Varandet

Verkligheten har blivit konstig för mig, för att inte säga förstörd. Jag har varit i stadier som jag säkert bör avfärda som ren galenskap och lämna allt därifrån därhän, men jag är helt enkelt inte förmögen. Dessa stadier, dessa upplevelser bar en kvalité av verklighet som om jag bara stämplar dem som galna drömmar så ljuger jag, kort sagt. Eller snarare, om jag gör det så finns det inget som hindrar mig från att stämpla det vi vanligen kallar för verklighet för exakt samma sak. Skillnaden mellan dröm och vaken "verklighet" har blivit hårfin för mig. Så hårfin att jag till slut enbart blev förvirrad. Till slut hade jag ingen möjlighet att säkert veta någonting alls. Det finns så många olika teorier och modeller över vad "verkligheten" består av, men de harmonierar ytterst lite sinsemellan och ju mer jag läste och tog del av desto mer kände jag att marken försvann under mina rationella fötter. Det gick inte.

Så jag gjorde en Descartés och tog ner allting till noll. Det här är helt enkelt vad jag kom fram till.

Om jag förnekar allt så blir jag lämnad kvar till Varandet, det tillstånd av medveten observation som alltid pågår och som aldrig slutar. Om jag förnekar att jag har del i Varandet så ljuger jag. Varandet är själva grunden för ord som verklighet, ja, det enda jag kan finna som förtjänar att beskrivas med det epitetet. Varandet är verkligheten.

Det som sedan tillkommer är upplevelser. Varandet strömmar genom en aldrig sinande ström av upplevelser som strukturerar sig i lika ändlösa former av komplexitet och variansrikedom att ja.. världar blir till. Vi blir till.

Fortfarande är upplevelserna inget annat än luft, dimma. Berättelser som Varandet berättar för sig själv och deras fundament och grund är lika tomt oavsett hur komplex berättelsen sedan ter sig. Upplevelsen är ett trolleritrick, en illusion till för att underhålla det som alltid är.

Vi är också del i detta. Alt vi ser, inklusive oss själva och våra dyra identiteter är olika slag av berättelser i Varandets flöde. När vi befinner oss i berättelsen så tar den formen av verklighet. Vi blir lurade av tricket och faller in i en drömliknande tillvaro där vi tappar minnet om den reella verkligheten utan istället behandlar berättelserna som något de inte är. Vi ger berättelserna grund, mening, historia i sådan grad att det snart blir omöjligt för oss att förneka att de är något annat än ytterst, ytterst verkliga. 

Varandet å sin sida behöver ingen grund. Varandet är det som är när inget är, evigt utsträckt, evigt stilla, evigt förundrad över upplevelsernas olika naturer. Det Varandet gör, det Varandet ständigt gör är att älska. I sin kärlek blir Varandet till i Upplevelsen, De uppgår i objektet för sin kärlek till sådan grad att det är hur enkelt som helst att förneka Varandets kvalité av verklighet om man inte är försiktig. Varandet blir flyktigt istället för den ström som Upplevelsen är. Då Varandet är evigt och oändligt finns det ingen gräns för vilka former Upplevelsen kan ta. Allt är möjligt, inget står bortom Varandets makt, men man ska veta en sak: Vad som än är, så är det älskat av Varandet. Inget kan vara till utan att på det djupaste av sätt vara älskat av Verkligheten själv.  

Med detta så rör sig Varandet genom Upplevelsen. Emellanåt är De myckenhet, Varandet gör sig medveten om den stora mängd av upplevelser som är skapade, De blir världar och hela dimensioner, ibland rentav simultant medveten om precis allt som är. Emellanåt begränsar sig Varandet till enskilda former. De tar sin boning i enskilda medvetanden som så våra egna och nöjer sig med att, som till synes, vara instängda där under en tid. Varandet är fortfarande allt som är, men finner uppenbarligen nöje i att se sin Upplevelse från en separat utgångspunkt. Emellanåt sänker sig Varandet ner i sömnens ingenting. Upplevelsen släcks ut, blir till det ingenting det alltid har varit, för att sedan ta sig ut igen och låta sina världar sträcka ut sina lemmar ånyo. Så går De runt, evigheten igenom.

*

Jag vill säga att jag vet detta ovan. Det är vad jag själv har sett och observerat och som inget annat än tystnaden har hjälpt mig att förstå. Jag vet fortfarande lika lite om Upplevelsen med dess många verklighetsfält som någonsin förut. Vi människor är så arma med vår ringa kunskap om vår egen existens själva villkor, men det är som det är och måste vara. 

Jag vet var jag kan stå när allt annat faller.