Det har blivit tid för mig att så konkret som möjligt försöka beskriva mina tankar om kärlek, detta utnötta, men ack så viktiga begrepp. Som för alla med ett uns av andlig bakgrund har jag blivit matad med otaliga tankar, visioner och doktriner om vikten och betydelsen av kärlek. Kärlek är syftet med vår existens, Guds väsen är kärlek, vi ska älska än det ena, än det andra. Kristendomens centrum är kärlekens praktik, vilket tydliggörs allra mest av Paulus briljanta rader i Korinthierbrevets trettonde kapitel. Paulus beskriver en kärlek som präglas av tålamod och ödmjukhet och är av sådan vikt att ingenting i det andliga livet - oavsett kraftfullhet eller andra sorters effekter - är av värde om inte kärleken finns med. Kärleken är störst, resten av det som sker i ens andliga verksamhet är rent adiafora i jämförelse.
Ändå har jag alltid känt att det här med kärlek ofta har varit förtvivlat svårt. Jag har inte kunnat begripa vad det är för någonting. Jag är antagligen inte ensam om att främst associera kärlek med något likt romantisk passion. Man älskar när man förlorar sig i upphöjda, gillande känslor kring ett fenomen eller en person. Kärlek är översvallande och dramatisk, den brinner och är fylld med lidelse i alla typer av nyanser. Med det i bakhuvudet så har jag haft svårt att begripa hur jag ska kunna frammana denna typ av känsla till de som är mina fiender, så som Jesus begär av oss. Hur ska det gå till utan att bli konstlat, artificiellt och rentav hycklande? Den passion jag känner för fiender är om något hat, jag kan närmast per definition inte gilla de som hamnat i min fiendekategori. Varför krävs denna omöjliga handling av mig? Ja, varför tycks kristendomen alltid begära det ouppnåeliga av oss?
Korinthierbrevets mer milda beskrivning av kärleken, som verkar vara fri från passion och känslor utan mer ter sig som en grundläggande hållning av något slag har inte varit mer begriplig för mig. Ärligt talat måste jag säga att jag sällan eller aldrig upplevt mig befinna mig i denna typ av hållning och jag har ytterst sällan sett den manifesterad gentemot mig. Människors kärlek "tror inte allt", "uthärdar inte allt" utan verkar strikt villkorad. Går man över gränsen blir det stopp, ens älskare blir upprörd, skäller ut en eller tar sitt pick och pack och resar till Kambodja. Igen verkar kristendomen peka på ett absolut ideal som inte har någon koppling till verkligheten för oss vanliga dödliga. Vad är det tänkt att vi ska göra?
*
I Nondualismen vars tradition jag hittat i den senaste delen av min vandring har jag fått lära mig om den engelska termen Awareness (Som inte har någon klockren svensk motsvarighet, "medvetande" - "consciousness" är inte vad det handlar om - möjligen kommer "närvaro" närmast som översättning) och att detta objektlösa fenomen i vårt medvetande konstant är i ett tillstånd av acceptans. Allting som sker och manifesteras i vår upplevelse accepteras villkorslöst av vår Awareness och Awareness rör sig aldrig. Vår Awareness är vår konstant i tillvaron och allting i existens flöde kommer och går på den "TV-skärm" som Awareness, i en bild från Rupert Spira, kan sägas utgöra. Mina nonduala lärare menade att kärlek kan liknas vid denna typ av acceptans och att den på detta sätt "tål och uthärdar allting". Det spelar ingen roll om innehållet i ens upplevelse är ljust eller mörkt, smärtsamt eller lustfyllt - vår Awareness observerar och accepterar allting utan minsta urskiljning och utan att påverkas det allra minsta.
Detta förstod jag och jag kunde plötsligt se att också jag var i detta typ av tillstånd faktiskt konstant. Jag kunde aldrig notera något ögonblick när min Awareness inte ägnade sig åt detta, även om mitt sinnelag var oroligt eller upprört så gällde det inte min Awareness - den var alltid i samma modalitet och det gick inte att hitta ett enda undantag. Länge kände jag en stor lättnad över att äntligen ha funnit kärlekens princip, kärlek blev liktydigt med acceptans och jag kunde ägna min andliga energi åt att försöka acceptera allting - särskilt då det jag inte gillade, förstod mig på eller rentav kunde avsky. Oavsett känsloläge kunde jag träna mig i att delta i min Awareness känslolösa form av acceptans.
Sedan skedde livet och jag genomgick min klassiska måendekris som jag betecknar som Mr Octobre och i detta mående så räckte inte kärlek som acceptans. Lätt förbluffat så märkte jag att Awareness fortsatta med sin neutrala form av accepterande observation av allting som skedde också när min varelse befann sig i existensens källare, men om kärlek var liktydigt med detta så var det alldeles för kallt. Det var alldeles för tomt för min andliga läggning. Om det här var sanningen och Guds natur enbart var denna neutrala tomhet så klingade det på tok för mycket av en nihilism jag inte i längden ville veta av. Den var bättre än det helvete mitt ensamma liv kunde präglas av, men den glädje som den nonduala läraren Rupert Spira hävdade präglade vår sanna natur kunde jag inte känna röken av. Denna neutrala tomhet kunde liknas vid "frid", det förstod jag, men den bestod inte av glädje. Ett bra tag var jag fast i denna resignation.
Nu, i en tid då jag stigit upp ur mitt måendes källare och fröjdar mig över att befinna mig i det läge jag betecknar som Fröken Maj så har jag lärt mig ett par saker. Framförallt då om nondualismens natur och det är mig lustigt ärligt talat. Nondualismens själva grej är på det ytliga planet att hävda att det inte finns "två ting" i verkligheten, utan att allting hör intimt samman. Att nondualism inte kallas rätt och slätt för "monism" förbryllar en lätt när man börjar lära sig om traditionen, men ju mer man tar in om den desto mer förstår man att ett sådant namn skulle vara alldeles felaktigt. Nondualismen pekar ständigt på till synes olika duala aspekter av tillvaron, i ett stadie av lärandet så blir världen mer dualistisk och närmast splittrad när man lär sig denna skolas seende. Världen delas upp i den som ser och det som blir sett, den konstanta delen av tillvaron och den del som är i ett ständigt flöde, vårt upplysta, verkliga "själv" och det separata, illusoriska "egot". Det är lätt att känna att allting är en bluff, en sofistisk lek med ord, en filosofi byggd på andlig luft utan större bäring på en egentlig verklighet.
Om inte. Om inte hela den nonduala grejen hade resonerat så förbannat mycket med någonting i en. Och någonstans på vägen så lyckades en förståelse komma till mig. Det som presenterar sig som dualitet, som skilda aspekter av verkligheten närmast i en evig konflikt med varandra, är snarare att se som en polaritet - två skilda poler av en och samma enhet. Polerna är distinkta från varandra och har helt olika väsen, men de är samtidigt lika distinkt beroende av varandra. Upp är ned i den meningen att om du ska ha ett objekt med utsträckning så måste en del av objektet vara överst och en annan underst. Objektet kan inte sägas existera utan denna polaritet inom sitt väsen och när man såg på verkligheten med denna medveten så hängde den plötsligt ihop. Känslan av att leva i en dualistisk dimension harmonierade till slut med den nonduala insikten eftersom dualiteten är en reell motpol till den nonduala aspekten av hur verkligheten ser ut. Nondualiteten är större eftersom denna aspekt sträcker ut sig och är dualismen utan att förlora integriteten i sin nonduala natur, hur mycket den duala sidan än vill förneka att det är så det ser ut. Nondualiteten älskar dualiteten och dualitetens rädsla inför nondualitetens på många sätt förskräckande verklighet spelar ingen roll. Att dualiteten hävdar att det finns helvete, lidande och allt vad det är och verkligen upplever att det är så gör inte att nondualitetens tillstånd av evig frid, glädje och salighet förloras. Helvetet existerar inom Guds natur, men är inte större än en flisa av ett grässtrå. Guds nondualitet, hans oändliga ljus är så gigantiskt mycket större än vad mörkret någonsin kan övervinna.
Med andra ord: Kärlek är, utöver acceptans, också förmågan att vara både och. Att vara helt sig själv och den andra på motsatta sidan om en och numera kan jag på fullt allvar och med en medvetenhet om vad jag säger hävda att kärlek är i sanning grunden för all existens, kärlek är egentligen allt som finns. Det är ingen klyscha, det är ingen trött andlig sentens, det är sant. Kärlek är skälet till att trots att Gud, verkligheten själv, är oändlig och omfattar allt så kan det finnas ändliga världar, varelser och ting som absolut inte kan sägas vara Gud. Guds kärlek gör att "han" samtidigt är allt som finns och bara är enbart sin egen varelselösa varelse. Panteismen är sann och falsk samtidigt och du kan både omfamna och förkasta det seendet utan att göra våld på verkligheten. Gud är en person, en kraft, allting och ingenting på samma gång - alla religioner och världsåskåningar har rätt och fel på samma gång och det är kärleken som gör att detta absurda påstående faktiskt gäller. Ja, verkligheten är inte logisk, logik har sin plats och sin sfär där den ensamt bestämmer reglerna, men den sfären berör inte verkligheten i stort. Verkligheten bryter logikens alla regler med lätthet och kraften som den gör det med stavas kärlek. Amor vincit Omnia, kärleken övervinner allt, den tröttaste, mest hånfulla klyschan av dem alla är sann, sann, sann!
Jag säger det igen. Kärlek är å sin ena sida att likställa med acceptans. Då är den lik Awareness, eller det som Paulus beskriver i brevet till Korinithierna. Den är förhållandevis sval och framförallt tålmodig, tolerant och i allting ödmjuk. Men den är också å sin andra sida något som går att likställa med att säga "Jag är Du". Då är den passionerad och lidelsefull, när man älskar på ett sådant sätt förlorar man sig själv i objektet för sin kärlek. Det är möjligt att göra just för att kärlek fungerar med både och - principen. När jag njuter av choklad och känner smaken och dess textur i min mun så är jag choklad. Hela min upplevelse tas över av de känslor och sinnesintryck som ätandet av chokladen ger, det går i den stunden inte att skilja min person från chokladens essens - inte i min subjektiva upplevelse. Naturligtvis så innebär inte detta att min kropp förvandlas till en chokladkaka, Simon behåller sin integritet hur passionerad han än blir över sin översvallande upplevelse. Både och! När Simon älskar choklad är han sig själv och choklad på samma gång. Båda verklighetsbeskrivningar gäller samtidigt utan att någon hierarkisk åtskillnad är möjlig.
Det är på detta sätt vi är Gud och inte alls är Gud. Det är på detta sätt vår identitet är en gemensam mänsklighet och åtta miljarder enskilda människor. Det är på detta sätt vi är celler i en levande gudom kallad Gaia och en ziljard varelser och objekt på en kall, död rymdsten i Vintergatans utkant. Det är på detta sätt vi lever i ett panpsykiskt universum uppbyggt av medvetna kvarkar och är ett idealistiskt hav med massa strömvirvlar omkring sig. Kärlek gör alla dessa paradoxer möjliga. Kärleken tar de heliga paradoxer som religionens vägar genererar och kramar kärleksfullt livskraften ur dem. Kärleken gör allting begripligt, kärleken gör existensen möjlig att förstå och faktiskt leva i utan att känna att allting är ett hopplöst, förkrossande mysterium hela tiden. Kärlek är verkligheten. Varje gång du lägger märke till att du existerar i en verklighet, så förstå att det är kärleken själv som du lägger märke till. Du är kärleken, den värld du befinner dig i är kärleken, allting du rör vid, tänker, känner är kärlek, kärlek och kärlek.
I sanning: Kärlek är allt som finns.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar