tisdag 11 april 2017

Hemmavid

Det är långt ifrån halvtid än, men jag är i Sverige över påsk och det känns som ett fint tillfälle att summera lite om vad jag egentligen håller på med, både projektmässigt och på andra plan. Bare with me, eller ignorera det, det är helt okej.

Malta är ett sjulhelsikens svindlande äventyr. Det är mycket jobb, och ibland kan det kännas som om jag inte får utrymme att slappna av riktigt eftersom nästan allting jag ställs inför är en utmaning jag inte mött tidigare. Jag är dock inte på "rymdön" i någon slags semester utan för att om möjligt hitta och bygga upp en ny sida hos mig själv. En ny identitet om man så vill.

Och det tycker jag att jag lyckas med. Jag gör saker som jag aldrig hade gjort i Göteborg, och även när det jag föresatt mig är tufft och närmast alltför tungt för mig så fortsätter jag att göra dem. Kvar i Sverige hade jag tagit alla anledningar jag hittat för att "skrota dagar" och på andra sätt undvika att göra det jag borde. Inte så på Malta. Det finns färre kedjor där, färre demoner och de som finns är så annorlunda från de jag är vana vid att det närmast kan kännas roligt att ta en dans med dem. Vill egentligen inte säga för mycket om hur det går. Det är nära fyra månader kvar till nästa checkpoint (som råkar vara Coraxconf, missa för guds skull inte) och så mycket av konstigheter kan fortfarande hända under den tiden, men för mig är det sällsamt att så genuint se framåt med mer av tillförsikt och längtan snarare än med ångestrik ängslan. Det finns en plan om vem och var jag vill vara när hösten kommer och jag upplever att jag har verktygen, viljan och förmågan att lyckas ta mig dit.

Vad gäller det kreativa så är det lite dubbelt. Att ha ett kneg på heltid tar en del stryk på det området av livet. Energin räcker inte riktigt till och den tid jag har över går lättare att lägga på enklare bubb.la fix i olika varianter. Det finns en tid för allt så det är inte hela världen att under en period mer behöva nöta värdsliga ting och låta poesin och mina märkliga anarki-funderingar stiga åt sidan en stund. Som alltid så kommer det tillbaka.

Jag är ändå väldigt glad för hur projekten hittills gått. Frihetsdikts- projektet som startades igång med För jag ger aldrig efter ser jag nu som avslutat och de dikter jag nu publicerar undersöker egentligen andra teman - men eftersom jag fortsatt är anka så ser jag det fortfarande som ankpoesi. Så det så.

Hursom. Frihetsdikterna håller på och sammanfattas i ett manus och för de som valt att vara mina livgivare på Patreon så kommer det strax att skickas ut så snart det knåpats ihop till ett läsbart format. Om ni uppskattar det jag håller på med, oavsett om det är för bubb.la, frihetligt.se eller mina egna projekt, så haka hemskt gärna på och hjälp till med valfri summa. All form av respons och hjälp uppskattas enormt och ju mer oberoende jag kan bli från diverse kneg desto snabbare kommer det här kunna ta riktigt fart. Ska också säga att även sånt som konstruktiv kritik, allmänna tips, önskningar om teman eller frihetliga arbetsuppgifter på det ena eller andra sättet är väldigt välkommet. Ser det här som de första stegen på en väldigt lång resa och det kommer bli väldigt kul att se var det tar vägen och jag kan bara hoppas att den får lov att vara så länge som det bara är möjligt.

P.S Måste avsluta så som det är brukligt för mig genom att rekommendera ett medlemskap i bubb.la/premium. Det var genom premium som min egen resa började och om man på ett sätt eller annat saknar frihetlig inspiration och kämpaglöd så är det världens bästa plats att kickstarta sitt frihetliga liv. True story.

måndag 10 april 2017

Sjunde april

Jag vill inte riktigt skriva det här. Under helgen har jag bara kunnat vara tyst och allt mer klentroget följt folks reaktioner och mer eller mindre spontana reflektioner. Jag har inte velat säga någonting för alla mina tankar hade varit rena klyschor, det sägs redan i mängder, alternativt skulle vara ostrukturerade spyor mot visst som sägs som bara går att klassas som rena idiotier. Dock. Även jag måste bli människa igen och det här äter oundvikligen sig in i en likt få andra händelser.

Personligen är jag bara arg. Efter att ha vinnlagt mig om att mina vänner och bekanta inte var drabbade så har jag bara känt ilska, rentutav hat. Det pratas om att vi inte ska vara rädda, att vi ska fortsätta som vanligt. Att vi ska "knulla, knarka och dansa" så som vi alltid gjort. Allting för att de inte ska vinna.

Fan heller.

Fortsätta som vanligt, att leva ett liv med förvissad glädje och trygghet gör man först efter att man försäkrat sig om att man har gjort allt man kan för att skydda sin livsstil och det man håller kärt. Det går inte att skydda sig mot det omöjliga. Livet är skört och även om inte ondskans lakejer är aktiva så är existensens tillräckligt hotfull för att allting ska kunna slås i spillror när som helst. Ja, det är sant, men det är ingen giltig ursäkt för att låta bli att försvara sig och sitt på de sätt man kan. Innan man gjort det ska man inte skratta, dansa och njuta av livets jävla goda. Det finns ett jobb att göra först.

Det gör mig ursinnig att så få pratar om detta. Att inte allt fokus läggs på detta område istället för att kärleksbomba poliser och öppna stockholmare och allt vad det är. Så länge vi lever i ett samhälle och har ett system som aktivt hindrar oss från att ta de åtgärder var och en upplever att de behöver vidta för att höja sin säkerhet så är vi bara fåniga hycklare som utan att blinka vill tillåta sådant här hända igen och igen och igen.

Det är här det börjar bli klyschigt för mig, för ingenting väsentligt förändras av att allmänheten tillåts bära vapen i det offentliga eller säkra upp "gated communities" och allt det vara må - vi har fortfarande fienden mitt ibland oss, vi har fortfarande en överhet som vill montera ned allt som vår civilisation bygger på och det kommer inte längre kunna ändras inom rimlig tid - men själv hade jag inte varit lika känslomässigt instabil efter något sådant här om reaktionerna jag såg åtminstone hade handlat om att söka upp rätt principer, rätt väg framåt även om den är svår att gå på och vi kanske inte kommer klara av att ta oss ända fram.

Vi har inte ett öppet, fritt, samhälle. I mina ögon är vi inte ens i närheten av det. Vi har ett kidnappat samhälle vars fundament är satt i rejäl gungning och de flesta av oss har inte ens förmågan att se det. De flesta av svenskarna känner bara en chock över att deras liberala drömsamhälle inte har en förmåga att ge dem allt de drömmer om utan den minsta av motprestationer från deras sida. Det gör mig ursinnig, förbannad, förtvivlad, nästan gnisslande av hat. Ni har förstört mitt Sverige, ni har tvingat mig i exil och ni har inte ens förmåga att inse vad ni har gjort. Ert debila godhetsknarkande dödade en 11- åring i fredags och hon lär inte vara den sista som drabbas av det här.

Jag vill aldrig någonsin förlåta er, era förbannade kretiner.

P.S Vill rikta ett tack till människorna i bubb.la premium, hade jag inte kunnat ta del av era tankar och reflektioner så hade jag mått oerhört mycket sämre en helg som denna. Oerhört tacksam att ni finns.

måndag 20 mars 2017

Politisk korrekthet och klickraketer

Ojsan. 

Jag slängde iväg en avhyvling till mina gamla förebilder Filip och Fredrik angående det oerhört pinsamma grälet om Paolo Robertos sexskämt. Jag gjorde det mest för att få det ur världen och så att i alla fall någon fick påpekat offentligt hur märkligt det är att höra en sådan puritan attityd komma just ifrån dem, mycket större var inte min tanke med texten. Något hände dock och ett, tu, tre så var texten en av Frihetligts största klickraketer någonsin.

Först blev jag förvånad, men sen insåg jag att det starka gensvaret på texten i mycket beror på den tröttnad som finns därute i stugorna på just den här överlägsna attityden som kommer från alla typer av eliter. Folk har blivit less på deras apspel och världsfrånvända beteenden. När Filip hävdar att en fräckis på instagram i förlängningen leder till våldtäkt så är det uppenbart från alla att han på ett plan bara spelar teater. Ingen tror egentligen på det där och särskilt inte en veritabel snuskhummer som Filip. Det är godhetssignalering, en PK-markering och allting annat än något som ens är i närheten av att kunna kallas för ett genuint beteende.

PK och politisk korrekthet ja.

Den kritik jag kunde snappa upp i flödet byggde just på användandet av den termen. Någon kommentar ifrågasatte varför ett sådant ”brunt” ord användes av förment frihetliga personer och om vi begrep vad ordet egentligen kan tänkas stå för. Jag har själv faktiskt länge varit brydd över ordet. När jag först stötte på det så fanns det för mig en verkligt god aura över det. Det var ett begrepp som ville inkapsla en godhetssträvan i ens politiska åsikter, en vilja att gå en extra mil för sin nästa, ja att se sin nästa även på de platser där andra inte ser någonting alls. Att det sedan omvandlades till ett skällsord berodde på att ”rasister” och andra onda krafter ville förlöjliga denna hedervärda strävan när de själva inte ville ta sig an den.

Det är dock inte riktigt så. Politisk korrekthet och den svenska åsiktskorridoren bygger inte på några statiska, verkliga åsikter. Det är inte en given moral transformerad till en politisk ideologi. I så fall hade det gått att ta en diskussion med de människor som företräder hållningen, de hade kunnat hänvisa till böcker, tänkare eller en större tanketradition och vi hade kunnat diskutera dessa istället för ett diffust PK-begrepp.

Istället är politisk korrekthet en attityd, ett distinkt beteende som bygger på att ständigt ta hänsyn till vad andra tycker och tänker och hur de skulle se på en om man gör på det ena eller andra sättet. Att vara PK är att inte lita på sina egna värderingar, sin egen moral och värdet på sina egna åsikter i en sådan grad att allt man gör måste genomlysas och godkännas av andra innan det blir acceptabelt, även för en själv. Att vara PK är för de flesta människor att bli en ideologiserad hycklare. Man bottnar egentligen inte i det man försöker stå för öppet, men man känner sig tvungen eftersom det är viktigare att bli accepterad och omtyckt än att vara ärlig mot sig själv och det man egentligen vill stå för.

Det är därför det gör mig så väldigt glad att reaktionen blir så stark när någon pekar ut hur naken PK-eliten egentligen är. Alla ser tämligen enkelt  hur tunn deras moraliska fernissa är, men när det samtidigt är så vackert och viktigt att vara god på så är det lättare för de flesta att hålla tyst. Det är enklare att låta kändisarna lulla runt i sin godhetsbubbla ett tag till, de är ändå så pass berusade av sin egen viktighet att de inte skulle klara av att lyssna på kritiska röster.

Utanför bubblan så fortsätter verkligheten att fungera som den alltid gjort. Verkligheten kan inte vara PK eftersom hyckleri bestraffas stenhårt när det påträffas. Vill du vara god, vilket såklart är hedervärt, så är det viktigare att du ser till att agera som en god person än att du filar på ditt offentliga tyckande. Det är viktigare att du fokuserar på din egen person och vad du kan göra i din reella närhet än att basunera ut åsikter till halva världen, särskilt om de tvunget ska vara riktade mot hur någon annan lever sitt liv. Godhet, och alla andra ideal, är till för att förkroppsligas och dag för dag manifesteras av att man lever ut dem. Att ha dem som åsikter, särskilt när de är för svåra för en själv att leva ut, är enbart korkat och det är enbart människor indränkta i politisk korrekthet som skulle klara av att komma på tanken att göra på det viset.

Sådana människor som Filip och Fredrik, tydligen. 


fredag 17 februari 2017

Attack från Minkeby

Jag är lite fnittrig.

Bloggen har nämligen fått sig en rejäl salva från bloggen Arkitrav. Bloggens författare verkar ha ett rejält horn i sidan till Misesinstitutet och det må vara hänt, men det är en smula komiskt att avskyn mot sidan är såpass intensivt att han inte riktigt verkar ta in vilken sorts text han läser. En dialog om normalitet är ingen vanlig mises- artikel. Den publicerades här först och återpublicerades hos institutet enbart för att en av deras medarbetare uppskattade texten lite extra. Hos mig har posten taggen fiktion och är i grunden en ren skrivövning för att beskriva en specifik känsla som går att ha som nybliven libertarian. Argumentationen är inte menad att vara strikt rationell eller klartänkt utan känslobaserad och patosdriven, att dissikera den likt Arkitrav fått för sig är väl uppenbarligen fullt möjligt, men gör knappast texten någon vidare rättvisa.

Arkitrav visar genom hela sin argumentation att han inte har förstått vad det är han läser. Han påstår tillexempel att texten inte är en dialog utan en monolog. För all del, artikeln består av två repliker, varav den senare är betydligt längre än den första, dessutom är den största delen av konversationen inte utskriven, men det ändrar fortfarande inte textens karaktär. Det är en dialog, där en nybliven libertarian blir ställd mot väggen av en ignorant etatist och så att säga flippar ur. I det läget är det inte värt att vara "intellektuellt hederlig". Att diskutera med någon du inte delar fundamentala värden med är slöseri med tid. Du måste först få din motpart att förstå hur du ser världen och varför dina ideal ser ut som de gör. Jester vill säga att hans position är normal, om så han är den enda i kosmos som tycker och känner just som han gör. Textens tema är att normalitet inte handlar om majoritetstänk utan om riktighet. Om Sanning, om du så vill.

Om sosserier är normalt så vill jag inte vara normal. 


Komiskt nog visar Arkitrav sedan att han gott kan ta etatistens roll i dialogen när han påstår att Sverige skulle vara det fjärde minst korrupta landet i världen. Schack matt, ankor. Med någon som är så blind över hur Sveriges politiska och samhälleliga klimat är funtat så kan man inte ha en vettig diskussion. Arkitrav och jag lever inte i samma värld. Där han ser en prydlig byråkrati som följer sitt reglemente efter bästa förmåga ser jag en instutionaliserad korruption som kan vara långt värre än en öppen dito eftersom folk skattar den som något bra och samhällsbärande.

Utan sosserier, hur skulle vi klara av att vara svenska? 


Texten är inte tänkt att argumentera om statsskick hit eller statsskick dit. Jag vet att det är en skillnad mellan Sovjet och Sverige, att det finns fundamentala skillnader mellan monarkier och demokratier, eller vad du vill. Det är fullkomligt irrelevant eftersom alla stater bygger på att de bryter mot NAP. Texten vill mena att så fort du är okej med att systematiskt bryta mot NAP så har du ställt dig i samma position som massmördare och krigsherrar. Alla etatistiska handlingar befinner sig på samma sluttande plan och ja, det är en tillspetsad poäng, men om det är möjligt att ställa sig utanför det sluttande planet, varför ska man då inte göra det?

Jag menar inte på samhällsnivå, jag är fullt medveten om att mänskliga samhällen alltid kommer släpa med sig en statsstruktur i en eller annan form, men om vi som individer kan ta avstånd från våldet, tvånget och stölderna- är inte det att föredra och något att försöka uppmuntra? Vad är det som gör Arkitrav så hätsk och föraktfull mot Jesters om möjligt naiva, men genuint ärliga intention om att vilja bygga ett samhälle på annat än våld?

Ja, vad är det som gör etatismen så vacker, Arkitrav? Jag struntar i dina förnuftsargument, som du säkert har i mycken mängd, det jag vill att du ska berätta för mig är varför du älskar staten, såsom Jester älskar frihet och tanken på att leva i en värld utan statliga aggressioner på hans liv och egendom. 


Låt höra.

måndag 19 december 2016

Bortom politiken

Det är möjligt att prata om libertarianism utan att behöva snärja in sig i de politiska termerna och dess fält av nollsummespel, stater och vämjeliga regleringar. Att prata om libertarianism på den nivån skapar bara fiender. Folk ser all form av politisk förändring som ett hot och går på defensiven, med den undermedvetna vetskapen om att politik alltid är ett krig och att den som vill se en förändring oftast gör det med egen vinning i blicken. I ett politiskt perspektiv så är libertarianismen oerhört farlig och måste motarbetas på alla tänkbara sätt. Ingen, förutom de som redan gett upp om politiken, kommer vara beredda att lyssna på dig om du försöker skrika mot den tegelvägg som är ett politiskt samtal av idag.

Som jag ser det så är libertarianismen, och självfallet anarkin, inriktad på en enda sak: Självägande, och att se och förstå konsekvenserna som kommer av att ta det begreppet på allvar. Egentligen så behöver libertarianismen inte relatera till stater, skatter och allt vad det är eftersom effekterna av att söka äga sig själv uppstår i så många andra sammanhang än mot enbart en abstrakt auktoritär entitet, så som staten. På ett sätt är hela livet inriktad på denna fråga: Vi är placerade i existensen utom vår vilja och vi är på väg mot en destination vi aldrig med säkerhet kan veta särskilt mycket om. I den situationen har vi ett val- vi kan antingen se oss själva som ett offer för omständigheterna och skylla alla våra misstag och olyckor på livets obegriplighet, Guds sadistiska tendenser eller vad som helst annat. Eller så kan vi välja att försöka göra anspråk på, ta makten över det som är vårt liv.

Att oavsett hur ens liv ser ut och vilka förutsättningar vi börjar med, oavsett vilka talenter vi har till hands, så har vi som individer möjligheten att göra vad vi vill med det som getts till oss. Och det är så lätt att välja att kapsla in sig själv i systemet. Oavsett om det handlar om en tro på en rigorös och maktfullkomlig andlighet, en stat som svällt över alla rimliga breddar eller ett socialt normsystem som tagit på sig att styra över alla relevanta beslut så är det oerhört enkelt att som individ ge upp sin autonomi och låta systemet ta över. Om man bara gör som alla andra har sagt åt en att agera så finns det ingen som kan anklaga en för ens handlingar. När saker går åt skogen så är det systemets fel, aldrig mitt eget.

Som kristen är det min övertygelse att det var det här synsättet Jesus kom för att slå sönder. Efter honom så är det inte längre möjligt att tro att präster, kungar, lagböcker eller någon annan skulle kunna rädda en så länge man bara ger upp sitt eget ansvar över det liv som man fått. Det Kristus skapar är möjligheten till en personlig relation mellan individen och det gudomliga, en relation som jag tänker inte främst ska tolkas på ett interagerande plan utan snarare rent kontraktsmässigt. Nu är det inte längre de olika systemen som har det främsta ansvaret att uppbringa en balans mellan det mänskliga och det gudomliga utan individen själv. Det är hon som blir älskad och får Kärleken som gåva och det är också hon som får uppdraget att ge det vidare. Inte kejsarna, kungarna, eller något prästerskap utan varje individ med förmågan att höra vad budskapet egentligen säger. Varje person som inte nöjer sig med att följa strömmen, systemets mönster och att anpassa sig efter minsta motståndets lag har fått uppgiften att själv förstå vem Gud är, vad denne Gud vill med ens liv och sedan att efter bästa förmåga leva ut den visionen.

Inget säger att en sådan livsinställning kommer vara särskilt enkel och vi behöver våra system för att förstå vår verklighet och för att kunna orientera oss i den, men för den som ser sig som kristen- och även libertarian- så tror jag det är en absolut nödvändighet att hitta nyckeln till sitt självägandeskap. Det går inte att älska sin nästa utan att först älska sig själv, det går inte att ge utan att först känna till sina tillgångar och dess sanna värde. Det är inte heller möjligt att följa sin mästare om man inte först har lärt sig att gå. Så länge man är uppbunden till vad diverse system och mänskliga auktoriteter dikterar att livet och ens mänsklighet handlar om så tror jag det är svårt att förstå vad kärlek, och särskilt Guds version, egentligen går ut på. Om man lever sitt liv utifrån plikter och krav så är det inte möjligt att fullt ut acceptera och ge vidare de gåvor som Gud har berett för en. Tvärtom är det så lätt att de istället blir till förbannelser och bördor. Så som jag har fått uppleva det är det först när man fullt ut erövrat rätten till sitt liv som det är möjligt att lika fullt ut, medvetet och med öppna klara ögon, ge det vidare till någon annan.

Likadant med kärlek och godhet. Att lyckas följa moraliska regelkoder är inte godhet, att fullgöra sina plikter på kommando är inte kärlek. Dessa begrepp vinner man när möjligheten att göra annat finns, men att man i den friheten ändå väljer att göra det som i sanning är gott och kärleksfullt. Utan friheten, ingen kärlek. Utan kärleken, ingen större mening med att vara människa.

Poängen med denna kanske något oklara utläggning är att människans behov av frihet och mänskliga relationers beroende av frihet är så grundläggande att den politiska dimensionen närmast fördunklar förståelsen av idealen snarare än att den får någonting att klarna. Den vida betydelsen av att äga sig själv och att vara satt i rörelse hittar man inte i politiska diskussioner.

För att komma dit så tror jag snarare att ett samtal om Gud gör att man kommer betydligt närmare...

tisdag 6 december 2016

Recension: Hair the musical (Göteborgsoperan)

Jag får säga med en gång att min upplevelse av Göteborgsoperans uppsättning av Hair hade varit en aning annorlunda, för att uttrycka det milt, om jag hade haft en bättre förförståelse om vad musikalen i fråga egentligen var för någonting. Jag visste att handlingen skulle cirkulera kring 60-talets hippiekultur med allt vad det innebär, men jag hade fått för mig att, tja, att det skulle vara en vanlig musikal, kort sagt.

Inte riktigt så. När publiken kommer in i salongen så möts vi av ensemblen. Eller ja, först tror man att stället har invaderats av odrägliga tonårsslynglar. Överallt så springer märkligt uppklädda ynglingar runt och beter sig på ett lätt uppviglande sätt. De väsnas, dansar mellan och på stolsraderna, gör allt de kan för att bete sig så fel som möjligt om man ser till hur det vanligen ser ut innan en föreställning på en opera. Naturligtvis helt medvetet. Hela föreställningen visar sig vara ett utforskande av och en hyllning till gränslösheten och vad som händer när givna förväntningar kommer på skam. För undertecknad kan sägas att känslan av att ha blivit lurad på ett städat, professionellt uppträdande av den ensemble som ska underhålla en för kvällen är ett distinkt obehag. Inte så att jag är särskilt ovan vid experimentella uppträdanden och teaterformer, men dissonansen att ovetandes råka ut för det på Göteborgsoperan var tämligen chockerande obehaglig.

Känslan avtar inte efter föreställningen börjat på riktigt. I en rasande takt presenterar sig den ”stam” av övervintrande hippies som musikalen skildrar. Inte för att man som publik förstår särskilt mycket, lokalens akustik är inte anpassat för progressiv, psykadelisk rock och stundtals är ljudet plågsamt öronbedövande och nästan alltid hart när omöjligt att få fram några nyanser ur. Så mycket går att förstå att just gränslöshet i allmänhet är något som dessa originella individer är oerhört fascinerande av och nästan varje låt försöker framhäva brytandet av diverse tabun och extrema livsstilar och val som något positivt. Toppen nås vid låten Sodomy där en improviserad nattvard utspelar sig ackompanjerat av hyllandet av diverse sexställningar. (Som tillrådande teologchef i anksfären kan bekräftas att jag var ruskigt nära att spela kränkkortet och rusa ut ur lokalen, men jag lyckades besinna mig.)

Någonstans mot slutet av första akt så börjar man förstå att Hair inte är en skildring av någon hippiekultur, det är ett försök att förkroppsliga hippiekulturens essens. Utan någon direkt handling så ska publiken dras in i de värderingar, visioner och levnadssätt som denna kultur önskar lyfta fram. Det finns egentligen inget narrativ. Visst, en möjlig huvudkaraktär finns i Manchestergrabben Claude och ett uns av handling framgår i hans ångest inför att ta ställning till den draft till Vietnamkriget han kallats till, men det är inget publiken hinner märka av i det rasande tempo av exploderande karaktärer som rusar än hit och än dit i utforskandet av sin älskade gränslöshet.

Jag hakar upp mig på det där ordet, det är sant, men det är också i det jag tror nyckeln till min oförståelse till musikalen – och kanske hela moderniteten – går att finna. På ett sätt är det helt förståeligt att en ungdomskultur som formas i ett slutet, fyrkantigt och tämligen obegripligt samhälle vill bryta sig fri på alla sätt som går, men bara för att instinkten är förståelig gör inte att den blir till en korrekt livsstil. Det beteende som hippestammen uppvisar på scen verkar inte särskilt lyckligt. Ja, de är fria i den mån att de kan göra allt som deras impulser säger till dem. Ja, de är fria i den mån att de kan blanda en sprillans ny cocktail av alla element de uppskattar i världen, men de är samtidigt fångna i ett tillstånd där de aldrig lyckas bli definierade av någonting. För någon som kommer utifrån så tycks stammen i fråga bara vara en osammanhängande hög av färger, skrän och märkliga impulshandlingar. ”Karaktärerna” som ibland försöker uttrycka sin existens går knappt att märka av i den kakofoni man betraktar. Gränslösheten har sitt pris, det som försöker vara allting upptäcker till slut att det tvingas landa i att istället vara ingenting. Om inga konturer, gränser eller tabun tillåts att existera så finns det heller inget att fästa blicken på. Det enda som blir kvar är en egofixerad soppa.

Det ska sägas att i andra akt så styrs intrycken upp, handlingen med Claude i centrum blir mer accentuerad och även musikstyckena är bättre och mer anpassade till lokalens karaktär. Känslan av ren och rå upprördhet lämnar en och mot finalstycket The Flesh Failures (Let The Sunshine In) så är det inte svårt, heller för en sådan knök som mig, att uppskatta ensemblens ansträngningar och uppenbara skicklighet. Det är ingen dålig musikal som sådant, bara oerhört malplacerad och till synes omedveten om vilka märkliga ideal den försöker förkroppsliga.

I pausen fick jag en pikande fråga från mitt sällskap om det är såhär jag tänker mig att Anarki ska se ut och med vild förfäran så ville jag förneka detta. Jag tror som sagt att viljan och längtan efter denna typ av gränslöshet kommer av ett upplevt förtryck från stater eller andra typer av auktoriteter, men det kan inte vara så att de blir målet med varför vi nu existerar. Om vi inte själva bottnar i vår egen identitet och förstår oss på vår egen vilja till att leva så blir det mindre viktigt hur vår existens sedan råkar ta sig form. Om vi själva inte valt eller får lov att styra över våra liv så blir resultatet också sekundärt. Ett egofixerat sökande efter de största njutningarna och maffigaste upplevelserna blir en tämligen logisk utväg. Vad ska man annars göra?

Jag tror dock Anarkin uppmanar till ett annat tankesätt. Där staten, samhället, eller vilken auktoritet en enskild individ nu upplever som mest betryckande, sviker med att ge en tydlig och attraktiv ram för ens existens så är det upp till en själv att på egen hand forma dessa gränser och mål. Anarkin vill inte göra allting likadant och likvärdigt utan istället ge utrymme för olika, separata, typer av visioner om hur ett mänskligt liv och samhälle kan tänkas se ut. Ett av musikalens stora teman är att vi i kärlekens namn ska kunna se att alla människor på jorden är ett och samma och det är bara genom att sudda ut våra skillnader som vi har möjlighet att nå fred och samförstånd. Jag vill mena att det är fel. Det är snarare genom att bekräfta våra skillnader, att vi inte är av samma slag som vi har möjlighet att kunna visa respekt och göra oss värdefulla för varandra. Genom olikheterna, skillnaderna och de myriader av gränser som skapats via våra distinkta handlingar så har vi en mänsklighet. Att riva ner dessa, om än för ack så vackra och ömmande skäl, är att göra oss en otjänst.

Hair vill visa på att en färggrann, spännande värld väntar oss bortom gränserna. Jag såg mest ett sammelsurium av förvirrade själar som sökte en mening i ruinerna från den värld de lyckats bryta ner. Då väljer jag helst en annan väg till friheten än den råa gränslösheten. 

torsdag 1 december 2016

Två år

Två år som libertarian. Jag vet inte exakt vad jag ska säga om det. Vad du vill höra. Många gånger känns det som om jag skjuter mig bort från allting jag en gång kom ifrån och den bilden kommer väl alltid i någon mån vara syftandes på dig och oss. Jag sa en gång att mitt mål tills nästa gång vi ses är att du inte ska klara av att känna igen ett endaste ting hos mig och hur det än har gått till så tror jag att jag har lyckats med just den biten. Jag lyckades ta mig in i det där svarta pusslet och för varje dag nu så känns det som att resan går snabbare och snabbare. Ibland upplever jag mig inte ha kontroll. Jag tittar ut och ser hur landskapet har förändrats fullständigt och för att kunna orientera mig måste jag sortera om alla bitar jag lyckats samla på mig för att kunna förstå vad det är jag egentligen ser. Andra stunder så är det någonting av vikt och betydelse som återvänder till mig i en helt ny skepnad och jag måste än en gång göra en omsortering för att förstå var jag egentligen är någonstans. Vart jag egentligen tar vägen. Vad det är som händer.

Kanske det inte spelar någon större roll. Jag minns ännu vad priset var för att kunna ta mig in i den här världen. Att förneka allt jag visste om mig själv och de strukturer jag hittills kände till för att om möjligt kunna se någonting nytt och ha en chans till att bli någonting anat än den arma figur jag var i din tid, din värld. Jag vore en dåre om jag trodde att det skulle bli enkelt och en i alla stunder angenäm process. Många gånger känner jag av fantomsmärterna. Cyphers reaktion i bakhuvudet och som vill få mig att backa, ta tillbaka, eller åtminstone glömma allting om att det skulle finnas en väg framåt. ”Det här är allt det blev” vill han säga, ”en svart korridor av ömsom förvirring och ömsom utanförskap. Världen och livet pågår där utanför och du har valt att befinna dig härinne. I ett rymdskepp på väg mot till synes ingenting, fast i ett evigt krig mot påhittade drakar och demoner och det enda du har till sällskap är en dunk med fettavlagringsmedel. Snyggt jobbat.”

Cypher glömmer någonting. Det är inte bara att jag hittade Radio Mises och klev ombord på Kapten Klaus och Amiral Hans skepp ut mot nya tankevidder som det är tvåårsjubileum för i dagarna. Det är också två år sen sedan jag sist besökte Nollpunkten och det är någonting som betyder mer än väldigt mycket annat. Ja, jag vet. Jag har knappast varit en muntergök i tiderna efteråt och du har själv åtminstone ett kvitto på att min vrede, frustration och panikartade maktlöshet tagit mig ner i mörkare trakter ett antal gånger sedan dess, men jag har inte fallit igenom. Jag har inte avsagt mig rätten, plikten, uppgiften att leva en enda gång sedan jag började tänka i libertarianska mönster. Där tidigare tankekonstruktioner, ideologier och rena, vilda fantasier inte klarat av att bära mig när dörrarna slängts i ansiktet på mig och ljuset dragits undan så finns det en punkt i den rena anarkin som alltid går att ta spjärn ifrån, oavsett var jag är någonstans.

Jag äger mig själv. Jag lär ha pratat om det förut här på bloggen, men det är fortfarande den absolut viktigaste sanning jag någonsin hittat i här i världen. Jag äger mig själv. Allting som hänt mig, allting som jag mött och som byggts in i mig frivilligt eller mot min vilja, onda ting såsom goda är utan undantag mina egna. Jag behöver inte tro att det finns någon obändig kraft därute som håller allting i sten och mitt öde fastlåst i någon omöjlig position. Jag behöver inte göra mig till ett maktlöst offer inför allting som finns därute. Visst, jag har fortfarande valet att se mig som liten och chanslös i kontrast mot den Stora, Stygga, Galna Världen där utanför, men jag har lika mycket valet att möta det som en del av mig själv. Om jag själv bestämmer vad som är en vinst, vad som är att ta sig framåt, vad som är att växa så finns det inga motståndare som kan besegra mig. En gång för alla, kära du, så har jag tagit av mig dina mallar, dina gränser och fyrkanter för att gå ut i vad som än blir mitt eget liv. Ja, det är ett liv klätt i svart. Ja, det är i nuet gränslöst och skrämmande likt en tomhet där allt möjligt kan befinna sig, också sådant jag inte gillar eller ens förstår till hälften, men det spelar mig ingen roll. Tids nog ska jag lära mig hur man bygger torn, tinningar och hela fästningar i dessa trakter. Det får lov att ta sin tid. Jag har inte bråttom.

Du förstår. I år var året som Oktober dog och han kommer aldrig mer tillbaka. Om det skulle vara det enda anarkin någonsin kommer att ge mig så vore jag likväl evigt tacksam.  Nu börjar ett tredje år. Jag misstänker att det kommer bli ofantligt spännande.