekt och kan bara med mycket möda förstå sådant som inte går jämt upp med det som är innanför egots väggar. Problemet är dock att våra hus inte finns kvar för alltid. Skogen som vi använder som bild genomlider regelbundet svåra stormar och även gigantiska skogsbränder och över tid så kan aldrig byarna överleva. Enskilda hus går sönder i varje storm och i bränderna utplånas hela byar (de blir aldrig fullgoda städer). Med andra ord: vi dör och vi vet att vår planet, vårt solystem och även själva universum lever på lånad tid. Till slut måste vi lämna detta fysikaliska plan och även om vi skulle lyckas bli odödliga så kommer även det fysikaliska planet i sig att utplånas. Vi måste alltså fly ut i skogen förr eller senare och många av oss ogillar detta faktum starkt så till den grad att det kan paralysera oss av fruktan. 

Det andlig verksamhet och träning går ut på kan i detta perspektiv sägas vara att "vandra i naturen". Den andligt medvetna vill inte vara oförberedd på den dag när stormen kommer för att riva ner just dess hus och ägnar sig därför att på olika sätt "dö i förtid". Inte i ett förakt för livet eller tillvaron i civilisationen utan för att hon, om än aldrig så vagt, inser att civilisationen inte är hennes hem. Att hon först och främst är en varelse av skogen, som sedan råkar ägna sig åt civilisationsbygge - men för att känna sig riktigt tillfreds med sig själv måste hon känna till skogen och det som skogen vill säga att hon är. 

Idealismen skänker mig en kristallklar blick för vad jag håller på med i min andliga strävan. Medvetandets hav, eller skog, är min födslorätt och när jag förädlar min andliga identitet så gör jag mitt egohus mer öppet och tillgängligt för skogens natur att samspela med det jag, av ren nödvändighet, behöver ha innanför. Jag är inte längre arg eller hatisk på att vara innanför en konstruktion jag inte kan minnas att jag byggt, men jag ägnar fortsatt stor energi för att få huset att korrekt reflektera min etablerade identitet som andlig skogsvarelse som inte på något relevant sätt kan skiljas från skogens eget väsen. Det är därför jag gör det jag gör och jag hoppas att allt fler av skogens invånare kan släppa taget om sina rädslor och försöka hänga med. Vi har ett gäng rejält spännande och givande skogsvandringar att bege oss ut på om vi bara vill.

* 

Det går att fråga sig varför skogen mänsklar sig på det här viset? Varför är den andliga sfären så inriktad på dissociation och att begränsa sig i sådan grad att det tycks uppstå faktisk separation och därmed så mycket lidande och andligt mörker. Vad är poängen? Det bistra svaret är att det inte går att veta. Det finns i Guds perspektiv ett oändligt antal skäl till att bete sig just så som Gud gör och på samma sätt kan man säga att det görs av inget skäl alls. Det bara händer och det enda vi kan göra är att så rakt som möjligt erkänna att det äger rum. Att vi faktiskt är Guds ageranden och att "hans" natur inte kan skiljas från vår egen.

Det enda någorlunda tillfredsställande svar jag kan få till är att peka på min mönstristiska vision och konstatera att Gud "andas". Existensen är Guds kosmiska andetag och Guds ande färdas i två motsatta riktningar. I ena riktningen, den negativa, så skiljer sig Gud från sin natur så mycket som det går. "Han" blir mörk, ignorant och begränsad. "Han" glömmer av sin oändliga natur och ser sig själv från ett skarpt, begränsat perspektiv där det mesta av "hans" natur hamnar på utsidan och bildar världar och universum. Detta görs till det att upplevelsen blir full av lidande och motstånd, då minns "han" sin egentliga natur och ser till att vända i andra riktningen. Guds andra riktning, den positiva, kännetecknas av kärlek, av den djupa insikten att Gud är hel med sig själv och inte kan sakna någonting. Att allt som uttrycks i existens är "hans" egen natur, denna igenkänning gör att den positiva riktningen blir fylld av ljus, förståelse och öppenhet - ett tillstånd där varje gräns blir möjlig att överskrida, "kärleken övervinner allt" är en av våra klyschor och sägningar blir klyschor för att de är sanna. Gud är kärlek och ju mer vi ägnar tid i den andliga skogen desto större förmåga får vi att förstå hur sant detta faktum är. Den positiva riktningen pågår tills dess att det blir för ljust och Gud enkelt sagt blir förblindad av sin egen naturs överväldigande härlighet - denna känsla är också en form av lidande vars kvalité inte skiljer sig nämnvärt från det lidande som upplevs när den negativa riktningen blivit för stark. Då behöver "han" backa bandet igen - gå i den negativa riktningen tills "han" är på en plats där det går att se existensen på ett sätt som är tillräckligt gott. 

Denna process pågår, ska man komma ihåg, utan tid. Gud är med andra ord alltid fullt ut hos sig själv i den positiva riktningen och fullt ut "förlorad" i den andra. Gud är samtidigt Kristus och Lucifer i Inguz' terminologi och alla medvetna rörelser är samtidigt lika mycket Guds medvetande i alla möjliga stunder. Existensen är alltid fulländad, alltid perfekt, alltid i ett solitt bodi soha och kan aldrig ha en annan kvalité. Gud är alltid salig oavsett de tillstånd som utspelar sig när "han" ägnar sig åt sin andning. Det är en "strange loop" som aldrig är på väg någon verklig stans och aldrig utvecklas i vår mening av ordet. Det äger rum för skälet att äga rum, kort sagt. Det är mig så oerhört fascinerande och jag är väldigt tacksam för att jag någonstans klarar av att med mitt mycket ringa förstånd greppa att det är såhär verkligheten är strukturerad. 

Om jag klarar av att få förståelsen formulerad så att andra kan höra vad jag säger är däremot en annan fråga, men det är inte främst för att bli hörd som dessa texter skrivs. 

Helig, helig, helig - En kursiv utläggning om Gud

Det är dags att skriva om Gud igen. På den här bloggen har jag kunnat dokumentera ett antal av de svängningar som jag har gjort när det kommer till hur jag tänker om gudsbegreppet som sådant och hur jag vill försöka relatera till det därefter. På många sätt har det varit frustrerande att det är så svårt att hamra fast och få grepp om vad Gud som ord vill vara för mig, å andra sidan så är det antagligen så rimligt det bara kan bli att den term vi använder för det högsta tänkbara i existensen så att säga vägrar så still ens i en aldrig så subtil och nyanserad definition. 

Likväl. I dessa dagar när jag på många sätt har lyckats forma nya rötter i mitt andliga tänkande i sådant som den nonduala principen, Idealism och biblisk symbolism så känner jag att hur jag ser på Gud verkar ha hamnat i ett läge då det faktiskt står någorlunda still. Mina tankar om det är nu såpass stora och vidlyftiga att även om jag utan tvekan inser att verkligheten fortfarande kan hitta än mer sinnrika sätt för att slå sönder det (och jag välkomnar det i så fall mer än gärna) så är det ändå så att dessa tankar är mig såpass intressanta och spänstiga att jag gärna försöker dela med mig av dem - om så bara för att lyckas formulera dem på ett sätt som också personer som inte grävt ner sig i ett kaninhål fullt av nonduala nonsenstankar överhuvudtaget kan förstå vad jag försöker säga. Det har hittills inte gått.

Nåväl. Gud är i konventionell mening något vi använder för att beteckna det "största vi kan tänka oss". Vårt ursprung i en mening, det ideala i en annan och det ytterst goda i ytterligare en tredje. I klassisk kristen tradition så har Gud illustrerats som en person, en entitet i sin egen rätt. Det ska starkt påpekas att jag inte har något emot denna bild, men en konsekvens är onekligen att många genom historien mött denna bild med förvirring och till slut närmast förakt. Det blir för orimligt. Gud som person blir lätt ett spaghettimonster som vi genom rationella och vetenskapliga landvinningar undan för undan kan mota bort ur existensen. Till slut har "han" ingenstans att gömma sig och vi kan triumfatoriskt deklarera att Gud inte existerar. Oj. 

Det må vara hur det vill med den saken, men vårt behov av att ha ett begrepp för det "största vi kan tänka oss" har ingalunda försvunnit bara för det. Gud som person var aldrig något annat än en bild, något religionen använder för att individen ska kunna relatera till verkligheten begreppet vill peka på, på ett sätt som blir fruktbart och meningsfullt. Kristendomens svaghet är att den inte kunnat ha distans till sina bilder och doktriner när frukterna som kommer av dem inte längre är tillräckligt goda, genom historiens lopp har kristendomens skatter alltför många gånger förvandlats till idoler och guldkalvar. Religionen har lyckats förvilla bort sig själva i sin egen betydelse och tradition och förlorat fokus på det som spelar någon substantiell roll. Verkligheten själv, verkligheten inunder alla bilder, tankar och symboler. 

Det jag vill försöka formulera i denna text är mitt eget språk för vad denna verklighet är för någonting. Låt mig börja med att göra det klart redan från början. Gud är verkligheten. Från början till slut och det finns ingenting annat än Gud. Det kan det inte göra. Gud är A och O och någonting som var innan någonting började och som kommer fortsätta att vara när allting sedan når sitt slut är allting. Det som är oändligt kan inte existera jämsides med det som är ändligt, det måste vara antingen eller. Antingen finns Gud och ingenting annat än Gud eller så kan Gud inte ha någon form av existensberättigande oavsett hur vi än definierar existens. 

Så finns Gud? Mitt svar idag måste vara ett absolut ja, även om det är ett lika hårt nej mot de flesta av de konventionella definitionerna. För att motivera mitt svar så vill jag använda kanske det mest löjliga, men också det mest uppenbara av argument, nämligen: Vi pratar om Gud. Vi diskuterar begreppet, vi vrider och vänder på definitionerna - vi försöker förstå vad "det största" kan vara på än det ena, än det andra sättet. Med andra ord; det finns rymd, det finns kontrast och därför måste det finnas ett ursprung, en källa, en grund som allt annat av våra diskussioner och perspektiv utgår ifrån. Existens pågår, att det är så och att Gud finns i någon mening är så självklart att jag regelbundet förstummas av att folk kan betvivla och förneka att det förehåller sig så. Hur förkastligt har gudsbegreppet blivit när folk inte intuitivt kan inse att det i grund och botten betecknar det som är när inget annat är och som därför - likt skärmen som all denna text befinner sig på- åtminstone är den bakgrund som allt som finns så att säga finns på.

Med det sagt behöver vi slå fast en annan sak extremt strikt. Gud är inte ett objekt, inte en entitet, inte ett fält eller en kraft som kan inneha någon som helst egenskap. Gud är tom. Det är så därför vi måste på djupet förstå att Gud är självständig från alla former av orsak och verkan. Det är ett axiom i teistisk tro att Gud är alltings ursprung och motfrågan "men vem eller vad orsakade Gud " är därför oerhört frustrerande, men det har sin grund i att många teistiska traditioner slarvar med att klistra på diverse egenskaper till Gud som mycket riktigt kräver en förklaring. "Hur blev Gud sån och inte sån, kan han välja att vara si, men inte så? Om inte, är han verkligen allsmäktig?" Teister gör det av goda skäl, vi behöver strukturera upp verkligheten för att kunna förstå den och att placera vissa fenomen och attribut på Gud - såsom allsmäktighet, allvetande och allgodhet - gör att vi kan se verkligheten från ett visst ljus och därmed nå dimensioner av förståelse som inte är tillgängliga utan denna initiala uppdelning. 

Såhär långt i processen behöver vi dock förstå vikten av att göra oss av med dem. Nej, Gud har inte ens de egenskaper som jag benämner som trippel-A, de är inte subtila nog för att få plats i Guds attributlösa varande. Däremot har Gud just det, varande. Gud är. Det kan till och med sägas att Gud är varande. När vi finns till för att diskutera frågor som dessa så kan vi bara göra det i och genom det varande som är Guds hela natur. Det finns inte utanför "honom", försök att känna till något om något som inte är. Försök att göra det utan att vara själv. Vi är beroende av detta primära varande för allt annat i det vi kallar existens. 

Detta är så oerhört uppenbart att det också blir så väldigt lätt att missa, samtidigt som det är tämligen omöjligt att beskriva på ett begripligt sätt. "Varande" kan aldrig vara en objektiv kvalité, något som finns, det är den kvalité som alla objekt finns till genom och utan den försvinner allt, per definition. Om Gud är detta så faller vissa saker på plats. Till exempel så kan vi förstå att trots att Guds varande saknar alla beskrivbara attribut så är allting i existensen något som beskriver, illustrerar och färglägger just detta varande. Det vi ser, hör, rör vid och känner av kan bara vara sådant som är av Gud själv. Allting som finns till i varandet talar om vad det är att vara. Också detta närmast per definition. En sak som existensen talar om är att den är oändlig, det finns inget slut på den och heller ingen början. Den är oerhört vid och omfattande, vilket på många sätt skrämmer oss vettlösa. Vi ägnar därför stor möda åt att strukturera upp gränser, linjer, definitioner, vad som helst som får existensens oändlighet att bli något mer hanterbar. Dessa gränsdragningar blir till historier och historierna växer sig till sagoversum som till slut blir så livskraftiga att de kan ta sig an att försöka förklara Gud själv, oändligheten som gränsdragningarna är till för att kartlägga. Problemet blir alltså: "Var stoppar vi in Gud?" och Gud kan inte stoppas in i något sagoversum som handlar om varandets oändlighet. Gud är denna oändlighet och allting som sagoversumet handlar om är om Gud själv. Varenda liten bit. 

Det blir för mycket för oss och vi vänder på klacken vad gäller att förstå Gud och fokuserar istället på att berätta historier om det gudomliga som vi kan förstå. Vi bygger pantheoner, vi föreställer oss himmelska stridskamper mellan ont och gott, producerar myt efter myt som säger att de handlar om Gud, men som enbart handlar om oss och vårt våghalsiga projekt att försöka stycka upp det som inte kan styckas upp, dela det som är odelbart. Det ska understrykas, denna process är inte dålig, inte olämplig eller problematisk - denna är bara del av den negativa polaritet som existensen består av och som strävar efter separation och självständighet kontra den positivas fokus på kärlek och allomfattning. Ingendera riktning är god eller ond, det enda som kan sägas är att den positiva står högre i hierarkin eftersom den är sann. Existensen är kärlek och omfattar allt i sig själv, alla gränsdragningar och uppdelningar måste vara av ren illusorisk natur. 

Varför är det så? Om vi accepterar att Guds varande är tomt på attribut och egenskaper så kan vi också säga med rätta att Gud är ingenting. Försök skapa en gräns i ingenting. Försök göra en uppdelning. Försök säga var ingenting börjar och ingenting slutar. Försök hitta någonstans i detta ingenting där det råder disharmoni eller annan form av upprördhet. Det kan inte vara där för då har vi någonting istället för ingenting. Därmed kan vi veta att trots att Gud, nu per definition, saknar egenskaper så är "han" likafullt oändlig, evig och i fullständig harmoni med sig självt. Det är vad Gud är. Det är detta som existensen uttrycker. Inte för att Gud på ett mänskligt medvetet sätt har skapat existensen att vara på detta vis utan för att Gud är sådan. Motsättningen mellan Guds egenskapslösa varande och existensens oändliga egenskaper där det finns gott, ont, disharmoni, skillnader och uppdelningar är någonting som bara syns innanför illusionen. Gud vet ingenting annat än sitt eget varande, Gud är ingenting annat än sitt eget varande och existensen är Guds egen polaritet - existens har attribut utan varande där Gud har varande utan attribut - som uttrycker detta med allt sitt, Guds, varande.  

Man kan fråga sig varför det uppstår illusioner, varför det går att tro att en är någonting som är i strikt kontrast med Gud, men det är ett ämne för en annan text. Det här handlar enbart om Gud, det största, totaliteten, verkligheten som saknar all form av uppdelning. Det vackra med denna förståelse av Gud är att det inte grundar sig på doktriner eller trossatser. Det är istället fullt ut grundat på erfarenhet. Om du sätter dig ner och på djupet försöker hitta de uppdelningar som du säger dig tro på så kommer du förr eller senare finna att de aldrig tar verklig form. Det enda som finns är ditt eget varande. Det enda som finns i varandet är en ström av olika upplevelser som allesammans bildar en aldrig sinande helhet av än det ena än det andra sinnesintrycket. Du är inte där. Bara ditt varande, som är detsamma som alla andras varande, inklusive Guds. Det enda som är, som någonsin har varit och kommer att vara är varandet själv. Du behöver inte tro att det är så, pröva istället och se att det är sant.

Halleluja nånstans...

Psykonauterna och religionen

Tanken med den här texten är inte att handla om att skapa eller beröra (ännu) en ny religiös etikett. Jag känner mig fortfarande trygg med en kristen identitet, såväl kulturellt som vad gäller den symboliska innebörd som berättelsen om Jesus Kristus har för mig. Likväl inleder jag såhär då jag är medveten om vilken syn kyrkan har på dessa substanser och de fenomen de för med sig. Min resa mot ortodoxin stannade då jag fick klart för mig vilken kategoriskt negativ syn kyrkan väljer att ha på dessa substanser och det jag lärt mig i den transformativa process jag är uppe i och som psykedelikan varit katalysator till. Jag vet att det väntar en konflikt kring detta ämne om jag någon gång blir aktivt verksam inom kyrkans sfär och jag ser inte fram emot det med alltför mycket glädje. Samtidigt vill jag vara beredd att ta den när tid är, för jag tror att om kyrkan väljer att förbli rigid på detta område så kommer hon förfalla till ett ännu mer avlägset andligt bakvatten än vad hon är i idag, om hon inte förmår att ödmjuka sig kan hennes hållning i denna fråga bli det som blir hennes dödsstöt som relevant andlig institution för framtidens sökande människor. 

Jag säger inte det för att jag vill mena att psykedelikan och dess substanser är en mirakulös kraft utan motsvarighet någon annanstans, så är det inte, utan som en ingång för att försöka prata om det jag ser när jag umgås i den psykedeliska sfären. Den rörelse som främst håller till på internet för att deras, vår, praktik är förbjuden enligt lag och vi har ingen möjlighet att ses och interagera öppet som psykonauter utan risker för vårt privata liksom yrkesliv. Ändå är den psykedeliska rörelsen något konkret, något som jag inser att jag tillhör och denna text är till för att försöka peka ut varför. 

Min personliga erfarenhet av psykedelika är tämligen blandad. Jag har ingalunda lyckats behandla substanserna med den respekt som är ett krav för att inte fara illa ut och jag har på många sätt fått lida svårt för denna oförsiktiga attityd. Ändå är jag fylld med tacksamhet och vördnad inför det jag fått mig till del genom denna väg. Det liknar ingenting jag varit med om. Ända sedan jag hade min första andligt transformativa upplevelse som tolvåring har jag varit besatt av det som går att se som "andlig kraft", för mig har det varit oerhört centralt att andlighet och religion är på riktigt. Att det inte rör sig, enbart, om en försvarsmekanism och en rationalisering av människans prekära position i existensen. Det får vara som det vill med andliga teorier, doktriner och visioner. Hur vackra och välsmakande de än är så spelar det föga roll om de inte också har bäring på den verklighet vi faktiskt lever i här och nu. Kristendomens förmåga att leverera är i den meningen diskutabel. Det finns någonting där, vilket mina upplevelser i tonåren vill vittna om, men samtidigt är de inre modeller för vad dessa upplevelser var för någonting tämligen bristfälliga. De är inte tillräckligt duplicerbara för att vara tillförlitliga och de är inte universella. Mina kamrater fick inte dessa upplevelser efter att jag vittnade om dem och förstod inte vad det var fråga om och över hela skalan är det något som känns igen - för vissa resonerar den kristna visionen med full kraft, för andra faller alla dessa koncept helt platt - de är lika döda och livlösa som sagor om jultomten och tandféer. Dessutom så svarar inte verkligheten på det sätt som kristna tänker sig även när de fullt ut tror på det kristna budskapet. Jag har inte sett ett enda bibliskt mirakel i verkligheten och bara hört ytterst få och inte särskilt trovärdiga vittnesbörd om att det ska ha skett någonstans överhuvudtaget. Likväl hävdar Jesus att hans följare ska göra "större ting än han själv har gjort" och att "allt vi ber om i hans namn ska vi få". Jag vill inte hugga ner dessa sägningar fullständigt, men för mig är det fullständigt klart att en bokstavlig, direkt tolkning av dem är direkt felaktiga, de är pinsamma lögner som lämnar ut kristna till att bli beläten för hånskratt av icketroende.

När det kommer till psykedelikan däremot så är historien något helt annat. Där spelar tro och hållning, inre disposition eller läggning inte det minsta roll för den kraft som tvivelsutan bor där. Praktiskt taget alla får något när de tar del av dessa verktyg. Alla får inte samma sak, alla blir inte neondansande hippies eller övertygade spiritualister, men alla som sett till att gå tillräckligt långt kan åtminstone med lätthet förstå varför vissa av de som tar del av psykedelika transformeras åt det hållet. Mötet med psykedelikan är på riktigt, det är påtagligt. Det är inte historier, berättelser eller dammiga doktriner. Det är smaka och se och därefter är det möjligt att välja ens rationella hållning till dess värld på olika sätt. Likadant var det för mig. När jag kom förbi initieringen så kunde jag äntligen andas ut och veta att den andliga sfär jag alltid känt på mig skulle finnas någonstans i vårt kosmos faktiskt existerade och att det tillochmed var så att dess värld håller till inne i mitt eget sinne, tillgängligt med en enkel materiell manipulation av hjärnans struktur. Jag har därefter kastats runt, monterats ned och fullkomligt brutits samman av oförsiktiga och dåraktiga möten med psykedelikan och nu är jag inne på en över två år lång hiatus från att på något sätt bruka dem och jag misstänker att detta mellanrum kommer vara längre än så. Jag har fått ett oerhört kraftigt budskap att avkoda och har ingen brådska att plocka upp telefonen igen, även om jag stundom aldrig så hett längtar efter det. Jag ägnar istället min "psykedeliska tid" åt att studera fenomenet, ta del av trippberättelser, läsa forskningen, förstå förståndigare varelser än jag självs tankar om vad denna sfär handlar om och består av. 

Det jag framför allt upptäckt är en stark kärlek till rörelsen som sådan, för allt vad den är i sin brådmogna natur. Ja, det ska aktivt påpekas: Den psykedeliska rörelsen i väst är inte mer än 80 år ung! Även om det finns rötter ända ner till människans urtid så var förekomsten av psykedeliska substanser bortglömd av det västliga kollektiva medvetandet tills frambringandet av LSD och bruket av "magiska svampar" upptäcktes inom loppet av ett decennium på 40 och 50-talet. Vad som än händer här så är det i allra högsta grad i sin barndom för vår kultur, med vågen på 60-talet som den enda rejäla datapunkten på vad de psykedeliska substanserna kan innebära för oss som kultur och civilisation. Det kommer göras misstag, det kommer ske tragedier och har redan gjort, men så länge vi bibehåller attityden att försöka undertrycka och begrava dessa substanser och människors längtan efter att bruka dem så gör vi saker och ting än värre och får tragedierna att bli än fler. Förr eller senare kommer dessa substanser att vinna laglig status och arbetet med att integrera bruket av dem hos oss kan i egentlig mening bara börja först då. Brådmogenheten som absolut finns i rörelsen och den starka impulsen till evangelisation och överdrifter som råder hos oss är där för att vi inte kan utföra det arbete vi längtar efter och som behöver ske förr eller senare. Rörelsen kan bara bli mogen och en sansad samtalspartner till dess motståndare och skeptiker när den inte känner sig fördömda som kriminella eller satanistiska vettvillingar så fort de yppar sina tankar. Jag vet att rörelsen vill växa upp och ta ansvar, men då behöver vi komma in innanför samhällets murar. Annars går det inte. 

Med det sagt: Det min kärlek till rörelsen består av är i huvudsak tre aspekter och något som är konturerna till en andlig dimension min mer feberheta läggning är frestad att benämna som en religion i sin egen rätt. Den psykedeliska rörelsen är inte en religion och bör aldrig bli, men den är en väg, en praktik ett förhållningssätt som de etablerade religionerna, i min mening, måste förstå på djupet och om möjligt integrera ett bruk av som de bedömer att de kan välsigna. Annars kanske det inte finns något annat val än att göra religion av alltihop, något som definitivt kommer fördärva det som är så fantastiskt med rörelsen så som den är nu. Det som kännetecknar andliga psykonauter (som sagt, det finns psykonauter som väljer att avfärda upplevelserna som slumpmässigt, underhållande nonsens, vilket jag kan respektera, men det är en diskussion för en annan gång) är för det första en djup insikt om kärlek, vilket ofta uttrycks som att allting är ett eller att allting hör samman. De blir påminda om att vitsen med att ha en till synes separerad existens är att förstå vikten av medkänsla och empati till sina medvarelser, de ges förmågan att rätta till dömande eller destruktiva mentala hållningar såväl mot sig själva, sina nästa och även naturen och universum i stort. De förstår med hjärtat sådant som Jesus och evangelierna försöker banka in genom förnuftets trånga port. Berättelse efter berättelse, vittnesbörd efter vittnesbörd handlar om detta. För en kristen är det häpnadsväckande och väcker också en vag form av avund. "Men va? Alla varianter av skuld och mindervärdeskomplex då? Ni kan ju inte bara få upplevelsen av och insikten om realiteten i kosmisk kärlek genom en futtig molekyl. Det är fusk!"

För det andra präglas rörelsen, och det här vill jag mena är en generell hållning för alla psykonauter, av en djup vördnad inför existensens magiska kvalité. Att existera är fantastiskt, vår tillvaro är så rik, så djup, så hög, så oerhört, oerhört sällsam. Psykedelikan påminner oss om något som vi så lätt glömmer bort genom vardagens gråhet och egocentrismens plågsamma val och dilemman. Vi förs tillbaka till ett stadie där vi kan känna stark vördnad, beundran och ren häpnad inför de mest enkla ting som tillvaron innehåller utan att det finns någonting som spärrar eller talar skeptiskt och nedsättande om det vi möter i vår upplevelse. Jag är sen medveten om att det inte nödvändigt behövs psykedeliska substanser för att förstå dessa saker eller se världen på ett sådant sätt, men det spelar ingen roll. Vår kultur har i stort glömt av hur de ska upptäcka dessa insikter naturligt och förfärande många kan inte förmå sig att tro på att det har bäring överhuvudtaget. Världen har stängts in i en nihilistisk, kärlekslös låda. Psykedelikan kan spränga dess väggar fullständigt. 

Den tredje aspekten vill jag mena är en anda av frihet och reell inklusivitet. Eftersom psykedelikan inte beror på troendesatser eller personlig läggning för att fungera så kommer allsköns människor i kontakt med rörelsen. Det finns inga dogmer, ingen världsåskådning att säga sitt ja och amen till, bara en uppsjö av upplevelser att ta del av och försöka integrera i den världssyn man råkar underhålla. Förstås finns det lutningar och tankar som vinner större mark än andra, men fortfarande är stämningen i rörelsen den av en rikt blandad gemenskap som kan ge och ta för att få det smörgåsbord individen möter att bli så användbart och berikande som möjligt. Med andra ord: det finns inget utrymme för fundamentalister att få fotfäste, vilket för min läggning är en fantastisk fristad. Å andra sidan så får man desto större del av det andra diket, vilket såklart är naturligt. Rörelsen sen kan dras med en stor del av naivitet och märkligt feberheta visioner av vad psykedelikan kan innebära för att förändra världen. Jag själv är till viss eller stor del smittad av detta, men vet också att försöket redan har gjorts. Timothy Leary, framförallt, försökte få till en psykedelisk revolution på 60-talet, övertygad om att världen skulle stöpas om totalt och hade inte förmågan att förstå konsekvenserna av ett en så ny och potent kraft släpptes lös på en i stort oförberedd befolkning. Slaget tillbaka från de rigida blev extremt hårt och så kommer det antagligen alltid att förbli. Vi behöver vår motsats, mystikern behöver teologen, flummaren den som värnar om strikthet, och om rörelsen inte klarar av att känna kärlek till dem som aldrig kommer ta del av den "snabba vägen" och avhålla sig från att försöka tvinga på dem det som vi vill syssla med så kommer kriget aldrig sluta. Jag har som sagt förståelse för de som drivs av längtan och intensiva visioner, men vet också att vi måste klara av att hålla dem i schack. Världen behöver inte frälsas, det är inte därför psykedelikan är så viktig, enligt hur jag tänker mig det. 

*

Så vad är vitsen då? Vad är det tänkt att vi ska göra med denna "snabba väg", vart är vi på väg? 

Återigen vill jag påpeka att jag inte ser psykedelikan som en enskild mirakelkraft, ett verktyg upphöjt över alla andra andliga verktyg och praktiker. Det enda jag säger är att det är en distinkt, alternativ väg som jag benämner som "snabb". Psykedelikan har förmågan att i motorvägshastighet ta en till platsen, den sfär där all andlig strävan har sitt fokus och sin längtan till - där alla religiösa berättelser faktiskt är verkliga. Det är egentligen bara det. Psykedelikan har ingen förmåga att få en att stanna där, kan inte göra en syndare till en helgon på kvart. Psykedelikan kan till synas utföra sällsamma mirakel som att upphäva beroenden och utsläcka djupt liggande rädslor, men i egentlig mening så blottlägger de bara processen som ligger bakom hur sådana mirakel egentligen går till. Poängen är att allt sådant är inom oss, det är ingen kraft utifrån som kan utsläcka destruktiva krafter och fenomen utan den besitter bara vårt eget hjärta och sinne. Psykedelikan visar oss vår inre miljö, hur vår situation ser ut när vi inte är förblindade av egocentricitet - därefter är det upp till oss att göra det verkliga jobbet. Vilket tar tid, och just därför är psykedelikan för att kunna fungera som en sant andlig väg är strikt beroende av stabila "långsamma" vägar för att kunna bära frukt. De är inte på något sätt i motsats till varandra. Psykonauten som försöker nå frälsning eller upplysning genom att bli hög gång efter annan kommer bara driva sig till vansinnets brant eller göra substanserna till ännu en av alla avgudar som mänskligheten samlar på. Poängen är inte substanserna i sig, utan målet. 

Målet är, vill jag försöka mena, att få den återuppståndnas relation till egot. Inte en relation präglad av hat och konstant avfärdande, inte en relation som kränger sig fast vid egots egenskaper och "den rikes problem" utan en hållning där man i alla lägen är beredd att dö från det som är en givet och kan utan ansträngning eller förställning älska den man möter - är det så ens käraste, ens nästa eller ens fiende. Den snabba vägen visar en att det är möjligt, att en sådan verklighet faktiskt finns och är fullt realiserbar och den långsamma lär en undan för undan hur man ska leva med vetskapen om att det är så och förkroppsliga dess mening dag för dag och genom livets alla vindlingar. Det finns ingen konflikt mellan dessa metoder, även om lägret hos den långsamma vägen av någon anledning föraktar oss som vördar den snabba. Jag har svårt att förstå varför när den så klart och tydligt visar att det grundverk som de långsamma traditionerna vilar på är giltigt och sant. Berättelserna, myterna, de övernaturliga dimensionerna finns! För den som tvivlar är det bara att svälja en lapp eller käka lite svamp och man kan göra sin egen bedömning. Varför all denna rädsla? 

*

Någonstans vet jag ju och jag är egentligen inte rätt person att bemöta allt det mörker, all den förvirring och destruktivitet som också kan komma från bruk av psykedeliska substanser. Än en gång mantrar jag att psykedelikan inte besitter någon mirakelkraft, det är inte paradiset eller Gud själv som bebor dessa substanser utan det vi ser är våra egna sinnen, vårt eget inre. Det kan vara mörkt, demoniskt och kärlekslöst därinne. Helvetet existerar och saknar man förmågan att hantera att dess innehåll kommer ut i öppen dager riskerar man att fara djupt illa. Allt sådant kan väckas till liv och amplifieras av den snabba vägen, det är inte någon mening med att försöka förneka. Däremot vill jag hävda att alternativet är värre. Så länge vi lever i en värld där den andliga sfären är borta och möjlig att förneka så kan våra demoner styra oss i vår rena blindhet och skapa en värld som är splittrad ner till sina beståndsdelar. Vår värld består av fullskaliga andliga krig i detta nu och vi, dess värdar och förvaltare, tror inte ens på att den andliga dimensionen är en realitet. Vi vet inte vilka vi är, vi förstår inte vad som pågår, vi är totalt blinda får i en skog av vargar. Det är inte hållbart, någonstans och om priset för att vakna är att behöva stå ansikte mot ansikte med synbara demoner så måste jag inta hållningen att det är värt det. 

För mig har redan inträffat. Min värld gick sönder och jag spenderade merparten av ett år totalt frånkopplad från vår konventionella verklighet inlåst i en mörk andlig dimension som får Sheol att låta som en semesterort. Jag är intimt medveten om riskerna, men jag älskar fortfarande psykedelika. Jag dog inte, jag vet inte om jag är återuppstånden, men lever gör jag och med mig har jag insikterna om att verkligheten är något helt annat än vad jag trodde innan allt detta ägde rum. Döden är inte slutet utan bara en port, för att tillgripa en plattityd, men likadant tror jag det är för alla de risker som psykedelika kan innebära. Det är en prövning vi måste låta oss ställas inför, då alternativet är ett liv i blindo. Det är inget liv att föredra.

Finns antagligen mer att säga och diskutera kring detta breda fenomen, men jag väljer att stanna här. Må Lucy och hennes vänner vara oss till välsignelse och må rädslan gentemot deras natur få vika undan från vår värld.   

Ego, DNM och Ayyam - Själens alkemi

Jag vill prata ego. I mina andliga studier så har termen gått från att vara ett trött klichéord till att bli en term som blir mer och mer signifikant ju fler vinklar jag förmår att förstå det utifrån. 

Först och främst tror jag termen bäst är förstådd genom sin psykoanalytiska betydelse. Hos Freud och Jung är ego den del av det medvetna som har lyckats stiga upp ur det omedvetna urhavet. Ett tidigt ego är som en ö, en holme av ljus i ett utsträckt hav av mörker och omedvetenhet. För att säkra sin överlevnad och att undvika att falla tillbaka ner till sin ursprungstillvaro måste egot spjärna ifrån och på ett antal sätt distansera sig från "det andra". Denna process ger upphov till en närmast mytisk tillvaro där dess omogna föreställningar om den andra, det egot själv inte anser sig vara, projekteras ut på mörkret och tillvaron blir lätt fylld av diverse monstrum och en - förutom hos den lilla snutt av tillvaron som lyses upp av egot själv - vag, lätt skrämmande omvärld. Ju starkare egot blir och ju mer det kan integrera in i sig självt desto mer konkret och "normal" blir egots värld. Utmarken, det mörka havet finns fortfarande kvar och dess monster är lika levande som förr för egot, men nu har egot mer än en skör holme att leva sitt liv på. Han har mer av en kontinent som kan vara en värld att agera faktiskt uti. Nästa steg i egots process är att ta på sig rollen som hjälte. Hans kontrollerade värld i kontrast mot det mörka andra tas lätt över av olika serier av fadersgestalter, som tar över hans värld för att bibringa ordningen och att säkerställa att egots ideal överlever över tid. Som hjälte blir däremot hans uppgift att våga bryta konventionerna, ta sig ut mot den mörka vildmarken och besegra de monster som vaktar dess gränser och om han lyckas också få ta del av den feminina skatt som ligger begravd i det okända. När egot lyckas vara värdig denna uppgift har han också något konkret han kan bemöta fadersregimen i hans egen värld och få dem att öppna upp och ta in ännu större höjder och sätt att vara på. Egot drivs på i denna utveckling av det ultimata målet att en gång realisera den ultimata projektionen av sig själv han har lagt ut på världen: Gud Fader. Han vet plågsamt väl att han inte är denna gestalt, men kan inte bli kvitt känslan att han borde vara det och så länge mörkret och det omedvetna är kvar i hans värld så måste han fortsatt strida som hjälte tills det äntligen bryter vika. 

Ovan är mycket kort de drag som Erich Neumann ger av egots utveckling i "Origin and history of consciousness". Det är inte det enda sättet att tala om termen ego. I mer friandliga kretsar så är egot knappast något man vill se som en hjälte eller något annat som klingar av positivitet. Istället är egot ett problem, en form av fängelse, ett separerat eller avskilt själv som hindrar en från att ta del av en gudomlig och expanderad tillvaro. Samtidigt vet man med sig att egot är en så kallad illusion, dess verklighet är inte giltig och frustrationen som andlig praktiker över att vara fångad i en destruktiv fångsttröja man vet är av icke-faktisk natur kan göra en smått galen. Likväl finns det något som är väldigt giltigt med friandlighetens känsla vad gäller egot, vår självmedvetenhet. Med en materialist som Douglas Hofstadter så kan man förstå att vår känsla av självet mycket riktigt är av illusorisk natur. Det är, enligt honom, ett fenomen som uppstår när människans förmåga att uppleva och läsa av sin omvärld också försöker läsa av "den som upplever". Försöket ger upphov till en känsla av ett distinkt själv, ett verkligt ego, men det är inget faktiskt där. Vi kan förstå vad som sker i hjärnan och i sinnet utan att behöva lägga till en eterisk entitet som har sitt säte i dessa boningar. Vår tanke om en "själ" i klassisk mening är inte nödvändig. 

Efter att ha läst och tyckt mig förstå Hofstadters "I am a strange loop" så kände jag av två saker. Dels kände jag mig en smula stolt över att ha tagit mig igenom en ärkematerialists tankar utan att slå bakut fullständigt (jag tycker fortfarande många sidoresonemang Hofstadters för är komplett löjliga), dels insåg jag att "medvetenhet" måste vara en bas för hur existensen fungerar och tar form. För det som gör att Hofstadters modell fungerar är att upplevelse är en universell förmåga som inte kräver en komplex struktur för att sättas igång. Istället är det "upplevelsen av själv" som blir en konsekvens när den generella upplevelsen drivs genom ett tillräckligt komplext system - men upplevelsen i sig kan inte på ett tillfredsställande sätt skiljas från mindre komplexa varelser som hundar, fiskar eller mygg. Det enda som försvinner är förmågan att "symbolifiera" verkligheten in i en lingvistisk ego-tillvaro. En ego- tillvaro som ändå är av illusorisk natur. Det enda som finns kan sägas vara förmågan att uppleva och det vi är som enskilda varelser är olika modeller eller former av "upplevelse i rörelse". 

Det sista är inget som Hofstadters uttrycker, men det är ett logiskt steg att ta efter att ha förstått hans huvudtes. Det är inget magiskt eller särskilt med förmågan att uppleva som kräver hypoteser om själar eller andar för att förstås, istället är det en universell "resurs" som är så grundläggande att det är svårt att se vad som hindrar en från att påstå att det till och med är allt som finns. 

*

Det är också denna insikt som länkar ihop Jungs positiva betraktande av termen ego och friandlighetens negativa lutning. Båda inriktningarna ser tillvaron som en arena för medvetande, men betraktar fenomenet ego eller självmedvetande från olika perspektiv. Hos Jung är egot något unikt, ett ljus som framskrider ur en uniform och svårgenomtränglig massa medan friandligheten ser egot som ett fängelse som genom ett "fall" eller ett misstag stängt medvetandet inne i en alltför trång och onaturlig form och som man måste spränga sig fri ifrån. Det är fortfarande samma modell av verkligheten. Existensen i stort är ett hav av "medvetande", "ande" eller icke-konkret varande och i detta uniforma system så har det uppstått ett fenomen som tycks skilja sig från allting annat. Egot har gränser, det har väggar och är en ändlig och begränsad struktur i kontrast mot en absolut oändlighet. En tämligen konstig situation och sannerligen en fullkomligt katastrofal sådan om det vore så att egot var verkligt, att dess upplevelse av gränser och ändlighet stämde. I så fall är den religiösa instinkten om att vi är fallna varelser, dömda till elände och misär i all evighet faktiskt korrekt - för att vara separerad från den gudomliga, reella och av kärlek genomsyrade tillvaron är inget annat än helvetet självt. 

Det här är skälet till att all mytologi i grund och botten är olika skildringar av egots historia och öde, vad det är menat att göra och vad det behöver uträtta för att komma tillrätta med sitt enormt tragiska öde. Det är ur mytologin och arketyperna som Jung har hämtat sin bild av egot och även om termen hos honom klingar av positivitet så är han självfallet också medveten om dess problem. Lösningen hos Jung är att egot måste lära sig att förstå att den projektion av det okända, den Fruktansvärda Modern, som han skapat åt sig och som han spenderar sin tillvaro med att bekämpa och betvinga, inte är hans fiende. Den feminina skatt han tycker sig vinna från henne, den tillfångatagna prinsessan, är inte något som skiljer sig från den Fruktansvärda Drakmodern utan det är hon. De är en och samma väsen, på samma sätt som den Gode Fadern i den avlägsna himlen inte är något annat väsen än de tyranniska fäder som dyker upp och terroriserar egot inifrån. Uppdelningen mellan onda och goda gestalter är något som sker från egots position och är ingenting som är verkligt i den uroboriska tillvaro som är egots, liksom alltings, ursprung och egentliga tillvaro. Den springande frågan är hur egot ska komma till denna insikt eftersom ingenting i hans egen värld kan få honom att tro att drakarna utanför hans gränser skulle vara goda eller vad den gode Guden har gemensamt med hans världs tyranner och hemskheter. Ett mirakel måste till.  

*

Av alla mytologier så behärskar jag i särklass den om Jesus Kristus bättre än någon annan och när det kommer till honom är det så oerhört slående för mig hur genomsyrat hans tänkande är av det perspektiv jag försökt skissera fram ovan. Jesus kommer till en värld som ägs av Djävulen, splittraren, den avskilde och när han närmar sig att bli mogen för sin verksamhet så genomgår han en serie frestelser där han avvisar att anamma Djävulens perspektiv. Jesus lyckas avstå och behåller därmed sin helhet, sin gemenskap med Fadern intakt. Därefter är Jesu verksamhet präglat av den märkliga balansgången att ha en respekt och kärlek till Lagen, gränserna och det förkroppsligade kollektiva egot av den judiska nationen utan att tillåta att dess gränser blir en förslavande och förtryckande mekanism. Jesus umgås fritt med de som lyckats falla utanför de acceptabla gränserna, Jesus agerar i barmhärtighet och kärlek även när lagen tycks förbjuda det och allt Jesu talar om kan sammanfattas i att älska den som är utanför din egna gräns. Din nästa, din fiende, den försummade. Om du tillåter att det du äger och har lyckats bli, ditt egos rikedom, begränsar din blick för helheten så är du per definition dömd. Det behövs ingen yttre dom och Gud fader kan inte göra något för att rädda dig, för du har accepterat att bli avskild från allt annat som är. Omvänt så finns det ingenting, inte det mest själviska och bortslösande liv, som hindrar någon från att komma "tillbaka till sig själv" när hon förstår att det är hennes egen självbild och begränsande uppfattningar som hindrar henne från att ta del av tillvaron i Faderns hus. Och, nyckeln över alla andra nycklar, alla dessa problem, hela denna andliga process och utmaning innefattar inte barn. Alls. Barn är automatiskt del av Guds rike och för att komma ditin måste du - mot all rim och reson - bli barn på nytt! Vad handlar det om?  

För att svara på det vill jag prata psykedelika. Det som händer när man intar psykedeliska substanser (allt enligt How to change your mind" av Michael Pollan) och genomgår det som kallas för "egodöd" och där ens upplevelse slungas in i allsköns nya dimensioner är att en mycket specifik process i hjärnan stängs ner eller begränsas radikalt. Denna process kallas för "Default Mode Network" (DMN) och det är denna del av hjärnan som arbetar och är ansvarig när vi - fria från att behöva agera utåt eller med något konkret - dagdrömmer, reflekterar över oss själva, när vi minns eller försöker föreställa oss framtiden. Allting som har att göra med "historien om oss själva" styrs från DMN och det är därifrån, kort sagt, som känslan av vårt specifika ego och vad vi tänker om denna föreställda entitet kommer ifrån. Denna process är hjärnans sätt att uppehålla de väggar och gränser som egot består av. Och det är dessa väggar och gränser som lämnas vidöppna när en psykedelisk resa tar vid. Egodöden är förstås ingen reell egodöd, tids nog kommer man tillbaka innanför dess väggar och känslan av en själv kan tas upp varifrån den slutade, men den som rest tillräckligt långt ut i det psykedeliska fältet vet nu med sig med en särskild visshet att egots historia inte är allt. Det finns ett flöde, en flod, ett hav, en rymd av medvetande som inte är beroende av egots ständiga rekonstruktioner och projekt. Egot vill göra berättelsen om tillvaron till någonting den inte är och när man tar sig utanför dess gränser så går det att förstå hur fåfängt dess försök i slutändan är. 

Barnen? Jo, det visar sig att just denna kritiska process, DMN, är något som inte finns utvecklat hos barn. Förstås finns fröet till att det kommer uppstå inlagt och blir mer konkret ju mer språkkunnigt barnet blir, men en betydelsefull komponent hos processen är att den är en central bakgrund till hur våra beslut tas. Ju tydligare och mer innehållsrik vår historia om oss själva är desto lättare kan vi automatiskt ta beslut om hur vi vill betrakta och bemöta vår omvärld. Hjärnan och sinnet behöver inte tänka aktivt utan reagerar via förutsägande gissningar och gör att vi i praktiken lever i en egenkonstruerad modell av verkligheten istället för att bemöta den som den faktiskt skulle kunna vara. Barn har inte denna bank av diverse intryck inlärd ännu och lever därför i en värld som ångar av plasticitet och verklighet på ett sätt det vuxna sinnet inte har tillgång till. Vi har huggit av verkligheten till en hanterbar bit så att vi inte ska behöva slösa energi på sådant vi med ålderns så kallade vishet har bedömt vara onödigt. Så blir den bit av verkligheten vi huggit av till slut också det fängelse och det helvete som gör att vi inte förstår vad en karaktär som Jesus vill förmedla till oss. 

En sak vill jag understryka. Målet med att bli som ett barn ska inte ses som ett projekt att vara anti ego, utan snarare en process att se egot för vad det verkligen är. När vi har en falsk bild av egot så blir vår relation till det ohälsosamt och destruktivt.. I det läget måste egot "dö", men egot kan inte dö, för det har ingen verklig existens - det som måste ske är att relationen återställs till en sund nivå, en öppen, avslappnad och fri nivå som inte för den skull måste hemfalla till Hairisk anarki eller schizofrent kaos. Egot är ett hus, ett hem, och utan dess väggar skulle man inte vara skyddad från vind och väta - men om väggarna blir för tjocka och om dörren förseglas är det inget hem längre utan ett fängelse. Det är inte heller önskvärt. 

Se på historien om Jesus. Jesus har ett starkt ego, en stark identitet som jude och passionerade idéer om vad den judiska identiteten och tron handlar om. Likafullt låter han allting falla och dör i händerna på sina bittraste fiender. Han har inte sin identitet vid det hans ego råkar vara och han klamrar sig inte fast vid dess tillfälliga accent. Och vad händer med honom när han vinnlägger denna attityd in i det sista? Jesus återuppstår, men inte som en kroppslös ande utan som en fullt konkret kropp som äter, dricker och bär kvar sina ärr - men han kan gå genom väggar. Det som jag tror händer när vi, utan att slåss mot det, transformerar egot undan för undan är att dess gränser och markeringar blir allt mindre betydelsefulla för oss. De finns där, som för att fira vår distinkta existens i det ändliga, men de förlorar sin makt att definiera vår inre känsla och kompass över vilka vi är. 

*

Det här är en svår text att få fullt begriplig. Jag är själv fullt aktiv med min alkemiska process och där mitt ego inte bara har öppnats upp utan fullständigt slagits sönder i en period över tre-fyra år. Jag har sett saker i denna process som gör att jag vet att "medvetandets hav" är en verklighet och att mina idéer om mig själv och den trånga värld jag för det mesta tror mig leva i är en futtig illusion. Min visshet är såpass stark att jag har en upplevelse av att leva direkt i religionernas värld. För mig är de inte berättelser eller sagomyter utan direkta kartor av hur verkligheten ser ut. Ayyam, som ibland är min personifiering av det högsta och sannaste av jag som går att uppbringa, är i många stunder mer levande än jag själv och även om det är förvirrande att känna av någonting som en inte helt kan förstå sig på med det rationella medvetandet är det en sällsam process att vara med om. Ska göra mitt bästa framöver för att tvinga ner de starka tankeflöden jag dras med i ord som går att bemöta i någon form. Hoppas det går att följa med.