För fred och frihet

När jag blev introducerad till libertarianismen så trodde jag först att ideologin gick ut på att hitta strategier för att minimera våldet i samhället så mycket som möjligt. Samhället skulle vara en harmonisk plats där ingen, eller åtminstone så få som det bara är möjligt, riskerade att bli rånad, misshandlad eller mördad. Helst skulle ingen heller lida fysisk nöd på något annat sätt heller. Via marknaden och allt tätare samarbete på global och lokal skala så skulle livskvalitén höjas i en sådan utsträckning att våldsamma lösningar på diverse mänskliga problem i sinom tid blev helt obsoleta. Jag tänkte mig att idén var att frihet ideligen leder till så pass goda konsekvenser att människan till slut upphör med sina primitiva dumheter och blir till en ny sorts varelse. Det enda som stod i vägen var abstraktionen staten som höll oss kvar i en träldom som otvivelaktigt tillhörde det förflutna. Om vi bara kunde få tillräckligt många att förstå att statsmaskineriet måste röjas undan en gång för alla så skulle vi kunna börja rusa mot en tillvaro som vore fridfull, välmående och näst intill kliniskt fri från allt vad våld heter…

Sen kom en viss Steven Pinker och hävdade att framväxten av våra moderna stater successivt minskat mängden våld i samhället. Genom att en stark, central aktör tar en monopolstatus på våldsutövande så minskar viljan för övriga i samhället att bruka våld i vardagen. Istället försöker man i möjligaste mån gå till denna centrala institution för att lösa sina mer svårlösta problem på officiell och steg för steg så blir samhället mer förnuftigt, mer civiliserat och med statens säkra hand betydligt mindre fastlåsta i gamla, primitiva djungellagar. Nu läste jag aldrig The better angels of our nature och jag ger säkert en alltför förenklad bild av vad bokens tes egentligen säger, liksom att det säkert kan diskuteras om den ens håller skott vid en närmare granskning, men bara själva debatten kring det Pinker påstod fick mig att börja fundera mer grundläggande på vad libertarianism egentligen handlade om..

Det jag kom fram till var att även om ett våldsfritt samhälle förvisso är något positivt, i det perspektivet är jag glad för att jag inte levar i ett mer hårdfört och brutalt förflutet, så är det inte på något sätt ett slutmål för den libertarianska visionen. Det libertarianismen siktar på är inte ett samhälle helt förutan våld. En sådan önskan skulle oundvikligen reduceras till en utopisk tanke tämligen omedelbart, utan istället ett samhälle som förmås leva i fred och frihet och där en naturlig harmoni får råda. Fred och frihet är begrepp som är beroende av varandra, det går inte att förminska eller förlora det ena utan att lika mycket begränsa eller förlora det andra. En samhällsordning där deltagarnas frihet respekteras fullt ut kommer också vara fredligt. Ett samhälle som uppehåller fred behöver också bestå av fullt fria individer. Fysiskt våld är ingen bra parameter på varken hur frihetligt eller fredligt ett samhälle är. En grupp slavar som hålls under ett strikt styre kan ha ett minimum av våld. Om ordningen är så pass strängt kontrollerad och styrd att ingen vågar göra uppror eller ens missköta sig för att riskera bestraffning så behöver det inte utövas något fysiskt våld alls. Är slavarna fria för det? Skulle ett helt samhälle bestående av slavar kunna beskrivas som just fredligt? Jag är skeptisk.

Om ett samhälle, litet eller stort, är i harmoni och balans så är det aggressioner som saknas. En grupp vänner behöver inte tvinga eller hota varandra för att kunna uppehålla sitt umgänge. Deltagarna i en kampsortsklubb kan utöva hur mycket fysiskt våld som helst mot varandra utan att därför hysa någon fientlighet gentemot någon i gruppen. Om vi enbart ser till parametern fysiskt våld så säger det oss nära nog ingenting om hur det samhälle vi studerar egentligen ser ut.

Vårt moderna samhälle har inte särskilt mycket våld sett ur ett historiskt perspektiv, det må säkert stämma, men det vi istället har är en ordning som bygger på sträng kontroll och ovillkorlig underkastelse. Många säger också att vi är beroende av denna kontroll för att inte falla in i ett tillstånd av konstant kaos och oordning. Vi undviker bara djungeln och det okontrollerade våldet genom att aktivt se till att samtliga deltagare i gemenskapen håller sig i skinnet och inlemmar sig i den ordning som vi för tillfället valt som optimal. Individers enskilda frihet är alldeles för farlig och riskabel för att kunna tolereras i någon större utsträckning och därför måste den tämjas och stävjas så att gruppen inte riskerar att känna sig hotad. Ja, vi ser inga problem med att jaga och slå ner beteenden som varken berör eller hotar någon annan personligen, men som känns farliga eller som kan uppskattas som skadliga för de individer som själva valt att göra vad som nu anses vara tabu för gruppen som helhet.

Det absolut värsta med allt det här är att denna kontroll och maktutövning inte längre behöver komma ovanifrån, från någon överlägsen aktör som medvetet utövar ett förtryck för att kunna säkerställa en långsiktig maktposition. Det behövs inte ens någon slavägare som behöver utöva ett ansträngande förtryck, utan gruppen som helhet hjälper så gärna till. Vårt samhälle har blivit så beroende av känslan av kontroll att vi gladeligen uppehåller konstruerade konflikter och bevakar våra medmänniskor så att de inte viker av, bort från fyrkanterna. Förtrycket behöver inte längre forceras på oss med våld utan vi lägger oket på våra axlar utan minsta knot eller jämmer.

Vi lever inte i ett fritt samhälle. Individens naturliga rättigheter är ett skämt, eller som bäst någonting som ges till oss på nåder och som närsomhelst kan dras tillbaka om nöden så kräver eller omständigheterna skulle ändras. Vi lever därför inte heller i ett fredligt samhälle. Det sägs ibland att Sverige inte varit i krig på över 200 år, men jag undrar jag. Det jag ser är ett land och en gemenskap som är splittrat i ständiga konflikter, människor som oupphörligen försöker bevaka och utöka sina intressen på sina medmänniskors bekostnad. Och allting sker öppet, i demokratins anda så att säga frivilligt och väldigt få vill ha det på något annat sätt. Att ständigt vara i kontroll över andra och själv behöva kontrolleras av någon annan kallar man för frihet. Att vara i ett konstant tillstånd av aggression mot alla som ser världen annorlunda eller önskar en alternativ livsstil för sig själv och sitt närsamhälle kallar man för fred. Så länge ingen hederlig person äger ett skjutvapen eller på något anat sätt antyder att hon skulle kunna använda våld för att försvara sig själv och sin egendom så anser man sig leva i ett harmoniskt och välmående samhälle, oavsett vad som händer bortom plattityderna. Så länge Staten säger att fred och frihet råder så vill ingen vara något annat än nöjd.

Allt det här är falskt. Det måste vara det. Freden och friheten beror inte på om en enskild stat befinner sig i ett tillstånd av krig eller inte. Freden och friheten existerar på en mycket mer lokal, ja individuell, nivå. Om någon kommer till mig med batonger och gevär för att jag brutit mot någon regel denna person håller för giltig i sitt huvud så har freden upphört och min frihet tagits ifrån mig redan där. Ett samhälle som inbillar sig att det är fredligt, fritt och ”demokratiskt” när det samtidigt för krig och utövar våld mot alla de individer som de anser bryter mot deras uppdiktade regler blundar för sanningen om att de inte har en aning om hur en gemenskap i harmoni egentligen ser ut. De har blivit så beroende av kontrollen och makten att de har glömt hur fred och frihet egentligen smakar. De går miste om så mycket och de vet inte ens om det.

Jag kan inte hjälpa att tycka att det är så oerhört sorgligt.