Francis

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet verkligen inte vad jag ska ta mig till. Alla här avskyr dig, de säger att du är roten till allt ont som händer här i världen, men jag har så hemskt svårt att tro att det är sant. De människor som säger sådant om dig vet ingenting om hur världen egentligen fungerar. De tror på svärd, soldater, byråkrater. Att sådant skapar någonting, får världen att fungera. Det verkar så dåraktigt.

Jag vet inte ens varför jag vänder mig till dig. Du skulle nog inte ens bevärdiga mig en blick om vi var på samma plats och även i din värld skulle jag vara en av de lägsta levande livsformerna. Du vet, en sådan utan mål, mening, drivkraft- utan kvalitéer, kunskaper eller någonting som rättfärdigar en höjd blick och sträckt rygg. Nej, om vi hade träffats tror jag du hade haft svårt att undvika att visa ett öppet förakt gentemot mig. Du skulle onekligen ha skäl att avsky mig. Förutom i en sak. Jag skulle aldrig fråga dig om någonting. Inte en enda tjänst, inte en enda dollar eller dinar. Precis alla i den värld jag tvingas leva i är sådana som kräver från andra. De kräver sitt livsrum, sina rättigheter, ja hela sitt förbannade dunbäddade öde från andra människor. Vi har avskaffat godhet, barmhärtighet och medkänsla mot kravbaserad plikt.

De människor som liknar dig har man lagt Altrusimens ok på att de arma satarna ska klara av att dra oss ändå in i dem Jordiska Himlens Tillvaro. Allt sådant äcklar mig så mycket, för vet du vad? Oket smittar. Oket drabbar inte bara dem som drar allting framåt utan förutsätter också en sådan ordning och statiskhet att alla uppmanas att hålla sig till sin egen fålla. Vi utan resurser, som står nakna på klippbanken och kämpar för minsta lilla chans- vi får inte lov att chansa. Vi får inte lov att kasta oss ut och antingen lyfta eller krossas mot stenarna inunder. Vi har berövats rätten att välja. Även om vår plåga skiljer sig diametralt från den som drabbar dina likar så får den mig att inse att jag inte kan hysa illvilja mot dig. Även om vi är sådana två olika existenser att vi knappt kan kallas människor samtidigt så vill jag inte att du är min fiende. Jag vill hellre leva på smulor i din värld, än på brödlimpor i denna- för jag misstänker att varje bröd i den här världen har bakats med hjälp av blod och andras plågor..

Förresten. Det finns en sak jag skulle vilja fråga dig om jag fick chansen. Får jag lov att knyta dina skor?