Varandet

Verkligheten har blivit konstig för mig, för att inte säga förstörd. Jag har varit i stadier som jag säkert bör avfärda som ren galenskap och lämna allt därifrån därhän, men jag är helt enkelt inte förmögen. Dessa stadier, dessa upplevelser bar en kvalité av verklighet som om jag bara stämplar dem som galna drömmar så ljuger jag, kort sagt. Eller snarare, om jag gör det så finns det inget som hindrar mig från att stämpla det vi vanligen kallar för verklighet för exakt samma sak. Skillnaden mellan dröm och vaken "verklighet" har blivit hårfin för mig. Så hårfin att jag till slut enbart blev förvirrad. Till slut hade jag ingen möjlighet att säkert veta någonting alls. Det finns så många olika teorier och modeller över vad "verkligheten" består av, men de harmonierar ytterst lite sinsemellan och ju mer jag läste och tog del av desto mer kände jag att marken försvann under mina rationella fötter. Det gick inte.

Så jag gjorde en Descartés och tog ner allting till noll. Det här är helt enkelt vad jag kom fram till.

Om jag förnekar allt så blir jag lämnad kvar till Varandet, det tillstånd av medveten observation som alltid pågår och som aldrig slutar. Om jag förnekar att jag har del i Varandet så ljuger jag. Varandet är själva grunden för ord som verklighet, ja, det enda jag kan finna som förtjänar att beskrivas med det epitetet. Varandet är verkligheten.

Det som sedan tillkommer är upplevelser. Varandet strömmar genom en aldrig sinande ström av upplevelser som strukturerar sig i lika ändlösa former av komplexitet och variansrikedom att ja.. världar blir till. Vi blir till.

Fortfarande är upplevelserna inget annat än luft, dimma. Berättelser som Varandet berättar för sig själv och deras fundament och grund är lika tomt oavsett hur komplex berättelsen sedan ter sig. Upplevelsen är ett trolleritrick, en illusion till för att underhålla det som alltid är.

Vi är också del i detta. Alt vi ser, inklusive oss själva och våra dyra identiteter är olika slag av berättelser i Varandets flöde. När vi befinner oss i berättelsen så tar den formen av verklighet. Vi blir lurade av tricket och faller in i en drömliknande tillvaro där vi tappar minnet om den reella verkligheten utan istället behandlar berättelserna som något de inte är. Vi ger berättelserna grund, mening, historia i sådan grad att det snart blir omöjligt för oss att förneka att de är något annat än ytterst, ytterst verkliga. 

Varandet å sin sida behöver ingen grund. Varandet är det som är när inget är, evigt utsträckt, evigt stilla, evigt förundrad över upplevelsernas olika naturer. Det Varandet gör, det Varandet ständigt gör är att älska. I sin kärlek blir Varandet till i Upplevelsen, De uppgår i objektet för sin kärlek till sådan grad att det är hur enkelt som helst att förneka Varandets kvalité av verklighet om man inte är försiktig. Varandet blir flyktigt istället för den ström som Upplevelsen är. Då Varandet är evigt och oändligt finns det ingen gräns för vilka former Upplevelsen kan ta. Allt är möjligt, inget står bortom Varandets makt, men man ska veta en sak: Vad som än är, så är det älskat av Varandet. Inget kan vara till utan att på det djupaste av sätt vara älskat av Verkligheten själv.  

Med detta så rör sig Varandet genom Upplevelsen. Emellanåt är De myckenhet, Varandet gör sig medveten om den stora mängd av upplevelser som är skapade, De blir världar och hela dimensioner, ibland rentav simultant medveten om precis allt som är. Emellanåt begränsar sig Varandet till enskilda former. De tar sin boning i enskilda medvetanden som så våra egna och nöjer sig med att, som till synes, vara instängda där under en tid. Varandet är fortfarande allt som är, men finner uppenbarligen nöje i att se sin Upplevelse från en separat utgångspunkt. Emellanåt sänker sig Varandet ner i sömnens ingenting. Upplevelsen släcks ut, blir till det ingenting det alltid har varit, för att sedan ta sig ut igen och låta sina världar sträcka ut sina lemmar ånyo. Så går De runt, evigheten igenom.

*

Jag vill säga att jag vet detta ovan. Det är vad jag själv har sett och observerat och som inget annat än tystnaden har hjälpt mig att förstå. Jag vet fortfarande lika lite om Upplevelsen med dess många verklighetsfält som någonsin förut. Vi människor är så arma med vår ringa kunskap om vår egen existens själva villkor, men det är som det är och måste vara. 

Jag vet var jag kan stå när allt annat faller.

Vildmark

Innan fler texter kommer vill jag stanna lite vid var jag egentligen befinner mig tankemässigt just nu, främst relaterat till de tankespår jag malde fram vid förra omgången.

Jag är fortfarande perennialist. Inget jag har varit med om har ändrat min inställning att alla andliga bilder och läror i grund och botten pekar på samma sak, skildrar samma inre värld. Vårt psyke är världens fundament, från dess mylla uppstår allting annat och detta psyke har en struktur, en faktisk form som går att upptäcka och få fördjupade insikter om. Att vi talar om det på olika sätt är en tillgång, inte ett hinder.

Det som har tagit stryk under denna tid är min kristna identitet. Jag känner att jag tappat min koppling till kyrkan i dess organiserade form nästan helt och pendlar mellan avsmak och förvirrad förundran över dess praktik. Jag lär fortfarande se mig som kristen längs med resans gång, om inte så enbart av kulturella och relationsmässiga skäl. Jag ser ingen anledning att aktivt ta avstånd från det kulturella arv som kyrkan har skapat och de flesta i min närhet är kristna. Om det sårar dem att jag blir öppet.. något annat.. än kristen så kan jag lika gärna avstå. Jag uppskattar fortfarande det drama som mässan innebär och även om jag ser på den från ett annat håll än tidigare så är det givande att delta i dess flöde. 

Det går an.

Jag känner att jag har återupptäckt Inguz. Mitt märkliga budskap från i fjol som blev till en bok som lade ut grunden för en ny "religion". Dess ramar fungerar för att inte falla ut i ett hemlöst new age-landskap och jag kan med hjälp av dess koncept minnas vad jag vill med min andliga strävan. Leva ut Kristus, på så många sätt jag förmår. Det var aldrig meningen "på riktigt" att få Inguz att spridas och bli något för fler än mig själv och det är det fortfarande inte. Om någon stackars sate skulle behöva få råd av mig kan jag beskriva hur jag väljer att vandra, men annars är Inguz till för mig och mig enbart.

Det jag kan känna en drivkraft till och som gör att jag tänker fortsätta publicera mina nötta funderingar även efter syndafloden är att jag närmast ständigt längtar efter "det andliga samtalet". Som jag nu fungerar känner jag att det är det enda som det finns en poäng i att syssla med. Människan gör så mycket och vi har skapat så sällsamma ting inneboendes i det, nästan, allomfattande Samhället, men i grunden är det uppenbart vilken förvirring vi lever med. Vi vet inte vilka vi själva är. Människan är ett stort mysterium för oss själva och personligen har jag svårt att förstå att inte fler drivs till galenskapens brant på grund av detta. Oh, vad mycket vi gör, men varför gör vi? Jag har svårt att ha mänsklig agens utan ett svar på den frågan. Jag inser någonstans att det är svårt att få ett definitivt svar på någon av dessa djupa frågor, men jag kan inte med att strunta att nästan enbart ägna min tankekraft åt tillvarons mysterium.

Inte för att jag dömer de som inte bryr sig om denna dimension. Dessa människor drömmer, de lever ut ett liv i salig omedvetenhet om vad som skapat denna scen och det eventuella syftet med dess utlevnad. Jag har varit där en gång. Jag saknar det djupt.

När man väl vaknat upp till att ifrågasätta allt så.. blir man inte en upplyst guru, det står helt klart, men man hamnar i utkanten av någonting. Öknen och Vildmarken, kanske och det går att säga mycket om dessa platser, men främst är de ensamma. Jag saknar djupt (men inte totalt) varelser som kan guida, vandra med en och göra platsen mer trivsam. Öknen är varken Underjorden eller Helvetet, men det är en plats som är långt bortom samhällets fyrkanter, på ett helt annat sätt än anarkismen en gång var. Jag känner mig stundom som ett monster, till för att skrämma slag på hurtfriska gyminstruktörer och soc-tanter.

Nåväl. Jag vet inte om jag ska säga att jag har en ambition att locka fler människor ut hit. De som vill till öknen tar sig dit, de som inte vill har ingenting där att göra frankt talat. De kommer vantrivas och sakna sin dröm än mer bittert än vad jag gör. Jag vill däremot ropa härifrån så gott jag förmår. Skildra de tankegångar som skapas här och se om det går att göra denna upplevelses myllrande tillvaro mer strukturell och begriplig på något annat sätt. Inte för någon annans skull nödvändigtvis, utan mer för att jag inte har något annat för mig och jag behöver hänge mig åt skrivandeprocessen på något sätt, i något forum.

Det får vara här, den tillvarons tungspets som råkar vara min. 

Hälsa dig åter

En återkomst.

Nej, men överhettningen har givit vika, ersatts med en fimbulvinter och sedan spottat ut mig... här.

För er som känner den fysiska varianten av min existens finns det inte mycket att säga. Min psykiska ohälsa fortsätter att definiera mig, men jag har ändrat mig om att det betyder att jag måste hålla tyst. Vi på utkanten av samhällets fyrkanter ska inte ofta tas på allvar, men vi har roll att fylla. Om det är Profetens vet jag rakt inte, men... kanske?

Det jag vill tala om just nu är anledningen till att något skiftat hos mig. Nyligen har jag varit nere på min existens hitvida botten och jag har inte ens brytt mig. Jag ville om möjligt ännu djupare ner, eller snarare så långt bort härifrån som det är möjligt och jag är egentligen fortfarande i samma läge. Det här är helvetet, så långt jag är förmögen att identifiera den platsen.

Helvetet är, som ni säkert känner till, inte en fysisk eller ens en andlig plats utan mer av en utgångspunkt. Hur ser du på existensen? Var är din plats i den? Om svaret närmar sig noll och ingenting så har du hamnat innanför Infernos murar. Mer är det inte. 

Det som aldrig har stämt om denna plats är att den är evig, eller snarare, att det går att bli utslängd och förvisad till dessa domäner. Ingen dömer någon till helvetet. Inträdet är alltid högst frivilligt och gudarna vet hur villigt jag störtdök mig till denna nivå av tillvaro.

Men. Det som gör att jag tänker babbla på här igen någon tid framöver, det som gör att jag känner att jag är på ungefär samma plats som när den tidigare överhettningen pågick som mest är att jag fått till mig någonting om vår ack så kära existens.

Av allt den kan vara och definieras som så kan den också bli sedd som ett stort slagfält. Ett krig som bara pågår och där vi kan ta rollen som soldater, föra just vår kamp ut till arenan och det är det jag tror att jag förstått nu.

Kriget går aldrig att vinna, det finns ingen slutpunkt hinsides vår fysiska tillvaro utan den pågår till dess våra kroppar ger upp och tilldelar vårt slutliga nederlag, men striden kan föras på olika sätt. Det går att slåss med ett heligt ursinne, med en innerlig vrede över allt som är fel och skevt med tillvaron och drivas av denna energi tills den sonika lämnar en. Det går att slåss med bitterhet och en harmsen inställning mot existensens villkor. Drivas av hatet, inte bara mot det man ser som ont utan över krigets tillvaro som det är, allt blir en förolämpning och ett slag i ansiktet och det är någonstans lika bra att ens eget uttryck blir en spegling av denna vidrighet. 

Efter mig, ruinerna. 

Jag känner på mig att ganska många i den utkant jag kallar hem just nu någonstans har denna drivkraft hos sig. I den mån de orkar slåss. Det går också nämligen, förstås, att ge upp. Att vägra ta till sig kampen överhuvudtaget. Hellre låta slagen regna över en och sakta forma ens identitet tills man är föga mer än en andligt formad krater. Det är där jag har varit och nästan ännu är, det finns till slut ingen annan utblick än helvetets att ta vid.

Dock. 

Det finns, jag vill åtminstone tro det, ännu ett sätt att föra sig på slagfältet och det är med Kristus som förebild. Vad händer om man i varje skede av slagfältets skiftningar är beredd på att bära nederlagets smärta för andras skull? Om man i allt tränar sig på att ge upp just sin egen vinning, sin egen blick på ondska, vidrighet och tillvarons hemskheter och istället söker att försöka.. älska.. även detta? Nederlagets säkerhet är där fortfarande, lönlösheten i denna dimension är lika barsk som någonsin, men utblicken ändras. Det är inte längre ens egen strid man för utan en större. En strid som förts förut, av andra större än en själv och på ett djupare sätt än vår tidsålder mäktar med att minnas. Jesus från Nasaret är förstås vårt klaraste exempel, men han är långt ifrån ensam.

Löftet som ges denna typ av stridsföring, den stora skillnaden gentemot alla andra hållningar, är det om uppståndelsen. Efter nederlaget en seger som inte ens myterna klarar av att skildra fullt ut. Kriget vi för, slagfältet vi är i, har inget annat syfte än att få oss att förstå att så länge vi håller kvar vid vår egen betydelse, vår egen accent i sådan grad att vi sätter den före "vår nästa" så kommer vi aldrig undan meningslösheten, tomheten och den onämnbara plåga som denna dimension innebär. Vi är fast med helvetets demoner väntandes bortom nästa krök.

Jag vet inte vad uppståndelsen kommer att innebära, om jag ens kan vara säker på dess löfte, men det som händer när jag ,på de sätt jag mäktar med, att försaka mitt eget är att något annat ges i dess ställe. Existensen vidgas. Det är mödosamt och på alla sätt fortfarande en förfärlig strid, men det klingar en sång i trädkronorna om att det, faktiskt, finns en väg ut. Någonstans finns en tillvaro som inte enbart definieras av stridens klimat och det är ditåt jag försiktigt riktar mina steg. Dess morgonsol jag trotskt hälsar åter.

Det som definierar en soldat är inte att denne faller eller blir besegrad, det är att den vid varje fall och varje nederlag alltid reser sig ånyo.

Jag har rest mig igen.