När
jag läste Tom Woods utmärkta How the catholic
church built the western civilisation dök en distinkt tanke upp i mitt
huvud. Västvärlden, även i dess moderna dagar, har egentligen aldrig övergett
kristendomen. Inte dess värderingar och huvudsakliga utgångspunkter.
Moderniteten vill gärna låtsas som om den är något fundamentalt annorlunda än vad
kristendomen representerar, men i själva verket är alla dess centrala
tankegångar, deras etik och betoning av att vetenskap har en förmåga att säga oss
något om vad som är sant och inte ett arv som odiskutabelt härstammar från den
kristna traditionen. Denna kristna tradition var nämligen mästerlig på att
binda samman grekisk filosofi, romersk kunskap av rättskipning och
samhällsuppbyggnad med den kristna känslan för moral och etik till en unik kombination.
En kombination så genuin och urstark så om en person, även i de tidevarv då
klassisk kristendom föll ur modet, ville framstå som resonabel och förnuftig så
behövde han argumentera utifrån dessa kristna, västerländska värderingar.
Den
kristna, västerländska brygden och föreställningen om hur världen var konstituerad
var så stark att även när diverse tänkare försökte ta avstånd från det kristna
arvet så kunde de inte göra det fullständigt. De förblev kristna, om än med
reservationer mot vissa doktriner hit eller vissa föreställningar dit. Genom den
europeiska historien har det varit möjligt att följa ett spår av uppror och
motstånd mot korrupta maktstyren och igenkorkade tankeflöden inom den kristna
traditionen. Katolsk hegemoni har följts av protestantiska samfund som har
följts av agnostiska/ateistiska idealister som alla har haft sitt
existensberättigande, ska det i efterhand visa sig, utifrån att de hävdat att
det är de själva som kan visa hur man
bäst efterlever de västerländska och
kristna idealen.
Likadant idag. I en samhällssfär som inte kunde bry sig mindre om Gud eller en
officiell andlig eller teologisk förklaringsmodell på hur samhället och världen
ser ut så är det likafullt så att den moral och de normer som de goda i
samhället förväntas följa vilar tungt på den västerländska tradition man så
desperat försöker sig på att lämna. Idag är det moderna samhället präglat av en
så kallad ”politisk korrekthet”, en ideologi formad för att kunna ge en
moralisk och etisk ordning för sina efterföljare utan att behöva blanda in
externa auktoriteter eller tankegods som skulle kunna riskera att kränka någon
av alla dessa disparata efterföljare som, ja låt oss säga det rakt ut, överheten förväntar sig ska anamma
ideologin. Denna manual, som är tämligen svår att beskriva eftersom ett av dess
kännetecken är dess förmåga till förändring, fokuserar i svensk kontext mer än
något annat på människors lika värde.
Ett koncept som utanför den religiösa sfären är fullkomligt obegripligt. I en
andlig mening betyder ”alla människors lika värde” (egentligen värdighet) att
varje skapad varelse är likvärdig inför Guds ögon, men det säger ingenting
specifikt om hur människor sinsemellan ska behandla varandra. I PK-ideologin så
upphöjs detta abstrakta budord till en ledstjärna som ideligen skapar
förvirring eftersom människor oundvikligen inte kan ha samma värde i varje
givet ögonblick. En massmördare är inte lika värdefull som en valfri produktiv
individ, en nära vän inte lika värdefull som en främling och så vidare. Utanför
en andlig kontext spricker PK-ideologins grundstenar sönder och samman, men det
spelar ingen roll. Gud är för problematisk för att kunna tas tillbaka och
projektet att omvandla samhället till ett fantastiskt grönskande PK- Utopia
allt för viktigt för att man ska kunna granska sina premisser något närmare. Oavsett
vad så behöver vi fortsätta. Människor får fortsätta vara likvärdiga trots att
det är ett påstående som inte betyder någonting överhuvudtaget.
Denna utveckling har gett den märkliga konsekvensen att för undertecknad så är
de aktiva PK- rörelser (I amerikat benämnda SJW:s
) jag sett påfallande lika diverse frikyrkorörelser som jag själv varit en del
av. Frikyrkan är egentligen en del av samma rörelse som likt den ateistiska traditionen
uppstod kring upplysningen. Frikyrkan ville bli fri från en korrupt, maktlysten
kyrka som gick överhetens ärende och använde de verktyg som stod till buds för
att slå sig fri. Frikyrkans natur ger att den är diversifierad och därför ser
olika ut i olika kontexter, men gemensamt har den att den är kritisk mot alla former
av (kyrkliga) hierarkier och vill gå sin egen väg. I teorin gäller detsamma för
PK-ideologer. Makt- och normkritiken är oerhört omhuldad, men för båda dessa
rörelser så riskerar motreaktionen att vara oerhört hård. Utan en koherent,
verklighetsbaserad, förståelse av hur maktstrukturer ser ut så blir man
synnerligen känslig för totalitära och närmast diktatoriska tendenser, Särskilt
när det för de flesta medlemmar är påtagligt att den intellektuella grunden är
tämligen ytlig och inte tillåter särskilt mycket granskning.
Konsekvensen blir, enligt undertecknads anekdotiska bevisföring, följande: Den
kultur som uppstår blir omedelbart tämligen destruktiv. Alla deltagare vet att
det finns en moralkod som samtliga uppmanas att följa, men eftersom ingen vet
hur den är grundlagd eller varför de olika reglerna är uppsatta så som de är så
finns det inte särskilt stor anledning att följa dem. Rätt snart därefter inser
man att eftersom man själv bryter mot merparten av de, allt eftersom, allt mer orimliga
regelverken så måste alla andra antas göra detsamma och det mest framgångsrika
sättet att inte avslöja sig själv är att... avslöja andra. Det som präglar
dessa grupper är alltså ett intensivt bevakande av varandras beteenden, på jakt
efter någon som öppet visar att de har gjort fel. Man hyllar de som vågar sig
på att försöka bena ut och legitimera de succesivt mer krystade förklaringsmodellerna
av en världsåskådning som, i form av trots mot all form av ansedd överhet, blir
mer och mer absurd och verklighetsfrånvänd. I Frikyrkans kontext för att man är
paniskt rädd av alla former av högkyrklighet och deras läror. Ortodoxi och katolicism
måste ha fel. Varför skulle man
annars ha gjort uppror mot dem från första början? För PK-ideologer blir alla
tänkare och fakta som kan riskera att kränka
de grupper man för tillfället omhuldar absolut otänkbara. Om döda, vita män hade visat sig ha några centrala
poänger, varför gör man då sådana ansträngningar att skapa en ideologi och
tankevärld som inte behöver ha med dem att göra?
Resultatet blir i korthet att man skapar en snävare och snävare sektmentalitet,
där all input utifrån blir till ett hot och till något rent farligt. Det enda
sättet att få någon verklig kunskap är från ledarna inuti cirkeln, vars resonemang
blir allt mer syrefattigt och rent ut sagt korkat
till det att de enskilda individerna antingen gör uppror och lämnar (likt
undertecknat från mina frikyrkoupplevelser) eller ja, jag vet inte, blir så
pass hjärntvättade att man inte ser de förnuftsmässiga diskrepanserna och fullt
ut anser att all godhet finns inom sin snäva rörelse och all ondska direkt
utanför.
Idag vet jag väldigt lite om suspekta frikyrkorörelser. De församlingar jag
tagit del av i modern tid har varit medvetna om sitt historiska arv och de
olika samfundens roll i den världsomspännande kyrkan och har varit angelägna om
att delta i ett samtal med äldre kyrkor om hur man bäst lever ett kristet liv i
en modern samtid. Den intellektuella syrefattigheten har uteblivit och deltagarnas
möjlighet att skärskåda de plikter och åtaganden de ålägger sig genom en kristen
livsstil har kunnat vara mycket mer nyanserat och genomtänkt. Vad gäller PK-
ideologerna är jag desto mer bekymrad. Det syns mig att dessa rörelser blir mer
och mer fokuserade på att utkämpa ett slag som är dömt att förloras. PK.
ideologin är tom på annat än skallrande slagord, har inget arv annat än från en
andlighet den föraktar och en filosofi den inte mäktar med att förstå sig på.
De vill vara goda, men vet inte längre vad godhet vill säga eller vad den står
för. Jag är ingen som har någon särskild förmåga att förutsäga framtiden, men
det inte skulle förvåna mig om detta märkliga engagemang snart imploderar och
därefter kapitulerar inför en tydligare och mer hävdvunnen tanketradition, men
jag har ingen anledning att veta någonting om det som väntar framöver.
Det enda jag kan hoppas på att de individer som är involverade i dylika
tankefattiga och totalitära rörelser förmår sig själva att vakna upp. Det finns
ingen anledning att vara god enligt ett särskilt, tillkrånglat paradigm bara
för att ett hyllat tankesätt eller en överkarismatisk ledare säger åt en att
vara det. Godhet handlar ytterst om att förstå sin egen plats i tillvaron och
att därefter agera så att man göra denna plats, och den uppgift den medför rättvisa. Att bara lyda order och att ställa sig
på rätt sida av ett regelverk är inte godhet, det är att vara en duktig
labbråtta. Vi behöver färre råttor i vårt samhälle och fler verkliga människor,
beredda att stå för en godhet och en moral som kräver något av dem som inte
bara innebär rent ögontjäneri.
Det är hög tid att dessa människor träder fram.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar