Tre år

Det går så fort.

Det är den första, andra, tredje tanken som dyker upp varje gång jag tittar tillbaka på det här sättet. Vid det här tillfället för ett år sen var jag fast i ett ingrott pojkrum och ältade mitt tillstånd med en förstelnad känslovålnad. Försökte intala mig själv att jag var fri. Visste någonstans att jag inte riktigt var det.

Det är jag nog egentligen inte nu heller. Åtminstone är jag inte klar med det arbete jag föresatt mig, men jag tror jag fått tag på alla nycklar jag behöver för att på riktigt åstadkomma en förändring, om inte med något större så åtminstone med mig själv. Den där kanaljens problem och låsningar, 2016-simmes, finns inte längre kvar. 

Jag har strax klarat av ett år på Malta, denna för mig så sällsamma rymdö. Det har inte alls varit särskilt enkelt, inte heller varit en resa rakt fram - men jag har likt aldrig någonsin förr utmanat mig själv och för en gångs skull har jag inte flytt vid första motgång. Järntempel, idiotkneg, värmeböljor,  och poddmakeri till höger och vänster - kom an bara, liksom. Jag själv vill inte bedöma hur bra något av allting jag försökt hålla igång egentligen har gått, men jag vet med mig att jag försökt prestera mitt bästa ända in i kaklet vad det än har varit. Mer går inte, rimligen..

Orden hejdar sig lite för det här året har varit så maxat i så många aspekter, jag har halvt om halvt kraschlandat på så märkliga sätt gång efter annan, men jag är ändå här när det tredje året på min anarkistiska rymdfärd ska summeras och är något sånär fortfarande stående. Alla dessa drakar och övervintrade demoner lyckades inte få ner mig. Det gör mig tämligen förundrad och inte så lite tacksam. Någon bär, även i öknen finns han där, och Kanaan är närmare än någonsin förr.

Förresten. Mitt fjärde år som anarkist börjar med en rejäl rivstart! Mitt engagemang för bubb.la och specifikt frihetligt.se har gett mig en egen premiumsektion kallad Frihetligt Guld. Stöd hemskt gärna mitt arbete och möjliggör att det blir en till säsong med Radio Frihetligt och om gudarna vill även några andra poddkoncept under 2018, plus en hel massa annat gubevars. Våga inte missa, ses i Guldsektionen!

Hjärter och klöver fem kan en gång för alla läggas undan, stjärnan och lejonets tid väntar. Vänta ni bara, det kommer bli riktigt, riktigt kul.   

Att vara frihetsaktivist

Än en gång så har ett år passerat. Ja, jag råkar fylla år idag, men det är också årsdagen för min satsning på att bli frihetsaktivist på allvar. Jag satte upp en patreon för ändamålet ifjol och en rad fantastiska människor har sett till att stötta mig med resurser, råd och uppmuntran vilket jag är oerhört tacksam för. Jag tänkte ta lite utrymme och sammanfatta vad jag lyckats få ur mig.

Vad gäller mitt skrivande så har det baserat sig på Poesi för Ankor och den här bloggen. PfA ligger och vilar inför en framtida satsning, men totalt 63 dikter publicerades i den första vändan. Att skapa Anarki har fått ut 44 inlägg, varav nio har bevärdigats att bubblas. Också detta lilla projekt har blivit betydligt långsammare under sommaren… Varför det har blivit så framkommer nedan.

I själva bubb.la- projektet så har jag fått äran att göra ganska mycket i och med min Maltaflytt. Det säger kanske inte så mycket för ickeredaktörer, men i själva redaktionsarbetet har jag gått från strax under 200 noteringar till över 9000. Det är en hygglig utveckling, kan jag tycka.

I premium har jag sett till att vara en tämligen aktiv moderator och hjälpt till med att få vår flytt från facebook att gå så snabbt och smidigt som möjligt. Har också, som några av er kanske märkt (hrm) varit en något ivrig inkastare och det skäms jag inte över, för premium är faktiskt det bästa som hänt sen skivat smör och ni som inte är med vet ärligt talat inte vad ni missar... men även de aktiva inkastardagarna är över och det beror på en sista och mycket speciell punkt.

Frihetligt. För drygt ett år sen fick jag ta över ansvaret för denna eminenta bloggportal som vid tillfället var sorgligt bortprioriterat. Jag har under året sett till att rensa upp, leta upp frihetliga bloggar och andra projekt och byggt upp sidan så att den så långt det är möjligt täcker allting som händer inom Sveriges frihetsrörelse (har jag mot förmodan missat något som borde vara med, säg till omgående på simon@bubb.la). I princip varje dag har jag suttit och valt ut de bloggposter som är relevanta för ett frihetligt flöde och sidan har bara blivit bättre och mer spänstig ju mer aktiv och sprudlande som frihetsrörelsen har blivit. Att följa utvecklingen i sådan detalj under året har varit ett rent privilegium.

Sedan kom podden. I juni sjösattes Radio Frihetligt, en radio som ska följa det som händer på Frihetligt på samma sätt som systerpodden följer bubb.la och vi är i skrivande stund uppe i tio avsnitt. Mottagandet har varit helt fantastiskt och jag är smått överväldigad över responsen och hur kul det är att göra radion och jag hoppas innerligt att kunna fortsätta leverera under hösten. Radio Frihetligt värmer egentligen bara upp…

Det har varit ett extremt speciellt år. Än en gång, tack allihop som gett stöd, gett mig chansen och varit med och bidragit själva i denna sällsamma frihetliga rörelse. Särskilt tack till er som varit livgivare på Patreon. Notera att jag inte tänker finnas kvar där längre, utan att ett nytt sätt att framförallt stötta Frihetligt och Radio Frihetligt är under utveckling.

Till dess, om du uppskattar det jag håller på med och tycker det är värdefullt att ha frihetliga aktivistgalningar igång, ge hemskt gärna en gåva via swish på 0723271989 eller paypal: https://www.paypal.me/anates. Varenda krona skall spenderas på ett hektiskt motstånd mot statsmakter och andra hemskheter, det garanterar jag.

Tankar efter en poddpremiär

Det är lite lustigt.

Första gången jag skulle stå på någon slags scen så bröt jag ihop. Jag var förvisso inte mer än nio år, men att hålla mitt lilla föredrag inför klassen i skolan var något av det mest skrämmande jag dittills ställts inför. Jag klarade inte av det utan bröt ihop totalt. Aldrig mer var min enda känsla efteråt.

Ett tiotal år senare bestod hela min fritid av att stå på diverse olika scener. Om så via improvisationsteatern, estradpoesin eller genom kören så var det något som drog mig upp till det där skrämmande rampljuet hela tiden. Jag är fortfarande osäker på vad den där drivkraften består av för jag är understundom fortfarande lika rädd som den där nioåringen väl uppe på scengolvet...

Likadant med att göra intervjuer egentligen. Första gången jag gjorde en seriös sådan var i en skoltidningskurs och min nervositet och obotliga fumlighet gjorde mitt intervjuobjekt mer och mer irriterad för att till sist få honom att mer eller mindre skälla ut mig för min oduglighet som någon slags journalist och han hade minst en poäng i den där tiraden.  Det här gör jag aldrig igen, var min enda tanke efter den där kursen.

Ett tiotal år efter den där incidenten har premiären till ett nytt intervjuprogram släppts där jag står som programledare och om allt går väl kommer att fortsätta ett himla tag.

Lustigt var ordet.

Till saken hör att det här projektet känns som något av det mest klockrena jag någonsin blivit associerad med. Frihetsmänniskor tillhör de mest intressanta och spännande typer jag känner till och när jag funderar på vilka jag skulle vilja ha med i ett sådant här intervjuprogram kommer jag lätt upp i ett närmare trettiotal olika kandidater jag skulle vilja veta mer om. Likadant med vår så kallade rörelse. Det som händer inom frihetskretsen, i premium och den alternativa mediesfären i stort är oerhört spännande. Det vibrerar omkring oss och det känns som att det bara är att sätta på valfri inspelningsutrustning och låta några premiummänniskor prata på om vad som helst så har man något av ett kanonprogram. Om det sedan känns en aning läskigt att ställa in sig i rollen som podcast-programledare, så är det så att säga smällar man får ta..

Vi får se. Det här kan såklart fortfarande ta vägen lite vart som helst. Jag vet vad jag någonstans hoppas att Radio Frihetligt ska bli i längden, jag vet vad mina värsta farhågor bygger på, men i grunden känns det riktigt, riktigt stabilt. Ett program i taget så kommer nog bilden klarna kring vad det egentligen är för något som vi har satt igång. Framgångssaga eller ännu en grej som steg till skyarna för att sedan blygsamt sjunka ihop (hej, Fontänen...) går ju bara att sia om just nu.

Oavsett så är jag extremt stolt över att få ta hand om Frihetligt, minst lika glad över att få tillhöra bubb.la-sfären och oerhört förväntansfull inför vad framtiden innehåller.

Kom, bara kom.

Ännu ett försök att förklara Gud...

Det finns ett enkelt sätt att förklara vad jag tror på.

Tror jag.

Som jag ser det finns det ett visst antal saker som existerar i en så kallad känd domän. Sådant vi som människor har kontroll över och i någon mån äger kunskap om. Sedan finns det ett annat antal saker som existerar i en okänd sådan. De ting vi människor, såväl individuellt som kollektivt inte kan sägas ha kontroll över och som vi på sin höjd enbart har spekulativ kunskap om. Jag tror att den senare kategorin är oändligt mycket större. Hur begåvad Människan än blir, hur länge hennes släkte än får nåden att leva och hur mycket kunskap hon än ser till att förvärva så tror jag att det som är bortom, det okända, alltid kommer vara ointagligt för oss. Det kommer vara ett land, en plats, ett outsägligt hav som vi aldrig har möjligheten att till fullo inta. Denna plats, detta hav- det är Gud. Jag bryr mig inte om hur du vill beskriva honom, jag bryr mig inte om hur du vill relatera till detta koncept, förnekar du att det finns saker- sjukt många saker - som människan inte förstår så är du antingen bindgalen eller ytterligt svagbegåvad.

Det andra jag tar för givet i andliga termer är att det kända och det okända, det konkretas domäner och det som ännu inte tagit form, är i en ständig dialog. Det som är bortom drar i oss alltid. Försöker påverka oss, forma oss, locka oss närmare alternativt försöka förstöra allt vi är och har byggt upp. Vi som enkla människor, eller futtiga dammkorn i en oändlig rymd om du så vill, saknar inte värde. Vi är av någon anledning oerhört intressanta och på flera sätt i centrum för en process som... ja, eftersom denna process till största delen äger rum i det där okända havet är det inte särskilt lätt att säga så mycket om vad den egentligen innebär, men något sker därute som har med oss att göra. Förnekar man det är man inte lika korkad som vid den första punkten, men tämligen blind. Andligt okunnig, om man så vill.

Det tredje jag tror, och det är helt och hållet en kulturell preferens kombinerat med personliga upplevelser jag varken vill eller har kompetensen att rationellt destruera in i en naturalistisk förklaringsmodell, är att berättelsen om Jesus Kristus är den bästa beskrivningen av vad denna okända sfär vill oss människor och vad Kosmos Drama egentligen går ut på. Jag har inga större argument och inga särskilda bevis att peka på- men tanken på att denna oändliga sfär har ett så genuint intresse för oss att den kliver in i vårt eget utrymme för att försöka få oss att vakna upp i sådan grad att vi följer med ut är mig så vacker att jag inte kan undvika att vara som besatt av den. Jag tror att Gud i Kristus gestalt vill guida oss till att bli något bortom oss själva, att vi ska kunna bryta den döda form av makt som har sitt grepp över vår existens villkor i denna materiella värld för att istället rikta vårt blick ut mot horisonten. Mot den ändlösa plats som finns där bortom och där ingenting någonsin är omöjligt...

Som sagt. Jag har inga bevis och knappt ett enda rationellt argument. Jag tycker bara väldigt mycket om saker som är vackra.

Jag skriver den här texten dels i ett infall efter en lite halvmärklig facebook-konversation, men också som ett långsamt inneboende utfall mot min uppväxts form av tro. Den tro jag växte upp med var det inga större fel med. Att jag fick Bibelns mönster inpräntat i min ryggrad, att jag lärde mig vara konträr mot en hård och galen omvärld och att jag fick en moral som utgick från något större än Den Heliga Värdegrund är jag evigt tacksam för, men ett stort misstag har jag trots allt lyckats notera hos min uppväxts andlighet: Nämligen tendensen att så intensivt som det bara är möjligt försöka dra in Gud, det okändas härskare, tillbaka in i det som är känt och givet. Mitt intryck av den frikyrkliga andlighet jag tog del av är att de inte uppmärksammade Guds lockrop att ge sig ut i det okända utan istället försökte få Gud att godkänna, bekräfta och vidimera den värld som dessa troende redan bodde i. Hela världen, kosmos och allt som fanns i den var redan definierat, klart och färdigstämplat. Gud hade inget annat uppdrag än att se till att alla ens egna drömmar slog in och att allt man tog sig för fick sluta med en välsmakande seger. 

Det absolut sista jag tror idag är att Gud är sådan. Om något är Gud någon som slår sönder den värld vi lever i. Han bryter sig in och orsakar kaos, förvirring och allmän tandagnisslan. Han vänder uppochner på allt och bränner ner det som är möjligt att förstöra.

För att sedan skapa något nytt. 

Det här är onekligen ett personligt blogginlägg, men den som följt denna blogg vet att jag försöker teckna ner en resa. Jag har gått från ett ställe till ett annat och min syn på Gud och det gudomliga är onekligen komplett annorlunda sen jag kom in i den här tankevärlden. Men jag ångrar mig inte ett endaste dugg. Jag har inte längre möjlighet att förklara och försvara Gud enligt en enhetlig, given mall. Jag är inte ens säker på att min bild av honom, min port in till hans värld bär den sanning jag just nu känner att den gör. Det spelar ändå ingen roll. Gud är nämligen så levande för mig att hela min värld vibrerar och jag närmast bokstavligen ser hur han förändrar allting i min tillvaro.

Då spelar, ärligt talat, det där med teologiska sanningar hit och dit ganska liten roll.

365 dagar

För ett år sen var jag arg, frustrerad och rädd. Jag var arg för att jag levde i en värld med stater som hade lurat mig ett helt liv, som ställde upp hinder och riktade gevär mot mig om jag skulle försöka göra något oväntat av mitt liv. Frustrerad för att de likasinnade libertarianer jag hittills hade träffat så lätt kunde ge mig huvudvärk eller en allmän känsla av energiläckage, de må känna till IAP och tänka i samma filosofiska banor som jag, men de var likafullt inte som jag. Rädd för att jag inte någonstans kunde förstå hur jag skulle omsätta dessa högflygande ideal jag lyckats hitta i någon slags praktik. Jag var ännu bara en statsanställd hösäck som inte visste någonting om någonting. Vad visste jag om frihet egentligen?

Så åkte jag till Stockholm. Jag hade bestämt mig för att 2016 skulle bli ett år då jag skulle träffa så många av ankeborgarna och premiummänniskorna jag kunde i köttrymden och på så sätt få allt det abstrakta lite närmare verkligheten. I Stockholm fanns det frihetliga människor i mängd och jag träffade alla möjliga sorters av dem. Hos de flesta fann jag en förbluffande generositet, en självklart öppen attityd mot en relativ främling som mig som jag inte riktigt mött någon annanstans. Långsamt började någonting lossna. En kväll föll allting på plats och jag förstod principen bakom det jag hade fått mig till del via libertarianismen och anarkin. (Något jag beskrivit här och här) En kedja, en spärr, hade plötsligt försvunnit.

Efter det tog det fart.

Någonting jag finner förbluffande just nu är hur fort förändringen fortgår och att det hela tiden accelererar. Uppbyggnaden till att få den slutgiltiga insikten om vad anarki innebar tog mellan två till fyra år beroende på hur man räknar, men nu kommer större och radikalare förändringar i betydligt snabbare takt än så. Jag kom in bubb.la-sfären på allvar under september i fjol, bestämde mig för att flytta till Malta i samma veva och åkte iväg för ett halvår sen, väl här har jag hittat en avgörande nyckel för att besegra en drakdjävel som terroriserat mig sen jag kom till den här jorden och när jag ser mot horisonten kan jag egentligen inte hitta några moln utan istället känner jag en längtan efter nästa våg, efter nästa vändning. Kom vad som helst. Jag är redo att möta det nu, på ett sätt jag aldrig varit förut.

Jag är inte arg. Staterna och deras uschliga perspektiv kan egentligen inte röra mig. Jag är i en dimension där deras existens bara är en irriterande detalj, ett avlägset biltutande utanför fönstret en sömnig söndagskväll. Frustrationen är försvunnen då bubb.la/premium har utvecklats till det mest fantastiska forumet i världshistorien och jag har hittat mängder av den typ av människor som om inte fungerar precis som jag så i alla fall förstår vad jag talar om och längtar efter. Rädslan? Jag vet en stund som den här knappt vad rädsla betyder. Inte heller oro eller ängslan.

Det är så oerhört, oerhört sällsamt..

Gash. Jag vet inte. Hela den här känslan beror på att jag fick syn på en bild på mig som togs för ett år sen. Jag ser inte ut så längre. Jag är inte längre den personen. Det faktumet gör mig väldigt nyfiken på vem jag kommer vara imorgon.

Framtiden kommer bli rolig, det är jag säker på. 

Älskade frihet

Jag tycker så mycket om känslan.

Den där när man sitter i ett rum med idel genomtrevliga, smarta människor och har ett samtal om Guds eveentuella matematiska kvalitéer åt ena hållet, diverse bo bix välgörande effekter för såväl psyke som ekonomi åt andra och en djuplodande diskussion pågår om Ernst Jungers anarkistiska kvalitéer åt ytterligare ett tredje. Hur man än vrider och vänder sig så kommer man i kontakt med människor som är såpass högintressanta att man har svårt att förstå var de alla kommer ifrån, hur det kommer sig att så många av dem dykt upp samtidigt på samma plats som en själv.

Kontrasten från ens vanliga vardag är tämligen sällsam.

Såhär är det alltid på FreedomFest och liknande större frihetsevenemang och helgens sammankomst var verkligen inget undantag. Årets version var fantastiskt väl genomförd. Fjolårets små negativa aspekter hade rättats till, talarlistan tunnats ut en smula och lunchen getts mer utrymme för de som så önskade, alternativt kunde man närvara på ett äkta möte med Liberty Toast Masters som hade en oerhört rolig och inspirerande workshop.

Det är lätt att bara sprudla igenom en sån här sammanfattning av helgen och ideligen strössla euforiska superlativ omkring sig, men jag tror inte jag kan, eller vill, göra den annorlunda. Det var helt enkelt så kul, intressant och givande rakt igenom. Jag kan inte nämna alla talen, men inget av dem kändes ovärt att närvara på. Jag personligen fick mest ut av Richard Dahlins genomgång av skolan, då det oundvikligen är min hjärtefråga, av Tommy Tarres briljanta tal och att få lyssna på Lars Anders Johannsons genomgång av kulturpolitikens situation i Sverige och vad man egentligen står inför om man vill arbeta med kultur som högerinriktad kreatör, men som någon i premium påpekade: Varenda tal kändes relevant i kontexten att det handlar om att göra någonting. Frihetsrörelsen pratar inte längre bara om filosofiska hårklyverier eller hur fasansfullt hemskt det är med sosserier. Vi har inte tid att prata abstrakta grejer eller att gnälla längre. Vi står nämligen i startgroparna inför att sätta igång på allvar och på FreedomFest- med knappa 200 närvarande frihetsgalningar- kände man på ssig att vi nog faktiskt redan har sett till att börja springa.

Nej, jag tröttnar verkligen inte på det. Helgen kändes oundvikligen som att få lov att vistas i Ankeborg en stund. Om det är för att frihetsmänniskor är så besynnerligt trevliga varelser, om det är - som någon av oss sa - att vi i själva verket har en psykisk störning allihop eller något tredje, men något är det som gör att när vi väl dyker upp i såna mängder allihop så är det stört omöjligt att inte må tvärbra hela tiden.

Stort tack, alla arrangörer och samtliga jag fick träffa och samtala med, litet eller mycket.

Ni är bäst! Frihet är bäst! Ses nästa år!

Hemmavid

Det är långt ifrån halvtid än, men jag är i Sverige över påsk och det känns som ett fint tillfälle att summera lite om vad jag egentligen håller på med, både projektmässigt och på andra plan. Bare with me, eller ignorera det, det är helt okej.

Malta är ett sjulhelsikens svindlande äventyr. Det är mycket jobb, och ibland kan det kännas som om jag inte får utrymme att slappna av riktigt eftersom nästan allting jag ställs inför är en utmaning jag inte mött tidigare. Jag är dock inte på "rymdön" i någon slags semester utan för att om möjligt hitta och bygga upp en ny sida hos mig själv. En ny identitet om man så vill.

Och det tycker jag att jag lyckas med. Jag gör saker som jag aldrig hade gjort i Göteborg, och även när det jag föresatt mig är tufft och närmast alltför tungt för mig så fortsätter jag att göra dem. Kvar i Sverige hade jag tagit alla anledningar jag hittat för att "skrota dagar" och på andra sätt undvika att göra det jag borde. Inte så på Malta. Det finns färre kedjor där, färre demoner och de som finns är så annorlunda från de jag är vana vid att det närmast kan kännas roligt att ta en dans med dem. Vill egentligen inte säga för mycket om hur det går. Det är nära fyra månader kvar till nästa checkpoint (som råkar vara Coraxconf, missa för guds skull inte) och så mycket av konstigheter kan fortfarande hända under den tiden, men för mig är det sällsamt att så genuint se framåt med mer av tillförsikt och längtan snarare än med ångestrik ängslan. Det finns en plan om vem och var jag vill vara när hösten kommer och jag upplever att jag har verktygen, viljan och förmågan att lyckas ta mig dit.

Vad gäller det kreativa så är det lite dubbelt. Att ha ett kneg på heltid tar en del stryk på det området av livet. Energin räcker inte riktigt till och den tid jag har över går lättare att lägga på enklare bubb.la fix i olika varianter. Det finns en tid för allt så det är inte hela världen att under en period mer behöva nöta värdsliga ting och låta poesin och mina märkliga anarki-funderingar stiga åt sidan en stund. Som alltid så kommer det tillbaka.

Jag är ändå väldigt glad för hur projekten hittills gått. Frihetsdikts- projektet som startades igång med För jag ger aldrig efter ser jag nu som avslutat och de dikter jag nu publicerar undersöker egentligen andra teman - men eftersom jag fortsatt är anka så ser jag det fortfarande som ankpoesi. Så det så.

Hursom. Frihetsdikterna håller på och sammanfattas i ett manus och för de som valt att vara mina livgivare på Patreon så kommer det strax att skickas ut så snart det knåpats ihop till ett läsbart format. Om ni uppskattar det jag håller på med, oavsett om det är för bubb.la, frihetligt.se eller mina egna projekt, så haka hemskt gärna på och hjälp till med valfri summa. All form av respons och hjälp uppskattas enormt och ju mer oberoende jag kan bli från diverse kneg desto snabbare kommer det här kunna ta riktigt fart. Ska också säga att även sånt som konstruktiv kritik, allmänna tips, önskningar om teman eller frihetliga arbetsuppgifter på det ena eller andra sättet är väldigt välkommet. Ser det här som de första stegen på en väldigt lång resa och det kommer bli väldigt kul att se var det tar vägen och jag kan bara hoppas att den får lov att vara så länge som det bara är möjligt.

P.S Måste avsluta så som det är brukligt för mig genom att rekommendera ett medlemskap i bubb.la/premium. Det var genom premium som min egen resa började och om man på ett sätt eller annat saknar frihetlig inspiration och kämpaglöd så är det världens bästa plats att kickstarta sitt frihetliga liv. True story.

Två år

Två år som libertarian. Jag vet inte exakt vad jag ska säga om det. Vad du vill höra. Många gånger känns det som om jag skjuter mig bort från allting jag en gång kom ifrån och den bilden kommer väl alltid i någon mån vara syftandes på dig och oss. Jag sa en gång att mitt mål tills nästa gång vi ses är att du inte ska klara av att känna igen ett endaste ting hos mig och hur det än har gått till så tror jag att jag har lyckats med just den biten. Jag lyckades ta mig in i det där svarta pusslet och för varje dag nu så känns det som att resan går snabbare och snabbare. Ibland upplever jag mig inte ha kontroll. Jag tittar ut och ser hur landskapet har förändrats fullständigt och för att kunna orientera mig måste jag sortera om alla bitar jag lyckats samla på mig för att kunna förstå vad det är jag egentligen ser. Andra stunder så är det någonting av vikt och betydelse som återvänder till mig i en helt ny skepnad och jag måste än en gång göra en omsortering för att förstå var jag egentligen är någonstans. Vart jag egentligen tar vägen. Vad det är som händer.

Kanske det inte spelar någon större roll. Jag minns ännu vad priset var för att kunna ta mig in i den här världen. Att förneka allt jag visste om mig själv och de strukturer jag hittills kände till för att om möjligt kunna se någonting nytt och ha en chans till att bli någonting anat än den arma figur jag var i din tid, din värld. Jag vore en dåre om jag trodde att det skulle bli enkelt och en i alla stunder angenäm process. Många gånger känner jag av fantomsmärterna. Cyphers reaktion i bakhuvudet och som vill få mig att backa, ta tillbaka, eller åtminstone glömma allting om att det skulle finnas en väg framåt. ”Det här är allt det blev” vill han säga, ”en svart korridor av ömsom förvirring och ömsom utanförskap. Världen och livet pågår där utanför och du har valt att befinna dig härinne. I ett rymdskepp på väg mot till synes ingenting, fast i ett evigt krig mot påhittade drakar och demoner och det enda du har till sällskap är en dunk med fettavlagringsmedel. Snyggt jobbat.”

Cypher glömmer någonting. Det är inte bara att jag hittade Radio Mises och klev ombord på Kapten Klaus och Amiral Hans skepp ut mot nya tankevidder som det är tvåårsjubileum för i dagarna. Det är också två år sen sedan jag sist besökte Nollpunkten och det är någonting som betyder mer än väldigt mycket annat. Ja, jag vet. Jag har knappast varit en muntergök i tiderna efteråt och du har själv åtminstone ett kvitto på att min vrede, frustration och panikartade maktlöshet tagit mig ner i mörkare trakter ett antal gånger sedan dess, men jag har inte fallit igenom. Jag har inte avsagt mig rätten, plikten, uppgiften att leva en enda gång sedan jag började tänka i libertarianska mönster. Där tidigare tankekonstruktioner, ideologier och rena, vilda fantasier inte klarat av att bära mig när dörrarna slängts i ansiktet på mig och ljuset dragits undan så finns det en punkt i den rena anarkin som alltid går att ta spjärn ifrån, oavsett var jag är någonstans.

Jag äger mig själv. Jag lär ha pratat om det förut här på bloggen, men det är fortfarande den absolut viktigaste sanning jag någonsin hittat i här i världen. Jag äger mig själv. Allting som hänt mig, allting som jag mött och som byggts in i mig frivilligt eller mot min vilja, onda ting såsom goda är utan undantag mina egna. Jag behöver inte tro att det finns någon obändig kraft därute som håller allting i sten och mitt öde fastlåst i någon omöjlig position. Jag behöver inte göra mig till ett maktlöst offer inför allting som finns därute. Visst, jag har fortfarande valet att se mig som liten och chanslös i kontrast mot den Stora, Stygga, Galna Världen där utanför, men jag har lika mycket valet att möta det som en del av mig själv. Om jag själv bestämmer vad som är en vinst, vad som är att ta sig framåt, vad som är att växa så finns det inga motståndare som kan besegra mig. En gång för alla, kära du, så har jag tagit av mig dina mallar, dina gränser och fyrkanter för att gå ut i vad som än blir mitt eget liv. Ja, det är ett liv klätt i svart. Ja, det är i nuet gränslöst och skrämmande likt en tomhet där allt möjligt kan befinna sig, också sådant jag inte gillar eller ens förstår till hälften, men det spelar mig ingen roll. Tids nog ska jag lära mig hur man bygger torn, tinningar och hela fästningar i dessa trakter. Det får lov att ta sin tid. Jag har inte bråttom.

Du förstår. I år var året som Oktober dog och han kommer aldrig mer tillbaka. Om det skulle vara det enda anarkin någonsin kommer att ge mig så vore jag likväl evigt tacksam.  Nu börjar ett tredje år. Jag misstänker att det kommer bli ofantligt spännande. 

Jag vill inte vara anarkist

Jag vill inte vara anarkist.

Nej, jag hade mycket hellre varit en stabil vänsterback i blåvitt. En sådan som lojalt och slitstarkt sprungit meter upp och meter ner på leriga gräsmattor och förhatliga konstgräsplaner utan att knota det minsta. Säkert inte alltför skicklig, men med en sådan intensiv kämparanda att det hade täckt upp för tekniska brister och annat ovidkommande bös. Jag hade varit en sådan där person som inte hade brytt mig särdeles många vitten om det som händer utanför min sportbubbla av ändlösa löprundor och hjärndött snack om zonförsvar och vikten av att ”ta en match i taget”. Jag hade varit simpel, fokuserat på det som går att göra konkret och framförallt - min spontana reaktion på ordet politik hade varit att undra om det möjligen kan vara gott att äta tillsammans med lingonsylt.

Jag vill inte vara anarkist.

Nej, jag hade mycket hellre varit en av de där gitarrpojkarna i skolkorridorerna som sedan växer upp och blir en rödvinspimplande kulturarbetare på något fik i närheten av Majorna. Jag hade förbannat de kapitalistiska strukturerna och hängett mig åt det som är ”verkligt och betydelsefullt” på riktigt- då nämligen min gitarr och mina känslor tecknade i musik och ord. Jag hade kastat mig in i det kreativa arbetet och inte låtit något hindra mig för att kunna förverkliga mina rödskimrande drömmar. Sådär hade jag hållit på och inne i min vänsteristiska konstnärsbubbla så hade jag sluppit bry mig om det som händer utanför. Så länge jag fått mina kickar via musiken och mina goda, fina vänner inuti bubblan så hade allt varit utmärkt frid och fröjd.

Jag vill inte vara anarkist.

Nej, jag hade mycket hellre velat följa den studiemässiga mallen till punkt och pricka. Lugnt och ledigt tagit mig igenom alla måsten och absurda plikter som skolväsendet ålägger en för att kunna landa i någon trygg och härlig tjänst på något lika tryggt och härligt universitet inom något av alla de ämnen som fascinerade mig som liten. Väl där skulle jag kunna gräva ner mig i obskyrt trivsamma trivialiteter som ingen annan än jag och några andra dammiga entusiaster orkar bry sig om, tryggt och härligt omedveten om världen utanför och allt som nu råkar hända där. Jag skulle vara stolt över mitt yrke, stolt över att leva i ett samhälle som tar mina kunskaper på allvar och ser till att det går att ha ett stabilt leverne på att utforska mitt fält i grunden och på djupet. Mitt liv hade varit trivsamt.

Jag vill inte vara anarkist.

Nej, jag hade mycket hellre varit någon som brann för min tro på ett otvunget, ostukat sätt. Någon som hållit sig inom uppväxtens givna ramar för att han fann kort sagt fann dem enkla, logiska och fullkomligt välsignade. Jag hade velat anlägga ett stimorol- leende och klanderfritt klädd gå runt på stadens gator för att vittna om den enda sanna vägen för alla och envar. Jag skulle utstråla tålamod och frid och inte kunna bli uppretad, vilken vansinnig ateist som än kom i min väg. Fast och fullt försäkrad om att min sanning var den rätta och om jag bara älskade tillräckligt hårt så skulle varje hjärta öppnas – med bara tillräckligt mycket tålamod så… Allt annat i världen hade varit sekundärt och på min marsch mot himlen skulle jag knappt ha tid att en enda gång försöka se mig om för att undersöka vad som pågår runt omkring mig.

Jag vill inte vara anarkist.

Nej, jag hade mycket hellre varit en stabil familjefar i någon mysig förort. Levt ett stilla liv med barn och ett stabilt, trivsamt arbete i närheten. Inte gjort för många åthävor utan lugnt och tryggt se till att uppbära mina plikter som man, far, kollega och samhällsmedborgare. Med en mjuk, intensiv låga hade jag älskat min hustru och gjort allt jag kunnat för att få våra liv att flyta på framåt livets vilda ström. Jag skulle inte samla på mig för mycket förväntningar utan dag för dag inse att det meningsfulla i livet består av de få tillfällen när guldkorn hittas i ens dagliga gröt. Att hjortsadel inte kan vara på menyn varje dag utan att allting handlar om att steg för steg och en dag i taget få allting att bli så bra som det är möjligt. Jag hade inte haft för stora tankar om någonting utan bara följt det mönster jag ansett vara rimligt och sedan försökt att inte bry mig något mera. Livet behöver inte vara svårare än vad man gör det till, så att säga.

*

Nu blev det inte så. Av olika skäl stängdes varje dörr till en annan typ av liv där mina ursprungliga drömmar hade haft lättare att leva. Vissa dörrar fick jag inte ens lov att röra vid handtagen på, andra lyckades jag stänga själv efter ett antal mer eller mindre dåraktiga beslut, åter andra har stängts med eftertrycklig kraft av någon annan makt än min egen. Det må så vara. Jag har hamnat där jag är. Med ett liv jag inte bett om och med en väg framåt jag helst hade velat vara utan i en ideal värld och som jag inte vet vad den innehåller, men som ändå befinner sig kravfullt framför mig.

I den situationen har jag ett val. Jag kan antingen skrika och skräna, förbanna mörkret runtomkring mig, och i bitterhet för allt som ligger i ruiner hata allting som jag ser. Eller så kan jag sträcka på mig, inse att all makt över den plats jag är på nu och de resurser som nu är inkapslade i mig är min egen. Jag kan i varje stund välja livet även om ingenting i dess strukturer verkar vilja följa min önskningar. Jag kan välja att inte vara ett offer för alla dessa tärningsslag och de märkliga dörrar som visar sig för att sedan förbli stängda. Jag har alltid förmågan välja att vara min egen oavsett vad som händer och var jag än hamnar framöver. Det kan ingen gud, ingen kung och ingen uschlig, smutsig politiker någonsin ta ifrån mig.

Och det är därför som jag är anarkist. 

Memory Lane

Hur minns man något onyanserat?

Tja, det är väl när allting i en viss period hamnat i en enda röra. När det inte går att skilja ursprunget, ingången från det som fick allting att till sist upphöra. När de vackra dagarna ute på söderhavsöarna snubblar in i dem som spenderades i kloaker och katakomber och det inte går att särskilja dem utan att skära sig på de hårdaste av ord och de tyngsta utav felsteg. Också. Om man har en riktning framåt så finns det inte särskilt många skäl att rikta blicken bakåt. De som är kompisar och bundis med Paulus vet hur lönlöst det är att bry sig om det som ligger bakåt.

Hur minns man något på ett nyanserat vis? 

Frågan är om det går. Att älta något är inte att minnas. Varje gång du går in under vitsippsträden och travar runt i de där förbannade abstrakta cirklarna så förstärks vissa saker och andra sjunker undan. Vissa saker, händelser kläs i de starkaste av färger och andra bleks bort till oigenkännlighet. Det är inte att minnas att hålla på sådär. Det är att odla fantasier och förtränga verkligheten. Jag vet inte om det ena sättet är bättre än det andra.

Ska man minnas alls? 

Ja, svårt är det väl att undvika kanske. Möjligen om du åker till Skellefteå eller Tanzania. Till trakter där dina hjärnsynapser får svårt att fånga upp de särskilda dofter, utpekade busstationer eller bara den typ av snöflingor som existerade på si den platsen eller så den tidpunkten. Om du ser till att vara någonstans där inget minner om ditt förflutna så kan du nog stiga in i ett evigt solljus av skön och ljuvlig glömska. Om du vill, det är lättare så. Annars får du nog kämpa på. Men en sak kan du ju komma ihåg. Minnen kan inte skada dig, bara forma den tillvaro du just nu kämpar med. Sluta upp med att låta allt det som hänt döma dig. Det bara är. Misstag sker, felsteg inträffar och förluster är något som livet har i outsäglig mängd. Låter du minnenas parader stampa ner dig kommer du aldrig kunna gå framåt med rak rygg.

Om jag inte vill det då? 

Ja, då är du en ynkrygg. Jag förstår inte riktigt varför du står ut med att vara en sådan. Livet bör vara till för de levande och de som lever har bråttom framåt, uppåt, högre in till slutet av sina livsdagar. Är du inte sån att du känner den sortens iver och längtan så se till att skaffa den. Leta överallt. I Guds källarlokaler, i främlingars ögonkast, i fantasiernas drogrus eller på nya sorters gator. Var en haj. Oavsett vad som händer så fortsätt simma, ät allt du ser, kör över alla som försöker stå i vägen eller säga emot dig. Var en kung, var allt du vill. Det sista du får göra är att stanna, lägga dig ner och ge upp. Sådant är för förlorarna, de utan heder. Var inte sådan.

Men jag är en satans förlorare. Det vet du.
Är det inte över för mig då?

Nej. Nej. Det handlar inte om att ligga i underläge och känna att man kämpar en kamp man aldrig kan vinna. Det är okej, det gör miljarder andra dagligdags. Tvärtom, de som strider utan ens en silverstrimma till segerchans är de verkligt stora vinnarna i livets strid. Vad annars? Tror du livet går ut på att skaffa rikedomar, en lycklig familj och allt annat sådant strunt som kan tas ifrån dig när som helst och oundvikligen kommer vara borta när du fullgjort ditt lopp? Livet handlar inte det minsta om det ytliga eller det konkreta, Sådant du kan hålla i handen är i själva verket bara luft och tomrum. Ingenting av det kommer räknas till din förtjänst när allt är över. Men hur du slåss, där har du något annat. Hur brottas du med Gud? Vid vilka stunder ger du upp, hur snabbt kommer du tillbaka på fötterna igen? Blir du större, lär du dig mer varefter dagarna och eonerna rör sig. Där har du skiljelinjen, själva nyckeln som kommer öppna dörren till de himmelska kungagemaken. Klaga inte för att du får slåss för ditt liv- det är själva kampen som är livet om du ser på sakernas tillstånd i rätt perspektiv.

Se till att hitta det, Perspektivet, lite oftare. Särskilt när du minns.

Vad jag pratar om när jag pratar om mig själv..

Min månad som fulltids-frihetsaktivist närmar sig sitt slut. På det stora hela vill jag säga att jag är nöjd. Det har som väntat varit en utmaning att försöka formera en självdisciplin och en inre motivation för varje dag, men jag har ändå lyckats uppnå mina mål. Min diktdepå är lika välfylld som när september började, de flesta av dem finns inspelade och den här bloggen har inte försvunnit in i en dammig vrå av skrivkramp och allmän tveksamhet inför att få ut mina brådmogna tankevindlingar i text.

Ja, faktum är att just hur detta bloggprojekt är nog det som jag är mest stolt över. I princip alla de större funderingar jag ältat under dessa första år som frihetlig har jag lyckats formulera på ett sätt som folk faktiskt tycks läsa och i någon mån också uppskatta. Över 5000 träffar på knappa två månader och för någon som för två år sen knappt visste någonting om någonting så känns det tämligen förunderligt. Tack för det, alla som läst och särskilt till er som bubblat bloggen då och då.

Skriver den här texten inte bara för att få klappa mig själv på axeln utan också för att i förväg meddela att bloggen är på väg in i en annan fas. De större utläggningarna är helt enkelt klara och hellre än att jag riskerar att upprepa mig i en ansträngning att hålla uppe någon sorts publiceringstakt så behöver jag möjligen ta lite tid för att försöka staka ut en ny riktning för bloggens framtida karaktär. Kanske bloggen går in för tidig vintervila, kanske kommer det ut ett nytt, riktigt, inlägg imorgon. Jag vet inte, men innan någon får för sig att fråga så kändes det bäst att få det sagt.

Vad gäller min övriga verksamhet så är det svårt att riktigt veta hur ett resultat det går att känna sig stolt över egentligen ser ut. Poesin jag sysslar med är som den är, och som amatör i ursprunglig bemärkelse så skriver jag den alltid för min skull och endast min. Vilka och hur många som uppskattar den är mig oviktigt, om någon skulle tycka att det är skräp eller humbug bekommer mig inte eftersom jag aldrig skulle publicera något som jag inte själv tycker, i brist på bättre ord, är asbra. Om någon eventuellt inte ser det så är det denne någon det är fel på snarare än texten i sig.

Däremot är anledningen till att jag sysslar med kreativitet i hög grad att få till ett slags mellanmänskligt möte. Jag vet att allt jag själv producerar är en reaktion på sådant jag själv konsumerat och fått ut någon glädje av och mitt mål med poesin och liknande är i allra första hand att om möjligt själv ge vidare något som andra sedan kan reagera vidare på. Att få skapa någonting som startar igång en puls, en energi som ger helt andra resultat än vad jag själv har möjlighet att förutsäga. På så sätt är det en relativt frustrerande period såhär i inledningen av mitt projekt där det enda jag kan registrera är ett antal likes här och var. Förutom ett antal fantastiska livgivare (som man kan bli på www.patreon.com/simongustafsson btw..) och personer som i klartext berättat att de uppskattar vad jag gör, så är det svårt att värja sig från känslan att för de flesta är mitt projekt någonting som går dem helt förbi. Kanske som någonting alltför obegripligt och förvirrande, eller bara alltför ambitiöst konstigt för att ens orka bry sig om. Svårt att veta med tystnad så ska undvika att spekulera.

Eller klaga. Alla projekt startar i en uppförsbacke och mången är de kreativa personer som fått arbeta som i blindo större delen av sina karriärer. Jag vet att det finns mycket jobb kvar att göra för att det här ska bli någonting som folk inte kan undvika att märka av och även om jag är stolt och glad för det jag redan lyckats producera, så vill jag minst lika mycket se fram emot det som finns kvar att göra i framtiden. Vad det än nu råkar vara.

Nåväl. Nog med navelskådande. Jag hoppas att bloggen inte ska få vila alltför länge och så får ni se till att fortsätta skapa anarki också utan mina textdrapor. 

Ett försök till tal om kön

Min samtid tycker om att diskutera genus. Vår sexualitet och könstillhörighet dissekeras och vänds på ständigt och jämt. Dessa grundläggande identiteter används som utgångspunkt för allsköns världsuppfattningar och ideologier. Under större delen av mina vuxna år har det här varit en viktig, ack så viktig fråga och jag har som person av manligt kön känt mig uppmanad att förklara och försvara mitt själva existensberättigande. Att ge uttryck för att det finns en skillnad mellan könen och att denna skillnad kan vara sympatisk och till gagn för oss alla har varit en åsikt som det inte riktigt funnits plats för. Den har varit för föråldrad, för inkompatibel med idealen om demokrati och jämställdhet, kort sagt för farlig.

Jag skriver inte det här för att försöka beskriva mig som offer för ett samhälle där en ung vit man ses som något av det farligaste och mest osympatiska som existerar. Jag skriver denna fundering för att jag tycker att hela diskussionen om kön och sexualitet ter sig så pass förvirrad, så pass världsfrånvänd att jag själv undrar vad som egentligen är sant under alla dessa ideologiska slagord och förhoppningar om att kunna förändra världen till sin egen lilla lekplats. Finns det något som kan vara allmängiltigt under alla subjektiva tyckanden?

Från min horisont så känns det uppenbart att det vi ser som manligt respektive kvinnligt onekligen är sociala konstruktioner, något som är föränderligt från samhälle till samhälle och som kan skifta över tid lika lätt som ingenting. Färgen rosa är kvinnlig idag, men var manlig igår. Att hantera hästar var en manlig syssla igår, men tenderar att vara kvinnligt associerad idag. Att låsa fast vad vi associerar som manligt och kvinnligt in i odiskutabla könsnormer är att riskera att göra ett onödigt misstag. I det begränsade perspektivet är det förståeligt att fullständig jämlikhet är ett prioriterat ideal. Varför släpa runt på inbillade fyrkanter i samhället som bara riskerar att förstöra för enskilda individer som bryter mot föreställningarna?

Däremot känner jag att det som missas i diskussionerna gång efter annan är diskussionen om vad som är maskulint kontra feminint. Dessa adjektiv är något annat än manligt/kvinnligt. Där de senare verkligen kan ses som något föränderligt och arbiträrt så är de förra något som mera försöker beskriva det som i någon mån är beständigt, för oss som individer liksom för människan som helhet. Jag vet inte ens om det finns några egenskaper som kan beskrivas som entydigt maskulina eller feminina, men det är inte heller det som jag skulle säga är det verkligt intressanta.

Som jag ser det är maskulint/feminint begrepp som inte ska appliceras på en yttre värld utan istället något som kan användas som perspektiv för individen själv. En plattform att utgå ifrån när man bygger upp sin identitet. Alla individer bär med sig denna dualitet och det finns ingenting som säger att någon ska omfamna enbart den ena eller den andra aspekten. Tvärtom, en sund identitet behöver kunna förstå sig på hur man relaterar till båda sidorna för att fullt ut förstå hur man egentligen fungerar. Däremot ser jag det som givet att män relaterar instinktivt till det maskulina och respektive för kvinnor mot det feminina. För att kunna bottna i vem jag egentligen är kan det vara den mest centrala frågan att bena ut – för egen del; på vilket sätt är just jag man?

När vi som samhälle förnekar att denna dualism överhuvudtaget existerar, när vi gör allting likadant och likvärdigt utan möjlighet att välja någon allmängiltig riktning eller kristallisera ut några nyanser så misstänker jag att vi gör oss, och naturligtvis särskilt ungdomar, en rejäl otjänst. Jag vill inte på något sätt uttala mig om vad som exakt är maskulint eller feminint, men när vi som samhälle och kultur inte ens har ett fungerande samtal om vad dessa begrepp innebär och vad skillnaden mellan könen kan tänkas ha för konsekvenser så gör vi bara allting så oändligt förvirrat. Vi ser skillnaderna varje dag, nyhetsflödet liksom våra vardagliga interaktioner pekar mot det på olika sätt hela tiden, men om vi skulle söka information om hur man bäst hanterar dessa fenomen så riskerar man mötas av en öronbedövande tystnad. Vi vägrar prata om dessa frågor så intensivt att vi snart inte kan göra det och konsekvenserna av det upplever jag som ödesdigra.

Jag är lekman, men det tycks mig som om epidemin av förvirringen kring könstillhörighet och sexualitet grundar sig i en hjälplöshet i att navigera sig fram till någon form av vuxen identitet. En ungdom behöver vägvisare och lärare för att förstå sig på vad som finns inom en själv. Utan en stadig verklighetsuppfattning, utan en övergripande berättelse (mytologi) som på ett tydligt sätt illustrerar hur verkligheten är beskaffad utöver vår egen subjektiva uppfattning så är det så oändligt mycket lättare att gå vilse. Att stranda i en vanföreställning som inte gör en lycklig och som inte heller förmår vara grund för ett sunt liv. Vårt samhälle väljer istället att uppmuntra dessa unga, förvirrade gissningar och gör dem till giltiga och sanna. I all välmening, möjligen, men det är fortfarandet ett grovt lurendrejeri. Vi har blivit så rädda för en verklighet som kanske visst gör skillnad på män och kvinnor, som kanske visst graderar beteenden i bra eller dåliga, önskvärda eller destruktiva att vi istället blundar och hoppas att ett ljuvt utopia där alla våra barndomsdrömmar slår in kanske får lov att vara sant i alla fall. Om vi bara ljuger för oss själva lite, lite till.

Nej, jag vet verkligen inte. I ett samhälleligt perspektiv kanske jag bara svamlar om sådant som är för stort för en enkel person som mig att begripa, men det jag faktiskt vet är att när jag på egen hand börjat utforska dessa begrepp så hände någonting. När jag faktiskt insåg att jag som man behöver erövra min maskulinitet för att kunna fungera optimalt så har saker så smått börjat att förändras. Jag har kunnat bli mer självsäker, jag har kunnat bottna mer i min egen självkänsla. Att få lov att diskriminera, att säga att dessa egenskaper är jag primärt inte för att istället omfamna sådant som i vår infantiliserade samtids ögon ses som, i jämställdhetens namn, farligt eller olämpligt är en befrielse. Det handlar inte om att göra sig till en stereotypiserad form av macho-man utan snarare så mycket mer om att öppna upp sig för en verklighet som vägrar acceptera att allting kan sägas vara likvärdigt och bestående av samma gråa, intetsägande smet oavsett vad det är man tittar på. Att ett steg i taget öppna upp de givna fyrkanterna och skåda anarkins värld där under.

Hur den än ser ut.

Jester avslöjas eller Att börja något nytt

Jag tror det har blivit dags för att öppna upp korten. Simon Gustafsson heter jag som står bakom pseudonymen Simon Jester, en karaktär från boken The moon is a harsch mistress som hjälper till att sprida den frihetliga revolutionen på Luna genom poesi och andra former av kreativitet. Namnet är valt för det är precis det som jag själv vill göra.

Det har gått fort för mig att bli aktiv inom den svenska frihetsrörelsen. Jag fann rörelsen 2014 via Misesinstitutet och framförallt Radio Mises. Under 2015 så sträcklyssnade jag på deras program (ofta flera gånger om) och insöp så mycket information om hur frihet och anarki fungerar som jag bara kunde. Helt övertygad anarkist blev jag i augusti efter att ha hört Jeffrey Tuckers föreläsning Capitalism is about love och efter det så har det inte riktigt funnits någon återvändo.

Det som framförallt fått mig överväldigad när jag mött den libertarianska rörelsen är hur mycket glädje, livslust och just kärlek som finns i deras led. Människorna som kallar sig frihetliga, libertarianer, anarkister är påfallande intelligenta, kunniga och kompetenta personer, men de är också öppenhjärtade, vänliga och livsglada personer. Jag är en relativt knepig typ socialt som ofta känner mig bortkommen och annorlunda, men bland libertarianer- oavsett vilken personlighetstyp det handlar om- känner jag mig trygg, säker och stimulerad på ett sätt som jag inte gjort någon annanstans, Filosofin, den politiska ideologin, är egentligen sekundär- den står bara för ett grundfundament som vi alla har gemensamt- det som i själva verket är intressant för de som är i rörelsen är att de alla vill och arbetar för att erövra sina liv och skapa någonting som inte funnits förut. Frihetliga människor vill vara producenter, de vill skapa rikedom och välstånd i sina liv och de vet vad som krävs för att de ska kunna göra det. Det finns en ödmjukhet och en kämparanda hos dessa individer som jag aldrig stött på någon annanstans och varje dag är jag evigt tacksam för att ha träffat på dem och att jag numera kan kalla mig en av dem.

Så under 2016 har jag bestämt mig för att göra det jag kan för att bidra. Ge de kopparslantar som just jag äger. Min främsta talang och tillgång är mina ord och min poesi. Jag har skrivit dikter sedan jag var tretton, när jag var sexton upptäckte jag estradpoesin och strax därefter har jag lyckats forma det jag kallar mitt ”sound”, som enklast kan beskrivas som episka monstertexter som nästintill försöker knocka läsaren i ett försök att skildra det som nu råkar vara mitt tema eller min vision. Länge kände jag mig hemlös i mitt skrivande. Estradpoesin, och svensk kultur i allmänhet, är besmittad med vänstertendenser och även om estradpoeterna oftast tillhörde en hyggligt vettig, anti-auktoritär variant så var mitt dåvarande liberala perspektiv inte särskilt uppskattat eller välkommet i deras kretsar. I tjugoårsåldern gav jag mig på att skildra andliga teman med min poesi, men inte heller kyrkan visste riktigt vad de skulle göra med mina alster. Kan man inte sjunga stämsång eller plinka på en gitarr så bör du inte vara kreativ inom frikyrkliga kretsar, så illa är det tyvärr..

Så lanserade jag Poesi för Ankor under maj detta år. Steg för steg har jag blivit mer och mer säker på att frihet och anarki kan skildras via mitt språkbruk och att resultatet även för mig blir oväntat vackert och slagfärdigt. Responsen från frihetsrörelsen har varit lite avvaktande, vilket inte är så konstigt då de flesta av oss hellre diskuterar obskyra filosofiska problem i timmar än hänger sig åt kulturella yttringar, en kultur som oftast ändå bara berör vänsterbetonade teman. Dock har vissa har förstått vad jag försöker göra och ge till rörelsen. Bland annat radio bubb.la som nu vid fyra tillfällen läst upp mina alster i sitt program. Det är också bubb.la premium som gett mig idén och uppmaningen att lansera det som är poängen med denna långdragna redogörelse. Nämligen:

Jag blir kreatör på patreon. Du som vill stödja mig och mitt kreativa arbete vad gäller poesin, här på bloggen och överallt annars där jag försöker sprida frihetliga idéer och visioner, får oerhört gärna bli en av mina patreoner. Vilket bidrag som helst uppskattas från djupet av mitt hjärta.

https://www.patreon.com/simongustafsson

Engångsdonationer skänkes med fördel via swish på 0723271989.

Tusen triljoner tack till er som vill bidra!

Vänstern och de svaga

Jag har ett handikapp, eller funktionsnedsättning, eller funktionsvariant som det tydligen heter nuförtiden. Inget större sådant, men tillräckligt för att det redan från början har försatt mig i något slags utanförskap. Jag har aldrig helt hört till, inte helt kunnat dela andras erfarenheter. Jag använder termen tvåhandsmänniskor för att beskriva hur friska personer ibland inte ens kan uppfatta att det finns andra som inte fungerar som dem och inte rör sig i världen på det sätt som just de själva gör. Med ett annat modernt uttryck så finns det flera som skulle kunna må bra av att kontrollera sina privilegier då och då och emellanåt blir jag så förbannad på att de inte kan lyssna på mig när jag uppenbarligen har tolkningsföreträde och…

Hm. På ett sätt är jag ständigt förundrad att jag lyckades bli libertarian. Att jag klarade av att ta till mig en ideologi och ett tankesätt som ibland brukar beskrivas som den starkes ideologi, som är till för Hanks och Dagnys och absolut inte människor som kämpar med att lära sig knyta en knut..

Sättet dagens vänster tänker och resonerar påminner mig om hur jag själv fungerade i ung ålder. I mina skolår så hade jag svårt för att klara av vissa ämnen. Sådant som slöjd, idrott, vissa moment i bild och hemkunskap. Inte så att de var omöjliga för mig att utöva, men min nivå låg naturligt nog under mina klasskamrater och att behöva konkurrera med dem och bedömas på samma grunder som dem var smått outhärdligt. Att jag behövde ta mig igenom dessa krävande moment och dessutom bli betygsatt fann jag rent ut sagt kränkande. Jag minns en gång när vi hade en elevens val- lektion i idrotten. Jag kunde stå ut med och tycka att många aktiviteter var roliga, men det fanns andra som var smått omöjliga och under den tiden synnerligen ångestladdade. Gymnastik till exempel. Att behöva krättla, kravla och krumbukta sig genom allsköns redskap och hinder gick inte med min kropp. Det var alltid en rejäl pina och när mina klasskamrater gick ihop sig och valde denna helvetets variant av kroppsövning som vår bonusaktivitet blev jag fullständigt bindgalen. Jag vägrade vara med, ja, mer än så, jag ville förbjuda dem att hålla med det här. Att vi skulle syssla med gymnastik när vi hade en fri lektion var bortom all rimlighet och om jag hade haft möjlighet att avvärja valet med någon form av våld så hade det mycket väl kunnat vara en möjlighet..

Vänstern. När jag ser på vad de strider för så tycker jag under all fanatism och galenskap kunna hitta en kärna av verklig medkänsla. De har noterat att det finna grupper, minoriteter och individer som lider av begränsningar i ett modernt samhälle. De passar inte in, hamnar utanför våra fyrkantiga mallar eller saknar någonting som gör dem handikappade när de behöver konkurrera med mer kompletta individer. Vänsterns reaktion blir precis som min när jag var tolv: De skriker. De skriker på orättvisan och det ojämlika. De blir rasande på att världen inte registrerar att alla inte hänger med och att de friska, de välanpassade, de lyckade verkar så kalla och oengagerade om hur situationen ser ut. Märker ni inte att inte alla kan ha nytta av gymnastiken? Att vissa lider av den?

Så det de oftast vill göra är att stryka allt där majoriteten har en fördel av gentemot de förfördelade. Finns det några som har haft hemska hemförhållanden så ska inga kärnfamiljer existera. Finns det några som faller ner i missbruk så fort de rör en drog så ska alla beroendeframkallande substanser förbjudas. Finns risken att råka ut för människor med fördomar så måste varje plats och aktivitet ras och könskvoteras samt hbtq-certifieras och så vidare. Ingenting får kränka, ingen får hamna utanför. Ja, om någon lider av allergi mot rosor så är det bättre att hela trädgården rivs ner än att denne någon behöver stå ut med att inte vara inkluderad.

Som sagt, jag är sympatisk till instinkten om att skydda de i samhället som oundvikligen kommer ha begränsningar, men de missar någonting i hur de sedan agerar. När de försöker hindra andra från att leva sina problemfria, privilegierade liv så stoppar de ingens lidande. De får inte någon att bli mindre begränsad eller hindrad än förut. Det enda de har gjort är att glasa in deras verklighet i ett fluffigt luftslott för att hindra en obehaglig upplevelse. De läker ingen, de producerar inget mervärde och dessutom har de orsakat att andra får sina upplevelser och liv mer torftiga. Ingen har vunnit och många har gått back. För vems nytta?

Visst, mina klasskamrater var ett slags skitungar när de inte klarade av att respektera deras svagaste medlems önskningar, men det som jag borde ha gjort, det som jag borde ha fått göra (jävla skolplikt) var att vända dem ryggen. Jag borde inte ha deltagit i deras aktiviteter, jag borde ha sökt mig någon annanstans där mina förutsättningar respekterades bättre. Om det inte fanns någon handikappadanpassad idrottsgemenskap tillgänglig så borde jag ha strävat för att förverkliga den själv. Om inte världen vill ha mig så skapar jag en egen.

Och det är här libertarianismen kommer in och att den visst är en ideologi för de svaga och missanpassade. I en värld och ett samhälle som bestämt sig för att vara en förstockad fyrkant så borde vi göra uppror emot den. Inte en revolution där något ska tas över och omformas så det passar än den ena än den andra gruppen utan ett uppror som bottnar i ignorans och förkastelse av ett system som helt uppenbart inte är till för alla, som knappt är till för någon förutom en abstrakt elit. Vänstern har rätt i att systemet är destruktivt, vänstern har rätt i att individer och minoriteter hamnar i märkliga, artificiella utanförskap så länge vi försöker uppehålla den. Vi borde sluta med det. Omedelbart. Vänstern borde förstå att så länge vi vill behålla en struktur, vilken struktur som helst, så kommer utanförskapet att finnas kvar. Om inte för de minoriteter som finns idag så för några andra imorgon. Strukturen, systemet, järnramen kring hela samhället måste bort. Den måste sprängas så fatalt att den aldrig får chansen att återvända.

Det är inte farligt och något som vi frihetliga borde förstå i mycket högre grad än vad vi gör idag; När inte denna värld visats sig duga så är det dags för oss att skapa oss en ny.  

Krönika om en andlighet

I det senaste har jag slagits mycket med mina andliga upplevelser. Deras sanningshalt, deras giltighet, deras bärkraft. Jag fick min första övernaturliga upplevelse när jag var tolv, nästan som ett omedelbart bönesvar på en bitter bön från ett förvirrat och tröttkört barn. Någon bad för mig på kvällen till i ett tält och jag blev nedslagen till marken av en pulserande värme som andades kärlek och frid. Vibrerande på jordgolvet kunde jag inte komma till någon annan slutsats att Gud existerar och att Jesus Kristus var en verklig gestalt. Därefter har denna kraft mött mig ett antal gånger, ibland i miljöer där extasen legat nära kokpunkten, men lika många gånger i miljöer där jag inte väntat den och där den knappt varit välkommen. Kort sagt har det varit något utanför mig själv som via sina besök och sin mentala närvaro lyckats formge mig och gjort mig till den person jag är, åtminstone ur ett andligt perspektiv.

I mina perioder av tvivel och otro så har jag fått förstå att dessa upplevelser i sig inte är oförklarliga. De är möjliga att simulera, de går att framkalla helt på egen kraft. Gud och världen utanför är i sig inte nödvändiga för att förklara vad som sker i min kropp. Må så vara, dessa förklaringar är endimensionella, de beskriver bara vad vi ser när det händer. Inte vad det är för något och varför det skett med mig på de sätt jag fått uppleva. Den så kallat vetenskapliga metoden för att komma fram till svar ter mig, även när jag vill tro på den, alltid så platt och stum. Vetenskapen i denna mening klär av en naken och lämnar en därefter, något mer får en inte lov att vara värd. Så jag har alltid återvänt till tron. När den kommer till min kristna tro har jag insett att jag är brännmärkt, prisgiven, såsom jag är skapad har jag inte lov att gå någon annanstans.

De senaste åren har dock något annat börjat hända. Jag har som sagt upplevt mig bli formad och ledd genom livet av denna utomstående entitet. Denne någon har stridit mot mig när jag gjort saker jag inte borde, den har tagit mig till platser jag inte kunnat nå själv och den har räddat mig ur situationer jag inte klarat mig ur själv. Åtminstone så som jag förstått det. Den allra senaste tiden har däremot någonting ändrats. Det är som att jag börjat missförstå. Jag har tagit emot löften som krossats sönder fullständigt, jag har upplevt känslor som visat sig vara förrädiska och falska. Samtidigt har jag försökt agera korrekt enigt min kristna tro och ändå kastats runt som en vante i livets vindlar, med Psalm 91 som ett hånflin i bakhuvudet. Så är det ibland, det är en troendes villkor och det finns en anledning till att psaltaren består av en majoritet klagopsalmer, men ändå- förvirringen har så länge varit total.

Särskilt som det har varit när jag stigit ur religiositetens skenbara fyrkanter och närmat mig anarkin, nihilismen och det mörka, outsagda som jag återigen kunnat uppleva frid och visshet och.. gudsnärvaro. Ju längre ut mot det outforskade och det icke-etablerade jag tagit mig desto mer rotad har det känts som jag har blivit. Min upplevelse av det andliga och min syn på karaktären som tagit sig an mitt liv har skakats om fullständigt, men min tro har inte blivit mindre. Jag har tagit mig an andliga metoder och praktiker som min uppväxts andlighet skulle skrika sig hesa mot, men det jag har sett när jag varit i dem har inte förändrat min tros kärna. I mitt hjärtas rymd finns allting kvar och för varje dag som går så växer sig förståelsen av Gud starkare därinne, även om bilderna och berättelserna jag skapat om honom faller sönder på ytan. Jag finner det förunderligt.

*

Såhär. Alla andliga upplevelser innehåller någon form av sanning, även om de på ytan ter sig motsägelsefulla och i konflikt med varandra. I det andliga sökandet finns det bara en riktning och det är ut från sig själv och den chimära trygghet man skapat åt sig i sin vardag och in mot det andra, det som finns där utanför och som antingen finns för att välkomna en eller som vill sikta på att förgöra den man är för nuet. Sökandet är vägen och det är den enda sanning vi har tillgänglig. Om vi stannar och säger att vi har sanningen klar så kommer den snart att sluta bära en. Om vi skulle stänga dörren till det outforskade och nöja oss med den bit vi redan fått så tror jag vi gör ett enormt misstag. Det finns en evighet därute och det finns alltid ett sätt att ta sig dit. Att nöja sig med det lilla man har just nu, vad det än må vara, är att vara alldeles för anspråkslös.

Så mycket för den andliga sfären. I den så kallat objektiva världen så spelar enskilda människors andlighet inte alltför mycket roll. Vi kan inte dela varandras mystiska upplevelser, de kan aldrig bli en ”objektiv sanning” oavsett hur många människor som delar en specifik upplevelse. Och det kanske måste vara så. Kanske är den värld vi agerar i dömd till att vara en subjektivt konstruerad saga vi aldrig till fullo kan dela med varandra. Kanske kan verkligheten aldrig nå högre höjder än en avancerad illusion som vi pratar förbi varandra om när vi försöker beskriva den.

Kanske. Oavsett vad så ser jag det numera som att det inte spelar någon roll vad andra säger eller ens vad mitt eget förnuft tycker. Jag tror jag har förstått att jag aldrig kommer kunna lägga vantarna på den kompletta sanningen, men så länge jag hungrar efter den så tror jag att jag har hittat en nyckel till livets villkor. Jag kanske skulle önska att det var simplare, jag skulle sannerligen önska att min andliga följeslagare kunde tala klarspråk, men så länge jag är på jakt efter honom, så länge jag tar mig högre upp och längre in i mystikens vindlingar och korridorer så...

Tror jag kort sagt att jag är på rätt väg framåt.  

Rastplats

Jag kan inte låta bli att se tillbaka. Ursäkta den personliga avsatsen, men den här sensommaren är som en interim- period mellan en tid av intensivt sökande och en annan av, ja jag vet inte, men jag hoppas på en tid där jag mer målmedvetet kan veta vad jag egentligen håller på med. Det jag noterar här i mellanrumsdagarna är att det är så många och så mycket som saknas. Så många vänner har försvunnit, så många viktiga projekt har gått upp i rök, så många kärleksrelationer är avskrivna utan att de gav några livskraftiga konsekvenser för min nutid. Så mycket skulle kunna ha varit, men är lika fullt nästan ingenting.

Så är livets villkor, det förstår jag, men det som är intressant med denna tids reflektion är att saknaden inte längre gör ont. Den smärtar inte längre. Sorgen finns kvar, vemodet absolut, och det gäller inte bara mina personliga förluster utan hela världens öde. Världen skulle kunna vara så mycket mer vacker, cool och frankt underbar om bara inte om hade varit. Vad som syns och vad som inte syns och för oss som känner till den frasens fullhet är det svårt att inte ta till tårarna när man ser på vad som skett med världen sen den tagit steget in i den moderna eran.

Hursom, jag ska inte trötta någon med mina juvenila åsikter om världsutvecklingen, men jag vet desto bättre i mitt eget liv hur jag så ofta tagit beslut som varit rent destruktiva. Som varit själviska av den art att jag tagit till mig resurser och positioner som inte varit ämnade för mig, att jag i min iver att säkerställa det ena eller andra målet gjort saker som fört mig längre ifrån mitt slutmål än tvärtom. Att projekt kraschat, vänskapsband brustit och relationer krasats sönder har i sista stund alltid varit mitt eget fel, oavsett omständigheter. När jag agerat utan att förstå balansen mellan mitt och andras, oreflekterat struntat i vad som är vist agerande så har ingenting gått min väg, även om jag kanske trott det först. Ibland har jag också stannat kvar för länge i destruktiva miljöer i en hopplös strävan att vända båten, lösa situationen och, utan ett sunt egenintresse, försöka få saker att bli så kallat ”bra” igen. Även där har jag en skuld eftersom jag inte varit klarsynt nog att förstå när det varit tid att gå. Att istället för att lägga energi på att mosa huvudet in i en klibbig bergvägg försöka göra mig fri och oberoende från miljöer som inte varit till för mig från första början.

Att jag är där jag är och att det som saknas mig inte finns med mig har varje gång berott på mig och mitt agerande. Bristen på smärta inför alla förluster jag kan konstatera beror på att jag inte längre gör mig till ett offer. Jag har ingen att klandra, vill inte göra det, utan jag är den som är aktören i mitt liv och har så alltid varit.

Därför behöver det inte heller stanna vid sorgen och vemodet över världens situation och ens egna förluster. Jag tror det är hopplöst svårt att försöka påverka världen, ja, även ens eget land eller lokala samhälle i någon högre grad. Ju större nivåer man försöker operera på desto fler faktorer kommer in som en enskild individ står fullkomligt maktlös inför. Visst kan vi, och kanske bör vi, fortsätta drömma om världsfred och att sunda humanistiska ideal får fäste i region efter region, men om det är för sådana mål vi lägger vår energi på så misstänker jag att känslan av tröstlöshet kommer kunna bli större än den om hopp.

Däremot, i mitt eget liv, så finns det alltid något att göra. Också där är målen högt satta. Idealfigurerna heter sådant som Hank Rearden, Francis D’anconia och John Galt och det är inte möjligt att hitta deras styrka i något slags brådrask. Det kommer ta sin tid, men poängen är att det inte spelar någon roll vart jag börjar eller ens om jag får lov att lyckas. Varje gång jag misslyckats fatalt i mitt liv så har det någonstans berott på att jag krävt någonting från livet. Jag har upplevt mig berättigad att lyckas med vad jag tar mig för, jag har sett det som självklart att jag ska ha tillgång till den ena eller andra välsignelsen. Om inte så är Gud ond eller Universum ett monster.  Det är inte sant att det är så. Talenterna är inte tänkt att vara jämnt utspridda och det finns inga garantier om någonting. Alla har inte som sitt uppdrag att nå ända fram i jordelivet och ingen av oss vet hur just vår egen version av att förkroppsliga Galt- idealet ser ut.

Det finns ingen manual för de aspekterna, ingen har rätt att döma ut dig som felaktig eller desillusionerad när du gör det som du tror är korrekt för ditt liv – så länge du tagit av dig föreställningarna om att du är här för att bli bjuden på någonting. Gör vad du vill, så länge du inte tar för dig av det som inte är till för dig att få, så att säga.

Det är också därför det är möjligt att börja när som helst, var som helst. Vi behöver inte vänta in en särskild, frihetligt korrekt, position eller att några grundläggande institutioner finns på plats innan vi kan utropa Anarkins intåg i världen. Vägen börjar så fort du förstår, och varje stund du är inställd på att ta dig upp på en ny platå, att dyka djupare in det svarta pusslets mysterier så finns det ingen början och inget riktigt slut på det uppdrag existensen har gett dig. Friheten vi lärt känna kräver ingenting, den bara är.

Såhär i en mellanrumsperiod där jag ärligt talat vet varken ut eller in om mitt livs praktiska detaljer gör den insikten mig rätt så väldigt trygg.  

Tillbakablick

Något av det tydligaste jag minns av vår tid är att jag sitter i ditt rum och gråter. Världens krav var som en jordglob på mina axlar. Jag räckte inte till. Jag visste inte vart jag skulle eller varför. Jag hade ingen aning om vad det var som det var tänkt att jag skulle göra och vad jag än tog mig för händer så fanns det alltid en legion andra som kunde göra det bättre. Jag minns inte vad du sa, och kanske hittar jag bara på, men jag tror det var något i stil med att jag borde rycka upp mig. Att livet inte är så svårt, att det bara är att försöka göra sin plikt. Var god, var snäll, kom i tid, be dina böner och se till att inte hamna efter. Håll dig inom ramen.

Det gick inte så bra med det. Tiden under de åren känns i mycket som invept i en dimma. Livet hade inte med mig att göra. Det gick inte ens att förstå.

Strax därefter rasade även annat. Sveriges politiska klimat omvandlades till brunt rävgift och det gjorde mig fullkomligt vansinnig. Jag hade alltid haft en föreställning om att den moderna världen var byggt på förnuft. Inte perfekt konstruerad, men att den steg för steg närmade sig fulländning och att systemet i sig självt var byggt för att söka den mest optimala lösningen på de problem man möter, men så var det uppenbarligen inte. Att ett populistiskt parti når över tio procent låste hela den demokratiska processen med ursäkten att partiet ifråga har "nazistiska rötter" (Att ett annat parti fortfarande bottnar i sin kommunistiska utgångspunkt skiter man i). Jag tappade tron på politik, på demokrati, på samhället i stort. 

Då kom anarkisterna till undsättning. Det tog rekordkort tid när jag väl fått förstå grunderna till att jag var beredd att kalla mig libertarian, anarkokapitalist, vad de än ville ge mig för titel. Sista gången vi pratade så kallade jag mig just anarkist, men det var lite för enkelt, lite för snart. Jag ville provocera, ta ut svängarna, se vilka konsekvenserna blev. Än hade jag inte förstått. Frimarknader, visst, att det är dåligt med våld och skatter, visst- men någonting saknades. Inte bara en helhetsbild utan en känsla, en förnimmelse som gick att bottna i. Jag visste så lite ännu.

Jag var inte anarkist våren 2015. Jag var inte ens anarkist efter sommaren då jag till sist lyckats förankra filosofin fullt ut i mitt förstånd. "Det svarta pusslet" är större än att bara begripa den grundläggande beståndsdelen. "Det röda pillret" står för mer än att bara lyckas utkristallisera hur matrisen är uppbyggd. Men under det där märkliga året. Ensam, utan guider och utan varje form av kunskap om någonting annat än att jag behövde överleva varje dag som om den var både min första som min sista så tog jag mig framåt. Jag pusslade ihop en världsbild som stämde överens med sig själv, som verkade fungera. Om överallt annars så var jag åtminstone inte vilsen intellektuellt längre. Anarkismen erbjöd svar, och på fler frågor än jag själv kommit på att ställa. Anarkismen gav mig möjlighet, jag som alltid varit ett mellanting mellan två disparata poler, att ställa mig utanför och se saker som de verkligen var utan att nödvändigtvis behöva vara för eller emot.
 
Sedan tog det sin tid att förstå med andra mekanismer än ett fyrkantigt förnuft. Att sluta vara arg, rädd, paralyserad, uppgiven. 2015 var en tid av sorg och förvirring, men jag bemästrade de bitar jag hade att arbeta med. Jag bodde själv, arbetade ihärdigt, bevisade (även om ingen kunde se det) att jag hade kunnat klara av ett liv i normaliteten om någon bara hade gett mig en rimlig chans. Men ingen sådan kom någonsin och steg för steg var det något jag lärde mig att acceptera. Ett normalt livi samhällets mittfåra var ingenting för mig, kunde inte vara. 

Våren 2016 läste jag Atlas Shrugged och slungades en lång bit vidare in i förståelsen av den värld som valts åt mig. Anarki är inte till för någon plikt. Vi drömmer inte om anarkismen för att vi har ett behov av att frälsa våra medmänniskor in i en friskare, rikare och mer välmående värld utan för att vi själviskt älskar friheten, livet och det som inom oss själva får oss att andas ännu ett hoppfullt andetag. Anarkin är vår, inte någon annans. Inget högre syfte, ingen gudomlig entitet, ingen kärlekspartner eller familj. Vår egen, den börjar och slutar i vår egen kropp och i det som vi ägnar våra timmar och resurser åt. Jag började långsamt förstå att själviskhet inte är ondska utan grundförutsättningen för kärlek. Utan passionen för den egna identiteten så kan man inte känna någon verklig känsla för det som finns utanför en själv. Lika mycket så kan man inte förlita sig på någon annan för att få det man vill ha. Sin egen lycka måste utgå ifrån en själv, inte någon annan. Kärlekspartner, gudomar, familj och vänner må vara medel till sitt välmående, men de kan aldrig vara utgångspunkten eller något man är beroende av för att bottna i sin existens. Allting börjar och slutar hos det faktum att man själv existerar och är till. Det är en skrämmande insikt, men det är där anarkin tar vid. Anarkin erbjuder en bro ut ifrån sig själv efter det att man insett hur sann den behöver vara. Därefter märker man att man inte är ensam om att förstå hur systemet och existensen är uppbyggd och med det så inkommer en trygghet, en fast förnimmelse om var man är och varför - och det röda pillret sväljs till sist en gång för alla. Och då kan inget längre hota en. Inga politiker, inga självutnämnda kungar, inte ens några konstgjorda gudomar.

Man är fri. 

Jag nådde ända fram en tisdag i Stockholm samma år. Jag och några till satt och pratade poesi, andlighet och annat trams och det har jag förvisso gjort många gånger förut. Ändå fanns det en skillnad i det samtalet. Samtliga av oss var befriade från nödvändigheter. Vi behövde ingenting från den här världen. Inga statliga gåvor, inga gudomliga välsignelser, inga direkt materiella nödvändigheter, förutom de som fick oss att existera i den stunden, utan bara oss själva där och då i det nuet. Det var ingen lång stund, bara en enskild kväll, men jag insåg ändå hur oändligt fri jag var. Att allt av min historia, min plågsamt ihopbyggda identitet inte spelade någon roll. Jag har så länge varit jagad av otaliga misstag, av gudomar som dömer och försöker rätta till, människor jag vill få beundra och bli beundrad av, men något i den stunden fick dem att släppa taget och ge upp. Min Gud, Monsieur Octobre och Fröken Maj, drog sig plötsligt undan. Inte så att jag blev en håglös ateist eller en apatisk nihilist, Gud som världsalltets essens kan mitt förnuft inte sluta tro på, men de bilder jag tvångsmässigt skapat för att kunna ha kontroll över min identitet försvann. Det fanns inte längre någon anledning att ha dem kvar. 

Så minns jag plötsligt dig igen. Du och din getlika karaktär kring de märkliga principer och de målbilder du ställt upp för ditt eget liv. Din egenskapade fyrkant av sosserier och skenhelighet och hur du offrade så mycket för att kunna ha kvar din värld intakt. Jag klandrar dig inte, det gör ont att släppa taget om sitt liv och ska man göra det bör det vara av en fullgod anledning. Man måste veta vad man gör och vad som gör det mödan värt, men jag kan säkert säga att jag inte längre är rädd för dig och dina likar. Du får tycka vad du vill om mig, du får se på mig hur du vill. Ta du dina mallar, dina standarder och dina mått och mät någon annan än mig. Och det gäller inte bara dig. Jag kan säga det till vem som helst. Min familj, mina vänner, snobbiga främlingar liksom regering och riksdag både här och utomlands- ditt sätt att se på världen och dela upp den i god och ond, bra och dålig, funktionell och oduglig gäller inte mig. Någonsin igen.

Ramen är sprängd och vägen är frilagd. Vart den än leder så finns det inte längre någon rädsla är kvar. Den vetskapen - Den kallas Anarki.