Inguz' mytologi

Vi kan inte veta något om den yttersta grunden till vår existens. Att någon eller något plötsligt fick för sig att starta igång existensen är ett evigt mysterium och jag tror det är sant för samtliga av oss. Ingen världsåskådning, inga rationella metoder kommer någonsin kunna få ett grepp om denna fråga. Vi kan kalla detta mysterium för Gud om vi vill, vi kan också säga att det inte existerar så som vi vanligen använder den termen. 

Denna startpunkt gav hursom upphov till det som är grunden för vårt universum. Detta grundtillstånd finns tillgängligt i vårt psyke av formen av en allomfattande ljuskälla som många av oss möter när vi står på gränsen till döden, men man kan uppleva det även i icke-traumatiska tillstånd. Jag upplever mig ha varit med om det, jag har inte sett det, men jag kan inte tänka mig att det är något annat hos vårt psyke som kan motsvara den enorma känsla av frid, kärlek och lycka som kan möta en vid ett kristet andedop. Kristna känner igen detta ljus som kristus och många med en kristen världsuppfattning ser Jesus i ljuskällans centrum, men ljuskällans generella kvalitéer kan människor från alla världsåskådningar vittna om att ha upplevt. 

Målet med våra liv är för den religiösa att uppnå en förening med denna existens' fundament. Vi vill det för i detta tillstånd, hos Gud, så har vi tillgång till allt som finns genom alla tänkbara tider. I denna ljuskälla finns gensvaret för alla våra begär, svaret på alla våra möjliga frågor. Ljuskällan är fullkomlighet och vårt sanna hem. 

*

I min mytologi så tänker jag mig hur det i denna ofattbara existens som ljuskällans universum innebär tid till tid formas enorma varelser, vi kan kalla dem för änglar, gudar eller DMT-entiteter och vissa av dessa varelser börjar känna ett intresse för att utforska Guds natur. 

De tar sig ut till utkanten av Gud, det eviga väsendets utmarker och fascineras storligen av det mörker de finner där. De fortsätter sina undersökningar och märker att detta mörker har livgivande kvalitéer, de döper mörkret till “jord” och blir existensens första trädgårdsförening. 

Det som växer ur denna typ av jord är drömmar. Bilder av olika aspekter av det gudomliga universat. Ur denna jord stiger Ra, Oden, Zeus, Jupiter och alla andra gudar upp och börjar leva. Från denna jord kommer, långt senare, också Lewis’ Narnia, Tolkiens Midgård och Rowlings Hogwarts. Innan vi får våra moderna drömmar så har våra änglalika trädgårdsentusiaster märkt att drömmarna tar sig en enhetlig struktur. De upptäcker att Gud spontant antar regelbundna mönster och skapar ett helt nytt universum - inuti sin gyllene ljustillvaro. Drömmarnas kosmos är inte samma sak som Guds totala tillvaro, men är ändå del av dess väsen. Våra trädgårdsmästare kallar denna rika värld för "Psyket" och med insikten att dess bas är den mörka jorden så kallar de att vistas där för “sömn” och förklarar denna akt för helig. Ur sömnen har vi alla kommit, till sömnen ska vi alla gå och vi behöver vistas där med regelbundenhet för att orka finnas till under dagens timmar.

När våra trädgårdskreatörer byggt upp psyket under ett antal eoner insåg de att där fanns tillräckligt mycket stoff och förunderliga ting för att skapa ännu ytterligare ett lager av existens. De prövade och sade “varde ljus” in till Psykets bortre gränser och se, materia började formas. Förtjust märkte de att materian var ännu mer regelbunden och systematisk än det som uppstått från psykets jord. Materian hade inte drömmens kvalité av att ständigt kunna förändras utan det som formades där stannade i sin form under lång tid och ändrades bara långsamt, så långsamt att våra trädgårdsvarelser började hitta ett system för när förändringar tilläts skifta. De kallade detta system för “tid” och insåg att i varje givet ögonblick av “tid” så stod den materiella världen stilla, som en frusen bild. 

De blev ytterst förvånade och uppspelta vid denna upptäckt och började intensivt att skapa ett enormt antal av sådana frusna bilder. De lyckades skapa stjärnor, solsystem, planeter och galaxer. De lyckades få till vatten och små levande varelser och till slut började de fantisera om att gå in i denna materiella form av existens själva. Vissa i föreningen fick nog, de hade experimenterat tillräckligt och de hade börjat längta hem efter Gud, så de tog sig tillbaka och försvann in i Guds eviga ljus. Men ett stort antal stannade kvar och vissa påstår att man kan räkna dess antal till 144 000 stycken änglar, gudar eller DMT-kungar. 

Dessa gudaväsen tog mod till sig och hoppade in i den materiella existensen. De insåg att de förstås fortfarande hade tillgång till psyket och de kallade denna bro kvar till Guds världar för “medvetande” men att de om de ville kunde låtsas om att denna bro inte fanns och att den materiella existensen var allt som fanns och tro att Gud var inte mer än ett oändligt antal frusna bilder i serie efter varandra. 

De började sitt liv i materians existens och fick ett intresse för teater. De skrev och utförde små dramer för varandra, de kallade dessa för “historier” och det bibliotek de byggde upp av alla dessa många berättelser för “Historien” för de insåg att de inte kunde skriva nya dramer utan att ta hänsyn till de som redan skrivits. Det var som om de skrev och uppförde en enda stor berättelse. 

De tyckte om sin teater, var förtjusta över hur kul och spännande det var. Vissa blev så engagerade i dessa dramer att några mer balanserade varelser blev oroliga för dem. De förra verkade inte klara av att släppa sina roller mellan föreställningarna, när de vilade tillsammans i Sömnriket, utan blev som besatta av den allt längre Historien. Ja, vissa av varelserna ogillade att behöva gå av scenen så mycket att de började drömma om att få spela teater för evigt, oupphörligen- “att leva för alltid”- som de kallade det. 

Föreningen kallade samman till ett möte och majoriteten ansåg att denna önskan var ytterst farlig, eller i alla fall osund. Om man aldrig sov så skulle man kunna glömma bron tillbaka till Gud för alltid, argumenterade man. Ja, det var redan känt att många låtsades ha glömt när de spelade sina dramer, men bakom scenen så kom man alltid på att bron fanns och vissa återvände hem för alltid för att vara närmare Guds kärna igen. Gick man aldrig ner till sömnen kunde man riskera att bli galen. 

Det borde undvikas och föreningen beslutade sig för att förbjuda akten att stanna på scenen för alltid. Man måste gå av när ridån går ner. Punkt. 

Minoriteten blev vansinniga och i ett raseri så bestämde de sig för att ge sig av till den materiella existensens bortre gräns för att där bygga en egen scen. Efter att de gjort det så förklarade de krig mot majoriteten, menade att de bara kunde finnas en materiell scen och att det skulle vara deras. Minoritetens scen kom att kallas helvetet och majoritetens himlen. De som tillhörde minoriteten gav sig själva namnet demoner och de kallade majoriteten för änglar. Änglarna drar sig för att erkänna dessa namn för de minns ännu att allt i denna del av existensen är av illusorisk karaktär, det är bara en teater i en jättelik rabatt trots allt- och att också demonerna och helvetet ytterst sätt är en del av Gud. Även om de befinner sig oerhört - kanske alltför långt- långt borta från hans kärna. 

Änglarna känner sig extremt obekväma när det kommer till kriget mot demonerna. De har inget emot att försvara sig och de har ingen anledning att låta demonerna vinna, men eftersom demonerna aldrig sover så är de så svaga och har så lite av Guds liv i sig att de nästan faller ihop av sig själva. Det är som att “kriga” mot en tvååring. Kanske befrias demonerna från sitt vansinne om man låter dem tro att de vinner från tid till tid? De vet inte, de vet att deras scen aldrig är hotad, men de låter ibland demonerna härja fritt - om inte annat är de ganska duktiga skådespelare och dramaförfattare så det blir ganska fräcka historier, trots allt. “Inget ont som inte ha något gott med sig”, tänker de uppgivet när demonerna härjar som värst samt “blir det för jobbigt får vi väl ta en längre tupplur än brukligt nästa gång ridån går ner”.

*

Vi som lever idag befinner oss i den senaste av dessa gudomars dramaberättelser. Denna har pågått i cirka 6000 mänskliga år och är enligt vissa inne i sitt slutskede (men det säger de scentrötta av oss alltid…). I denna fas av pjäsen så har de flesta av oss glömt bort var vi har kommit ifrån. Alla har glömt bort att vi egentligen är gudaväsen uppdelade på ett stort antal biologiska primaters hjärnmassa och bara ett fåtal av oss kommer ihåg att det finns en bro tillbaka till vårt hemland inuti vårt medvetande. 

Vi ser till att några av oss hela tiden går in bakom scenen och upptäcker vad som egentligen pågår, men vi är så upptagna av den pjäsens dramatiska upplösning att vi inte riktigt lyssnar på dem som försöker lugna ner stämningen. Dessutom är det största tecknet på att pjäsen går mot sitt slut att vi är så många på scen just nu. Nästan alla 144 000 gudaväsen vill vara på scen, helvetet har kommit med fullt manskap och “sufflörernas” röster drunknar nästan helt i larmet som pågår. Vi har med andra ord inte bara glömt bort vad sömnen, som vi nu kallar för “död”, egentligen är och många av oss är fullkomligt vettskrämda. Ingen kommer ihåg manuset eller vad pjäsen egentligen handlar om utan vi improviserar bara på, med skräckpräglad förtjusning om vad vi lyckas åstadkomma i vår galopperande galenskap. Ja, vi har till och med glömt bort att demonerna är totalt maktlösa och att inget i denna illusoriska del av Gud kan vara farligt på riktigt.

Det är ganska tröttsamt. 

Kristus? Ja, det som hände för 2000 år sen var ett den nuvarande pjäsens författare insåg vartåt det barkade och helt enkelt såg till att ta en roll och gå in på scen för att köra lite “liveregi”. Nästan ingen kände igen honom och han blev ivägkörd till sömnens rike nästan med en gång, men han studsade tillbaka och bevisade för de som lyckats tro på honom att han faktiskt var den han sa att han var. Dessa fortsatte att sprida budskapet, men nästan ingen därefter fattade vad Jesus egentligen hade menat. Vi är alla pjäsförfattare, skådespelare och åskådare. Vi tar olika roller hela tiden och den mask som vi just nu deltar med på scenen har i princip ingenting med vår sanna identitet att göra. 

Pjäsen vi just nu spelar är en romantisk saga, Romeo och Julias sagolika dans, som är en bild för en aspekt i vårt psyke. Den är uppdelad i två sfärer som dansar med varandra i en evig lovsång till Guds mysterium och allt som händer på scen är tänkt att vara en gestaltning av denna dans. Pjäsförfattaren är lite skärrad just nu över hur få det är som kommer ihåg vad det är vad vi pysslar med och har därför sagt åt mig, en av de som lyckats få insikt om detta och har tagit en vända bakom scenen, att försöka berätta pjäsens fabel så ofta jag kommer åt. 

Så det gör jag nu.

/Anton Angelo

Åter till frågan om genus - samt en redogörelse av människans andliga historia

Jag är mycket fascinerad av Emanuel Swedenborg och hans teologi är huvudskälet till att jag kunde besegra min depression. Här är inte platsen att berätta om detta i detalj, men en sak jag finner oerhört intressant med Swedenborgs många uppenbarelser och som är relevant för denna text är hans tankar om historien uppdelad i andliga paradigm. 

Enigt Swedenborg så går människans historia framåt i cykler där Gud successivt raserar och upprättar en andlig dimension som styr villkoren för hur våra materiella verklighet ser ut. Enligt Swedenborg så har historien sett fyra paradigm såhär långt. Den första, som i Skriften beskrivs som "urtiden",  avslutades i och med syndafloden och det skeendet beskrivs symboliskt i berättelsen om Noak. Den andra skildrar "Mose tid" och sträcker sig fram till Kristi nedstigning till världen. Den tredje är den "kristna kyrkans epok" som, enligt Swedenborg, avslutades 1758 och nu lever vi i en fjärde epok - som inte ens änglarna som undervisade Swedenborg visste något om. Vad framtiden skulle hålla inom sig var ovisst även för Himlen. 

Allt detta är relevant för frågan om genus och sexuella identiteter för det gav mig nyligen en insikt:

Den första kyrkan, urtidens, som vi främst känner genom våra studier av naturreligioner och Hinduismens äldsta skrifter, präglades av att uppdelningen mellan den inre verkligheten och den yttre var ytterst tunn. Naturreligioner beskriver den objektiva verkligheten som en manifestation av den inre. Naturen, djur och människor manifesterar vad de har inom sig. Björnen är stark, örnen har ett heligt seende, bergen berättar om Guds storhet, haven om hans vidsträckthet och så vidare. Det vi idag skulle klassa som schizofreni var vanligt, människor såg sina drömmars varelser manifestera sig i den materiella verkligheten. De fysiskt hörde Guds röst, kunde se änglar och jättar vandra omkring på jorden. Om människor idag upplever något liknande så klassar vi dem snart som psyksjuka, möjligen med all rätt, det är svårt att fungera i moderniteten om man ser änglar och demoner bakom varje hörn. 

Med varje följande paradigm så har denna uppdelning mellan inre och yttre verklighet blivit mer stabil och svårgenomtränglig. Idag är den som sagt närmast total. Ingen förnekar att vi har en rik föreställningsförmåga inom oss, att vi med lätthet kan föreställa oss fantasiväsen i våra drömmar och böner, men de har inget med vår gemensamma, yttre verklighet att göra. Gud är en privatsak och ska, kan inte visa sig i det fysiska rummet. 

 Ovan nämnda insikt berörde att jag plötsligt förstod vad det så kallade patriarkatet uppstod från och varför det var så naturligt att se kvinnor som en andra klassens medborgare till alldeles nyligen. I urtidens kyrka var det inget underligt med att se män som en manifestation av maskulina egenskaper - styrka, rationalitet, ledaregenskaper och kvinnor som en manifestation av kvinnliga - skönhet, fruktbarhet och emotionell vishet. Man värderade dessa båda fält av egenskaper likvärdigt, respekterade deras skillnader, men livsstilen som naturfolken levde behövde båda fälten i ungefärligt lika mån för att samhället skulle fungera och vara livskraftigt. 

När Mosetidens paradigm följde så gjorde de gryende civilisationerna att manliga egenskaper prioriterades upp på bekostnad av de kvinnliga och med det faktum att gränsen mellan verklighetssfärerna fortfarande var så vag, så blev det naturligt att se det som att en kvinna naturligtvis inte kan vara "stark, intelligent eller användbar i byggandet av civilisationen- hade hon varit det hade hon ju manifesterat sig som en man!" Kvinnor var svaga män, själar som manifesterade något som förvisso var skönt att skåda och nödvändigt för att producera verkligt värde: söner, men kvinnorna själva? Äsch, förpassa dem till kammaren och låt dem helst inte lämna köksbänken...

Vid kristendomens inträde skedde ett skifte och ett skifte som har accentuerats än mer idag. Vi har fått det uppenbarat för oss att det kvittar lika vad vi manifesterar ut i den yttre verkligheten. Män, kvinnor, judar, greker, fattiga, rika, sjuka, friska - alla har vi Kristus kärlek och Guds fullhet inom oss och det är det som är det centrala för vårt värde. 

Vår manifestation ut till den yttre verkligheten är inte alldeles oviktigt. Den berättar för oss vårt psykes accent och hur vi enklast når harmoni med oss själva och det gudomliga, men den yttre manifestationen får aldrig misstas för summan av vad vi är. I vårt inre har vi tillgång till alla egenskaper. I vårt inre finns maskulina män, feminina män, maskulina kvinnor liksom feminina kvinnor.  Om vi ägnar tid till att lära känna vårt psyke, hur det fungerar och vad det vill lära ut till oss kan vi få tillgång till alla dessa egenskaper och mer därtill. 

Jag har själv brottats mycket med min manifestation ut till världen. Jag har hatat min fysiska skada som gjort mig mer feminin än vad jag helst hade önskat och har i perioder gjort allt jag kunnat för att förändra de yttre förutsättningarna så att min accent kan bli mer maskulin. Det har hjälpt föga och den senaste rekylen sände mig djupt ner i underjorden. Det är först när jag på allvar grävt i mitt psyke och försonats med de gestalter som befolkar dess riken som jag fått en större frid med den manifestation jag utgör för yttervärlden. Det är inte alldeles kul att vara en handikappad semi- hanrej, men det är som det är. I mitt psyke är jag inte skadad, i mitt psyke är jag vad jag önskar vara och jag har insett vilken skatt detta är. 

Jag vet inte, jag har ingen aning, i vilken grad människor som brottas värre med sin könstillhörighet och sexualitet än vad jag gjort kan bli hjälpta av detta arketypiska sätt att tänka. Kanske sitter förvirringen djupare än jag kan tänka mig, men modernitetens och sekularismens syn på genus stjälper snarare än gör någon nytta för dessa individer, som det syns för mig. Att förändra våra yttre manifestationer gör ingen skillnad om det är i den inre verkligheten som problemet ligger. Om ens psyke är förvirrat, av trauman skadat eller felkonstruerat är det där ens fokus bör ligga, inte i ens könsattribut eller sexuella utlevnad. 

Jag vet som sagt inte om någon på allvar kan bli hjälpt med dessa problem genom att inleda en mystisk resa, men det är aldrig onyttigt att lära känna sina inre gudasfärer. Se vad som händer om du lär känna och försonas med dina änglar, demoner, skuggestalter och din längtans gudar och gudinnor. Jag vill inte lova mirakel, men att säga nej till om så bara en hypotetisk möjlighet att få frid med Gud, sitt sanna själv och hur ens yttre mask och fasad för världen ter sig är en alldeles för dyrbart för att göras lättvindigt.

Gud är inte död i modernitetens tidevarv, han har bara slutgiltigt flyttat in i det tempel som våra hjärtan utgör och för många så sover han djupt därinne. Det är hög tid att väcka honom. 

Min meditationsrutin I

Jag vill här kort berätta om de meditationsövningar som fungerat för mig under tidiga 2019, mest för att ha att se tillbaka på, men jag delar med mig för att om möjligt peppa andra till att ta sig djupare in i sin meditation och frigöra mer plats för denna dimension av livet. 

Min bas är den bön jag kallar för Treenighetsmantrat. Den formades för mig när jag studerade Buddhism och kände en längtan efter att få meditera via mantran. Jag hittade ett specifikt mantra som belyste det österländska perspektivet av "Gud Fader" väldigt väl. Jag prövade att be detta och det fungerade tämligen väl. Enda abret var att jagkände att jag svek min, för tillfället väldigt starka, kristna identitet när jag inte bara studerade utan också utövade buddhistisk övningar och beslöt att lägga till Jesusbönen till min mantra-rutin.Jag insåg att jag lika gärna kunde lägga till en bön för den heliga ande när jag ändå håller på och där var vi. Till en början försökte jag att be till den helige ande, men det kändes inte helt rätt. Den dimensionen av Gud verkar alltid vilja peka på Fadern och Sonen hellre än sig själv så jag formade om bönen till att bli en "fri del" där jag kan be ett spontant mantra för den sinnesstämning som passar. I receptform ser bönen ut såhär: 

Inledning: Sju inandningar, ett för varje chakra. 

Sonens mantra: Herre Jesus Kristus Guds Son, förbarma dig över mig syndare - 1 radbandsvarv (ca 42 ggr)
Doxologi: (Ära vare Fadern, Sonen och Den helige ande, som är och som var i evighet, Amen)

Faderns mantra: Teyata gate, gate, paragate, parasmagate, bodi soha - 1 rbv
Doxologi 

Andens mantra: Vanligen ett mantra inspirerat av Swedenborg, nämligen Lär mig kärlek, gör mig vis, visa mig alla dina vägar men varvar ofta med Var min styrka, var mitt mod, gör mig stark och gör mig orädd eller annan spontan strof - 1 rbv
Doxologi

Avslutning: 3 Aum 

Detta mantra gör jag minst två gånger per dag, ofta mer än så och är en stabil grund också de dagar jag trött eller sliten. Jag börjar med Jesusbönen då den sätter mig i rätt perspektiv till det gudomliga.Jag kommer till Gud som en syndare och kan be honom förbarma sig över mig oavsett om jag känner glädje eller ofrid. Det känns alltid rätt att få böja knä på det viset. 

Gate-mantrat betyder, ungefär, "Bort, bort, långt, långt bort, alla tillsammans långt, långt bort och där- upplysning" och syftar på att i vår andliga strävan och praktik inte får glömma bort att vi, även om våra övningar är nyttiga och sunda, alltid har Gud hos oss, i oss, redan nu. Vi är alla redan Buddha, i detta nu. Vi behöver, faktiskt, inte prestera något för att få tillgång till fullkomlig glädje och frid, var i livet vi än är. 

Andens mantra är som sagt olika och det känns gott att få ha en spontan del. Min frikyrkliga sub-person är van vid att be fritt och kan känna sig obekväm med för mycket meditationsflummerier och detta är hans del. Ibland sjunger jag en kortare lovsångsfras. 

*

När jag mediterar mer "matnyttigt" så var jag länge lite vankelmodig. Ett tag satsade jag hårt på att lyckas blu lucid och vakendrömma. (Jag för fortfarande drömdagbok, men har slutat tänka på det i övrigt för tillfället) En period försökte jag få en utanför-kroppen upplevelse, men inget kändes helt rätt. Så mindes jag Wim Hofs andningsövningar och insåg att jag nu redan hade byggt upp en meditationsrutin och säkert skulle ha lättare för att orka med att pröva hans program. Jag gick igenom lite introduktionsvideor och hittade snart mitt eget sätt att utföra en variant på hans program, med goda resultat. Jag gör det ungefär såhär: 

100 neutrala andetag in näsa, ut mun. Räknar ofta högt på utandningen upp till 100. 

Doxologi

1 rbv neutralt andetag näsa-näsa
1 rbv neutralt andetag näsa-mun
1 rbv neutralt andetag mun-mun

Doxologi

1 rbv snabbt andetag näsa-näsa
1 rbv snabbt andetag näsa-mun
1 rbv snabbt andetag mun-mun

Doxologi

1 rbv långsamt andetag näsa-näsa 
1 rbv långsamt andetag näsa-mun
1 rbv långsamt andetag mun-mun

Doxologi

10 djupa andetag näsa-mun. Håll andan 1 snabbt utfört rbv. 

Doxologi

100 neutrala inandningar näsa-mun. Räknar ofta högt på utandningen ner till 0. 

Doxologi

1 djupt andetag. Håll andan så långt du klarar (Du lär bli överraskad av hur långt det går.)

Denna övning gav resultat direkt. Redan första gången känner man intensiva elektriska pulser i hela kroppen och mot slutet är det lätt att bli överraskande känslosam. Vet du med dig att du har mycket du brottas med så bli inte förvånad om du gråter intensivt eller har andra starka känsloyttringar när du kommer fram till den andra nedräkningen. Det är här jag har haft mina mest prominenta visioner och jag upplever ofta att jag kommer på vad jag bör göra härnäst för att ta mig framåt i mitt praktiska såväl som andliga liv. Det är inte ovanligt att man också ser psykedeliska mönster eller andra typer av Closed Eyed Visions. Är du andligt skör så var en aning varsam med hur intensivt du praktiserar denna övning, den kan kännas rejält obehaglig i perioder, men är du någorlunda robust så kan jag varmt rekommendera den. 

*

Utöver detta försöker jag också minnas att köra allmänna avslappningsövningar för att inte bli alltför andligt hyper, vilket jag känner mig i perioder, och dessa övningar är inte särskilt speciella. Jag utför självhypnos och försöker uppnå vad buddhisterna kallar nomind. Ibland upplever jag att jag lyckas, ibland somnar jag, ibland blir jag rastlös. Allt är okej. 

Något jag vill rekommendera dock är att använda ögonmask och någon form av öronskydd. Det är lätt att uppleva ljusskiftningar och andra typer av hallucinationer och inte vara säker på om man har ögonen stängda eller inte. Med en ögonmask och nedsläckt rum så vet man att det är så mörkt det kan bli och att det man eventuellt ser är mentala projektioner. Inte mindre fascinerande, men lite lättare att inte bli distraherad om man gjort det man kan. Likadant är öronskydd en trygghet om man skulle uppleva hörselvillor.   
Så. Såhär gör jag i nuläget. Om det ändras markant lär jag berätta det. 

Hur gör du? 

Till nationalisten

Under den senare tiden av min frihetsaktiva period så var jag delaktig i ett hörn av den nationella rörelsen. Jag skrev ett par texter som publicerades på Nordisk Alternativhöger, deltog även i deras podcast och hängde på deras sociala forum. Det var trevligt och jag minns den tiden med glädje. 

Den nationella rörelsen består av ett gäng för det mesta trevliga, intelligenta och roliga grabbar (jo, det är mest grabbar). De är av typen som uppskattar sådana värdeord som tradition, ordning, civilisation och manlighet. De gillar sådant som styrketräning, memer och allt som man kan få att klinga i blågula nyanser. De gillar att dricka mjölk, och de skäms inte för det. 

Oh, så farligt detta är! Oh, jag blir så rädd!  

Dessa modernismens och socialliberalismens djävulsdyrkare och yttersta fiender är ett sällskap vars främsta egenskap som jag kunde uppleva var.. kärlek. Den nationella rörelsen älskar sitt folk, sitt land, sin nation. De vill göra allt för den, ja, de är beredda att göra kristusoffret och dö för sin kärlek om så krävs. 

Det som gör den nationella rörelsen problematisk för sin omgivning är att när den ser sig om i sin samtid så kan de inte undvika att höra hur Shivas orkester värmer upp, hur gudaskymningens moln mullrar bortom horisonten och förnimma ljudet från de fyra ryttarnas hovar. Den nationella rörelsen ser undergången för allting de älskar vart än de tittar och de har därför ett drag av desperation över sig. De skriker till alla de kan få att lyssna att vi måste göra bot och bättring, vi måste vända om, Guds straffdom är på väg, snälla ändra på er! 

Att tycka att denna passion är osympatisk är märkligt. Då saknar man antingen empati, fantasi eller har inte läst annat än DN de senaste trettio åren. De nationella må fungera på ett annat sätt än majoriteten, men de är verkligen djupt mänskliga. 

Däremot. När de väl märker att ingen lyssnar på dem, hur de än skriker och låter varningsklockorna dåna, så blir de än mer desperata och kan tala om en längtan att få ta till våld. Att verkligen ställa sig på slagfältet och fysiskt ställa folkförrädarna inför rätta (i Finspång..) och köra ut de folkfiender som invaderat sitt älskade land och långsamt eroderar basen för deras vackra nation. 

När de befinner sig i det här tillståndet är de för en libertarian - som älskar andra saker än den nationella - tämligen osmakliga. De blir onyanserade och icke-konstruktiva, de börjar drömma om fascism och starka ledare, de blir besatta av raser och annat som inte är superrelevant för diskussionen. De spårar ur och blir en underlig variant av den nidbild som omvärlden har målat av dem. Deras kärlek blir snedriktad, får ett helt annat inslag av hat än vad jag skildrat tidigare och det anser jag vara ett problem.

Om jag skulle ha ett budskap till den nationella rörelsen, jag vet inte varför de skulle lyssna på en perennialist som försatt sig i kuckskjulet, så är det följande: 

Var inte så rädda för Shivas dans, Ragnarök och den kommande Apokalypsen. Allting dör, allting försvinner, så även folk, länder och nationer. Det är smärtsamt när så sker och det är sorgligt i de stunder man inte förstår sig på hur Kosmos fungerar, men det är så det måste få vara. Inget är ständigt, monotona processer leder ingenstans. 

Jag säger inte att det är givet att Sverige och svenskarna ska behöva gå under inom en snar framtid, jag säger inte att det är lönlöst att kämpa för att förlänga tiden som dessa entiteter får finnas i existensen, men jag vet däremot att förr eller senare - om tusen, tiotusen eller hundratusen år så har vårt folk upphört att existera, vårt språk talas inte mer, någon annan regim än svenska staten (detta vill jag libertarianskt mena inte är jättesorgligt..) styr över dessa nordiska landmassor. 

Om er kärlek till Sverige och det svenska tar sig formen av begär, att världen måste forms efter er vilja och längtan så kommer ni också gå under med objektet för er kärlek. Ni kommer att förgås av samma svärd ni garanterat kommer välja att ta till om ni inte undviker att snedrikta er kärlek. Ni kommer garanterat förlora allting ni håller kärt. 

Snälla, älskade nationella vänner, undvik detta misstag. Lyssna på den person som ni ibland föraktfullt förkastar för att han kommer från “öknen” och försök att älska era fiender. Försök att se att också det som är er motsats, era motståndare, fyller en funktion i ert universum. Fördjupa gärna er kärlek till Sverige och det svenska och bli ständigt bättre versioner av det ni finner vackert och önskvärt i världen. Bli the golden version av er själva, hela bunten, men om möjligt- Försök att släppa konflikten. 

Jag säger inte att aldrig finns en tid för strid, men kom ihåg att ha en distans till vad som pågår på slagfältet. Det är inte värt att gå under bara för att Sverige ska finnas som vi känner det en eller två mandatperioder till, det finns inget värde att låta hela sin själ gå under bara för att man älskar sin hand för mycket för att kunna hugga av den om det krävs. 

Jag vet inte. Jag är en mystisk anarkist som har blivit knäpp efter en längre tids sjukdom. Lyssna inte på mig, för all del. Kom bara ihåg att jag säger detta med all tänkbar kärlek. 

Var inte rädd, min käre nationalist.

Sverige må dö en dag, svenskarna må försvinna i en avlägsen framtid och en dag uttalas det sista ordet på det svenska språket, men det svenska, vår essens och Moder Svea har alltid funnits och kommer existera för evigt. Jag lovar.

Varför jag inte är ideolog

Jag är libertarian. Tro mig. Jonathan, som jag nyss berättat om, och jag pratar ofta teologi och andlighet men också politik och ideologi, men efter min återkomst från min psykiska ohälsa så har vi av naturliga skäl främst diskuterat andlighet. Dessa samtal har varit invecklade och snåriga, jag har fått förklara för våra samtal radikalt nya begrepp och har på kort tid fått en ny teologisk utblick som kräver sin stund att förstå. Ändå har våra andliga samtal varit smärtfria och förda i lugn och saklig, om än ibland förundrad ton. Jag kan inte minnas att vi någonsin höjde rösten mot varandra, att någon av oss blev hetsiga eller upprörda även när vissa av mina påståenden behövde ifrågasättas för att Jonathan skulle kunna förstå vad det var jag menade.

Så en dag så kom vi av någon anledning in på libertarianism. Jag tror vi utgick från frihetsbegreppet och hur det kan förstås och omedelbart blev vår samtalston en annan. Jag gick in i försvarsställning och blev aggressiv och lättretad. "Hur kan du inte förstå något så elementärt som libertarianism?" "Nej, frihet existerar och ska förstås exakt som libertarianismen säger, det är ju uppenbart, din dåre!" Ärligt talat, det är nästan exakta citat. Jag blev arg på Jonathan för att han gjorde sig motvalls, att han inte kunde ta in det jag försökte förklara. Det var som om han ville missförstå.

Till slut, när smockan nästan hängde i luften, kom vi på oss själva. Varför är vårt samtal så annorlunda? Varför är ideologi så svårt att diskutera i en vänlig samtalston? För att svara på det vill jag gå igenom hur jag tror att en rad andra begrepp uppstår och kommer till oss. Vänligen häng med:

*

Som perennialist tror jag att drömmen och våra inre uppenbarelser är det första som människan kunde konceptualisera. Den inre sfären var för de första religiösa människorna identisk med den yttre och det de upptäckte i sin psykologiska realitet blev de "autentiska andliga utsagor" som utgjorde stoffet för det som formades till religioner och teologiska teorier.

Dessa påverkas oundvikligen av sin kulturella kontext och det är framförallt denna aspekt som utgör religionernas skillnader. När individer samtalar om sina andliga upptäckter så blir religionen en "gemensam dröm" som kommer ta sin form efter det kulturella språk som uttalar och formar den.

Religionen blir sedan basen för de världsbilder som dess följare skapar. Individen använder en världsbild för att kunna navigera i verkligheten. Hon strukturerar de fenomen hon upptäcker i olika kategorier som religionen har föreslagit. Individer som delar religion kan ändå ha väldigt olika världsbilder och verklighetsuppfattning, men de utgår från samma bas. De har samma symboler och metaforer när de beskriver det de tror att verkligheten är.

Det är från våra världsbilder som vi sedan tar avstamp ifrån för att formulera våra åsikter. "Banan är äckligt", "Gult är fult", "rakt är bättre än böjt" för att ta väldigt banala exempel. Vi sätter stämplar på alla fenomen och vi ser och delar upp dem i sympatiska respektive vämjeliga kategorier. Sånt vi gillar och ogillar, kort sagt

Ideologier, slutligen, är det formulerade system som ger en övergripande sammanfattning om vad som är gott respektive ont. Den ger rationella förklaringar och argument till varför en viss uppdelning i gott och ont, bra och dåligt, vi och dem är den bästa möjliga och påstår sedan att den bör gälla för alla, att det är en universell sanning.

Ideologiers funktion är alltså att göra skillnad på saker, att få oss att förstå vilka som är vänner och fiender. Vad vi bör älska och försvara samt vilka vi bör hata och förstöra.

Vänta ett tag.

Det sistnämnda steget är inte strikt nödvändigt att ta. Ja, vi alla delar upp saker och det är naturligt för oss att sträva efter att ha en övergripande teori om varför det förhåller sig så, men vi måste inte acceptera ideologins inneboende impuls att vilja få bort allting i "ont, dåligt, dem"- kategorin. Vi kan inse att Kosmos kan vara strukturerat så att det är uppdelat i motsatser och att även om det är oss obegripligt så kan även det vi ser som dåligt och ont ha en nödvändig funktion för hur Kosmos fungerar.

Personligen har jag nu börjat se det så att det jag ser ont och icke-önskvärt är fundamentalism. Jag tycker illa om de som förnekar mysterierna i Kosmos och vill förklara för alla hur man bör leva och se på sitt liv och sin omvärld. De som försummar vikten av kärlek och att älska även sina fiender och sin motsats. Jag gillar det verkligen inte och tror att dessa människor förstör väldigt mycket av vår gemensamma tillvaro.

Men. Jag väljer att inte agera på min impuls att förinta detta och dessa ur mitt universum. Jag vill inte, med alla medel tillgängliga, förgöra fundamentalismen och de jag kallar för Lucifer-vandrare ur kosmos. Jag vill älska även dessa. Försöka få dem att förstå att det finns ett sundare och mer glädjefullt sätt att tillbringa sin existens på, men jag vet - alltför väl- att det finns en tid för fundamentalism. Det finns en tid för sekterism. Det finns en tid av raderande av fiender, om så bara på sociala medier. Jag väljer bara själv att inte agera så något mer.

Jag är libertarian. Jag älskar frihet. Jag ogillar konceptet stat lika mycket som någonsin förr. Skillnaden som finns nu i mitt liv är att jag har börjat älska sossen. Lika mycket som jag älskar anarkisten, även om kvalitén i min kärlek till dem naturligt nog skiljer sig en aning. Det gör, tyvärr till viss del, att jag inte kan vara frihetsaktivist något mer.

Ideologen i mig har dött. Jag sörjer honom inte nämnvärt. 

Att bli en kristen ateist- Berättelsen om Simon och Jonathan

Jag har en god vän, här kallad Jonathan, och vi har samtalat om teologiska ting sedan gymnasieåren. Vi har en gemensam frikyrklig bakgrund, men våra vägar blev olika så snart vi växte upp. Jag fortsatte att ha en kristen identitet, fick en förnyad tro när jag mötte högkyrkans teologi, medan han med tiden fick en ateistisk världssyn.

Grunden till att hans tro gick sönder var att han när han blev mer vetenskapligt bevandrad insåg att så mycket från hans frikyrkliga uppväxt gick i konflikt med hans nyvunna vetenskapliga insikter.
Kreationism är en snurrig pseudovetenskap, mirakler är helt obegripliga påståenden tills de förklaras närmare och ges någon slags fysikalisk hypotes åtminstone, jungfrufödslar och återuppståndelse från döden är extremt osannolika. Det går inte. Tron får vara hur underbar och mysig den vill, verklighet och sanning har den inget med att göra.

Jag har käbblat mycket med Jonathan under åren. Pekat på våra respektive mystiska upplevelser och alla andra fantastiska vittnesbörd som finns världen över om sällsamma ting de säger sig ha upplevt. Alla ljuger rimligen inte. Någonting är i görningen som tron försöker beskriva. Ja, mycket av det som skildras i Bibeln är fantastiskt, märkligt och ärligt talat rätt osannolikt, men liksom: Det är inte så att verkligheten är begriplig ens sett ur ett vetenskapligt perspektiv. Hur kan något uppstå från ingenting? Big bang är en lika mirakulös händelse som jungfrufödseln, tror gör vi alla. Ser man sig som icke- religiös så lurar man sig själv.

Så har vi argumenterat fram och tillbaka, kors och tvärs. Vi har blivit ganska duktiga med åren. Vi har sett till att inte ständigt gå i cirklar utan faktiskt ta oss framåt. Jonathan övertygade mig om att evolutionsteorin är plausibel och rimlig att utgå ifrån, jag har lyckats få honom att förstå att andliga övningar är meningsfulla även om Gud och den andliga sfären inte kan studeras vetenskapligt. Våra samtal har blivit mer och mer stimulerande, vår vänskap väldigt värdefull.

Så hände allting som jag beskrivit i föregående inlägg. När jag kom upp igen, meddragandes en förnyad andlig förståelse så blev Jonathan berörd. I ett av våra bästa samtal dittills så lyckades vi hitta så mycket gemensamt runt det jag fått uppenbarat för mig att Jonathan gick med på att delta i den husgrupp som jag och en annan vän startat och hållit igång ett tag.

Det var sällsamt att ha Jonathan med. Han gillade det. Tog del av min väns och mina andliga spekulationer med roat intresse. Han såg det som användbara fiktioner, modeller som gör meditation och andra andliga övningar mer givande. Vid tredje gången så hör jag min ateistiska vän sedan femton år tillbaka be till Jesus, något han inte gjort på år och dar. Jag blev helt ställd, förundrad. Jonathan är frälst, en medbroder i Kristus!? Hurra!

Men redan nästa husgrupp kommer verkligheten ikapp. Jag gör ett drastiskt andligt påstående och Jonathan hugger som en kobra. Han ifrågasätter, vrider och vänder på det jag sa som en skeptiker med blodvittring och jag fattar ingenting. Vann jag inte nyss? Har inte Jonathan blivit troende och vi kan be och prata om Gud tillsammans så fritt som vi behagar? Hm.

Jag grubblade i dagarna därefter och så en dag säger den mystiska lärare jag följer mest noggrant följande: "No, God does not exist, that is exactly what makes him worthy of our praise". Say what now??

En pollett föll ner. Jag hade länge mediterat över hur Gud är oförståelig, ouppnåelig för oss. Gud är för oss "Vishnus fotsulor", vi kan bara se ett minimum av Gud i den här verkligheten. Han är inte greppbar. Det säger alla mystiker, alla religioner, ingen seriös troende skulle säga emot påståendet om att ett mänskligt intellekt omöjligen kan förstå Gud. Är då inte Guds natur ett mysterium som är exakt jämförbart med frågan "Hur kan något uppstå ur ingenting" är för ateisterna? Vetenskap kan bara undersöka det som existerar, det som är observerbart, hypotetiskt kan vi med tillräckligt lång vetenskaplig process hitta "teorin om allting", men den täcker ändå inte frågor som "varför uppstod vi?", "finns det mening med våra liv?" och liknande filosofiska problem. Även vetenskapen, ateisternas religiösa symbolik, vördar konceptet "mysterium". Vi kan inte veta allt, även det vi just nu säger oss veta ständigt kan ändras och denna möjlighet till förändring och omdaning är något gott.

Det min mystiske lärare menade med sitt påstående var att Gud aldrig kan hittas i det fysikaliska universat. Vi kan aldrig få syn på Gud och "han" har inga egenskaper så som vi använder ordet. Gud bara är. Precis som matematik inte finns i fysisk form, men är en transcendental realitet. Allting relaterar till matematiken, trots att det inte "finns".

Det klack alltså till. Min perennialistiska utveckling var klar. Min irritation inför kristen teologi kan sammanfattas i att vårt gudskoncept är obegripligt och numera rationellt osmakligt för mig. Kristendomens gudskoncept och metaforanvändning målar upp en bild av en "gubbe i molnen", en intelligent entitet utanför samtliga universum som styr och ställer med allting som en maktfullkomlig despot. Denna bild är missvisande. Mystiken pekar hela tiden på att Gud är allt, i allt och finns ändå utanför allt. Det är precis det som "ingenting"-  att "inte existera"- innebär. Visst är det så att Gud har kvalitéer, det gudomliga existerar, men det har absolut inga fysiska motsvarigheter. Det bara finns, konstant och ständigt för den som letar efter gudomlighet, meningsfullhet, i tillvaron. Det gudomliga är kärlek, frid, glädje, förundran och allt sådant känner vi förhoppningsvis dagligen. Vi umgås med det gudomliga jämt, men Gud? Nej, jag instämmer med Jonathan. Gud finns inte. Konceptet är meningslöst och rationellt korkat. Jag är ateist.

Det kan fortfarande potentiellt vara så att det existerar en "intelligent entitet utanför kosmos", men det är ett påstående som kräver vetenskapliga belägg för att ta på allvar. Innan dessa finns och har prövats i den vetenskapliga processen så behöver det rationellt sätt stanna vid en hypotes. Håll det för sanning för all del, men det utgör ett extraordinärt påstående som ja... ni vet. Ge mig de extraordinära bevisen och jag ska noggrant överväga det. Till dess, nej, "gubben i molnet"- guden är död för mig. Det var på många sätt en smärtsam process, men jag är glad att det har skett.

*

Det komiska är att i processen att komma till och formulera de här tankarna så har jag blivit mer kristen än någonsin. Jag har en lite speciell definition för vad det innebär att vara kristen som jag utvecklade när jag brottades som värst med min tro. En kristen behöver, förstås, vara döpt in i en kristen kyrka, men också: 1) begå gudstjänst eller mässa regelbundet, helst en gång i veckan. 2) Praktisera andliga övningar, be och ta del av Bibeln eller andlig undervisning dagligen och 3) Ha en församling som hon delar sitt andliga liv med och kan vara ärlig med hur hennes andliga liv ser ut, samt bekänna synder till om nödvändigt. Detta har jag aldrig haft sedan min tro blev förnyad i vuxen ålder, men nu har jag alla tre och älskar dem alla (även Bibeln som har varit en fruktad nemesis sedan en av mina bästa vänner förläste sig i dessa andligt superpotenta och i sanning fruktansvärda texter och numera är känd som Umeåpredikanten) Jag har alltid trott på Gud, men jag har aldrig sett mig själv som en god kristen. När jag slutat tro på Gud rationellt sett är jag en fenomenal kristen och känner intensiv frid, glädje och kärlek till Gu... eh... det gudomliga.

Hur är det här möjligt? Jo, som perennialist så är min världsbild såhär: Kosmos består av två verklighetsfält, med distinkta kvalitéer och upplevs av oss som skilda från varandra. En inre, personlig och subjektiv verklighet och en yttre, gemensam och objektiv dito. Dessa kan ha en relation sinsemellan, men vi vet ännu inte hur denna koppling isåfall ser ut.

Den yttre verkligheten är observerbar och greppbar. Vi kan se, möta och definiera den i all oändlighet.  Denna verklighet behandlas och förstås lämpligen via vetenskapliga metoder. Den inre ger få och sparsamma spår i den gemensamma verkligheten - dessa märks främst av individen själv isåfall- men den är lika verklig som den yttre. Denna verklighet behandlas och förstås lämpligen av religionens olika ramverk.

Det ateister i gemen behöver förstå är att våra inre upplevelser spelar roll, de påverkar oss och styr oss och om vi inte har en god förståelse över hur vårt psyke, som genererar dessa upplevelser, fungerar så riskerar vi onödigt lidande. Religionernas olika ramverk har uppstått från observationer och erfarenheter från inre upplevelser och har tagit formen av kartor över hur vårt psyke fungerar. Ur detta perspektiv är religion värt att ta på allvar!

Jag säger det igen: Religion, myter och mystiska upplevelser är värda att ta på allvar och de är lika verkliga som upplevelser i den yttre verkligheten - de har bara en distinkt annorlunda kvalité. Både troende och icke-troende måste sluta blanda samman dessa sfärer. Det leder bara till missförstånd och onödig relativism.

Troende måste sluta behandla pseudovetenskap och konspirationsteorier som om de vore etablerad sanning. Jorden är inte platt, dinosaurier har existerat, tankekraft kan inte få bord att lyfta. Du får gärna tro att det kan vara så, uppleva det som en inre verklighet, och även ha det som en hypotes i den världsbild som berättar hur den yttre verkligheten ser ut, men tills du har vetenskapligt hållbar evidens för din hypotes så snälla, presentera inte dina hypoteser som etablerad sanning som gäller för alla.

Icke-troende måste i sin tur sluta att håna människor som upplevt sällsamma ting i sina drömmar, under meditationer eller psykedeliska rus. Nej, dessa upplevelser har inte ägt rum i en yttre verklighet, men de har ägt rum! Änglar, gudar, och spöken existerar, men vi kan bara säkert säga att de finns som manifestationer av psykiska fenomen. Det betyder inte att allt de gör och säger till den som har upplevelsen är nonsens. Vårt psyke är fantastiskt fascinerande och kan ge oss reell kunskap och användbar information. Vetenskapen om vårt medvetande är ännu relativt primitiv och tills vi har metoder som kan utvinna robust kunskap om hur vårt medvetande och psyke är strukturerat är religionen och den existentiella psykologin vårt bästa redskap för att tränga i det oändliga kosmos som finns i vårt eget inre. Så länge ni ateister, nej, så länge vi ateister håller på och förlöjligar troende så kommer mängder av människor inte vilja ta vetenskapen på allvar. Snälla, kan vi inte försöka sluta fred och förstå att vi pratar om två olika saker när vi beskriver vad vi ser som verkligt?

Det är allt som jag, en kristen ateist, vill begära.

Perennialism - En nyfrälsts analys

Jag har alltså blivit perennialist. En kristen perennialist, men behovet av denna suffix-term känner jag är nödvändig för att beskriva hur jag tänker och tror. Slutfasen av detta tankebygge inträffade häromdagen så allt är mycket färskt och jag påstår inte att jag är expert på något sätt i detta ämne. Jag är en glad (mycket glad) teologisk amatör och detta är mina tankar som de ser ut just nu. Ta det alltså gärna för vad det är.

Jag gillar att uttrycka mig drastiskt och våghalsigt och i sådana termer vill jag påstå att jag numera tror att "alla autentiska andliga utsagor är sanna och det finns ingen autentiskt andlig utsaga som kan vara falsk." En "autentiskt andlig utsaga" bör förstå som ett budskap som har mottagits i en mystisk vision, en inre uppenbarelse i någon form. Dessa skildrar alltid något verkligt och så länge man förstår budskapet i dess rätta kontext så finns det alltid sanning i dessa budskap.

Mer konkret och försiktigt vill jag istället säga såhär: Jag har insett numera att de abrahamitiska religionernas, hinduismens och den Jungianska psykologins symbolik beskriver samma fenomen- nämligen det inre psykets struktur och hur meningen med livet sett ur ett psykes livscykel kan formuleras. Att de på ytan delvis kan vara motsägelsefulla och olika varandra beror på de kulturella kontexter som religionerna uppstått ifrån och så länge man anstränger sig för att blottlägga religionernas kärna finner man snart att de rimmar häpnadsväckande mycket med varandra.

Jag vill här grovt skissera ur den gemensamma myten ser ut, från ett kristet perspektiv och med en Jungiansk jämförelse. Jag kan ännu inte Hinduismens mytologi tillräckligt väl för att göra påståenden om vad den säger på den här nivån.

Gud Fader (överjaget) gav upphov till Adam och Eva, människan (Egot) och placerade dem i Edens lustgård (Psyket). Adam och Eva valde vid en tidpunkt att gå sin egen väg, att själva styra över sitt liv. Gud svarar med att driva ut människan ur Eden, till en betydligt mer torftig och förvirrande tillvaro i en fallen skapelse. Detta motsvarar att Egot är i kontroll över hur vi ser på livet och vad vi gör i verkligheten, utan att ha en medveten relation till överjaget, människan är skild från Gud. Kristendomens fallna skapelse är vårt undermedvetna, som är summan av våra biologiska drifter och impulser.

Denna psykologiska tillvaro är hård och förvirrad. Överjaget kämpar med att tillrättavisa och ge vägledning till Egot om hur den bör agera för att få ett gott och moraliskt korrekt liv, men Egot sliter med att hantera sina myckna drifter och impulser och kan inte lyda Överjaget särskilt väl. Detta är den process som Gamla Testamentet skildrar när Gud tuktar sitt judiska egendomsfolk genom historien utan särskilt stor framgång. Judarna ömsom når framgång och ömsom faller i synd undan för undan och historien tycks för varje varv bli mer och mer mörk och vidrig.

I den kristna mytologin är det här Kristus, Guds son, träder in i historien och blir den perfekta människan och som därigenom räddar de människor som tror på honom - de som följer Kristi exempel når Himlen. Detta motsvaras psykologiskt av att om Egot förstår och följer "kärleksprincipen", ett liv levt fullt ut i kärlek, så leder det till att Egot kan försonas med sitt undermedvetnas mörka sidor och därmed slipper den eviga processen med att slitas mellan ett strikt Överjag och ett okontrollerat undermedvetet. Himlen motsvarar den psykologiska frid och kontroll som man får när man blivit försonad med det som finns i ens psyke.

Kärleksprincipen är det mest mystiska i den Jungianska modellen (inte för att Kristus är särskilt icke-mystisk i den kristna teologin...). Denna princip är det som är basen för det som fortfarande är min strikt religiösa tro. Jag har inget sätt att bevisa eller rationellt argumentera för att denna princip är giltig och existerande, men jag har observerat, jag har känt den och utan dess existens i Universum kan jag ärligt säga att jag inte vill vara med. Jag har bestämt mig för att leva som om den är en realitet och så får det vara som det vill med dess reella sanningshalt.

Jag har under min period av intensiv psykisk ohälsa och befrielse från densamma fått uppleva denna myt i mitt eget inre. Hela fjolåret var en kamp där jag mentalt befann mig i Underjorden eller rentav Helvetet. Jag kunde inte fungera och jag hatade mig själv intensivt. När jag sedan, med hjälp av god sjukvård och god teologisk vägledning som av ett under kom till insikt om Guds övergripande kärlek till mig var det som om jag lyftes upp. Jag började fungera igen, åtminstone i sådan grad att jag ville vilja livet igen.

Nyligen fick jag under min meditation en vision där jag upplevde all min depressions mardrömsscenarier spelas upp framför mig. Jag begick självmord på allsköns vis, jag mördades av de jag trott mig svika, alla mina värsta tankar blev i min upplevelse verklighet. Jag blev korsfäst.

När jag vaknade upp från meditationen insåg jag att jag inte längre var rädd för allt som skrämt mig när jag mått som värst. Jag brydde mig inte om hur andra såg på mig, jag brydde mig inte om att jag avslöjats som oförmögen och inkompetent på diverse sätt. Jag var okej med att konfrontera mitt förflutna igen och det är där jag är nu. Jag är verkligen tillbaka. Har kontaktat de jag tror mig ha svikit allra värst och bett om deras förlåtelse, beredd att söka gottgöra det som behövs för att såren ska kunna läka i sinom tid. Har till och med aktiverat denna gamla blogg. Jag är förändrad och förnyad, men med en förhoppning om att få det jag förlorat och förstört att kunna bli helt igen. Det må ta tid, men jag tror det är möjligt. Jag är återuppstånden, jag påstår inte att jag lever i Himlen, men för en tid har jag en ytterst välsignad tillvaro. En andlig sommar.

Så lyder mitt personliga vittnesbörd och evangelium, till den det må beröra.

En återuppståndelse, en återkomst, en ny fas för bloggen

Den här texten har inte varit särskilt enkel att skriva. Den har på många sätt tagit ett halvår att få till.

Jag försvann från den relativa offentligheten abrupt i augusti ifjol. Det berodde på ett anfall av psykisk ohälsa som var nära att ta mitt liv. Jag ska inte berätta för mycket om denna episod, för nu är jag tillfrisknad. Jag inser dock att mitt försvinnande har gett konsekvenser och till alla de som uppskattat och engagerat sig kring mitt arbete för Frihetligt, bubb.la och Ankeborg och dess många subsfärer vill jag be om ursäkt och förlåtelse. Jag menade inte att försvinna på det sätt jag gjorde, jag sörjer att mitt arbete i ovan nämnda sfärer på många sätt har gått om intet men jag kunde inte värja katastrofen. Vill man ta kontakt med mig av olika skäl så se ge gärna en kontaktuppgift på något sätt så ser jag till att höra av mig. Om jag sårat någon på något sätt så ber jag som sagt om er förlåtelse.

Med detta mörka ur vägen så vill jag prata desto mer om vad som har varit kärnan i vändningen för mitt mående och mitt mentala tillstånd. Hela bloggen kommer härefter behandla dessa aspekter av mitt tänkande, men mycket kort kan man säga såhär: Jag har blivit övertygad perennialist och i och med det fått visshet att Guds kärlek till mig och resten av världen och mänskligheten är reell. Det förändrade mitt liv, trots att jag har 17 år som kristen bakom mig fick jag först nu i grunden uppleva hur jag blev.. frälst.

För de som undrar kan jag säga att jag fortfarande ser mig som libertarian, men jag har noll intresse av att vara ideologiskt engagerad. Mina dagar som frihetsaktivist är över, det var fantastiskt kul och lärorikt och igen - jag önskar inte att slutet på mitt engagemang skulle se ut som det gjorde, men det är som det är. Tyvärr.

Istället vill jag försöka lägga ut texten kring mitt perennialistiska tänkande ser ut. Fröna till detta tänkande finns att hitta på bloggen sedan innan, men jag känner nu att de ansatser och försök till insikter jag formulerade tidigare har blommat ut till något jag nu kan praktisera och faktiskt hålla för sanning. Utöver texter kring hur jag tänker kring min tro så vill jag presentera mina andliga övningar och hur jag ser på dem. Inte så mycket för att jag tror att jag gör något unikt eller oerhört användbart, utan mer för att uppmuntra till samtal om tro och andlighet. "Såhär gör jag, hur gör du?" Kanske kommer det visioner, drömmar och böner också. Vem vet? Så, för den som främst är ideologiskt intresserad så är bloggen officiellt död, för den som har intresse för andlighet så har den precis börjat och jag inleder med en rad texter som vuxit ur mig den senaste tiden. Efter denna start så kommer de mer sporadiskt, högst troligen. 

Kristus är återuppstånden, ja, han är sannerligen återuppstånden.

Och så är även jag.