Sök först Guds rike...

Podcasten Vita Pillret tar i sitt senaste avsnitt upp ett ämne som gnagt i mig en lite längre tid. Nämligen kvinnofrågan och vad som egentligen är huvudorsaken till att vårt samhälle ter sig så patologiskt och destruktivt. Det är nämligen lätt att få för sig att alla dessa destruktiva tendenser beror på att samhället feminiserats och att kvinnor generellt tillåtits ta en alltför stor plats. Att den negativa utvecklingen accelererades när kvinnlig rösträtt introducerades är ganska lätt att få syn på och att maskulinitet generellt ges en undanskymd plats eller till och med aktivt motarbetas är inte heller någon större hemlighet. Kan det vara så att Kvinnan, än en gång, är orsaken till att mänskligheten drivits ut ur sin naturliga Eden-tillvaro?

Jag tror att det är ett ganska stort misstag att landa i en sådan slutsats. Jag tror inte roten till våra problem är att vi skulle leva i ett feminint, matriarkalt samhällsklimat. Vårt samhälle bågnar inte under sin egen tyngd för att vi värdesätter kvinnliga egenskaper eller något i den stilen. Det jag ser som vårt huvudproblem är något jag tagit upp tidigare på bloggen, men som jag också tror är centralt även för att förstå vår märkliga svårighet att hantera frågor som maskulinitet och femininitet. I korthet har vi förlorat anledningen till att vi existerar på denna sidan skapelsen. Moderniteten har lyckats vända upp och ner på något så centralt som syftet med vad våra liv är till för och lyckats få alltför många att tro att detta jordeliv är till för att producera lycka och välmående för oss själva och lever man inte ett lyckligt, tillfredsställande och behagligt liv så har man gjort något allvarligt fel, så är det något galet med själva tillvaron.

Det är en väldigt underlig uppfattning och något som tvivelsutan kommer skapa stress, förvirring och en allt större känsla av förbannad frustration hos individen. För det jordiska livet är inte till primärt för att vi ska njuta av det. Denna tillvaro är fylld med plågor, utmaningar, drakar och demoner och planerar man inte sin tillvaro efter den verkligheten så kommer man få så många aspekter av livet helt upp mot väggarna fel. Även sådant vad manlighet och kvinnlighet egentligen är för någonting.

Som kristen ser jag det såhär: Tanken med våra liv på jorden är att vi ska efterlikna Gud. Vi är skapta till Guds avbild och var stund vi inte agerar i samklang med Guds avbild så missbrukar vi vår position, så hamnar vi fel i existensen. Bibelns Guds främsta kännetecken är hans skaparkraft. Det första som händer i Bibelns berättelser är att Gud skapar en god värld och upprättar en mänsklighet för att göra detsamma. Vår uppgift är att skapa, producera och förvalta det vi skapat i en himmelsk rytm. I denna rytm finns det utrymme att njuta av livet och att glädja sig över att vara till, men det är inte syftet. Grunden för vår existens, det vi ständigt måste söka efter, är att hela tiden försöka skapa någonting som världsalltets Härskare kan med att välsigna som något gott. Gör vi inte det riskerar vi att hamna ändlöst vilse.

Och det är det jag tror att vårt samhälle har gjort. Vi vet inte längre varför vi är här. Vi tror att meningen med existensen är att fylla våra liv med lycka och välmående, så vi släpper allting fritt, vi gör allting jämlikt och lika i ett syfte att ge alla samma möjlighet till detta välmående och vi glömmer helt och hållet att detkan finnas en större tanke med vår stund här på jorden än att varje stund ska bo granne med extasen.

Så vi är vilse. När det kommer till könsroller, något av det mest naturliga som existerar i vår mänskliga kodning, så vet vi inte längre vad kvinnlighet vill säga, vi räds manligheten som något brutalt och otäckt och vi har ingen som helst aning om hur dessa ska samspela med varandra i en konstruktiv riktning. Gänget kring Vita pillret hemfaller lätt till enkla lösningar, en tendens hos dem är att helt enkelt vilja tvinga fram ett annat sätt att se på könsroller och hur kvinnor och män ska agera och på så sätt få fram en så kallad naturlig ordning.

Som libertarian kan jag inte acceptera tvång som lösning ens för ett förment gott syfte och jag tror inte heller en auktoritär ordning skulle kunna ändra på någonting. Det jag längtar efter är att fler ska kunna släppa sig själva och sin själviskhet för att i högre utsträckning försöka behaga Gud. Inte bara på ett plastigt, ofarligt religiöst sätt utan mer som i att man gör ett ärligt försök att transformera hela sin varelse i en riktning som Gud skulle kunna välkomna som något gott. Oavsett kostnad, oavsett pris. Då tror jag vi skulle kunna se en skillnad som gör en åverkan på djupet och som inte bara stannar vid en tillfällig krusning. Då tror jag inte det är så svårt att förstå vad sådana aspekter som manlighet och kvinnlighet egentligen vill kräva av en. Man gör det som främjar livet i så hög grad som går, och då misstänker jag att det skulle vara betydligt lättare att leva i samklang med sin könsroll än att försöka leva i en konstruktion där dessa dimensioner inte får lov att ha något spelrum eftersom de eventuellt talar om fel saker eller leder en i fel riktning när det kommer till hur ens personliga bild av Lyckan råkar se ut.

Som med allt annat handlar det om prioriteringar. Sätt dig själv främst och du kommer få tillgång till en värld som är beroende av dina begränsningar. Sätt det gudomliga i första rummet och det öppnar sig en värld som saknar allt vad begränsningar innebär...

Jag vill inte vara anarkist

Jag vill inte vara anarkist.

Nej, jag hade mycket hellre varit en stabil vänsterback i blåvitt. En sådan som lojalt och slitstarkt sprungit meter upp och meter ner på leriga gräsmattor och förhatliga konstgräsplaner utan att knota det minsta. Säkert inte alltför skicklig, men med en sådan intensiv kämparanda att det hade täckt upp för tekniska brister och annat ovidkommande bös. Jag hade varit en sådan där person som inte hade brytt mig särdeles många vitten om det som händer utanför min sportbubbla av ändlösa löprundor och hjärndött snack om zonförsvar och vikten av att ”ta en match i taget”. Jag hade varit simpel, fokuserat på det som går att göra konkret och framförallt - min spontana reaktion på ordet politik hade varit att undra om det möjligen kan vara gott att äta tillsammans med lingonsylt.

Jag vill inte vara anarkist.

Nej, jag hade mycket hellre varit en av de där gitarrpojkarna i skolkorridorerna som sedan växer upp och blir en rödvinspimplande kulturarbetare på något fik i närheten av Majorna. Jag hade förbannat de kapitalistiska strukturerna och hängett mig åt det som är ”verkligt och betydelsefullt” på riktigt- då nämligen min gitarr och mina känslor tecknade i musik och ord. Jag hade kastat mig in i det kreativa arbetet och inte låtit något hindra mig för att kunna förverkliga mina rödskimrande drömmar. Sådär hade jag hållit på och inne i min vänsteristiska konstnärsbubbla så hade jag sluppit bry mig om det som händer utanför. Så länge jag fått mina kickar via musiken och mina goda, fina vänner inuti bubblan så hade allt varit utmärkt frid och fröjd.

Jag vill inte vara anarkist.

Nej, jag hade mycket hellre velat följa den studiemässiga mallen till punkt och pricka. Lugnt och ledigt tagit mig igenom alla måsten och absurda plikter som skolväsendet ålägger en för att kunna landa i någon trygg och härlig tjänst på något lika tryggt och härligt universitet inom något av alla de ämnen som fascinerade mig som liten. Väl där skulle jag kunna gräva ner mig i obskyrt trivsamma trivialiteter som ingen annan än jag och några andra dammiga entusiaster orkar bry sig om, tryggt och härligt omedveten om världen utanför och allt som nu råkar hända där. Jag skulle vara stolt över mitt yrke, stolt över att leva i ett samhälle som tar mina kunskaper på allvar och ser till att det går att ha ett stabilt leverne på att utforska mitt fält i grunden och på djupet. Mitt liv hade varit trivsamt.

Jag vill inte vara anarkist.

Nej, jag hade mycket hellre varit någon som brann för min tro på ett otvunget, ostukat sätt. Någon som hållit sig inom uppväxtens givna ramar för att han fann kort sagt fann dem enkla, logiska och fullkomligt välsignade. Jag hade velat anlägga ett stimorol- leende och klanderfritt klädd gå runt på stadens gator för att vittna om den enda sanna vägen för alla och envar. Jag skulle utstråla tålamod och frid och inte kunna bli uppretad, vilken vansinnig ateist som än kom i min väg. Fast och fullt försäkrad om att min sanning var den rätta och om jag bara älskade tillräckligt hårt så skulle varje hjärta öppnas – med bara tillräckligt mycket tålamod så… Allt annat i världen hade varit sekundärt och på min marsch mot himlen skulle jag knappt ha tid att en enda gång försöka se mig om för att undersöka vad som pågår runt omkring mig.

Jag vill inte vara anarkist.

Nej, jag hade mycket hellre varit en stabil familjefar i någon mysig förort. Levt ett stilla liv med barn och ett stabilt, trivsamt arbete i närheten. Inte gjort för många åthävor utan lugnt och tryggt se till att uppbära mina plikter som man, far, kollega och samhällsmedborgare. Med en mjuk, intensiv låga hade jag älskat min hustru och gjort allt jag kunnat för att få våra liv att flyta på framåt livets vilda ström. Jag skulle inte samla på mig för mycket förväntningar utan dag för dag inse att det meningsfulla i livet består av de få tillfällen när guldkorn hittas i ens dagliga gröt. Att hjortsadel inte kan vara på menyn varje dag utan att allting handlar om att steg för steg och en dag i taget få allting att bli så bra som det är möjligt. Jag hade inte haft för stora tankar om någonting utan bara följt det mönster jag ansett vara rimligt och sedan försökt att inte bry mig något mera. Livet behöver inte vara svårare än vad man gör det till, så att säga.

*

Nu blev det inte så. Av olika skäl stängdes varje dörr till en annan typ av liv där mina ursprungliga drömmar hade haft lättare att leva. Vissa dörrar fick jag inte ens lov att röra vid handtagen på, andra lyckades jag stänga själv efter ett antal mer eller mindre dåraktiga beslut, åter andra har stängts med eftertrycklig kraft av någon annan makt än min egen. Det må så vara. Jag har hamnat där jag är. Med ett liv jag inte bett om och med en väg framåt jag helst hade velat vara utan i en ideal värld och som jag inte vet vad den innehåller, men som ändå befinner sig kravfullt framför mig.

I den situationen har jag ett val. Jag kan antingen skrika och skräna, förbanna mörkret runtomkring mig, och i bitterhet för allt som ligger i ruiner hata allting som jag ser. Eller så kan jag sträcka på mig, inse att all makt över den plats jag är på nu och de resurser som nu är inkapslade i mig är min egen. Jag kan i varje stund välja livet även om ingenting i dess strukturer verkar vilja följa min önskningar. Jag kan välja att inte vara ett offer för alla dessa tärningsslag och de märkliga dörrar som visar sig för att sedan förbli stängda. Jag har alltid förmågan välja att vara min egen oavsett vad som händer och var jag än hamnar framöver. Det kan ingen gud, ingen kung och ingen uschlig, smutsig politiker någonsin ta ifrån mig.

Och det är därför som jag är anarkist. 

Ett försök till tal om kön

Min samtid tycker om att diskutera genus. Vår sexualitet och könstillhörighet dissekeras och vänds på ständigt och jämt. Dessa grundläggande identiteter används som utgångspunkt för allsköns världsuppfattningar och ideologier. Under större delen av mina vuxna år har det här varit en viktig, ack så viktig fråga och jag har som person av manligt kön känt mig uppmanad att förklara och försvara mitt själva existensberättigande. Att ge uttryck för att det finns en skillnad mellan könen och att denna skillnad kan vara sympatisk och till gagn för oss alla har varit en åsikt som det inte riktigt funnits plats för. Den har varit för föråldrad, för inkompatibel med idealen om demokrati och jämställdhet, kort sagt för farlig.

Jag skriver inte det här för att försöka beskriva mig som offer för ett samhälle där en ung vit man ses som något av det farligaste och mest osympatiska som existerar. Jag skriver denna fundering för att jag tycker att hela diskussionen om kön och sexualitet ter sig så pass förvirrad, så pass världsfrånvänd att jag själv undrar vad som egentligen är sant under alla dessa ideologiska slagord och förhoppningar om att kunna förändra världen till sin egen lilla lekplats. Finns det något som kan vara allmängiltigt under alla subjektiva tyckanden?

Från min horisont så känns det uppenbart att det vi ser som manligt respektive kvinnligt onekligen är sociala konstruktioner, något som är föränderligt från samhälle till samhälle och som kan skifta över tid lika lätt som ingenting. Färgen rosa är kvinnlig idag, men var manlig igår. Att hantera hästar var en manlig syssla igår, men tenderar att vara kvinnligt associerad idag. Att låsa fast vad vi associerar som manligt och kvinnligt in i odiskutabla könsnormer är att riskera att göra ett onödigt misstag. I det begränsade perspektivet är det förståeligt att fullständig jämlikhet är ett prioriterat ideal. Varför släpa runt på inbillade fyrkanter i samhället som bara riskerar att förstöra för enskilda individer som bryter mot föreställningarna?

Däremot känner jag att det som missas i diskussionerna gång efter annan är diskussionen om vad som är maskulint kontra feminint. Dessa adjektiv är något annat än manligt/kvinnligt. Där de senare verkligen kan ses som något föränderligt och arbiträrt så är de förra något som mera försöker beskriva det som i någon mån är beständigt, för oss som individer liksom för människan som helhet. Jag vet inte ens om det finns några egenskaper som kan beskrivas som entydigt maskulina eller feminina, men det är inte heller det som jag skulle säga är det verkligt intressanta.

Som jag ser det är maskulint/feminint begrepp som inte ska appliceras på en yttre värld utan istället något som kan användas som perspektiv för individen själv. En plattform att utgå ifrån när man bygger upp sin identitet. Alla individer bär med sig denna dualitet och det finns ingenting som säger att någon ska omfamna enbart den ena eller den andra aspekten. Tvärtom, en sund identitet behöver kunna förstå sig på hur man relaterar till båda sidorna för att fullt ut förstå hur man egentligen fungerar. Däremot ser jag det som givet att män relaterar instinktivt till det maskulina och respektive för kvinnor mot det feminina. För att kunna bottna i vem jag egentligen är kan det vara den mest centrala frågan att bena ut – för egen del; på vilket sätt är just jag man?

När vi som samhälle förnekar att denna dualism överhuvudtaget existerar, när vi gör allting likadant och likvärdigt utan möjlighet att välja någon allmängiltig riktning eller kristallisera ut några nyanser så misstänker jag att vi gör oss, och naturligtvis särskilt ungdomar, en rejäl otjänst. Jag vill inte på något sätt uttala mig om vad som exakt är maskulint eller feminint, men när vi som samhälle och kultur inte ens har ett fungerande samtal om vad dessa begrepp innebär och vad skillnaden mellan könen kan tänkas ha för konsekvenser så gör vi bara allting så oändligt förvirrat. Vi ser skillnaderna varje dag, nyhetsflödet liksom våra vardagliga interaktioner pekar mot det på olika sätt hela tiden, men om vi skulle söka information om hur man bäst hanterar dessa fenomen så riskerar man mötas av en öronbedövande tystnad. Vi vägrar prata om dessa frågor så intensivt att vi snart inte kan göra det och konsekvenserna av det upplever jag som ödesdigra.

Jag är lekman, men det tycks mig som om epidemin av förvirringen kring könstillhörighet och sexualitet grundar sig i en hjälplöshet i att navigera sig fram till någon form av vuxen identitet. En ungdom behöver vägvisare och lärare för att förstå sig på vad som finns inom en själv. Utan en stadig verklighetsuppfattning, utan en övergripande berättelse (mytologi) som på ett tydligt sätt illustrerar hur verkligheten är beskaffad utöver vår egen subjektiva uppfattning så är det så oändligt mycket lättare att gå vilse. Att stranda i en vanföreställning som inte gör en lycklig och som inte heller förmår vara grund för ett sunt liv. Vårt samhälle väljer istället att uppmuntra dessa unga, förvirrade gissningar och gör dem till giltiga och sanna. I all välmening, möjligen, men det är fortfarandet ett grovt lurendrejeri. Vi har blivit så rädda för en verklighet som kanske visst gör skillnad på män och kvinnor, som kanske visst graderar beteenden i bra eller dåliga, önskvärda eller destruktiva att vi istället blundar och hoppas att ett ljuvt utopia där alla våra barndomsdrömmar slår in kanske får lov att vara sant i alla fall. Om vi bara ljuger för oss själva lite, lite till.

Nej, jag vet verkligen inte. I ett samhälleligt perspektiv kanske jag bara svamlar om sådant som är för stort för en enkel person som mig att begripa, men det jag faktiskt vet är att när jag på egen hand börjat utforska dessa begrepp så hände någonting. När jag faktiskt insåg att jag som man behöver erövra min maskulinitet för att kunna fungera optimalt så har saker så smått börjat att förändras. Jag har kunnat bli mer självsäker, jag har kunnat bottna mer i min egen självkänsla. Att få lov att diskriminera, att säga att dessa egenskaper är jag primärt inte för att istället omfamna sådant som i vår infantiliserade samtids ögon ses som, i jämställdhetens namn, farligt eller olämpligt är en befrielse. Det handlar inte om att göra sig till en stereotypiserad form av macho-man utan snarare så mycket mer om att öppna upp sig för en verklighet som vägrar acceptera att allting kan sägas vara likvärdigt och bestående av samma gråa, intetsägande smet oavsett vad det är man tittar på. Att ett steg i taget öppna upp de givna fyrkanterna och skåda anarkins värld där under.

Hur den än ser ut.

Att existera

Vår samtid är förvirrad. Andligen så förstår den nästan ingenting och har inga svar att ge på några som helst problem. Jag tror det främst beror på att den hamnat fel i en av de mest fundamentala frågor vi har:

Varför är vi här? Vad bottnar vår existens i?

Vår tids svar är att vi är här för att uppleva. För att få se, smaka och ta del av så mycket som möjligt av det smörgåsbord livet kan innebära. Naturligt nog i en verklighet baserad på knapphet så leder det oundvikligen till orättvisor och kampmoment. Alla kan inte vara allt, överallt och det är givet att “barnen i Afrika” har ett underläge jämfört med någon som är född materiellt rik i väst. Alla kan inte ha ett spännande liv i händelsernas centrum, alla kan inte bo i Vita huset, alla kan inte få sitt namn inristat med stjärnorna i Hollywood. Tror man att livet är till för att maxa upplevelser ur allt som finns så kommer världen och livet också bli en orgie av ständiga orättvisor. Inte heller hjälper någon välståndsökning, det ger bara upphov till fler exklusiva upplevelser som endast ett fåtal kan få tillgång till. Orättvisan behöver aldrig ta slut.

Måste det vara såhär? Nej. Det går att leva från ett motsatt perspektiv. Jag har visserligen hört libertarianer ondgöra sig över JFK-citatet “fråga inte vad ditt land kan göra för dig, utan vad du kan göra ditt land”, men så länge man ignorerar den politiska dimensionen så är det en bra fråga. Vad kan jag göra för någon annan? För livet..?

När jag var 13 upptäckte jag för första gången på allvar att jag kunde skapa något som en främling kunde uppskatta och tacka mig för att jag hade gjort- en dikt skriven ur ett alldeles nykläckt tonårshjärta. Mina dikter är förstås ingenting i ett större perspektiv. De är inga ångmaskiner, inget penicillin eller någon Tesla-bil, men de är fortfarande skapta, bragda in i existensen med tanke och någon form av kärlek. Det är i sanning något särskilt! Mina dikter är inte mycket i ett makroperspektiv, men, för mig, i mitt liv är de värda outsägligt mycket ansträngning. För att kunna skapa dem är jag beredd att skaffa resurser nog för mat för dagen, husrum och en stimulerande vardag som håller min inspiration vid liv. Mina dikter är, hur liten påverkan de än har på Sveriges BNP, de facto produktion. De är beviset på att jag inte är här för att konsumera, jag är satt här för att producera och skapa. När jag går härifrån ska världen vara en rikare, mer nyanserad och mer fascinerande plats än när jag gick. Det är mitt mål. Vi har alla våra dikter. Det inom oss som vi vill göra vårt yttersta för att få se manifesterat i verkligheten och väl där sedan växa upp till himlen. Om det så är en företagsidé, våra nära relationer eller en kreativ/andlig sida så har vi alla, om vi vill, en producerande sida som bara längtar efter att få blomma. Om vi bara låter den.

De som fastnat i konsumtionen av livet avskyr det här. De avskyr det eftersom den som lever för produktion i grunden inte kan vara missnöjd när hon är fri. Vi kan börja vart som helst, på en åkerplätt i 1400-talets Småland, på en hästrygg i 1800-talets Kalifornien eller bakom en dator i nutidens Södermalm.. Så länge vi är fria att fortsätta sträva uppåt och framåt så är det lätt att glömma de materiella begränsningar och motgångar vi möter. Det spelar ingen större roll, det som spelar roll är att vi får känna att vi är ett utflöde ut mot existensen och att ingen småsint djävul till byråkrat försöker hindra oss. Slipper vi det är vi nöjda. Och det driver dem till vansinne. Den som lever för att producera äger sig själv och sin existens var hon än är, hur hon än är. Den som lever för att konsumera är i ständig tävlan med allt och alla.

Och hon förstår inte ens varför. Stackars krake.

Tillbakablick

Något av det tydligaste jag minns av vår tid är att jag sitter i ditt rum och gråter. Världens krav var som en jordglob på mina axlar. Jag räckte inte till. Jag visste inte vart jag skulle eller varför. Jag hade ingen aning om vad det var som det var tänkt att jag skulle göra och vad jag än tog mig för händer så fanns det alltid en legion andra som kunde göra det bättre. Jag minns inte vad du sa, och kanske hittar jag bara på, men jag tror det var något i stil med att jag borde rycka upp mig. Att livet inte är så svårt, att det bara är att försöka göra sin plikt. Var god, var snäll, kom i tid, be dina böner och se till att inte hamna efter. Håll dig inom ramen.

Det gick inte så bra med det. Tiden under de åren känns i mycket som invept i en dimma. Livet hade inte med mig att göra. Det gick inte ens att förstå.

Strax därefter rasade även annat. Sveriges politiska klimat omvandlades till brunt rävgift och det gjorde mig fullkomligt vansinnig. Jag hade alltid haft en föreställning om att den moderna världen var byggt på förnuft. Inte perfekt konstruerad, men att den steg för steg närmade sig fulländning och att systemet i sig självt var byggt för att söka den mest optimala lösningen på de problem man möter, men så var det uppenbarligen inte. Att ett populistiskt parti når över tio procent låste hela den demokratiska processen med ursäkten att partiet ifråga har "nazistiska rötter" (Att ett annat parti fortfarande bottnar i sin kommunistiska utgångspunkt skiter man i). Jag tappade tron på politik, på demokrati, på samhället i stort. 

Då kom anarkisterna till undsättning. Det tog rekordkort tid när jag väl fått förstå grunderna till att jag var beredd att kalla mig libertarian, anarkokapitalist, vad de än ville ge mig för titel. Sista gången vi pratade så kallade jag mig just anarkist, men det var lite för enkelt, lite för snart. Jag ville provocera, ta ut svängarna, se vilka konsekvenserna blev. Än hade jag inte förstått. Frimarknader, visst, att det är dåligt med våld och skatter, visst- men någonting saknades. Inte bara en helhetsbild utan en känsla, en förnimmelse som gick att bottna i. Jag visste så lite ännu.

Jag var inte anarkist våren 2015. Jag var inte ens anarkist efter sommaren då jag till sist lyckats förankra filosofin fullt ut i mitt förstånd. "Det svarta pusslet" är större än att bara begripa den grundläggande beståndsdelen. "Det röda pillret" står för mer än att bara lyckas utkristallisera hur matrisen är uppbyggd. Men under det där märkliga året. Ensam, utan guider och utan varje form av kunskap om någonting annat än att jag behövde överleva varje dag som om den var både min första som min sista så tog jag mig framåt. Jag pusslade ihop en världsbild som stämde överens med sig själv, som verkade fungera. Om överallt annars så var jag åtminstone inte vilsen intellektuellt längre. Anarkismen erbjöd svar, och på fler frågor än jag själv kommit på att ställa. Anarkismen gav mig möjlighet, jag som alltid varit ett mellanting mellan två disparata poler, att ställa mig utanför och se saker som de verkligen var utan att nödvändigtvis behöva vara för eller emot.
 
Sedan tog det sin tid att förstå med andra mekanismer än ett fyrkantigt förnuft. Att sluta vara arg, rädd, paralyserad, uppgiven. 2015 var en tid av sorg och förvirring, men jag bemästrade de bitar jag hade att arbeta med. Jag bodde själv, arbetade ihärdigt, bevisade (även om ingen kunde se det) att jag hade kunnat klara av ett liv i normaliteten om någon bara hade gett mig en rimlig chans. Men ingen sådan kom någonsin och steg för steg var det något jag lärde mig att acceptera. Ett normalt livi samhällets mittfåra var ingenting för mig, kunde inte vara. 

Våren 2016 läste jag Atlas Shrugged och slungades en lång bit vidare in i förståelsen av den värld som valts åt mig. Anarki är inte till för någon plikt. Vi drömmer inte om anarkismen för att vi har ett behov av att frälsa våra medmänniskor in i en friskare, rikare och mer välmående värld utan för att vi själviskt älskar friheten, livet och det som inom oss själva får oss att andas ännu ett hoppfullt andetag. Anarkin är vår, inte någon annans. Inget högre syfte, ingen gudomlig entitet, ingen kärlekspartner eller familj. Vår egen, den börjar och slutar i vår egen kropp och i det som vi ägnar våra timmar och resurser åt. Jag började långsamt förstå att själviskhet inte är ondska utan grundförutsättningen för kärlek. Utan passionen för den egna identiteten så kan man inte känna någon verklig känsla för det som finns utanför en själv. Lika mycket så kan man inte förlita sig på någon annan för att få det man vill ha. Sin egen lycka måste utgå ifrån en själv, inte någon annan. Kärlekspartner, gudomar, familj och vänner må vara medel till sitt välmående, men de kan aldrig vara utgångspunkten eller något man är beroende av för att bottna i sin existens. Allting börjar och slutar hos det faktum att man själv existerar och är till. Det är en skrämmande insikt, men det är där anarkin tar vid. Anarkin erbjuder en bro ut ifrån sig själv efter det att man insett hur sann den behöver vara. Därefter märker man att man inte är ensam om att förstå hur systemet och existensen är uppbyggd och med det så inkommer en trygghet, en fast förnimmelse om var man är och varför - och det röda pillret sväljs till sist en gång för alla. Och då kan inget längre hota en. Inga politiker, inga självutnämnda kungar, inte ens några konstgjorda gudomar.

Man är fri. 

Jag nådde ända fram en tisdag i Stockholm samma år. Jag och några till satt och pratade poesi, andlighet och annat trams och det har jag förvisso gjort många gånger förut. Ändå fanns det en skillnad i det samtalet. Samtliga av oss var befriade från nödvändigheter. Vi behövde ingenting från den här världen. Inga statliga gåvor, inga gudomliga välsignelser, inga direkt materiella nödvändigheter, förutom de som fick oss att existera i den stunden, utan bara oss själva där och då i det nuet. Det var ingen lång stund, bara en enskild kväll, men jag insåg ändå hur oändligt fri jag var. Att allt av min historia, min plågsamt ihopbyggda identitet inte spelade någon roll. Jag har så länge varit jagad av otaliga misstag, av gudomar som dömer och försöker rätta till, människor jag vill få beundra och bli beundrad av, men något i den stunden fick dem att släppa taget och ge upp. Min Gud, Monsieur Octobre och Fröken Maj, drog sig plötsligt undan. Inte så att jag blev en håglös ateist eller en apatisk nihilist, Gud som världsalltets essens kan mitt förnuft inte sluta tro på, men de bilder jag tvångsmässigt skapat för att kunna ha kontroll över min identitet försvann. Det fanns inte längre någon anledning att ha dem kvar. 

Så minns jag plötsligt dig igen. Du och din getlika karaktär kring de märkliga principer och de målbilder du ställt upp för ditt eget liv. Din egenskapade fyrkant av sosserier och skenhelighet och hur du offrade så mycket för att kunna ha kvar din värld intakt. Jag klandrar dig inte, det gör ont att släppa taget om sitt liv och ska man göra det bör det vara av en fullgod anledning. Man måste veta vad man gör och vad som gör det mödan värt, men jag kan säkert säga att jag inte längre är rädd för dig och dina likar. Du får tycka vad du vill om mig, du får se på mig hur du vill. Ta du dina mallar, dina standarder och dina mått och mät någon annan än mig. Och det gäller inte bara dig. Jag kan säga det till vem som helst. Min familj, mina vänner, snobbiga främlingar liksom regering och riksdag både här och utomlands- ditt sätt att se på världen och dela upp den i god och ond, bra och dålig, funktionell och oduglig gäller inte mig. Någonsin igen.

Ramen är sprängd och vägen är frilagd. Vart den än leder så finns det inte längre någon rädsla är kvar. Den vetskapen - Den kallas Anarki.