Jag har länge tampats med frågan om hur det kristna perspektivet på
politik bör se ut. I vilken position bör någon som vill ta sin kristna tro på
allvar landa i? En ytlig blick verkar föreslå någon form av socialism. Jesus
uppmanar sina lärjungar att tänka mer på himlens skatter än på de jordiska[i], till vissa ger han rådet
(eller ordern) att sälja alla sina tillgångar till förmån för de fattiga[ii] och i apostlagärningarna
ser vi att de första kristna en tid levde delvis enligt den klassiskt
socialistiska devisen ”av var och en efter förmåga till var och en efter
behov.”[iii] Allt detta och den
uppsjö av andra exempel på hur Skriften kan tolkas uppmana till ett uteslutande
självförnekande och asketiskt leverne ska noteras och inte glömmas bort när vi
diskuterar ”kristen politik”, men ha direkt i minnet att enbart omtanke om
fattiga och svaga samt frivilligt kollektivt leverne inte kan likställas med
klassisk socialism. Detta då ingenting i Jesu exempel eller i Nya Testamentets
läror går ut på att förmå andra att
bli givmilda utan budskapet riktas direkt till enskilda personer och syftar uteslutande på deras egna liv. Politik handlar lätt om hur man ska få sin nästa att agera
bättre eller mer ansvarsfullt, kristen etik har istället udden mot individen
själv. En väsentlig skillnad.
Därutöver, frågan är varför kristen etik handlar så mycket om altruism och att se sin nästas behov. Är det för att vi har ett uppdrag att transformera världens ordning och i utilitaristisk anda få jorden att fungera optimalt enligt vissa materiella kriterier? Vill kristendomen kort och gott förinta fattigdomen ur världen en gång för alla? Svaret på det torde vara nej. Jesus tillrättavisar en gång Judas för att han vill prioritera de fattiga över att behandla Jesu fötter med dyr, för att inte säga överflödigt lyxig, olja. ”De fattiga har ni alltid ibland er, men mig har ni inte alltid.”[iv] Anledningen till att de kristnas ansträngningar riktas till de fattiga är för att Jesus, vår Mästare, identifierar sig med dem [v]. När vi möter hungriga, nakna och fängslade människor så möter vi Herren själv. Vår kung. Då räcker det inte att slänga en pliktskyldig allmosa åt tiggaren i gathörnet, den kristnes reaktion behöver vara mycket mer radikal än så.
Politikens ramar räcker överhuvudtaget inte till i det här perspektivet. Även om vi bygger en altruistisk stat på demokratisk grund i syfte att omhänderta och se till de fattigas behov så kommer vi som kristna inte närmare vår kung för det. Att lägga den vördnad och respekt som vår Mästare kräver på någon sorts entreprenad, för andra att hantera, duger inte. Det är vår uppgift. Både som Kyrka och som enskilda troende. Demokratisk, statlig, socialism kan aldrig betraktas som kristen i sig själv.
Överlag behöver kyrkan hysa en starkare statskritik, en inbyggd statsskepticism, då kyrkans och statens roll inte kan vara tänkt att överlappa. Sant är att NT inte uppmanar att störta några regeringar och till och med i viss mån legitimerar överhetens roll [vi], men det gör inte att den är lämplig för kristna att engagera sig i eller på något sätt försvara. Finns det något tema som Bibeln använder konsekvent från första bokstaven till den sista så är det dess varningar och kritik mot konceptet makt. [vii] Babels torn misslyckades för att människorna antog egna ambitioner i kontrast mot eller i avsaknad av Guds vilja, Samuelsböckerna[viii] förkastar kungadömen som något som kan vara till fördel för befolkningen och profeterna riktar ideligen sina svavelosande eder mot de med möjlighet att göra skillnad, men som av girighet och maktbegär väljer att agera i egenintresse utifrån sin upphöjda position. Jag skulle vilja hävda att Nya testamentets problematisering av rikedom inte handlar om att Gud vill att vi ska leva i en självförnekande askes utan att rikedom i en, av nödvändighet, ojämlik värld alltid kommer med en frestelse. Rikedom och överflöd orsakar makt över de som inte har densamma och som kristna behöver vi ha en oerhörd respekt för att inte säga fruktan inför alla former av maktpositioner. Vi bör, enligt NT:s lära, avsäga oss våra materiella ägodelar inte för att späka oss utan för att kunna stå fria inför Guds rike. Välståndet i sig är inget Gud fördömer, hur skulle Han som god Fader kunna neka oss någonting gott?[ix] Nej, uppmaningen till fattigdom och askes är till för att skydda oss mot något annat. Om man oreflekterat tillåter sig materiellt välstånd är risken stor att man snart befinner sig i Mammons tjänst, eller i någon annan av bekvämlighetens slavkontrakt, istället för i Herrens.
Därmed är det ett logiskt steg att förespråka sociala kommuniteter med gemensamt ägda tillgångar för alla kristna och även om jag vill vara den sista att förneka klosterlivets välsignelser så vill jag också vara den förste att hävda att det livet inte kan vara till för alla att ta del av. Även det asketiska livet har sina frestelser och sina demoner, att leva i gemensam fattigdom är ingalunda en befrielse från de utmaningar som alla former av samliv innebär. Att utan kallelse kastas in i ett påtvingat asketiskt liv kan leda till en förödelse likvärdig den att felaktigt hantera rikedomens utmaning. Kristendomen kan aldrig reduceras till en gnostisk lära som menar att allt i skapelsen är en vrångbild vi av nödvändighet måste lära oss att avstå från. Kristendomen handlar så mycket mer om att bruka skapelsen på rätt sätt och undvika att falla ner i perversioner och missbruk utav den. Vi är kallade till frihet, inte till slaveri.
Så vad ska de som står utan kommunitetens och askesens skydd mot makt egentligen göra? Hur ska vi tänka kring vår ekonomi och dagliga verksamhet? Det är slutligen här kapitalismen kommer in. Inte den statskapitalism som vårt nuvarande finansiella system bygger på, med centralstyrda fiatvalutor, företag som åtnjuter korporativa fördelar och massbeskattning av befolkningen (ett system vi kapitalister vanligen kallar för korporatism) utan som i de ekonomiska institutioner som formade förutsättningarna för den industriella revolutionen- nämligen enskilt ägande, fri handel byggt på ömsesidiga kontrakt och avsaknad av centrala tvångsåtgärder (bland andra). Denna form av ekonomisk ordning ligger mycket nära den syn på människan jag kan märka av i NT. Det är upp till den enskilda individen om denne vill ta emot Jesus som sin frälsare, det ligger på individen om den vill sträva efter att leva i helgelse, det är individen som kan välja att följa Lagen och vad den stipulerar. Att kollektivt forcera någon att vara god eller moralisk kan aldrig frälsa någon eller någonting. Varken individen, samhället eller världen. Men om vi själva ansvarar för våra ekonomiska beslut så är det också vi, var och en av oss, som kan använda våra talenter på bästa sätt, oavsett om vi aktivt vill arbeta för att fördubbla deras värde på marknaden eller passivt sätta in dem på banken..[x]
Därtill, genom att idka kapitalistisk ekonomi så blir ett annars ganska märkligt Jesu-ord begripligt, ”den som är störst bland er ska vara de andras tjänare.”[xi] Hur lyckas man med det på ett konkret och konsekvent sätt? Tja, det enda sättet att bli rik i en frivillig ekonomi är att erbjuda varor och tjänster som andra vill ha och har råd att tillskansa sig. De rikaste i en sådan ordning är de som klarar av den ödmjuka bedriften att betjäna flest av de fattiga och de med små marginaler.[xii] Frivillig kapitalism är den enda ekonomiska modell som framgångsrikt ökar allas välstånd utan att därmed aktivt försöka omstörta den världsordning som Gud inrättat. I denna modell finns också plats för kallelsen att leva i spartansk avskildhet, att för andras skull välja fattigdom- men i ett tänkt system där alla kristna tvingas avstå sina materiella tillgångar så förlorar vi de kallelser som går ut på att välsigna andra med sin rikedom och de som välsignats med en förmåga att skapa överflöd, såväl åt sig själv som till andra.
Avslutning
Den kristna tron bygger på en personlig kallelse. Den bryter mot tidigare föreställningar att Gud möter oss enbart i en kollektiv form. Var och en av oss kan svara ja och därmed ta ett eget ansvar inför Gud. Behovet av värdsliga makter, ordningar och andliga mellansteg finns inte längre- åtminstone inte för att möta Gud. I och med detta så behöver kyrkan, om den alls ska ha någon politisk ideologi, anamma en åskådning som tar avstånd från tanken på att stater och kollektiva, tvingande, system kan användas för att forma individen i en god andlig riktning. Den ideologi som erbjuder en sådan lösning, där individen sätts i fokus på ett sådant sätt att värdsliga makter blir oviktiga, för att inte säga helt irrelevanta, men som ändå ger rum för spartanska, kollektiva livsstilar är libertarianismen och särskilt i dess ultimata form genom så kallad anarkokapitalism. En konsekvent kyrka är alltså ingalunda socialistisk, ingalunda kristdemokratisk, utan anarkistisk i förhållande till världen och har inga problem med att hysa förtroende för en kapitalistisk ekonomisk modell. Egentligen är det inte så underligt, för som det står skrivet: ”Where the spirit of the lord is, there is liberty .[xiii]”
Därutöver, frågan är varför kristen etik handlar så mycket om altruism och att se sin nästas behov. Är det för att vi har ett uppdrag att transformera världens ordning och i utilitaristisk anda få jorden att fungera optimalt enligt vissa materiella kriterier? Vill kristendomen kort och gott förinta fattigdomen ur världen en gång för alla? Svaret på det torde vara nej. Jesus tillrättavisar en gång Judas för att han vill prioritera de fattiga över att behandla Jesu fötter med dyr, för att inte säga överflödigt lyxig, olja. ”De fattiga har ni alltid ibland er, men mig har ni inte alltid.”[iv] Anledningen till att de kristnas ansträngningar riktas till de fattiga är för att Jesus, vår Mästare, identifierar sig med dem [v]. När vi möter hungriga, nakna och fängslade människor så möter vi Herren själv. Vår kung. Då räcker det inte att slänga en pliktskyldig allmosa åt tiggaren i gathörnet, den kristnes reaktion behöver vara mycket mer radikal än så.
Politikens ramar räcker överhuvudtaget inte till i det här perspektivet. Även om vi bygger en altruistisk stat på demokratisk grund i syfte att omhänderta och se till de fattigas behov så kommer vi som kristna inte närmare vår kung för det. Att lägga den vördnad och respekt som vår Mästare kräver på någon sorts entreprenad, för andra att hantera, duger inte. Det är vår uppgift. Både som Kyrka och som enskilda troende. Demokratisk, statlig, socialism kan aldrig betraktas som kristen i sig själv.
Överlag behöver kyrkan hysa en starkare statskritik, en inbyggd statsskepticism, då kyrkans och statens roll inte kan vara tänkt att överlappa. Sant är att NT inte uppmanar att störta några regeringar och till och med i viss mån legitimerar överhetens roll [vi], men det gör inte att den är lämplig för kristna att engagera sig i eller på något sätt försvara. Finns det något tema som Bibeln använder konsekvent från första bokstaven till den sista så är det dess varningar och kritik mot konceptet makt. [vii] Babels torn misslyckades för att människorna antog egna ambitioner i kontrast mot eller i avsaknad av Guds vilja, Samuelsböckerna[viii] förkastar kungadömen som något som kan vara till fördel för befolkningen och profeterna riktar ideligen sina svavelosande eder mot de med möjlighet att göra skillnad, men som av girighet och maktbegär väljer att agera i egenintresse utifrån sin upphöjda position. Jag skulle vilja hävda att Nya testamentets problematisering av rikedom inte handlar om att Gud vill att vi ska leva i en självförnekande askes utan att rikedom i en, av nödvändighet, ojämlik värld alltid kommer med en frestelse. Rikedom och överflöd orsakar makt över de som inte har densamma och som kristna behöver vi ha en oerhörd respekt för att inte säga fruktan inför alla former av maktpositioner. Vi bör, enligt NT:s lära, avsäga oss våra materiella ägodelar inte för att späka oss utan för att kunna stå fria inför Guds rike. Välståndet i sig är inget Gud fördömer, hur skulle Han som god Fader kunna neka oss någonting gott?[ix] Nej, uppmaningen till fattigdom och askes är till för att skydda oss mot något annat. Om man oreflekterat tillåter sig materiellt välstånd är risken stor att man snart befinner sig i Mammons tjänst, eller i någon annan av bekvämlighetens slavkontrakt, istället för i Herrens.
Därmed är det ett logiskt steg att förespråka sociala kommuniteter med gemensamt ägda tillgångar för alla kristna och även om jag vill vara den sista att förneka klosterlivets välsignelser så vill jag också vara den förste att hävda att det livet inte kan vara till för alla att ta del av. Även det asketiska livet har sina frestelser och sina demoner, att leva i gemensam fattigdom är ingalunda en befrielse från de utmaningar som alla former av samliv innebär. Att utan kallelse kastas in i ett påtvingat asketiskt liv kan leda till en förödelse likvärdig den att felaktigt hantera rikedomens utmaning. Kristendomen kan aldrig reduceras till en gnostisk lära som menar att allt i skapelsen är en vrångbild vi av nödvändighet måste lära oss att avstå från. Kristendomen handlar så mycket mer om att bruka skapelsen på rätt sätt och undvika att falla ner i perversioner och missbruk utav den. Vi är kallade till frihet, inte till slaveri.
Så vad ska de som står utan kommunitetens och askesens skydd mot makt egentligen göra? Hur ska vi tänka kring vår ekonomi och dagliga verksamhet? Det är slutligen här kapitalismen kommer in. Inte den statskapitalism som vårt nuvarande finansiella system bygger på, med centralstyrda fiatvalutor, företag som åtnjuter korporativa fördelar och massbeskattning av befolkningen (ett system vi kapitalister vanligen kallar för korporatism) utan som i de ekonomiska institutioner som formade förutsättningarna för den industriella revolutionen- nämligen enskilt ägande, fri handel byggt på ömsesidiga kontrakt och avsaknad av centrala tvångsåtgärder (bland andra). Denna form av ekonomisk ordning ligger mycket nära den syn på människan jag kan märka av i NT. Det är upp till den enskilda individen om denne vill ta emot Jesus som sin frälsare, det ligger på individen om den vill sträva efter att leva i helgelse, det är individen som kan välja att följa Lagen och vad den stipulerar. Att kollektivt forcera någon att vara god eller moralisk kan aldrig frälsa någon eller någonting. Varken individen, samhället eller världen. Men om vi själva ansvarar för våra ekonomiska beslut så är det också vi, var och en av oss, som kan använda våra talenter på bästa sätt, oavsett om vi aktivt vill arbeta för att fördubbla deras värde på marknaden eller passivt sätta in dem på banken..[x]
Därtill, genom att idka kapitalistisk ekonomi så blir ett annars ganska märkligt Jesu-ord begripligt, ”den som är störst bland er ska vara de andras tjänare.”[xi] Hur lyckas man med det på ett konkret och konsekvent sätt? Tja, det enda sättet att bli rik i en frivillig ekonomi är att erbjuda varor och tjänster som andra vill ha och har råd att tillskansa sig. De rikaste i en sådan ordning är de som klarar av den ödmjuka bedriften att betjäna flest av de fattiga och de med små marginaler.[xii] Frivillig kapitalism är den enda ekonomiska modell som framgångsrikt ökar allas välstånd utan att därmed aktivt försöka omstörta den världsordning som Gud inrättat. I denna modell finns också plats för kallelsen att leva i spartansk avskildhet, att för andras skull välja fattigdom- men i ett tänkt system där alla kristna tvingas avstå sina materiella tillgångar så förlorar vi de kallelser som går ut på att välsigna andra med sin rikedom och de som välsignats med en förmåga att skapa överflöd, såväl åt sig själv som till andra.
Avslutning
Den kristna tron bygger på en personlig kallelse. Den bryter mot tidigare föreställningar att Gud möter oss enbart i en kollektiv form. Var och en av oss kan svara ja och därmed ta ett eget ansvar inför Gud. Behovet av värdsliga makter, ordningar och andliga mellansteg finns inte längre- åtminstone inte för att möta Gud. I och med detta så behöver kyrkan, om den alls ska ha någon politisk ideologi, anamma en åskådning som tar avstånd från tanken på att stater och kollektiva, tvingande, system kan användas för att forma individen i en god andlig riktning. Den ideologi som erbjuder en sådan lösning, där individen sätts i fokus på ett sådant sätt att värdsliga makter blir oviktiga, för att inte säga helt irrelevanta, men som ändå ger rum för spartanska, kollektiva livsstilar är libertarianismen och särskilt i dess ultimata form genom så kallad anarkokapitalism. En konsekvent kyrka är alltså ingalunda socialistisk, ingalunda kristdemokratisk, utan anarkistisk i förhållande till världen och har inga problem med att hysa förtroende för en kapitalistisk ekonomisk modell. Egentligen är det inte så underligt, för som det står skrivet: ”Where the spirit of the lord is, there is liberty .[xiii]”
[i] ex Matt
6:19-20
[ii] Luk
18:22
[iii] Apg
2:45
[iv] Joh
12:7
[v] Matt
25:40
[vi] Rom
13:1
[vii] 1 Mos
11:1
[viii] 1 Sam
kap 8
[ix] Matt
7:11
[x]
Alludering till liknelsen om den bortreste köpmannen. Återfinns bl. a i Matt
25:14-30
[xi] Matt
23:11
[xii] För
vidare läsning på svenska hänvisas till antologin om Mises:”Medelvägens
motståndare”, red Kurt Wickman.
[xiii] 2 kor
3:17 (engelska för den svenska versionen var så torftig..)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar