Psykonauterna och religionen

Tanken med den här texten är inte att handla om att skapa eller beröra (ännu) en ny religiös etikett. Jag känner mig fortfarande trygg med en kristen identitet, såväl kulturellt som vad gäller den symboliska innebörd som berättelsen om Jesus Kristus har för mig. Likväl inleder jag såhär då jag är medveten om vilken syn kyrkan har på dessa substanser och de fenomen de för med sig. Min resa mot ortodoxin stannade då jag fick klart för mig vilken kategoriskt negativ syn kyrkan väljer att ha på dessa substanser och det jag lärt mig i den transformativa process jag är uppe i och som psykedelikan varit katalysator till. Jag vet att det väntar en konflikt kring detta ämne om jag någon gång blir aktivt verksam inom kyrkans sfär och jag ser inte fram emot det med alltför mycket glädje. Samtidigt vill jag vara beredd att ta den när tid är, för jag tror att om kyrkan väljer att förbli rigid på detta område så kommer hon förfalla till ett ännu mer avlägset andligt bakvatten än vad hon är i idag, om hon inte förmår att ödmjuka sig kan hennes hållning i denna fråga bli det som blir hennes dödsstöt som relevant andlig institution för framtidens sökande människor. 

Jag säger inte det för att jag vill mena att psykedelikan och dess substanser är en mirakulös kraft utan motsvarighet någon annanstans, så är det inte, utan som en ingång för att försöka prata om det jag ser när jag umgås i den psykedeliska sfären. Den rörelse som främst håller till på internet för att deras, vår, praktik är förbjuden enligt lag och vi har ingen möjlighet att ses och interagera öppet som psykonauter utan risker för vårt privata liksom yrkesliv. Ändå är den psykedeliska rörelsen något konkret, något som jag inser att jag tillhör och denna text är till för att försöka peka ut varför. 

Min personliga erfarenhet av psykedelika är tämligen blandad. Jag har ingalunda lyckats behandla substanserna med den respekt som är ett krav för att inte fara illa ut och jag har på många sätt fått lida svårt för denna oförsiktiga attityd. Ändå är jag fylld med tacksamhet och vördnad inför det jag fått mig till del genom denna väg. Det liknar ingenting jag varit med om. Ända sedan jag hade min första andligt transformativa upplevelse som tolvåring har jag varit besatt av det som går att se som "andlig kraft", för mig har det varit oerhört centralt att andlighet och religion är på riktigt. Att det inte rör sig, enbart, om en försvarsmekanism och en rationalisering av människans prekära position i existensen. Det får vara som det vill med andliga teorier, doktriner och visioner. Hur vackra och välsmakande de än är så spelar det föga roll om de inte också har bäring på den verklighet vi faktiskt lever i här och nu. Kristendomens förmåga att leverera är i den meningen diskutabel. Det finns någonting där, vilket mina upplevelser i tonåren vill vittna om, men samtidigt är de inre modeller för vad dessa upplevelser var för någonting tämligen bristfälliga. De är inte tillräckligt duplicerbara för att vara tillförlitliga och de är inte universella. Mina kamrater fick inte dessa upplevelser efter att jag vittnade om dem och förstod inte vad det var fråga om och över hela skalan är det något som känns igen - för vissa resonerar den kristna visionen med full kraft, för andra faller alla dessa koncept helt platt - de är lika döda och livlösa som sagor om jultomten och tandféer. Dessutom så svarar inte verkligheten på det sätt som kristna tänker sig även när de fullt ut tror på det kristna budskapet. Jag har inte sett ett enda bibliskt mirakel i verkligheten och bara hört ytterst få och inte särskilt trovärdiga vittnesbörd om att det ska ha skett någonstans överhuvudtaget. Likväl hävdar Jesus att hans följare ska göra "större ting än han själv har gjort" och att "allt vi ber om i hans namn ska vi få". Jag vill inte hugga ner dessa sägningar fullständigt, men för mig är det fullständigt klart att en bokstavlig, direkt tolkning av dem är direkt felaktiga, de är pinsamma lögner som lämnar ut kristna till att bli beläten för hånskratt av icketroende.

När det kommer till psykedelikan däremot så är historien något helt annat. Där spelar tro och hållning, inre disposition eller läggning inte det minsta roll för den kraft som tvivelsutan bor där. Praktiskt taget alla får något när de tar del av dessa verktyg. Alla får inte samma sak, alla blir inte neondansande hippies eller övertygade spiritualister, men alla som sett till att gå tillräckligt långt kan åtminstone med lätthet förstå varför vissa av de som tar del av psykedelika transformeras åt det hållet. Mötet med psykedelikan är på riktigt, det är påtagligt. Det är inte historier, berättelser eller dammiga doktriner. Det är smaka och se och därefter är det möjligt att välja ens rationella hållning till dess värld på olika sätt. Likadant var det för mig. När jag kom förbi initieringen så kunde jag äntligen andas ut och veta att den andliga sfär jag alltid känt på mig skulle finnas någonstans i vårt kosmos faktiskt existerade och att det tillochmed var så att dess värld håller till inne i mitt eget sinne, tillgängligt med en enkel materiell manipulation av hjärnans struktur. Jag har därefter kastats runt, monterats ned och fullkomligt brutits samman av oförsiktiga och dåraktiga möten med psykedelikan och nu är jag inne på en över två år lång hiatus från att på något sätt bruka dem och jag misstänker att detta mellanrum kommer vara längre än så. Jag har fått ett oerhört kraftigt budskap att avkoda och har ingen brådska att plocka upp telefonen igen, även om jag stundom aldrig så hett längtar efter det. Jag ägnar istället min "psykedeliska tid" åt att studera fenomenet, ta del av trippberättelser, läsa forskningen, förstå förståndigare varelser än jag självs tankar om vad denna sfär handlar om och består av. 

Det jag framför allt upptäckt är en stark kärlek till rörelsen som sådan, för allt vad den är i sin brådmogna natur. Ja, det ska aktivt påpekas: Den psykedeliska rörelsen i väst är inte mer än 80 år ung! Även om det finns rötter ända ner till människans urtid så var förekomsten av psykedeliska substanser bortglömd av det västliga kollektiva medvetandet tills frambringandet av LSD och bruket av "magiska svampar" upptäcktes inom loppet av ett decennium på 40 och 50-talet. Vad som än händer här så är det i allra högsta grad i sin barndom för vår kultur, med vågen på 60-talet som den enda rejäla datapunkten på vad de psykedeliska substanserna kan innebära för oss som kultur och civilisation. Det kommer göras misstag, det kommer ske tragedier och har redan gjort, men så länge vi bibehåller attityden att försöka undertrycka och begrava dessa substanser och människors längtan efter att bruka dem så gör vi saker och ting än värre och får tragedierna att bli än fler. Förr eller senare kommer dessa substanser att vinna laglig status och arbetet med att integrera bruket av dem hos oss kan i egentlig mening bara börja först då. Brådmogenheten som absolut finns i rörelsen och den starka impulsen till evangelisation och överdrifter som råder hos oss är där för att vi inte kan utföra det arbete vi längtar efter och som behöver ske förr eller senare. Rörelsen kan bara bli mogen och en sansad samtalspartner till dess motståndare och skeptiker när den inte känner sig fördömda som kriminella eller satanistiska vettvillingar så fort de yppar sina tankar. Jag vet att rörelsen vill växa upp och ta ansvar, men då behöver vi komma in innanför samhällets murar. Annars går det inte. 

Med det sagt: Det min kärlek till rörelsen består av är i huvudsak tre aspekter och något som är konturerna till en andlig dimension min mer feberheta läggning är frestad att benämna som en religion i sin egen rätt. Den psykedeliska rörelsen är inte en religion och bör aldrig bli, men den är en väg, en praktik ett förhållningssätt som de etablerade religionerna, i min mening, måste förstå på djupet och om möjligt integrera ett bruk av som de bedömer att de kan välsigna. Annars kanske det inte finns något annat val än att göra religion av alltihop, något som definitivt kommer fördärva det som är så fantastiskt med rörelsen så som den är nu. Det som kännetecknar andliga psykonauter (som sagt, det finns psykonauter som väljer att avfärda upplevelserna som slumpmässigt, underhållande nonsens, vilket jag kan respektera, men det är en diskussion för en annan gång) är för det första en djup insikt om kärlek, vilket ofta uttrycks som att allting är ett eller att allting hör samman. De blir påminda om att vitsen med att ha en till synes separerad existens är att förstå vikten av medkänsla och empati till sina medvarelser, de ges förmågan att rätta till dömande eller destruktiva mentala hållningar såväl mot sig själva, sina nästa och även naturen och universum i stort. De förstår med hjärtat sådant som Jesus och evangelierna försöker banka in genom förnuftets trånga port. Berättelse efter berättelse, vittnesbörd efter vittnesbörd handlar om detta. För en kristen är det häpnadsväckande och väcker också en vag form av avund. "Men va? Alla varianter av skuld och mindervärdeskomplex då? Ni kan ju inte bara få upplevelsen av och insikten om realiteten i kosmisk kärlek genom en futtig molekyl. Det är fusk!"

För det andra präglas rörelsen, och det här vill jag mena är en generell hållning för alla psykonauter, av en djup vördnad inför existensens magiska kvalité. Att existera är fantastiskt, vår tillvaro är så rik, så djup, så hög, så oerhört, oerhört sällsam. Psykedelikan påminner oss om något som vi så lätt glömmer bort genom vardagens gråhet och egocentrismens plågsamma val och dilemman. Vi förs tillbaka till ett stadie där vi kan känna stark vördnad, beundran och ren häpnad inför de mest enkla ting som tillvaron innehåller utan att det finns någonting som spärrar eller talar skeptiskt och nedsättande om det vi möter i vår upplevelse. Jag är sen medveten om att det inte nödvändigt behövs psykedeliska substanser för att förstå dessa saker eller se världen på ett sådant sätt, men det spelar ingen roll. Vår kultur har i stort glömt av hur de ska upptäcka dessa insikter naturligt och förfärande många kan inte förmå sig att tro på att det har bäring överhuvudtaget. Världen har stängts in i en nihilistisk, kärlekslös låda. Psykedelikan kan spränga dess väggar fullständigt. 

Den tredje aspekten vill jag mena är en anda av frihet och reell inklusivitet. Eftersom psykedelikan inte beror på troendesatser eller personlig läggning för att fungera så kommer allsköns människor i kontakt med rörelsen. Det finns inga dogmer, ingen världsåskådning att säga sitt ja och amen till, bara en uppsjö av upplevelser att ta del av och försöka integrera i den världssyn man råkar underhålla. Förstås finns det lutningar och tankar som vinner större mark än andra, men fortfarande är stämningen i rörelsen den av en rikt blandad gemenskap som kan ge och ta för att få det smörgåsbord individen möter att bli så användbart och berikande som möjligt. Med andra ord: det finns inget utrymme för fundamentalister att få fotfäste, vilket för min läggning är en fantastisk fristad. Å andra sidan så får man desto större del av det andra diket, vilket såklart är naturligt. Rörelsen sen kan dras med en stor del av naivitet och märkligt feberheta visioner av vad psykedelikan kan innebära för att förändra världen. Jag själv är till viss eller stor del smittad av detta, men vet också att försöket redan har gjorts. Timothy Leary, framförallt, försökte få till en psykedelisk revolution på 60-talet, övertygad om att världen skulle stöpas om totalt och hade inte förmågan att förstå konsekvenserna av ett en så ny och potent kraft släpptes lös på en i stort oförberedd befolkning. Slaget tillbaka från de rigida blev extremt hårt och så kommer det antagligen alltid att förbli. Vi behöver vår motsats, mystikern behöver teologen, flummaren den som värnar om strikthet, och om rörelsen inte klarar av att känna kärlek till dem som aldrig kommer ta del av den "snabba vägen" och avhålla sig från att försöka tvinga på dem det som vi vill syssla med så kommer kriget aldrig sluta. Jag har som sagt förståelse för de som drivs av längtan och intensiva visioner, men vet också att vi måste klara av att hålla dem i schack. Världen behöver inte frälsas, det är inte därför psykedelikan är så viktig, enligt hur jag tänker mig det. 

*

Så vad är vitsen då? Vad är det tänkt att vi ska göra med denna "snabba väg", vart är vi på väg? 

Återigen vill jag påpeka att jag inte ser psykedelikan som en enskild mirakelkraft, ett verktyg upphöjt över alla andra andliga verktyg och praktiker. Det enda jag säger är att det är en distinkt, alternativ väg som jag benämner som "snabb". Psykedelikan har förmågan att i motorvägshastighet ta en till platsen, den sfär där all andlig strävan har sitt fokus och sin längtan till - där alla religiösa berättelser faktiskt är verkliga. Det är egentligen bara det. Psykedelikan har ingen förmåga att få en att stanna där, kan inte göra en syndare till en helgon på kvart. Psykedelikan kan till synas utföra sällsamma mirakel som att upphäva beroenden och utsläcka djupt liggande rädslor, men i egentlig mening så blottlägger de bara processen som ligger bakom hur sådana mirakel egentligen går till. Poängen är att allt sådant är inom oss, det är ingen kraft utifrån som kan utsläcka destruktiva krafter och fenomen utan den besitter bara vårt eget hjärta och sinne. Psykedelikan visar oss vår inre miljö, hur vår situation ser ut när vi inte är förblindade av egocentricitet - därefter är det upp till oss att göra det verkliga jobbet. Vilket tar tid, och just därför är psykedelikan för att kunna fungera som en sant andlig väg är strikt beroende av stabila "långsamma" vägar för att kunna bära frukt. De är inte på något sätt i motsats till varandra. Psykonauten som försöker nå frälsning eller upplysning genom att bli hög gång efter annan kommer bara driva sig till vansinnets brant eller göra substanserna till ännu en av alla avgudar som mänskligheten samlar på. Poängen är inte substanserna i sig, utan målet. 

Målet är, vill jag försöka mena, att få den återuppståndnas relation till egot. Inte en relation präglad av hat och konstant avfärdande, inte en relation som kränger sig fast vid egots egenskaper och "den rikes problem" utan en hållning där man i alla lägen är beredd att dö från det som är en givet och kan utan ansträngning eller förställning älska den man möter - är det så ens käraste, ens nästa eller ens fiende. Den snabba vägen visar en att det är möjligt, att en sådan verklighet faktiskt finns och är fullt realiserbar och den långsamma lär en undan för undan hur man ska leva med vetskapen om att det är så och förkroppsliga dess mening dag för dag och genom livets alla vindlingar. Det finns ingen konflikt mellan dessa metoder, även om lägret hos den långsamma vägen av någon anledning föraktar oss som vördar den snabba. Jag har svårt att förstå varför när den så klart och tydligt visar att det grundverk som de långsamma traditionerna vilar på är giltigt och sant. Berättelserna, myterna, de övernaturliga dimensionerna finns! För den som tvivlar är det bara att svälja en lapp eller käka lite svamp och man kan göra sin egen bedömning. Varför all denna rädsla? 

*

Någonstans vet jag ju och jag är egentligen inte rätt person att bemöta allt det mörker, all den förvirring och destruktivitet som också kan komma från bruk av psykedeliska substanser. Än en gång mantrar jag att psykedelikan inte besitter någon mirakelkraft, det är inte paradiset eller Gud själv som bebor dessa substanser utan det vi ser är våra egna sinnen, vårt eget inre. Det kan vara mörkt, demoniskt och kärlekslöst därinne. Helvetet existerar och saknar man förmågan att hantera att dess innehåll kommer ut i öppen dager riskerar man att fara djupt illa. Allt sådant kan väckas till liv och amplifieras av den snabba vägen, det är inte någon mening med att försöka förneka. Däremot vill jag hävda att alternativet är värre. Så länge vi lever i en värld där den andliga sfären är borta och möjlig att förneka så kan våra demoner styra oss i vår rena blindhet och skapa en värld som är splittrad ner till sina beståndsdelar. Vår värld består av fullskaliga andliga krig i detta nu och vi, dess värdar och förvaltare, tror inte ens på att den andliga dimensionen är en realitet. Vi vet inte vilka vi är, vi förstår inte vad som pågår, vi är totalt blinda får i en skog av vargar. Det är inte hållbart, någonstans och om priset för att vakna är att behöva stå ansikte mot ansikte med synbara demoner så måste jag inta hållningen att det är värt det. 

För mig har redan inträffat. Min värld gick sönder och jag spenderade merparten av ett år totalt frånkopplad från vår konventionella verklighet inlåst i en mörk andlig dimension som får Sheol att låta som en semesterort. Jag är intimt medveten om riskerna, men jag älskar fortfarande psykedelika. Jag dog inte, jag vet inte om jag är återuppstånden, men lever gör jag och med mig har jag insikterna om att verkligheten är något helt annat än vad jag trodde innan allt detta ägde rum. Döden är inte slutet utan bara en port, för att tillgripa en plattityd, men likadant tror jag det är för alla de risker som psykedelika kan innebära. Det är en prövning vi måste låta oss ställas inför, då alternativet är ett liv i blindo. Det är inget liv att föredra.

Finns antagligen mer att säga och diskutera kring detta breda fenomen, men jag väljer att stanna här. Må Lucy och hennes vänner vara oss till välsignelse och må rädslan gentemot deras natur få vika undan från vår värld.