lördag 10 juli 2021

Jag är kristen, men...

Mitt behov av att uttrycka min kristna identitet upphör inte att återkomma och det får lov att upplevas som tjatigt om det är så, men min tillhörighet inom kyrkan är något som jag vill få betona ofta för mig själv. Att mina mystiska och religionsvetenskapliga övningar inte ändrar något av det beslut jag tagit i att forma min andliga identitet inom istället för utanför kyrkans väggar. Jag vill bekänna dess credo som mitt, se dess kors som mitt och vara redo att lyda när det krävs av mig. Däremot vill jag i det här hörnet av mitt tänkande vara mycket tydlig att det finns aspekter av kyrkans tankegods som jag inte är villig att säga mitt amen till. Det finns strukturer som jag vill kalla för "tankevirus" och som är distinkt kristna, men som jag vill mena är (till viss del) förståeliga missförstånd, men likväl felaktiga och något som kyrkan bör göra sig av med om möjligt och som kristna individer bör känna sig fria att släppa så snart som det går. Dessa tankevirus har präglat mitt tänkande sedan mycket ung ålder och det har krävts idogt och målmedvetet arbete för att avväpna dem och tyvärr misstänker jag att de alltid kommer ligga kvar i någon form i det komplex som är mitt egos identitet. I denna text är de tre till antalet, nämligen: 

1. Världen måste frälsas och det är du som måste göra't
Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut. (Matt 23:1-12)

Denna uppfattning anropar förstås framför allt Missionsbefallningen som grund för sin existens och det är självfallet ett tämligen naturligt missförstånd att utifrån detta uppdrag från Kristus till evangeliernas lärjungar att tro att den kristna identiteten har ett tydligt arbetsmål med sig. Kristus kallar oss för att utföra ett arbete, vi ska inhämta skörden, vi ska vara människofiskare och världen står ständigt inför hotet av en närstående undergång och det hänger på oss att så många själar som möjligt ska bli frälsta från denna snart väntande dom. 
Igen, jag har djup förståelse för den direkta förståelsen av bibelord så som det ovan nämnda och jag tror generationen som nedtecknade det hade en distinkt konkret förståelse av vad som stod att göra för dem. Jesus Kristus liv, död och återuppståndelse innebar en radikal förändring av världens ordning och det var i de troendes händer att se till att denna nya ordning blev etablerad på jorden så snabbt som det var dem möjligt. Nya testamentets brev är starkt präglad av denna feberheta typ av helig stress och det går inte att förneka att de faktiskt fick till denna förändring. De första generationerna av kristna var äkta människofiskare och deras fångst blev riklig. Vad man än tror om hur Jesus ska förstås så har dessa instruktioner någon form av direkt, konkret, bokstavlig innebörd. Det vill jag inte förneka. 

Problemet uppstår med tiden. Nya testamentets författare fick fel i sin uppfattning att Jesu fysiska återkomst var snart anstående, det skedde inte och nu är vi som bekant inne på det tredje årtusendet sedan Kristi himmelsfärd. Om man idag vill förstå Jesu uppmaningar som direkta så stirrar snart en paradox en rakt i vitögat. Om Gud, allsmäktig och allvetande, vill se en förändring i sin värld varför tar han då den så mödosamma omvägen via oss för att få till den? Vi har ingen direkt upplevelse av Kristus längre, vi kan inte tro på Jesu uppståndelse på samma oförvitliga sätt som den första generationen, vi måste bekänna denna händelse i blindo och det är svårt att göra med tillräckligt mycket övertygelse. Moderna kristnas tro är därför mycket skör och närmast bucklig. Inre tvivel kommer i många former och även om vi kan ha transformativa upplevelser bakom oss där vi känt av verkligheten hos Kristus och Gud så kan vi inte med någon säkerhet veta vad dessa upplevelser egentligen betydde. I denna kamp så kommer uppmaningen i Missionsbefallningen med mycket motstånd inom sig. Gör alla folk lärjungar till vad? Vad är det för typ av frälsning jag är tänkt att ge till folk när det är så förtvivlat svårt att känna av den själv för egen del? Brödet jag har i min korg multipliceras inte, jag är ingen Jesus, och de tiotusenden jag bildligen har framför mig väntandes på att bli mättade har jag ingen chans att tillfredsställa. Varför ger Gud oss uppdrag som vi omöjligen kan uppfylla? Är det ett sadistiskt skämt? Varför hjälper han inte till? Tro som ett senapskorn förflyttar berg säger han, men jag har inte förmågan att ens utföra enkla magitrick, uppenbarligen har jag ingen tro och ändå ska jag som kristen ut och fiska in människor till denna identitet fylld av tvivel och andlig kamp. Varför??  

Vet inte hur väl det märks, men jag har kämpat oerhört mycket med den här aspekten av kristen tro. Egentligen har jag en väldigt enkel kärlek till min kristna identitet. Sådant som min uppväxts tro var fylld av; frikyrklig lovsång, böner fyllda av kärlek och längtan, Bibelns texter om människor med svagheter och brister som i relationen med det gudomliga växte till nya höjder var jag väldigt glad och stolt över att bära med mig in till min vuxna identitet. Det var vackert, sympatiskt och något som var mig till hjälp, glädje och styrka. Problemet var bara att jag helst inte ville dela med mig till de som inte förstod sig på poängen med dessa praktiker och berättelser. Ateisterna och hedningarna hade sin grej förstod jag snabbt, och när de hörde på oss pekade de ut brister, motsägelser och andra sorters konstigheter istället för att nicka gillandes till de skatter jag försökte lyfta fram. Ja, tänkte jag, tro inte att jag inte ser dem. Det är klart att jag, ett handikappat skrälle med uppenbart bristande tro, var medveten om att kristendomen lovade saker den inte tycktes hålla. Jag hade lärt mig att leva med dem, men jag kände noll komma noll lust att dela med mig av kristendomen till någon annan just därför. Kristendomen, hur givande den än var om man var fast i den, innebar ändå kamp, kamp och kamp i överflöd. Hur säljer man in något sådant? "Hej, vill du ge upp ditt liv i relativ bekvämlighet för en tillvaro fylld av ångest, skam och skuld i utbyte mot lite trevliga känslor i slutet av söndagsgudstjänstens sångstund - de få gånger du orkar ta dig dit när du inte är totalt slut av all andlig frustration?" Det gick liksom inte och jag kan ärligt säga att Missionsbefallningen stundtals totalt förgiftade värdet i den tro som var min. 

Så vad göra med dessa bibelstycken, ska de slängas på en historisk skräpkammare någonstans i brist på bättre alternativ? Låt oss först se på dem med psykologisk symbolik och se vad vi hittar. I denna semantik så finns det överhuvudtaget ingen värld utanför det egna, personliga sinnet. Jesus Kristus är representationen av den övergripande självmedvetenheten i kontakt med det oändliga medvetandet i Fadern, lärjungarna är mentala fakulteter som i evangeliets kontext har tränats till att vara lyhörda till "Jag Är"s gudomliga identitet. När Jesus ger denna uppmaning så är det allting i en själv som ska omformas till lärjungaskap. Att allting i en själv ska döpas i vatten innebär att allting inom en ska bli rent, enhetligt och sant. Den psykologiska tolkningen av Skriften menar sedan att när man deltar i denna process och andliga arbete så transformeras världen i det yttre automatiskt. "So within, so without" och det är i denna mening så mycket av Jesu hårdare sägningar blir förståeliga. Det är inte människor eller själar som ska sorteras in i får och getter, vete och agnar, goda och ruttna fiskar utan aspekter i en själv som ska förädlas och undan för undan föras i en enhetlig gemenskap med det gudomliga. För så sant som det är sagt, en allsmäktig Gud behöver ingen hjälp med att frälsa sin värld om han finner det nödvändigt, men för att frälsa dig och din värld behöver han din explicita tillåtelse och det är det som allt med mission handlar om. Att vi tar upp vår plog, vårt kors och börjar processen med att kristifiera oss själva.

Det ska sägas att det inte är något aktivt fel med att missionera och dela med sig av sin tro i en fysisk, jordisk aspekt - men det måste ske i en anda av spontan andlig glädje, att det helt enkelt är så som tron tar sig uttryck för den enskilde och att den kort sagt flödar över och räcker för den som vill ha. Om brödundret jag bittert alluderade till tidigare faktiskt äger rum i symbolisk mening så för all del, kör på. Se bara inte ditt missionerande och vittnande som en konkret befallning - om den någonsin gällt, så är det enligt mig definitivt inte så längre. 

2. Gud har ett problem med dig

Bibeln är ofta mörk. Människor utan någon form av religiös träning som försöker läsa den blir ofta djupt förskräckta av det de möter. Bibelns Gud tycks vild, djupt svartsjuk och direkt hämndgalen. Han brister ideligen ut i vredesutbrott, sänder förbannelser över folk och släktled och verkar generellt inte ha så mycket koll på vad han gör. Om han ska vara allsmäktig och allt det där så verkar han vara absurt inkompetent. Han får verkligen inte sina skapelser att göra det han vill, vilket borde vara trivialt deluxe om man har all makt i kosmos till sitt befogande, och sedan skyller han på sina skapelser när det blir fel. Bibelns Gud är i en ytlig, konkret och bokstavlig läsning djupt osmaklig, jag delar sannerligen den åsikten med alla vulgära ateister som förfäktat denna hållning. 

Därför har jag också djup sympati med de kristna, de som har en religiös träning och förmågan att tränga in i någorlunda mer substantiella tolkningar av skriften och som - trots mörkret i många bibeltexter - hittar en djupt kärleksfull och sympatisk gud och som Bibelns folk genom relationen till honom genom tidens lopp kan använda sig av för att skapa ett barmhärtigare och rättfärdigare samhälle. Den här nivån av biblisk förståelse kan med ärlighet argumentera för att Bibelns Gud är verkligt god och barmhärtig och att Skriften förkunnar ett budskap som utan kompromisser handlar om kärlek. Den klarar däremot inte av, i mitt tycke, att röja undan den svåra paradoxen som mörkret i Bibeln ger upphov till. Varför är Bibelns Gud så svårmodig? Varför leker han med sina skapelser? Varför är han en så absurt dålig far att han ställer ut den värsta sortens dödsfälla i trädgården och "dubbelbinder" Adam och Eva genom att ge befallningen att inte äta av frukten? Alla som varit fem minuter med ett barn vet att en sån uppmaning leder till att frukten är uppslukad så fort den vuxne försvinner bakom nästa krök. Varför är Guds gudomliga kärlek villkorad? "Jag älskar dig, men om du inte älskar mig tillbaka så ska jag se till att du får lida i all evinnerlig tid?" Är det ett dåligt skämt någonstans? 

Att så många kristna inte klarar av att möta denna paradox rakryggat och ta itu med att nå dess lösning är på samma gång beklämmande och någonstans fullt förståeligt. Det är ett så stort mysterium i detta och hur ska vi kunna ifrågasätta och problematisera Bibelns konkreta ordalydelser med något större självförtroende med vår begränsade förståelse? Om något luktar sådana försök snabbt gnostiskt och kätterskt, så vi låter gärna bli. Försöker leva med paradoxen så gott det går. Konsekvensen blir tyvärr ett andligt liv i skuld, skam och rädsla inför det gudomliga. Profeterna och Jesus är så hårda. Gör inte si, gör inte så. Syndafloder och eld från himlen, gråt och tandagnissel tycks vänta den som inte fullständigt bryter med sin synd och blir perfekta. Något som vanliga, begränsade människor per definition inte kan göra. Vi hamnar fast och vi känner på djupet av vår ande att Gud föraktar oss, hans kärlek är villkorad och någonstans i det finstilta så är varje chans till räddning körd för oss, hur mycket vi än bekänner Jesus som vår mästare och herre. Ja, jag måste erkänna det, om det är denna nivån av biblisk förståelse som ensamt gäller så är jag körd. Det finns inte en chans för mig. Tusen kameler kommer träda in genom bokstavliga synålsögon före det att jag kan komma in någon slags paradisisk himmel. Mitt sinne har alldeles för många mönster av den synd som Jesu fördömer i Bergspredikan och jag har inte modet att kasta bort mina ögon och könsorgan och jag har antingen hädat mot den helige ande fler gånger än jag tagit andetag. Om någonting av Jesu budskap gäller enbart i konkret mening så är mitt öde att hänga med Judas och de andra i helvetets nedre cirklar i resten av evigheten efter min fysikaliska död, därom är jag fullt övertygad. 

Men jag tror ju inte att denna nivån är ensamt gällande. Att se på Bibelns mörkare delar med psykologisk symbolism ger en helt annan bild av vad dessa passager vill säga. När Gud agerar i Bibeln är det inte den verklige Fadern som skildras utan det är vår bild av honom som träder fram. Hur han ter sig och syns från det perspektiv som vi lyckats hamna i. Psaltaren anser jag är ett av de främre exemplen där det här blir tydligt. Psaltaren, Bibelns bönbok och centrala kodnyckel, är fylld med klagan och ångest. Bedjaren lyfter fram den bild av Gud som övriga delar av Bibeln presenterar och oftare än han brister ut i lovsång så frågar han med dödsångesten i halsen: "vad är det som händer, varför stämmer inget av det här?" Bibelns tema av relation blir tydlig i Psaltarens växelgång mellan glädje, tillförsikt, tvivel, oro och ren skär förtvivlan och det är denna känslomässiga cykel som är den främsta källan till varför Bibelns Gud är så... lynnig. Han är det för han är en gudomlig projektion av vårt eget andliga hjärta i den dimension vi befinner oss i. 

Psykologisk symbolism vill säga att när vi lever i tron att vi är separerade från Gud, när vi lever i dualitet, så skapar våra egon - vårt kött - en historia om att det är Gud som har slängt ut oss från gemenskapen med honom och det är den vi ser i berättelsen om syndafallet och allt som kommer därefter. Vi måste sedan utstå en tillvaro av ständiga bördor där Gud när som helst kan lägga ytterligare bestraffningar på oss om vi inte lyckas lösa dualitetens problem, vilket vi inte alls kan göra. Lagen gör föga annat än att rista in dualitetens realitet i sten, men anger ingen lösning. Existensens separation skriker oss i ansiktet, kampen mellan ont och gott rasar för fullt och till vår förskräckelse märker vi hur oerhört svårt det är att med hela sin varelse ställa sig på det godas sida. Det går inte. Vi är körda. 

Psykologisk symbolism vill sedan mena att när Jesus talar om Hades och Gehenna (han talar aldrig om ett evigt helvete, det är ett senare kyrkligt missfoster till konstruktion) så är det dualismens tillstånd han talar om. Ett liv i dualism är ett liv i dödens skugga där inget smakar som det ska, livets vatten lyser med sin torra frånvaro och inget bär livets soliditet utan allting faller offer för det tillstånd av strå och halm som Psaltaren talar om. Allting i Hades finns för att försvinna, allting i denna värld slängs successivt i Gehenna för att för alltid brinna upp. Psaltarens Gud bryr sig knappt om denna värld, den är alltför lätt, alltför tillfällig för att tilltala hans intresse och det är den tillvaron som Guds Son kommer för att rädda oss ifrån. Om vi tror på honom så kan vi tillsammans med honom dö från existensen i Hades och återuppstå i en tillvaro som präglas av kärlek och nondualitet i kontrast till dualitetens villkor. Där är vår Fader aldrig vred utan är helt och hållet som fadern i berättelsen om den förlorade sonen. Han springer oss till mötes med fladdrande kjolar även om vi förslösat allt vårt arv 490 gånger om. Han förlåter oss allt, alltid och det är omöjligt för oss att göra något som helst fel. I den psykologiska symbolismen försvinner paradoxerna i den mellanliggande tolkningsnivån och vi kan till och med förstå att vi aldrig lämnat Eden. Hela denna vandring i dödsskuggans dal var en feberdröm i skuggan av Livets träd, inget mer. 

3. Allt som kom före oss och allt som inte är oss är demoniskt 
   
Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. (Joh 14:6)

Genom Tom Holland har jag fått förstå på ett nytt sätt hur djupt revolutionär kristen tro är, på ett vis som innebar ett nytt sätt att se och möta världen för antikens folk. Kristendomen introducerade idén om att istället för att världen rörde sig i en långsam, men konstant riktning av degenerering så hade nu saker vänt och att en rörelse i progressiv riktning nu var möjlig. Guds rike var på väg och hade samtidigt redan kommit och ett nytt sätt att leva var både påkallat och möjligt. Detta ledde till en kallelse av reform och med detta ett uppdrag att riva upp mycket av det som varit och ha en militant attityd mot de krafter som ville kväsa detta uppdrag. Paulus skriver i bilder av andlig stridsföring, kristna är soldater och vi står emot en armé av andliga furstendömen. Världen ska förändras och vägen ska beredas för Herrens utopia, något som kommer när som helst, ja när som helst nu. Håll fronten kamrater, släpp ingen djävul över bron!

Denna mentalitet kombinerat med Jesuordet citerat ovan lägger grogrunden för den form av fundamentalism som förpestar kristen andlighet i sådan hög grad. Jesuordets direkta tolkning säger förstås att ingen annan andlig väg, praktik eller yoga än en distinkt kristen sådan är meningsfull att utföra då Jesus deklarerar att han är den enda möjligheten att få Guds frid och glädje. I förlängningen innebär detta att de som mer eller mindre ignorerar Jesus och den kyrka som han instiftade och ägnar sig åt andra metoder för att förädla sin varelse i bästa fall slösar bort sin andliga tid och energi och i värsta fall ägnar sig åt ondska! Eftersom de inte åtlyder Jesus direkta anvisning så måste det betyda att de inte är med honom och de som inte är med Jesus är enligt honom själv strikt emot honom. Ergo, är du inte kristen är du i ondskans, djävulens, Lucifers händer och det spelar ingen roll hur glädjefull, fridsam eller "upplyst" (känn fundamentalistens rysningar) du känner dig - du idkar ändå en demonisk form av spiritualitet. Glöm inte att Lucifer med lätthet kan anta ljusets skepnad och förleda oss med goda, sköna känslotillstånd (Jag har alltid undrat varför detta inte gäller kristendomen själv: Hur kan vi vara säkra på att de ljusa andliga upplevelser vi får i en kristen sfär är från rätt källa, kan inte Lucifer lika gärna gör tricks med kristna förtecken?) för att få bort oss från kristendomens sanna hem. 

Fundamentalisten kan beväpnad med denna typ av argumentation med gott samvete anfalla all form av andlighet som inte är kristen, oavsett historisk eller kulturell prägel. Allting innan år 0, förutom i en liten spillra i Mellanöstern i form av det judiska folket, är präglat av en avsaknad av Gud. Allt i dagens värld som inte är präglat av kyrkans hand, och då det samfund som fundamentalisten bekänner sig till, är också glömt av Gud. Gud bryr sig bara om de som bekänner sig till Israels bekännelse av honom och som bekänner Jesus Kristus som sin frälsare på precis rätt sätt. Den kristne måste, likt soldaten, alltid vara vaksam på hur hans andlighet ser ut. Han måste se till att inte idka praktiker som inte har genuin biblisk bakgrund eller är sanktionerad av en rättroende kyrklig organisation. Tänker du i termer av chakran och yin yang, har du haft en andlig upplevelse med hjälp av psykedeliska substanser, utövar du kroppslig yoga av österländskt snitt? Ve dig! Hur vågar du riskera din själ på detta tanklösa sätt, hur vågar du förolämpa Jesus genom att inte bara hålla dig till honom och hans anvisningar, den enda vägen?

Allt detta är mig mycket tröttsamt. Jag kan ha en viss förståelse för hur mentaliteten formas, men inte för den rädsla som den konstant genererar. Jesus och Skriften uppmanar oss ständigt till att inte vara rädda och hur ska vi undvika det om var och vartannat steg vi tar på vår andliga väg riskerar att vara ett ödesdigert snedsteg? Hur ska vi klara av att älska vår nästa om vi alltid måste vara beredda att fördöma de ting, praktiker och trosföreställningar som har givit mening och substans för dennes liv? Jag finner det direkt omöjligt. 

Dessutom finner jag denna mentalitets bild av Guds sätt att verka genom sin skapelse som direkt förolämpande mot honom. Hur kan denna oändliga, på samma gång transcendentala och immanenta gudom nöja sig med att vara så andligt begränsad genom historien? Varför skulle han gömma sig i en obetydlig del av världen och totalt ignorera de massor av mänskligheten som inte på ett tillräckligt vis nåddes av kristendomens missionerande? Hos mig skapar det en gigantisk paradox och även om jag med C.S Lewis absolut köper att Gud genom judarna och Jesus på ett särskilt sätt har uppenbarat sig för mänskligheten och att dessa händelser innebär något nytt för mänsklighetens historia så är det ändå så att min förståelse av Guds natur innebär att han måste vara närvarande i samtliga andliga traditioner, praktiker och trosföreställningar. Jag är den jag är, Bibelns Gud har på samma gång inga egenskaper och kännetecken samtidigt som han kan kännas igen precis överallt och genom vad som helst. 

Ett tecken på detta är att berättelsen, myten, om Jesus Kristus är så oerhört mytologiskt allmängiltig. Elementen i evangelierna går att hitta precis överallt i den mytologiska historien. Gudomen som steg ner från himlarna, föddes av en jungfru, dog på ett kors eller en trädstam, besegrade underjordens härskare, återuppstod och gav åt människorna en skatt de inte tidigare hade tillgång till finns formligen överallt i skilda andliga traditioner världen över. Det är ärligt talat närmast överjordiskt när man noterar omfånget av hur frekvent det är. Vissa förvirrade vulgärateister använder det här som ett argument för att förminska vikten och autenticiteten i den kristna rörelsen, men för mig är det precis tvärtom. Hjältemytens totala universalitet bevisar att det som skedde kring Jesus Kristus är en händelse och ett budskap att ta på fullaste allvar. Mönstret vi ser kring Jesus Kristus är i symbolisk mening det absoluta centrumet av vår psykologiska identitet. Genom att förstå hjältemytens olika skepnader - om det är främst via Horus, Oden, Mithras, Dionysus, Scarface, Jesus Kristus, Gandalf, Luke Skywalker eller Harry Potter kvittar lika - så förstår vi oss själva. Vi kan få syn på våra egna liv genom myternas förhöjda spegelbild och förstå vår plats och vår identitet i tillvaron. Den kristlige andliga soldaten behöver inte vara rädd för någon andlig tradition utan kan, om hon öppnar sina förbjälkade ögon, känna igen sin Mästare överallt och med frimodighet delta i de andliga skatter som världens religioner frambringat genom tidens lopp. Hon för förstås vara fri att älska sitt kristliga hem på sitt särskilda sätt och det är inget fel med att hålla sin andliga kost enhetlig och ren från främmande element om man känner att det är så ens hjärta lättast finner glädje och frid, men det finns inget skäl till att vara rädd i mötet med den andra. Idka det som nyandligheten kallar platinaregeln: Behandla inte enbart andra så som du själv bli behandlad utan behandla dem så som de själva önskar bli behandlade. Vill någon vandra mot Fadern utan att beblanda sig med Jesus från Nasaret eller den organiserade kyrkan - låt den göra det. Gud finns med dem lika fullt. 

Men vad menade egentligen Jesus i det inledande citatet? I psykologisk symbolik är svaret tämligen självklart: Jesus var som person fullkomligt identifierad med den gudomlige Sonen och när han talade så kände han inte igen sig som en separerad, begränsad identitet. Hans språkbruk visste inte vem "Jesus från Nasaret", den judiska rabbinen, var. Han var vägen till Fadern, det oändliga. Och den vägen tar, så som Sonen är oändlig, oändligt många former, men är ändå en och densamma. Närhelst man lever i kärlek till sig själv, sin nästa och till Gud så vandrar man på Jesus Kristus väg - det spelar ingen roll om man gjorde det tusen år innan Jesu födelse, om man aldrig hört talas om Kristendomen i dagens värld eller om man i ens ensamma persona har blivit en aktiv motståndare till den organiserade kyrkan. Förstår man Kärlek, förstår man Jesus Kristus, förstår man Jesus Kristus så har man del av Fadern på samma sätt som han hade. Svårare är det ärligt talat inte.  

*

Med allt detta sagt: Jag älskar kristendomen, jag älskar alla mina medsyskon, även de som i min mening lever ut en fundamentalistisk andlighet. Jag har genom mitt val att stanna kvar och leva i det som är mitt andliga hem tagit ett beslut att låta min andlighet och mitt hjärta präglas av dessa människor och de olika strömingar och attityder som fostras i kyrkans många domäner. Jag vet att det inte kommer bli lätt, men jag vet också att det inte är lätt för fundamentalisten att det finns människor med min andliga läggning som envisas med att kalla sig kristna på samma sätt som dem. Mystikerna är inte sällan djupt frustrerande för fundamentalisten och jag kan lida med dem. Vi är sammanfogade på ett sätt som inte är lätt för någon av oss, men här står vi. Utläggningarna ovan är mina ärliga uppfattningar och även om jag inte måste dilla om dem opåkallat så kommer jag stå för min psykologiskt symboliska utblick om diskussionen kommer fram på annat sätt än genom mig. På min sida hat jag en här av historiska och samtida mystiker och helgon som har sett samma sak som jag. Det här är en blick på kristendomen jag delar med sådana som St Franciskus, Terese av Avila, Mäster Eckhart, Emanuel Swedenborg, Neville Goddard, Richard Rohr, Tomas Merton, Aaron Abke, David Hoffman, Marshall Davies för att bara nämna några. Vissa av dem har verkat inom den organiserade kyrkans väggar, andra utanför och alla skulle inte aktivt känna igen sig i just mina formuleringar om vår tros mysterium - men det alla har gemensamt är att vi har en djup, stark och överväldigande kärlek till Jesus Kristus och den skatt han lett oss fram till och vi vill inget annat än att få visa den för andra, men bara när tid är. Till dess är vi fullt nöjda med att älska de inom och utanför kyrkan som är nöjda med att leva livet utan full kännedom om det vi ser som evangeliets sannaste natur. 

Det är okej. Allt är väl och som det ska oavsett vilka vägval vi finner att vi gör på denna sida evigheten.    

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar