tisdag 20 juni 2017

Tankar efter en poddpremiär

Det är lite lustigt.

Första gången jag skulle stå på någon slags scen så bröt jag ihop. Jag var förvisso inte mer än nio år, men att hålla mitt lilla föredrag inför klassen i skolan var något av det mest skrämmande jag dittills ställts inför. Jag klarade inte av det utan bröt ihop totalt. Aldrig mer var min enda känsla efteråt.

Ett tiotal år senare bestod hela min fritid av att stå på diverse olika scener. Om så via improvisationsteatern, estradpoesin eller genom kören så var det något som drog mig upp till det där skrämmande rampljuet hela tiden. Jag är fortfarande osäker på vad den där drivkraften består av för jag är understundom fortfarande lika rädd som den där nioåringen väl uppe på scengolvet...

Likadant med att göra intervjuer egentligen. Första gången jag gjorde en seriös sådan var i en skoltidningskurs och min nervositet och obotliga fumlighet gjorde mitt intervjuobjekt mer och mer irriterad för att till sist få honom att mer eller mindre skälla ut mig för min oduglighet som någon slags journalist och han hade minst en poäng i den där tiraden.  Det här gör jag aldrig igen, var min enda tanke efter den där kursen.

Ett tiotal år efter den där incidenten har premiären till ett nytt intervjuprogram släppts där jag står som programledare och om allt går väl kommer att fortsätta ett himla tag.

Lustigt var ordet.

Till saken hör att det här projektet känns som något av det mest klockrena jag någonsin blivit associerad med. Frihetsmänniskor tillhör de mest intressanta och spännande typer jag känner till och när jag funderar på vilka jag skulle vilja ha med i ett sådant här intervjuprogram kommer jag lätt upp i ett närmare trettiotal olika kandidater jag skulle vilja veta mer om. Likadant med vår så kallade rörelse. Det som händer inom frihetskretsen, i premium och den alternativa mediesfären i stort är oerhört spännande. Det vibrerar omkring oss och det känns som att det bara är att sätta på valfri inspelningsutrustning och låta några premiummänniskor prata på om vad som helst så har man något av ett kanonprogram. Om det sedan känns en aning läskigt att ställa in sig i rollen som podcast-programledare, så är det så att säga smällar man får ta..

Vi får se. Det här kan såklart fortfarande ta vägen lite vart som helst. Jag vet vad jag någonstans hoppas att Radio Frihetligt ska bli i längden, jag vet vad mina värsta farhågor bygger på, men i grunden känns det riktigt, riktigt stabilt. Ett program i taget så kommer nog bilden klarna kring vad det egentligen är för något som vi har satt igång. Framgångssaga eller ännu en grej som steg till skyarna för att sedan blygsamt sjunka ihop (hej, Fontänen...) går ju bara att sia om just nu.

Oavsett så är jag extremt stolt över att få ta hand om Frihetligt, minst lika glad över att få tillhöra bubb.la-sfären och oerhört förväntansfull inför vad framtiden innehåller.

Kom, bara kom.

fredag 16 juni 2017

Ännu ett försök att förklara Gud...

Det finns ett enkelt sätt att förklara vad jag tror på.

Tror jag.

Som jag ser det finns det ett visst antal saker som existerar i en så kallad känd domän. Sådant vi som människor har kontroll över och i någon mån äger kunskap om. Sedan finns det ett annat antal saker som existerar i en okänd sådan. De ting vi människor, såväl individuellt som kollektivt inte kan sägas ha kontroll över och som vi på sin höjd enbart har spekulativ kunskap om. Jag tror att den senare kategorin är oändligt mycket större. Hur begåvad Människan än blir, hur länge hennes släkte än får nåden att leva och hur mycket kunskap hon än ser till att förvärva så tror jag att det som är bortom, det okända, alltid kommer vara ointagligt för oss. Det kommer vara ett land, en plats, ett outsägligt hav som vi aldrig har möjligheten att till fullo inta. Denna plats, detta hav- det är Gud. Jag bryr mig inte om hur du vill beskriva honom, jag bryr mig inte om hur du vill relatera till detta koncept, förnekar du att det finns saker- sjukt många saker - som människan inte förstår så är du antingen bindgalen eller ytterligt svagbegåvad.

Det andra jag tar för givet i andliga termer är att det kända och det okända, det konkretas domäner och det som ännu inte tagit form, är i en ständig dialog. Det som är bortom drar i oss alltid. Försöker påverka oss, forma oss, locka oss närmare alternativt försöka förstöra allt vi är och har byggt upp. Vi som enkla människor, eller futtiga dammkorn i en oändlig rymd om du så vill, saknar inte värde. Vi är av någon anledning oerhört intressanta och på flera sätt i centrum för en process som... ja, eftersom denna process till största delen äger rum i det där okända havet är det inte särskilt lätt att säga så mycket om vad den egentligen innebär, men något sker därute som har med oss att göra. Förnekar man det är man inte lika korkad som vid den första punkten, men tämligen blind. Andligt okunnig, om man så vill.

Det tredje jag tror, och det är helt och hållet en kulturell preferens kombinerat med personliga upplevelser jag varken vill eller har kompetensen att rationellt destruera in i en naturalistisk förklaringsmodell, är att berättelsen om Jesus Kristus är den bästa beskrivningen av vad denna okända sfär vill oss människor och vad Kosmos Drama egentligen går ut på. Jag har inga större argument och inga särskilda bevis att peka på- men tanken på att denna oändliga sfär har ett så genuint intresse för oss att den kliver in i vårt eget utrymme för att försöka få oss att vakna upp i sådan grad att vi följer med ut är mig så vacker att jag inte kan undvika att vara som besatt av den. Jag tror att Gud i Kristus gestalt vill guida oss till att bli något bortom oss själva, att vi ska kunna bryta den döda form av makt som har sitt grepp över vår existens villkor i denna materiella värld för att istället rikta vårt blick ut mot horisonten. Mot den ändlösa plats som finns där bortom och där ingenting någonsin är omöjligt...

Som sagt. Jag har inga bevis och knappt ett enda rationellt argument. Jag tycker bara väldigt mycket om saker som är vackra.

Jag skriver den här texten dels i ett infall efter en lite halvmärklig facebook-konversation, men också som ett långsamt inneboende utfall mot min uppväxts form av tro. Den tro jag växte upp med var det inga större fel med. Att jag fick Bibelns mönster inpräntat i min ryggrad, att jag lärde mig vara konträr mot en hård och galen omvärld och att jag fick en moral som utgick från något större än Den Heliga Värdegrund är jag evigt tacksam för, men ett stort misstag har jag trots allt lyckats notera hos min uppväxts andlighet: Nämligen tendensen att så intensivt som det bara är möjligt försöka dra in Gud, det okändas härskare, tillbaka in i det som är känt och givet. Mitt intryck av den frikyrkliga andlighet jag tog del av är att de inte uppmärksammade Guds lockrop att ge sig ut i det okända utan istället försökte få Gud att godkänna, bekräfta och vidimera den värld som dessa troende redan bodde i. Hela världen, kosmos och allt som fanns i den var redan definierat, klart och färdigstämplat. Gud hade inget annat uppdrag än att se till att alla ens egna drömmar slog in och att allt man tog sig för fick sluta med en välsmakande seger. 

Det absolut sista jag tror idag är att Gud är sådan. Om något är Gud någon som slår sönder den värld vi lever i. Han bryter sig in och orskar kaos, förvirring och allmän tandagnisslan. Han vänder uppochner på allt och bränner ner det som är möjligt att förstöra.

För att sedan skapa något nytt. 


Det här är onekligen ett personligt blogginlägg, men den som följt denna blogg vet att jag försöker teckna ner en resa. Jag har gått från ett ställe till ett annat och min syn på Gud och det gudomliga är onekligen komplett annorlunda sen jag kom in i den här tankevärlden. Men jag ångrar mig inte ett endaste dugg. Jag har inte längre möjlighet att förklara och försvara Gud enligt en enhetlig, given mall. Jag är inte ens säker på att min bild av honom, min port in till hans värld bär den sanning jag just nu känner att den gör. Det spelar ändå ingen roll. Gud är nämligen så levande för mig att hela min värld vibrerar och jag närmast bokstavligen ser hur han förändrar allting i min tillvaro.

Då spelar, ärligt talat, det där med teologiska sanningar hit och dit ganska liten roll.

söndag 4 juni 2017

365 dagar

För ett år sen var jag arg, frustrerad och rädd. Jag var arg för att jag levde i en värld med stater som hade lurat mig ett helt liv, som ställde upp hinder och riktade gevär mot mig om jag skulle försöka göra något oväntat av mitt liv. Frustrerad för att de likasinnade libertarianer jag hittills hade träffat så lätt kunde ge mig huvudvärk eller en allmän känsla av energiläckage, de må känna till IAP och tänka i samma filosofiska banor som jag, men de var likafullt inte som jag. Rädd för att jag inte någonstans kunde förstå hur jag skulle omsätta dessa högflygande ideal jag lyckats hitta i någon slags praktik. Jag var ännu bara en statsanställd hösäck som inte visste någonting om någonting. Vad visste jag om frihet egentligen?

Så åkte jag till Stockholm. Jag hade bestämt mig för att 2016 skulle bli ett år då jag skulle träffa så många av ankeborgarna och premiummänniskorna jag kunde i köttrymden och på så sätt få allt det abstrakta lite närmare verkligheten. I Stockholm fanns det frihetliga människor i mängd och jag träffade alla möjliga sorters av dem. Hos de flesta fann jag en förbluffande generositet, en självklart öppen attityd mot en relativ främling som mig som jag inte riktigt mött någon annanstans. Långsamt började någonting lossna. En kväll föll allting på plats och jag förstod principen bakom det jag hade fått mig till del via libertarianismen och anarkin. (Något jag beskrivit här och här) En kedja, en spärr, hade plötsligt försvunnit.

Efter det tog det fart.

Någonting jag finner förbluffande just nu är hur fort förändringen fortgår och att det hela tiden accelererar. Uppbyggnaden till att få den slutgiltiga insikten om vad anarki innebar tog mellan två till fyra år beroende på hur man räknar, men nu kommer större och radikalare förändringar i betydligt snabbare takt än så. Jag kom in bubb.la-sfären på allvar under september i fjol, bestämde mig för att flytta till Malta i samma veva och åkte iväg för ett halvår sen, väl här har jag hittat en avgörande nyckel för att besegra en drakdjävel som terroriserat mig sen jag kom till den här jorden och när jag ser mot horisonten kan jag egentligen inte hitta några moln utan istället känner jag en längtan efter nästa våg, efter nästa vändning. Kom vad som helst. Jag är redo att möta det nu, på ett sätt jag aldrig varit förut.

Jag är inte arg. Staterna och deras uschliga perspektiv kan egentligen inte röra mig. Jag är i en dimension där deras existens bara är en irriterande detalj, ett avlägset biltutande utanför fönstret en sömnig söndagskväll. Frustrationen är försvunnen då bubb.la/premium har utvecklats till det mest fantastiska forumet i världshistorien och jag har hittat mängder av den typ av människor som om inte fungerar precis som jag så i alla fall förstår vad jag talar om och längtar efter. Rädslan? Jag vet en stund som den här knappt vad rädsla betyder. Inte heller oro eller ängslan.

Det är så oerhört, oerhört sällsamt..

Gash. Jag vet inte. Hela den här känslan beror på att jag fick syn på en bild på mig som togs för ett år sen. Jag ser inte ut så längre. Jag är inte längre den personen. Det faktumet gör mig väldigt nyfiken på vem jag kommer vara imorgon.

Framtiden kommer bli rolig, det är jag säker på. 

fredag 19 maj 2017

Berättelser om mening

Livet är fyllt av berättelser.

En himla klyscha, det inser jag, men på senare tid har den sentensen gett mig en hel del insikter. Tidigare på bloggen har jag argumenterat för vikten av att vi lever i en reell verklighet. Vi kan aldrig bevisa att så är fallet, men om så inte är, så är våra respektive upplevelser av existensen enbart vackra drömmar som illusoriskt råkar korrelera med varandra. Att prata om vad som stämmer, argumentera om Guds existens eller oroa sig över någonting överhuvudtaget är att se som komplett slöseri med tid. Dröm på istället, njut så mycket du kan om du vägrar acceptera verkligheten.

Nej, en sådan existerar oundvikligen, men det är fortsatt så att vi inte kan veta särskilt mycket om den. Vårt mänskliga perspektiv är oerhört begränsat. Vi vet mycket, men i jämförelse med universums, kosmos storlek, komplexitet och djup så skrapar vi bara på ytan av den mängd kunskap som torde finnas tillgänglig. Vi gör ändock vårt bästa. Våra hjärnor arbetar febrilt med att bygga upp en modell av verkligheten som ska fungera tillräckligt väl för att vi ska kunna agera i den. Av ett ändlöst antal datapunkter filtrerar, sorterar (samt även hittar på några egna) den fram en struktur som fungerar såpass effektivt att vi inte behöver anstränga oss särskilt mycket för att uppfatta en normalitet. När vi samtalar med andra i denna verklighetsmodell verkar det mesta stämma överens. Vi ser mönster, kan skönja logik och en slags koherens där allting verkar ha sin funktionella plats. Det är dock fortfarande en modell av verkligheten. En berättelse våra hjärnor formulerar för att vi inte ska bli såpass passiva att vi inte klarar av att leva. Vår uppfattningen av verkligheten är frankt sagt bara en saga, hur den ser ut egentligen har vi inte förmåga att föreställa oss.

Samma sak går att säga om våra personligheter. Du har troligen en ganska bestämd uppfattning om vem du är. Vilka fenomen, händelser och levnadsmönster som konstituerar hur just du fungerar, liksom de aspekter i livet som inte är en del av din personlighet. Likafullt består du av en hopplöst stor mängd aspekter och datapunkter. Det finns inte en chans att överblicka all den information som existerar i din kropp, alla intryck du tar in under en dag och allt annat som pågår i det som vi för enkelhetens skull väljer att kalla du. Även här arbetar din hjärna och ditt sociala sammanhang febrilt för att filtrera, sortera och skapa fram någonting som vi kan sammanfatta som din personliga identitet. Vem du egentligen är går inte att säga eftersom mängden information om dig som finns i den där Verkligheten vi ändå inte har koll på vad det är för något närmar sig det oändliga. Vi berättar en historia om Dig, en saga. Hurvida den är sann i ett större perspektiv spelar ingen större roll. Om berättelsen hjälper dig att förstå hur du ska agera i den här världen och ditt sociala sammanhang att hantera dig utan att behandla dig alltför illa är det gott nog.

Så kommer vi till Gud och det gudomliga. Ibland förkastas Gud med argumentet att allt om honom ändå är påhittat av människor. Människan uppfann Gud säger man och skrattar förnumstigt.

Jaha? Vad spelar det egentligen för roll om så råkar vara fallet?

Även på här planet är det så att vi närmar oss någonting som vi inte klarar av att hantera. Finns det immatriella ting i vår existensuppfattning? Antagligen. Vi kan prata om saker som Sanning, Kärlek, Skönhet och ett antal andra abstrakta dygder och lastfulla beteenden. Hur ska vi hantera dessa ting egentligen? Kanske, möjligen, genom att berätta historier. Människan möter någonting för henne okänt och svårbegripligt i sin upplevelse av existensen och för att hantera detta börjar hon att berätta fantastiska historier. Berättelser om gudomar, himlar och allt möjligt som får plats i dessa rymder. Dessa berättelser, sagor, bygger inte på luft utan dess stoft är hämtat från allt det hon möter i verkligheten, men som inte går att konstruera på ett vis som ger resonans varken i den enkla verkligheten eller på det mellanmänskliga planet. Människan möter något som för henne är övernaturligt och för att kunna hantera dessa ting och agera i deras upplevda sfär så filtrerar, sorterar och skapar hon fram det vi skulle kunna kalla för den andliga dimensionen.

Det andliga är därför inte hittepå. Allting som existerar i den andliga sfären har sin bas i vår upplevelse av vad existensen innebär, men vi kan som människor inte se exakt hur komplex och fantastisk Verkligheten är och vi skapar därmed historier, berättelser, sagor som kanske inte har hela sanningen i sig själva, men som ändå är tillräckligt baserade i något verkligt existerande för att kunna vara funktionella.

Den fråga jag kan ställa till de som helt negligerar religion, Gud och det andliga är varför man accepterar sagorna om en fysisk verklighet, sagorna om sin personlighet, men helt förkastar de som som handlar om vad som gör det mänskliga livet värt att leva. Andlighet handlar så som jag ser det om att utforska mening och vad detta begrepp egentligen har att säga oss i våra försök att forma en vardag. För mig är det något som måste vara det mest essentiella av allt, hur sagolik denna aspekt av livet än sedan måste vara. Det är denna aspekt av livet som får mig engagerad, som får mig att orka ta mig över fysiska hinder eller ger mig styrkan att besegra min stundom tunga, ömklig självbild. Vetskapen om att det andliga finns där, om så bara i formen av sagor, och den karta över min verklighet som denna dimenson skänker mig sätter mig i rörelse, aktiverar mig på ett sådant sätt att jag i slutändan kan se mig själv förflytta berg, och gör det tillochmed till en inte särskilt svår sysselsättning...

Jag kan inte för mitt liv förstå varför en sådan dimension skulle vara något man inte vill ha i sitt liv.


tisdag 16 maj 2017

Älskade frihet

Jag tycker så mycket om känslan.

Den där när man sitter i ett rum med idel genomtrevliga, smarta människor och har ett samtal om Guds eveentuella matematiska kvalitéer åt ena hållet, diverse bo bix välgörande effekter för såväl psyke som ekonomi åt andra och en djuplodande diskussion pågår om Ernst Jungers anarkistiska kvalitéer åt ytterligare ett tredje. Hur man än vrider och vänder sig så kommer man i kontakt med människor som är såpass högintressanta att man har svårt att förstå var de alla kommer ifrån, hur det kommer sig att så många av dem dykt upp samtidigt på samma plats som en själv.

Kontrasten från ens vanliga vardag är tämligen sällsam.

Såhär är det alltid på FreedomFest och liknande större frihetsevenemang och helgens sammankomst var verkligen inget undantag. Årets version var fantastiskt väl genomförd. Fjolårets små negativa aspekter hade rättats till, talarlistan tunnats ut en smula och lunchen getts mer utrymme för de som så önskade, alternativt kunde man närvara på ett äkta möte med Liberty Toast Masters som hade en oerhört rolig och inspirerande workshop.

Det är lätt att bara sprudla igenom en sån här sammanfattning av helgen och ideligen strössla euforiska superlativ omkring sig, men jag tror inte jag kan, eller vill, göra den annorlunda. Det var helt enkelt så kul, intressant och givande rakt igenom. Jag kan inte nämna alla talen, men inget av dem kändes ovärt att närvara på. Jag personligen fick mest ut av Richard Dahlins genomgång av skolan, då det oundvikligen är min hjärtefråga, av Tommy Tarres briljanta tal och att få lyssna på Lars Anders Johannsons genomgång av kulturpolitikens situation i Sverige och vad man egentligen står inför om man vill arbeta med kultur som högerinriktad kreatör, men som någon i premium påpekade: Varenda tal kändes relevant i kontexten att det handlar om att göra någonting. Frihetsrörelsen pratar inte längre bara om filosofiska hårklyverier eller hur fasansfullt hemskt det är med sosserier. Vi har inte tid att prata abstrakta grejer eller att gnälla längre. Vi står nämligen i startgroparna inför att sätta igång på allvar och på FreedomFest- med knappa 200 närvarande frihetsgalningar- kände man på ssig att vi nog faktiskt redan har sett till att börja springa.

Nej, jag tröttnar verkligen inte på det. Helgen kändes oundvikligen som att få lov att vistas i Ankeborg en stund. Om det är för att frihetsmänniskor är så besynnerligt trevliga varelser, om det är - som någon av oss sa - att vi i själva verket har en psykisk störning allihop eller något tredje, men något är det som gör att när vi väl dyker upp i såna mängder allihop så är det stört omöjligt att inte må tvärbra hela tiden.

Stort tack, alla arrangörer och samtliga jag fick träffa och samtala med, litet eller mycket.

Ni är bäst! Frihet är bäst! Ses nästa år!


tisdag 11 april 2017

Hemmavid

Det är långt ifrån halvtid än, men jag är i Sverige över påsk och det känns som ett fint tillfälle att summera lite om vad jag egentligen håller på med, både projektmässigt och på andra plan. Bare with me, eller ignorera det, det är helt okej.

Malta är ett sjulhelsikens svindlande äventyr. Det är mycket jobb, och ibland kan det kännas som om jag inte får utrymme att slappna av riktigt eftersom nästan allting jag ställs inför är en utmaning jag inte mött tidigare. Jag är dock inte på "rymdön" i någon slags semester utan för att om möjligt hitta och bygga upp en ny sida hos mig själv. En ny identitet om man så vill.

Och det tycker jag att jag lyckas med. Jag gör saker som jag aldrig hade gjort i Göteborg, och även när det jag föresatt mig är tufft och närmast alltför tungt för mig så fortsätter jag att göra dem. Kvar i Sverige hade jag tagit alla anledningar jag hittat för att "skrota dagar" och på andra sätt undvika att göra det jag borde. Inte så på Malta. Det finns färre kedjor där, färre demoner och de som finns är så annorlunda från de jag är vana vid att det närmast kan kännas roligt att ta en dans med dem. Vill egentligen inte säga för mycket om hur det går. Det är nära fyra månader kvar till nästa checkpoint (som råkar vara Coraxconf, missa för guds skull inte) och så mycket av konstigheter kan fortfarande hända under den tiden, men för mig är det sällsamt att så genuint se framåt med mer av tillförsikt och längtan snarare än med ångestrik ängslan. Det finns en plan om vem och var jag vill vara när hösten kommer och jag upplever att jag har verktygen, viljan och förmågan att lyckas ta mig dit.

Vad gäller det kreativa så är det lite dubbelt. Att ha ett kneg på heltid tar en del stryk på det området av livet. Energin räcker inte riktigt till och den tid jag har över går lättare att lägga på enklare bubb.la fix i olika varianter. Det finns en tid för allt så det är inte hela världen att under en period mer behöva nöta värdsliga ting och låta poesin och mina märkliga anarki-funderingar stiga åt sidan en stund. Som alltid så kommer det tillbaka.

Jag är ändå väldigt glad för hur projekten hittills gått. Frihetsdikts- projektet som startades igång med För jag ger aldrig efter ser jag nu som avslutat och de dikter jag nu publicerar undersöker egentligen andra teman - men eftersom jag fortsatt är anka så ser jag det fortfarande som ankpoesi. Så det så.

Hursom. Frihetsdikterna håller på och sammanfattas i ett manus och för de som valt att vara mina livgivare på Patreon så kommer det strax att skickas ut så snart det knåpats ihop till ett läsbart format. Om ni uppskattar det jag håller på med, oavsett om det är för bubb.la, frihetligt.se eller mina egna projekt, så haka hemskt gärna på och hjälp till med valfri summa. All form av respons och hjälp uppskattas enormt och ju mer oberoende jag kan bli från diverse kneg desto snabbare kommer det här kunna ta riktigt fart. Ska också säga att även sånt som konstruktiv kritik, allmänna tips, önskningar om teman eller frihetliga arbetsuppgifter på det ena eller andra sättet är väldigt välkommet. Ser det här som de första stegen på en väldigt lång resa och det kommer bli väldigt kul att se var det tar vägen och jag kan bara hoppas att den får lov att vara så länge som det bara är möjligt.

P.S Måste avsluta så som det är brukligt för mig genom att rekommendera ett medlemskap i bubb.la/premium. Det var genom premium som min egen resa började och om man på ett sätt eller annat saknar frihetlig inspiration och kämpaglöd så är det världens bästa plats att kickstarta sitt frihetliga liv. True story.

måndag 10 april 2017

Sjunde april

Jag vill inte riktigt skriva det här. Under helgen har jag bara kunnat vara tyst och allt mer klentroget följt folks reaktioner och mer eller mindre spontana reflektioner. Jag har inte velat säga någonting för alla mina tankar hade varit rena klyschor, det sägs redan i mängder, alternativt skulle vara ostrukturerade spyor mot visst som sägs som bara går att klassas som rena idiotier. Dock. Även jag måste bli människa igen och det här äter oundvikligen sig in i en likt få andra händelser.

Personligen är jag bara arg. Efter att ha vinnlagt mig om att mina vänner och bekanta inte var drabbade så har jag bara känt ilska, rentutav hat. Det pratas om att vi inte ska vara rädda, att vi ska fortsätta som vanligt. Att vi ska "knulla, knarka och dansa" så som vi alltid gjort. Allting för att de inte ska vinna.

Fan heller.

Fortsätta som vanligt, att leva ett liv med förvissad glädje och trygghet gör man först efter att man försäkrat sig om att man har gjort allt man kan för att skydda sin livsstil och det man håller kärt. Det går inte att skydda sig mot det omöjliga. Livet är skört och även om inte ondskans lakejer är aktiva så är existensens tillräckligt hotfull för att allting ska kunna slås i spillror när som helst. Ja, det är sant, men det är ingen giltig ursäkt för att låta bli att försvara sig och sitt på de sätt man kan. Innan man gjort det ska man inte skratta, dansa och njuta av livets jävla goda. Det finns ett jobb att göra först.

Det gör mig ursinnig att så få pratar om detta. Att inte allt fokus läggs på detta område istället för att kärleksbomba poliser och öppna stockholmare och allt vad det är. Så länge vi lever i ett samhälle och har ett system som aktivt hindrar oss från att ta de åtgärder var och en upplever att de behöver vidta för att höja sin säkerhet så är vi bara fåniga hycklare som utan att blinka vill tillåta sådant här hända igen och igen och igen.

Det är här det börjar bli klyschigt för mig, för ingenting väsentligt förändras av att allmänheten tillåts bära vapen i det offentliga eller säkra upp "gated communities" och allt det vara må - vi har fortfarande fienden mitt ibland oss, vi har fortfarande en överhet som vill montera ned allt som vår civilisation bygger på och det kommer inte längre kunna ändras inom rimlig tid - men själv hade jag inte varit lika känslomässigt instabil efter något sådant här om reaktionerna jag såg åtminstone hade handlat om att söka upp rätt principer, rätt väg framåt även om den är svår att gå på och vi kanske inte kommer klara av att ta oss ända fram.

Vi har inte ett öppet, fritt, samhälle. I mina ögon är vi inte ens i närheten av det. Vi har ett kidnappat samhälle vars fundament är satt i rejäl gungning och de flesta av oss har inte ens förmågan att se det. De flesta av svenskarna känner bara en chock över att deras liberala drömsamhälle inte har en förmåga att ge dem allt de drömmer om utan den minsta av motprestationer från deras sida. Det gör mig ursinnig, förbannad, förtvivlad, nästan gnisslande av hat. Ni har förstört mitt Sverige, ni har tvingat mig i exil och ni har inte ens förmåga att inse vad ni har gjort. Ert debila godhetsknarkande dödade en 11- åring i fredags och hon lär inte vara den sista som drabbas av det här.

Jag vill aldrig någonsin förlåta er, era förbannade kretiner.

P.S Vill rikta ett tack till människorna i bubb.la premium, hade jag inte kunnat ta del av era tankar och reflektioner så hade jag mått oerhört mycket sämre en helg som denna. Oerhört tacksam att ni finns.