fredag 9 juli 2021

Existensen från grunden (än en gång)

Saker förändras påtagligt för mig. Numera vill jag säga att det är min ärliga upplevelse att jag inte befinner mig i någon kropp, som är den gängse uppfattningen att vårt medvetande är beläget uti. Istället upplever jag mig, konkret, vara ett oberoende medvetande som ständigt registrerar mönster, rytmer och vibrationer av olika slag som löper på varandra i sådan komplexitet att de ger varandra olika namn och identiteter. Vissa mönster är närmre och mer intima och andra mer avlägsna. Det mest intima mönstret är förstås det vi kallar mitt sinne och min kropp och jag noterar ofta något i stil med att "oj, det finns en kropp här", men lika ofta kan jag märka att jag inte är särskilt medveten om fenomenet kroppar alls. Min uppmärksamhet, mitt fokus, min närvaro är i stället i det rum jag befinner mig i, landskapet jag rör mig i eller sällskapet jag umgås med. Jag finner mig förlorad i en roman, en film eller en teaterpjäs och har i de stunderna inte minsta aning om vad en "kropp" är för något, än mindre att "Simon" skulle äga en. Tids nog kommer den intima kroppsupplevelsen tillbaka, men detta av och på i medvetandets inkarnering är just ett exempel på existensens rytm. Vi går in och ut, upp och ner, fram och tillbaks. 

Alla sådana rytmer sammantaget, "Det Upphöjda Mönstret", har jag i mina fortsatta studier lärt mig bäst bör betecknas som Modern. Det är Modern, den gudomligt feminina aspekten, vi ständigt hittar i materian och den fysikaliska dimensionen. Modern är den som dansar, hon flyter ständigt och skapar sin oändliga potential genom att konstant generera nya mönster av 1 och 0, av och på, partiklar och vågor. Modern står aldrig still och i sin gudomliga identitet är hon sant oändlig. 

Fadern är den aspekt av Gud som tänker, den aspekt som ser modern. Fader Gud är lika oändlig som Modern är och Faderns tänkande är därför perfekt, fullkomligt och absolut korrekt. Han avviker aldrig från sin form av seende och ser alltid fullheten, oändligheten i sin mest fulländade form. Begränsade sinnen kan inte förstå hur ett sådant tänkande fungerar. Det finns inga ord, inga koncept, inga mänskliga tankar alls som kan beskriva eller rama in detta på ett acceptabelt sätt. Inga. Alla metafysiska spekulationer är lögn och förbannad dikt och om det inte vore så förbaskat roligt att syssla med sådana så borde vi bara lägga ner all filosofiska och teologiska avdelningar omedelbums. Det är rent slöseri med tid. Om du tror att jag tar det jag skriver på allvar nedan så tror du fel, om något är det "helig fiktion", men antagligen är det bara maniskt dravel. Bara så du vet, kära läsare. 

Men som sagt. Metafysiska spekulationer är kul och en fråga som uppstår när vi skisserat fram modellen ovan av den fundamentala existensen är: Varför finns det begränsade sinnen? Om både Modern och Fadern är sant oändliga hur kan ändlighet - som vi onekligen tycks observera - äga rum? I min mening beror det på den aspekt av oändligheten som innebär att den alltid måste sägas expandera. Oändligheten är både fullkomlig, klar så att säga, och ständigt i en process av förnyelse på samma gång. Denna sällsamma paradox skapar Sonen. En ständigt ung förlängning av sina gudomliga föräldrar och även om han delar deras oändliga natur så äger han en egenskap de inte har. Han är fri. När Sonen tänker så tänker han först och främst fritt i kontrast till Fadern som tänker rätt. "Att tänka fritt är stort, men att tänka rätt är större." Med detta menas att Fadern är inte "inkapabel" att tänka fritt, men hans fulländning gör att han aldrig begår några misstag, han tänker rätt utan svårighet. Det gäller inte för Sonen. Sonens eviga "nyhet" gör att han prövar, testar, leker sig fram i sina gudomliga tankar. Han "glömmer bort" sin oändlighet, han får för sig udda föreställningar kring existensen och sin egen natur, han ser på Modern och får alla möjliga upplevelser inför hennes uppenbarelse, såväl ljusa som mörka. Dessa tankar, uppfattningar och preferenser leder inte alltid till goda resultat. Ibland irrar han sig i sin frihet bort sig och hamnar i ett helvetiskt tillstånd av en oerhört övertygande upplevelse om att han är skild från Gud, att han har förstört den gudomliga tillvaron och att bara undergång och evig misär är hans lott i existensen. Fritt tänkande är dyrt. 

Det går ändå att säga att dessa misstag är inga problem, inte av någon konsekvens i det största av perspektiv, för kom ihåg att vi talar om en gudomlig dimension där tid inte alls är en faktor. Sonen är alltså i en absolut oändlighet där hans tankar opererar och det är alltid fullkomligt säkert om att han till slut kommer hitta roten till sina felaktiga tankar, rätta till dem och sedan återvända till en gemenskap med sina gudomliga föräldrar. I ett tidsperspektiv kan denna process sträcka sig över väldiga eoner, men utanför tiden så rättar han alltid till sina misstag direkt efter att han noterat att hans fria tänkande producerat dem. Sonen är, oavsett vad hans upplevelse säger honom, aldrig skild från Gud. Han är i Faderns och Moderns eviga, oändliga tillvaro lika säkert som de någonsin är evigt i den. Allt annat är hädelse (feltänk av den grövsta graden). 

Så vad är då vi, vad är en själ och ett enskilt människoliv i detta tämligen sällsamma perspektiv? Jag har tidigare lagt ut tanken om att begreppet själ kan förstås som ett "preferenskomplex", men numera skulle jag vilja lägga till att dessa komplex främst styrs av "gudomliga uppfattningar". Varje själ består av en struktur av uppfattningar, en teori om man så vill, om hur existensen fungerar och som Sonen använder för att lära sig om hur sina Föräldrars natur ser ut och vad det innebär att tänka rätt istället för fritt. Dessa uppfattningar genererar sedan en värld som Modern visar upp för honom. Allting i en fysisk värld reflekterar vad Sonens uppfattningar innebär i praktiken. Allting, ja allting, i en fysisk värld består av ett intrikat symboliskt språk som berättar för Sonen, om han har öron att höra med, vad han tycker och tänker om sig själv och sina Föräldrar. Detta resultat observerar sedan Sonen och använder för att efter bästa förmåga modifiera sina uppfattningar och få världen att bli "bättre" utefter hur hans preferenskomplex vill ha det. Så går det på tills dess att han fått allting rätt och hans värld är lika fullkomligt oändlig som Modern verkligen är och Sonen uppgår sedan i Fadern.

En enskild människa och vår specifika värld är en lika specifik "uppfattningsteori" som vi tillåts (eller tvingas) uppleva i realtid. Varje enskild människa är en sådan teori med olika variabler som spelas ut, jag skulle tro att varje människa står för varsitt själsligt preferenskomplex. Oändligheten är stor och Sonen är evig och tänker mycket. Det är många teorier om existensen som måste spelas ut, hade inte allt detta ägt rum utanför tiden hade han aldrig i världen kunnat bli klar i... öh, tid. Det vi ser i vårt vakna tillstånd under dagen är bara en "resultaträkning", en output av gudomlig input som sker i Himlen. På Jorden finns ingen fri vilja utan vi som människoapor är bara marionetter tillsammans med alla andra objekt som agerar ut det drama som Sonen vill se för att undersöka om hans teori om existensen stämmer. Uppstår lidande, eller bara det vagaste av obehag, har han fel och måste modifiera sina uppfattningar. Det är det, modifieringen, som är vårt uppdrag är att göra i bönen. Där fri vilja faktiskt existerar för oss begränsade sinnen är i vår uppfattning om den upplevelse vi genomgår. Varje gång vi tycker någonting och känner att något är välsignat eller till förbannelse så kommunicerar vi med Sonen och han får förstå vad det är som sker i det som Modern framställer. I bönen sedan så får vi möjlighet att förändra våra uppfattningar,
 som vi äger tillsammans med Sonen, i grunden. Det är som att gå in i den kod som genererar hela skapelsesimulationen och modifiera den så att den reflekterar vad vi vill ha och se i just detta nu. Det finns inga fel i vad vi kan önska oss och vilja se, Sonen har absolut frihet och kan gå hur vilse han känner är nödvändigt. Hans uppdrag är svårt, han ska förstå oändlighet och oändlig fullkomlighet - han måste pröva sådant som verkar galet i efterhand. Vad är det han ska tro om sig själv och världen egentligen? 

Det här ska sägas också. Varje preferenskomplex, varje själ, ser bara sin egen värld och sin egen teori spelas ut i sin upplevelse. Alla själar är likvärdiga verktyg för Sonen och varje varelse som upplever Jag Är, är i sin Samhöriga persona likvärdig med Sonen själv och det innebär att varje upplevelse är absolut och i en mening solipsistisk. Vi vet redan slutet på hela det här dramat. Det sista som sker för varje preferenskomplex att de till fullo kommer acceptera Sonens oändliga natur och gemensamhet med Fadern och Modern och uppgå i en tillvaro av evig salighet av ofattbara mått. Själarna är på en oändlig serie vägar till det målet, men ingen av oss kan någonsin missa det, för Sonen är egentligen inte alls ute på vandring. Oändlighet och kärleksfull logik är knäppt inte sant? Sonen är evigt hemifrån och evigt hemmavid samtidigt på samma sätt som Fadern (rätt tänkande) är Sonen (fritt tänkande) och Sonen är Fadern samtidigt som de är helt åtskilda andliga enheter i sin egen rätt. Vojne. 

Nå. Skälet till att vi tycks ha en sådan gemensam upplevelse och att Solipsismen, trots att den inte går att rationellt förneka, ändå känns så långsökt för oss är att de preferenskomplex som har liknande uppfattningar om existensen agerar ut sina resultat i samma sfär av Modern. Vi jordiska människor skiljer sig inte mycket alls om våra gudomliga tankar kring Det Som Är, om vi ska höfta så tänker vi på den nivån till 99.9 likadant, men de sista promillena avgör väldigt mycket - igen, oändlighet är stort. Och såhär kan man se det, de av våra uppfattningar som vi är allra mest säkra på tar sig uttryck av fysikaliska lagar och regler. Dessa kan man i de allra flesta fall aldrig rucka på och gör man det så är en naturlig konsekvens att man åker på en himmelsfärd a la Elia eller Jesus och lämnar just det här verklighetsfältet. Ytterst få av oss preferenskomplex kan modifiera uppfattningar som ligger på denna basala nivån. På andra sidan skalan har vi det som manifesteras av våra kroppar. Vad våra kroppar gör och innebär har massvis att säga om de delar av våra uppfattningsteorier som vi är som mest osäkra på och som vi vill arbeta mest med. Många av oss arbetar också, andligt medvetna eller ej, på att modifiera våra kroppar på allsköns olika sätt. Hur du ser på din kropp och ditt egomässiga sinnelag är ditt andliga arbetsrum, det är där du som människa kan hjälpa Sonen som mest aktivt med att få bukt på problemen med hans fritänkande. Var snäll mot din kropp, ta hand om ditt sinne, tänk mjuka tankar, lev hälsosamt i alla aspekter av existensens dimensioner och du har en större chans att få Sonen att förstå vad ett gott liv faktiskt innebär. 

I mellanspelet av denna skala finns allting som uppstår i samspelet mellan preferenskomplexen/själarna/människorna - våra samhällen. Att få till förändringar här är svårt, men inte hart när omöjligt så som med fysikaliska fenomen. Däremot vill jag starkt påstå att försöka förändra något genom fysiskt handlande är lönlöst. Även om du lyckas få till någonting så kommer din andliga självbild bara att slå tillbaka och annullera det framsteg du nyss har uppnått. För att förändra din omvärld i grunden så måste du be. Du måste förändra hur du ser på dig själv, dina medmänniskor, samhället och världen inifrån först och sedan kommer du att se, varaktiga, förändringar under din vakna tid. Ditt inre skapar den värld du upplever, Himlen styr det som sker på Jorden och om vi är blinda för detta faktum kommer vi bara ständigt att bygga sandkojor på sankmark istället för slott på stadig berggrund.

Kristendomens, och min, mästare är extremt tydlig på detta område. Eller, han försöker åtminstone att vara det, men han är beroende av att mottagaren av budskapet förstår sig på symbolisk semantik för att det ska nå fram. Du kan inte uttrycka det här i klarspråk, det låter rent vansinnigt. De få stackars sinnen som ögnar igenom den här texten kommer antagligen bara skaka på huvudet över hur långsökt, flippat, flummigt och förvirrat det är, men för att använda ett Jesuord konkret: "Allting ni ber om i mitt namn ska ni få". Bokstavligt talat är det här rappakalja eller bara rena lögner. Det stämmer inte, alla kristna som har försökt tro så det knakar för att få det att stämma kan vittna om det. Ljuger Jesus? Nej, men han talar som Sonen till Sonen och ingen annan, Ensamkaraktärer kan få stå i Hades och hacka tänder i frustration och ångest bäst de vill, Sonen förstår. När Sonen ber i sitt eget namn så betyder det att Sonen ber i ande, han går in i sin föreställningsförmåga och ber om att få uppleva en vision genom Modern som gör att han kan förstå Fadern bättre. När Sonen har bett om detta har han fått det för att han vet att Modern liksom Fadern är oändlig. Kan han se det i sitt inre så betyder det att det är så Föräldrarna är. Visionen i det inre räcker egentligen, men verkligheten fungerar så att om Sonen är ihärdig i att den här visionen är viktig för honom så kommer visionen att manifestera sig i den fysiska världen också. "Bulta så ska dörren öppnas för er", andlig verksamhet kräver tjat och tjat i mängd för ge utväxling i den tradiga jordiska dimensionen. Det som händer i det yttre är så oviktigt jämfört med det som händer i det inre. Vårt inre, i vår kammare, är det som all relation med Gud äger rum, det är där arbetet och kärleksakterna har sin arena. Det yttre är enbart resultatet av vår gemenskap med det gudomliga. Det ska noteras, observeras och förstås och sedan börjar processen om med nya bönepass som i sanning förändrar världen. 

Gah! Kära läsare, jag vet att jag låter galen, men jag bryr mig inte. Den världsåskådning jag presenterar just nu är inget jag "tror på" med förnuftet, jag lever den. Jag skriver bara denna text som en måne för den tid av mörker som väntar bakom kröken när mitt andliga varande i Maj byts ut mot det som Oktober innebär. Den som hör den hör.    

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar