tisdag 3 oktober 2017

Ett försök att beskriva liberalrasismen

Vänsterliberala podcasten Blödande hjärtan har två avsnitt i rad attackerat bubb.la för att syssla med nazism. Första gången kom påståendet närmast i förbifarten och lät mer som ett slarvigt ordval än en medveten attack, men trots en efterföljande diskussion om vad som egentligen menades så valde podd-duon att i nästa avsnitt bara vagt backa från uttalandet för att i nästa nu göra ett utfall mot hela den paleolibertarianska och nationella sfären som rent nazistiska. Ja, man fick känslan av att alla som tillåter sig att vara snäppet mer radikala än Sverigedemokraterna förtjänar att dömas ut som nazister.

Egentligen förtjänar inte det här ett bemötande, egentligen borde man bara rycka på axlarna, konstatera att dessa två podd-personligheter valt att vara intellektuella dvärgar och gå vidare utan att någonsin ta notis om deras åsikter igen, men det kliar i mig och för att få bort klådan måste jag vrida och vända åtminstone ett varv kring det jag uppfattar att de sa.

Duon bygger sina värderingar på något de kallar universella rättigheter.  I själva podcasten utvecklar de inte vad detta innebär, men för de som känner till deras ideologiska strömning så vet man att dessa rättigheter på något sätt kan sammanfattas i den västerländska liberala demokratins värderingar och livsstil. I likhet med Johan "Pangloss" Norberg verkar duon skriva under på att vi i mycket lever i den bästa utav världar och så länge Väst kan förstärka och expandera sitt ideologiska koncept så går utveckligen i Världen åt rätt håll. Ju fler områden och folkgrupper som kopplas in i den västerländska hemisfären och den livsstil och kultur som utvecklats hos oss sen den industriella revolutionen desto bättre. Jag må riskera att vantolka dem, men universella rättigheter känns onekligen väldigt mycket som rätten att ha möjligheten att utöva just duons livsstil överallt på hela jorden, i alla avseenden. Gustav Hörngren kallar i podcasten Vita Pillret detta för den liberala rasismen, det vill säga att det finns en inneboende drivkraft i ideologin att se till att så många som möjligt - helst alla- inordnas under dess maktsfär.

All form av nationalism, och även bubb.las libertarianska strömning, blir därför ett hot. Jag kan nu inte tala för någon annan än mig själv och hur jag tolkar dessa frågor, men som jag ser det sätter sig dessa läger rakt på tvären mot liberalrasismens tendens att vilja erövra allt den ser. De hävdar rätten till självbestämmande, oavsett vilka konsekvenser eller utfall som än blir fallet. Kanske uppstår samhällen som inte alls uppfyller alla universella rättighetskriterier eller får en struktur som inte alls passar liberalrasisten perfekt i smaken. Det spelar ingen roll, för att vi ska kunna ha någonting alls av värde i ett samhälle är just vikten av självbestämmande, att ha kontroll över sina val och sitt eget öde, totalt avgörande. Om inte det existerar är vi redan ute på ett gungfly där alla andra av de universella rättigheterna ges på nåder av någon annan. De kan närsomhelst tas ifrån en eller förändras till något annat. Det är enbart om individer, lokalsamhällen, regioner och nationer har makten över sig själva som alla vackra ideal liberalerna omhuldar kan spela någon roll.

Något annat som gör mig beklämd när jag lyssnar på duons ivriga godhetssignalerande (ja, de godhetssignalerar, de lyfter tillochmed fram frasen "think of the children" som ett sidoargument för deras position) är att denna godhet inte verkar vila i någonting. I deras ideologi finns en uppenbar ambition om att göra världen bättre och att lyfta människor till en bättre levandsstandard där de får chansen att... ja göra vad? Vad ska vi ha våra bekväma, rika liv till? Duons svar verkar på riktigt vara att dricka och ha sex, att kunna leva ut sin hedonistiska impulser på ett så stimulerande sätt som det bara är möjligt. Om man nu inte skulle vara intresserad av detta, vad gör man då? Hur jag än vrider och vänder på det så kan jag inte se var min plats i deras liberala drömvärld egentligen ser ut. Jag får lov att vara del av en subkultur i deras samhälle, men om jag tillsammans med mina likar skulle få för mig att fult ut vilja leva ut mina ideal och bygga ett samhälle som formas utav detta då förpassas jag nästan genast till nazistträsket. Just denna aspekt av deras tänkande skrämmer mig eller är mig åtminstone synnerligen obehaglig.

Så kommer vi till själva nazismen, för det är ju där jag personligen är nu enligt denna duo, det står mig oerhört klart. Jag själv känner ingen rädsla för althögern. Många av människorna där är personer jag har goda skäl att respektera och att ha ett utbyte med dem har gjort mitt tankeliv väldigt mycket rikare. Det är fortfarande så att jag är libertarian och att en del av deras ideologiska ställningstaganden får min sosseradar att gå igång på högvarv, men det som förenar oss är något annat än ideologi. Det som förenar oss är att vi tror på mening. Att det finns något i livet och existensen som är större än oss själva och som det är värt att göra allt för att leva i samklang med. Hur denna mening ser ut må skilja sig från individ till individ och vilket sorts samhälle vi drömmer om att en kamp i dess riktning ska leda till kan också skilja sig sinsemellan, men jag är så oerhört glad att inte vara liberal just för att i deras läger verkar denna typ av mening och högre syfte enbart vara något man förnumstigt skrattar åt. Jag vet inte vad duon tror på när de inte poserar eller har på sig en fasad, men det jag har sett av dem säger mig bara att de saknar allting av detta. De är goda och lyfter fram alla dessa fina ideal för att de tror att de kommer tjäna på det. Att de lättare kan leva sitt tänkta drömliv om de säger dessa korrekta saker, men säg att det av någon anledning skulle börja vara kostsamt för dem? Vad händer om alla plötsligt vänder dem ryggen på grund av denna så kallade godhet? Saknar man mening så faller an till föga, man vänder kappan efter vinden, accepterar sin flugpersonlighet och glömmer allt man nyss tänkt och sagt.

Denna duo har nyss kastat nazist-begreppet på bubb.la, indirekt på mig och en rad andra människor som bara försöker leva ut den sanning som vi råkar se. Det är ett vidrigt beteende, om en sådan etikett fastnar hos människor riskerar man reella konsekvenser. Det de kanske inte inser är att åsiktskorridoren är stadd i snabb förändring och att effekten av deras förryckta påstående förblivit uddlöst, men ändå. Det de gjort nu är att bränna ut sig själva från att kunna ha en dialog med en hel högerinriktad sfär och för egen del är min enda tanke efter deras påhopp:

Tjugofem gånger hellre nazist i deras mening än någonsin rasistlberal igen. 

torsdag 31 augusti 2017

Att vara frihetsaktivist

Än en gång så har ett år passerat. Ja, jag råkar fylla år idag, men det är också årsdagen för min satsning på att bli frihetsaktivist på allvar. Jag satte upp en patreon för ändamålet ifjol och en rad fantastiska människor har sett till att stötta mig med resurser, råd och uppmuntran vilket jag är oerhört tacksam för. Jag tänkte ta lite utrymme och sammanfatta vad jag lyckats få ur mig.

Vad gäller mitt skrivande så har det baserat sig på Poesi för Ankor och den här bloggen. PfA ligger och vilar inför en framtida satsning, men totalt 63 dikter publicerades i den första vändan. Att skapa Anarki har fått ut 44 inlägg, varav nio har bevärdigats att bubblas. Också detta lilla projekt har blivit betydligt långsammare under sommaren… Varför det har blivit så framkommer nedan.

I själva bubb.la- projektet så har jag fått äran att göra ganska mycket i och med min Maltaflytt. Det säger kanske inte så mycket för ickeredaktörer, men i själva redaktionsarbetet har jag gått från strax under 200 noteringar till över 9000. Det är en hygglig utveckling, kan jag tycka.

I premium har jag sett till att vara en tämligen aktiv moderator och hjälpt till med att få vår flytt från facebook att gå så snabbt och smidigt som möjligt. Har också, som några av er kanske märkt (hrm) varit en något ivrig inkastare och det skäms jag inte över, för premium är faktiskt det bästa som hänt sen skivat smör och ni som inte är med vet ärligt talat inte vad ni missar... men även de aktiva inkastardagarna är över och det beror på en sista och mycket speciell punkt.

Frihetligt. För drygt ett år sen fick jag ta över ansvaret för denna eminenta bloggportal som vid tillfället var sorgligt bortprioriterat. Jag har under året sett till att rensa upp, leta upp frihetliga bloggar och andra projekt och byggt upp sidan så att den så långt det är möjligt täcker allting som händer inom Sveriges frihetsrörelse (har jag mot förmodan missat något som borde vara med, säg till omgående på simon@bubb.la). I princip varje dag har jag suttit och valt ut de bloggposter som är relevanta för ett frihetligt flöde och sidan har bara blivit bättre och mer spänstig ju mer aktiv och sprudlande som frihetsrörelsen har blivit. Att följa utvecklingen i sådan detalj under året har varit ett rent privilegium.

Sedan kom podden. I juni sjösattes Radio Frihetligt, en radio som ska följa det som händer på Frihetligt på samma sätt som systerpodden följer bubb.la och vi är i skrivande stund uppe i tio avsnitt. Mottagandet har varit helt fantastiskt och jag är smått överväldigad över responsen och hur kul det är att göra radion och jag hoppas innerligt att kunna fortsätta leverera under hösten. Radio Frihetligt värmer egentligen bara upp…

Det har varit ett extremt speciellt år. Än en gång, tack allihop som gett stöd, gett mig chansen och varit med och bidragit själva i denna sällsamma frihetliga rörelse. Särskilt tack till er som varit livgivare på Patreon. Notera att jag inte tänker finnas kvar där längre, utan att ett nytt sätt att framförallt stötta Frihetligt och Radio Frihetligt är under utveckling.

Till dess, om du uppskattar det jag håller på med och tycker det är värdefullt att ha frihetliga aktivistgalningar igång, ge hemskt gärna en gåva via swish på 0723271989 eller paypal: https://www.paypal.me/anates. Varenda krona skall spenderas på ett hektiskt motstånd mot statsmakter och andra hemskheter, det garanterar jag.

söndag 25 juni 2017

Sök först Guds rike...

Podcasten Vita Pillret tar i sitt senaste avsnitt upp ett ämne som gnagt i mig en lite längre tid. Nämligen kvinnofrågan och vad som egentligen är huvudorsaken till att vårt samhälle ter sig så patologiskt och destruktivt. Det är nämligen lätt att få för sig att alla dessa destruktiva tendenser beror på att samhället feminiserats och att kvinnor generellt tillåtits ta en alltför stor plats. Att den negativa utvecklingen accelererades när kvinnlig rösträtt introducerades är ganska lätt att få syn på och att maskulinitet generellt ges en undanskymd plats eller till och med aktivt motarbetas är inte heller någon större hemlighet. Kan det vara så att Kvinnan, än en gång, är orsaken till att mänskligheten drivits ut ur sin naturliga Eden-tillvaro?

Jag tror att det är ett ganska stort misstag att landa i en sådan slutsats. Jag tror inte roten till våra problem är att vi skulle leva i ett feminint, matriarkalt samhällsklimat. Vårt samhälle bågnar inte under sin egen tyngd för att vi värdesätter kvinnliga egenskaper eller något i den stilen. Det jag ser som vårt huvudproblem är något jag tagit upp tidigare på bloggen, men som jag också tror är centralt även för att förstå vår märkliga svårighet att hantera frågor som maskulinitet och femininitet. I korthet har vi förlorat anledningen till att vi existerar på denna sidan skapelsen. Moderniteten har lyckats vända upp och ner på något så centralt som syftet med vad våra liv är till för och lyckats få alltför många att tro att detta jordeliv är till för att producera lycka och välmående för oss själva och lever man inte ett lyckligt, tillfredsställande och behagligt liv så har man gjort något allvarligt fel, så är det något galet med själva tillvaron.

Det är en väldigt underlig uppfattning och något som tvivelsutan kommer skapa stress, förvirring och en allt större känsla av förbannad frustration hos individen. För det jordiska livet är inte till primärt för att vi ska njuta av det. Denna tillvaro är fylld med plågor, utmaningar, drakar och demoner och planerar man inte sin tillvaro efter den verkligheten så kommer man få så många aspekter av livet helt upp mot väggarna fel. Även sådant vad manlighet och kvinnlighet egentligen är för någonting.

Som kristen ser jag det såhär: Tanken med våra liv på jorden är att vi ska efterlikna Gud. Vi är skapta till Guds avbild och var stund vi inte agerar i samklang med Guds avbild så missbrukar vi vår position, så hamnar vi fel i existensen. Bibelns Guds främsta kännetecken är hans skaparkraft. Det första som händer i Bibelns berättelser är att Gud skapar en god värld och upprättar en mänsklighet för att göra detsamma. Vår uppgift är att skapa, producera och förvalta det vi skapat i en himmelsk rytm. I denna rytm finns det utrymme att njuta av livet och att glädja sig över att vara till, men det är inte syftet. Grunden för vår existens, det vi ständigt måste söka efter, är att hela tiden försöka skapa någonting som världsalltets Härskare kan med att välsigna som något gott. Gör vi inte det riskerar vi att hamna ändlöst vilse.

Och det är det jag tror att vårt samhälle har gjort. Vi vet inte längre varför vi är här. Vi tror att meningen med existensen är att fylla våra liv med lycka och välmående, så vi släpper allting fritt, vi gör allting jämlikt och lika i ett syfte att ge alla samma möjlighet till detta välmående och vi glömmer helt och hållet att detkan finnas en större tanke med vår stund här på jorden än att varje stund ska bo granne med extasen.

Så vi är vilse. När det kommer till könsroller, något av det mest naturliga som existerar i vår mänskliga kodning, så vet vi inte längre vad kvinnlighet vill säga, vi räds manligheten som något brutalt och otäckt och vi har ingen som helst aning om hur dessa ska samspela med varandra i en konstruktiv riktning. Gänget kring Vita pillret hemfaller lätt till enkla lösningar, en tendens hos dem är att helt enkelt vilja tvinga fram ett annat sätt att se på könsroller och hur kvinnor och män ska agera och på så sätt få fram en så kallad naturlig ordning.

Som libertarian kan jag inte acceptera tvång som lösning ens för ett förment gott syfte och jag tror inte heller en auktoritär ordning skulle kunna ändra på någonting. Det jag längtar efter är att fler ska kunna släppa sig själva och sin själviskhet för att i högre utsträckning försöka behaga Gud. Inte bara på ett plastigt, ofarligt religiöst sätt utan mer som i att man gör ett ärligt försök att transformera hela sin varelse i en riktning som Gud skulle kunna välkomna som något gott. Oavsett kostnad, oavsett pris. Då tror jag vi skulle kunna se en skillnad som gör en åverkan på djupet och som inte bara stannar vid en tillfällig krusning. Då tror jag inte det är så svårt att förstå vad sådana aspekter som manlighet och kvinnlighet egentligen vill kräva av en. Man gör det som främjar livet i så hög grad som går, och då misstänker jag att det skulle vara betydligt lättare att leva i samklang med sin könsroll än att försöka leva i en konstruktion där dessa dimensioner inte får lov att ha något spelrum eftersom de eventuellt talar om fel saker eller leder en i fel riktning när det kommer till hur ens personliga bild av Lyckan råkar se ut.

Som med allt annat handlar det om prioriteringar. Sätt dig själv främst och du kommer få tillgång till en värld som är beroende av dina begränsningar. Sätt det gudomliga i första rummet och det öppnar sig en värld som saknar allt vad begränsningar innebär...

tisdag 20 juni 2017

Tankar efter en poddpremiär

Det är lite lustigt.

Första gången jag skulle stå på någon slags scen så bröt jag ihop. Jag var förvisso inte mer än nio år, men att hålla mitt lilla föredrag inför klassen i skolan var något av det mest skrämmande jag dittills ställts inför. Jag klarade inte av det utan bröt ihop totalt. Aldrig mer var min enda känsla efteråt.

Ett tiotal år senare bestod hela min fritid av att stå på diverse olika scener. Om så via improvisationsteatern, estradpoesin eller genom kören så var det något som drog mig upp till det där skrämmande rampljuet hela tiden. Jag är fortfarande osäker på vad den där drivkraften består av för jag är understundom fortfarande lika rädd som den där nioåringen väl uppe på scengolvet...

Likadant med att göra intervjuer egentligen. Första gången jag gjorde en seriös sådan var i en skoltidningskurs och min nervositet och obotliga fumlighet gjorde mitt intervjuobjekt mer och mer irriterad för att till sist få honom att mer eller mindre skälla ut mig för min oduglighet som någon slags journalist och han hade minst en poäng i den där tiraden.  Det här gör jag aldrig igen, var min enda tanke efter den där kursen.

Ett tiotal år efter den där incidenten har premiären till ett nytt intervjuprogram släppts där jag står som programledare och om allt går väl kommer att fortsätta ett himla tag.

Lustigt var ordet.

Till saken hör att det här projektet känns som något av det mest klockrena jag någonsin blivit associerad med. Frihetsmänniskor tillhör de mest intressanta och spännande typer jag känner till och när jag funderar på vilka jag skulle vilja ha med i ett sådant här intervjuprogram kommer jag lätt upp i ett närmare trettiotal olika kandidater jag skulle vilja veta mer om. Likadant med vår så kallade rörelse. Det som händer inom frihetskretsen, i premium och den alternativa mediesfären i stort är oerhört spännande. Det vibrerar omkring oss och det känns som att det bara är att sätta på valfri inspelningsutrustning och låta några premiummänniskor prata på om vad som helst så har man något av ett kanonprogram. Om det sedan känns en aning läskigt att ställa in sig i rollen som podcast-programledare, så är det så att säga smällar man får ta..

Vi får se. Det här kan såklart fortfarande ta vägen lite vart som helst. Jag vet vad jag någonstans hoppas att Radio Frihetligt ska bli i längden, jag vet vad mina värsta farhågor bygger på, men i grunden känns det riktigt, riktigt stabilt. Ett program i taget så kommer nog bilden klarna kring vad det egentligen är för något som vi har satt igång. Framgångssaga eller ännu en grej som steg till skyarna för att sedan blygsamt sjunka ihop (hej, Fontänen...) går ju bara att sia om just nu.

Oavsett så är jag extremt stolt över att få ta hand om Frihetligt, minst lika glad över att få tillhöra bubb.la-sfären och oerhört förväntansfull inför vad framtiden innehåller.

Kom, bara kom.

fredag 16 juni 2017

Ännu ett försök att förklara Gud...

Det finns ett enkelt sätt att förklara vad jag tror på.

Tror jag.

Som jag ser det finns det ett visst antal saker som existerar i en så kallad känd domän. Sådant vi som människor har kontroll över och i någon mån äger kunskap om. Sedan finns det ett annat antal saker som existerar i en okänd sådan. De ting vi människor, såväl individuellt som kollektivt inte kan sägas ha kontroll över och som vi på sin höjd enbart har spekulativ kunskap om. Jag tror att den senare kategorin är oändligt mycket större. Hur begåvad Människan än blir, hur länge hennes släkte än får nåden att leva och hur mycket kunskap hon än ser till att förvärva så tror jag att det som är bortom, det okända, alltid kommer vara ointagligt för oss. Det kommer vara ett land, en plats, ett outsägligt hav som vi aldrig har möjligheten att till fullo inta. Denna plats, detta hav- det är Gud. Jag bryr mig inte om hur du vill beskriva honom, jag bryr mig inte om hur du vill relatera till detta koncept, förnekar du att det finns saker- sjukt många saker - som människan inte förstår så är du antingen bindgalen eller ytterligt svagbegåvad.

Det andra jag tar för givet i andliga termer är att det kända och det okända, det konkretas domäner och det som ännu inte tagit form, är i en ständig dialog. Det som är bortom drar i oss alltid. Försöker påverka oss, forma oss, locka oss närmare alternativt försöka förstöra allt vi är och har byggt upp. Vi som enkla människor, eller futtiga dammkorn i en oändlig rymd om du så vill, saknar inte värde. Vi är av någon anledning oerhört intressanta och på flera sätt i centrum för en process som... ja, eftersom denna process till största delen äger rum i det där okända havet är det inte särskilt lätt att säga så mycket om vad den egentligen innebär, men något sker därute som har med oss att göra. Förnekar man det är man inte lika korkad som vid den första punkten, men tämligen blind. Andligt okunnig, om man så vill.

Det tredje jag tror, och det är helt och hållet en kulturell preferens kombinerat med personliga upplevelser jag varken vill eller har kompetensen att rationellt destruera in i en naturalistisk förklaringsmodell, är att berättelsen om Jesus Kristus är den bästa beskrivningen av vad denna okända sfär vill oss människor och vad Kosmos Drama egentligen går ut på. Jag har inga större argument och inga särskilda bevis att peka på- men tanken på att denna oändliga sfär har ett så genuint intresse för oss att den kliver in i vårt eget utrymme för att försöka få oss att vakna upp i sådan grad att vi följer med ut är mig så vacker att jag inte kan undvika att vara som besatt av den. Jag tror att Gud i Kristus gestalt vill guida oss till att bli något bortom oss själva, att vi ska kunna bryta den döda form av makt som har sitt grepp över vår existens villkor i denna materiella värld för att istället rikta vårt blick ut mot horisonten. Mot den ändlösa plats som finns där bortom och där ingenting någonsin är omöjligt...

Som sagt. Jag har inga bevis och knappt ett enda rationellt argument. Jag tycker bara väldigt mycket om saker som är vackra.

Jag skriver den här texten dels i ett infall efter en lite halvmärklig facebook-konversation, men också som ett långsamt inneboende utfall mot min uppväxts form av tro. Den tro jag växte upp med var det inga större fel med. Att jag fick Bibelns mönster inpräntat i min ryggrad, att jag lärde mig vara konträr mot en hård och galen omvärld och att jag fick en moral som utgick från något större än Den Heliga Värdegrund är jag evigt tacksam för, men ett stort misstag har jag trots allt lyckats notera hos min uppväxts andlighet: Nämligen tendensen att så intensivt som det bara är möjligt försöka dra in Gud, det okändas härskare, tillbaka in i det som är känt och givet. Mitt intryck av den frikyrkliga andlighet jag tog del av är att de inte uppmärksammade Guds lockrop att ge sig ut i det okända utan istället försökte få Gud att godkänna, bekräfta och vidimera den värld som dessa troende redan bodde i. Hela världen, kosmos och allt som fanns i den var redan definierat, klart och färdigstämplat. Gud hade inget annat uppdrag än att se till att alla ens egna drömmar slog in och att allt man tog sig för fick sluta med en välsmakande seger. 

Det absolut sista jag tror idag är att Gud är sådan. Om något är Gud någon som slår sönder den värld vi lever i. Han bryter sig in och orskar kaos, förvirring och allmän tandagnisslan. Han vänder uppochner på allt och bränner ner det som är möjligt att förstöra.

För att sedan skapa något nytt. 


Det här är onekligen ett personligt blogginlägg, men den som följt denna blogg vet att jag försöker teckna ner en resa. Jag har gått från ett ställe till ett annat och min syn på Gud och det gudomliga är onekligen komplett annorlunda sen jag kom in i den här tankevärlden. Men jag ångrar mig inte ett endaste dugg. Jag har inte längre möjlighet att förklara och försvara Gud enligt en enhetlig, given mall. Jag är inte ens säker på att min bild av honom, min port in till hans värld bär den sanning jag just nu känner att den gör. Det spelar ändå ingen roll. Gud är nämligen så levande för mig att hela min värld vibrerar och jag närmast bokstavligen ser hur han förändrar allting i min tillvaro.

Då spelar, ärligt talat, det där med teologiska sanningar hit och dit ganska liten roll.

söndag 4 juni 2017

365 dagar

För ett år sen var jag arg, frustrerad och rädd. Jag var arg för att jag levde i en värld med stater som hade lurat mig ett helt liv, som ställde upp hinder och riktade gevär mot mig om jag skulle försöka göra något oväntat av mitt liv. Frustrerad för att de likasinnade libertarianer jag hittills hade träffat så lätt kunde ge mig huvudvärk eller en allmän känsla av energiläckage, de må känna till IAP och tänka i samma filosofiska banor som jag, men de var likafullt inte som jag. Rädd för att jag inte någonstans kunde förstå hur jag skulle omsätta dessa högflygande ideal jag lyckats hitta i någon slags praktik. Jag var ännu bara en statsanställd hösäck som inte visste någonting om någonting. Vad visste jag om frihet egentligen?

Så åkte jag till Stockholm. Jag hade bestämt mig för att 2016 skulle bli ett år då jag skulle träffa så många av ankeborgarna och premiummänniskorna jag kunde i köttrymden och på så sätt få allt det abstrakta lite närmare verkligheten. I Stockholm fanns det frihetliga människor i mängd och jag träffade alla möjliga sorters av dem. Hos de flesta fann jag en förbluffande generositet, en självklart öppen attityd mot en relativ främling som mig som jag inte riktigt mött någon annanstans. Långsamt började någonting lossna. En kväll föll allting på plats och jag förstod principen bakom det jag hade fått mig till del via libertarianismen och anarkin. (Något jag beskrivit här och här) En kedja, en spärr, hade plötsligt försvunnit.

Efter det tog det fart.

Någonting jag finner förbluffande just nu är hur fort förändringen fortgår och att det hela tiden accelererar. Uppbyggnaden till att få den slutgiltiga insikten om vad anarki innebar tog mellan två till fyra år beroende på hur man räknar, men nu kommer större och radikalare förändringar i betydligt snabbare takt än så. Jag kom in bubb.la-sfären på allvar under september i fjol, bestämde mig för att flytta till Malta i samma veva och åkte iväg för ett halvår sen, väl här har jag hittat en avgörande nyckel för att besegra en drakdjävel som terroriserat mig sen jag kom till den här jorden och när jag ser mot horisonten kan jag egentligen inte hitta några moln utan istället känner jag en längtan efter nästa våg, efter nästa vändning. Kom vad som helst. Jag är redo att möta det nu, på ett sätt jag aldrig varit förut.

Jag är inte arg. Staterna och deras uschliga perspektiv kan egentligen inte röra mig. Jag är i en dimension där deras existens bara är en irriterande detalj, ett avlägset biltutande utanför fönstret en sömnig söndagskväll. Frustrationen är försvunnen då bubb.la/premium har utvecklats till det mest fantastiska forumet i världshistorien och jag har hittat mängder av den typ av människor som om inte fungerar precis som jag så i alla fall förstår vad jag talar om och längtar efter. Rädslan? Jag vet en stund som den här knappt vad rädsla betyder. Inte heller oro eller ängslan.

Det är så oerhört, oerhört sällsamt..

Gash. Jag vet inte. Hela den här känslan beror på att jag fick syn på en bild på mig som togs för ett år sen. Jag ser inte ut så längre. Jag är inte längre den personen. Det faktumet gör mig väldigt nyfiken på vem jag kommer vara imorgon.

Framtiden kommer bli rolig, det är jag säker på. 

fredag 19 maj 2017

Berättelser om mening

Livet är fyllt av berättelser.

En himla klyscha, det inser jag, men på senare tid har den sentensen gett mig en hel del insikter. Tidigare på bloggen har jag argumenterat för vikten av att vi lever i en reell verklighet. Vi kan aldrig bevisa att så är fallet, men om så inte är, så är våra respektive upplevelser av existensen enbart vackra drömmar som illusoriskt råkar korrelera med varandra. Att prata om vad som stämmer, argumentera om Guds existens eller oroa sig över någonting överhuvudtaget är att se som komplett slöseri med tid. Dröm på istället, njut så mycket du kan om du vägrar acceptera verkligheten.

Nej, en sådan existerar oundvikligen, men det är fortsatt så att vi inte kan veta särskilt mycket om den. Vårt mänskliga perspektiv är oerhört begränsat. Vi vet mycket, men i jämförelse med universums, kosmos storlek, komplexitet och djup så skrapar vi bara på ytan av den mängd kunskap som torde finnas tillgänglig. Vi gör ändock vårt bästa. Våra hjärnor arbetar febrilt med att bygga upp en modell av verkligheten som ska fungera tillräckligt väl för att vi ska kunna agera i den. Av ett ändlöst antal datapunkter filtrerar, sorterar (samt även hittar på några egna) den fram en struktur som fungerar såpass effektivt att vi inte behöver anstränga oss särskilt mycket för att uppfatta en normalitet. När vi samtalar med andra i denna verklighetsmodell verkar det mesta stämma överens. Vi ser mönster, kan skönja logik och en slags koherens där allting verkar ha sin funktionella plats. Det är dock fortfarande en modell av verkligheten. En berättelse våra hjärnor formulerar för att vi inte ska bli såpass passiva att vi inte klarar av att leva. Vår uppfattningen av verkligheten är frankt sagt bara en saga, hur den ser ut egentligen har vi inte förmåga att föreställa oss.

Samma sak går att säga om våra personligheter. Du har troligen en ganska bestämd uppfattning om vem du är. Vilka fenomen, händelser och levnadsmönster som konstituerar hur just du fungerar, liksom de aspekter i livet som inte är en del av din personlighet. Likafullt består du av en hopplöst stor mängd aspekter och datapunkter. Det finns inte en chans att överblicka all den information som existerar i din kropp, alla intryck du tar in under en dag och allt annat som pågår i det som vi för enkelhetens skull väljer att kalla du. Även här arbetar din hjärna och ditt sociala sammanhang febrilt för att filtrera, sortera och skapa fram någonting som vi kan sammanfatta som din personliga identitet. Vem du egentligen är går inte att säga eftersom mängden information om dig som finns i den där Verkligheten vi ändå inte har koll på vad det är för något närmar sig det oändliga. Vi berättar en historia om Dig, en saga. Hurvida den är sann i ett större perspektiv spelar ingen större roll. Om berättelsen hjälper dig att förstå hur du ska agera i den här världen och ditt sociala sammanhang att hantera dig utan att behandla dig alltför illa är det gott nog.

Så kommer vi till Gud och det gudomliga. Ibland förkastas Gud med argumentet att allt om honom ändå är påhittat av människor. Människan uppfann Gud säger man och skrattar förnumstigt.

Jaha? Vad spelar det egentligen för roll om så råkar vara fallet?

Även på här planet är det så att vi närmar oss någonting som vi inte klarar av att hantera. Finns det immatriella ting i vår existensuppfattning? Antagligen. Vi kan prata om saker som Sanning, Kärlek, Skönhet och ett antal andra abstrakta dygder och lastfulla beteenden. Hur ska vi hantera dessa ting egentligen? Kanske, möjligen, genom att berätta historier. Människan möter någonting för henne okänt och svårbegripligt i sin upplevelse av existensen och för att hantera detta börjar hon att berätta fantastiska historier. Berättelser om gudomar, himlar och allt möjligt som får plats i dessa rymder. Dessa berättelser, sagor, bygger inte på luft utan dess stoft är hämtat från allt det hon möter i verkligheten, men som inte går att konstruera på ett vis som ger resonans varken i den enkla verkligheten eller på det mellanmänskliga planet. Människan möter något som för henne är övernaturligt och för att kunna hantera dessa ting och agera i deras upplevda sfär så filtrerar, sorterar och skapar hon fram det vi skulle kunna kalla för den andliga dimensionen.

Det andliga är därför inte hittepå. Allting som existerar i den andliga sfären har sin bas i vår upplevelse av vad existensen innebär, men vi kan som människor inte se exakt hur komplex och fantastisk Verkligheten är och vi skapar därmed historier, berättelser, sagor som kanske inte har hela sanningen i sig själva, men som ändå är tillräckligt baserade i något verkligt existerande för att kunna vara funktionella.

Den fråga jag kan ställa till de som helt negligerar religion, Gud och det andliga är varför man accepterar sagorna om en fysisk verklighet, sagorna om sin personlighet, men helt förkastar de som som handlar om vad som gör det mänskliga livet värt att leva. Andlighet handlar så som jag ser det om att utforska mening och vad detta begrepp egentligen har att säga oss i våra försök att forma en vardag. För mig är det något som måste vara det mest essentiella av allt, hur sagolik denna aspekt av livet än sedan måste vara. Det är denna aspekt av livet som får mig engagerad, som får mig att orka ta mig över fysiska hinder eller ger mig styrkan att besegra min stundom tunga, ömklig självbild. Vetskapen om att det andliga finns där, om så bara i formen av sagor, och den karta över min verklighet som denna dimenson skänker mig sätter mig i rörelse, aktiverar mig på ett sådant sätt att jag i slutändan kan se mig själv förflytta berg, och gör det tillochmed till en inte särskilt svår sysselsättning...

Jag kan inte för mitt liv förstå varför en sådan dimension skulle vara något man inte vill ha i sitt liv.