Vildmark

Innan fler texter kommer vill jag stanna lite vid var jag egentligen befinner mig tankemässigt just nu, främst relaterat till de tankespår jag malde fram vid förra omgången.

Jag är fortfarande perennialist. Inget jag har varit med om har ändrat min inställning att alla andliga bilder och läror i grund och botten pekar på samma sak, skildrar samma inre värld. Vårt psyke är världens fundament, från dess mylla uppstår allting annat och detta psyke har en struktur, en faktisk form som går att upptäcka och få fördjupade insikter om. Att vi talar om det på olika sätt är en tillgång, inte ett hinder.

Det som har tagit stryk under denna tid är min kristna identitet. Jag känner att jag tappat min koppling till kyrkan i dess organiserade form nästan helt och pendlar mellan avsmak och förvirrad förundran över dess praktik. Jag lär fortfarande se mig som kristen längs med resans gång, om inte så enbart av kulturella och relationsmässiga skäl. Jag ser ingen anledning att aktivt ta avstånd från det kulturella arv som kyrkan har skapat och de flesta i min närhet är kristna. Om det sårar dem att jag blir öppet.. något annat.. än kristen så kan jag lika gärna avstå. Jag uppskattar fortfarande det drama som mässan innebär och även om jag ser på den från ett annat håll än tidigare så är det givande att delta i dess flöde. 

Det går an.

Jag känner att jag har återupptäckt Inguz. Mitt märkliga budskap från i fjol som blev till en bok som lade ut grunden för en ny "religion". Dess ramar fungerar för att inte falla ut i ett hemlöst new age-landskap och jag kan med hjälp av dess koncept minnas vad jag vill med min andliga strävan. Leva ut Kristus, på så många sätt jag förmår. Det var aldrig meningen "på riktigt" att få Inguz att spridas och bli något för fler än mig själv och det är det fortfarande inte. Om någon stackars sate skulle behöva få råd av mig kan jag beskriva hur jag väljer att vandra, men annars är Inguz till för mig och mig enbart.

Det jag kan känna en drivkraft till och som gör att jag tänker fortsätta publicera mina nötta funderingar även efter syndafloden är att jag närmast ständigt längtar efter "det andliga samtalet". Som jag nu fungerar känner jag att det är det enda som det finns en poäng i att syssla med. Människan gör så mycket och vi har skapat så sällsamma ting inneboendes i det, nästan, allomfattande Samhället, men i grunden är det uppenbart vilken förvirring vi lever med. Vi vet inte vilka vi själva är. Människan är ett stort mysterium för oss själva och personligen har jag svårt att förstå att inte fler drivs till galenskapens brant på grund av detta. Oh, vad mycket vi gör, men varför gör vi? Jag har svårt att ha mänsklig agens utan ett svar på den frågan. Jag inser någonstans att det är svårt att få ett definitivt svar på någon av dessa djupa frågor, men jag kan inte med att strunta att nästan enbart ägna min tankekraft åt tillvarons mysterium.

Inte för att jag dömer de som inte bryr sig om denna dimension. Dessa människor drömmer, de lever ut ett liv i salig omedvetenhet om vad som skapat denna scen och det eventuella syftet med dess utlevnad. Jag har varit där en gång. Jag saknar det djupt.

När man väl vaknat upp till att ifrågasätta allt så.. blir man inte en upplyst guru, det står helt klart, men man hamnar i utkanten av någonting. Öknen och Vildmarken, kanske och det går att säga mycket om dessa platser, men främst är de ensamma. Jag saknar djupt (men inte totalt) varelser som kan guida, vandra med en och göra platsen mer trivsam. Öknen är varken Underjorden eller Helvetet, men det är en plats som är långt bortom samhällets fyrkanter, på ett helt annat sätt än anarkismen en gång var. Jag känner mig stundom som ett monster, till för att skrämma slag på hurtfriska gyminstruktörer och soc-tanter.

Nåväl. Jag vet inte om jag ska säga att jag har en ambition att locka fler människor ut hit. De som vill till öknen tar sig dit, de som inte vill har ingenting där att göra frankt talat. De kommer vantrivas och sakna sin dröm än mer bittert än vad jag gör. Jag vill däremot ropa härifrån så gott jag förmår. Skildra de tankegångar som skapas här och se om det går att göra denna upplevelses myllrande tillvaro mer strukturell och begriplig på något annat sätt. Inte för någon annans skull nödvändigtvis, utan mer för att jag inte har något annat för mig och jag behöver hänge mig åt skrivandeprocessen på något sätt, i något forum.

Det får vara här, den tillvarons tungspets som råkar vara min.