Gudarna återvänder?

I mitt hörn av internet så börjar en mycket specifik diskussion ta form och jag vill här försöka kristallisera ut ett par tankar som vaknar hos mig när jag hör denna diskussion ta fart. 

Det samtalet cirkulerar kring är termen pattern, eller mönster som får bli det vi använder på svenska. Att verkligheten består av mönster på ett sätt som den materialistiska världsbilden inte klarar av att erkänna. Enligt materialismen så består världen av olika typer av objekt. Från galaxer ner till atomer så är existensen uppbyggd av dessa separata byggstenar som vi kan  observera, dissikera och på allsköns andra sätt studera för att sedan bygga upp teorier som hjälper oss att uppnå våra mål. Medvetande är något som inte ingår i denna modell och som är ett mysterium som i hög grad kan hävdas vara illusorisk, det finns egentligen inte där och är inte relevant när vi tittar på existensen i stort. 

Materialismen har varit nyttig, den har varit extremt framgångsrik och har gjort landvinningar som saknar motstycke i historien. Under materialismens paradigm har vi åkt till månen, under materialismens paradigm blev vi sju miljarder människor på jorden. Materialismen gjorde att vi vann. Ändå verkar den inte stämma. 

Modern vetenskap är konstig. Jag är ingen vetenskapsman och kan bara tolka ytligt det jag hör från rapporterna som kommer från dess håll, men det som verkar uppdagas nu är att det inte är medvetandet som är av illusorisk natur utan faktiskt objekten i sig själva. Galaxerna, kropparna och atomerna finns inte därute om de inte först filtreras via medvetandets gränssnitt. Det är gränssnittet som skapar världen som vi känner till den och det är via gränssnittet vi interagerar med Verkligheten som är grunden för alla fenomen, men det är ett misstag att tro att fenomenen i sig själva är detsamma som denna, faktiska, verklighet som vi försöker nå fram till. 

Allt detta är relevant för det fält jag faktiskt behärskar någorlunda: Religion. 

I mitt hörn av internet så har ett konsensus börjat formas kring att religion är vår äldsta, och därför bästa, verktygslåda för att relatera till verkligheten. Det som med tiden upphöjs till religiösa strukturer är olika former av filter där alla verklighetens nivåer kan kondenseras och förstås av enskilda mänskliga individer. Det mesta av riter, liturgier och sedvänjor är sådant som inte appellerar direkt till ett rationellt förnuft, men när de förstås i ljuset av årtusenden av mänskliga ageranden, misstag och triumfer så går det att se varför de ser ut på de sätt de gör. Religionen blir ett gränssnitt i sig självt som ett mänskligt medvetande kan använda både för att förstå sig själv, sitt eget gränssnitt och den värld som upplevs vara utanför. 

Och det är någonstans här som mönster kommer in. 

Det som går att observera, i ens egna direkta upplevelse, är att verkligheten på olika sätt är cykliskt formad. Dagar, år, släktled, vad du vill, går alla in i varandra i en slags avancerad rytm som bygger upp den verklighet som vi som enskilda individer sedan kan agera i. Dessa rytmer, dessa cykler bygger fram mönster som sedan går att göra olika former av tolkningar av. Vissa av dessa tolkningar blir framgångsrika, andra klingar snabbt av. Memer formas, möter varandra, befruktar eller bekämpar varandra och lever vidare hos oss människor i olika former. Religioner kan alltså förstås som memkomplex som överlevt tidens tand bättre än några andra. 

Det memkomplex som vi i väst främst relaterar till är den Judeo- kristna. Denna religion är tämligen säregen redan i sin tidiga förlaga, hos judarna och Gamla Testamentet. Det denna tradition försökte göra var att identifiera det "högsta av mönster" som verkligheten består av och begränsa sig till att enbart ge detta mönster titeln Gud. Allt annat, som deras hedniska tidevarv gav titeln gud eller gudar behövde de därefter förkasta. Inte så att de helt förnekade deras existenser, men titeln Gud började betyda något som dessa inte förtjänade att bära. Den uppmärksamhet, hängivenhet och tillgivenhet, som det upphöjda mönster man började identifiera var något man inte kunde ge till något annat. Planeter, naturfenomen, instinkter uppstod från Det Upphöjda Mönstret och även om de såklart fanns i ens upplevelse så var de väsensskilda från den realitet som Det Upphöjda Mönstret ägde. Gud var sin egen och var helig i relation till det som fanns i skapelsen.

Allt detta är att beskriva monoteism i andra ordalag och vi i väst har levt i en monoteistisk världsbild i 2000 år. Det som hänt är att gudarna försvunnit helt. Även om Bibeln och den judeo-kristna traditionen är starkt skeptisk till gudar så vill, eller kan, traditionen inte förneka konceptet helt. Änglar, andemakter, "furstendömen" är fortfarande i spel i denna tradition, men det har blivit svårt att placera var deras existens egentligen ligger. Vad är en ängel, eller demon, egentligen? När materialismen tog över dog de helt, de fick knappt ens vara illusoriska element annat än hos de sinnessjuka. 

Och än en gång så återvänder vi till mönster. 

Om allt är mönster, i meningen att allt kan härledas från Det Upphöjda Mönstret som med monotetistisk terminologi är Evigt, Allsmäktigt och Allomfattande, så är vi också mönster.

En människa, ett mänskligt medvetande, är ett mönster som uppstått ur det Upphöjda och om vi förstår oss på det här sättet så går det att se på vårt agerande och vår upplevelse på ett helt annat sätt än vad som är brukligt. 

Vi är nämligen inga isolerade öar. Som mönster äger vi inte objektens tidigare egenskaper av att i någon mening vara isolerade från varandra, utan allting interagerar och går in i varandra. Som mönster är vi härledda från våra föräldrar, från vår kultur, från vår själva arts historia och förutsättningar. Det vi agerar ut är inte Simons eller Jonathans idéer om verkligheten utan närmast alltid betydligt äldre, större mönster som får sin specifika accent i våra individuella uttryck. Vi är våra föräldrar, vi är vår kultur, vi är mänskligheten, eller snarare: våra föräldrar, vår kultur, vår art finns alltid i oss och det är de som syns när vi agerar ut vårt eget specifika mönster. 

Förstår ni var gudarna kommer in? Ett annat sätt att förstå begreppet gud är genom "ursprung". Monoteismen säger att det finns bara en "Gud" för det finns bara ett ultimat ursprung till verkligheten som vi lever i och detta må vara sant på en metafysisk nivå, men i vår fenomenologiska version av verklighet så vet vi att det finns ursprung av alla möjliga slag och sorter. Gudar finns dem? Mitt svar blir ja. 

För ni förstår. Om vårt specifika, individuella mönster är medvetet, om Simon och Jonathan är medvetna mönster, så finns det ingenting som säger att de högre mönstren inte kan vara medvetna på ett liknande sätt som vi är. 

Mitt hörn av internet har sen länge bevisat att jultomten existerar och på samma sätt som att han inte är förkroppsligad, men lever ut sitt väsen genom våra kroppar när vi interagerar med i samma anda som jultomten så kan alla dessa högre, avancerade mönster ta sin boning i oss när vi agerar i deras anda. Moder Svea lever ut sig själv i oss när vi talar svenska utomlands eller firar midsommar, Oden när man firar midvinterblot och så vidare och så vidare. 

Som kristen så anser jag fortfarande att det finns en poäng i att ge Det Upphöjda Mönstret en särskild hängivenhet och fokus, men "gudar" är faktiskt bara ett ord. När vi ser memkomplex, kulturer på olika nivåer, mötas, debatteras och ibland slåss mot varandra ser vi i min mening gudar som agerar ut sitt väsen genom oss. För den som varit ideologiskt engagerad är det här ibland skrämmande tydligt - människor agerar ofta inte efter eget huvud utan i en ideologisk besatthet - och jag tror att även i ens individuella liv så är det användbart att se och observera de mönster som agerar ut sig själva om så bara i våra egna medvetanden. Dessa mönster lever vill jag hävda och har en reell agens precis som oss själva. Vilka mönster, vilka gudar, kan vi bryta med och vägra tillträde till våra liv och vilka, mer sympatiska och välgörande, kan vi bjuda in och interagera mer med?

Vår värld är så förvirrad just nu. Vi har nått materialismens gräns på många sätt och kan samtidigt inte hoppa tillbaka till en religiös förståelse som fanns innan dess intåg. Kanske kan "mönstrenas gudar" hjälpa oss med övergången.   

#Metoo och ännu ett försök att prata om kvinnor

#Metoo gör mig arg. Varje gång jag ser någon post på temat så blir jag närmast stingslig. Det är inte bara auran av offermentalitet, utsuddandet av gränser mellan reella sexuella kränkningar och klumpigt socialt samspel och det sorgliga faktum att den enda typ av män som skulle kunna tänkas ta till sig av kampanjens budskap har så låg självkänsla att de aldrig i världen skulle klara av att göra minsta lilla mot en kvinna, varken substantiellt gott eller reellt ont. Hela kampanjen är en ekokammare av Guds nåde och ett plågsamt slag i luften för de reella problem som finns vad gäller sexuella övergrepp.

Det som slår mig hårdast när det kommer till kampanjen är dock dess aura av total okunnighet och förvirring. Vi verkar inte längre alls förstå vad vi pratar om när det kommer till manligt och kvinnligt och resultatet av det blir närmast parodiskt i ljuset av ett sådant här spektakel. Jag är en okunnig, ung man och jag vill ogärna uttala mig om sådant jag inte anser mig förstå fullt ut. Jag har dessutom redan försökt lägga ut mina tankar om kön och dess roller, men ingen säger något i klartext om dessa frågor längre och det håller så smått på att göra mig tokig.

Kvinnor verkar inte längre förstå vad de är för någonting. De verkar inte inse att de genom sin blotta existens som könsvarelser har ett extremt stort värde och att detta värde är synligt genom deras fysiska uppenbarelse. Det må vara så uppenbart så att det inte borde behöva sägas, men som sagt, ingen pratar om det här längre förutom de som som ljuger så: Kvinnor står för liv, de står för framtiden, varenda kvinnlig individ har inom sig allt som är värt att leva för och sträva efter och allt det signaleras i symfoniformat i en ung kvinnas sensuella skönhet. Att se unga, oskyddade kvinnor är för en könsmogen man som att se diamanter eller ädelstenar vandra förbi. Alla signaler inom männen kommer att säga åt honom att försöka plocka åt sig det han kan, på det sätt situationen tillåter. Att förneka att det förhåller sig så är att försöka glömma bort vilka sorts varelser vi är under vårt kulturella beteende.

För såhär är det vad jag kan förstå: Att kvinnor i våra västerländska samhällen inte behöver ständigt, aktivt beskydd av fäder, bröder och äkta män beror på att vår typ av civilisation - vår metafader - har byggt fram en kultur och normer som ser till att skydda alla kvinnor oaktat släkttillhörighet eller kultursfär. Västerländska män ser till att både lägga band på sig själva och försöka skydda andra kvinnors särskilda värde oavsett om de har en koppling till dem eller inte. Detta görs inte per automatik utan av en ganska stor ansträngning, medveten eller omedveten, av männen eftersom dess naturliga instinkt vid ett möte med en oskyddad främmande kvinna oundvikligen är att utnyttja det värde som hon besitter så mycket som det är möjligt utan att någon med starkare anspråk på kvinnan hindrar honom. Om du som man skulle förneka att det är så, så är det enbart för att du är så genomciviliserad att du är glömt vem du faktiskt är under all kulturell fernissa. Om du som kvinna inte känner igen den här bilden eller tycker rentav att den är för skrämmande för att kunna vara sann så.. well...

Jag har sagt det förr på denna plats. Det jag hatar med moderniteten och dess förrädiska statsskick är inte att den skulle vara förtryckande eller orsaka mer lidande än andra epoker utan det jag ständigt vämjs över är dess vedervärdiga lögner och förmåga att placera modernitetens människor i en kontext som är så långt från verkligheten att vi till slut lever helt avskild från den. #Metoo- kampanjen illustrerar detta väldigt väl. Den pekar på en syn på människan där män och kvinnor är samma typ av liberala, sekulära varelser och där de förra utmärker sig genom att vara betydligt mer aggressiva, farliga och ja onda. Världen, samhället och Människan skulle vara betydligt mer lätthanterlig om allt av mannens egenskaper slätades ut  och kvar lämnades än en mer sekulär, neutral form av.. humanoid.

I själva verket är män och kvinnor inte samma typ av varelser. Andligt sett har vi diametralt olika uppbyggnad, meningar och även uppdrag. Vi är inte några neutralt skapade tingestar som kan programmeras att fungera på ett önskat vis i en given demokratisk, liberal riktning utan redan i vår givna karaktär som män och kvinnor så finns ett sätt att vara och agera på som behöver förstås separat för att överhuvudtaget kunna bli begripligt. Görs inte detta hamnar man till slut i situationen att man tror att jämställdhet är möjlig, ja att det överhuvudtaget ens är önskvärt. Förstå en sak, män och kvinnor har båda ett outsägligt stort värde, men det kan aldrig någonsin jämföras. Sättet dagens diskurs blandar ihop begreppen män, kvinnor, manlighet, kvinnlighet, maskulinitet och femininitet utan att verka ha minsta koll på hur orden bör föstås gör närmast fysiskt ont i mig, men jag tror inte vi kommer se en vändning snart. Moderniteten vill inte förstå. Moderniteten vill inte ha med verkligheten att göra, för då blir den strax tvungen att vika hädan..

#Metoo- kampanjen ska någonstans också handla om reella sexuella övergrepp och sådana är, oaktat mäns instinkter, självfallet oacceptabla oavsett sammanhang och kontext, men också här gäller en princip sm är viktigt att minnas i alla ideologiska sammanhang. Det du upplever som fel, övertramp och rena övergrepp måste du själv agera emot och bekämpa för att beteendet eller fenomenet ska försvinna. Facebook-kampanjer hjälper föga, vill du se riktig förändring i ditt liv behöver du själv se över ditt beteende så du kan undvika att bli ett offer så långt det är möjligt och i övriga fall se till att mota ondskan i grind med ren och skär vapenmakt.

Något annat alternativ finns inte. Vare sig för män eller kvinnor. 

Berättelser om mening

Livet är fyllt av berättelser.

En himla klyscha, det inser jag, men på senare tid har den sentensen gett mig en hel del insikter. Tidigare på bloggen har jag argumenterat för vikten av att vi lever i en reell verklighet. Vi kan aldrig bevisa att så är fallet, men om så inte är, så är våra respektive upplevelser av existensen enbart vackra drömmar som illusoriskt råkar korrelera med varandra. Att prata om vad som stämmer, argumentera om Guds existens eller oroa sig över någonting överhuvudtaget är att se som komplett slöseri med tid. Dröm på istället, njut så mycket du kan om du vägrar acceptera verkligheten.

Nej, en sådan existerar oundvikligen, men det är fortsatt så att vi inte kan veta särskilt mycket om den. Vårt mänskliga perspektiv är oerhört begränsat. Vi vet mycket, men i jämförelse med universums, kosmos storlek, komplexitet och djup så skrapar vi bara på ytan av den mängd kunskap som torde finnas tillgänglig. Vi gör ändock vårt bästa. Våra hjärnor arbetar febrilt med att bygga upp en modell av verkligheten som ska fungera tillräckligt väl för att vi ska kunna agera i den. Av ett ändlöst antal datapunkter filtrerar, sorterar (samt även hittar på några egna) den fram en struktur som fungerar såpass effektivt att vi inte behöver anstränga oss särskilt mycket för att uppfatta en normalitet. När vi samtalar med andra i denna verklighetsmodell verkar det mesta stämma överens. Vi ser mönster, kan skönja logik och en slags koherens där allting verkar ha sin funktionella plats. Det är dock fortfarande en modell av verkligheten. En berättelse våra hjärnor formulerar för att vi inte ska bli såpass passiva att vi inte klarar av att leva. Vår uppfattningen av verkligheten är frankt sagt bara en saga, hur den ser ut egentligen har vi inte förmåga att föreställa oss.

Samma sak går att säga om våra personligheter. Du har troligen en ganska bestämd uppfattning om vem du är. Vilka fenomen, händelser och levnadsmönster som konstituerar hur just du fungerar, liksom de aspekter i livet som inte är en del av din personlighet. Likafullt består du av en hopplöst stor mängd aspekter och datapunkter. Det finns inte en chans att överblicka all den information som existerar i din kropp, alla intryck du tar in under en dag och allt annat som pågår i det som vi för enkelhetens skull väljer att kalla du. Även här arbetar din hjärna och ditt sociala sammanhang febrilt för att filtrera, sortera och skapa fram någonting som vi kan sammanfatta som din personliga identitet. Vem du egentligen är går inte att säga eftersom mängden information om dig som finns i den där Verkligheten vi ändå inte har koll på vad det är för något närmar sig det oändliga. Vi berättar en historia om Dig, en saga. Hurvida den är sann i ett större perspektiv spelar ingen större roll. Om berättelsen hjälper dig att förstå hur du ska agera i den här världen och ditt sociala sammanhang att hantera dig utan att behandla dig alltför illa är det gott nog.

Så kommer vi till Gud och det gudomliga. Ibland förkastas Gud med argumentet att allt om honom ändå är påhittat av människor. Människan uppfann Gud säger man och skrattar förnumstigt.

Jaha? Vad spelar det egentligen för roll om så råkar vara fallet?

Även på här planet är det så att vi närmar oss någonting som vi inte klarar av att hantera. Finns det immatriella ting i vår existensuppfattning? Antagligen. Vi kan prata om saker som Sanning, Kärlek, Skönhet och ett antal andra abstrakta dygder och lastfulla beteenden. Hur ska vi hantera dessa ting egentligen? Kanske, möjligen, genom att berätta historier. Människan möter någonting för henne okänt och svårbegripligt i sin upplevelse av existensen och för att hantera detta börjar hon att berätta fantastiska historier. Berättelser om gudomar, himlar och allt möjligt som får plats i dessa rymder. Dessa berättelser, sagor, bygger inte på luft utan dess stoft är hämtat från allt det hon möter i verkligheten, men som inte går att konstruera på ett vis som ger resonans varken i den enkla verkligheten eller på det mellanmänskliga planet. Människan möter något som för henne är övernaturligt och för att kunna hantera dessa ting och agera i deras upplevda sfär så filtrerar, sorterar och skapar hon fram det vi skulle kunna kalla för den andliga dimensionen.

Det andliga är därför inte hittepå. Allting som existerar i den andliga sfären har sin bas i vår upplevelse av vad existensen innebär, men vi kan som människor inte se exakt hur komplex och fantastisk Verkligheten är och vi skapar därmed historier, berättelser, sagor som kanske inte har hela sanningen i sig själva, men som ändå är tillräckligt baserade i något verkligt existerande för att kunna vara funktionella.

Den fråga jag kan ställa till de som helt negligerar religion, Gud och det andliga är varför man accepterar sagorna om en fysisk verklighet, sagorna om sin personlighet, men helt förkastar de som som handlar om vad som gör det mänskliga livet värt att leva. Andlighet handlar så som jag ser det om att utforska mening och vad detta begrepp egentligen har att säga oss i våra försök att forma en vardag. För mig är det något som måste vara det mest essentiella av allt, hur sagolik denna aspekt av livet än sedan måste vara. Det är denna aspekt av livet som får mig engagerad, som får mig att orka ta mig över fysiska hinder eller ger mig styrkan att besegra min stundom tunga, ömklig självbild. Vetskapen om att det andliga finns där, om så bara i formen av sagor, och den karta över min verklighet som denna dimenson skänker mig sätter mig i rörelse, aktiverar mig på ett sådant sätt att jag i slutändan kan se mig själv förflytta berg, och gör det tillochmed till en inte särskilt svår sysselsättning...

Jag kan inte för mitt liv förstå varför en sådan dimension skulle vara något man inte vill ha i sitt liv.

Politisk korrekthet och klickraketer

Ojsan. 

Jag slängde iväg en avhyvling till mina gamla förebilder Filip och Fredrik angående det oerhört pinsamma grälet om Paolo Robertos sexskämt. Jag gjorde det mest för att få det ur världen och så att i alla fall någon fick påpekat offentligt hur märkligt det är att höra en sådan puritan attityd komma just ifrån dem, mycket större var inte min tanke med texten. Något hände dock och ett, tu, tre så var texten en av Frihetligts största klickraketer någonsin.

Först blev jag förvånad, men sen insåg jag att det starka gensvaret på texten i mycket beror på den tröttnad som finns därute i stugorna på just den här överlägsna attityden som kommer från alla typer av eliter. Folk har blivit less på deras apspel och världsfrånvända beteenden. När Filip hävdar att en fräckis på instagram i förlängningen leder till våldtäkt så är det uppenbart från alla att han på ett plan bara spelar teater. Ingen tror egentligen på det där och särskilt inte en veritabel snuskhummer som Filip. Det är godhetssignalering, en PK-markering och allting annat än något som ens är i närheten av att kunna kallas för ett genuint beteende.

PK och politisk korrekthet ja.

Den kritik jag kunde snappa upp i flödet byggde just på användandet av den termen. Någon kommentar ifrågasatte varför ett sådant ”brunt” ord användes av förment frihetliga personer och om vi begrep vad ordet egentligen kan tänkas stå för. Jag har själv faktiskt länge varit brydd över ordet. När jag först stötte på det så fanns det för mig en verkligt god aura över det. Det var ett begrepp som ville inkapsla en godhetssträvan i ens politiska åsikter, en vilja att gå en extra mil för sin nästa, ja att se sin nästa även på de platser där andra inte ser någonting alls. Att det sedan omvandlades till ett skällsord berodde på att ”rasister” och andra onda krafter ville förlöjliga denna hedervärda strävan när de själva inte ville ta sig an den.

Det är dock inte riktigt så. Politisk korrekthet och den svenska åsiktskorridoren bygger inte på några statiska, verkliga åsikter. Det är inte en given moral transformerad till en politisk ideologi. I så fall hade det gått att ta en diskussion med de människor som företräder hållningen, de hade kunnat hänvisa till böcker, tänkare eller en större tanketradition och vi hade kunnat diskutera dessa istället för ett diffust PK-begrepp.

Istället är politisk korrekthet en attityd, ett distinkt beteende som bygger på att ständigt ta hänsyn till vad andra tycker och tänker och hur de skulle se på en om man gör på det ena eller andra sättet. Att vara PK är att inte lita på sina egna värderingar, sin egen moral och värdet på sina egna åsikter i en sådan grad att allt man gör måste genomlysas och godkännas av andra innan det blir acceptabelt, även för en själv. Att vara PK är för de flesta människor att bli en ideologiserad hycklare. Man bottnar egentligen inte i det man försöker stå för öppet, men man känner sig tvungen eftersom det är viktigare att bli accepterad och omtyckt än att vara ärlig mot sig själv och det man egentligen vill stå för.

Det är därför det gör mig så väldigt glad att reaktionen blir så stark när någon pekar ut hur naken PK-eliten egentligen är. Alla ser tämligen enkelt  hur tunn deras moraliska fernissa är, men när det samtidigt är så vackert och viktigt att vara god på så är det lättare för de flesta att hålla tyst. Det är enklare att låta kändisarna lulla runt i sin godhetsbubbla ett tag till, de är ändå så pass berusade av sin egen viktighet att de inte skulle klara av att lyssna på kritiska röster.

Utanför bubblan så fortsätter verkligheten att fungera som den alltid gjort. Verkligheten kan inte vara PK eftersom hyckleri bestraffas stenhårt när det påträffas. Vill du vara god, vilket såklart är hedervärt, så är det viktigare att du ser till att agera som en god person än att du filar på ditt offentliga tyckande. Det är viktigare att du fokuserar på din egen person och vad du kan göra i din reella närhet än att basunera ut åsikter till halva världen, särskilt om de tvunget ska vara riktade mot hur någon annan lever sitt liv. Godhet, och alla andra ideal, är till för att förkroppsligas och dag för dag manifesteras av att man lever ut dem. Att ha dem som åsikter, särskilt när de är för svåra för en själv att leva ut, är enbart korkat och det är enbart människor indränkta i politisk korrekthet som skulle klara av att komma på tanken att göra på det viset.

Sådana människor som Filip och Fredrik, tydligen. 

Bortom politiken

Det är möjligt att prata om libertarianism utan att behöva snärja in sig i de politiska termerna och dess fält av nollsummespel, stater och vämjeliga regleringar. Att prata om libertarianism på den nivån skapar bara fiender. Folk ser all form av politisk förändring som ett hot och går på defensiven, med den undermedvetna vetskapen om att politik alltid är ett krig och att den som vill se en förändring oftast gör det med egen vinning i blicken. I ett politiskt perspektiv så är libertarianismen oerhört farlig och måste motarbetas på alla tänkbara sätt. Ingen, förutom de som redan gett upp om politiken, kommer vara beredda att lyssna på dig om du försöker skrika mot den tegelvägg som är ett politiskt samtal av idag.

Som jag ser det så är libertarianismen, och självfallet anarkin, inriktad på en enda sak: Självägande, och att se och förstå konsekvenserna som kommer av att ta det begreppet på allvar. Egentligen så behöver libertarianismen inte relatera till stater, skatter och allt vad det är eftersom effekterna av att söka äga sig själv uppstår i så många andra sammanhang än mot enbart en abstrakt auktoritär entitet, så som staten. På ett sätt är hela livet inriktad på denna fråga: Vi är placerade i existensen utom vår vilja och vi är på väg mot en destination vi aldrig med säkerhet kan veta särskilt mycket om. I den situationen har vi ett val- vi kan antingen se oss själva som ett offer för omständigheterna och skylla alla våra misstag och olyckor på livets obegriplighet, Guds sadistiska tendenser eller vad som helst annat. Eller så kan vi välja att försöka göra anspråk på, ta makten över det som är vårt liv.

Att oavsett hur ens liv ser ut och vilka förutsättningar vi börjar med, oavsett vilka talenter vi har till hands, så har vi som individer möjligheten att göra vad vi vill med det som getts till oss. Och det är så lätt att välja att kapsla in sig själv i systemet. Oavsett om det handlar om en tro på en rigorös och maktfullkomlig andlighet, en stat som svällt över alla rimliga breddar eller ett socialt normsystem som tagit på sig att styra över alla relevanta beslut så är det oerhört enkelt att som individ ge upp sin autonomi och låta systemet ta över. Om man bara gör som alla andra har sagt åt en att agera så finns det ingen som kan anklaga en för ens handlingar. När saker går åt skogen så är det systemets fel, aldrig mitt eget.

Som kristen är det min övertygelse att det var det här synsättet Jesus kom för att slå sönder. Efter honom så är det inte längre möjligt att tro att präster, kungar, lagböcker eller någon annan skulle kunna rädda en så länge man bara ger upp sitt eget ansvar över det liv som man fått. Det Kristus skapar är möjligheten till en personlig relation mellan individen och det gudomliga, en relation som jag tänker inte främst ska tolkas på ett interagerande plan utan snarare rent kontraktsmässigt. Nu är det inte längre de olika systemen som har det främsta ansvaret att uppbringa en balans mellan det mänskliga och det gudomliga utan individen själv. Det är hon som blir älskad och får Kärleken som gåva och det är också hon som får uppdraget att ge det vidare. Inte kejsarna, kungarna, eller något prästerskap utan varje individ med förmågan att höra vad budskapet egentligen säger. Varje person som inte nöjer sig med att följa strömmen, systemets mönster och att anpassa sig efter minsta motståndets lag har fått uppgiften att själv förstå vem Gud är, vad denne Gud vill med ens liv och sedan att efter bästa förmåga leva ut den visionen.

Inget säger att en sådan livsinställning kommer vara särskilt enkel och vi behöver våra system för att förstå vår verklighet och för att kunna orientera oss i den, men för den som ser sig som kristen- och även libertarian- så tror jag det är en absolut nödvändighet att hitta nyckeln till sitt självägandeskap. Det går inte att älska sin nästa utan att först älska sig själv, det går inte att ge utan att först känna till sina tillgångar och dess sanna värde. Det är inte heller möjligt att följa sin mästare om man inte först har lärt sig att gå. Så länge man är uppbunden till vad diverse system och mänskliga auktoriteter dikterar att livet och ens mänsklighet handlar om så tror jag det är svårt att förstå vad kärlek, och särskilt Guds version, egentligen går ut på. Om man lever sitt liv utifrån plikter och krav så är det inte möjligt att fullt ut acceptera och ge vidare de gåvor som Gud har berett för en. Tvärtom är det så lätt att de istället blir till förbannelser och bördor. Så som jag har fått uppleva det är det först när man fullt ut erövrat rätten till sitt liv som det är möjligt att lika fullt ut, medvetet och med öppna klara ögon, ge det vidare till någon annan.

Likadant med kärlek och godhet. Att lyckas följa moraliska regelkoder är inte godhet, att fullgöra sina plikter på kommando är inte kärlek. Dessa begrepp vinner man när möjligheten att göra annat finns, men att man i den friheten ändå väljer att göra det som i sanning är gott och kärleksfullt. Utan friheten, ingen kärlek. Utan kärleken, ingen större mening med att vara människa.

Poängen med denna kanske något oklara utläggning är att människans behov av frihet och mänskliga relationers beroende av frihet är så grundläggande att den politiska dimensionen närmast fördunklar förståelsen av idealen snarare än att den får någonting att klarna. Den vida betydelsen av att äga sig själv och att vara satt i rörelse hittar man inte i politiska diskussioner.

För att komma dit så tror jag snarare att ett samtal om Gud gör att man kommer betydligt närmare...

Recension: Hair the musical (Göteborgsoperan)

Jag får säga med en gång att min upplevelse av Göteborgsoperans uppsättning av Hair hade varit en aning annorlunda, för att uttrycka det milt, om jag hade haft en bättre förförståelse om vad musikalen i fråga egentligen var för någonting. Jag visste att handlingen skulle cirkulera kring 60-talets hippiekultur med allt vad det innebär, men jag hade fått för mig att, tja, att det skulle vara en vanlig musikal, kort sagt.

Inte riktigt så. När publiken kommer in i salongen så möts vi av ensemblen. Eller ja, först tror man att stället har invaderats av odrägliga tonårsslynglar. Överallt så springer märkligt uppklädda ynglingar runt och beter sig på ett lätt uppviglande sätt. De väsnas, dansar mellan och på stolsraderna, gör allt de kan för att bete sig så fel som möjligt om man ser till hur det vanligen ser ut innan en föreställning på en opera. Naturligtvis helt medvetet. Hela föreställningen visar sig vara ett utforskande av och en hyllning till gränslösheten och vad som händer när givna förväntningar kommer på skam. För undertecknad kan sägas att känslan av att ha blivit lurad på ett städat, professionellt uppträdande av den ensemble som ska underhålla en för kvällen är ett distinkt obehag. Inte så att jag är särskilt ovan vid experimentella uppträdanden och teaterformer, men dissonansen att ovetandes råka ut för det på Göteborgsoperan var tämligen chockerande obehaglig.

Känslan avtar inte efter föreställningen börjat på riktigt. I en rasande takt presenterar sig den ”stam” av övervintrande hippies som musikalen skildrar. Inte för att man som publik förstår särskilt mycket, lokalens akustik är inte anpassat för progressiv, psykadelisk rock och stundtals är ljudet plågsamt öronbedövande och nästan alltid hart när omöjligt att få fram några nyanser ur. Så mycket går att förstå att just gränslöshet i allmänhet är något som dessa originella individer är oerhört fascinerande av och nästan varje låt försöker framhäva brytandet av diverse tabun och extrema livsstilar och val som något positivt. Toppen nås vid låten Sodomy där en improviserad nattvard utspelar sig ackompanjerat av hyllandet av diverse sexställningar. (Som tillrådande teologchef i anksfären kan bekräftas att jag var ruskigt nära att spela kränkkortet och rusa ut ur lokalen, men jag lyckades besinna mig.)

Någonstans mot slutet av första akt så börjar man förstå att Hair inte är en skildring av någon hippiekultur, det är ett försök att förkroppsliga hippiekulturens essens. Utan någon direkt handling så ska publiken dras in i de värderingar, visioner och levnadssätt som denna kultur önskar lyfta fram. Det finns egentligen inget narrativ. Visst, en möjlig huvudkaraktär finns i Manchestergrabben Claude och ett uns av handling framgår i hans ångest inför att ta ställning till den draft till Vietnamkriget han kallats till, men det är inget publiken hinner märka av i det rasande tempo av exploderande karaktärer som rusar än hit och än dit i utforskandet av sin älskade gränslöshet.

Jag hakar upp mig på det där ordet, det är sant, men det är också i det jag tror nyckeln till min oförståelse till musikalen – och kanske hela moderniteten – går att finna. På ett sätt är det helt förståeligt att en ungdomskultur som formas i ett slutet, fyrkantigt och tämligen obegripligt samhälle vill bryta sig fri på alla sätt som går, men bara för att instinkten är förståelig gör inte att den blir till en korrekt livsstil. Det beteende som hippestammen uppvisar på scen verkar inte särskilt lyckligt. Ja, de är fria i den mån att de kan göra allt som deras impulser säger till dem. Ja, de är fria i den mån att de kan blanda en sprillans ny cocktail av alla element de uppskattar i världen, men de är samtidigt fångna i ett tillstånd där de aldrig lyckas bli definierade av någonting. För någon som kommer utifrån så tycks stammen i fråga bara vara en osammanhängande hög av färger, skrän och märkliga impulshandlingar. ”Karaktärerna” som ibland försöker uttrycka sin existens går knappt att märka av i den kakofoni man betraktar. Gränslösheten har sitt pris, det som försöker vara allting upptäcker till slut att det tvingas landa i att istället vara ingenting. Om inga konturer, gränser eller tabun tillåts att existera så finns det heller inget att fästa blicken på. Det enda som blir kvar är en egofixerad soppa.

Det ska sägas att i andra akt så styrs intrycken upp, handlingen med Claude i centrum blir mer accentuerad och även musikstyckena är bättre och mer anpassade till lokalens karaktär. Känslan av ren och rå upprördhet lämnar en och mot finalstycket The Flesh Failures (Let The Sunshine In) så är det inte svårt, heller för en sådan knök som mig, att uppskatta ensemblens ansträngningar och uppenbara skicklighet. Det är ingen dålig musikal som sådant, bara oerhört malplacerad och till synes omedveten om vilka märkliga ideal den försöker förkroppsliga.

I pausen fick jag en pikande fråga från mitt sällskap om det är såhär jag tänker mig att Anarki ska se ut och med vild förfäran så ville jag förneka detta. Jag tror som sagt att viljan och längtan efter denna typ av gränslöshet kommer av ett upplevt förtryck från stater eller andra typer av auktoriteter, men det kan inte vara så att de blir målet med varför vi nu existerar. Om vi inte själva bottnar i vår egen identitet och förstår oss på vår egen vilja till att leva så blir det mindre viktigt hur vår existens sedan råkar ta sig form. Om vi själva inte valt eller får lov att styra över våra liv så blir resultatet också sekundärt. Ett egofixerat sökande efter de största njutningarna och maffigaste upplevelserna blir en tämligen logisk utväg. Vad ska man annars göra?

Jag tror dock Anarkin uppmanar till ett annat tankesätt. Där staten, samhället, eller vilken auktoritet en enskild individ nu upplever som mest betryckande, sviker med att ge en tydlig och attraktiv ram för ens existens så är det upp till en själv att på egen hand forma dessa gränser och mål. Anarkin vill inte göra allting likadant och likvärdigt utan istället ge utrymme för olika, separata, typer av visioner om hur ett mänskligt liv och samhälle kan tänkas se ut. Ett av musikalens stora teman är att vi i kärlekens namn ska kunna se att alla människor på jorden är ett och samma och det är bara genom att sudda ut våra skillnader som vi har möjlighet att nå fred och samförstånd. Jag vill mena att det är fel. Det är snarare genom att bekräfta våra skillnader, att vi inte är av samma slag som vi har möjlighet att kunna visa respekt och göra oss värdefulla för varandra. Genom olikheterna, skillnaderna och de myriader av gränser som skapats via våra distinkta handlingar så har vi en mänsklighet. Att riva ner dessa, om än för ack så vackra och ömmande skäl, är att göra oss en otjänst.

Hair vill visa på att en färggrann, spännande värld väntar oss bortom gränserna. Jag såg mest ett sammelsurium av förvirrade själar som sökte en mening i ruinerna från den värld de lyckats bryta ner. Då väljer jag helst en annan väg till friheten än den råa gränslösheten. 

Två år

Två år som libertarian. Jag vet inte exakt vad jag ska säga om det. Vad du vill höra. Många gånger känns det som om jag skjuter mig bort från allting jag en gång kom ifrån och den bilden kommer väl alltid i någon mån vara syftandes på dig och oss. Jag sa en gång att mitt mål tills nästa gång vi ses är att du inte ska klara av att känna igen ett endaste ting hos mig och hur det än har gått till så tror jag att jag har lyckats med just den biten. Jag lyckades ta mig in i det där svarta pusslet och för varje dag nu så känns det som att resan går snabbare och snabbare. Ibland upplever jag mig inte ha kontroll. Jag tittar ut och ser hur landskapet har förändrats fullständigt och för att kunna orientera mig måste jag sortera om alla bitar jag lyckats samla på mig för att kunna förstå vad det är jag egentligen ser. Andra stunder så är det någonting av vikt och betydelse som återvänder till mig i en helt ny skepnad och jag måste än en gång göra en omsortering för att förstå var jag egentligen är någonstans. Vart jag egentligen tar vägen. Vad det är som händer.

Kanske det inte spelar någon större roll. Jag minns ännu vad priset var för att kunna ta mig in i den här världen. Att förneka allt jag visste om mig själv och de strukturer jag hittills kände till för att om möjligt kunna se någonting nytt och ha en chans till att bli någonting anat än den arma figur jag var i din tid, din värld. Jag vore en dåre om jag trodde att det skulle bli enkelt och en i alla stunder angenäm process. Många gånger känner jag av fantomsmärterna. Cyphers reaktion i bakhuvudet och som vill få mig att backa, ta tillbaka, eller åtminstone glömma allting om att det skulle finnas en väg framåt. ”Det här är allt det blev” vill han säga, ”en svart korridor av ömsom förvirring och ömsom utanförskap. Världen och livet pågår där utanför och du har valt att befinna dig härinne. I ett rymdskepp på väg mot till synes ingenting, fast i ett evigt krig mot påhittade drakar och demoner och det enda du har till sällskap är en dunk med fettavlagringsmedel. Snyggt jobbat.”

Cypher glömmer någonting. Det är inte bara att jag hittade Radio Mises och klev ombord på Kapten Klaus och Amiral Hans skepp ut mot nya tankevidder som det är tvåårsjubileum för i dagarna. Det är också två år sen sedan jag sist besökte Nollpunkten och det är någonting som betyder mer än väldigt mycket annat. Ja, jag vet. Jag har knappast varit en muntergök i tiderna efteråt och du har själv åtminstone ett kvitto på att min vrede, frustration och panikartade maktlöshet tagit mig ner i mörkare trakter ett antal gånger sedan dess, men jag har inte fallit igenom. Jag har inte avsagt mig rätten, plikten, uppgiften att leva en enda gång sedan jag började tänka i libertarianska mönster. Där tidigare tankekonstruktioner, ideologier och rena, vilda fantasier inte klarat av att bära mig när dörrarna slängts i ansiktet på mig och ljuset dragits undan så finns det en punkt i den rena anarkin som alltid går att ta spjärn ifrån, oavsett var jag är någonstans.

Jag äger mig själv. Jag lär ha pratat om det förut här på bloggen, men det är fortfarande den absolut viktigaste sanning jag någonsin hittat i här i världen. Jag äger mig själv. Allting som hänt mig, allting som jag mött och som byggts in i mig frivilligt eller mot min vilja, onda ting såsom goda är utan undantag mina egna. Jag behöver inte tro att det finns någon obändig kraft därute som håller allting i sten och mitt öde fastlåst i någon omöjlig position. Jag behöver inte göra mig till ett maktlöst offer inför allting som finns därute. Visst, jag har fortfarande valet att se mig som liten och chanslös i kontrast mot den Stora, Stygga, Galna Världen där utanför, men jag har lika mycket valet att möta det som en del av mig själv. Om jag själv bestämmer vad som är en vinst, vad som är att ta sig framåt, vad som är att växa så finns det inga motståndare som kan besegra mig. En gång för alla, kära du, så har jag tagit av mig dina mallar, dina gränser och fyrkanter för att gå ut i vad som än blir mitt eget liv. Ja, det är ett liv klätt i svart. Ja, det är i nuet gränslöst och skrämmande likt en tomhet där allt möjligt kan befinna sig, också sådant jag inte gillar eller ens förstår till hälften, men det spelar mig ingen roll. Tids nog ska jag lära mig hur man bygger torn, tinningar och hela fästningar i dessa trakter. Det får lov att ta sin tid. Jag har inte bråttom.

Du förstår. I år var året som Oktober dog och han kommer aldrig mer tillbaka. Om det skulle vara det enda anarkin någonsin kommer att ge mig så vore jag likväl evigt tacksam.  Nu börjar ett tredje år. Jag misstänker att det kommer bli ofantligt spännande. 

Om moderniteten och att längta hem

Det är vanskligt att längta tillbaka till det förflutna. Oundvikligen så blir det ett romantiserande av en tid man, oavsett hur mycket historia man studerar, är oförmögen att veta särskilt mycket om. För en modern varelse så lär även en förflyttning enbart i storleksordningen av ett eller två sekel vara en chockerande påvert och brutal upplevelse. Jag är böjd att hålla med Johan Norberg om att det aldrig funnits en bättre tid än nu och materiellt sett så fortsätter vi att hela tiden gå mot en ljusare och bekvämare tillvaro.

Likväl. Jag är inte bekväm, jag är inte tillfreds i den moderna tillvaron och fortsätter återvända till någon form av diffus nostalgi efter någonting som har gått oss förlorat. Ett samhälle och en tidsanda består inte enbart av materiella förutsättningar och kan inte jämföras med forna tider enbart medelst BNP eller liknande mått och vad gäller allt det övriga så präglas moderniteten i så mycket av rent illusoriska element. Så mycket i nutiden anstränger sig för att bygga en saga, en konstruerad berättelse, runt omkring oss. Hela tiden motiverad av ”förnuftsargument” och med hänvisningar till någon sorts objektivitet som aldrig specificeras närmare, men som ska utkonkurrera alla andra sorters berättelser eller försök att förklara den tillvaro vi lever i. Instämmer man inte i modernitetens narrativ om vilka vi är och var vi kommer ifrån, samt är på väg så är man en galning, en vettvilling. en extremist som kan likställas med de som förnekar att jorden är rund eller tror att jorden är 6000 år gammal.

Nåväl. Detta är ingenting nytt. Makthavare och de som önskar vara i kontroll över samhällsutvecklingen har alltid använt sig av en monolitisk, onyanserad berättelse för att hålla sina befolkningar i schack och för att kunna singla ut bråkmakare. Även detta skulle gå att finna i vilket svunnet ”paradis” som helst i det förflutna. Att som konträr personlighet behöva argumentera i massiv motvind och för det mesta inför döva öron är ingenting konstigt. Det är bara så som spelbrädet är uppställt, men det finns någonting särskilt med den moderna varianten av Illusionen ämnad för fåren som jag har svårt att hitta någon annanstans i historien.

Jag har tidigare här på bloggen skrivit om min misstro till konceptet rättigheter. Jag har svårt för att acceptera någonting som inte manifesteras i verkligheten (Nej, kära antiteister, att inte ni kan se Gud manifestera sig i verkligheten betyder bara att ni inte har ögon att se honom med) och i den texten landar jag i slutsatsen att den enda rättighet som kan sägas finnas till är den att alla varelser har rätt till sin existens och att försvara denna med alla till buds stående medel. Det jag ser att det moderna narrativet är ute efter är att försöka underminera denna rättighet så långt det går, och med lömska medel därtill.

Det som jag uppfattar att det ”demokratiska samhället” försöker förklara för sina medborgare är att så länge Staten och dess institutioner är intakta så är världen egentligen inte farlig. Så länge du följer mönstret och litar på dina överordnade så kan inget egentligt ont någonsin hända dig. Det av obehag som ändå inträffar kommer samhällssystemet att ta hand om och detta system är förmöget till allt och har råd till allt. Du som enskild individ behöver egentligen inte anstränga dig eller bry dig om att ha kontroll så länge du håller dig innanför de angivna ramarna. Demokratin, det moderna samhället och den allomfattande humanismen som varje gatsten är indrypt i kommer att ta hand om dig, var så säker. Ja, narrativet går så långt att det enda som beskrivs som verkligt farligt är om andra medborgare får för sig att själva ansvara för sitt eget liv, sin egen säkerhet och för att förverkliga sin egen bild av hur lyckan ser ut på sitt eget sätt. Att fredsamma människor har vapen, att som ungdom vilja inhämta sin kunskap utanför skolans värld, om man vill uppleva njutningar och nöjen som inte är inkluderade i PK-manualen, allt sådant är farligt. Att blint lyda myndigheter, förneka negativa samhällsförändringar, att aldrig säga emot majoritetsåsikten även när den är komplett naken och upp mot väggarna felaktig- att göra så är sunt och kommer aldrig orsaka någon skada.

Forna tider må ha varit brutala och för en modern människa säkert fullkomligt outhärdliga, men det tycks mig som att vanligt folk, oavsett överhetens propaganda, alltid var medvetna om att världen är en ogästvänlig plats och det är upp till var och en att på egen hand trygga sin tillvaro på jorden. Man fick sällan för sig att överheten var en alltigenom god entitet utan något man måste bevaka så att de inte la beslag på ens tillgångar eller släckte ens liv. Man tog ansvar för sitt liv och den plats i existensen man hade tillgång till. I många fall för att man var tvungen, vem skulle annars göra det?

Idag verkar inte denna medvetenhet existera. I det moderna samhället finns det mängder med människor som verkar ta för givet att någon annan än de själva ska anstränga sig för att säkerställa att de har en rimlig tillvaro. Vid missnöje har de lättare att utöva tvång emot andra än att själva försöka förändra sin situation. Rättigheten att få existera kräver de högljutt, men det faktum att varje rättighet också bär med sig en skyldighet- vad gäller denna att de själva bär ett ansvar hur deras existens ser ut- försöker de frenetiskt få att försvinna.

Det moderna narrativet har att berätta att vi anarkister och libertarianer är själviska, egocentrerade typer som försöker döma alla svaga och mindre bemedlade till evig träldom bara så att vi själva ska kunna leva våra priviligierade liv i fred, men det är och förblir en lögn. Det vi säger är att var och en behöver vara medveten om att ens liv är skört, dyrbart och placerat i en värld av knapphet. Var och en behöver anstränga sig till det yttersta för att kunna göra sin existens rättvisa. Det ligger ett ansvar på varje enskild individ att själv uppehålla de värden och de ideal som denna person älskar och vill eftersträva. Vi är inte emot trygghet, rättvisa eller barmhärtighet, men vi säger att det inte går att lägga över på någon annan att vid varje given situation som kräver det av en att själv skapa denna trygghet, rättvisa och barmhärtighet. Det moderna samhället försöker uppmana sina medborgare att fly in i en dimma av förföriska illusioner. Dessa illusioner kommer förr eller senare att spricka och för de som snärjt in sig alltför mycket kommer uppvaknandet ur denna dimma bli ytterst plågsamt.

Jag avskyr denna illusion och vad den gör med människor. Jag vill inget annat än att så många som möjligt ska vakna upp ur den och sluta med att försöka fly från sina egna liv och vad det kräver av dem. Det är därför jag är mot moderniteten. Jag vill hellre ha en tillvaro där jag måhända har det sämre materiellt, men är tillåten att fullt ut ansvara för vad mitt liv och vad min existens ska innebära och det är därför jag är och förblir anarkist.

Relaterat: 

Hem

Ett försök till tal om innebörden av att tro på Gud

Ett inlägg som skrevs inom anksfären och som förtjänar att sparas här på bloggen.  

Min förståelse av konceptet Gud som ett alltigenom allsmäktig, allomfattande väsen är att det innebär att precis alla utsagor om ”Honom” måste vara falska. De kan ha ett korn av sanning, men ett sådant väsen måste ofrånkomligen svämma över samtliga kategoriseringars bräddar i sådant mått att de alla, även Bibeln, till slut blir en till en grotesk karikatyr. Poängen med att se sig som religiös eller andlig är inte att få tillgång till en Sanning som ska kunna jämställas med ”the theory of everything” utan snarare att ställa sig i en position i förhållande till Existensen och dess Skapare så att man optimerar sin egen varelse och sitt eget liv. Sin egen roll i det eventuella drama vi deltar i, annorlunda uttryckt.

I det perspektivet så vill jag inte förakta någon tro eller andlig hållning. Med lite inspiration från Kierkegaard så skulle man kunna rangordna vissa positioner ungefär såhär: sökande ateist, utövande paganist, monoteistisk tro, kristen tro med efterföljande teologisk fördjupning i flertalet, aldrig upphörande, steg. Likadant som hos Kierkegaard så vill jag personligen inte säga att en lägre nivå nödvändigtvis är sämre än en högre utan olika nivåer passar olika individer i olika kulturella sammanhang och situationer i livet. Även den högsta nivån, en djup förståelse av kristen teologi, är så otroligt begränsad jämfört med insikten om hur en sann Gud ser ut att det knappast är något att komma med i det långa loppet. (Den enda hållning jag ser anledning att förakta är ”träateisten”, som är så övertygad om sin hållning att han blir föraktfull mot allt vad andlighet och esoterik heter. Jag tycker den attityden är så otrolig fattig, men det är en bisak i sammanhanget)

Det som särskiljer kristen tro från de övriga traditionerna är budskapet om konkret frälsning i våra egna liv, från den något diffusa termen ”ondskan” och det tämligen märkliga konceptet ”synd”. Som jag har kommit att förstå de här frågorna så står ”synd” för det faktum att vi är särskilda från Gud och det gudomliga. Det bevisas genom att vi som enskilda individer uppenbarligen inte är allsmäktiga, allomfattande eller oss veterligen inte heller särskilt allgoda. Kristen tro deklarerar att målet med våra liv är att återföras till den gudomliga gemenskapen - det vill säga bli fria från synd.

Hur det går till enligt kristen teologi hör inte riktigt till frågan som tas upp i den här tråden så jag lämnar det därhän, men jag tror att alla nivåerna kan hjälpa individen att komma närmare någon slags motsvarighet till den kristna visionen. Ondska ser jag nämligen som det som är rent destruktivitet. Jag tror att universum skapades för att vara produktivt, för att ge upphov till liv och liv i överflöd och att det finns ett motstånd mot den här ambitionen. Om det motståndet ska beskrivas som Djävulen vet jag inte, men att det finns tror jag är övertydligt för alla sorters ankor och också att det är värt att bekämpas. Att man växer av att bekämpa det och att inte följa med i enklare strömmar som känns bra och låter gott, men som bara lever till förödelse (hej etatism) gör att man blir till en bättre person och att det går att leva ett mer sant liv. Att kämpa mot ondskan, att vara produktiv är svårt, men så länge man orkar göra det så skänker det mening, hur man än vill formulera den och även om man knappt tror på att det finns ”mening” i vårt kosmos.

Kort sagt (nåja) så tror jag att Gud helt enkelt är själva urkällan för det som hela tiden skapas. Det är därför det är sant att Gud bor i oss alla eftersom vi alla har förmågan att skapa. Så fort vi är produktiva gör vi Guds vilja och när vi underlåter att vara det eller tillochmed orsakar skada eller destruktion så är vi syndfulla. Syndens lön är döden. Etatismens konsekvens är… ett dött samhälle.

Jag är en konstig kristen så pass att jag inte ser en skillnad på en person som inte kan tro på en personlig Gud, men som är inställd på att göra världen till en bättre plats utan att skada någon annan och så långt det är möjligt försöka vara sann mot sin egen essens under tiden, jämfört med en rättroende kristen (Rättroende på riktigt då, inte enbart ett bibelfår.). Helt ärligt tror jag det är exakt samma sak, om än att jag själv tror att man får mer hjälp och stöd i den ansatsen av den kristna traditionen än hos den ateistiska dito, men det speglar ju bara min egen preferens och personlighet.

Jag menar inte att en kristen förståelse är oviktig, särskilt vem och vad Kristus är för något tror jag är essentiellt för att kunna nå en förlösning i en sådan här utveckling, men riktningen är det absolut viktigaste. Vill du vara någon som ger vidare till världen eller någon som bara stjäl? En produktiv individ eller en simpel tjuv som lämnar världen mer öde än när hon kom? Klarar man av att ärligt svara rätt på den frågan vill jag mena att man har kommit långt.   

Tankar om vetenskap

Jag är ingen vetenskapsman. Det fanns en tid, vad jag förstår, när det inte existerade någon uppdelning mellan filosofer och så kallade naturvetare. En tid när de som var intresserade av kunskap såg det som något naturligt att försöka hantera alla fält som fanns till hands. Var man skicklig nog så var det inte heller omöjligt att också bemästra en rad av dessa fält. Idag, när världens samlade kunskap kräver över 7000 volymer och inte ens det kan sägas vara heltäckande, så har det blivit mer nödvändigt med arbetsdelning för de som aspirerar på att vara intellektuella och filosofin, teologin och naturvetenskapen kan sägas ha gått skilda vägar. Inte för att säga att de är ute efter att konkurrera med varandra, men utövarna i respektive avdelning tenderar att behöva, så att säga, välja sida. Konkurrensen må inte vara uttalad, men likväl tycks den finnas där.

Nej, jag är ingen vetenskapsman och sett utifrån så tycks det mig som att hela det vetenskapliga perspektivet på något sätt har växt över sin egen förmåga. Förstå mig rätt nu, vetenskap är en utmärkt metod för att göra diverse saker så tillämpbara som möjligt. Ge ett uppdrag eller ställ en fråga till vetenskapen och den vetenskapliga processen kommer förr eller senare se till att formulera ett svar på hur du så optimalt som möjligt ska utföra det som du nu vill göra. Så långt allt väl, men det här är ingenting som går att bygga en världsbild på. Ja, faktum är att för att ens kunna ställa en fråga eller ha en vilja till att utföra ett uppdrag så behövs en världsbild som redan är så intakt och koherent att det är möjligt att förvänta sig ett svar från den vetenskapliga processen som överhuvudtaget går att tillämpa. Vetenskapen är ett verktyg som går att använda först när vi vet vilka vi är och vad det är som vi önskar optimera. Utan språk så går det varken att ställa frågor eller förstå ett svar. Utan startpunkt så går det inte att ta sig vidare.

Idag upplever jag det som att tidsandan gått all in på vetenskapens förmågor och perspektiv. Allting utgår och bedöms efter så kallat vetenskapliga kriterier. Man älskar optimering och känslan av att vi hela tiden tar oss vidare, fram emot en större och starkare förståelse av världen och hur vi bäst lever våra liv här på jorden. Samtidigt känns det som att vi glömmer värdet eller ens behovet av begreppet sanning. Ja, man är så pass förtjust i vetenskapens förmåga att ständigt bryta ny mark att det är som att denna markbrytning i sig självt definierar vad som är sant. Det behövs inte längre någon förförståelse av världen eller existensens strukturer; naturvetenskapen säger ju svart på vitt hur det förhåller sig och det är bara för oss enkla själar att rätta oss därefter. Att tro på något som inte kan genomgå en vetenskaplig granskning, att hålla något för givet som inte kan studeras under lupp eller brytas i bitar i ett laboratorium reduceras till en primitiv vidskepelse som för varje nytt innevarande år blir allt mer obegripligt att någon ids hålla fast vid.

Till slut misstänker jag att vi hamnar i ett tillstånd, om vi inte redan är där, där något som sanning inte längre bara är redundant och tämligen onödigt utan också något som frankt är i vägen. Våra egen känsla om hur världen bör se ut blir så pass viktig att det inte spelar någon roll vad verkligheten och de vetenskapliga resultaten egentligen säger. Att vår egen, outtalade och kanske även omedvetna, världsbild är så mycket viktigare att vetenskapens svar formas om till att utan undantag bekräfta det som vi själva redan ville veta. Vetenskapens perspektiv görs så stort att det i princip görs till ett cirkelresonemang som tar oss tillbaka dit vi började, till platsen där vi på barnsligt manér redan vet hur världen måste och behöver fungera.

Återigen, förstå mig rätt. Jag vill inte prata om den typ av vetenskaplig verksamhet som vet vad den vill uppnå och har klart för sig varför den är satt i funktion. Vetenskap som verktyg är återigen ett utmärkt sätt att hämta in och optimera kunskap för allsköns tänkbara ändamål. Vet du att du vill försöka ta dig till månen så kommer en vetenskaplig metod garantera dig det bästa tillgängliga sättet för dig att ta dig dit. Det jag stör mig på är när vetenskapen förvandlas till ett system där inget annat får lov att existera som komplement. Om vi inte ens vet att månen existerar så kommer vetenskapen aldrig klara av att ta oss dithän. Om vi skulle ha fundamentala skäl för att vilja vägra acceptera månens existens så skulle det inte ens hjälpa att släpa upp oss dit, bevisen skulle inte förmå oss att ändra åsikt i vilket fall som helst. Än en gång: vetenskapen ger oss bara svaren, den har inget som helst intresse av att hjälpa till med att ställa frågorna.

I ett samhälle som dag för dag blir alltmer ointresserat av att försöka hantera någonting av djup eller svårtillgänglighet så blir det också allt svårare att överhuvudtaget ta till sig vad vetenskap kan innebära för oss. Jag vet att de flesta moderna människor inte längre förstår religion eller hur en andlig världsbild ser ut. Att man tror att religiositet just innebär enbart vidskepelse och irrationalitet. Att ifall vi inte hade kastat av oss oket från dessa föråldrade världsbilder så hade vi aldrig klarat av att ta oss in till den så sprudlande och fria tid som vi lever i idag. Samtidigt, när vi är på väg att gemensamt förlora all form av kontext kring de mekanismer som ger oss välstånd och förmåga till självständighet från såväl natur som eventuell skapare så undrar jag just om vi inte långsamt är på väg att förstå vad det är för något som vi har slängt bort.

 Jag säger inte att utan gudstro så är man dömd till att bli en förvirrad själ som inte kan förstå en vetenskaplig analys, men mitt starkaste skäl för en tro på Gud och att hänge mig åt en andlig dimension är just vikten av kontext, av sammanhang. I trons värld så klarar jag av att placera mig i en position som förmår mig att ta till vara på de svar som kommer från vetenskapens fält. Oavsett vad de säger eller innebär - det är inte min värld som skildras och det är inte jag som individ som ska tillfredsställas utan det är Guds skapelse vi studerar och genom att förstå mer av den värld han satt mig i så förstår jag också mer av Honom. Och även, till sist, också om mig själv och vad just jag har för möjligheter att agera ut mina egna önskningar.

Det jag önskar är inte att vi lägger mindre vikt vid naturvetenskap, teknologi, naturalistiska studier av människan och hennes villkor utan snarare att vi mäktar med att förstå att vi behöver klarlägga betydligt mer grundläggande saker innan vi låter vetenskapen förklara vad det är vi ser omkring oss. Dessa verktyg, de vi kan undersöka sanningar med som inte nödvändigtvis lägger sig tillrätta under ett mikroskop, har vi nästan helt lyckats slänga bort och även om vi skulle försöka använda dem så är det inte säkert att vi förstår hur de ska skötas. Jag har ingen anledning att uppmana någon till någonting och jag har själv inga särskilt bra svar för någon annan än mig själv hur man nu ska ta sig vidare varifrån vi nu råkar befinna oss...

Jag antar att det enda jag ville göra var att förklara varför jag inte är någon vetenskapsman.  

En österrikisk reflektion

I min gymnasieklass så fanns en person som avskydde konceptet pengar. Han hävdade, med ungdomlig självsäkerhet, att pengar inte alls behövdes eller var nödvändiga. Att idag fanns all önskvärd teknologi för att distribuera varor utan detta förhatliga mellanled. Pengar var ett lurendrejeri, en scam, något som bara förslavade mänskligheten och krånglade till vår vardag. På den tiden var jag väldigt beroende av att försvara status quo, rimligen hade vi den mest förnuftiga ordning som vi hittills kunde uppnå tänkte jag, och försökte käfta emot så gott jag kunde. Men mina argument var hala som såpa medan hans, fortfarande lika plågsamt självsäkra, skar som knivar i min, något lillgamla, världsbild.

Idag hade jag velat fråga honom hur han såg på konceptet handel. Var det viktigt att distributionen av varor och tjänster skedde på frivillig basis, på en marknad med självständiga aktörer eller kunde denna omfördelning ske ensamt med hjälp av våra tekniska landvinningar och moderna förståelse av ekonomi? Om jag minns rätt så kom just denna person från något slags vänsterhåll så jag misstänker att hans svar skulle landa någonstans i den senare kategorin och det är kanske också just därför hans åsikter visserligen orsakade bryderier hos mig, men ändå inte förmådde övertyga mig något närmare.

Han hade rätt i att pengar i sig inte är annat än ett smått irriterande mellanled, ett medel vi använder för att kunna få de varor och tjänster vi egentligen eftertraktar. Om vi skulle hitta ett sätt att förskaffa oss dessa utan att beblanda oss med kronor, pund och dollar tror jag inte särskilt många skulle sörja denna förlust- myntsamlare möjligen undantagna- men det som då har hänt är att marknaden effektiviserats så pass att ett urgammalt hjälpmedel och marknadsplattform kunnat tas av daga. Misstror man marknaden och frivilliga aktörers förmåga att via sitt egenintresse och subjektiva rationalitet kunna skapa välstånd och samhällelig harmoni så har man inte tjänat något på att avskaffa pengar med hjälp av ”tekniska framsteg”. Det enda man har gjort är att byta teknikmetod, marknaden finns fortfarande kvar.

Ja, det viktigaste jag har lärt mig från mina studier av österrikisk ekonomi är insikten om vad pengar är i verkligheten. Det vi kallar pengar- kronor, dollar, pund- är i själva verket bara en av flertalet valutor som konkurrerar på marknaden. Därtill är de fiatvalutor, alltså något som explicit fått sitt värde via någons order om att de ska vara värdefulla. I verkligheten är pengar endast den valuta som mest effektivt hjälper oss att komma åt det som vi egentligen vill ha, vilken form den valutan tar går inte att säga på förhand. Historiskt och universellt har guld, silver och andra ädelmetaller visat sig vara de mest lämpade valutorna att använda som pengar, men understundom har så obskyra saker som ris, snäckor och té kunnat användas i samma syfte. Eller varför inte som idag: avancerade varianter av digitala ettor och nollor när det kommer till våra kryptovalutor. Den bästa valutan vi har till hands må kunna kallas för pengar, men det förtar inte att alla de övriga valutorna som förlorade striden om ”pengatiteln” har förlorats sin funktion som valutor i sig själva. Ja, faktum är att allt vi använder oss i våra liv, från medmänskliga gester så som kramar till allas vår slavmästare tiden, på ett eller annat sätt är en valuta.

Vanligen så kan folk få för sig att dela upp livet i två olika sektioner. En där man lever sitt vanliga liv och är medmänsklig, kärleksfull och allmänt glad, samt en som hanterar allt som har med just pengar och finanser att göra. Den ekonomiska sektionen av livet är lite fulare, lite smutsigare, lite ondare än det som händer i ens vanliga liv. Om vi bara kunde bli av med pengar så hade världen varit bra, tänker man och förstår alltså inte att även om vi hade tagit bort, de sant uschliga, fiatvalutorna så hade bara guld, silver eller bitcoin tagit deras plats som pengar istället. Och hade vi lyckats få bort dem i sin tur så hade något annat ersatt dem och så vidare i all oändlighet. Människor kommer inte sluta använda pengar just därför det enda pengar är, är ett effektivt hjälpmedel för oss att nå och kunna föra oss på marknaden. Marknaden är det centrala i bilden, marknaden är det som gör att vi kan utvecklas och bli mer produktiva, få tillgång till det vi längtar efter och drömmer om. Utan marknaden finns det praktiskt taget inget mänskligt liv. Om man förstår det jag skrev ovan, att allt i livet kan beskrivas som valutor, så inser man strax därefter att vi egentligen aldrig lämnar marknaden. Att vara för ”en fri marknad” är att vara för ett fritt mänskligt liv.

Vartenda beslut och handling vi utför är i någon form en transaktion. Även när vi agerar för oss själva. Om vi så beslutar oss för att ta oss upp ur sängen en grå måndagsmorgon så har vi gjort en transaktion eftersom vi sålt en skön sovmorgon för möjligheten att arbeta till oss resurser som vi i det långa loppet värderar högre. Handeln slutar aldrig, vi beter oss snällt mot våra medmänniskor för att kunna få fördelar från dem längre fram, vi agerar kärvänligt mot våra vänner så att de ska fortsätta leverera den vänskap och gemenskap vi värdesätter hos dem. Att vara emot konceptet pengar är i förlängningen att vara emot konceptet marknaden och att vara emot marknaden- det är att vara emot livet självt.

 Nu vill jag inte vara för hård mot min forne gymnasiekamrat för en poäng hade han trots allt. Det han såg när han talade sig förbannad om pengar var en kidnappad marknadsinstitution. Det vi idag kallar pengar är en misshandlad, korrumperad och snart ruinerad form av pengar som bara kan uppehålla sin status för att de backas upp av våld och tvång. Denna form av pengar skapar verkligen ojämlikhet och de orättvisor som vänstern talar om, men svaret är inte att anfalla marknaden, några självständiga aktörer eller de hjälpmedel som de väljer att använda. Svaret är att röra sig bort från våldet och tvånget och istället välja andra, bättre fungerande metoder. Använd guld, silver eller bitcoin. Ja. Det är bättre att sälja och köpa sina varor med hjälp av kramar och ren, skär medmänsklighet än att använda sig av våldets, tvångets och statens metoder. Allt förutom användandet av makt och politik för att fåfängt försöka ersätta marknaden. Undrar just om min gymnasiekamrat har kunnat förstå det idag.

Nybörjarsnack

Inte sällan är det ganska frustrerande att våra idéer om libertarianism och frihetlig anarkism är så impopulära, att så få förstår vitsen med dem och hur de istället svärmar kring destruktiva och logiskt ofullständiga ideologier. Libertarianism handlar ju i grunden bara om att vara snäll, inte sant? På ett personligt plan är det inget konstigt alls med påståenden som att vi inte borde stjäla, mörda och tvinga varandra till någonting, men när det tas upp till en samhällsnivå så blir samma principer plötsligt absurda och utopiska.

Lite märkligt, kan man tycka.

Nåväl. Det folk allt som oftast har som invändning är att alla människor inte alls vill vara snälla. Det finns de som trots en genomsnittlig uppfostran väljer att gå igenom livet med syftet att manipulera och utnyttja sina medmänniskor. Som inte tvekar med att bryta regler och konventioner om det kan främja deras syften. Det finns människor som kort och gott är själviska.

För att kunna kontra dem, säger man, så behöver vi ett samhälle som kan sätta hårt mot hårt. För att bemöta de individer som skrupellöst är beredda att göra vad som helst så krävs ett styre som håller alla individer nere på mattan inom de områden där ordningens bevarande kräver disciplin och laglydnad från sina deltagare. De som då sticker upp trynet har bevisat sin lömskhet och förtjänar då att tryckas till. Den som inte spelar med i spelet ska inte vara med och då är det väl att vi ha en stark stat som kan ha förmågan att separera oss ifrån dem.

Så långt allt väl, möjligen, men tanken missar några avgörande faktorer. Dessa människor, ormarna, ulvarna i fårakläder, psykopaterna (även hatat barn har visst många namn) kännetecknas inte främst på att de är mer våldsamma än oss andra utan just på att de inte bryr sig om några givna regler, vilka de än är. De struntar i systemet vi sätter upp för att försöka kontrollera dem och kan istället använda sig av det för att göra det som vi fruktar ifrån dem- manipulera och utnyttja oss för egen vinning. Ju starkare system desto större blir deras egen styrka när de väl satt sig i en maktposition. System skyddar inte från omoraliska människor utan sätter bara upp ramarna, spelreglerna för hur dessa människor ska agera för att lyckas.

Vad värre är tycks det mig, är att etatistiskt tänkande skapar en falsk trygghet. Om vi förlänar uppgiften till någon annan att säkra vår trygghet och urskilja de som vill ont ibland oss så tänker vi, mer eller mindre medvetet, att vi själva inte behöver göra någonting. Vi slappnar av. Det är där den verkliga faran finns vad gäller denna typ av människor. Som sagt, det spelar ingen roll vilket system vi bygger upp, vilket system vi förordar- det kommer alltid kunna finnas människor som inte har några problem med att bryta mot givna regler och förutsättningar. System skyddar som sagt inte, utan det är vi själva, var och en av oss, som alltid behöver vara förberedda på de faror som finns där vi försöker leva våra liv. Mänskliga eller i annan form. Om vi ger bort rätten - och plikten - att försvara liv, lem och det vi håller kärt till någon annan så mister vi kontrollen i vår vardag. Vi förlorar en del av vårt omdöme, vi gör oss mindre uppmärksamma och bit för vi bit så förlorar vi det som utgör vår frihet.

*

Libertarianism handlar inte så mycket om snällhet som om ansvar. Det är upp till dig att bygga ditt liv och ditt välstånd, det är upp till dig att forma ett samhälle som ser ut så som du önskar. Saknar du något så ligger det på dig att se till att det hamnar i din ägo, ser du ett problem så är det du som behöver lösa det. Att missa det, eller att föraktfullt fnysa att det är principer enbart till för de starka, och istället lägga alla dina ideal och farhågor i händerna på någon annan kommer göra dig handikappad och blind. Snart nog är det inte längre du som definierar verkligheten för dig själv, utan du får lyssna till det som politikerna, vetenskapsmännen, eller prästerna säger. Bit för bit tas världen ifrån dig. Den förklaras vara otrygg, farlig, ond. Du riskerar dessutom att snart deklareras som onödig. Du behövs inte i världsekonomin, staten klarar av att existera utan dig, vem skulle egentligen sakna dig? Tvärtom kan du bli en börda. En fara för dina medmänniskor liksom för miljön eller något annat omistligt. Och du kan inte svara, för allt du äger och har, all din existens förutsättningar har du redan lagt till någon annan att ta hand om. Du behövs inte.

Libertarianismen är egentligen inget annat än ett uppror mot alla sådana utsagor. Om du lever så är du också kung och makthavare över ditt eget liv. Det är du som definierar vem du är och varför du är här. Inte dem. Det sägs inte till dig för att du ska bli naiv och tro att Utopia finns bakom nästa krök utan för att du själv ska bli vaksam över de som hotar din existens och din frihet. De är fler än du tror, men det är också när du axlar ansvaret över det som är du som du får chansen att verkligen börja leva. Det är när man förstår förutsättningarna, när man ser fienden och när man för första gången får syn på sig själv utanför alla andras idéer om vem man bör vara som man verkligen kan tala om frihet.
  
Och libertarianismen, den handlar egentligen inte om något annat än frihet.  

Ett försök till tal om Guds existens

Skriver den här texten lite som ett minnesmärke för hur jag tänkt och känt. Det jag har framför mig känns som en mörk djup avgrund, det svarta pusslet som jag kallar det och när jag väl kastar loss är det inte säkert att någon av mina gamla föresatser och föreställningar finns kvar på det sätt jag en gång trodde var sanningar att ta för givna. Nåväl, låt oss försöka.

Min tro har nästan alltid varit bucklig. Något jag burit för att jag inte har sett något annat val, någon annan rimlig möjlighet. (En del av den har lämnats hos mig via brännmärkning, men det är en annan historia än den jag vill berätta här.) Efter de senaste årens bergochdal-färder och djupa besvikelser har jag känt att jag varit färdig. Något har inte hållit samman hela vägen och om mina nya gulsvarta fränder kunnat dribbla bort mitt förnuft så har jag innerst inne förklarat mig villig att ge upp och sträcka vapen vad gäller min Gudstro. En av dem försökte en gång. Det komiska var att han trots min beredvillighet att övertygas ändå inte lyckades. Jag skulle vilja förklara hur jag tänkte (och tänker än).

För att kunna prata om det här så måste vi börja i frågan om existensen är realistisk eller inte. Det behöver den vara. Är verkligheten en illusion, en hallucination in i minsta upplevelse så är också samtalet om verkligheten en sådan och det är fullkomligt ointressant vad var och en av oss tror inne i denna dimma. En tro på Gud är lika giltig som en utan, en tro på spaghettimonster är lika rimlig som den på en judeo-kristen allsmäktig gudomlighet. Verkligheten behöver existera och vara konstituerad på så sätt att det finns en möjlig, teoretisk väg för oss att nå fram till att se hur den ser ut. Inte allt av kosmos, men en bit, kanske själva grunden.

I en sådan giltig verklighet, hur vet vi att ett enskilt ting finns till istället för att inte göra det? Jo, vi observerar den. Vi registrerar, mäter och undersöker dess strukturer inte bara en gång utan flertalet därefter. En dröm eller en hallucination finns till en gång och går sen upp i rök. Nästa gång vi går tillbaka har den ändrat form eller upphört att äga rum. Det är en lägre variant av existens. En stol, ett bord eller en kär vän finns där också när vi vaknar eller närhelst vi går till dem igen. Likadant med rosa enhörningar, tekannor i cirkulation kring Saturnus eller nämnda Spaghettimonster- vi erkänner inte dessa existenser eftersom de aldrig kunnat observeras. De är teoretiskt möjliga, men utanför vår vetenskapliga kännedom, de förblir icke-ting.

Hur är det nu? Vi behöver vår realistiska världsuppfattning för att kunna samtala, men för att kunna finnas måste vi observeras och registreras av någonting. Vem gör det? Vi själva? Knappast, om tusen år är vi alla borta och om ett antal miljoner år hela mänskligheten. Lägg till ytterligare tidsenheter och Universum slutar vara möjligt att leva i. Allt vi ser och tror på är inuti en såpbubbla som tids nog kommer spricka sönder och samman och med den hela vår realism. Som vi är strikt beroende av.  

Om inte Gud.

Gud behöver definieras som den entitet som är evig, utanför materians givna förutsättningar och bortom alla former av tidens lagar och förordningar. Gud ser det vi inte har förmåga att ens teoretisera om. Gud ser det vi försvinner för att glömma. Allt som sker, trädet som faller i en öde skog och tanken som inte blev sagd, sker i en verklighet därför att det observeras, registreras och förstås av Gud.

Det ger att även det som vi inom mänskligheten subjektivitet upplever som sanningar tillåts vara giltiga. Organismers medvetna val genom sin livssträvan, dygdernas och konsternas värde, precis allting som våra konstruerade sagor talar om kan också få ta plats i en verklighet. Om Gud har våra egenskaper- förmågan att välja och förmågan att förstå och omfatta sådant som Sanning, Kärlek och Skönhet så finns det i vår del av Universum liksom i hans eviga sfär. Motsättningen behöver inte vara där, behovet av att reducera allt till atomer och elektriska rörelser är onödig. Det perspektivet innehåller också en sanning, men inte hela.  Hela sanningen finns hos det som vi benämner som Gud. Skapelsens urkälla, uppehållare och slutgiltiga mål.

Vad är alternativet? För mig tycks det som att göra ”Gud” till ett stumt öga utanför eller inom Universums (om de så består av enbart ett eller ett oändligt antal ändliga universa) väggar. Ett öga som inte kan observera annat än materiella biljardklot evigheten igenom, men inte systematisera fram någon meningsfullhet eller berättelse. Även fastän vi människor ser mening och berättelser överallt. Realismen faller om vår upplevelse slår det som de facto registreras någonstans i evigheternas urdjup. Som sagt, för vårt samtal håller det inte. Gud måste vara större än denna stumma urmakare.

Det är klart. Om vi vill kan vi lämna realismen därhän. Vi kan flyta runt i våra egna bubblor, strunta i vår instinkt till moral, riktningar och viljor. Vi kan låta allt bli en syra- aktig dröm som vi inte ens behöver anstränga oss för att förstå om vi inte vill. Allt är ingenting och ingenting är allt. Det kanske är så. Jag vet rakt inte. Det jag vet är det jag ser och att jag har förmåga att tala, känna och förstå. Jag kan resonera, älska och inse sådant jag inte trodde var möjligt. Om inte allt det resonerar i en verklighet så.. är det som det är, men i så fall är jag väldigt förtjust i min sagas eviga gudom.

Han behöver inte abdikera. Inte förrän jag finner något större. Något mindre duger inte och det kan jag säga dig, min egen inbillade bubblas version av världen, den är ohyggligt liten. 

Ett försök till tal om rättigheter

Jag bävar lite för den här texten. Jag misstänker att den kommer kunna ge mig ett cyniskt, kallt, inbilskt intryck (möjligen även något psykopatiskt..?). Kanske kommer den även att få mig att se ut som en statskramande, statsförsvarande hycklare. Jag är inte säker. Kanske kommer er läsförståelse att brista, kanske går min begränsade skrivförmåga bet på den här typen av frågor. Vi får se.

*

Jag vill nämligen prata om rättigheter och varför jag har svårt att tro på de flesta av dem. För mig måste rättigheter vara något som existerar på en fundamental, instinktiv nivå. Rättigheter kan inte ges eller formuleras av varken spetsfundiga filosofer eller en kommitté av högt valda politiker, utan de måste av nödvändighet resonera med varje sund människas direkta förståelse av hur människans natur är konstituerad och hur hennes förhållande till verkligheten ser ut.

När det då kommer till libertarianismens sympatiska knippe av principer och moralkoder så insåg jag så snart jag hade förstått och accepterat dem för mig själv att de inte alls behövde vara självklara för någon annan. Även om jag direkt hade appellerats av dem när jag fått dem tålmodigt förklarade för mig lyckades jag inte överföra samma känsla och förståelse till mina nära, kära och vältänkande medmänniskor. De förstod inte. De kunde inte se vad jag menade med något som ”ägande”, med ett begrepp som ”stöld”. Min användning av termen våld var inte heller något de kunde skriva under på. Libertarianismen må vara vacker, som de sa, men den kunde inte vara fundamentalt sann. Då hade den inte varit så svår och tung att acceptera.

Jag tror att det största problemet ligger i att libertarianismen, liksom de flesta andra moralfilosofier, försöker vara objektiv och universell. Det är en naiv inställning, för är det något som utmärker människan och hennes historia så är det att nästan ingenting är universellt allmängods för hennes existentiella förhållanden. Hon kan överleva var som helst, hon kan acceptera nästan vad som helst, hon formar liv och samhällen vart hon än måste och vilken princip vi än tar fram har de knappast varit gällande överallt där människan byggt upp en tillvaro hon kallar sin. Vi behöver bygga vår bas, om den ens är möjlig att hitta, betydligt närmare individens subjektiva perspektiv. Ja, kanske i själva livets ursprungliga struktur.

Vad kännetecknar då ett liv? Vilket som helst, mänskligt, djuriskt eller mer primitivt än så? Något som går att säga är att det strävar efter överlevnad, det strävar efter att behålla och så långt det är möjligt expandera förutsättningarna för sin egen existens. En individ kan inte undvika att arbeta efter dessa förutsättningar. Varenda handling hos en människa utgår från ett instinktivt egenintresse. Vilka idéer hon än får för sig, om hon så blir en idealistisk altruist, en självskadande depressiv eller en självuppoffrande familjefar så är det fortfarande hennes egenintresse som driver henne. Att vi kan lyckas lägga vår identitet i abstrakta föremål och i ting utanför vår fysiska kropp i så hög grad att vi tillochmed är villiga att dö för dessa idéer och föremål är i sanning fascinerande, men det ändrar inte hur vi som levande organismer fundamentalt fungerar. Våra handlingar utgår alltid för att skydda, försvara och utöka vår existens. Att förneka det tycks mig som att förneka verkligheten.

Här närmar vi oss att kunna tala om en rättighet. Om en individ blir hindrad eller vägrad att försvara sig, om hon vägras att bygga sitt liv så som hon själv känner är rätt, om hon blir bestulen på det som hon själv ser som sin existens nödvändiga resurser så har hon blivit fråntagen sina grundläggande rättigheter. Varför? Därför om hon vägras att skydda, försvara och expandera sin existens så har hon blivit ifråntagen själva grunden för sitt liv. Det som sammankopplar henne med allt från bakterier till blåvalar. Allt annat är åsikter och tyckanden. Upplevelsen av att inte kunna forma sitt liv, att bli blockerad, känslan av en batong mot huvudskålen, är verklig nog för att det ska gå att förstå vad jag menar.

*

Allt ovan är fortfarande abstrakt, filosofiskt resonerande. Människans förhållanden och villkor bygger inte på att vi klarar av att formulera filosofiska resonemang. Istället är människan en kollektiv, social varelse. Vår styrka som art ligger vi att vi är fenomenala på samarbeten och på att bygga sociala miljöer där vi tillsammans, via arbetsdelning och byteshandel, kan skapa en välståndsnivå som vida överstiger vad en ensam individ kan klara av att bygga för sig själv.

Kollektivet, gruppen är långt viktigare för en enskild människa, än en annan människa i samma grupp. Det gör att det finns ett incitament, en orsak till att bryta varandras naturliga rättigheter; (så som formulerat ovan) vi offrar varandra för en högre levnadsstandard, ett bättre liv och låter gruppen- i sin avancerade form: staten- bestämma vad som är rätt och fel, vad ägande är för någonting och hur långt enskilda människors rättigheter egentligen får lov att sträcka sig. Våra rättigheter existerar inte längre i annan form än vad diverse statsöverhuvuden bestämmer att de är för något. Gör vi inte det utan tar lagen i våra egna händer riskerar gruppen att splittras sönder av de konflikter som uppstår när enskilda människor försöker expandera sina existenser över andras rättigheter att skydda och försvara sina egna dito. ”Rättigheternas krig” hotar gruppen och det är mer ödesdigert för alla enskilda medlemmar att gruppen går under än att några enskilda individer ska ha sina rättigheter intakta. Och rättigheterna kasseras och försvinner följaktligen in i den filosofiska dimman de kom ifrån.

*

Är det över där? Behöver vi acceptera kollektivets behov att trampa på oss för att inte gå under. Är det enda moraliskt konsekventa att kröka rygg och ta vår skit för att inte vara ett hot mot andra? Nej, verkligen inte, vill jag säga med allt tänkbart eftertryck. Den slutsats som ovan förda resonemang är tänkt att frambringa är bara att det inte finns något objektivt sätt att lösa några moraliska tvister på. Äganderätter, våldsdefinition och optimala statsstrukturer kan inte ges några generella utseenden, men det är fortfarande lika sant att våra egna, dina egna definitioner är sanna och något som du måste stå upp för om du vill se dem förverkligas. Inte heller här, i diskussionen om människans fundamentala rättigheter kan vi lägga över ansvaret på någon annan. Var och en av oss behöver praktisera dem dagligdags för att de på riktigt ska kunna existera. Socialister, tjuvar och övriga våldsverkare är i sanning djävulens påfund, men om inte vi- du och jag, inte någon annan- visar dessa djävulens hantlangare att vad de håller på med är fel så kommer de aldrig att förstå det. Så länge vi tillåter stölderna, misshandeln och mördandet att fortgå så kommer det att se ut som att inga rättigheter någonsin överträds. Försvaret av det vi håller kärt kan inte utkämpas enbart i teoretiska termer utan måste också manifesteras praktiskt. På alla tänkbara sätt. Låter vi bli att göra detta så bevisar vi att inte ens libertarianska anarkister tar konceptet rättigheter på allvar. Det borde inte få ske.

*

Även om det är så att ett mänskligt kollektiv har ett tyngre värde, i termer av överlevnadskapacitet och välståndsskapande, än en enskild individ så betyder det inte alls att vi behöver acceptera ett kollektiv som är destruktivt, irrationellt och som agerar utan förstånd om sitt eget bästa. När vi ser sådana sammanhang, och jag tror de flesta av oss lever inom en grupp av den typen, är det vårt ansvar att göra motstånd alternativt att bryta upp.  Våra överdimensionerade nationalstater, våra socialistiska politiska enheter, samhällets genomruttna och abnorma moralkoder är inget vi behöver acceptera. Vi får inte acceptera dem. Inte om vi tror att det är vår rättighet att skydda, försvara och efter eget huvud utöka vår egen existens så långt det är möjligt utan att hota de som vi ser som våra bröder.

Vill vi något annat än att kröka rygg för ondskan finns det bara ett alternativ och det är: Anarkin.  

Rastplats

Jag kan inte låta bli att se tillbaka. Ursäkta den personliga avsatsen, men den här sensommaren är som en interim- period mellan en tid av intensivt sökande och en annan av, ja jag vet inte, men jag hoppas på en tid där jag mer målmedvetet kan veta vad jag egentligen håller på med. Det jag noterar här i mellanrumsdagarna är att det är så många och så mycket som saknas. Så många vänner har försvunnit, så många viktiga projekt har gått upp i rök, så många kärleksrelationer är avskrivna utan att de gav några livskraftiga konsekvenser för min nutid. Så mycket skulle kunna ha varit, men är lika fullt nästan ingenting.

Så är livets villkor, det förstår jag, men det som är intressant med denna tids reflektion är att saknaden inte längre gör ont. Den smärtar inte längre. Sorgen finns kvar, vemodet absolut, och det gäller inte bara mina personliga förluster utan hela världens öde. Världen skulle kunna vara så mycket mer vacker, cool och frankt underbar om bara inte om hade varit. Vad som syns och vad som inte syns och för oss som känner till den frasens fullhet är det svårt att inte ta till tårarna när man ser på vad som skett med världen sen den tagit steget in i den moderna eran.

Hursom, jag ska inte trötta någon med mina juvenila åsikter om världsutvecklingen, men jag vet desto bättre i mitt eget liv hur jag så ofta tagit beslut som varit rent destruktiva. Som varit själviska av den art att jag tagit till mig resurser och positioner som inte varit ämnade för mig, att jag i min iver att säkerställa det ena eller andra målet gjort saker som fört mig längre ifrån mitt slutmål än tvärtom. Att projekt kraschat, vänskapsband brustit och relationer krasats sönder har i sista stund alltid varit mitt eget fel, oavsett omständigheter. När jag agerat utan att förstå balansen mellan mitt och andras, oreflekterat struntat i vad som är vist agerande så har ingenting gått min väg, även om jag kanske trott det först. Ibland har jag också stannat kvar för länge i destruktiva miljöer i en hopplös strävan att vända båten, lösa situationen och, utan ett sunt egenintresse, försöka få saker att bli så kallat ”bra” igen. Även där har jag en skuld eftersom jag inte varit klarsynt nog att förstå när det varit tid att gå. Att istället för att lägga energi på att mosa huvudet in i en klibbig bergvägg försöka göra mig fri och oberoende från miljöer som inte varit till för mig från första början.

Att jag är där jag är och att det som saknas mig inte finns med mig har varje gång berott på mig och mitt agerande. Bristen på smärta inför alla förluster jag kan konstatera beror på att jag inte längre gör mig till ett offer. Jag har ingen att klandra, vill inte göra det, utan jag är den som är aktören i mitt liv och har så alltid varit.

Därför behöver det inte heller stanna vid sorgen och vemodet över världens situation och ens egna förluster. Jag tror det är hopplöst svårt att försöka påverka världen, ja, även ens eget land eller lokala samhälle i någon högre grad. Ju större nivåer man försöker operera på desto fler faktorer kommer in som en enskild individ står fullkomligt maktlös inför. Visst kan vi, och kanske bör vi, fortsätta drömma om världsfred och att sunda humanistiska ideal får fäste i region efter region, men om det är för sådana mål vi lägger vår energi på så misstänker jag att känslan av tröstlöshet kommer kunna bli större än den om hopp.

Däremot, i mitt eget liv, så finns det alltid något att göra. Också där är målen högt satta. Idealfigurerna heter sådant som Hank Rearden, Francis D’anconia och John Galt och det är inte möjligt att hitta deras styrka i något slags brådrask. Det kommer ta sin tid, men poängen är att det inte spelar någon roll vart jag börjar eller ens om jag får lov att lyckas. Varje gång jag misslyckats fatalt i mitt liv så har det någonstans berott på att jag krävt någonting från livet. Jag har upplevt mig berättigad att lyckas med vad jag tar mig för, jag har sett det som självklart att jag ska ha tillgång till den ena eller andra välsignelsen. Om inte så är Gud ond eller Universum ett monster.  Det är inte sant att det är så. Talenterna är inte tänkt att vara jämnt utspridda och det finns inga garantier om någonting. Alla har inte som sitt uppdrag att nå ända fram i jordelivet och ingen av oss vet hur just vår egen version av att förkroppsliga Galt- idealet ser ut.

Det finns ingen manual för de aspekterna, ingen har rätt att döma ut dig som felaktig eller desillusionerad när du gör det som du tror är korrekt för ditt liv – så länge du tagit av dig föreställningarna om att du är här för att bli bjuden på någonting. Gör vad du vill, så länge du inte tar för dig av det som inte är till för dig att få, så att säga.

Det är också därför det är möjligt att börja när som helst, var som helst. Vi behöver inte vänta in en särskild, frihetligt korrekt, position eller att några grundläggande institutioner finns på plats innan vi kan utropa Anarkins intåg i världen. Vägen börjar så fort du förstår, och varje stund du är inställd på att ta dig upp på en ny platå, att dyka djupare in det svarta pusslets mysterier så finns det ingen början och inget riktigt slut på det uppdrag existensen har gett dig. Friheten vi lärt känna kräver ingenting, den bara är.

Såhär i en mellanrumsperiod där jag ärligt talat vet varken ut eller in om mitt livs praktiska detaljer gör den insikten mig rätt så väldigt trygg.