En intressant och mycket välkommen observation jag kan göra under min andliga resa är att ju mer främmande andligt material och tankegångar jag klarar av att integrera i mig själv desto mer distinkt och tydlig blir min kristna identitet, desto klarare blir min längtan av att vara närmare Kyrkan och att få fortsätta ha henne som mitt andliga hem. Jag har kommit att förstå att organiserad religion är inget annat än förkroppsligandet av en levande andlighet, dessa två sfärer ska inte vara i strid med varandra utan är i strikt samberoende på samma sätt som en själ behöver en kropp för att kunna sägas vara meningsfullt levande. Jag kan vara hur mycket mystiker jag vill, och jag älskar mystik i alla dess former, men jag behöver den officiella kyrkan för att min andlighet ska förbli substantiell. Alla andra hållningar är nyandligt trams enligt min åsikt och inget jag vill underhålla för egen del.
Så jag älskar kyrkan uppriktigt och jag är djupt fascinerad av hennes historia. I min syn så har kyrkan genomgått tre avgörande faser och eventuellt är hon inne i att snart möta en fjärde. Den första fasen var urkyrkans begynnande tid, från de första generationerna av de som levde med Jesus till det att Konstantin legitimerade kyrkan som Romarrikets statsreligion. Denna fas präglas av en anarkistisk underjordsrörelse. Kyrkan saknade all form av makt och regelbundna förföljelser gjorde att de kristna behövde tillämpa strategier som gjorde dem starkt antifragila, förföljelsen och föraktet från imperiets etablissemang gjorde dem starkare, mer fascinerande och intressanta. Kyrkan växte oundvikligen, vad än makten försökte göra. Den här tiden är kyrkans ideal, det är hennes sanna identitet och hennes grundande dokument - Nya Testamentet och en del andra skrifter - utgår från dessa förutsättningar i deras läror och utblick över världen. Kristna är marginella, i beroendeställning till världen och de som står för en radikalt ny syn på världen, livet och människan i stort.
Efter Konstantin kommer Makten till kyrkan och den andra fasen av hennes historia präglas av hennes relation till detta fenomen. Vem blir kyrkan när hon inte längre behöver vara rädd för vad som finns bakom nästa krök, när det hon som har möjlighet att hålla i svärdet? Svaret på dessa frågor är mycket komplexa och det är inte lätt att ge några enkla svar. Vi kan se att det kom snabba reaktioner på denna utveckling, klosterrörelsen tog en ny och distinkt form kring denna tid genom St Antonius och det var många kristna som aldrig blev bekväma med att kyrkan fick en välkommen plats vid världens bord. Vi kan också se att kyrkan använda denna position till att försöka förverkliga sin vision av världen. Arbetet med Reformatio började ta form och tanken om "kyrkans liv" i kontrast till det "sekulära" blev ett distinkt fenomen som formade Europeiskt tänkande på ett avgörande sätt framöver. Den andra fasen går att dela in i två delar i och med "den stora schismen" som inträffar 1054 och som gör att den kristna världen splittras i två skilda kyrkor, den västliga katolska delen och den östliga ortodoxa. Denna splittring kungör slutet på Urkyrkan och det som är hennes i allt gemensamma historia. Från denna punkt tvingas den kyrkliga historieskildringen bli avgränsad och ofullständig. I väst blir kyrkans historia liktydigt med den katolska och det är på alla sätt olyckligt, men det går inte att komma ifrån. Ortodox kultur och tänkande skiljer sig alltför mycket för att en gemensam historieskildring ska bli begriplig. Den andra fasen blir för den katolska kyrkan en tid av, kostsam, triumf. Åren från 1054 till Reformationens början är dess absoluta högpunkt, den epok där kyrkan präglar precis allting som händer i det samhälle hon befogar över. Ont som gott, briljanta ting liksom enfaldiga - allting kommer, sanktioneras och utförs av kyrkan och dess kristna lemmar. Vi ska återkomma till denna del i textens avslutning, men låt oss fullgöra sammanfattningen.
Den tredje fasen av kyrkans historia inträffar vid Luthers Reformation. Den uppstår i ett klimat av degenerering. Kyrkan har inte lyckats underhålla sin höjdpunkt särskilt väl och hennes försök att kväsa hennes kritiker och motståndare blir allt mer desperata och lönlösa. Kyrkan har i alla avseenden slutat att vara antifragil och är nu den mest fragila entiteten som existerar i hennes värld - och hon tycker inte om det. När Luther träder in på scenen är spelet över, kyrkan kollapsar i ytterligare en splittring och den Protestantiska kyrkan föds. Den enhetliga kyrkans tredje organiska kyrka, på ytan helt åtskild från de andra trots att de alla tre delar samma andliga nav och huvud. Protestantismen leder snabbt i sin tur till att Moderniteten tar form, vår egen tidsålder, och att beskriva vad Moderniteten innebär är alltför komplext för att få plats i denna text, men kyrkligt innebär det att de protestantiska samfunden inte klarar av att vara enhetliga. Protestantismen splittrar sig självt närmast i sin natur, om Luther och Calvin kan bilda sina egna kyrkor så kan väl vem som helst? Och det görs också. Kakofonin av myllrande andliga tolkningar leder till att ateistiska strömningar nu lyckas få fäste och kan artikuleras i fullhet utan att tystas eller krossas på andra sätt. I kyrkans tredje fas så mördas Gud, han tas helt enkelt bort ur världsbilden till sist, till synes överflödig. Det möjligen märkliga är att allt annat som kyrkan kämpat med att bringa in i världen inte försvinner med honom. Den kristna etiken, moralen och dess humanistiska tolkning får lov att vara kvar hos deisterna och ateisterna. Med tiden så blir färre och färre av dem medvetna om att deras tänkande är ett arv från kyrkan och att de i allt förutom medveten gudstro absolut kan ses som distinkt kristna. Kyrkans tredje fas är mycket konstig för henne och hon upplevs lätt som svag, gammal och lätt senil - men hon lever, hennes arv är intakt och hennes herre Jesus Kristus är lika viktig för det samhälle hon varit med och format som någonsin tidigare.
Här står vi nu och den här texten är inte heller till för att spekulera om den eventuella "fjärde fasen" som jag misstänker väntar. Det kan vara så att den tredje fasen är tänkt att fortsätta för överskådlig tid, men det går att känna att vi andligen lever i en brytningstid. En tid där varje beslut får ovanligt stora konsekvenser och att om vi väljer "korrekt" så kan ett helt nytt sätt att se på världen, Gud och oss själva öppnas upp. Jag misstänker att Gud inte är så nöjd med att vara död och att han otåligt väntar i kulisserna och gärna vill vara med i matchen igen - men det är lite upp till oss att välkomna honom och vi måste hitta ett sätt som de flesta kan vara fullt bekväma med och säga sitt amen till. Det är inte alldeles lätt, men som sagt, det är inte spekulationer i den riktningen denna text är tänkt att mynna ut i.
*
Istället skulle jag vilja ta denna snabba genomgång av min förståelse av kyrkans historia för att ställa ett par frågor för mitt framtida jag att besvara. Den första fasen av kyrkans historia är inte särskilt kontroversiell, bara modernistiska foliehattar problematiserar den kunskap vi har om de förlopp som ägde rum under denna tid och därför har jag inte särskilt mycket frågor kring denna period. Den andra fasen däremot, oh boy... Att kyrkan fick makt och med tiden absolut makt över Romarriket är en såpass omvälvande process att alla som studerar och kommenterar denna tid har olika åsikter om händelserna och deras motstridande slagsidor flödar över i deras olika tolkningar och lämnar för den som kommer relativt okunnig in i fältet ett totalt sammelsurium av motsägande uppgifter. Det är extremt svårt för en amatör att få en överblick som känns korrekt och som inte bara är en kapitulation till ens egen bias för vilken sanning som känns bäst att vara giltig.
Jag älskar som sagt kyrkan, hela kyrkan, att jag är protestant är oviktigt för hur jag känner för den katolska kyrkan och jag min bias säger att jag vill att kyrkan ska vara en sympatisk, etisk och gedigen organisation som efter bästa förmåga outtröttligt arbetar för att få världen bättre och mer kärleksfull och att hon alltid gjort så genom sin historia. Jag vet ju dock att det inte stämmer. Kyrkan gjorde i denna andra fas otaliga fel, inte sagt att hon var en perfekt ängel till organisation i den första fasen, men under den tiden drabbade hennes fel och misstag främst henne själv och de gjorde henne starkare, visare och undan för undan till en bättre varelse. I den andra kunde hon skylla sina fel och brister på ting utanför henne själv. Hon kunde peka finger på kättare, heretiker, gnostiker och hedningar och få en självbild om att hon oavsett vad som skedde var heligt ofelbar. Otvivelaktigt utförde hon brott mot mänskligheten. Under denna tid så avrättade hon avfällingar och icke-troende, hon utförde bokbål, hon förföljde till och med sina egna mystiker och helgon (vilket kyrkan har erkänt i efterhand, alltid något) - Kyrkans andra fas smärtar och det är inte konstigt att den tredje fasen behövde komma med allt kaos den i sin tur förde med sig. Kyrkans andra fas gav henne problem som inte kunde lösas utan ytterligare en splittring.
Problemet som jag har med allt det här är att jag inte vet exakt hur hemsk kyrkan var i en historisk verklighet. Å ena sidan finns sådana* som jag i övrigt respekterar, men som hävdar sådant som att kyrkan var den entitet som i princip födde en "dominatorkultur" som är ute efter att förslava och stänga ute individer från relationen till Gud. De kan hävda att kyrkan nästan omedelbart ägnade sig åt massiva bokbål och förföljelser, att de plundrade och störtade hedniska helgedomar, att de brände upp Alexandria och hatade all form av ickekristna kunskapskällor. Å andra sidan finns de*, och inte enbart kristna med en naturlig slagsida åt det här hållet, som hävdar att alla såna påståenden är kraftigt överdrivna. Att kyrkans andra fas präglas av kunskapsbevarande, att kyrkans institutioner var en motkraft till det i övrigt kaotiska tidevarv som rådde och som de hade föga kontroll över. Denna sida lyfter fram att den kristna etiken och människosynen på djupet reformerade en korrumperad och degenererad romersk etik som behandlade samhällets svaga som lumpna konsumtionsvaror. Kristendomen lyfte fram en återupptäckt etik och propagerade absolut för en "samarbetskultur" mer än något annat. Denna sida förnekar inte att misstagen och överträdelserna ägde rum, men att de främst inträffade efter 1054 och att de blev grövre ju längre in i det som kallas medeltiden vi kom. När reformationen slog till så var kyrkans grundläggande etik urgröpt och hon ägnade sig - på båda sidor om den katolsk/protestantiska gränsen - åt häxbränningar, vetenskapsförnekande och religionskrig utan att känna av hur hennes etiska kompass fullkomligt gallskrek åt henne att skärpa sig.
Jag känner att bilden av kyrkans överträdelser från och med Moderniteten är relativt klar, mina frågor riktar sig främst till den andra fasen och lyder i former som: När skedde den första av kyrkan sanktionerade avrättningen för heresi? Hur vanliga var de fram till Reformationen? Hur mycket bokbål av hedniska skrifter förekom? Hur vanligt var plundrande och förstörelse av hedniska helgedomar i Romarriket? Hur såg kyrkan på att bevara hedniska kunskapskällor i allmänhet, hur toleranta var dem? Hur patriarkal och misogyn var den kristna kvinnosynen egentligen? Hur såg den ut kring 300 jämfört med 1300?
Det finns svar på dessa frågor, men de skiljer sig så mycket från läger till läger att jag inte har en aning om vad som faktiskt gäller. Mitt mål framöver är att få ägna substantiell tid till att hitta respektabla svar som kan få en klang av konsensus, åtminstone i mitt eget sinnes debattsal.
*Ex Terence Mckenna och Brian Muraresku
* Ex Tom Holland och Tom Woods
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar