Jag har en god vän, här kallad Jonathan, och vi har samtalat om teologiska ting sedan gymnasieåren. Vi har en gemensam frikyrklig bakgrund, men våra vägar blev olika så snart vi växte upp. Jag fortsatte att ha en kristen identitet, fick en förnyad tro när jag mötte högkyrkans teologi, medan han med tiden fick en ateistisk världssyn.
Grunden till att hans tro gick sönder var att han när han blev mer vetenskapligt bevandrad insåg att så mycket från hans frikyrkliga uppväxt gick i konflikt med hans nyvunna vetenskapliga insikter.
Kreationism är en snurrig pseudovetenskap, mirakler är helt obegripliga påståenden tills de förklaras närmare och ges någon slags fysikalisk hypotes åtminstone, jungfrufödslar och återuppståndelse från döden är extremt osannolika. Det går inte. Tron får vara hur underbar och mysig den vill, verklighet och sanning har den inget med att göra.
Jag har käbblat mycket med Jonathan under åren. Pekat på våra respektive mystiska upplevelser och alla andra fantastiska vittnesbörd som finns världen över om sällsamma ting de säger sig ha upplevt. Alla ljuger rimligen inte. Någonting är i görningen som tron försöker beskriva. Ja, mycket av det som skildras i Bibeln är fantastiskt, märkligt och ärligt talat rätt osannolikt, men liksom: Det är inte så att verkligheten är begriplig ens sett ur ett vetenskapligt perspektiv. Hur kan något uppstå från ingenting? Big bang är en lika mirakulös händelse som jungfrufödseln, tror gör vi alla. Ser man sig som icke- religiös så lurar man sig själv.
Så har vi argumenterat fram och tillbaka, kors och tvärs. Vi har blivit ganska duktiga med åren. Vi har sett till att inte ständigt gå i cirklar utan faktiskt ta oss framåt. Jonathan övertygade mig om att evolutionsteorin är plausibel och rimlig att utgå ifrån, jag har lyckats få honom att förstå att andliga övningar är meningsfulla även om Gud och den andliga sfären inte kan studeras vetenskapligt. Våra samtal har blivit mer och mer stimulerande, vår vänskap väldigt värdefull.
Så hände allting som jag beskrivit i föregående inlägg. När jag kom upp igen, meddragandes en förnyad andlig förståelse så blev Jonathan berörd. I ett av våra bästa samtal dittills så lyckades vi hitta så mycket gemensamt runt det jag fått uppenbarat för mig att Jonathan gick med på att delta i den husgrupp som jag och en annan vän startat och hållit igång ett tag.
Det var sällsamt att ha Jonathan med. Han gillade det. Tog del av min väns och mina andliga spekulationer med roat intresse. Han såg det som användbara fiktioner, modeller som gör meditation och andra andliga övningar mer givande. Vid tredje gången så hör jag min ateistiska vän sedan femton år tillbaka be till Jesus, något han inte gjort på år och dar. Jag blev helt ställd, förundrad. Jonathan är frälst, en medbroder i Kristus!? Hurra!
Men redan nästa husgrupp kommer verkligheten ikapp. Jag gör ett drastiskt andligt påstående och Jonathan hugger som en kobra. Han ifrågasätter, vrider och vänder på det jag sa som en skeptiker med blodvittring och jag fattar ingenting. Vann jag inte nyss? Har inte Jonathan blivit troende och vi kan be och prata om Gud tillsammans så fritt som vi behagar? Hm.
Jag grubblade i dagarna därefter och så en dag säger den mystiska lärare jag följer mest noggrant följande: "No, God does not exist, that is exactly what makes him worthy of our praise". Say what now??
En pollett föll ner. Jag hade länge mediterat över hur Gud är oförståelig, ouppnåelig för oss. Gud är för oss "Vishnus fotsulor", vi kan bara se ett minimum av Gud i den här verkligheten. Han är inte greppbar. Det säger alla mystiker, alla religioner, ingen seriös troende skulle säga emot påståendet om att ett mänskligt intellekt omöjligen kan förstå Gud. Är då inte Guds natur ett mysterium som är exakt jämförbart med frågan "Hur kan något uppstå ur ingenting" är för ateisterna? Vetenskap kan bara undersöka det som existerar, det som är observerbart, hypotetiskt kan vi med tillräckligt lång vetenskaplig process hitta "teorin om allting", men den täcker ändå inte frågor som "varför uppstod vi?", "finns det mening med våra liv?" och liknande filosofiska problem. Även vetenskapen, ateisternas religiösa symbolik, vördar konceptet "mysterium". Vi kan inte veta allt, även det vi just nu säger oss veta ständigt kan ändras och denna möjlighet till förändring och omdaning är något gott.
Det min mystiske lärare menade med sitt påstående var att Gud aldrig kan hittas i det fysikaliska universat. Vi kan aldrig få syn på Gud och "han" har inga egenskaper så som vi använder ordet. Gud bara är. Precis som matematik inte finns i fysisk form, men är en transcendental realitet. Allting relaterar till matematiken, trots att det inte "finns".
Det klack alltså till. Min perennialistiska utveckling var klar. Min irritation inför kristen teologi kan sammanfattas i att vårt gudskoncept är obegripligt och numera rationellt osmakligt för mig. Kristendomens gudskoncept och metaforanvändning målar upp en bild av en "gubbe i molnen", en intelligent entitet utanför samtliga universum som styr och ställer med allting som en maktfullkomlig despot. Denna bild är missvisande. Mystiken pekar hela tiden på att Gud är allt, i allt och finns ändå utanför allt. Det är precis det som "ingenting"- att "inte existera"- innebär. Visst är det så att Gud har kvalitéer, det gudomliga existerar, men det har absolut inga fysiska motsvarigheter. Det bara finns, konstant och ständigt för den som letar efter gudomlighet, meningsfullhet, i tillvaron. Det gudomliga är kärlek, frid, glädje, förundran och allt sådant känner vi förhoppningsvis dagligen. Vi umgås med det gudomliga jämt, men Gud? Nej, jag instämmer med Jonathan. Gud finns inte. Konceptet är meningslöst och rationellt korkat. Jag är ateist.
Det kan fortfarande potentiellt vara så att det existerar en "intelligent entitet utanför kosmos", men det är ett påstående som kräver vetenskapliga belägg för att ta på allvar. Innan dessa finns och har prövats i den vetenskapliga processen så behöver det rationellt sätt stanna vid en hypotes. Håll det för sanning för all del, men det utgör ett extraordinärt påstående som ja... ni vet. Ge mig de extraordinära bevisen och jag ska noggrant överväga det. Till dess, nej, "gubben i molnet"- guden är död för mig. Det var på många sätt en smärtsam process, men jag är glad att det har skett.
*
Det komiska är att i processen att komma till och formulera de här tankarna så har jag blivit mer kristen än någonsin. Jag har en lite speciell definition för vad det innebär att vara kristen som jag utvecklade när jag brottades som värst med min tro. En kristen behöver, förstås, vara döpt in i en kristen kyrka, men också: 1) begå gudstjänst eller mässa regelbundet, helst en gång i veckan. 2) Praktisera andliga övningar, be och ta del av Bibeln eller andlig undervisning dagligen och 3) Ha en församling som hon delar sitt andliga liv med och kan vara ärlig med hur hennes andliga liv ser ut, samt bekänna synder till om nödvändigt. Detta har jag aldrig haft sedan min tro blev förnyad i vuxen ålder, men nu har jag alla tre och älskar dem alla (även Bibeln som har varit en fruktad nemesis sedan en av mina bästa vänner förläste sig i dessa andligt superpotenta och i sanning fruktansvärda texter och numera är känd som Umeåpredikanten) Jag har alltid trott på Gud, men jag har aldrig sett mig själv som en god kristen. När jag slutat tro på Gud rationellt sett är jag en fenomenal kristen och känner intensiv frid, glädje och kärlek till Gu... eh... det gudomliga.
Hur är det här möjligt? Jo, som perennialist så är min världsbild såhär: Kosmos består av två verklighetsfält, med distinkta kvalitéer och upplevs av oss som skilda från varandra. En inre, personlig och subjektiv verklighet och en yttre, gemensam och objektiv dito. Dessa kan ha en relation sinsemellan, men vi vet ännu inte hur denna koppling isåfall ser ut.
Den yttre verkligheten är observerbar och greppbar. Vi kan se, möta och definiera den i all oändlighet. Denna verklighet behandlas och förstås lämpligen via vetenskapliga metoder. Den inre ger få och sparsamma spår i den gemensamma verkligheten - dessa märks främst av individen själv isåfall- men den är lika verklig som den yttre. Denna verklighet behandlas och förstås lämpligen av religionens olika ramverk.
Det ateister i gemen behöver förstå är att våra inre upplevelser spelar roll, de påverkar oss och styr oss och om vi inte har en god förståelse över hur vårt psyke, som genererar dessa upplevelser, fungerar så riskerar vi onödigt lidande. Religionernas olika ramverk har uppstått från observationer och erfarenheter från inre upplevelser och har tagit formen av kartor över hur vårt psyke fungerar. Ur detta perspektiv är religion värt att ta på allvar!
Jag säger det igen: Religion, myter och mystiska upplevelser är värda att ta på allvar och de är lika verkliga som upplevelser i den yttre verkligheten - de har bara en distinkt annorlunda kvalité. Både troende och icke-troende måste sluta blanda samman dessa sfärer. Det leder bara till missförstånd och onödig relativism.
Troende måste sluta behandla pseudovetenskap och konspirationsteorier som om de vore etablerad sanning. Jorden är inte platt, dinosaurier har existerat, tankekraft kan inte få bord att lyfta. Du får gärna tro att det kan vara så, uppleva det som en inre verklighet, och även ha det som en hypotes i den världsbild som berättar hur den yttre verkligheten ser ut, men tills du har vetenskapligt hållbar evidens för din hypotes så snälla, presentera inte dina hypoteser som etablerad sanning som gäller för alla.
Icke-troende måste i sin tur sluta att håna människor som upplevt sällsamma ting i sina drömmar, under meditationer eller psykedeliska rus. Nej, dessa upplevelser har inte ägt rum i en yttre verklighet, men de har ägt rum! Änglar, gudar, och spöken existerar, men vi kan bara säkert säga att de finns som manifestationer av psykiska fenomen. Det betyder inte att allt de gör och säger till den som har upplevelsen är nonsens. Vårt psyke är fantastiskt fascinerande och kan ge oss reell kunskap och användbar information. Vetenskapen om vårt medvetande är ännu relativt primitiv och tills vi har metoder som kan utvinna robust kunskap om hur vårt medvetande och psyke är strukturerat är religionen och den existentiella psykologin vårt bästa redskap för att tränga i det oändliga kosmos som finns i vårt eget inre. Så länge ni ateister, nej, så länge vi ateister håller på och förlöjligar troende så kommer mängder av människor inte vilja ta vetenskapen på allvar. Snälla, kan vi inte försöka sluta fred och förstå att vi pratar om två olika saker när vi beskriver vad vi ser som verkligt?
Det är allt som jag, en kristen ateist, vill begära.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar