Det är vanskligt att längta tillbaka till det förflutna. Oundvikligen så blir
det ett romantiserande av en tid man, oavsett hur mycket historia man studerar,
är oförmögen att veta särskilt mycket om. För en modern varelse så lär även en
förflyttning enbart i storleksordningen av ett eller två sekel vara en
chockerande påvert och brutal upplevelse. Jag är böjd att hålla med Johan
Norberg om att det aldrig funnits en bättre tid än nu och materiellt sett så
fortsätter vi att hela tiden gå mot en ljusare och bekvämare tillvaro.
Likväl. Jag är inte bekväm, jag är inte tillfreds i den moderna tillvaron och fortsätter återvända till någon form av diffus nostalgi efter någonting som har gått oss förlorat. Ett samhälle och en tidsanda består inte enbart av materiella förutsättningar och kan inte jämföras med forna tider enbart medelst BNP eller liknande mått och vad gäller allt det övriga så präglas moderniteten i så mycket av rent illusoriska element. Så mycket i nutiden anstränger sig för att bygga en saga, en konstruerad berättelse, runt omkring oss. Hela tiden motiverad av ”förnuftsargument” och med hänvisningar till någon sorts objektivitet som aldrig specificeras närmare, men som ska utkonkurrera alla andra sorters berättelser eller försök att förklara den tillvaro vi lever i. Instämmer man inte i modernitetens narrativ om vilka vi är och var vi kommer ifrån, samt är på väg så är man en galning, en vettvilling. en extremist som kan likställas med de som förnekar att jorden är rund eller tror att jorden är 6000 år gammal.
Nåväl. Detta är ingenting nytt. Makthavare och de som önskar vara i kontroll över samhällsutvecklingen har alltid använt sig av en monolitisk, onyanserad berättelse för att hålla sina befolkningar i schack och för att kunna singla ut bråkmakare. Även detta skulle gå att finna i vilket svunnet ”paradis” som helst i det förflutna. Att som konträr personlighet behöva argumentera i massiv motvind och för det mesta inför döva öron är ingenting konstigt. Det är bara så som spelbrädet är uppställt, men det finns någonting särskilt med den moderna varianten av Illusionen ämnad för fåren som jag har svårt att hitta någon annanstans i historien.
Jag har tidigare här på bloggen skrivit om min misstro till konceptet rättigheter. Jag har svårt för att acceptera någonting som inte manifesteras i verkligheten (Nej, kära antiteister, att inte ni kan se Gud manifestera sig i verkligheten betyder bara att ni inte har ögon att se honom med) och i den texten landar jag i slutsatsen att den enda rättighet som kan sägas finnas till är den att alla varelser har rätt till sin existens och att försvara denna med alla till buds stående medel. Det jag ser att det moderna narrativet är ute efter är att försöka underminera denna rättighet så långt det går, och med lömska medel därtill.
Det som jag uppfattar att det ”demokratiska samhället” försöker förklara för sina medborgare är att så länge Staten och dess institutioner är intakta så är världen egentligen inte farlig. Så länge du följer mönstret och litar på dina överordnade så kan inget egentligt ont någonsin hända dig. Det av obehag som ändå inträffar kommer samhällssystemet att ta hand om och detta system är förmöget till allt och har råd till allt. Du som enskild individ behöver egentligen inte anstränga dig eller bry dig om att ha kontroll så länge du håller dig innanför de angivna ramarna. Demokratin, det moderna samhället och den allomfattande humanismen som varje gatsten är indrypt i kommer att ta hand om dig, var så säker. Ja, narrativet går så långt att det enda som beskrivs som verkligt farligt är om andra medborgare får för sig att själva ansvara för sitt eget liv, sin egen säkerhet och för att förverkliga sin egen bild av hur lyckan ser ut på sitt eget sätt. Att fredsamma människor har vapen, att som ungdom vilja inhämta sin kunskap utanför skolans värld, om man vill uppleva njutningar och nöjen som inte är inkluderade i PK-manualen, allt sådant är farligt. Att blint lyda myndigheter, förneka negativa samhällsförändringar, att aldrig säga emot majoritetsåsikten även när den är komplett naken och upp mot väggarna felaktig- att göra så är sunt och kommer aldrig orsaka någon skada.
Forna tider må ha varit brutala och för en modern människa säkert fullkomligt outhärdliga, men det tycks mig som att vanligt folk, oavsett överhetens propaganda, alltid var medvetna om att världen är en ogästvänlig plats och det är upp till var och en att på egen hand trygga sin tillvaro på jorden. Man fick sällan för sig att överheten var en alltigenom god entitet utan något man måste bevaka så att de inte la beslag på ens tillgångar eller släckte ens liv. Man tog ansvar för sitt liv och den plats i existensen man hade tillgång till. I många fall för att man var tvungen, vem skulle annars göra det?
Idag verkar inte denna medvetenhet existera. I det moderna samhället finns det mängder med människor som verkar ta för givet att någon annan än de själva ska anstränga sig för att säkerställa att de har en rimlig tillvaro. Vid missnöje har de lättare att utöva tvång emot andra än att själva försöka förändra sin situation. Rättigheten att få existera kräver de högljutt, men det faktum att varje rättighet också bär med sig en skyldighet- vad gäller denna att de själva bär ett ansvar hur deras existens ser ut- försöker de frenetiskt få att försvinna.
Det moderna narrativet har att berätta att vi anarkister och libertarianer är själviska, egocentrerade typer som försöker döma alla svaga och mindre bemedlade till evig träldom bara så att vi själva ska kunna leva våra priviligierade liv i fred, men det är och förblir en lögn. Det vi säger är att var och en behöver vara medveten om att ens liv är skört, dyrbart och placerat i en värld av knapphet. Var och en behöver anstränga sig till det yttersta för att kunna göra sin existens rättvisa. Det ligger ett ansvar på varje enskild individ att själv uppehålla de värden och de ideal som denna person älskar och vill eftersträva. Vi är inte emot trygghet, rättvisa eller barmhärtighet, men vi säger att det inte går att lägga över på någon annan att vid varje given situation som kräver det av en att själv skapa denna trygghet, rättvisa och barmhärtighet. Det moderna samhället försöker uppmana sina medborgare att fly in i en dimma av förföriska illusioner. Dessa illusioner kommer förr eller senare att spricka och för de som snärjt in sig alltför mycket kommer uppvaknandet ur denna dimma bli ytterst plågsamt.
Jag avskyr denna illusion och vad den gör med människor. Jag vill inget annat än att så många som möjligt ska vakna upp ur den och sluta med att försöka fly från sina egna liv och vad det kräver av dem. Det är därför jag är mot moderniteten. Jag vill hellre ha en tillvaro där jag måhända har det sämre materiellt, men är tillåten att fullt ut ansvara för vad mitt liv och vad min existens ska innebära och det är därför jag är och förblir anarkist.
Relaterat:
Hem
Likväl. Jag är inte bekväm, jag är inte tillfreds i den moderna tillvaron och fortsätter återvända till någon form av diffus nostalgi efter någonting som har gått oss förlorat. Ett samhälle och en tidsanda består inte enbart av materiella förutsättningar och kan inte jämföras med forna tider enbart medelst BNP eller liknande mått och vad gäller allt det övriga så präglas moderniteten i så mycket av rent illusoriska element. Så mycket i nutiden anstränger sig för att bygga en saga, en konstruerad berättelse, runt omkring oss. Hela tiden motiverad av ”förnuftsargument” och med hänvisningar till någon sorts objektivitet som aldrig specificeras närmare, men som ska utkonkurrera alla andra sorters berättelser eller försök att förklara den tillvaro vi lever i. Instämmer man inte i modernitetens narrativ om vilka vi är och var vi kommer ifrån, samt är på väg så är man en galning, en vettvilling. en extremist som kan likställas med de som förnekar att jorden är rund eller tror att jorden är 6000 år gammal.
Nåväl. Detta är ingenting nytt. Makthavare och de som önskar vara i kontroll över samhällsutvecklingen har alltid använt sig av en monolitisk, onyanserad berättelse för att hålla sina befolkningar i schack och för att kunna singla ut bråkmakare. Även detta skulle gå att finna i vilket svunnet ”paradis” som helst i det förflutna. Att som konträr personlighet behöva argumentera i massiv motvind och för det mesta inför döva öron är ingenting konstigt. Det är bara så som spelbrädet är uppställt, men det finns någonting särskilt med den moderna varianten av Illusionen ämnad för fåren som jag har svårt att hitta någon annanstans i historien.
Jag har tidigare här på bloggen skrivit om min misstro till konceptet rättigheter. Jag har svårt för att acceptera någonting som inte manifesteras i verkligheten (Nej, kära antiteister, att inte ni kan se Gud manifestera sig i verkligheten betyder bara att ni inte har ögon att se honom med) och i den texten landar jag i slutsatsen att den enda rättighet som kan sägas finnas till är den att alla varelser har rätt till sin existens och att försvara denna med alla till buds stående medel. Det jag ser att det moderna narrativet är ute efter är att försöka underminera denna rättighet så långt det går, och med lömska medel därtill.
Det som jag uppfattar att det ”demokratiska samhället” försöker förklara för sina medborgare är att så länge Staten och dess institutioner är intakta så är världen egentligen inte farlig. Så länge du följer mönstret och litar på dina överordnade så kan inget egentligt ont någonsin hända dig. Det av obehag som ändå inträffar kommer samhällssystemet att ta hand om och detta system är förmöget till allt och har råd till allt. Du som enskild individ behöver egentligen inte anstränga dig eller bry dig om att ha kontroll så länge du håller dig innanför de angivna ramarna. Demokratin, det moderna samhället och den allomfattande humanismen som varje gatsten är indrypt i kommer att ta hand om dig, var så säker. Ja, narrativet går så långt att det enda som beskrivs som verkligt farligt är om andra medborgare får för sig att själva ansvara för sitt eget liv, sin egen säkerhet och för att förverkliga sin egen bild av hur lyckan ser ut på sitt eget sätt. Att fredsamma människor har vapen, att som ungdom vilja inhämta sin kunskap utanför skolans värld, om man vill uppleva njutningar och nöjen som inte är inkluderade i PK-manualen, allt sådant är farligt. Att blint lyda myndigheter, förneka negativa samhällsförändringar, att aldrig säga emot majoritetsåsikten även när den är komplett naken och upp mot väggarna felaktig- att göra så är sunt och kommer aldrig orsaka någon skada.
Forna tider må ha varit brutala och för en modern människa säkert fullkomligt outhärdliga, men det tycks mig som att vanligt folk, oavsett överhetens propaganda, alltid var medvetna om att världen är en ogästvänlig plats och det är upp till var och en att på egen hand trygga sin tillvaro på jorden. Man fick sällan för sig att överheten var en alltigenom god entitet utan något man måste bevaka så att de inte la beslag på ens tillgångar eller släckte ens liv. Man tog ansvar för sitt liv och den plats i existensen man hade tillgång till. I många fall för att man var tvungen, vem skulle annars göra det?
Idag verkar inte denna medvetenhet existera. I det moderna samhället finns det mängder med människor som verkar ta för givet att någon annan än de själva ska anstränga sig för att säkerställa att de har en rimlig tillvaro. Vid missnöje har de lättare att utöva tvång emot andra än att själva försöka förändra sin situation. Rättigheten att få existera kräver de högljutt, men det faktum att varje rättighet också bär med sig en skyldighet- vad gäller denna att de själva bär ett ansvar hur deras existens ser ut- försöker de frenetiskt få att försvinna.
Det moderna narrativet har att berätta att vi anarkister och libertarianer är själviska, egocentrerade typer som försöker döma alla svaga och mindre bemedlade till evig träldom bara så att vi själva ska kunna leva våra priviligierade liv i fred, men det är och förblir en lögn. Det vi säger är att var och en behöver vara medveten om att ens liv är skört, dyrbart och placerat i en värld av knapphet. Var och en behöver anstränga sig till det yttersta för att kunna göra sin existens rättvisa. Det ligger ett ansvar på varje enskild individ att själv uppehålla de värden och de ideal som denna person älskar och vill eftersträva. Vi är inte emot trygghet, rättvisa eller barmhärtighet, men vi säger att det inte går att lägga över på någon annan att vid varje given situation som kräver det av en att själv skapa denna trygghet, rättvisa och barmhärtighet. Det moderna samhället försöker uppmana sina medborgare att fly in i en dimma av förföriska illusioner. Dessa illusioner kommer förr eller senare att spricka och för de som snärjt in sig alltför mycket kommer uppvaknandet ur denna dimma bli ytterst plågsamt.
Jag avskyr denna illusion och vad den gör med människor. Jag vill inget annat än att så många som möjligt ska vakna upp ur den och sluta med att försöka fly från sina egna liv och vad det kräver av dem. Det är därför jag är mot moderniteten. Jag vill hellre ha en tillvaro där jag måhända har det sämre materiellt, men är tillåten att fullt ut ansvara för vad mitt liv och vad min existens ska innebära och det är därför jag är och förblir anarkist.
Relaterat:
Hem
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar