Ett försök att beskriva liberalrasismen

Vänsterliberala podcasten Blödande hjärtan har två avsnitt i rad attackerat bubb.la för att syssla med nazism. Första gången kom påståendet närmast i förbifarten och lät mer som ett slarvigt ordval än en medveten attack, men trots en efterföljande diskussion om vad som egentligen menades så valde podd-duon att i nästa avsnitt bara vagt backa från uttalandet för att i nästa nu göra ett utfall mot hela den paleolibertarianska och nationella sfären som rent nazistiska. Ja, man fick känslan av att alla som tillåter sig att vara snäppet mer radikala än Sverigedemokraterna förtjänar att dömas ut som nazister.

Egentligen förtjänar inte det här ett bemötande, egentligen borde man bara rycka på axlarna, konstatera att dessa två podd-personligheter valt att vara intellektuella dvärgar och gå vidare utan att någonsin ta notis om deras åsikter igen, men det kliar i mig och för att få bort klådan måste jag vrida och vända åtminstone ett varv kring det jag uppfattar att de sa.

Duon bygger sina värderingar på något de kallar universella rättigheter.  I själva podcasten utvecklar de inte vad detta innebär, men för de som känner till deras ideologiska strömning så vet man att dessa rättigheter på något sätt kan sammanfattas i den västerländska liberala demokratins värderingar och livsstil. I likhet med Johan "Pangloss" Norberg verkar duon skriva under på att vi i mycket lever i den bästa utav världar och så länge Väst kan förstärka och expandera sitt ideologiska koncept så går utveckligen i Världen åt rätt håll. Ju fler områden och folkgrupper som kopplas in i den västerländska hemisfären och den livsstil och kultur som utvecklats hos oss sen den industriella revolutionen desto bättre. Jag må riskera att vantolka dem, men universella rättigheter känns onekligen väldigt mycket som rätten att ha möjligheten att utöva just duons livsstil överallt på hela jorden, i alla avseenden. Gustav Hörngren kallar i podcasten Vita Pillret detta för den liberala rasismen, det vill säga att det finns en inneboende drivkraft i ideologin att se till att så många som möjligt - helst alla- inordnas under dess maktsfär.

All form av nationalism, och även bubb.las libertarianska strömning, blir därför ett hot. Jag kan nu inte tala för någon annan än mig själv och hur jag tolkar dessa frågor, men som jag ser det sätter sig dessa läger rakt på tvären mot liberalrasismens tendens att vilja erövra allt den ser. De hävdar rätten till självbestämmande, oavsett vilka konsekvenser eller utfall som än blir fallet. Kanske uppstår samhällen som inte alls uppfyller alla universella rättighetskriterier eller får en struktur som inte alls passar liberalrasisten perfekt i smaken. Det spelar ingen roll, för att vi ska kunna ha någonting alls av värde i ett samhälle är just vikten av självbestämmande, att ha kontroll över sina val och sitt eget öde, totalt avgörande. Om inte det existerar är vi redan ute på ett gungfly där alla andra av de universella rättigheterna ges på nåder av någon annan. De kan närsomhelst tas ifrån en eller förändras till något annat. Det är enbart om individer, lokalsamhällen, regioner och nationer har makten över sig själva som alla vackra ideal liberalerna omhuldar kan spela någon roll.

Något annat som gör mig beklämd när jag lyssnar på duons ivriga godhetssignalerande (ja, de godhetssignalerar, de lyfter tillochmed fram frasen "think of the children" som ett sidoargument för deras position) är att denna godhet inte verkar vila i någonting. I deras ideologi finns en uppenbar ambition om att göra världen bättre och att lyfta människor till en bättre levandsstandard där de får chansen att... ja göra vad? Vad ska vi ha våra bekväma, rika liv till? Duons svar verkar på riktigt vara att dricka och ha sex, att kunna leva ut sin hedonistiska impulser på ett så stimulerande sätt som det bara är möjligt. Om man nu inte skulle vara intresserad av detta, vad gör man då? Hur jag än vrider och vänder på det så kan jag inte se var min plats i deras liberala drömvärld egentligen ser ut. Jag får lov att vara del av en subkultur i deras samhälle, men om jag tillsammans med mina likar skulle få för mig att fult ut vilja leva ut mina ideal och bygga ett samhälle som formas utav detta då förpassas jag nästan genast till nazistträsket. Just denna aspekt av deras tänkande skrämmer mig eller är mig åtminstone synnerligen obehaglig.

Så kommer vi till själva nazismen, för det är ju där jag personligen är nu enligt denna duo, det står mig oerhört klart. Jag själv känner ingen rädsla för althögern. Många av människorna där är personer jag har goda skäl att respektera och att ha ett utbyte med dem har gjort mitt tankeliv väldigt mycket rikare. Det är fortfarande så att jag är libertarian och att en del av deras ideologiska ställningstaganden får min sosseradar att gå igång på högvarv, men det som förenar oss är något annat än ideologi. Det som förenar oss är att vi tror på mening. Att det finns något i livet och existensen som är större än oss själva och som det är värt att göra allt för att leva i samklang med. Hur denna mening ser ut må skilja sig från individ till individ och vilket sorts samhälle vi drömmer om att en kamp i dess riktning ska leda till kan också skilja sig sinsemellan, men jag är så oerhört glad att inte vara liberal just för att i deras läger verkar denna typ av mening och högre syfte enbart vara något man förnumstigt skrattar åt. Jag vet inte vad duon tror på när de inte poserar eller har på sig en fasad, men det jag har sett av dem säger mig bara att de saknar allting av detta. De är goda och lyfter fram alla dessa fina ideal för att de tror att de kommer tjäna på det. Att de lättare kan leva sitt tänkta drömliv om de säger dessa korrekta saker, men säg att det av någon anledning skulle börja vara kostsamt för dem? Vad händer om alla plötsligt vänder dem ryggen på grund av denna så kallade godhet? Saknar man mening så faller an till föga, man vänder kappan efter vinden, accepterar sin flugpersonlighet och glömmer allt man nyss tänkt och sagt.

Denna duo har nyss kastat nazist-begreppet på bubb.la, indirekt på mig och en rad andra människor som bara försöker leva ut den sanning som vi råkar se. Det är ett vidrigt beteende, om en sådan etikett fastnar hos människor riskerar man reella konsekvenser. Det de kanske inte inser är att åsiktskorridoren är stadd i snabb förändring och att effekten av deras förryckta påstående förblivit uddlöst, men ändå. Det de gjort nu är att bränna ut sig själva från att kunna ha en dialog med en hel högerinriktad sfär och för egen del är min enda tanke efter deras påhopp:

Tjugofem gånger hellre nazist i deras mening än någonsin rasistlberal igen. 

Attack från Minkeby

Jag är lite fnittrig.

Bloggen har nämligen fått sig en rejäl salva från bloggen Arkitrav. Bloggens författare verkar ha ett rejält horn i sidan till Misesinstitutet och det må vara hänt, men det är en smula komiskt att avskyn mot sidan är såpass intensivt att han inte riktigt verkar ta in vilken sorts text han läser. En dialog om normalitet är ingen vanlig mises- artikel. Den publicerades här först och återpublicerades hos institutet enbart för att en av deras medarbetare uppskattade texten lite extra. Hos mig har posten taggen fiktion och är i grunden en ren skrivövning för att beskriva en specifik känsla som går att ha som nybliven libertarian. Argumentationen är inte menad att vara strikt rationell eller klartänkt utan känslobaserad och patosdriven, att dissikera den likt Arkitrav fått för sig är väl uppenbarligen fullt möjligt, men gör knappast texten någon vidare rättvisa.

Arkitrav visar genom hela sin argumentation att han inte har förstått vad det är han läser. Han påstår tillexempel att texten inte är en dialog utan en monolog. För all del, artikeln består av två repliker, varav den senare är betydligt längre än den första, dessutom är den största delen av konversationen inte utskriven, men det ändrar fortfarande inte textens karaktär. Det är en dialog, där en nybliven libertarian blir ställd mot väggen av en ignorant etatist och så att säga flippar ur. I det läget är det inte värt att vara "intellektuellt hederlig". Att diskutera med någon du inte delar fundamentala värden med är slöseri med tid. Du måste först få din motpart att förstå hur du ser världen och varför dina ideal ser ut som de gör. Jester vill säga att hans position är normal, om så han är den enda i kosmos som tycker och känner just som han gör. Textens tema är att normalitet inte handlar om majoritetstänk utan om riktighet. Om Sanning, om du så vill.

Om sosserier är normalt så vill jag inte vara normal. 

Komiskt nog visar Arkitrav sedan att han gott kan ta etatistens roll i dialogen när han påstår att Sverige skulle vara det fjärde minst korrupta landet i världen. Schack matt, ankor. Med någon som är så blind över hur Sveriges politiska och samhälleliga klimat är funtat så kan man inte ha en vettig diskussion. Arkitrav och jag lever inte i samma värld. Där han ser en prydlig byråkrati som följer sitt reglemente efter bästa förmåga ser jag en instutionaliserad korruption som kan vara långt värre än en öppen dito eftersom folk skattar den som något bra och samhällsbärande.

Utan sosserier, hur skulle vi klara av att vara svenska? 

Texten är inte tänkt att argumentera om statsskick hit eller statsskick dit. Jag vet att det är en skillnad mellan Sovjet och Sverige, att det finns fundamentala skillnader mellan monarkier och demokratier, eller vad du vill. Det är fullkomligt irrelevant eftersom alla stater bygger på att de bryter mot NAP. Texten vill mena att så fort du är okej med att systematiskt bryta mot NAP så har du ställt dig i samma position som massmördare och krigsherrar. Alla etatistiska handlingar befinner sig på samma sluttande plan och ja, det är en tillspetsad poäng, men om det är möjligt att ställa sig utanför det sluttande planet, varför ska man då inte göra det?

Jag menar inte på samhällsnivå, jag är fullt medveten om att mänskliga samhällen alltid kommer släpa med sig en statsstruktur i en eller annan form, men om vi som individer kan ta avstånd från våldet, tvånget och stölderna- är inte det att föredra och något att försöka uppmuntra? Vad är det som gör Arkitrav så hätsk och föraktfull mot Jesters om möjligt naiva, men genuint ärliga intention om att vilja bygga ett samhälle på annat än våld?

Ja, vad är det som gör etatismen så vacker, Arkitrav? Jag struntar i dina förnuftsargument, som du säkert har i mycken mängd, det jag vill att du ska berätta för mig är varför du älskar staten, såsom Jester älskar frihet och tanken på att leva i en värld utan statliga aggressioner på hans liv och egendom. 

Låt höra.