Hälsa dig åter

En återkomst.

Nej, men överhettningen har givit vika, ersatts med en fimbulvinter och sedan spottat ut mig... här.

För er som känner den fysiska varianten av min existens finns det inte mycket att säga. Min psykiska ohälsa fortsätter att definiera mig, men jag har ändrat mig om att det betyder att jag måste hålla tyst. Vi på utkanten av samhällets fyrkanter ska inte ofta tas på allvar, men vi har roll att fylla. Om det är Profetens vet jag rakt inte, men... kanske?

Det jag vill tala om just nu är anledningen till att något skiftat hos mig. Nyligen har jag varit nere på min existens hitvida botten och jag har inte ens brytt mig. Jag ville om möjligt ännu djupare ner, eller snarare så långt bort härifrån som det är möjligt och jag är egentligen fortfarande i samma läge. Det här är helvetet, så långt jag är förmögen att identifiera den platsen.

Helvetet är, som ni säkert känner till, inte en fysisk eller ens en andlig plats utan mer av en utgångspunkt. Hur ser du på existensen? Var är din plats i den? Om svaret närmar sig noll och ingenting så har du hamnat innanför Infernos murar. Mer är det inte. 

Det som aldrig har stämt om denna plats är att den är evig, eller snarare, att det går att bli utslängd och förvisad till dessa domäner. Ingen dömer någon till helvetet. Inträdet är alltid högst frivilligt och gudarna vet hur villigt jag störtdök mig till denna nivå av tillvaro.

Men. Det som gör att jag tänker babbla på här igen någon tid framöver, det som gör att jag känner att jag är på ungefär samma plats som när den tidigare överhettningen pågick som mest är att jag fått till mig någonting om vår ack så kära existens.

Av allt den kan vara och definieras som så kan den också bli sedd som ett stort slagfält. Ett krig som bara pågår och där vi kan ta rollen som soldater, föra just vår kamp ut till arenan och det är det jag tror att jag förstått nu.

Kriget går aldrig att vinna, det finns ingen slutpunkt hinsides vår fysiska tillvaro utan den pågår till dess våra kroppar ger upp och tilldelar vårt slutliga nederlag, men striden kan föras på olika sätt. Det går att slåss med ett heligt ursinne, med en innerlig vrede över allt som är fel och skevt med tillvaron och drivas av denna energi tills den sonika lämnar en. Det går att slåss med bitterhet och en harmsen inställning mot existensens villkor. Drivas av hatet, inte bara mot det man ser som ont utan över krigets tillvaro som det är, allt blir en förolämpning och ett slag i ansiktet och det är någonstans lika bra att ens eget uttryck blir en spegling av denna vidrighet. 

Efter mig, ruinerna. 

Jag känner på mig att ganska många i den utkant jag kallar hem just nu någonstans har denna drivkraft hos sig. I den mån de orkar slåss. Det går också nämligen, förstås, att ge upp. Att vägra ta till sig kampen överhuvudtaget. Hellre låta slagen regna över en och sakta forma ens identitet tills man är föga mer än en andligt formad krater. Det är där jag har varit och nästan ännu är, det finns till slut ingen annan utblick än helvetets att ta vid.

Dock. 

Det finns, jag vill åtminstone tro det, ännu ett sätt att föra sig på slagfältet och det är med Kristus som förebild. Vad händer om man i varje skede av slagfältets skiftningar är beredd på att bära nederlagets smärta för andras skull? Om man i allt tränar sig på att ge upp just sin egen vinning, sin egen blick på ondska, vidrighet och tillvarons hemskheter och istället söker att försöka.. älska.. även detta? Nederlagets säkerhet är där fortfarande, lönlösheten i denna dimension är lika barsk som någonsin, men utblicken ändras. Det är inte längre ens egen strid man för utan en större. En strid som förts förut, av andra större än en själv och på ett djupare sätt än vår tidsålder mäktar med att minnas. Jesus från Nasaret är förstås vårt klaraste exempel, men han är långt ifrån ensam.

Löftet som ges denna typ av stridsföring, den stora skillnaden gentemot alla andra hållningar, är det om uppståndelsen. Efter nederlaget en seger som inte ens myterna klarar av att skildra fullt ut. Kriget vi för, slagfältet vi är i, har inget annat syfte än att få oss att förstå att så länge vi håller kvar vid vår egen betydelse, vår egen accent i sådan grad att vi sätter den före "vår nästa" så kommer vi aldrig undan meningslösheten, tomheten och den onämnbara plåga som denna dimension innebär. Vi är fast med helvetets demoner väntandes bortom nästa krök.

Jag vet inte vad uppståndelsen kommer att innebära, om jag ens kan vara säker på dess löfte, men det som händer när jag ,på de sätt jag mäktar med, att försaka mitt eget är att något annat ges i dess ställe. Existensen vidgas. Det är mödosamt och på alla sätt fortfarande en förfärlig strid, men det klingar en sång i trädkronorna om att det, faktiskt, finns en väg ut. Någonstans finns en tillvaro som inte enbart definieras av stridens klimat och det är ditåt jag försiktigt riktar mina steg. Dess morgonsol jag trotskt hälsar åter.

Det som definierar en soldat är inte att denne faller eller blir besegrad, det är att den vid varje fall och varje nederlag alltid reser sig ånyo.

Jag har rest mig igen.