Jag är ingen vetenskapsman. Det fanns en tid, vad jag
förstår, när det inte existerade någon uppdelning mellan filosofer och så
kallade naturvetare. En tid när de som var intresserade av kunskap såg det som
något naturligt att försöka hantera alla fält som fanns till hands. Var man
skicklig nog så var det inte heller omöjligt att också bemästra en rad av dessa
fält. Idag, när världens samlade kunskap kräver över 7000 volymer och inte ens
det kan sägas vara heltäckande, så har det blivit mer nödvändigt med
arbetsdelning för de som aspirerar på att vara intellektuella och filosofin,
teologin och naturvetenskapen kan sägas ha gått skilda vägar. Inte för att säga
att de är ute efter att konkurrera med varandra, men utövarna i respektive avdelning
tenderar att behöva, så att säga, välja sida. Konkurrensen må inte vara
uttalad, men likväl tycks den finnas där.
Nej, jag är ingen vetenskapsman och sett utifrån så tycks det mig som att hela
det vetenskapliga perspektivet på något sätt har växt över sin egen förmåga.
Förstå mig rätt nu, vetenskap är en utmärkt metod för att göra diverse saker så
tillämpbara som möjligt. Ge ett uppdrag eller ställ en fråga
till vetenskapen och den vetenskapliga processen kommer förr eller senare se
till att formulera ett svar på hur du så optimalt som möjligt ska utföra det
som du nu vill göra. Så långt allt väl, men det här är ingenting som går att
bygga en världsbild på. Ja, faktum är att för att ens kunna ställa en fråga
eller ha en vilja till att utföra ett uppdrag så behövs en världsbild som redan
är så intakt och koherent att det är möjligt att förvänta sig ett svar från den
vetenskapliga processen som överhuvudtaget går
att tillämpa. Vetenskapen är ett verktyg som går att använda först när vi vet vilka
vi är och vad det är som vi önskar optimera. Utan språk så går det varken att
ställa frågor eller förstå ett svar. Utan startpunkt så går det inte att ta sig
vidare.
Idag upplever jag det som att tidsandan gått all in på vetenskapens förmågor
och perspektiv. Allting utgår och bedöms efter så kallat vetenskapliga
kriterier. Man älskar optimering och känslan av att vi hela tiden tar oss
vidare, fram emot en större och starkare förståelse av världen och hur vi bäst
lever våra liv här på jorden. Samtidigt känns det som att vi glömmer värdet
eller ens behovet av begreppet sanning.
Ja, man är så pass förtjust i vetenskapens förmåga att ständigt bryta ny mark
att det är som att denna markbrytning i sig självt definierar vad som är sant.
Det behövs inte längre någon förförståelse av världen eller existensens
strukturer; naturvetenskapen säger ju svart på vitt hur det förhåller sig och
det är bara för oss enkla själar att rätta oss därefter. Att tro på något som
inte kan genomgå en vetenskaplig granskning, att hålla något för givet som inte
kan studeras under lupp eller brytas i bitar i ett laboratorium reduceras till
en primitiv vidskepelse som för varje nytt innevarande år blir allt mer
obegripligt att någon ids hålla fast vid.
Till slut misstänker jag att vi hamnar i ett tillstånd, om vi inte redan är
där, där något som sanning inte längre bara är redundant och tämligen onödigt utan
också något som frankt är i vägen. Våra
egen känsla om hur världen bör se ut blir så pass viktig att det inte spelar
någon roll vad verkligheten och de vetenskapliga resultaten egentligen säger.
Att vår egen, outtalade och kanske även omedvetna, världsbild är så mycket
viktigare att vetenskapens svar formas om till att utan undantag bekräfta det
som vi själva redan ville veta. Vetenskapens perspektiv görs så stort att det i
princip görs till ett cirkelresonemang som tar oss tillbaka dit vi började,
till platsen där vi på barnsligt manér redan vet hur världen måste och behöver fungera.
Återigen, förstå mig rätt. Jag vill inte prata om den typ av vetenskaplig verksamhet
som vet vad den vill uppnå och har klart för sig varför den är satt i funktion.
Vetenskap som verktyg är återigen ett
utmärkt sätt att hämta in och optimera kunskap för allsköns tänkbara ändamål.
Vet du att du vill försöka ta dig till månen så kommer en vetenskaplig metod
garantera dig det bästa tillgängliga sättet för dig att ta dig dit. Det jag
stör mig på är när vetenskapen förvandlas till ett system där inget annat får
lov att existera som komplement. Om vi inte ens vet att månen existerar så
kommer vetenskapen aldrig klara av att ta oss dithän. Om vi skulle ha fundamentala
skäl för att vilja vägra acceptera månens existens så skulle det inte ens
hjälpa att släpa upp oss dit, bevisen skulle inte förmå oss att ändra åsikt i
vilket fall som helst. Än en gång: vetenskapen ger oss bara svaren, den har
inget som helst intresse av att hjälpa till med att ställa frågorna.
I ett samhälle som dag för dag blir alltmer ointresserat av att försöka hantera
någonting av djup eller svårtillgänglighet så blir det också allt svårare att
överhuvudtaget ta till sig vad vetenskap kan innebära för oss. Jag vet att de
flesta moderna människor inte längre förstår religion eller hur en andlig
världsbild ser ut. Att man tror att religiositet just innebär enbart vidskepelse
och irrationalitet. Att ifall vi inte hade kastat av oss oket från dessa
föråldrade världsbilder så hade vi aldrig klarat av att ta oss in till den så
sprudlande och fria tid som vi lever i idag. Samtidigt, när vi är på väg att
gemensamt förlora all form av kontext kring de mekanismer som ger oss välstånd
och förmåga till självständighet från såväl natur som eventuell skapare så
undrar jag just om vi inte långsamt är på väg att förstå vad det är för något som vi har
slängt bort.
Jag säger inte att utan gudstro så är man
dömd till att bli en förvirrad själ som inte kan förstå en vetenskaplig analys,
men mitt starkaste skäl för en tro på Gud och att hänge mig åt en andlig
dimension är just vikten av kontext, av sammanhang. I trons värld så klarar jag
av att placera mig i en position som förmår mig att ta till vara på de svar som
kommer från vetenskapens fält. Oavsett vad de säger eller innebär - det är inte
min värld som skildras och det är inte jag som individ som ska tillfredsställas
utan det är Guds skapelse vi studerar och genom att förstå mer av den värld han satt mig i så förstår jag
också mer av Honom. Och även, till sist, också om mig själv och vad just jag har för
möjligheter att agera ut mina egna önskningar.
Det jag önskar är inte att vi lägger mindre vikt vid naturvetenskap, teknologi,
naturalistiska studier av människan och hennes villkor utan snarare att vi
mäktar med att förstå att vi behöver klarlägga betydligt mer grundläggande saker innan vi låter vetenskapen förklara vad
det är vi ser omkring oss. Dessa verktyg, de vi kan undersöka sanningar med som
inte nödvändigtvis lägger sig tillrätta under ett mikroskop, har vi nästan helt
lyckats slänga bort och även om vi skulle försöka använda dem så är det inte
säkert att vi förstår hur de ska skötas. Jag har ingen anledning att uppmana
någon till någonting och jag har själv inga särskilt bra svar för någon annan
än mig själv hur man nu ska ta sig vidare varifrån vi nu råkar befinna oss...
Jag antar att det enda jag ville göra var att förklara varför jag inte är någon
vetenskapsman.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar