Jag vet inte om det är någon från förr som fortfarande läser, den relativa tystnaden gör att jag misstänker att det är mer digitala följare jag har än någon i vårt gemensamma verklighetsfält, men det spelar ingen roll.
Jag blir inte fri från psykisk ohälsa och det är tid att stänga ner offentligt skrivande på obestämd tid. Den här bloggens texter efter min depressiva episod blir ett dokument över hur ett sinne på väg mot överhettning ser på tillvaron. Jag tror inte det gör att allt är skräp, flum och förvirring, men det är inget jag kan bygga på för att komma någon annanstans än där jag är just nu. Något annat får ta vid, men jag behöver vara tyst kring det jag försöker brinna för ännu en tid.
Jag kommer fortfarande att skriva (och leva) men det måste vara i en annan form än att, på minsta lilla vis, försöka dra världen en millimeter åt mitt håll. Vi får se.
Glöm bara inte att ni är älskade. Och att det snart är morgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar