torsdag 8 juli 2021

Kvinnor och kristendom - en psykologisk kommentar

Terence Mckenna har hjälpt till att popularisera begreppen "dominanskultur" respektive "samarbetskultur", han menar att människan genom civilisationens gång har gått från samhällen präglade av samarbete och ömsesidigt, jämlikt, deltagande till kulturer där olika individer och grupper tillåts dominera andra och därmed skapa stor ojämlikhet och källor till ändlösa konflikter inom och mellan olika kulturer och samhällen. 

Jag kan absolut köpa denna modell och ser nyttan av den när man ser på historien med dess hjälp. Jag får däremot problem med Mckenna när han i "Food of the gods" går till starkt angrepp på kyrkan och kristendomen och hävdar att denna rörelse var början på en intensiv acceleration av dominanskulturen i Väst och i förlängningen världen. Att kyrkan introducerade sådant som institutionaliserad misogyni och rättfärdigandet av imperiala ambitioner, med religiösa argument till grund. Mckennas hätskhet är förbluffande i den meningen att han förstås är medveten om att kristendomen uppstod i ett av tidernas mest expansiva imperium och att "imperiala ambitioner" varit modus operandi för mänskligheten ett bra tag innan kristendomen tog form. Det går att med Tom Holland förstå att sådant som "institutionaliserad misogyni" var ett fenomen i Romarriket redan som det var, och den starkes rätt var utan tvekan gällande också på sexualitetens område. Kvinnor och särskilt kvinnliga slavar var föga mer än sexuella objekt och denna attityd var gällande i generell mening. Rom var den starkes paradis och allt var anpassat för vinnarna i ett spel som gick ut på att dominera eller bli dominerad. Att Mckenna, närmast i en kristofobisk frenesi (Mckennas relation till kristendom var problematisk sedan uppväxtåren), förbiser allt detta när han målar upp sin historik är beklämmande för förståelsen av hans modell. Jag finner det betydligt lättare att hitta argument för att kristendomen är en tongivande rörelse för samarbetskultur och mot allt som har med dominans att göra. Nya testamentet går att se som en serie argument för att världens fäbless till en ordning byggd på makt, våld och aggression är skev, men tillfällig och att Guds rike - vår äkta tillvaro - bygger på principer kring jämlikhet och enhet. Den kristna identiteten gav dess följare ett "himmelskt medborgarskap" som annullerade allting som de jordiska villkoren hävdade att man var. I Kristus fanns inte längre slav eller fri, man eller kvinna utan bara identiteten i Kristus.   

Kyrkans tidiga historia visar det också. Kvinnor var högst deltagande i det kristna livet under de första århundradena och det är egentligen bara udda bibelverser (som Kor 14:33-35) som tyder på motsatsen; att kristendomen förstärkte en patriarkal identitet hos dess medlemmar. Såväl i Nya testamentet som i senare historieskrivningar så återfinns en rad kvinnor i betydande, uppskattade positioner. Paulus fokus på att upphöja statusen hos äktenskapet mellan en man och en kvinna var i en intention menad att förstärka kvinnans och hustruns värde i antikens mentalitet. "Behandla inte din hustru som en ägodel, hon är din äkta hälft, din själva kropp så skärp dig och få ett mer jämlikt sinnelag, du Kristi representant i eran relation" är inte ett direkt citat, men andemeningen i Paulus budskap på detta område enligt Holland. 

Det är därför förstås sorgligt att se hur kyrkans utveckling inom detta förfaller ju äldre kyrkan blir. Det går längre fram i historien inte att förneka det som Mckenna pratar om, kyrkan blir misogyn och patriarkal och använder de smulor ur NT som går att hitta i den riktningen för att rättfärdiga sin hållning. Kyrkan kan inte motstå att använda makten och den rådande dominanskulturen för att förstärka sin egen position i världen. Istället för att bryta med dominanskulturen så blir hon en omistlig del av den. Det är en process som tar tid och Mckennas förakt mot den medeltida epoken finner jag oresonlig och direkt felaktig, men i och med moderniteten får han ändå rätt. Kristendomen som födde det vetenskapliga sinnelaget och idén om en död och materiell naturvärld accelererade dominanskulturens ideal något oerhört i vår värld. Nu har vi i princip glömt vad en samarbetskultur skulle innebära, vi har inte levt i dess principer på millennia och den kraft som var tänkt att påminna oss om dem på full skala har i slutändan begått förräderi mot allting den ville hålla för heligt. Kyrkan är i många avseenden maktfullkomlig, ojämlik och vedervärdigt patriarkal. 

***

Diskussionen om Mckenna är tänkt att fungera som en inledning för det jag egentligen vill lyfta fram i denna text: Nämligen hur en kristen kvinnosyn i praktiken, och då främst inom kyrkans funktioner, bör se ut. Det är ett tämligen kontroversiellt ämne och läsaren får påminnas om att detta fora är en plats där jag tänker fritt och högt, men inte nödvändigtvis särskilt korrekt. Jag är inte ens säker på att de tankar jag försöker få på pränt är mina egentliga åsikter, det är bara en tankegång jag finner intressant och vill få synlig. Med det sagt, så låt oss göra ett försök. 

Ska kvinnor ha en officiell roll i kyrkan? Jag är en konstig kristen på så sätt eftersom jag försöker balansera en frikyrklig bakgrund med en djup kärlek till högkyrkligheten i Katolicism och Ortodoxi samtidigt som jag försöker förstå min tro i sekulära, då främst det Jungianska, perspektiv. Det senast nämnda perspektivet har gett mig en central insikt. Den kristna andligheten är i mytologisk mening ett uttryck för en särskild fas i i utvecklingen av människans medvetande. Jungianen Erich Neumann vill mena att människans förståelse av sig själv -  uttryckt i mytologiska framställningar - är i en historisk process där gudarna går från att vara konkreta naturkrafter i ens synliga omvärld till att bli allt mer abstrakta och samtidigt mänskliggjorda representationer. Gudarna blir successivt konkreta djurgudar, sedan människor med djurhuvuden, sedan människor i "himlen" för att sedan i Kristusmyten bli människa på jorden. Psykologiskt är detta en maskulin process. Vår personliga identitet, vårt ego, är universellt maskulin - även hos biologiska kvinnor - och det yttre, det okända, det omedvetna är på samma sätt feminin. Gud representeras i Fadern och Modern. Fadern är vår identitets ideal, det vi andligen strävar efter att bli och Modern är jorden själv, den plats vi lever, föds och dör genom. Människan har gått från en feminin kult av Modern till att relatera mer och mer till Fadern. Först genom en pantheon och sedan genom en monoteistisk förståelse (Gud i singular är därför alltid manligt kodad). Myten om Jesus Kristus är därför kulmen på denna förståelse. Gud Fader tar konkret mänsklig, jordisk, form, Jesus Kristus lyckas med konststycket att vara både Gud Fader och Gud Moder som människa. Det är en extremt, i min mening överjordisk, kraftfull myt och Jesus lär ut att det han lyckats med - det han innebär - är en identitet som alla människor är inbjudna att delta i. Kristus identitet är vår.

Med den här bakgrunden vill jag göra följande påstående (och håll i hatten nu): I mytologisk mening måste kristliga präster vara män - annars blir symboliken direkt felaktig. Kristus blir synlig för oss i manlig form för att vi ska förstå att här är Fadern, här är ren gudomlig ande förkroppsligad. Det är det manliga präster uttrycker. När män i liturgin tar på sig den prästerliga rollen blir de Jesus Kristus bokstavligen framför våra ögon. För den som kan avläsa det symboliska språkbruket upphör skillnaden mellan vad som "fysiskt" sker och vad som sker andligen. Symboliken sammanfogar de två. Kvinnliga präster är det inte något fel med i sig, men de har, tyvärr, ingen plats i kristen symbolik. Kvinnliga präster frammanar "Gaia", Modern och hon finns redan representerad i Kyrkan. I liturgins drama är det Församlingen som är Modern och mässan är förberedelsen för vår bröllopsmåltid. Kvinnliga präster är, igen tyvärr, redundant i detta avseende. 

*

Happ. Så jag ställer mig alltså, trots mina tafatta reservationer, på högkyrkornas sida och fördömer bruket av kvinnliga präster? Nej, faktiskt inte. Om något tycker jag att alla gör fruktansvärt fel som har avskilda präster överhuvudtaget och åberopar Matteus 23:1-12 till stöd för min hållning. Kalla ingen på jorden fader eller rabbi! Varför? För att samtliga av oss är kallade att vara präster. Präst är en symbolisk funktion som är till för att förena Himmel och Jord genom rituell verksamhet och varenda mänsklig själ är kallad att ha denna funktion och vår egen kropp är det tempel som dessa ritualer ska utföras genom. Kyrkans bruk av präster är ett bevis på att hon knappt förstår ett jota av hennes mästares budskap och förståelse av existensen. (Och nej, det gör inte jag heller, högst antagligen.)

Högkyrkan använder som argument, eller ursäkt, till att de trotsar ovannämnda Jesuord att titeln "fader" var något som användas av den första kyrkan och att de bara fortsatt med detta i princip av ren bekvämlighet - inte för att trotsa något Jesuord. För all del, en attack på ett specifikt ordbruk är alltför bokstavligt och småaktigt för min smak, det är inte det jag vänder mig emot när jag anser att kyrkan inte bör ha några präster. Det är i min mening onödigt oförsiktigt - varför inte vara bokstavligt följsam när man kan vara det? - men jag förstår det praktiska tänkande som motiverar att det är så det ser ut. Men jag vill ändå yrka på att det som kyrkan står sig fria att använda i det som är prästers mer praktiska funktion är titeln pastorer, herdar. Pastorer är inte något alla är kallade att vara utan specifika personer är tänkta att leda resten av församlingen i de allehanda praktiska och andliga göromål som kan uppstå i vardagen. Och det finns inget utanför en fundamentalistisk läsning av Nya testamentet som hindrar att kvinnor kan delta i kyrkans liv som pastorer, det är till och med välkommet. Vi behöver femininiteten i vår andlighet och kyrkans ständiga felval genom historien har utarmat vår andligt feminina känsla. Kyrkan är djupt feminint blind idag och alla andligt medvetna utanför kyrkans väggar känner stanken av denna blindhet på mils avstånd. 

Därför är jag inte alls upprörd över att mitt personliga samfund, Svenska kyrkan, har ett bruk av kvinnliga präster med alla de små märkligheter det medför. Jag är inte ens särskilt upprörd över högkyrkornas bruk av präster i allmänhet. Den här typen av psykologisk symbolik jag redogjort för ovan är svårt, vi förstår den inte medvetet och inte ens när man ansträngt sig för att blottlägga dess struktur så hänger ens medvetna fakulteter med särskilt väl. Psykologisk symbolik sker på en helt annan nivå än vad våra egon opererar. Så, bruk av präster kvittar mig egentligen, åtminstone historiskt. Det är också skälet till att jag inte bara biter i det sura äpplet och går till frikyrkorna, som gör mig till viljes och bara använder titeln pastorer. Dessa samfund förstår ännu mindre av psykologisk symbolism. De blir bättre och bättre på det, men dess tunna förankring i historien gör dem oerhört sårbara för bokstavligt seende och fundamentalism i alla dess former. Burr. Jag vill ha en kyrka som bottnar i historien, som är medveten om allt som har gått före och som anstränger sig för att fördjupa dessa källor. Ortodox eller katolik kan jag inte bli - mitt mönster är alldeles för modernt för dem - så Svenska kyrkan är mitt bästa alternativ. Just nu är Svenska kyrkan tämligen blind för dessa strukturer och det görs misstag på löpande band just därför (mixtrandet med mässformen och det töntiga användandet av Vår Fader istället för Fader vår som främsta exempel) men, tänker jag, det ger mig utrymme och tillfälle att förlåta och att svälja mitt egobaserade missnöje. Vad vi gör denna korta tid på jorden ligger inte så mycket i våra händer som vi oftast upplever och det gäller att ha fördrag med de märkligheter och misstag som begås. Endast Fadern är perfekt.


*

Jag vill avsluta med ytterligare en liten hint om mina tankar om kyrkans "fjärde fas". Jag skriver dessa tankar just för att jag vill tydliggöra min position kring vissa frågor inför det jag misstänker väntar oss. Jag tror nämligen radikala förändringar vad gäller religion, tro och andligt liv står framför oss de närmsta åren och jag hoppas kyrkan kommer vara beredd på detta. Kyrkan har i sin ägo i min mening den mest potenta psykologiska myten som existerar i vårt verklighetsfält. Myten om Jesus Kristus spränger alla vallar, den är totalt oerhörd och jag är så glad att få vara tillgiven denna myt. I den period som väntar, och som på många sätt redan har börjat, så kommer människor av alla sorter bli andligt befriade och få möjlighet att söka sig nya andliga hem som matchar deras nyfunna identitet. Då gäller det att vi inom kyrkan står redo. Vi måste presentera en psykologiskt korrekt bild till de som söker och så mycket som möjligt måste stämma exakt. Psykologisk symbolism är ingenting man undersöker med det medvetna sinnelaget, det tilltalar en på nivåer man bara med yttersta svårighet kan artikulera i någon meningsfull grad. Om vi missar målet på det här området kommer de nyandliga massorna förkasta det kyrkan har att erbjuda. De kommer se en förlegad, patriarkal och maktfullkomlig organisation som i dess utkanter försöker putsa upp fasaden med att tolerera sådant som kvinnliga präster och äktenskap för homosexuella. Det är en god intention, men det är långt ifrån tillräckligt. 

Istället önskar jag att vi öppnar våra ögon och öron och faktiskt ser och hör vad Jesus pratade om och innebär. Kristus är ingen isolerad engångsföreteelse, Kristus är namnet på vår identitet. Alla människor, alla medvetna varelser har del i detta. Samtliga av oss är en förening av motsatser, av polariteter. Alla av oss är maskulina och feminina, alla av oss är slavar och fria samtidigt. Vår kropp är Guds tempel och vi är föreningen av himmel och jord. Jesus Kristus är den specifika och främsta representation av detta särskilda faktum, men han är bara huvudet av det som är Kristus. Kroppen är vi, samtliga av oss och det är detta som kyrkan har som uppdrag att basunera ut över hustaken. Gud existerar inte utanför universum, Gud är inte död, Gud lever i och genom oss! Kursiveringarna går på högvarv, men det här är sannerligen min tro och mitt evangelium. Jesus Kristus är med mig alla dagar in till tidens slut för hans sanna identitet är min sanna identitet och beviset på att det är så existerar i mitt eget medvetande, genom att det ständigt uttrycker Jag Är

Jag Är Kristus. Inte i motsättning eller i konflikt med Jesus från Nasaret utan med honom. Halleluja!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar