Tillbakablick

Något av det tydligaste jag minns av vår tid är att jag sitter i ditt rum och gråter. Världens krav var som en jordglob på mina axlar. Jag räckte inte till. Jag visste inte vart jag skulle eller varför. Jag hade ingen aning om vad det var som det var tänkt att jag skulle göra och vad jag än tog mig för händer så fanns det alltid en legion andra som kunde göra det bättre. Jag minns inte vad du sa, och kanske hittar jag bara på, men jag tror det var något i stil med att jag borde rycka upp mig. Att livet inte är så svårt, att det bara är att försöka göra sin plikt. Var god, var snäll, kom i tid, be dina böner och se till att inte hamna efter. Håll dig inom ramen.

Det gick inte så bra med det. Tiden under de åren känns i mycket som invept i en dimma. Livet hade inte med mig att göra. Det gick inte ens att förstå.

Strax därefter rasade även annat. Sveriges politiska klimat omvandlades till brunt rävgift och det gjorde mig fullkomligt vansinnig. Jag hade alltid haft en föreställning om att den moderna världen var byggt på förnuft. Inte perfekt konstruerad, men att den steg för steg närmade sig fulländning och att systemet i sig självt var byggt för att söka den mest optimala lösningen på de problem man möter, men så var det uppenbarligen inte. Att ett populistiskt parti når över tio procent låste hela den demokratiska processen med ursäkten att partiet ifråga har "nazistiska rötter" (Att ett annat parti fortfarande bottnar i sin kommunistiska utgångspunkt skiter man i). Jag tappade tron på politik, på demokrati, på samhället i stort. 

Då kom anarkisterna till undsättning. Det tog rekordkort tid när jag väl fått förstå grunderna till att jag var beredd att kalla mig libertarian, anarkokapitalist, vad de än ville ge mig för titel. Sista gången vi pratade så kallade jag mig just anarkist, men det var lite för enkelt, lite för snart. Jag ville provocera, ta ut svängarna, se vilka konsekvenserna blev. Än hade jag inte förstått. Frimarknader, visst, att det är dåligt med våld och skatter, visst- men någonting saknades. Inte bara en helhetsbild utan en känsla, en förnimmelse som gick att bottna i. Jag visste så lite ännu.

Jag var inte anarkist våren 2015. Jag var inte ens anarkist efter sommaren då jag till sist lyckats förankra filosofin fullt ut i mitt förstånd. "Det svarta pusslet" är större än att bara begripa den grundläggande beståndsdelen. "Det röda pillret" står för mer än att bara lyckas utkristallisera hur matrisen är uppbyggd. Men under det där märkliga året. Ensam, utan guider och utan varje form av kunskap om någonting annat än att jag behövde överleva varje dag som om den var både min första som min sista så tog jag mig framåt. Jag pusslade ihop en världsbild som stämde överens med sig själv, som verkade fungera. Om överallt annars så var jag åtminstone inte vilsen intellektuellt längre. Anarkismen erbjöd svar, och på fler frågor än jag själv kommit på att ställa. Anarkismen gav mig möjlighet, jag som alltid varit ett mellanting mellan två disparata poler, att ställa mig utanför och se saker som de verkligen var utan att nödvändigtvis behöva vara för eller emot.
 
Sedan tog det sin tid att förstå med andra mekanismer än ett fyrkantigt förnuft. Att sluta vara arg, rädd, paralyserad, uppgiven. 2015 var en tid av sorg och förvirring, men jag bemästrade de bitar jag hade att arbeta med. Jag bodde själv, arbetade ihärdigt, bevisade (även om ingen kunde se det) att jag hade kunnat klara av ett liv i normaliteten om någon bara hade gett mig en rimlig chans. Men ingen sådan kom någonsin och steg för steg var det något jag lärde mig att acceptera. Ett normalt livi samhällets mittfåra var ingenting för mig, kunde inte vara. 

Våren 2016 läste jag Atlas Shrugged och slungades en lång bit vidare in i förståelsen av den värld som valts åt mig. Anarki är inte till för någon plikt. Vi drömmer inte om anarkismen för att vi har ett behov av att frälsa våra medmänniskor in i en friskare, rikare och mer välmående värld utan för att vi själviskt älskar friheten, livet och det som inom oss själva får oss att andas ännu ett hoppfullt andetag. Anarkin är vår, inte någon annans. Inget högre syfte, ingen gudomlig entitet, ingen kärlekspartner eller familj. Vår egen, den börjar och slutar i vår egen kropp och i det som vi ägnar våra timmar och resurser åt. Jag började långsamt förstå att själviskhet inte är ondska utan grundförutsättningen för kärlek. Utan passionen för den egna identiteten så kan man inte känna någon verklig känsla för det som finns utanför en själv. Lika mycket så kan man inte förlita sig på någon annan för att få det man vill ha. Sin egen lycka måste utgå ifrån en själv, inte någon annan. Kärlekspartner, gudomar, familj och vänner må vara medel till sitt välmående, men de kan aldrig vara utgångspunkten eller något man är beroende av för att bottna i sin existens. Allting börjar och slutar hos det faktum att man själv existerar och är till. Det är en skrämmande insikt, men det är där anarkin tar vid. Anarkin erbjuder en bro ut ifrån sig själv efter det att man insett hur sann den behöver vara. Därefter märker man att man inte är ensam om att förstå hur systemet och existensen är uppbyggd och med det så inkommer en trygghet, en fast förnimmelse om var man är och varför - och det röda pillret sväljs till sist en gång för alla. Och då kan inget längre hota en. Inga politiker, inga självutnämnda kungar, inte ens några konstgjorda gudomar.

Man är fri. 

Jag nådde ända fram en tisdag i Stockholm samma år. Jag och några till satt och pratade poesi, andlighet och annat trams och det har jag förvisso gjort många gånger förut. Ändå fanns det en skillnad i det samtalet. Samtliga av oss var befriade från nödvändigheter. Vi behövde ingenting från den här världen. Inga statliga gåvor, inga gudomliga välsignelser, inga direkt materiella nödvändigheter, förutom de som fick oss att existera i den stunden, utan bara oss själva där och då i det nuet. Det var ingen lång stund, bara en enskild kväll, men jag insåg ändå hur oändligt fri jag var. Att allt av min historia, min plågsamt ihopbyggda identitet inte spelade någon roll. Jag har så länge varit jagad av otaliga misstag, av gudomar som dömer och försöker rätta till, människor jag vill få beundra och bli beundrad av, men något i den stunden fick dem att släppa taget och ge upp. Min Gud, Monsieur Octobre och Fröken Maj, drog sig plötsligt undan. Inte så att jag blev en håglös ateist eller en apatisk nihilist, Gud som världsalltets essens kan mitt förnuft inte sluta tro på, men de bilder jag tvångsmässigt skapat för att kunna ha kontroll över min identitet försvann. Det fanns inte längre någon anledning att ha dem kvar. 

Så minns jag plötsligt dig igen. Du och din getlika karaktär kring de märkliga principer och de målbilder du ställt upp för ditt eget liv. Din egenskapade fyrkant av sosserier och skenhelighet och hur du offrade så mycket för att kunna ha kvar din värld intakt. Jag klandrar dig inte, det gör ont att släppa taget om sitt liv och ska man göra det bör det vara av en fullgod anledning. Man måste veta vad man gör och vad som gör det mödan värt, men jag kan säkert säga att jag inte längre är rädd för dig och dina likar. Du får tycka vad du vill om mig, du får se på mig hur du vill. Ta du dina mallar, dina standarder och dina mått och mät någon annan än mig. Och det gäller inte bara dig. Jag kan säga det till vem som helst. Min familj, mina vänner, snobbiga främlingar liksom regering och riksdag både här och utomlands- ditt sätt att se på världen och dela upp den i god och ond, bra och dålig, funktionell och oduglig gäller inte mig. Någonsin igen.

Ramen är sprängd och vägen är frilagd. Vart den än leder så finns det inte längre någon rädsla är kvar. Den vetskapen - Den kallas Anarki.