Inte
sällan är det ganska frustrerande att våra idéer om libertarianism och
frihetlig anarkism är så impopulära, att så få förstår vitsen med dem och hur
de istället svärmar kring destruktiva och logiskt ofullständiga ideologier.
Libertarianism handlar ju i grunden bara om att vara snäll, inte sant? På ett
personligt plan är det inget konstigt alls med påståenden som att vi inte borde
stjäla, mörda och tvinga varandra till någonting, men när det tas upp till en
samhällsnivå så blir samma principer plötsligt absurda och utopiska.
Lite märkligt, kan man tycka.
Nåväl. Det folk allt som oftast har som invändning är att alla människor inte alls vill vara snälla. Det finns de som trots
en genomsnittlig uppfostran väljer att gå igenom livet med syftet att manipulera
och utnyttja sina medmänniskor. Som inte tvekar med att bryta regler och
konventioner om det kan främja deras syften. Det finns människor som kort och
gott är själviska.
För att kunna kontra dem, säger man, så behöver vi ett samhälle som kan sätta
hårt mot hårt. För att bemöta de individer som skrupellöst är beredda att göra
vad som helst så krävs ett styre som håller alla individer nere på mattan inom
de områden där ordningens bevarande kräver disciplin och laglydnad från sina
deltagare. De som då sticker upp trynet har bevisat sin lömskhet och förtjänar då
att tryckas till. Den som inte spelar med i spelet ska inte vara med och då är
det väl att vi ha en stark stat som kan ha förmågan att separera oss ifrån dem.
Så långt allt väl, möjligen, men tanken missar några avgörande faktorer. Dessa
människor, ormarna, ulvarna i fårakläder, psykopaterna (även hatat barn har
visst många namn) kännetecknas inte främst på att de är mer våldsamma än oss
andra utan just på att de inte bryr sig om några givna regler, vilka de än är.
De struntar i systemet vi sätter upp för att försöka kontrollera dem och kan istället
använda sig av det för att göra det som vi fruktar ifrån dem- manipulera och
utnyttja oss för egen vinning. Ju starkare system desto större blir deras egen
styrka när de väl satt sig i en maktposition. System skyddar inte från
omoraliska människor utan sätter bara upp ramarna, spelreglerna för hur dessa
människor ska agera för att lyckas.
Vad värre är tycks det mig, är att etatistiskt tänkande skapar en falsk
trygghet. Om vi förlänar uppgiften till någon annan att säkra vår trygghet och
urskilja de som vill ont ibland oss så tänker vi, mer eller mindre medvetet,
att vi själva inte behöver göra någonting. Vi slappnar av. Det är där den
verkliga faran finns vad gäller denna typ av människor. Som sagt, det spelar
ingen roll vilket system vi bygger upp, vilket system vi förordar- det kommer
alltid kunna finnas människor som inte har några problem med att bryta mot
givna regler och förutsättningar. System skyddar som sagt inte, utan det är vi
själva, var och en av oss, som alltid behöver vara förberedda på de faror som
finns där vi försöker leva våra liv. Mänskliga eller i annan form. Om vi ger
bort rätten - och plikten - att försvara liv, lem och det vi håller kärt till
någon annan så mister vi kontrollen i vår vardag. Vi förlorar en del av vårt
omdöme, vi gör oss mindre uppmärksamma och bit för vi bit så förlorar vi det
som utgör vår frihet.
*
Libertarianism handlar inte så mycket om snällhet som om ansvar. Det är upp
till dig att bygga ditt liv och ditt välstånd, det är upp till dig att forma
ett samhälle som ser ut så som du önskar. Saknar du något så ligger det på dig
att se till att det hamnar i din ägo, ser du ett problem så är det du som
behöver lösa det. Att missa det, eller att föraktfullt fnysa att det är
principer enbart till för de starka, och istället lägga alla dina ideal och
farhågor i händerna på någon annan kommer göra dig handikappad och blind. Snart
nog är det inte längre du som definierar verkligheten för dig själv, utan du får
lyssna till det som politikerna, vetenskapsmännen, eller prästerna säger. Bit
för bit tas världen ifrån dig. Den förklaras vara otrygg, farlig, ond. Du
riskerar dessutom att snart deklareras som onödig. Du behövs inte i världsekonomin,
staten klarar av att existera utan dig, vem skulle egentligen sakna dig? Tvärtom
kan du bli en börda. En fara för dina medmänniskor liksom för miljön eller något annat omistligt. Och du
kan inte svara, för allt du äger och har, all din existens förutsättningar har
du redan lagt till någon annan att ta hand om. Du behövs inte.
Libertarianismen är egentligen inget annat än ett uppror mot alla sådana
utsagor. Om du lever så är du också kung och makthavare över ditt eget liv. Det
är du som definierar vem du är och varför du är här. Inte dem. Det sägs inte till dig för att du ska bli naiv och tro att
Utopia finns bakom nästa krök utan för att du själv ska bli vaksam över de som
hotar din existens och din frihet. De är fler än du tror, men det är också när
du axlar ansvaret över det som är du som du får chansen att verkligen börja
leva. Det är när man förstår förutsättningarna, när man ser fienden och när man för
första gången får syn på sig själv utanför alla andras idéer om vem man bör
vara som man verkligen kan tala om frihet.
Och libertarianismen, den handlar egentligen inte om något annat än frihet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar