fredag 1 december 2017

Tre år

Det går så fort.

Det är den första, andra, tredje tanken som dyker upp varje gång jag tittar tillbaka på det här sättet. Vid det här tillfället för ett år sen var jag fast i ett ingrott pojkrum och ältade mitt tillstånd med en förstelnad känslovålnad. Försökte intala mig själv att jag var fri. Visste någonstans att jag inte riktigt var det.

Det är jag nog egentligen inte nu heller. Åtminstone är jag inte klar med det arbete jag föresatt mig, men jag tror jag fått tag på alla nycklar jag behöver för att på riktigt åstadkomma en förändring, om inte med något större så åtminstone med mig själv. Den där kanaljens problem och låsningar, 2016-simmes, finns inte längre kvar. 

Jag har strax klarat av ett år på Malta, denna för mig så sällsamma rymdö. Det har inte alls varit särskilt enkelt, inte heller varit en resa rakt fram - men jag har likt aldrig någonsin förr utmanat mig själv och för en gångs skull har jag inte flytt vid första motgång. Järntempel, idiotkneg, värmeböljor,  och poddmakeri till höger och vänster - kom an bara, liksom. Jag själv vill inte bedöma hur bra något av allting jag försökt hålla igång egentligen har gått, men jag vet med mig att jag försökt prestera mitt bästa ända in i kaklet vad det än har varit. Mer går inte, rimligen..

Orden hejdar sig lite för det här året har varit så maxat i så många aspekter, jag har halvt om halvt kraschlandat på så märkliga sätt gång efter annan, men jag är ändå här när det tredje året på min anarkistiska rymdfärd ska summeras och är något sånär fortfarande stående. Alla dessa drakar och övervintrade demoner lyckades inte få ner mig. Det gör mig tämligen förundrad och inte så lite tacksam. Någon bär, även i öknen finns han där, och Kanaan är närmare än någonsin förr.

Förresten. Mitt fjärde år som anarkist börjar med en rejäl rivstart! Mitt engagemang för bubb.la och specifikt frihetligt.se har gett mig en egen premiumsektion kallad Frihetligt Guld. Stöd hemskt gärna mitt arbete och möjliggör att det blir en till säsong med Radio Frihetligt och om gudarna vill även några andra poddkoncept under 2018, plus en hel massa annat gubevars. Våga inte missa, ses i Guldsektionen!

Hjärter och klöver fem kan en gång för alla läggas undan, stjärnan och lejonets tid väntar. Vänta ni bara, det kommer bli riktigt, riktigt kul.   

lördag 21 oktober 2017

#Metoo och ännu ett försök att prata om kvinnor

#Metoo gör mig arg. Varje gång jag ser någon post på temat så blir jag närmast stingslig. Det är inte bara auran av offermentalitet, utsuddandet av gränser mellan reella sexuella kränkningar och klumpigt socialt samspel och det sorgliga faktum att den enda typ av män som skulle kunna tänkas ta till sig av kampanjens budskap har så låg självkänsla att de aldrig i världen skulle klara av att göra minsta lilla mot en kvinna, varken substantiellt gott eller reellt ont. Hela kampanjen är en ekokammare av Guds nåde och ett plågsamt slag i luften för de reella problem som finns vad gäller sexuella övergrepp.

Det som slår mig hårdast när det kommer till kampanjen är dock dess aura av total okunnighet och förvirring. Vi verkar inte längre alls förstå vad vi pratar om när det kommer till manligt och kvinnligt och resultatet av det blir närmast parodiskt i ljuset av ett sådant här spektakel. Jag är en okunnig, ung man och jag vill ogärna uttala mig om sådant jag inte anser mig förstå fullt ut. Jag har dessutom redan försökt lägga ut mina tankar om kön och dess roller, men ingen säger något i klartext om dessa frågor längre och det håller så smått på att göra mig tokig.

Kvinnor verkar inte längre förstå vad de är för någonting. De verkar inte inse att de genom sin blotta existens som könsvarelser har ett extremt stort värde och att detta värde är synligt genom deras fysiska uppenbarelse. Det må vara så uppenbart så att det inte borde behöva sägas, men som sagt, ingen pratar om det här längre förutom de som som ljuger så: Kvinnor står för liv, de står för framtiden, varenda kvinnlig individ har inom sig allt som är värt att leva för och sträva efter och allt det signaleras i symfoniformat i en ung kvinnas sensuella skönhet. Att se unga, oskyddade kvinnor är för en könsmogen man som att se diamanter eller ädelstenar vandra förbi. Alla signaler inom männen kommer att säga åt honom att försöka plocka åt sig det han kan, på det sätt situationen tillåter. Att förneka att det förhåller sig så är att försöka glömma bort vilka sorts varelser vi är under vårt kulturella beteende.

För såhär är det vad jag kan förstå: Att kvinnor i våra västerländska samhällen inte behöver ständigt, aktivt beskydd av fäder, bröder och äkta män beror på att vår typ av civilisation - vår metafader - har byggt fram en kultur och normer som ser till att skydda alla kvinnor oaktat släkttillhörighet eller kultursfär. Västerländska män ser till att både lägga band på sig själva och försöka skydda andra kvinnors särskilda värde oavsett om de har en koppling till dem eller inte. Detta görs inte per automatik utan av en ganska stor ansträngning, medveten eller omedveten, av männen eftersom dess naturliga instinkt vid ett möte med en oskyddad främmande kvinna oundvikligen är att utnyttja det värde som hon besitter så mycket som det är möjligt utan att någon med starkare anspråk på kvinnan hindrar honom. Om du som man skulle förneka att det är så, så är det enbart för att du är så genomciviliserad att du är glömt vem du faktiskt är under all kulturell fernissa. Om du som kvinna inte känner igen den här bilden eller tycker rentav att den är för skrämmande för att kunna vara sann så.. well...

Jag har sagt det förr på denna plats. Det jag hatar med moderniteten och dess förrädiska statsskick är inte att den skulle vara förtryckande eller orsaka mer lidande än andra epoker utan det jag ständigt vämjs över är dess vedervärdiga lögner och förmåga att placera modernitetens människor i en kontext som är så långt från verkligheten att vi till slut lever helt avskild från den. #Metoo- kampanjen illustrerar detta väldigt väl. Den pekar på en syn på människan där män och kvinnor är samma typ av liberala, sekulära varelser och där de förra utmärker sig genom att vara betydligt mer aggressiva, farliga och ja onda. Världen, samhället och Människan skulle vara betydligt mer lätthanterlig om allt av mannens egenskaper slätades ut  och kvar lämnades än en mer sekulär, neutral form av.. humanoid.

I själva verket är män och kvinnor inte samma typ av varelser. Andligt sett har vi diametralt olika uppbyggnad, meningar och även uppdrag. Vi är inte några neutralt skapade tingestar som kan programmeras att fungera på ett önskat vis i en given demokratisk, liberal riktning utan redan i vår givna karaktär som män och kvinnor så finns ett sätt att vara och agera på som behöver förstås separat för att överhuvudtaget kunna bli begripligt. Görs inte detta hamnar man till slut i situationen att man tror att jämställdhet är möjlig, ja att det överhuvudtaget ens är önskvärt. Förstå en sak, män och kvinnor har båda ett outsägligt stort värde, men det kan aldrig någonsin jämföras. Sättet dagens diskurs blandar ihop begreppen män, kvinnor, manlighet, kvinnlighet, maskulinitet och femininitet utan att verka ha minsta koll på hur orden bör föstås gör närmast fysiskt ont i mig, men jag tror inte vi kommer se en vändning snart. Moderniteten vill inte förstå. Moderniteten vill inte ha med verkligheten att göra, för då blir den strax tvungen att vika hädan..

#Metoo- kampanjen ska någonstans också handla om reella sexuella övergrepp och sådana är, oaktat mäns instinkter, självfallet oacceptabla oavsett sammanhang och kontext, men också här gäller en princip sm är viktigt att minnas i alla ideologiska sammanhang. Det du upplever som fel, övertramp och rena övergrepp måste du själv agera emot och bekämpa för att beteendet eller fenomenet ska försvinna. Facebook-kampanjer hjälper föga, vill du se riktig förändring i ditt liv behöver du själv se över ditt beteende så du kan undvika att bli ett offer så långt det är möjligt och i övriga fall se till att mota ondskan i grind med ren och skär vapenmakt.

Något annat alternativ finns inte. Vare sig för män eller kvinnor. 

tisdag 3 oktober 2017

Ett försök att beskriva liberalrasismen

Vänsterliberala podcasten Blödande hjärtan har två avsnitt i rad attackerat bubb.la för att syssla med nazism. Första gången kom påståendet närmast i förbifarten och lät mer som ett slarvigt ordval än en medveten attack, men trots en efterföljande diskussion om vad som egentligen menades så valde podd-duon att i nästa avsnitt bara vagt backa från uttalandet för att i nästa nu göra ett utfall mot hela den paleolibertarianska och nationella sfären som rent nazistiska. Ja, man fick känslan av att alla som tillåter sig att vara snäppet mer radikala än Sverigedemokraterna förtjänar att dömas ut som nazister.

Egentligen förtjänar inte det här ett bemötande, egentligen borde man bara rycka på axlarna, konstatera att dessa två podd-personligheter valt att vara intellektuella dvärgar och gå vidare utan att någonsin ta notis om deras åsikter igen, men det kliar i mig och för att få bort klådan måste jag vrida och vända åtminstone ett varv kring det jag uppfattar att de sa.

Duon bygger sina värderingar på något de kallar universella rättigheter.  I själva podcasten utvecklar de inte vad detta innebär, men för de som känner till deras ideologiska strömning så vet man att dessa rättigheter på något sätt kan sammanfattas i den västerländska liberala demokratins värderingar och livsstil. I likhet med Johan "Pangloss" Norberg verkar duon skriva under på att vi i mycket lever i den bästa utav världar och så länge Väst kan förstärka och expandera sitt ideologiska koncept så går utveckligen i Världen åt rätt håll. Ju fler områden och folkgrupper som kopplas in i den västerländska hemisfären och den livsstil och kultur som utvecklats hos oss sen den industriella revolutionen desto bättre. Jag må riskera att vantolka dem, men universella rättigheter känns onekligen väldigt mycket som rätten att ha möjligheten att utöva just duons livsstil överallt på hela jorden, i alla avseenden. Gustav Hörngren kallar i podcasten Vita Pillret detta för den liberala rasismen, det vill säga att det finns en inneboende drivkraft i ideologin att se till att så många som möjligt - helst alla- inordnas under dess maktsfär.

All form av nationalism, och även bubb.las libertarianska strömning, blir därför ett hot. Jag kan nu inte tala för någon annan än mig själv och hur jag tolkar dessa frågor, men som jag ser det sätter sig dessa läger rakt på tvären mot liberalrasismens tendens att vilja erövra allt den ser. De hävdar rätten till självbestämmande, oavsett vilka konsekvenser eller utfall som än blir fallet. Kanske uppstår samhällen som inte alls uppfyller alla universella rättighetskriterier eller får en struktur som inte alls passar liberalrasisten perfekt i smaken. Det spelar ingen roll, för att vi ska kunna ha någonting alls av värde i ett samhälle är just vikten av självbestämmande, att ha kontroll över sina val och sitt eget öde, totalt avgörande. Om inte det existerar är vi redan ute på ett gungfly där alla andra av de universella rättigheterna ges på nåder av någon annan. De kan närsomhelst tas ifrån en eller förändras till något annat. Det är enbart om individer, lokalsamhällen, regioner och nationer har makten över sig själva som alla vackra ideal liberalerna omhuldar kan spela någon roll.

Något annat som gör mig beklämd när jag lyssnar på duons ivriga godhetssignalerande (ja, de godhetssignalerar, de lyfter tillochmed fram frasen "think of the children" som ett sidoargument för deras position) är att denna godhet inte verkar vila i någonting. I deras ideologi finns en uppenbar ambition om att göra världen bättre och att lyfta människor till en bättre levandsstandard där de får chansen att... ja göra vad? Vad ska vi ha våra bekväma, rika liv till? Duons svar verkar på riktigt vara att dricka och ha sex, att kunna leva ut sin hedonistiska impulser på ett så stimulerande sätt som det bara är möjligt. Om man nu inte skulle vara intresserad av detta, vad gör man då? Hur jag än vrider och vänder på det så kan jag inte se var min plats i deras liberala drömvärld egentligen ser ut. Jag får lov att vara del av en subkultur i deras samhälle, men om jag tillsammans med mina likar skulle få för mig att fult ut vilja leva ut mina ideal och bygga ett samhälle som formas utav detta då förpassas jag nästan genast till nazistträsket. Just denna aspekt av deras tänkande skrämmer mig eller är mig åtminstone synnerligen obehaglig.

Så kommer vi till själva nazismen, för det är ju där jag personligen är nu enligt denna duo, det står mig oerhört klart. Jag själv känner ingen rädsla för althögern. Många av människorna där är personer jag har goda skäl att respektera och att ha ett utbyte med dem har gjort mitt tankeliv väldigt mycket rikare. Det är fortfarande så att jag är libertarian och att en del av deras ideologiska ställningstaganden får min sosseradar att gå igång på högvarv, men det som förenar oss är något annat än ideologi. Det som förenar oss är att vi tror på mening. Att det finns något i livet och existensen som är större än oss själva och som det är värt att göra allt för att leva i samklang med. Hur denna mening ser ut må skilja sig från individ till individ och vilket sorts samhälle vi drömmer om att en kamp i dess riktning ska leda till kan också skilja sig sinsemellan, men jag är så oerhört glad att inte vara liberal just för att i deras läger verkar denna typ av mening och högre syfte enbart vara något man förnumstigt skrattar åt. Jag vet inte vad duon tror på när de inte poserar eller har på sig en fasad, men det jag har sett av dem säger mig bara att de saknar allting av detta. De är goda och lyfter fram alla dessa fina ideal för att de tror att de kommer tjäna på det. Att de lättare kan leva sitt tänkta drömliv om de säger dessa korrekta saker, men säg att det av någon anledning skulle börja vara kostsamt för dem? Vad händer om alla plötsligt vänder dem ryggen på grund av denna så kallade godhet? Saknar man mening så faller an till föga, man vänder kappan efter vinden, accepterar sin flugpersonlighet och glömmer allt man nyss tänkt och sagt.

Denna duo har nyss kastat nazist-begreppet på bubb.la, indirekt på mig och en rad andra människor som bara försöker leva ut den sanning som vi råkar se. Det är ett vidrigt beteende, om en sådan etikett fastnar hos människor riskerar man reella konsekvenser. Det de kanske inte inser är att åsiktskorridoren är stadd i snabb förändring och att effekten av deras förryckta påstående förblivit uddlöst, men ändå. Det de gjort nu är att bränna ut sig själva från att kunna ha en dialog med en hel högerinriktad sfär och för egen del är min enda tanke efter deras påhopp:

Tjugofem gånger hellre nazist i deras mening än någonsin rasistlberal igen. 

torsdag 31 augusti 2017

Att vara frihetsaktivist

Än en gång så har ett år passerat. Ja, jag råkar fylla år idag, men det är också årsdagen för min satsning på att bli frihetsaktivist på allvar. Jag satte upp en patreon för ändamålet ifjol och en rad fantastiska människor har sett till att stötta mig med resurser, råd och uppmuntran vilket jag är oerhört tacksam för. Jag tänkte ta lite utrymme och sammanfatta vad jag lyckats få ur mig.

Vad gäller mitt skrivande så har det baserat sig på Poesi för Ankor och den här bloggen. PfA ligger och vilar inför en framtida satsning, men totalt 63 dikter publicerades i den första vändan. Att skapa Anarki har fått ut 44 inlägg, varav nio har bevärdigats att bubblas. Också detta lilla projekt har blivit betydligt långsammare under sommaren… Varför det har blivit så framkommer nedan.

I själva bubb.la- projektet så har jag fått äran att göra ganska mycket i och med min Maltaflytt. Det säger kanske inte så mycket för ickeredaktörer, men i själva redaktionsarbetet har jag gått från strax under 200 noteringar till över 9000. Det är en hygglig utveckling, kan jag tycka.

I premium har jag sett till att vara en tämligen aktiv moderator och hjälpt till med att få vår flytt från facebook att gå så snabbt och smidigt som möjligt. Har också, som några av er kanske märkt (hrm) varit en något ivrig inkastare och det skäms jag inte över, för premium är faktiskt det bästa som hänt sen skivat smör och ni som inte är med vet ärligt talat inte vad ni missar... men även de aktiva inkastardagarna är över och det beror på en sista och mycket speciell punkt.

Frihetligt. För drygt ett år sen fick jag ta över ansvaret för denna eminenta bloggportal som vid tillfället var sorgligt bortprioriterat. Jag har under året sett till att rensa upp, leta upp frihetliga bloggar och andra projekt och byggt upp sidan så att den så långt det är möjligt täcker allting som händer inom Sveriges frihetsrörelse (har jag mot förmodan missat något som borde vara med, säg till omgående på simon@bubb.la). I princip varje dag har jag suttit och valt ut de bloggposter som är relevanta för ett frihetligt flöde och sidan har bara blivit bättre och mer spänstig ju mer aktiv och sprudlande som frihetsrörelsen har blivit. Att följa utvecklingen i sådan detalj under året har varit ett rent privilegium.

Sedan kom podden. I juni sjösattes Radio Frihetligt, en radio som ska följa det som händer på Frihetligt på samma sätt som systerpodden följer bubb.la och vi är i skrivande stund uppe i tio avsnitt. Mottagandet har varit helt fantastiskt och jag är smått överväldigad över responsen och hur kul det är att göra radion och jag hoppas innerligt att kunna fortsätta leverera under hösten. Radio Frihetligt värmer egentligen bara upp…

Det har varit ett extremt speciellt år. Än en gång, tack allihop som gett stöd, gett mig chansen och varit med och bidragit själva i denna sällsamma frihetliga rörelse. Särskilt tack till er som varit livgivare på Patreon. Notera att jag inte tänker finnas kvar där längre, utan att ett nytt sätt att framförallt stötta Frihetligt och Radio Frihetligt är under utveckling.

Till dess, om du uppskattar det jag håller på med och tycker det är värdefullt att ha frihetliga aktivistgalningar igång, ge hemskt gärna en gåva via swish på 0723271989 eller paypal: https://www.paypal.me/anates. Varenda krona skall spenderas på ett hektiskt motstånd mot statsmakter och andra hemskheter, det garanterar jag.

söndag 25 juni 2017

Sök först Guds rike...

Podcasten Vita Pillret tar i sitt senaste avsnitt upp ett ämne som gnagt i mig en lite längre tid. Nämligen kvinnofrågan och vad som egentligen är huvudorsaken till att vårt samhälle ter sig så patologiskt och destruktivt. Det är nämligen lätt att få för sig att alla dessa destruktiva tendenser beror på att samhället feminiserats och att kvinnor generellt tillåtits ta en alltför stor plats. Att den negativa utvecklingen accelererades när kvinnlig rösträtt introducerades är ganska lätt att få syn på och att maskulinitet generellt ges en undanskymd plats eller till och med aktivt motarbetas är inte heller någon större hemlighet. Kan det vara så att Kvinnan, än en gång, är orsaken till att mänskligheten drivits ut ur sin naturliga Eden-tillvaro?

Jag tror att det är ett ganska stort misstag att landa i en sådan slutsats. Jag tror inte roten till våra problem är att vi skulle leva i ett feminint, matriarkalt samhällsklimat. Vårt samhälle bågnar inte under sin egen tyngd för att vi värdesätter kvinnliga egenskaper eller något i den stilen. Det jag ser som vårt huvudproblem är något jag tagit upp tidigare på bloggen, men som jag också tror är centralt även för att förstå vår märkliga svårighet att hantera frågor som maskulinitet och femininitet. I korthet har vi förlorat anledningen till att vi existerar på denna sidan skapelsen. Moderniteten har lyckats vända upp och ner på något så centralt som syftet med vad våra liv är till för och lyckats få alltför många att tro att detta jordeliv är till för att producera lycka och välmående för oss själva och lever man inte ett lyckligt, tillfredsställande och behagligt liv så har man gjort något allvarligt fel, så är det något galet med själva tillvaron.

Det är en väldigt underlig uppfattning och något som tvivelsutan kommer skapa stress, förvirring och en allt större känsla av förbannad frustration hos individen. För det jordiska livet är inte till primärt för att vi ska njuta av det. Denna tillvaro är fylld med plågor, utmaningar, drakar och demoner och planerar man inte sin tillvaro efter den verkligheten så kommer man få så många aspekter av livet helt upp mot väggarna fel. Även sådant vad manlighet och kvinnlighet egentligen är för någonting.

Som kristen ser jag det såhär: Tanken med våra liv på jorden är att vi ska efterlikna Gud. Vi är skapta till Guds avbild och var stund vi inte agerar i samklang med Guds avbild så missbrukar vi vår position, så hamnar vi fel i existensen. Bibelns Guds främsta kännetecken är hans skaparkraft. Det första som händer i Bibelns berättelser är att Gud skapar en god värld och upprättar en mänsklighet för att göra detsamma. Vår uppgift är att skapa, producera och förvalta det vi skapat i en himmelsk rytm. I denna rytm finns det utrymme att njuta av livet och att glädja sig över att vara till, men det är inte syftet. Grunden för vår existens, det vi ständigt måste söka efter, är att hela tiden försöka skapa någonting som världsalltets Härskare kan med att välsigna som något gott. Gör vi inte det riskerar vi att hamna ändlöst vilse.

Och det är det jag tror att vårt samhälle har gjort. Vi vet inte längre varför vi är här. Vi tror att meningen med existensen är att fylla våra liv med lycka och välmående, så vi släpper allting fritt, vi gör allting jämlikt och lika i ett syfte att ge alla samma möjlighet till detta välmående och vi glömmer helt och hållet att detkan finnas en större tanke med vår stund här på jorden än att varje stund ska bo granne med extasen.

Så vi är vilse. När det kommer till könsroller, något av det mest naturliga som existerar i vår mänskliga kodning, så vet vi inte längre vad kvinnlighet vill säga, vi räds manligheten som något brutalt och otäckt och vi har ingen som helst aning om hur dessa ska samspela med varandra i en konstruktiv riktning. Gänget kring Vita pillret hemfaller lätt till enkla lösningar, en tendens hos dem är att helt enkelt vilja tvinga fram ett annat sätt att se på könsroller och hur kvinnor och män ska agera och på så sätt få fram en så kallad naturlig ordning.

Som libertarian kan jag inte acceptera tvång som lösning ens för ett förment gott syfte och jag tror inte heller en auktoritär ordning skulle kunna ändra på någonting. Det jag längtar efter är att fler ska kunna släppa sig själva och sin själviskhet för att i högre utsträckning försöka behaga Gud. Inte bara på ett plastigt, ofarligt religiöst sätt utan mer som i att man gör ett ärligt försök att transformera hela sin varelse i en riktning som Gud skulle kunna välkomna som något gott. Oavsett kostnad, oavsett pris. Då tror jag vi skulle kunna se en skillnad som gör en åverkan på djupet och som inte bara stannar vid en tillfällig krusning. Då tror jag inte det är så svårt att förstå vad sådana aspekter som manlighet och kvinnlighet egentligen vill kräva av en. Man gör det som främjar livet i så hög grad som går, och då misstänker jag att det skulle vara betydligt lättare att leva i samklang med sin könsroll än att försöka leva i en konstruktion där dessa dimensioner inte får lov att ha något spelrum eftersom de eventuellt talar om fel saker eller leder en i fel riktning när det kommer till hur ens personliga bild av Lyckan råkar se ut.

Som med allt annat handlar det om prioriteringar. Sätt dig själv främst och du kommer få tillgång till en värld som är beroende av dina begränsningar. Sätt det gudomliga i första rummet och det öppnar sig en värld som saknar allt vad begränsningar innebär...

tisdag 20 juni 2017

Tankar efter en poddpremiär

Det är lite lustigt.

Första gången jag skulle stå på någon slags scen så bröt jag ihop. Jag var förvisso inte mer än nio år, men att hålla mitt lilla föredrag inför klassen i skolan var något av det mest skrämmande jag dittills ställts inför. Jag klarade inte av det utan bröt ihop totalt. Aldrig mer var min enda känsla efteråt.

Ett tiotal år senare bestod hela min fritid av att stå på diverse olika scener. Om så via improvisationsteatern, estradpoesin eller genom kören så var det något som drog mig upp till det där skrämmande rampljuet hela tiden. Jag är fortfarande osäker på vad den där drivkraften består av för jag är understundom fortfarande lika rädd som den där nioåringen väl uppe på scengolvet...

Likadant med att göra intervjuer egentligen. Första gången jag gjorde en seriös sådan var i en skoltidningskurs och min nervositet och obotliga fumlighet gjorde mitt intervjuobjekt mer och mer irriterad för att till sist få honom att mer eller mindre skälla ut mig för min oduglighet som någon slags journalist och han hade minst en poäng i den där tiraden.  Det här gör jag aldrig igen, var min enda tanke efter den där kursen.

Ett tiotal år efter den där incidenten har premiären till ett nytt intervjuprogram släppts där jag står som programledare och om allt går väl kommer att fortsätta ett himla tag.

Lustigt var ordet.

Till saken hör att det här projektet känns som något av det mest klockrena jag någonsin blivit associerad med. Frihetsmänniskor tillhör de mest intressanta och spännande typer jag känner till och när jag funderar på vilka jag skulle vilja ha med i ett sådant här intervjuprogram kommer jag lätt upp i ett närmare trettiotal olika kandidater jag skulle vilja veta mer om. Likadant med vår så kallade rörelse. Det som händer inom frihetskretsen, i premium och den alternativa mediesfären i stort är oerhört spännande. Det vibrerar omkring oss och det känns som att det bara är att sätta på valfri inspelningsutrustning och låta några premiummänniskor prata på om vad som helst så har man något av ett kanonprogram. Om det sedan känns en aning läskigt att ställa in sig i rollen som podcast-programledare, så är det så att säga smällar man får ta..

Vi får se. Det här kan såklart fortfarande ta vägen lite vart som helst. Jag vet vad jag någonstans hoppas att Radio Frihetligt ska bli i längden, jag vet vad mina värsta farhågor bygger på, men i grunden känns det riktigt, riktigt stabilt. Ett program i taget så kommer nog bilden klarna kring vad det egentligen är för något som vi har satt igång. Framgångssaga eller ännu en grej som steg till skyarna för att sedan blygsamt sjunka ihop (hej, Fontänen...) går ju bara att sia om just nu.

Oavsett så är jag extremt stolt över att få ta hand om Frihetligt, minst lika glad över att få tillhöra bubb.la-sfären och oerhört förväntansfull inför vad framtiden innehåller.

Kom, bara kom.

fredag 16 juni 2017

Ännu ett försök att förklara Gud...

Det finns ett enkelt sätt att förklara vad jag tror på.

Tror jag.

Som jag ser det finns det ett visst antal saker som existerar i en så kallad känd domän. Sådant vi som människor har kontroll över och i någon mån äger kunskap om. Sedan finns det ett annat antal saker som existerar i en okänd sådan. De ting vi människor, såväl individuellt som kollektivt inte kan sägas ha kontroll över och som vi på sin höjd enbart har spekulativ kunskap om. Jag tror att den senare kategorin är oändligt mycket större. Hur begåvad Människan än blir, hur länge hennes släkte än får nåden att leva och hur mycket kunskap hon än ser till att förvärva så tror jag att det som är bortom, det okända, alltid kommer vara ointagligt för oss. Det kommer vara ett land, en plats, ett outsägligt hav som vi aldrig har möjligheten att till fullo inta. Denna plats, detta hav- det är Gud. Jag bryr mig inte om hur du vill beskriva honom, jag bryr mig inte om hur du vill relatera till detta koncept, förnekar du att det finns saker- sjukt många saker - som människan inte förstår så är du antingen bindgalen eller ytterligt svagbegåvad.

Det andra jag tar för givet i andliga termer är att det kända och det okända, det konkretas domäner och det som ännu inte tagit form, är i en ständig dialog. Det som är bortom drar i oss alltid. Försöker påverka oss, forma oss, locka oss närmare alternativt försöka förstöra allt vi är och har byggt upp. Vi som enkla människor, eller futtiga dammkorn i en oändlig rymd om du så vill, saknar inte värde. Vi är av någon anledning oerhört intressanta och på flera sätt i centrum för en process som... ja, eftersom denna process till största delen äger rum i det där okända havet är det inte särskilt lätt att säga så mycket om vad den egentligen innebär, men något sker därute som har med oss att göra. Förnekar man det är man inte lika korkad som vid den första punkten, men tämligen blind. Andligt okunnig, om man så vill.

Det tredje jag tror, och det är helt och hållet en kulturell preferens kombinerat med personliga upplevelser jag varken vill eller har kompetensen att rationellt destruera in i en naturalistisk förklaringsmodell, är att berättelsen om Jesus Kristus är den bästa beskrivningen av vad denna okända sfär vill oss människor och vad Kosmos Drama egentligen går ut på. Jag har inga större argument och inga särskilda bevis att peka på- men tanken på att denna oändliga sfär har ett så genuint intresse för oss att den kliver in i vårt eget utrymme för att försöka få oss att vakna upp i sådan grad att vi följer med ut är mig så vacker att jag inte kan undvika att vara som besatt av den. Jag tror att Gud i Kristus gestalt vill guida oss till att bli något bortom oss själva, att vi ska kunna bryta den döda form av makt som har sitt grepp över vår existens villkor i denna materiella värld för att istället rikta vårt blick ut mot horisonten. Mot den ändlösa plats som finns där bortom och där ingenting någonsin är omöjligt...

Som sagt. Jag har inga bevis och knappt ett enda rationellt argument. Jag tycker bara väldigt mycket om saker som är vackra.

Jag skriver den här texten dels i ett infall efter en lite halvmärklig facebook-konversation, men också som ett långsamt inneboende utfall mot min uppväxts form av tro. Den tro jag växte upp med var det inga större fel med. Att jag fick Bibelns mönster inpräntat i min ryggrad, att jag lärde mig vara konträr mot en hård och galen omvärld och att jag fick en moral som utgick från något större än Den Heliga Värdegrund är jag evigt tacksam för, men ett stort misstag har jag trots allt lyckats notera hos min uppväxts andlighet: Nämligen tendensen att så intensivt som det bara är möjligt försöka dra in Gud, det okändas härskare, tillbaka in i det som är känt och givet. Mitt intryck av den frikyrkliga andlighet jag tog del av är att de inte uppmärksammade Guds lockrop att ge sig ut i det okända utan istället försökte få Gud att godkänna, bekräfta och vidimera den värld som dessa troende redan bodde i. Hela världen, kosmos och allt som fanns i den var redan definierat, klart och färdigstämplat. Gud hade inget annat uppdrag än att se till att alla ens egna drömmar slog in och att allt man tog sig för fick sluta med en välsmakande seger. 

Det absolut sista jag tror idag är att Gud är sådan. Om något är Gud någon som slår sönder den värld vi lever i. Han bryter sig in och orskar kaos, förvirring och allmän tandagnisslan. Han vänder uppochner på allt och bränner ner det som är möjligt att förstöra.

För att sedan skapa något nytt. 


Det här är onekligen ett personligt blogginlägg, men den som följt denna blogg vet att jag försöker teckna ner en resa. Jag har gått från ett ställe till ett annat och min syn på Gud och det gudomliga är onekligen komplett annorlunda sen jag kom in i den här tankevärlden. Men jag ångrar mig inte ett endaste dugg. Jag har inte längre möjlighet att förklara och försvara Gud enligt en enhetlig, given mall. Jag är inte ens säker på att min bild av honom, min port in till hans värld bär den sanning jag just nu känner att den gör. Det spelar ändå ingen roll. Gud är nämligen så levande för mig att hela min värld vibrerar och jag närmast bokstavligen ser hur han förändrar allting i min tillvaro.

Då spelar, ärligt talat, det där med teologiska sanningar hit och dit ganska liten roll.