Att leva på Perelandra

Sedan en tid tillbaka så har jag utsatt mig själv för något jag inte med alltför mycket ironi har valt att kalla för "hjärntvätt". Jag har medvetet försökt att kringgå mitt sinnes rationella fakulteter för att se om det går att få till förändringar på nivåer av ens varelse som inte nås av snusförnuftiga argument och tankekedjor. Kan sådant som andlighet och dess stundom trötta sanningar och sentenser vara sanna, bli sanna, i ens liv utan att man med förnuftet kan förklara varför det är så? 

En sådan sentens är principen att livet inte ska kräva någon ansträngning. All form av medveten kraftuttömning är helt onödig, oavsett vad en gör och tar sig för så behövs aldrig någon medveten möda, saker och ting sker av sig själv och du behöver bara fokusera på att delta i detta flöde med ett öppet hjärta, något annat har aldrig krävts av dig. Detta tänkande florerar främst i nyandliga kretsar, men det finns också i kristendomens kärna, Jesus uppmanar oss att leva bekymmersfritt. Att vi kan jämföra oss med fåglarna och blommorna på marken och lika lite som de planerar och anstränger sig med medvetna fakulteter (som de ändå inte äger) lika lite behöver vi göra det. Vår far älskar ju oss och tar hand om fåglar och blommor, skulle han inte göra än mer för oss? Kristendomen skjuter gärna dessa Jesuord åt sidan, andra sägningar från honom kan tas bokstavligt, men inte detta - huh, nej. Vi måste ju anstränga oss! Planera, förvalta, arbeta och stå i så svetten lackar - varför annars skulle vi vara skapta? Förnuftet kan inte förstå en princip om att ansträngning är överflödigt. Det är enbart absurt och ja, när det kommer från Jesus så är det direkt hånfullt. Jag har aldrig hört en predikan som tar det här bibelordet på fullt allvar och det är ärligt talat inte särskilt konstigt. Jesus är alldeles för mycket New Age här. 

Men tänk om. Tänk om anledningen till att vi är skapta, tänk om poängen med vår existens är själva varandet - ett varande som vi äger automatiskt, konstant och utan minsta kostnad. Tänk om vi inte behöver göra något för att leva i Guds kärleks struktur? Om det är så, hur skulle tillvaron egentligen fungera?

Den bild som kommit till mig har varit den om surfning, att leva ett jordiskt liv är att likna vid att befinna sig på ett stort hav och försöka få till någon typ av liv. Om man i det läget försöker sig på att planera och staka ut en väg för framtiden, om man försöker bygga hus och varaktiga saker och få tillvaron att cirkla kring dessa ting så kommer man bli gruvligt besviken. Det fungerar aldrig, eller i alla fall bara i ytterst korta stunder. Tids nog kommer större vågor än brukligt och slår sönder allt man byggt upp. Ute på öppet hav kan man inte göra något annat än att ta en våg i taget och se till så att alla tankar på de vågor som passerat liksom de som kommer framöver utöver den direkt nästkommande inte stannar hos en. Att surfa är konsten att leva i nuet på ett praktiskt sätt och över den rena klyschan, surfning är det enda sättet som det går att leva och vara i harmoni med existensens natur av rytmer, cykler, ständiga serier av ett och noll. I existensen finns det inga klippor, det är inte möjligt att bygga hus härute. 

Det slog mig nyligen, efter att ha levt med föreskriften att ständigt surfa ett tag att jag kände igen den här mentaliteten från ett för mig intimt sammanhang och så till sist slog det mig att det här är vad Tinidril, den unga drottningen på Perelandra i C.S Lewis roman, pratar om när hon försöker förklara hur hon ser på sin värld till huvudpersonen och gästen på planeten; Elwin. På planeten Perelandra finns det mycket litet fastland utan den mesta ytan är täckt av mjuka öar som följer med i havets växlingar och vågornas rörelser lämnar en därför aldrig. Det är lönlöst att planera på Perelandra, livet måste levas våg för våg och det som gällde för vågen som passerade behöver inte gälla för den som kommer härnäst. På det viset är den som är bofast på Perelandra evigt ung i sitt sinne, det finns inget annat sätt att vara. Det finns ett fastland, men i romanen så är dessa marker fortfarande förbjudna att leva på under några längre stunder (man får inte övernatta där) och för drottningen och hennes bortsprungna make är det ännu inte tid att förstå vad ett liv i sådan natur egentligen innebär. 

C.S Lewis "Perelandra" är en roman, men den plats han beskriver inom ramen för denna berättelse är mytologiskt sann och är platsen vi befinner oss på. Ingenting på jorden är ständigt, allting åldras, korrumperas, förmultnar och passerar för att ge plats för nya ting som återupprepar denna process. Paul Vanderklay kallar detta faktum för att vi lever i "förfallets tidsålder", men jag skulle hellre vilja kalla det för att vi lever på Perelandra och ännu inte får lov att befinna oss på den fasta mark vi längtar efter att få bebo. Den fasta marken är vi själva, medvetandet som vi alltid hittar inom oss, men som är så svårt att känna igen i det yttre. Vi, vår essens och det som får oss att säga "Jag Är" om oss själva, har aldrig åldrats, förändrats eller korrumperats utan har alltid varit exakt detsamma sen vi först la märke till att vi existerade och var till. Ända sedan den stunden har vår egen eviga natur närt en längtan hos oss att se denna evighet i det yttre, i det fysiska och vi drabbas av både sorg och skräck när vi ser hur flyktigt, skört och tillfälligt allting är i den sfär vi förväntas leva våra liv. 

Känn ingen oro, käre läsare om du känner igen dig i denna beskrivning, utan lägg istället märke till var du är någonstans. Du är i ett rike med flytande öar som förändras ideligen och oupphörligen, men om du låter dem vara sig själva istället för det fastland du längtar efter så är de ändå en utmärkt plats att leva på. Bara du släpper oron. Lev livet en våg i taget, en utmaning åt gången och strunta totalt i alla tankar om att du måste planera för si, förbereda för så och fylla din själ med oro för allt som skulle kunna ske. Tankarna ljuger, eller är åtminstone bara som bruset från vågorna omkring dig, du behöver inte bry dig om dem. Du behöver inte ha kontroll, din uppgift är att känna kärlek till vågorna och det du ser på Perelandras många tillfälliga öar. När du ger dessa platser din kärleksfulla blick så finns det ingen gräns på de fantastiska gåvor som kan uppenbara sig bland dem. Ta och ät och njut utav dem, men försök att undvika att upprepa några av deras "tricks". De flesta av Perelandras gåvor fungerar en gång och bara en, sen vill de förnya sig och om du förlorar dig i minnen och nostalgi så kommer du att glömma av surfningen du måste ägna dig åt. Denna vågen gäller, bara denna, inte de som kommer framöver eller de som varit förut. 

Perelandra är träningen vi behöver ägna oss åt för att komma ur "förfallets tidsålder". Förfallets tidsålder är ingen verklig tidsrymd utan ett perspektiv på existensen som får verkligheten att återspegla ett mörker som inte bor någon annanstans än i ditt eget sinne. Bli inte rädd för det som inte är som du och låt inte rädslan förgifta din tillvaro. Det är du som är evig och oföränderlig, du kan låta världen du bor i vara flytande, växlande och dansant till evighetens gräns utan att det behöver bekomma dig någonting. När du slutar vara rädd för prästinnan som denna typ av tillvaro innebär så kan nästa fas av verkligheten börja. Då är det dags att börja bygga hus på klippan som Jesus också talade om. Men var den klippan befinner sig får den som vet känna till, det kan inte jag tala om på denna plats.