Åter till frågan om genus - samt en redogörelse av människans andliga historia

Jag är mycket fascinerad av Emanuel Swedenborg och hans teologi är huvudskälet till att jag kunde besegra min depression. Här är inte platsen att berätta om detta i detalj, men en sak jag finner oerhört intressant med Swedenborgs många uppenbarelser och som är relevant för denna text är hans tankar om historien uppdelad i andliga paradigm. 

Enigt Swedenborg så går människans historia framåt i cykler där Gud successivt raserar och upprättar en andlig dimension som styr villkoren för hur våra materiella verklighet ser ut. Enligt Swedenborg så har historien sett fyra paradigm såhär långt. Den första, som i Skriften beskrivs som "urtiden",  avslutades i och med syndafloden och det skeendet beskrivs symboliskt i berättelsen om Noak. Den andra skildrar "Mose tid" och sträcker sig fram till Kristi nedstigning till världen. Den tredje är den "kristna kyrkans epok" som, enligt Swedenborg, avslutades 1758 och nu lever vi i en fjärde epok - som inte ens änglarna som undervisade Swedenborg visste något om. Vad framtiden skulle hålla inom sig var ovisst även för Himlen. 

Allt detta är relevant för frågan om genus och sexuella identiteter för det gav mig nyligen en insikt:

Den första kyrkan, urtidens, som vi främst känner genom våra studier av naturreligioner och Hinduismens äldsta skrifter, präglades av att uppdelningen mellan den inre verkligheten och den yttre var ytterst tunn. Naturreligioner beskriver den objektiva verkligheten som en manifestation av den inre. Naturen, djur och människor manifesterar vad de har inom sig. Björnen är stark, örnen har ett heligt seende, bergen berättar om Guds storhet, haven om hans vidsträckthet och så vidare. Det vi idag skulle klassa som schizofreni var vanligt, människor såg sina drömmars varelser manifestera sig i den materiella verkligheten. De fysiskt hörde Guds röst, kunde se änglar och jättar vandra omkring på jorden. Om människor idag upplever något liknande så klassar vi dem snart som psyksjuka, möjligen med all rätt, det är svårt att fungera i moderniteten om man ser änglar och demoner bakom varje hörn. 

Med varje följande paradigm så har denna uppdelning mellan inre och yttre verklighet blivit mer stabil och svårgenomtränglig. Idag är den som sagt närmast total. Ingen förnekar att vi har en rik föreställningsförmåga inom oss, att vi med lätthet kan föreställa oss fantasiväsen i våra drömmar och böner, men de har inget med vår gemensamma, yttre verklighet att göra. Gud är en privatsak och ska, kan inte visa sig i det fysiska rummet. 

 Ovan nämnda insikt berörde att jag plötsligt förstod vad det så kallade patriarkatet uppstod från och varför det var så naturligt att se kvinnor som en andra klassens medborgare till alldeles nyligen. I urtidens kyrka var det inget underligt med att se män som en manifestation av maskulina egenskaper - styrka, rationalitet, ledaregenskaper och kvinnor som en manifestation av kvinnliga - skönhet, fruktbarhet och emotionell vishet. Man värderade dessa båda fält av egenskaper likvärdigt, respekterade deras skillnader, men livsstilen som naturfolken levde behövde båda fälten i ungefärligt lika mån för att samhället skulle fungera och vara livskraftigt. 

När Mosetidens paradigm följde så gjorde de gryende civilisationerna att manliga egenskaper prioriterades upp på bekostnad av de kvinnliga och med det faktum att gränsen mellan verklighetssfärerna fortfarande var så vag, så blev det naturligt att se det som att en kvinna naturligtvis inte kan vara "stark, intelligent eller användbar i byggandet av civilisationen- hade hon varit det hade hon ju manifesterat sig som en man!" Kvinnor var svaga män, själar som manifesterade något som förvisso var skönt att skåda och nödvändigt för att producera verkligt värde: söner, men kvinnorna själva? Äsch, förpassa dem till kammaren och låt dem helst inte lämna köksbänken...

Vid kristendomens inträde skedde ett skifte och ett skifte som har accentuerats än mer idag. Vi har fått det uppenbarat för oss att det kvittar lika vad vi manifesterar ut i den yttre verkligheten. Män, kvinnor, judar, greker, fattiga, rika, sjuka, friska - alla har vi Kristus kärlek och Guds fullhet inom oss och det är det som är det centrala för vårt värde. 

Vår manifestation ut till den yttre verkligheten är inte alldeles oviktigt. Den berättar för oss vårt psykes accent och hur vi enklast når harmoni med oss själva och det gudomliga, men den yttre manifestationen får aldrig misstas för summan av vad vi är. I vårt inre har vi tillgång till alla egenskaper. I vårt inre finns maskulina män, feminina män, maskulina kvinnor liksom feminina kvinnor.  Om vi ägnar tid till att lära känna vårt psyke, hur det fungerar och vad det vill lära ut till oss kan vi få tillgång till alla dessa egenskaper och mer därtill. 

Jag har själv brottats mycket med min manifestation ut till världen. Jag har hatat min fysiska skada som gjort mig mer feminin än vad jag helst hade önskat och har i perioder gjort allt jag kunnat för att förändra de yttre förutsättningarna så att min accent kan bli mer maskulin. Det har hjälpt föga och den senaste rekylen sände mig djupt ner i underjorden. Det är först när jag på allvar grävt i mitt psyke och försonats med de gestalter som befolkar dess riken som jag fått en större frid med den manifestation jag utgör för yttervärlden. Det är inte alldeles kul att vara en handikappad semi- hanrej, men det är som det är. I mitt psyke är jag inte skadad, i mitt psyke är jag vad jag önskar vara och jag har insett vilken skatt detta är. 

Jag vet inte, jag har ingen aning, i vilken grad människor som brottas värre med sin könstillhörighet och sexualitet än vad jag gjort kan bli hjälpta av detta arketypiska sätt att tänka. Kanske sitter förvirringen djupare än jag kan tänka mig, men modernitetens och sekularismens syn på genus stjälper snarare än gör någon nytta för dessa individer, som det syns för mig. Att förändra våra yttre manifestationer gör ingen skillnad om det är i den inre verkligheten som problemet ligger. Om ens psyke är förvirrat, av trauman skadat eller felkonstruerat är det där ens fokus bör ligga, inte i ens könsattribut eller sexuella utlevnad. 

Jag vet som sagt inte om någon på allvar kan bli hjälpt med dessa problem genom att inleda en mystisk resa, men det är aldrig onyttigt att lära känna sina inre gudasfärer. Se vad som händer om du lär känna och försonas med dina änglar, demoner, skuggestalter och din längtans gudar och gudinnor. Jag vill inte lova mirakel, men att säga nej till om så bara en hypotetisk möjlighet att få frid med Gud, sitt sanna själv och hur ens yttre mask och fasad för världen ter sig är en alldeles för dyrbart för att göras lättvindigt.

Gud är inte död i modernitetens tidevarv, han har bara slutgiltigt flyttat in i det tempel som våra hjärtan utgör och för många så sover han djupt därinne. Det är hög tid att väcka honom.