måndag 20 mars 2017

Politisk korrekthet och klickraketer

Ojsan. 

Jag slängde iväg en avhyvling till mina gamla förebilder Filip och Fredrik angående det oerhört pinsamma grälet om Paolo Robertos sexskämt. Jag gjorde det mest för att få det ur världen och så att i alla fall någon fick påpekat offentligt hur märkligt det är att höra en sådan puritan attityd komma just ifrån dem, mycket större var inte min tanke med texten. Något hände dock och ett, tu, tre så var texten en av Frihetligts största klickraketer någonsin.

Först blev jag förvånad, men sen insåg jag att det starka gensvaret på texten i mycket beror på den tröttnad som finns därute i stugorna på just den här överlägsna attityden som kommer från alla typer av eliter. Folk har blivit less på deras apspel och världsfrånvända beteenden. När Filip hävdar att en fräckis på instagram i förlängningen leder till våldtäkt så är det uppenbart från alla att han på ett plan bara spelar teater. Ingen tror egentligen på det där och särskilt inte en veritabel snuskhummer som Filip. Det är godhetssignalering, en PK-markering och allting annat än något som ens är i närheten av att kunna kallas för ett genuint beteende.

PK och politisk korrekthet ja.

Den kritik jag kunde snappa upp i flödet byggde just på användandet av den termen. Någon kommentar ifrågasatte varför ett sådant ”brunt” ord användes av förment frihetliga personer och om vi begrep vad ordet egentligen kan tänkas stå för. Jag har själv faktiskt länge varit brydd över ordet. När jag först stötte på det så fanns det för mig en verkligt god aura över det. Det var ett begrepp som ville inkapsla en godhetssträvan i ens politiska åsikter, en vilja att gå en extra mil för sin nästa, ja att se sin nästa även på de platser där andra inte ser någonting alls. Att det sedan omvandlades till ett skällsord berodde på att ”rasister” och andra onda krafter ville förlöjliga denna hedervärda strävan när de själva inte ville ta sig an den.

Det är dock inte riktigt så. Politisk korrekthet och den svenska åsiktskorridoren bygger inte på några statiska, verkliga åsikter. Det är inte en given moral transformerad till en politisk ideologi. I så fall hade det gått att ta en diskussion med de människor som företräder hållningen, de hade kunnat hänvisa till böcker, tänkare eller en större tanketradition och vi hade kunnat diskutera dessa istället för ett diffust PK-begrepp.

Istället är politisk korrekthet en attityd, ett distinkt beteende som bygger på att ständigt ta hänsyn till vad andra tycker och tänker och hur de skulle se på en om man gör på det ena eller andra sättet. Att vara PK är att inte lita på sina egna värderingar, sin egen moral och värdet på sina egna åsikter i en sådan grad att allt man gör måste genomlysas och godkännas av andra innan det blir acceptabelt, även för en själv. Att vara PK är för de flesta människor att bli en ideologiserad hycklare. Man bottnar egentligen inte i det man försöker stå för öppet, men man känner sig tvungen eftersom det är viktigare att bli accepterad och omtyckt än att vara ärlig mot sig själv och det man egentligen vill stå för.

Det är därför det gör mig så väldigt glad att reaktionen blir så stark när någon pekar ut hur naken PK-eliten egentligen är. Alla ser tämligen enkelt  hur tunn deras moraliska fernissa är, men när det samtidigt är så vackert och viktigt att vara god på så är det lättare för de flesta att hålla tyst. Det är enklare att låta kändisarna lulla runt i sin godhetsbubbla ett tag till, de är ändå så pass berusade av sin egen viktighet att de inte skulle klara av att lyssna på kritiska röster.

Utanför bubblan så fortsätter verkligheten att fungera som den alltid gjort. Verkligheten kan inte vara PK eftersom hyckleri bestraffas stenhårt när det påträffas. Vill du vara god, vilket såklart är hedervärt, så är det viktigare att du ser till att agera som en god person än att du filar på ditt offentliga tyckande. Det är viktigare att du fokuserar på din egen person och vad du kan göra i din reella närhet än att basunera ut åsikter till halva världen, särskilt om de tvunget ska vara riktade mot hur någon annan lever sitt liv. Godhet, och alla andra ideal, är till för att förkroppsligas och dag för dag manifesteras av att man lever ut dem. Att ha dem som åsikter, särskilt när de är för svåra för en själv att leva ut, är enbart korkat och det är enbart människor indränkta i politisk korrekthet som skulle klara av att komma på tanken att göra på det viset.

Sådana människor som Filip och Fredrik, tydligen. 


fredag 17 februari 2017

Attack från Minkeby

Jag är lite fnittrig.

Bloggen har nämligen fått sig en rejäl salva från bloggen Arkitrav. Bloggens författare verkar ha ett rejält horn i sidan till Misesinstitutet och det må vara hänt, men det är en smula komiskt att avskyn mot sidan är såpass intensivt att han inte riktigt verkar ta in vilken sorts text han läser. En dialog om normalitet är ingen vanlig mises- artikel. Den publicerades här först och återpublicerades hos institutet enbart för att en av deras medarbetare uppskattade texten lite extra. Hos mig har posten taggen fiktion och är i grunden en ren skrivövning för att beskriva en specifik känsla som går att ha som nybliven libertarian. Argumentationen är inte menad att vara strikt rationell eller klartänkt utan känslobaserad och patosdriven, att dissikera den likt Arkitrav fått för sig är väl uppenbarligen fullt möjligt, men gör knappast texten någon vidare rättvisa.

Arkitrav visar genom hela sin argumentation att han inte har förstått vad det är han läser. Han påstår tillexempel att texten inte är en dialog utan en monolog. För all del, artikeln består av två repliker, varav den senare är betydligt längre än den första, dessutom är den största delen av konversationen inte utskriven, men det ändrar fortfarande inte textens karaktär. Det är en dialog, där en nybliven libertarian blir ställd mot väggen av en ignorant etatist och så att säga flippar ur. I det läget är det inte värt att vara "intellektuellt hederlig". Att diskutera med någon du inte delar fundamentala värden med är slöseri med tid. Du måste först få din motpart att förstå hur du ser världen och varför dina ideal ser ut som de gör. Jester vill säga att hans position är normal, om så han är den enda i kosmos som tycker och känner just som han gör. Textens tema är att normalitet inte handlar om majoritetstänk utan om riktighet. Om Sanning, om du så vill.

Om sosserier är normalt så vill jag inte vara normal. 


Komiskt nog visar Arkitrav sedan att han gott kan ta etatistens roll i dialogen när han påstår att Sverige skulle vara det fjärde minst korrupta landet i världen. Schack matt, ankor. Med någon som är så blind över hur Sveriges politiska och samhälleliga klimat är funtat så kan man inte ha en vettig diskussion. Arkitrav och jag lever inte i samma värld. Där han ser en prydlig byråkrati som följer sitt reglemente efter bästa förmåga ser jag en instutionaliserad korruption som kan vara långt värre än en öppen dito eftersom folk skattar den som något bra och samhällsbärande.

Utan sosserier, hur skulle vi klara av att vara svenska? 


Texten är inte tänkt att argumentera om statsskick hit eller statsskick dit. Jag vet att det är en skillnad mellan Sovjet och Sverige, att det finns fundamentala skillnader mellan monarkier och demokratier, eller vad du vill. Det är fullkomligt irrelevant eftersom alla stater bygger på att de bryter mot NAP. Texten vill mena att så fort du är okej med att systematiskt bryta mot NAP så har du ställt dig i samma position som massmördare och krigsherrar. Alla etatistiska handlingar befinner sig på samma sluttande plan och ja, det är en tillspetsad poäng, men om det är möjligt att ställa sig utanför det sluttande planet, varför ska man då inte göra det?

Jag menar inte på samhällsnivå, jag är fullt medveten om att mänskliga samhällen alltid kommer släpa med sig en statsstruktur i en eller annan form, men om vi som individer kan ta avstånd från våldet, tvånget och stölderna- är inte det att föredra och något att försöka uppmuntra? Vad är det som gör Arkitrav så hätsk och föraktfull mot Jesters om möjligt naiva, men genuint ärliga intention om att vilja bygga ett samhälle på annat än våld?

Ja, vad är det som gör etatismen så vacker, Arkitrav? Jag struntar i dina förnuftsargument, som du säkert har i mycken mängd, det jag vill att du ska berätta för mig är varför du älskar staten, såsom Jester älskar frihet och tanken på att leva i en värld utan statliga aggressioner på hans liv och egendom. 


Låt höra.

måndag 19 december 2016

Bortom politiken

Det är möjligt att prata om libertarianism utan att behöva snärja in sig i de politiska termerna och dess fält av nollsummespel, stater och vämjeliga regleringar. Att prata om libertarianism på den nivån skapar bara fiender. Folk ser all form av politisk förändring som ett hot och går på defensiven, med den undermedvetna vetskapen om att politik alltid är ett krig och att den som vill se en förändring oftast gör det med egen vinning i blicken. I ett politiskt perspektiv så är libertarianismen oerhört farlig och måste motarbetas på alla tänkbara sätt. Ingen, förutom de som redan gett upp om politiken, kommer vara beredda att lyssna på dig om du försöker skrika mot den tegelvägg som är ett politiskt samtal av idag.

Som jag ser det så är libertarianismen, och självfallet anarkin, inriktad på en enda sak: Självägande, och att se och förstå konsekvenserna som kommer av att ta det begreppet på allvar. Egentligen så behöver libertarianismen inte relatera till stater, skatter och allt vad det är eftersom effekterna av att söka äga sig själv uppstår i så många andra sammanhang än mot enbart en abstrakt auktoritär entitet, så som staten. På ett sätt är hela livet inriktad på denna fråga: Vi är placerade i existensen utom vår vilja och vi är på väg mot en destination vi aldrig med säkerhet kan veta särskilt mycket om. I den situationen har vi ett val- vi kan antingen se oss själva som ett offer för omständigheterna och skylla alla våra misstag och olyckor på livets obegriplighet, Guds sadistiska tendenser eller vad som helst annat. Eller så kan vi välja att försöka göra anspråk på, ta makten över det som är vårt liv.

Att oavsett hur ens liv ser ut och vilka förutsättningar vi börjar med, oavsett vilka talenter vi har till hands, så har vi som individer möjligheten att göra vad vi vill med det som getts till oss. Och det är så lätt att välja att kapsla in sig själv i systemet. Oavsett om det handlar om en tro på en rigorös och maktfullkomlig andlighet, en stat som svällt över alla rimliga breddar eller ett socialt normsystem som tagit på sig att styra över alla relevanta beslut så är det oerhört enkelt att som individ ge upp sin autonomi och låta systemet ta över. Om man bara gör som alla andra har sagt åt en att agera så finns det ingen som kan anklaga en för ens handlingar. När saker går åt skogen så är det systemets fel, aldrig mitt eget.

Som kristen är det min övertygelse att det var det här synsättet Jesus kom för att slå sönder. Efter honom så är det inte längre möjligt att tro att präster, kungar, lagböcker eller någon annan skulle kunna rädda en så länge man bara ger upp sitt eget ansvar över det liv som man fått. Det Kristus skapar är möjligheten till en personlig relation mellan individen och det gudomliga, en relation som jag tänker inte främst ska tolkas på ett interagerande plan utan snarare rent kontraktsmässigt. Nu är det inte längre de olika systemen som har det främsta ansvaret att uppbringa en balans mellan det mänskliga och det gudomliga utan individen själv. Det är hon som blir älskad och får Kärleken som gåva och det är också hon som får uppdraget att ge det vidare. Inte kejsarna, kungarna, eller något prästerskap utan varje individ med förmågan att höra vad budskapet egentligen säger. Varje person som inte nöjer sig med att följa strömmen, systemets mönster och att anpassa sig efter minsta motståndets lag har fått uppgiften att själv förstå vem Gud är, vad denne Gud vill med ens liv och sedan att efter bästa förmåga leva ut den visionen.

Inget säger att en sådan livsinställning kommer vara särskilt enkel och vi behöver våra system för att förstå vår verklighet och för att kunna orientera oss i den, men för den som ser sig som kristen- och även libertarian- så tror jag det är en absolut nödvändighet att hitta nyckeln till sitt självägandeskap. Det går inte att älska sin nästa utan att först älska sig själv, det går inte att ge utan att först känna till sina tillgångar och dess sanna värde. Det är inte heller möjligt att följa sin mästare om man inte först har lärt sig att gå. Så länge man är uppbunden till vad diverse system och mänskliga auktoriteter dikterar att livet och ens mänsklighet handlar om så tror jag det är svårt att förstå vad kärlek, och särskilt Guds version, egentligen går ut på. Om man lever sitt liv utifrån plikter och krav så är det inte möjligt att fullt ut acceptera och ge vidare de gåvor som Gud har berett för en. Tvärtom är det så lätt att de istället blir till förbannelser och bördor. Så som jag har fått uppleva det är det först när man fullt ut erövrat rätten till sitt liv som det är möjligt att lika fullt ut, medvetet och med öppna klara ögon, ge det vidare till någon annan.

Likadant med kärlek och godhet. Att lyckas följa moraliska regelkoder är inte godhet, att fullgöra sina plikter på kommando är inte kärlek. Dessa begrepp vinner man när möjligheten att göra annat finns, men att man i den friheten ändå väljer att göra det som i sanning är gott och kärleksfullt. Utan friheten, ingen kärlek. Utan kärleken, ingen större mening med att vara människa.

Poängen med denna kanske något oklara utläggning är att människans behov av frihet och mänskliga relationers beroende av frihet är så grundläggande att den politiska dimensionen närmast fördunklar förståelsen av idealen snarare än att den får någonting att klarna. Den vida betydelsen av att äga sig själv och att vara satt i rörelse hittar man inte i politiska diskussioner.

För att komma dit så tror jag snarare att ett samtal om Gud gör att man kommer betydligt närmare...

tisdag 6 december 2016

Recension: Hair the musical (Göteborgsoperan)

Jag får säga med en gång att min upplevelse av Göteborgsoperans uppsättning av Hair hade varit en aning annorlunda, för att uttrycka det milt, om jag hade haft en bättre förförståelse om vad musikalen i fråga egentligen var för någonting. Jag visste att handlingen skulle cirkulera kring 60-talets hippiekultur med allt vad det innebär, men jag hade fått för mig att, tja, att det skulle vara en vanlig musikal, kort sagt.

Inte riktigt så. När publiken kommer in i salongen så möts vi av ensemblen. Eller ja, först tror man att stället har invaderats av odrägliga tonårsslynglar. Överallt så springer märkligt uppklädda ynglingar runt och beter sig på ett lätt uppviglande sätt. De väsnas, dansar mellan och på stolsraderna, gör allt de kan för att bete sig så fel som möjligt om man ser till hur det vanligen ser ut innan en föreställning på en opera. Naturligtvis helt medvetet. Hela föreställningen visar sig vara ett utforskande av och en hyllning till gränslösheten och vad som händer när givna förväntningar kommer på skam. För undertecknad kan sägas att känslan av att ha blivit lurad på ett städat, professionellt uppträdande av den ensemble som ska underhålla en för kvällen är ett distinkt obehag. Inte så att jag är särskilt ovan vid experimentella uppträdanden och teaterformer, men dissonansen att ovetandes råka ut för det på Göteborgsoperan var tämligen chockerande obehaglig.

Känslan avtar inte efter föreställningen börjat på riktigt. I en rasande takt presenterar sig den ”stam” av övervintrande hippies som musikalen skildrar. Inte för att man som publik förstår särskilt mycket, lokalens akustik är inte anpassat för progressiv, psykadelisk rock och stundtals är ljudet plågsamt öronbedövande och nästan alltid hart när omöjligt att få fram några nyanser ur. Så mycket går att förstå att just gränslöshet i allmänhet är något som dessa originella individer är oerhört fascinerande av och nästan varje låt försöker framhäva brytandet av diverse tabun och extrema livsstilar och val som något positivt. Toppen nås vid låten Sodomy där en improviserad nattvard utspelar sig ackompanjerat av hyllandet av diverse sexställningar. (Som tillrådande teologchef i anksfären kan bekräftas att jag var ruskigt nära att spela kränkkortet och rusa ut ur lokalen, men jag lyckades besinna mig.)

Någonstans mot slutet av första akt så börjar man förstå att Hair inte är en skildring av någon hippiekultur, det är ett försök att förkroppsliga hippiekulturens essens. Utan någon direkt handling så ska publiken dras in i de värderingar, visioner och levnadssätt som denna kultur önskar lyfta fram. Det finns egentligen inget narrativ. Visst, en möjlig huvudkaraktär finns i Manchestergrabben Claude och ett uns av handling framgår i hans ångest inför att ta ställning till den draft till Vietnamkriget han kallats till, men det är inget publiken hinner märka av i det rasande tempo av exploderande karaktärer som rusar än hit och än dit i utforskandet av sin älskade gränslöshet.

Jag hakar upp mig på det där ordet, det är sant, men det är också i det jag tror nyckeln till min oförståelse till musikalen – och kanske hela moderniteten – går att finna. På ett sätt är det helt förståeligt att en ungdomskultur som formas i ett slutet, fyrkantigt och tämligen obegripligt samhälle vill bryta sig fri på alla sätt som går, men bara för att instinkten är förståelig gör inte att den blir till en korrekt livsstil. Det beteende som hippestammen uppvisar på scen verkar inte särskilt lyckligt. Ja, de är fria i den mån att de kan göra allt som deras impulser säger till dem. Ja, de är fria i den mån att de kan blanda en sprillans ny cocktail av alla element de uppskattar i världen, men de är samtidigt fångna i ett tillstånd där de aldrig lyckas bli definierade av någonting. För någon som kommer utifrån så tycks stammen i fråga bara vara en osammanhängande hög av färger, skrän och märkliga impulshandlingar. ”Karaktärerna” som ibland försöker uttrycka sin existens går knappt att märka av i den kakofoni man betraktar. Gränslösheten har sitt pris, det som försöker vara allting upptäcker till slut att det tvingas landa i att istället vara ingenting. Om inga konturer, gränser eller tabun tillåts att existera så finns det heller inget att fästa blicken på. Det enda som blir kvar är en egofixerad soppa.

Det ska sägas att i andra akt så styrs intrycken upp, handlingen med Claude i centrum blir mer accentuerad och även musikstyckena är bättre och mer anpassade till lokalens karaktär. Känslan av ren och rå upprördhet lämnar en och mot finalstycket The Flesh Failures (Let The Sunshine In) så är det inte svårt, heller för en sådan knök som mig, att uppskatta ensemblens ansträngningar och uppenbara skicklighet. Det är ingen dålig musikal som sådant, bara oerhört malplacerad och till synes omedveten om vilka märkliga ideal den försöker förkroppsliga.

I pausen fick jag en pikande fråga från mitt sällskap om det är såhär jag tänker mig att Anarki ska se ut och med vild förfäran så ville jag förneka detta. Jag tror som sagt att viljan och längtan efter denna typ av gränslöshet kommer av ett upplevt förtryck från stater eller andra typer av auktoriteter, men det kan inte vara så att de blir målet med varför vi nu existerar. Om vi inte själva bottnar i vår egen identitet och förstår oss på vår egen vilja till att leva så blir det mindre viktigt hur vår existens sedan råkar ta sig form. Om vi själva inte valt eller får lov att styra över våra liv så blir resultatet också sekundärt. Ett egofixerat sökande efter de största njutningarna och maffigaste upplevelserna blir en tämligen logisk utväg. Vad ska man annars göra?

Jag tror dock Anarkin uppmanar till ett annat tankesätt. Där staten, samhället, eller vilken auktoritet en enskild individ nu upplever som mest betryckande, sviker med att ge en tydlig och attraktiv ram för ens existens så är det upp till en själv att på egen hand forma dessa gränser och mål. Anarkin vill inte göra allting likadant och likvärdigt utan istället ge utrymme för olika, separata, typer av visioner om hur ett mänskligt liv och samhälle kan tänkas se ut. Ett av musikalens stora teman är att vi i kärlekens namn ska kunna se att alla människor på jorden är ett och samma och det är bara genom att sudda ut våra skillnader som vi har möjlighet att nå fred och samförstånd. Jag vill mena att det är fel. Det är snarare genom att bekräfta våra skillnader, att vi inte är av samma slag som vi har möjlighet att kunna visa respekt och göra oss värdefulla för varandra. Genom olikheterna, skillnaderna och de myriader av gränser som skapats via våra distinkta handlingar så har vi en mänsklighet. Att riva ner dessa, om än för ack så vackra och ömmande skäl, är att göra oss en otjänst.

Hair vill visa på att en färggrann, spännande värld väntar oss bortom gränserna. Jag såg mest ett sammelsurium av förvirrade själar som sökte en mening i ruinerna från den värld de lyckats bryta ner. Då väljer jag helst en annan väg till friheten än den råa gränslösheten. 

torsdag 1 december 2016

Två år

Två år som libertarian. Jag vet inte exakt vad jag ska säga om det. Vad du vill höra. Många gånger känns det som om jag skjuter mig bort från allting jag en gång kom ifrån och den bilden kommer väl alltid i någon mån vara syftandes på dig och oss. Jag sa en gång att mitt mål tills nästa gång vi ses är att du inte ska klara av att känna igen ett endaste ting hos mig och hur det än har gått till så tror jag att jag har lyckats med just den biten. Jag lyckades ta mig in i det där svarta pusslet och för varje dag nu så känns det som att resan går snabbare och snabbare. Ibland upplever jag mig inte ha kontroll. Jag tittar ut och ser hur landskapet har förändrats fullständigt och för att kunna orientera mig måste jag sortera om alla bitar jag lyckats samla på mig för att kunna förstå vad det är jag egentligen ser. Andra stunder så är det någonting av vikt och betydelse som återvänder till mig i en helt ny skepnad och jag måste än en gång göra en omsortering för att förstå var jag egentligen är någonstans. Vart jag egentligen tar vägen. Vad det är som händer.

Kanske det inte spelar någon större roll. Jag minns ännu vad priset var för att kunna ta mig in i den här världen. Att förneka allt jag visste om mig själv och de strukturer jag hittills kände till för att om möjligt kunna se någonting nytt och ha en chans till att bli någonting anat än den arma figur jag var i din tid, din värld. Jag vore en dåre om jag trodde att det skulle bli enkelt och en i alla stunder angenäm process. Många gånger känner jag av fantomsmärterna. Cyphers reaktion i bakhuvudet och som vill få mig att backa, ta tillbaka, eller åtminstone glömma allting om att det skulle finnas en väg framåt. ”Det här är allt det blev” vill han säga, ”en svart korridor av ömsom förvirring och ömsom utanförskap. Världen och livet pågår där utanför och du har valt att befinna dig härinne. I ett rymdskepp på väg mot till synes ingenting, fast i ett evigt krig mot påhittade drakar och demoner och det enda du har till sällskap är en dunk med fettavlagringsmedel. Snyggt jobbat.”

Cypher glömmer någonting. Det är inte bara att jag hittade Radio Mises och klev ombord på Kapten Klaus och Amiral Hans skepp ut mot nya tankevidder som det är tvåårsjubileum för i dagarna. Det är också två år sen sedan jag sist besökte Nollpunkten och det är någonting som betyder mer än väldigt mycket annat. Ja, jag vet. Jag har knappast varit en muntergök i tiderna efteråt och du har själv åtminstone ett kvitto på att min vrede, frustration och panikartade maktlöshet tagit mig ner i mörkare trakter ett antal gånger sedan dess, men jag har inte fallit igenom. Jag har inte avsagt mig rätten, plikten, uppgiften att leva en enda gång sedan jag började tänka i libertarianska mönster. Där tidigare tankekonstruktioner, ideologier och rena, vilda fantasier inte klarat av att bära mig när dörrarna slängts i ansiktet på mig och ljuset dragits undan så finns det en punkt i den rena anarkin som alltid går att ta spjärn ifrån, oavsett var jag är någonstans.

Jag äger mig själv. Jag lär ha pratat om det förut här på bloggen, men det är fortfarande den absolut viktigaste sanning jag någonsin hittat i här i världen. Jag äger mig själv. Allting som hänt mig, allting som jag mött och som byggts in i mig frivilligt eller mot min vilja, onda ting såsom goda är utan undantag mina egna. Jag behöver inte tro att det finns någon obändig kraft därute som håller allting i sten och mitt öde fastlåst i någon omöjlig position. Jag behöver inte göra mig till ett maktlöst offer inför allting som finns därute. Visst, jag har fortfarande valet att se mig som liten och chanslös i kontrast mot den Stora, Stygga, Galna Världen där utanför, men jag har lika mycket valet att möta det som en del av mig själv. Om jag själv bestämmer vad som är en vinst, vad som är att ta sig framåt, vad som är att växa så finns det inga motståndare som kan besegra mig. En gång för alla, kära du, så har jag tagit av mig dina mallar, dina gränser och fyrkanter för att gå ut i vad som än blir mitt eget liv. Ja, det är ett liv klätt i svart. Ja, det är i nuet gränslöst och skrämmande likt en tomhet där allt möjligt kan befinna sig, också sådant jag inte gillar eller ens förstår till hälften, men det spelar mig ingen roll. Tids nog ska jag lära mig hur man bygger torn, tinningar och hela fästningar i dessa trakter. Det får lov att ta sin tid. Jag har inte bråttom.

Du förstår. I år var året som Oktober dog och han kommer aldrig mer tillbaka. Om det skulle vara det enda anarkin någonsin kommer att ge mig så vore jag likväl evigt tacksam.  Nu börjar ett tredje år. Jag misstänker att det kommer bli ofantligt spännande. 

tisdag 22 november 2016

Jag vill inte vara anarkist

Jag vill inte vara anarkist.

Nej, jag hade mycket hellre varit en stabil vänsterback i blåvitt. En sådan som lojalt och slitstarkt sprungit meter upp och meter ner på leriga gräsmattor och förhatliga konstgräsplaner utan att knota det minsta. Säkert inte alltför skicklig, men med en sådan intensiv kämparanda att det hade täckt upp för tekniska brister och annat ovidkommande bös. Jag hade varit en sådan där person som inte hade brytt mig särdeles många vitten om det som händer utanför min sportbubbla av ändlösa löprundor och hjärndött snack om zonförsvar och vikten av att ”ta en match i taget”. Jag hade varit simpel, fokuserat på det som går att göra konkret och framförallt - min spontana reaktion på ordet politik hade varit att undra om det möjligen kan vara gott att äta tillsammans med lingonsylt.

Jag vill inte vara anarkist.

Nej, jag hade mycket hellre varit en av de där gitarrpojkarna i skolkorridorerna som sedan växer upp och blir en rödvinspimplande kulturarbetare på något fik i närheten av Majorna. Jag hade förbannat de kapitalistiska strukturerna och hängett mig åt det som är ”verkligt och betydelsefullt” på riktigt- då nämligen min gitarr och mina känslor tecknade i musik och ord. Jag hade kastat mig in i det kreativa arbetet och inte låtit något hindra mig för att kunna förverkliga mina rödskimrande drömmar. Sådär hade jag hållit på och inne i min vänsteristiska konstnärsbubbla så hade jag sluppit bry mig om det som händer utanför. Så länge jag fått mina kickar via musiken och mina goda, fina vänner inuti bubblan så hade allt varit utmärkt frid och fröjd.

Jag vill inte vara anarkist.

Nej, jag hade mycket hellre velat följa den studiemässiga mallen till punkt och pricka. Lugnt och ledigt tagit mig igenom alla måsten och absurda plikter som skolväsendet ålägger en för att kunna landa i någon trygg och härlig tjänst på något lika tryggt och härligt universitet inom något av alla de ämnen som fascinerade mig som liten. Väl där skulle jag kunna gräva ner mig i obskyrt trivsamma trivialiteter som ingen annan än jag och några andra dammiga entusiaster orkar bry sig om, tryggt och härligt omedveten om världen utanför och allt som nu råkar hända där. Jag skulle vara stolt över mitt yrke, stolt över att leva i ett samhälle som tar mina kunskaper på allvar och ser till att det går att ha ett stabilt leverne på att utforska mitt fält i grunden och på djupet. Mitt liv hade varit trivsamt.

Jag vill inte vara anarkist.

Nej, jag hade mycket hellre varit någon som brann för min tro på ett otvunget, ostukat sätt. Någon som hållit sig inom uppväxtens givna ramar för att han fann kort sagt fann dem enkla, logiska och fullkomligt välsignade. Jag hade velat anlägga ett stimorol- leende och klanderfritt klädd gå runt på staens gator för att vittna om den enda sanna vägen för alla och envar. Jag skulle utstråla tålamod och frid och inte kunna bli uppretad, vilken vansinnig ateist som än kom i min väg. Fast och fullt försäkrad om att min sanning var den rätta och om jag bara älskade tillräckligt hårt så skulle varje hjärta öppnas – med bara tillräckligt mycket tålamod så… Allt annat i världen hade varit sekundärt och på min marsch mot himlen skulle jag knappt ha tid att en enda gång försöka se mig om för att undersöka vad som pågår runt omkring mig.

Jag vill inte vara anarkist.

Nej, jag hade mycket hellre varit en stabil familjefar i någon mysig förort. Levt ett stilla liv med barn och ett stabilt, trivsamt arbete i närheten. Inte gjort för många åthävor utan lugnt och tryggt se till att uppbära mina plikter som man, far, kollega och samhällsmedborgare. Med en mjuk, intensiv låga hade jag älskat min hustru och gjort allt jag kunnat för att få våra liv att flyta på framåt livets vilda ström. Jag skulle inte samla på mig för mycket förväntningar utan dag för dag inse att det meningsfulla i livet består av de få tillfällen när guldkorn hittas i ens dagliga gröt. Att hjortsadel inte kan vara på menyn varje dag utan att allting handlar om att steg för steg och en dag i taget få allting att bli så bra som det är möjligt. Jag hade inte haft för stora tankar om någonting utan bara följt det mönster jag ansett vara rimligt och sedan försökt att inte bry mig något mera. Livet behöver inte vara svårare än vad man gör det till, så att säga.

*

Nu blev det inte så. Av olika skäl stängdes varje dörr till en annan typ av liv där mina ursprungliga drömmar hade haft lättare att leva. Vissa dörrar fick jag inte ens lov att röra vid handtagen på, andra lyckades jag stänga själv efter ett antal mer eller mindre dåraktiga beslut, åter andra har stängts med eftertrycklig kraft av någon annan makt än min egen. Det må så vara. Jag har hamnat där jag är. Med ett liv jag inte bett om och med en väg framåt jag helst hade velat vara utan i en ideal värld och som jag inte vet vad den innehåller, men som ändå befinner sig kravfullt framför mig.

I den situationen har jag ett val. Jag kan antingen skrika och skräna, förbanna mörkret runtomkring mig, och i bitterhet för allt som ligger i ruiner hata allting som jag ser. Eller så kan jag sträcka på mig, inse att all makt över den plats jag är på nu och de resurser som nu är inkapslade i mig är min egen. Jag kan i varje stund välja livet även om ingenting i dess strukturer verkar vilja följa min önskningar. Jag kan välja att inte vara ett offer för alla dessa tärningsslag och de märkliga dörrar som visar sig för att sedan förbli stängda. Jag har alltid förmågan välja att vara min egen oavsett vad som händer och var jag än hamnar framöver. Det kan ingen gud, ingen kung och ingen uschlig, smutsig politiker någonsin ta ifrån mig.

Och det är därför som jag är anarkist. 


lördag 12 november 2016

Tankar om kultur

Konceptet kultur har blivit allt viktigare för mig att förstå på djupet. Det är ett begrepp som kan uttolkas på många olika sätt och som kan appliceras på lika många nivåer. Det är något som i breda drag definierar kontinenter och världsdelar gentemot varandra, men det är också något som mer specifikt kan användas för att särskilja små grupper av till synes homogena människor till unika enheter. Kultur ser jag som det slutresultat man får av att väga in sina värderingar, ideal, vanor och allt annat man som individ utgår från i sin vardag för att forma en livsstil och en karaktär som man sedan använder sig av för att navigera sig fram i en mänsklig förståelse av verkligheten. Ju fler människor som samverkar desto bredare kulturella drag formas efterhand, men det är fortfarande något som manifesteras och utvecklas så fort två människor bestämmer sig för att interagera med varandra.

Kulturen blir den kontext som vi som individer sätts in i för att kunna agera friktionsfritt i en verklighet där vi inte är ensamma om att vara viljedrivna aktörer. Om vi inte förstår den kultur och den kontext vi befinner vi oss i riskerar vi att ideligen göra ofördelaktiga misstag som i längden kan visa sig bli rejält kostsamma för oss. Om vi agerar i en kultur som är oss främmande, om vårt eget beteende inte resonerar med omgivningen så kommer vi i förlängningen bli rejält hämmade. Vi riskerar att hamna i en situation där vi inte längre kan röra oss i rädsla för att göra fel eller inte få de resultat vi önskar. För att kunna leva ett effektivt och harmoniskt liv behöver vi kunna vara i en miljö där vi känner oss hemma, där vi dels vet vad som gäller utan och innan och där vi själva uppskattar och kan gilla de normer och implicita regler som är uppsatta.

Människan är en diversifierad varelse. Genom tid och rum är en enskild människa inte den andre lik. Vi har alla en unik uppsättning förutsättningar, talanger och begränsningar som formar de platser och världar vi lever i. Olika platser och miljöer uppmuntrar olika typer av egenskaper och beteenden. Det går inte att sätta en universalformel på hur en människa och det samhälle hon lever i ska fungera och se ut utan människan får hela tiden anpassa sig efter det hon har för händer och det som hon möter i sin vardag. Med tiden formas extremt specifika kulturer världen över och även inom dessa större kulturer går det att hitta särskilda interna beteendemönster, subkulturer, som delar upp sig mot majoritetskulturen. För mig tycks det här vara något som är fullkomligt naturligt och organiskt. Personligen är jag inte särskilt intresserad av att diskutera raser och etniciteter, men det är mig ändå uppenbart att människan inte behöver anstränga sig för att bli olika gentemot varandra. Vi skiljer oss åt, vi markerar våra skillnader och är stolta över dem, och detta inte för att vi är drivna av en destruktiv impuls utan för att det får oss att må bra. Att en värld uppdelad i ett myller av skiftande kulturella miljöer resonerar med den unika karaktär varje enskild individ präglas av tycks mig inte osannolik eller konstig alls.

Däremot är det en hållning som modernitetens ideal förfäktar. Moderniteten verkar avsky att människan är en varelse som inte går att kategorisera i ett enda gemensamt fack. Moderniteten avskyr varje tanke på ras, etnicitet, kön, varje form av barriär som inte gör varje individ utbytbar mot en annan. Enligt moderniteten så kan det bara finnas en uppsättning värderingar, ideal och levnadsvanor som går att se som goda. Om någon skulle få för sig att hävda annorlunda eller försöka leva ett liv som går utanför den järnhårda fyrkant som modernitetens kulturella ingenjörer ställt upp så är man inte längre att se som en äkta människa. En människa kan enligt denna världssyn bara vara en varelse som stämmer in på exakt den kategorisering som de själva formulerat. Alla människor är lika värda som det heter. Hur skulle det någonsin gå ihop om människor betedde sig fundamentalt olika gentemot varandra och dessutom hävdar att de trivs med dessa skillnader?  Det måste uppenbart vara en lögn.

Vänstern av idag har sväljt detta perspektiv med hull och hår. Vad jag kan förstå så är all politisk diskurs från deras håll präglat av ett intensivt hat mot skillnader. Ja, de driver detta hat utifrån en uttalad vilja att bry sig om diverse minoritetsgrupper i samhället, men de hyser ingen ambition om att få dessa grupper att blomstra på sitt eget sätt eller via sina egna förutsättningar. Nej, istället är målet att de ska erövra de fält som innehas av ”majoriteten” och på ett eller annat sätt bli exakt som dem. Skillnaderna ska utrotas, allting ska bli samma, likadant och alla alternativa kulturer ska dö. Inget i världen ska finnas utan det som har bestämts att vara det Enda, Sanna, Goda.

Jag skräms av det här. Intensivt. Min kärlek till människan och min fascination inför allt hon tar sig för har sin grund i att hon aldrig blir repetitiv. Hon lyckas alltid hitta sätt att göra sig själv unik och varje levnadsöde man möter har potential att vara en hel värld i sig själv. Människan är, i sin egen natur, ofantligt spännande. Hon behöver inga förbättringar, inga politiska projekt för att omformas till en bättre varelse. Hon duger i sanning som hon är. Modernitetens vilja att göra alla människor till samstämmiga robotar, där det inte ska gå att skilja den ena från en annan är en extremt anti- humanistisk ambition som har sin rot i ett rent hat mot allt som inte går att förstå från ens egna smala horisont.

Mänskliga samhällen behöver inte smältas samman för att kunna leva i en ömsesidig harmoni med varandra. För att bli en god och tolerant varelse är det inte nödvändigt att omfamna en kulturell kontext man inte förstår sig på eller har svårt att resonera med. Det krävs inte att vi offrar det som vi älskar och får oss att må bra för att försöka vinna ett samförstånd vi i det läget inte ens kan använda oss av på något meningsfullt sätt. Libertarianer har länge pratat om gränser som något negativt och som är viktigt att bryta ner, men jag har mer och mer kommit till insikten att alla de mängder av gränser som existerar i människans verklighetsuppfattning finns där för att vi vill ha dem, för att de gör oss gott. De gör oss till dem vi är och för oss att förstå vår egen roll gentemot de större sammanhang vi möter. En gränslös värld är en osynlig värld, i en gränslös värld försvinner också allt vi själva vill värdera högre än något annat.

Jag vill verkligen inte ha en sådan värld.