Ett försök till tal om kön

Min samtid tycker om att diskutera genus. Vår sexualitet och könstillhörighet dissekeras och vänds på ständigt och jämt. Dessa grundläggande identiteter används som utgångspunkt för allsköns världsuppfattningar och ideologier. Under större delen av mina vuxna år har det här varit en viktig, ack så viktig fråga och jag har som person av manligt kön känt mig uppmanad att förklara och försvara mitt själva existensberättigande. Att ge uttryck för att det finns en skillnad mellan könen och att denna skillnad kan vara sympatisk och till gagn för oss alla har varit en åsikt som det inte riktigt funnits plats för. Den har varit för föråldrad, för inkompatibel med idealen om demokrati och jämställdhet, kort sagt för farlig.

Jag skriver inte det här för att försöka beskriva mig som offer för ett samhälle där en ung vit man ses som något av det farligaste och mest osympatiska som existerar. Jag skriver denna fundering för att jag tycker att hela diskussionen om kön och sexualitet ter sig så pass förvirrad, så pass världsfrånvänd att jag själv undrar vad som egentligen är sant under alla dessa ideologiska slagord och förhoppningar om att kunna förändra världen till sin egen lilla lekplats. Finns det något som kan vara allmängiltigt under alla subjektiva tyckanden?

Från min horisont så känns det uppenbart att det vi ser som manligt respektive kvinnligt onekligen är sociala konstruktioner, något som är föränderligt från samhälle till samhälle och som kan skifta över tid lika lätt som ingenting. Färgen rosa är kvinnlig idag, men var manlig igår. Att hantera hästar var en manlig syssla igår, men tenderar att vara kvinnligt associerad idag. Att låsa fast vad vi associerar som manligt och kvinnligt in i odiskutabla könsnormer är att riskera att göra ett onödigt misstag. I det begränsade perspektivet är det förståeligt att fullständig jämlikhet är ett prioriterat ideal. Varför släpa runt på inbillade fyrkanter i samhället som bara riskerar att förstöra för enskilda individer som bryter mot föreställningarna?

Däremot känner jag att det som missas i diskussionerna gång efter annan är diskussionen om vad som är maskulint kontra feminint. Dessa adjektiv är något annat än manligt/kvinnligt. Där de senare verkligen kan ses som något föränderligt och arbiträrt så är de förra något som mera försöker beskriva det som i någon mån är beständigt, för oss som individer liksom för människan som helhet. Jag vet inte ens om det finns några egenskaper som kan beskrivas som entydigt maskulina eller feminina, men det är inte heller det som jag skulle säga är det verkligt intressanta.

Som jag ser det är maskulint/feminint begrepp som inte ska appliceras på en yttre värld utan istället något som kan användas som perspektiv för individen själv. En plattform att utgå ifrån när man bygger upp sin identitet. Alla individer bär med sig denna dualitet och det finns ingenting som säger att någon ska omfamna enbart den ena eller den andra aspekten. Tvärtom, en sund identitet behöver kunna förstå sig på hur man relaterar till båda sidorna för att fullt ut förstå hur man egentligen fungerar. Däremot ser jag det som givet att män relaterar instinktivt till det maskulina och respektive för kvinnor mot det feminina. För att kunna bottna i vem jag egentligen är kan det vara den mest centrala frågan att bena ut – för egen del; på vilket sätt är just jag man?

När vi som samhälle förnekar att denna dualism överhuvudtaget existerar, när vi gör allting likadant och likvärdigt utan möjlighet att välja någon allmängiltig riktning eller kristallisera ut några nyanser så misstänker jag att vi gör oss, och naturligtvis särskilt ungdomar, en rejäl otjänst. Jag vill inte på något sätt uttala mig om vad som exakt är maskulint eller feminint, men när vi som samhälle och kultur inte ens har ett fungerande samtal om vad dessa begrepp innebär och vad skillnaden mellan könen kan tänkas ha för konsekvenser så gör vi bara allting så oändligt förvirrat. Vi ser skillnaderna varje dag, nyhetsflödet liksom våra vardagliga interaktioner pekar mot det på olika sätt hela tiden, men om vi skulle söka information om hur man bäst hanterar dessa fenomen så riskerar man mötas av en öronbedövande tystnad. Vi vägrar prata om dessa frågor så intensivt att vi snart inte kan göra det och konsekvenserna av det upplever jag som ödesdigra.

Jag är lekman, men det tycks mig som om epidemin av förvirringen kring könstillhörighet och sexualitet grundar sig i en hjälplöshet i att navigera sig fram till någon form av vuxen identitet. En ungdom behöver vägvisare och lärare för att förstå sig på vad som finns inom en själv. Utan en stadig verklighetsuppfattning, utan en övergripande berättelse (mytologi) som på ett tydligt sätt illustrerar hur verkligheten är beskaffad utöver vår egen subjektiva uppfattning så är det så oändligt mycket lättare att gå vilse. Att stranda i en vanföreställning som inte gör en lycklig och som inte heller förmår vara grund för ett sunt liv. Vårt samhälle väljer istället att uppmuntra dessa unga, förvirrade gissningar och gör dem till giltiga och sanna. I all välmening, möjligen, men det är fortfarandet ett grovt lurendrejeri. Vi har blivit så rädda för en verklighet som kanske visst gör skillnad på män och kvinnor, som kanske visst graderar beteenden i bra eller dåliga, önskvärda eller destruktiva att vi istället blundar och hoppas att ett ljuvt utopia där alla våra barndomsdrömmar slår in kanske får lov att vara sant i alla fall. Om vi bara ljuger för oss själva lite, lite till.

Nej, jag vet verkligen inte. I ett samhälleligt perspektiv kanske jag bara svamlar om sådant som är för stort för en enkel person som mig att begripa, men det jag faktiskt vet är att när jag på egen hand börjat utforska dessa begrepp så hände någonting. När jag faktiskt insåg att jag som man behöver erövra min maskulinitet för att kunna fungera optimalt så har saker så smått börjat att förändras. Jag har kunnat bli mer självsäker, jag har kunnat bottna mer i min egen självkänsla. Att få lov att diskriminera, att säga att dessa egenskaper är jag primärt inte för att istället omfamna sådant som i vår infantiliserade samtids ögon ses som, i jämställdhetens namn, farligt eller olämpligt är en befrielse. Det handlar inte om att göra sig till en stereotypiserad form av macho-man utan snarare så mycket mer om att öppna upp sig för en verklighet som vägrar acceptera att allting kan sägas vara likvärdigt och bestående av samma gråa, intetsägande smet oavsett vad det är man tittar på. Att ett steg i taget öppna upp de givna fyrkanterna och skåda anarkins värld där under.

Hur den än ser ut.