Psykonauterna och religionen

Tanken med den här texten är inte att handla om att skapa eller beröra (ännu) en ny religiös etikett. Jag känner mig fortfarande trygg med en kristen identitet, såväl kulturellt som vad gäller den symboliska innebörd som berättelsen om Jesus Kristus har för mig. Likväl inleder jag såhär då jag är medveten om vilken syn kyrkan har på dessa substanser och de fenomen de för med sig. Min resa mot ortodoxin stannade då jag fick klart för mig vilken kategoriskt negativ syn kyrkan väljer att ha på dessa substanser och det jag lärt mig i den transformativa process jag är uppe i och som psykedelikan varit katalysator till. Jag vet att det väntar en konflikt kring detta ämne om jag någon gång blir aktivt verksam inom kyrkans sfär och jag ser inte fram emot det med alltför mycket glädje. Samtidigt vill jag vara beredd att ta den när tid är, för jag tror att om kyrkan väljer att förbli rigid på detta område så kommer hon förfalla till ett ännu mer avlägset andligt bakvatten än vad hon är i idag, om hon inte förmår att ödmjuka sig kan hennes hållning i denna fråga bli det som blir hennes dödsstöt som relevant andlig institution för framtidens sökande människor. 

Jag säger inte det för att jag vill mena att psykedelikan och dess substanser är en mirakulös kraft utan motsvarighet någon annanstans, så är det inte, utan som en ingång för att försöka prata om det jag ser när jag umgås i den psykedeliska sfären. Den rörelse som främst håller till på internet för att deras, vår, praktik är förbjuden enligt lag och vi har ingen möjlighet att ses och interagera öppet som psykonauter utan risker för vårt privata liksom yrkesliv. Ändå är den psykedeliska rörelsen något konkret, något som jag inser att jag tillhör och denna text är till för att försöka peka ut varför. 

Min personliga erfarenhet av psykedelika är tämligen blandad. Jag har ingalunda lyckats behandla substanserna med den respekt som är ett krav för att inte fara illa ut och jag har på många sätt fått lida svårt för denna oförsiktiga attityd. Ändå är jag fylld med tacksamhet och vördnad inför det jag fått mig till del genom denna väg. Det liknar ingenting jag varit med om. Ända sedan jag hade min första andligt transformativa upplevelse som tolvåring har jag varit besatt av det som går att se som "andlig kraft", för mig har det varit oerhört centralt att andlighet och religion är på riktigt. Att det inte rör sig, enbart, om en försvarsmekanism och en rationalisering av människans prekära position i existensen. Det får vara som det vill med andliga teorier, doktriner och visioner. Hur vackra och välsmakande de än är så spelar det föga roll om de inte också har bäring på den verklighet vi faktiskt lever i här och nu. Kristendomens förmåga att leverera är i den meningen diskutabel. Det finns någonting där, vilket mina upplevelser i tonåren vill vittna om, men samtidigt är de inre modeller för vad dessa upplevelser var för någonting tämligen bristfälliga. De är inte tillräckligt duplicerbara för att vara tillförlitliga och de är inte universella. Mina kamrater fick inte dessa upplevelser efter att jag vittnade om dem och förstod inte vad det var fråga om och över hela skalan är det något som känns igen - för vissa resonerar den kristna visionen med full kraft, för andra faller alla dessa koncept helt platt - de är lika döda och livlösa som sagor om jultomten och tandféer. Dessutom så svarar inte verkligheten på det sätt som kristna tänker sig även när de fullt ut tror på det kristna budskapet. Jag har inte sett ett enda bibliskt mirakel i verkligheten och bara hört ytterst få och inte särskilt trovärdiga vittnesbörd om att det ska ha skett någonstans överhuvudtaget. Likväl hävdar Jesus att hans följare ska göra "större ting än han själv har gjort" och att "allt vi ber om i hans namn ska vi få". Jag vill inte hugga ner dessa sägningar fullständigt, men för mig är det fullständigt klart att en bokstavlig, direkt tolkning av dem är direkt felaktiga, de är pinsamma lögner som lämnar ut kristna till att bli beläten för hånskratt av icketroende.

När det kommer till psykedelikan däremot så är historien något helt annat. Där spelar tro och hållning, inre disposition eller läggning inte det minsta roll för den kraft som tvivelsutan bor där. Praktiskt taget alla får något när de tar del av dessa verktyg. Alla får inte samma sak, alla blir inte neondansande hippies eller övertygade spiritualister, men alla som sett till att gå tillräckligt långt kan åtminstone med lätthet förstå varför vissa av de som tar del av psykedelika transformeras åt det hållet. Mötet med psykedelikan är på riktigt, det är påtagligt. Det är inte historier, berättelser eller dammiga doktriner. Det är smaka och se och därefter är det möjligt att välja ens rationella hållning till dess värld på olika sätt. Likadant var det för mig. När jag kom förbi initieringen så kunde jag äntligen andas ut och veta att den andliga sfär jag alltid känt på mig skulle finnas någonstans i vårt kosmos faktiskt existerade och att det tillochmed var så att dess värld håller till inne i mitt eget sinne, tillgängligt med en enkel materiell manipulation av hjärnans struktur. Jag har därefter kastats runt, monterats ned och fullkomligt brutits samman av oförsiktiga och dåraktiga möten med psykedelikan och nu är jag inne på en över två år lång hiatus från att på något sätt bruka dem och jag misstänker att detta mellanrum kommer vara längre än så. Jag har fått ett oerhört kraftigt budskap att avkoda och har ingen brådska att plocka upp telefonen igen, även om jag stundom aldrig så hett längtar efter det. Jag ägnar istället min "psykedeliska tid" åt att studera fenomenet, ta del av trippberättelser, läsa forskningen, förstå förståndigare varelser än jag självs tankar om vad denna sfär handlar om och består av. 

Det jag framför allt upptäckt är en stark kärlek till rörelsen som sådan, för allt vad den är i sin brådmogna natur. Ja, det ska aktivt påpekas: Den psykedeliska rörelsen i väst är inte mer än 80 år ung! Även om det finns rötter ända ner till människans urtid så var förekomsten av psykedeliska substanser bortglömd av det västliga kollektiva medvetandet tills frambringandet av LSD och bruket av "magiska svampar" upptäcktes inom loppet av ett decennium på 40 och 50-talet. Vad som än händer här så är det i allra högsta grad i sin barndom för vår kultur, med vågen på 60-talet som den enda rejäla datapunkten på vad de psykedeliska substanserna kan innebära för oss som kultur och civilisation. Det kommer göras misstag, det kommer ske tragedier och har redan gjort, men så länge vi bibehåller attityden att försöka undertrycka och begrava dessa substanser och människors längtan efter att bruka dem så gör vi saker och ting än värre och får tragedierna att bli än fler. Förr eller senare kommer dessa substanser att vinna laglig status och arbetet med att integrera bruket av dem hos oss kan i egentlig mening bara börja först då. Brådmogenheten som absolut finns i rörelsen och den starka impulsen till evangelisation och överdrifter som råder hos oss är där för att vi inte kan utföra det arbete vi längtar efter och som behöver ske förr eller senare. Rörelsen kan bara bli mogen och en sansad samtalspartner till dess motståndare och skeptiker när den inte känner sig fördömda som kriminella eller satanistiska vettvillingar så fort de yppar sina tankar. Jag vet att rörelsen vill växa upp och ta ansvar, men då behöver vi komma in innanför samhällets murar. Annars går det inte. 

Med det sagt: Det min kärlek till rörelsen består av är i huvudsak tre aspekter och något som är konturerna till en andlig dimension min mer feberheta läggning är frestad att benämna som en religion i sin egen rätt. Den psykedeliska rörelsen är inte en religion och bör aldrig bli, men den är en väg, en praktik ett förhållningssätt som de etablerade religionerna, i min mening, måste förstå på djupet och om möjligt integrera ett bruk av som de bedömer att de kan välsigna. Annars kanske det inte finns något annat val än att göra religion av alltihop, något som definitivt kommer fördärva det som är så fantastiskt med rörelsen så som den är nu. Det som kännetecknar andliga psykonauter (som sagt, det finns psykonauter som väljer att avfärda upplevelserna som slumpmässigt, underhållande nonsens, vilket jag kan respektera, men det är en diskussion för en annan gång) är för det första en djup insikt om kärlek, vilket ofta uttrycks som att allting är ett eller att allting hör samman. De blir påminda om att vitsen med att ha en till synes separerad existens är att förstå vikten av medkänsla och empati till sina medvarelser, de ges förmågan att rätta till dömande eller destruktiva mentala hållningar såväl mot sig själva, sina nästa och även naturen och universum i stort. De förstår med hjärtat sådant som Jesus och evangelierna försöker banka in genom förnuftets trånga port. Berättelse efter berättelse, vittnesbörd efter vittnesbörd handlar om detta. För en kristen är det häpnadsväckande och väcker också en vag form av avund. "Men va? Alla varianter av skuld och mindervärdeskomplex då? Ni kan ju inte bara få upplevelsen av och insikten om realiteten i kosmisk kärlek genom en futtig molekyl. Det är fusk!"

För det andra präglas rörelsen, och det här vill jag mena är en generell hållning för alla psykonauter, av en djup vördnad inför existensens magiska kvalité. Att existera är fantastiskt, vår tillvaro är så rik, så djup, så hög, så oerhört, oerhört sällsam. Psykedelikan påminner oss om något som vi så lätt glömmer bort genom vardagens gråhet och egocentrismens plågsamma val och dilemman. Vi förs tillbaka till ett stadie där vi kan känna stark vördnad, beundran och ren häpnad inför de mest enkla ting som tillvaron innehåller utan att det finns någonting som spärrar eller talar skeptiskt och nedsättande om det vi möter i vår upplevelse. Jag är sen medveten om att det inte nödvändigt behövs psykedeliska substanser för att förstå dessa saker eller se världen på ett sådant sätt, men det spelar ingen roll. Vår kultur har i stort glömt av hur de ska upptäcka dessa insikter naturligt och förfärande många kan inte förmå sig att tro på att det har bäring överhuvudtaget. Världen har stängts in i en nihilistisk, kärlekslös låda. Psykedelikan kan spränga dess väggar fullständigt. 

Den tredje aspekten vill jag mena är en anda av frihet och reell inklusivitet. Eftersom psykedelikan inte beror på troendesatser eller personlig läggning för att fungera så kommer allsköns människor i kontakt med rörelsen. Det finns inga dogmer, ingen världsåskådning att säga sitt ja och amen till, bara en uppsjö av upplevelser att ta del av och försöka integrera i den världssyn man råkar underhålla. Förstås finns det lutningar och tankar som vinner större mark än andra, men fortfarande är stämningen i rörelsen den av en rikt blandad gemenskap som kan ge och ta för att få det smörgåsbord individen möter att bli så användbart och berikande som möjligt. Med andra ord: det finns inget utrymme för fundamentalister att få fotfäste, vilket för min läggning är en fantastisk fristad. Å andra sidan så får man desto större del av det andra diket, vilket såklart är naturligt. Rörelsen sen kan dras med en stor del av naivitet och märkligt feberheta visioner av vad psykedelikan kan innebära för att förändra världen. Jag själv är till viss eller stor del smittad av detta, men vet också att försöket redan har gjorts. Timothy Leary, framförallt, försökte få till en psykedelisk revolution på 60-talet, övertygad om att världen skulle stöpas om totalt och hade inte förmågan att förstå konsekvenserna av ett en så ny och potent kraft släpptes lös på en i stort oförberedd befolkning. Slaget tillbaka från de rigida blev extremt hårt och så kommer det antagligen alltid att förbli. Vi behöver vår motsats, mystikern behöver teologen, flummaren den som värnar om strikthet, och om rörelsen inte klarar av att känna kärlek till dem som aldrig kommer ta del av den "snabba vägen" och avhålla sig från att försöka tvinga på dem det som vi vill syssla med så kommer kriget aldrig sluta. Jag har som sagt förståelse för de som drivs av längtan och intensiva visioner, men vet också att vi måste klara av att hålla dem i schack. Världen behöver inte frälsas, det är inte därför psykedelikan är så viktig, enligt hur jag tänker mig det. 

*

Så vad är vitsen då? Vad är det tänkt att vi ska göra med denna "snabba väg", vart är vi på väg? 

Återigen vill jag påpeka att jag inte ser psykedelikan som en enskild mirakelkraft, ett verktyg upphöjt över alla andra andliga verktyg och praktiker. Det enda jag säger är att det är en distinkt, alternativ väg som jag benämner som "snabb". Psykedelikan har förmågan att i motorvägshastighet ta en till platsen, den sfär där all andlig strävan har sitt fokus och sin längtan till - där alla religiösa berättelser faktiskt är verkliga. Det är egentligen bara det. Psykedelikan har ingen förmåga att få en att stanna där, kan inte göra en syndare till en helgon på kvart. Psykedelikan kan till synas utföra sällsamma mirakel som att upphäva beroenden och utsläcka djupt liggande rädslor, men i egentlig mening så blottlägger de bara processen som ligger bakom hur sådana mirakel egentligen går till. Poängen är att allt sådant är inom oss, det är ingen kraft utifrån som kan utsläcka destruktiva krafter och fenomen utan den besitter bara vårt eget hjärta och sinne. Psykedelikan visar oss vår inre miljö, hur vår situation ser ut när vi inte är förblindade av egocentricitet - därefter är det upp till oss att göra det verkliga jobbet. Vilket tar tid, och just därför är psykedelikan för att kunna fungera som en sant andlig väg är strikt beroende av stabila "långsamma" vägar för att kunna bära frukt. De är inte på något sätt i motsats till varandra. Psykonauten som försöker nå frälsning eller upplysning genom att bli hög gång efter annan kommer bara driva sig till vansinnets brant eller göra substanserna till ännu en av alla avgudar som mänskligheten samlar på. Poängen är inte substanserna i sig, utan målet. 

Målet är, vill jag försöka mena, att få den återuppståndnas relation till egot. Inte en relation präglad av hat och konstant avfärdande, inte en relation som kränger sig fast vid egots egenskaper och "den rikes problem" utan en hållning där man i alla lägen är beredd att dö från det som är en givet och kan utan ansträngning eller förställning älska den man möter - är det så ens käraste, ens nästa eller ens fiende. Den snabba vägen visar en att det är möjligt, att en sådan verklighet faktiskt finns och är fullt realiserbar och den långsamma lär en undan för undan hur man ska leva med vetskapen om att det är så och förkroppsliga dess mening dag för dag och genom livets alla vindlingar. Det finns ingen konflikt mellan dessa metoder, även om lägret hos den långsamma vägen av någon anledning föraktar oss som vördar den snabba. Jag har svårt att förstå varför när den så klart och tydligt visar att det grundverk som de långsamma traditionerna vilar på är giltigt och sant. Berättelserna, myterna, de övernaturliga dimensionerna finns! För den som tvivlar är det bara att svälja en lapp eller käka lite svamp och man kan göra sin egen bedömning. Varför all denna rädsla? 

*

Någonstans vet jag ju och jag är egentligen inte rätt person att bemöta allt det mörker, all den förvirring och destruktivitet som också kan komma från bruk av psykedeliska substanser. Än en gång mantrar jag att psykedelikan inte besitter någon mirakelkraft, det är inte paradiset eller Gud själv som bebor dessa substanser utan det vi ser är våra egna sinnen, vårt eget inre. Det kan vara mörkt, demoniskt och kärlekslöst därinne. Helvetet existerar och saknar man förmågan att hantera att dess innehåll kommer ut i öppen dager riskerar man att fara djupt illa. Allt sådant kan väckas till liv och amplifieras av den snabba vägen, det är inte någon mening med att försöka förneka. Däremot vill jag hävda att alternativet är värre. Så länge vi lever i en värld där den andliga sfären är borta och möjlig att förneka så kan våra demoner styra oss i vår rena blindhet och skapa en värld som är splittrad ner till sina beståndsdelar. Vår värld består av fullskaliga andliga krig i detta nu och vi, dess värdar och förvaltare, tror inte ens på att den andliga dimensionen är en realitet. Vi vet inte vilka vi är, vi förstår inte vad som pågår, vi är totalt blinda får i en skog av vargar. Det är inte hållbart, någonstans och om priset för att vakna är att behöva stå ansikte mot ansikte med synbara demoner så måste jag inta hållningen att det är värt det. 

För mig har redan inträffat. Min värld gick sönder och jag spenderade merparten av ett år totalt frånkopplad från vår konventionella verklighet inlåst i en mörk andlig dimension som får Sheol att låta som en semesterort. Jag är intimt medveten om riskerna, men jag älskar fortfarande psykedelika. Jag dog inte, jag vet inte om jag är återuppstånden, men lever gör jag och med mig har jag insikterna om att verkligheten är något helt annat än vad jag trodde innan allt detta ägde rum. Döden är inte slutet utan bara en port, för att tillgripa en plattityd, men likadant tror jag det är för alla de risker som psykedelika kan innebära. Det är en prövning vi måste låta oss ställas inför, då alternativet är ett liv i blindo. Det är inget liv att föredra.

Finns antagligen mer att säga och diskutera kring detta breda fenomen, men jag väljer att stanna här. Må Lucy och hennes vänner vara oss till välsignelse och må rädslan gentemot deras natur få vika undan från vår värld.   

Ego, DNM och Ayyam - Själens alkemi

Jag vill prata ego. I mina andliga studier så har termen gått från att vara ett trött klichéord till att bli en term som blir mer och mer signifikant ju fler vinklar jag förmår att förstå det utifrån. 

Först och främst tror jag termen bäst är förstådd genom sin psykoanalytiska betydelse. Hos Freud och Jung är ego den del av det medvetna som har lyckats stiga upp ur det omedvetna urhavet. Ett tidigt ego är som en ö, en holme av ljus i ett utsträckt hav av mörker och omedvetenhet. För att säkra sin överlevnad och att undvika att falla tillbaka ner till sin ursprungstillvaro måste egot spjärna ifrån och på ett antal sätt distansera sig från "det andra". Denna process ger upphov till en närmast mytisk tillvaro där dess omogna föreställningar om den andra, det egot själv inte anser sig vara, projekteras ut på mörkret och tillvaron blir lätt fylld av diverse monstrum och en - förutom hos den lilla snutt av tillvaron som lyses upp av egot själv - vag, lätt skrämmande omvärld. Ju starkare egot blir och ju mer det kan integrera in i sig självt desto mer konkret och "normal" blir egots värld. Utmarken, det mörka havet finns fortfarande kvar och dess monster är lika levande som förr för egot, men nu har egot mer än en skör holme att leva sitt liv på. Han har mer av en kontinent som kan vara en värld att agera faktiskt uti. Nästa steg i egots process är att ta på sig rollen som hjälte. Hans kontrollerade värld i kontrast mot det mörka andra tas lätt över av olika serier av fadersgestalter, som tar över hans värld för att bibringa ordningen och att säkerställa att egots ideal överlever över tid. Som hjälte blir däremot hans uppgift att våga bryta konventionerna, ta sig ut mot den mörka vildmarken och besegra de monster som vaktar dess gränser och om han lyckas också få ta del av den feminina skatt som ligger begravd i det okända. När egot lyckas vara värdig denna uppgift har han också något konkret han kan bemöta fadersregimen i hans egen värld och få dem att öppna upp och ta in ännu större höjder och sätt att vara på. Egot drivs på i denna utveckling av det ultimata målet att en gång realisera den ultimata projektionen av sig själv han har lagt ut på världen: Gud Fader. Han vet plågsamt väl att han inte är denna gestalt, men kan inte bli kvitt känslan att han borde vara det och så länge mörkret och det omedvetna är kvar i hans värld så måste han fortsatt strida som hjälte tills det äntligen bryter vika. 

Ovan är mycket kort de drag som Erich Neumann ger av egots utveckling i "Origin and history of consciousness". Det är inte det enda sättet att tala om termen ego. I mer friandliga kretsar så är egot knappast något man vill se som en hjälte eller något annat som klingar av positivitet. Istället är egot ett problem, en form av fängelse, ett separerat eller avskilt själv som hindrar en från att ta del av en gudomlig och expanderad tillvaro. Samtidigt vet man med sig att egot är en så kallad illusion, dess verklighet är inte giltig och frustrationen som andlig praktiker över att vara fångad i en destruktiv fångsttröja man vet är av icke-faktisk natur kan göra en smått galen. Likväl finns det något som är väldigt giltigt med friandlighetens känsla vad gäller egot, vår självmedvetenhet. Med en materialist som Douglas Hofstadter så kan man förstå att vår känsla av självet mycket riktigt är av illusorisk natur. Det är, enligt honom, ett fenomen som uppstår när människans förmåga att uppleva och läsa av sin omvärld också försöker läsa av "den som upplever". Försöket ger upphov till en känsla av ett distinkt själv, ett verkligt ego, men det är inget faktiskt där. Vi kan förstå vad som sker i hjärnan och i sinnet utan att behöva lägga till en eterisk entitet som har sitt säte i dessa boningar. Vår tanke om en "själ" i klassisk mening är inte nödvändig. 

Efter att ha läst och tyckt mig förstå Hofstadters "I am a strange loop" så kände jag av två saker. Dels kände jag mig en smula stolt över att ha tagit mig igenom en ärkematerialists tankar utan att slå bakut fullständigt (jag tycker fortfarande många sidoresonemang Hofstadters för är komplett löjliga), dels insåg jag att "medvetenhet" måste vara en bas för hur existensen fungerar och tar form. För det som gör att Hofstadters modell fungerar är att upplevelse är en universell förmåga som inte kräver en komplex struktur för att sättas igång. Istället är det "upplevelsen av själv" som blir en konsekvens när den generella upplevelsen drivs genom ett tillräckligt komplext system - men upplevelsen i sig kan inte på ett tillfredsställande sätt skiljas från mindre komplexa varelser som hundar, fiskar eller mygg. Det enda som försvinner är förmågan att "symbolifiera" verkligheten in i en lingvistisk ego-tillvaro. En ego- tillvaro som ändå är av illusorisk natur. Det enda som finns kan sägas vara förmågan att uppleva och det vi är som enskilda varelser är olika modeller eller former av "upplevelse i rörelse". 

Det sista är inget som Hofstadters uttrycker, men det är ett logiskt steg att ta efter att ha förstått hans huvudtes. Det är inget magiskt eller särskilt med förmågan att uppleva som kräver hypoteser om själar eller andar för att förstås, istället är det en universell "resurs" som är så grundläggande att det är svårt att se vad som hindrar en från att påstå att det till och med är allt som finns. 

*

Det är också denna insikt som länkar ihop Jungs positiva betraktande av termen ego och friandlighetens negativa lutning. Båda inriktningarna ser tillvaron som en arena för medvetande, men betraktar fenomenet ego eller självmedvetande från olika perspektiv. Hos Jung är egot något unikt, ett ljus som framskrider ur en uniform och svårgenomtränglig massa medan friandligheten ser egot som ett fängelse som genom ett "fall" eller ett misstag stängt medvetandet inne i en alltför trång och onaturlig form och som man måste spränga sig fri ifrån. Det är fortfarande samma modell av verkligheten. Existensen i stort är ett hav av "medvetande", "ande" eller icke-konkret varande och i detta uniforma system så har det uppstått ett fenomen som tycks skilja sig från allting annat. Egot har gränser, det har väggar och är en ändlig och begränsad struktur i kontrast mot en absolut oändlighet. En tämligen konstig situation och sannerligen en fullkomligt katastrofal sådan om det vore så att egot var verkligt, att dess upplevelse av gränser och ändlighet stämde. I så fall är den religiösa instinkten om att vi är fallna varelser, dömda till elände och misär i all evighet faktiskt korrekt - för att vara separerad från den gudomliga, reella och av kärlek genomsyrade tillvaron är inget annat än helvetet självt. 

Det här är skälet till att all mytologi i grund och botten är olika skildringar av egots historia och öde, vad det är menat att göra och vad det behöver uträtta för att komma tillrätta med sitt enormt tragiska öde. Det är ur mytologin och arketyperna som Jung har hämtat sin bild av egot och även om termen hos honom klingar av positivitet så är han självfallet också medveten om dess problem. Lösningen hos Jung är att egot måste lära sig att förstå att den projektion av det okända, den Fruktansvärda Modern, som han skapat åt sig och som han spenderar sin tillvaro med att bekämpa och betvinga, inte är hans fiende. Den feminina skatt han tycker sig vinna från henne, den tillfångatagna prinsessan, är inte något som skiljer sig från den Fruktansvärda Drakmodern utan det är hon. De är en och samma väsen, på samma sätt som den Gode Fadern i den avlägsna himlen inte är något annat väsen än de tyranniska fäder som dyker upp och terroriserar egot inifrån. Uppdelningen mellan onda och goda gestalter är något som sker från egots position och är ingenting som är verkligt i den uroboriska tillvaro som är egots, liksom alltings, ursprung och egentliga tillvaro. Den springande frågan är hur egot ska komma till denna insikt eftersom ingenting i hans egen värld kan få honom att tro att drakarna utanför hans gränser skulle vara goda eller vad den gode Guden har gemensamt med hans världs tyranner och hemskheter. Ett mirakel måste till.  

*

Av alla mytologier så behärskar jag i särklass den om Jesus Kristus bättre än någon annan och när det kommer till honom är det så oerhört slående för mig hur genomsyrat hans tänkande är av det perspektiv jag försökt skissera fram ovan. Jesus kommer till en värld som ägs av Djävulen, splittraren, den avskilde och när han närmar sig att bli mogen för sin verksamhet så genomgår han en serie frestelser där han avvisar att anamma Djävulens perspektiv. Jesus lyckas avstå och behåller därmed sin helhet, sin gemenskap med Fadern intakt. Därefter är Jesu verksamhet präglat av den märkliga balansgången att ha en respekt och kärlek till Lagen, gränserna och det förkroppsligade kollektiva egot av den judiska nationen utan att tillåta att dess gränser blir en förslavande och förtryckande mekanism. Jesus umgås fritt med de som lyckats falla utanför de acceptabla gränserna, Jesus agerar i barmhärtighet och kärlek även när lagen tycks förbjuda det och allt Jesu talar om kan sammanfattas i att älska den som är utanför din egna gräns. Din nästa, din fiende, den försummade. Om du tillåter att det du äger och har lyckats bli, ditt egos rikedom, begränsar din blick för helheten så är du per definition dömd. Det behövs ingen yttre dom och Gud fader kan inte göra något för att rädda dig, för du har accepterat att bli avskild från allt annat som är. Omvänt så finns det ingenting, inte det mest själviska och bortslösande liv, som hindrar någon från att komma "tillbaka till sig själv" när hon förstår att det är hennes egen självbild och begränsande uppfattningar som hindrar henne från att ta del av tillvaron i Faderns hus. Och, nyckeln över alla andra nycklar, alla dessa problem, hela denna andliga process och utmaning innefattar inte barn. Alls. Barn är automatiskt del av Guds rike och för att komma ditin måste du - mot all rim och reson - bli barn på nytt! Vad handlar det om?  

För att svara på det vill jag prata psykedelika. Det som händer när man intar psykedeliska substanser (allt enligt How to change your mind" av Michael Pollan) och genomgår det som kallas för "egodöd" och där ens upplevelse slungas in i allsköns nya dimensioner är att en mycket specifik process i hjärnan stängs ner eller begränsas radikalt. Denna process kallas för "Default Mode Network" (DMN) och det är denna del av hjärnan som arbetar och är ansvarig när vi - fria från att behöva agera utåt eller med något konkret - dagdrömmer, reflekterar över oss själva, när vi minns eller försöker föreställa oss framtiden. Allting som har att göra med "historien om oss själva" styrs från DMN och det är därifrån, kort sagt, som känslan av vårt specifika ego och vad vi tänker om denna föreställda entitet kommer ifrån. Denna process är hjärnans sätt att uppehålla de väggar och gränser som egot består av. Och det är dessa väggar och gränser som lämnas vidöppna när en psykedelisk resa tar vid. Egodöden är förstås ingen reell egodöd, tids nog kommer man tillbaka innanför dess väggar och känslan av en själv kan tas upp varifrån den slutade, men den som rest tillräckligt långt ut i det psykedeliska fältet vet nu med sig med en särskild visshet att egots historia inte är allt. Det finns ett flöde, en flod, ett hav, en rymd av medvetande som inte är beroende av egots ständiga rekonstruktioner och projekt. Egot vill göra berättelsen om tillvaron till någonting den inte är och när man tar sig utanför dess gränser så går det att förstå hur fåfängt dess försök i slutändan är. 

Barnen? Jo, det visar sig att just denna kritiska process, DMN, är något som inte finns utvecklat hos barn. Förstås finns fröet till att det kommer uppstå inlagt och blir mer konkret ju mer språkkunnigt barnet blir, men en betydelsefull komponent hos processen är att den är en central bakgrund till hur våra beslut tas. Ju tydligare och mer innehållsrik vår historia om oss själva är desto lättare kan vi automatiskt ta beslut om hur vi vill betrakta och bemöta vår omvärld. Hjärnan och sinnet behöver inte tänka aktivt utan reagerar via förutsägande gissningar och gör att vi i praktiken lever i en egenkonstruerad modell av verkligheten istället för att bemöta den som den faktiskt skulle kunna vara. Barn har inte denna bank av diverse intryck inlärd ännu och lever därför i en värld som ångar av plasticitet och verklighet på ett sätt det vuxna sinnet inte har tillgång till. Vi har huggit av verkligheten till en hanterbar bit så att vi inte ska behöva slösa energi på sådant vi med ålderns så kallade vishet har bedömt vara onödigt. Så blir den bit av verkligheten vi huggit av till slut också det fängelse och det helvete som gör att vi inte förstår vad en karaktär som Jesus vill förmedla till oss. 

En sak vill jag understryka. Målet med att bli som ett barn ska inte ses som ett projekt att vara anti ego, utan snarare en process att se egot för vad det verkligen är. När vi har en falsk bild av egot så blir vår relation till det ohälsosamt och destruktivt.. I det läget måste egot "dö", men egot kan inte dö, för det har ingen verklig existens - det som måste ske är att relationen återställs till en sund nivå, en öppen, avslappnad och fri nivå som inte för den skull måste hemfalla till Hairisk anarki eller schizofrent kaos. Egot är ett hus, ett hem, och utan dess väggar skulle man inte vara skyddad från vind och väta - men om väggarna blir för tjocka och om dörren förseglas är det inget hem längre utan ett fängelse. Det är inte heller önskvärt. 

Se på historien om Jesus. Jesus har ett starkt ego, en stark identitet som jude och passionerade idéer om vad den judiska identiteten och tron handlar om. Likafullt låter han allting falla och dör i händerna på sina bittraste fiender. Han har inte sin identitet vid det hans ego råkar vara och han klamrar sig inte fast vid dess tillfälliga accent. Och vad händer med honom när han vinnlägger denna attityd in i det sista? Jesus återuppstår, men inte som en kroppslös ande utan som en fullt konkret kropp som äter, dricker och bär kvar sina ärr - men han kan gå genom väggar. Det som jag tror händer när vi, utan att slåss mot det, transformerar egot undan för undan är att dess gränser och markeringar blir allt mindre betydelsefulla för oss. De finns där, som för att fira vår distinkta existens i det ändliga, men de förlorar sin makt att definiera vår inre känsla och kompass över vilka vi är. 

*

Det här är en svår text att få fullt begriplig. Jag är själv fullt aktiv med min alkemiska process och där mitt ego inte bara har öppnats upp utan fullständigt slagits sönder i en period över tre-fyra år. Jag har sett saker i denna process som gör att jag vet att "medvetandets hav" är en verklighet och att mina idéer om mig själv och den trånga värld jag för det mesta tror mig leva i är en futtig illusion. Min visshet är såpass stark att jag har en upplevelse av att leva direkt i religionernas värld. För mig är de inte berättelser eller sagomyter utan direkta kartor av hur verkligheten ser ut. Ayyam, som ibland är min personifiering av det högsta och sannaste av jag som går att uppbringa, är i många stunder mer levande än jag själv och även om det är förvirrande att känna av någonting som en inte helt kan förstå sig på med det rationella medvetandet är det en sällsam process att vara med om. Ska göra mitt bästa framöver för att tvinga ner de starka tankeflöden jag dras med i ord som går att bemöta i någon form. Hoppas det går att följa med.