Vår konventionella verklighetssyn och världsbild bygger på objekt. Verkligheten som vi känner den består utav en hierarki av objekt i olika former och skalor. Från de etymologiska atomerna, odelbara byggstenar, i ena änden till Universum självt som kan ses som Objektet där alla andra objekt så att säga tar plats inom, i den andra. De flesta av objekten saknar liv och är enbart materia, men det finns också ett flertal levande objekt, som vi därmed kan kalla varelser. Varelserna består och är uppbyggda av materia, men till skillnad från de enbart materiella objekten så uppvisar varelser olika grader av vilja och medvetande och upplevs vara i motsvarande grad friställda från de regler och lagar som styr de materiella objektens beteende. Det finns en dualism inbyggd mellan medvetandets och viljans sfär och den materiella blindhet vi observerar och kartlägger i den fysikaliska verklighet vi upplever oss befinna oss i. Denna dualism finns det en mängd olika motstridande åsikter om. Vissa ligger tonvikten på medvetandets sfär, kallar den för andlig och säger sig tro på rent andliga varelser som saknar materiell existens och där varelsen Gud är den som står högst i kurs. Allting i den materiella sfären har sitt ursprung från den andliga och det är bara genom att relatera till den senare som vi kan förstå den förra. Andra förnekar detta bestämt och går så långt till att vilja förneka existensen av medvetande eller i alla fall viljans. Det finns bara materiella objekt och allting, även de levande varelserna styrs av de fysikaliska regler och lagar som vi lärt oss att med stor precision mäta upp runtomkring oss. Det finns inget bra sätt för dessa sidor att komma överens, eller ens för dem att ha en fruktbar diskussion. Båda sidor har en mängd bevis och argument för sin sak och sin syn, men den andra sidan vägrar konsekvent att godkänna dem som giltiga. Det finns ett gap mellan dem som är ruskigt svårt att överbrygga. Är existensen primärt andlig eller materiell - och vad för allt smör i Tjotahejti är vi människor för någonting?
Den mänskliga upplevelsen är utan tvekan extraordinär. Oavsett vad man tycker i diskussionen om medvetande och vilja så är det svårt att förneka att upplevelsen av dessa fenomen tycks finnas på plats. Vi upplever oss vara medvetna agenter som gör mer eller mindre fria val genom våra dagar. Vi tänker, vi finns i form av känslor, sinnesintryck och allt möjligt annat som är en högst personlig upplevelse. Innanför våra pannben finns hela världar, som ingen annan kan bjudas in i, vad det verkar. Samtidigt lever vi lika mycket i en fysisk, rigid värld. Våra fria val är det inte alltid så mycket med eftersom vi inte medvetet har valt våra grundförutsättningar. Är man född i Sverige i en manlig halvhandskropp så får man lära sig att leva utifrån den positionen. Hur hett man än önskar något annat så spelar inte den materiella omvärlden med i ens önskningar särskilt välvilligt. För att få till någon förändring krävs hårt, precist arbete. Verkligheten har inga sympatier för ogrundade flummerier - springer du utför ett stup i övertygelsen att Gud tänker skydda dig från stock och sten vad som än händer så kommer du sluta som blodspannkaka, slutar du äta i tanken på att du kan leva på andliga energier allena så.. kommer du att bli hungrig med tiden. Den materiella världens regler har inte utrymme för undantag. Tron kan säga sen vad den vill och peka på sällsamma evangelietexter så mycket den orkar - i en objektiv värld finns det bara inte utrymme för mirakler.
*
Såhär ser det alltså ut. Det är i den här världen Simon Ensam började förstå att han fanns till och han insåg snabbt att han inte tyckte om detta faktum. Simon Ensam är en karaktär lik alla andra entiteter i detta objektiva universum. Han är ensam i den meningen att som enskild entitet så saknar han beröringspunkter med alla andra objekt och varelser. Alla varelser befinner sig i ett stort spel om olika typer av materiella resurser och de upplevelser som de kan generera. Alla är ensamma för även om man försöker ha gemensamma upplevelser och dela så mycket av resurserna man kan så är ens medvetna situation som ett levande objekt i en objektiv värld alltid något man måste hantera på egen hand. Man föds ensam in i den och dör ensam ut ur den.
Den här situationen genererar problem för oss, vi är egentligen oförmögna att hantera den. Den psykoanalytiska skolan vill mena att samtliga människor med en utvecklad personlighet är djupt neurotiska. Ja, personligheten i sig är det tydligaste symptomet på att individen är på gränsen till ett psykotiskt sammanbrott och bara genom att förskansa sig bakom personlighetens olika gränsdragningar så kan hon hantera sin existentiella panik. Det spelar ingen roll om personligheten utåt sätt är hälsosam, samhälleligt angenäm och öppnar upp för produktiva möjligheter - den är fortfarande ett sjukdomssymptom för en varelse som inte kan hantera det faktum att hon existerar.
För förstå en sak, att existera som en enskild varelse, som ett levande objekt är inga goda nyheter. Det betyder att man äger, i meningen har medveten kontroll över, en mikroskopisk del av utrymmet i den objektiva existensen och att allt annat i förlängningen är ute efter att förinta en! Som mänskliga entiteter är vi dammkorn på ett marginellt större sådant och vårt uppdrag är att stanna kvar i en tillvaro kantad av ständiga bekymmer och återkommande lidande tills vi oundvikligen får sparken och vare sig vi vill eller ej tvingas ut i en okänd form av icke-objektiv form av "existens". Inte kul, inte kul alls! Vissa av oss försöker oss på att tro på ett efterliv, men de som gör det känner att chansen att få ett helvetiskt, en än värre form av existens än den nuvarande, sådant är minst lika stor som att få ett himmelskt dito. Döden skrämmer vettet ur oss eller är åtminstone så obegripligt att vi inte vet riktigt vad vi ska känna inför denna oundvikliga slutstation.
Här ska väl sägas att jag förstår att olika läsare kommer ha olika tankar om det jag har målat upp och det är jag någonstans medveten om. Skissen ovan är främst hur jag själv har tänkt - främst omedvetet - genom min uppväxt och via mötet med diverse tankesystem. "Simon Ensam" är ett namn som dök upp bara härom dagen, men jag har levt hans liv i lejonparten av mina dagar och det har för det mesta varit rent vidrigt. Så behöver det inte vara för alla som ögnar igenom denna text och det är inte heller det som jag vill påstå. Däremot vill jag hävda att samtliga som lever i en objektiv verklighet - en värld bestående av objekt - lever livet utifrån en Ensam-karaktär. Ensamkaraktären kan sedan vara välmående och harmonisk, men ju längre moderniteten framskrider desto större blir sannolikheten att du, kära läsare, känner ett relativt stort mått av frustration inför din existens villkor. Omvärlden, trots alla dess materiella framsteg, blir mer och mer förvirrande, präglad av kriser och absurda händelser. Moderniteten präglas av ett filosofiskt tänkande som insisterar på ett rent objektivt seende och med en stark bias åt den materialistiska sidan av denna verklighetsmodell. Existensen i Moderniteten blir därför fokuserat på de olika sorters spel vi konstruerat åt oss och våra existentiella neuroser tillåts växa ohämmat eftersom vi blir mer och mer skeptiska till de verktyg som är tänkt att användas för att lindra dessa symptom. I korthet blir vi mer och mer Ensamma för var dag som går.
*
Är loppet därför kört för oss? Kommer vi låta moderniteten dränera religionen, pervertera våra statssystem och förvränga vår kultur tills vi försvinner som civilisatorisk art i ren självbevarelsedrift? Innan denna del av min andliga resa började så kändes det smått oundvikligt att ett sådant öde låg framför oss, men nu är jag inte längre lika säker att allting måste sluta i en sådan katastrof. Det är nämligen så att på två skilda fronter, genom två olika kunskapsträd, så kommer en ny sorts trängande tanke in på scenen. Både naturvetenskapen och filosofin börjar hitta mer och mer övertygande nycklar för en verklighetssyn som menar att vår konventionella bild av saker och ting är falsk. Det finns inga objekt! Hur övertygande upplevelsen av dem (och oss själva) än må vara så är denna upplevelse rakt igenom illusorisk. Både på en fysikalisk nivå och genom att förstå tillvaron genom idealistisk filosofi så är alla objekt och entiteter intimt ihopkopplade till varandra och deras existens i separat form står inte att finna, hur noga man letar. Atomen, det odelbara självständiga objektet, är en myt, en saga, en modell som inte har någon motsvarighet i den reella verkligheten. Idealism är också något annat än västliga religioners världsbild. Religionen vill mena att Gud finns å ena sidan och att Gud sedan skapar materiella objekt och levande varelser. Idealismen förkastar allt det och menar att det bara finns Gud - om det ordet behöver användas - och det som rent illusoriskt är något annat. Idealismen vill hellre använda termen medvetande - det finns bara medvetande och den materiella sfären är medvetandets aktivitet. Entiteten Gud är lika illusorisk som planeterna, människorna och djuren. Filosofisk idealism är därför distinkt från religiös panteism - Idealism undviker helst all form av teologi och vill försöka beskriva verkligheten själv så direkt det bara går. För den religiösa är det sedan fritt och legitimt att beskriva denna verklighet i både monoteistiska och panteistiska modeller. Idealism ger inte den senare modellen rätt och den förra fel. Snarare är Idealismen en plattform för att påvisa att alla våra myter har ett mått av legitimitet, inklusive vår föreställning om den objektiva verkligheten i materialistisk modell.
Om vi går tillbaka till Simon Ensam efter denna utläggning så har det hänt något med honom efter att denna förståelse har trätt in i hans mönster. Eller snarare, en ny karaktär har kommit in i spelet - Simon Samhörig. Simon Samhörig tror inte att han är ett levande objekt i samspel, eller konkurrens, med en ziljard andra sådana entiteter. Simon Samhörig förstår att han är en distinkt form av det enda koncept som har någon som helst verklighetsförankring, nämligen medvetandet själv och mer precist självmedvetenheten. Jag Är, I Am, Ayyam är det enda som existerar och allt, ja allt, är diverse uttryck för naturen i denna existens. På så sätt kan han också förstå att när hans tros Gud säger att Han älskar honom så är det ett uttryck för att dessa två till synes skilda aspekter av "det som är" i själva verket är oskiljaktiga. De är en och samma utan att förinta varandras varande. Ja, Simon Samhörig vet om att det är det som är meningen i konceptet kärlek. Kärlek betyder att två separata ting samtidigt hör ihop och är ett enda. Det är inte antingen eller, det är både och! När Simon Samhörig säger att han är samhörig med Gud själv så säger han absolut inte att han är Gud. Det vore löjligt, Simon S kan varken gå på vatten eller göra vatten till lättöl, men han är Guds Son på exakt samma sätt, men ändå på ett annorlunda vis, så som Jesus från Nasaret var det. Jesus från Nasaret var samhörig med Gud Fadern med en helt annan medvetenhet och säkerhet än de flesta av oss, men vår identitet i den reella verkligheten är densamma. Alla, ja alla, objekt och varelser är Samhöriga med Gud själv. När vi lever i ovisshet om det spenderar vi våra dagar i Hades och allting i Hades ska med tiden slängas i Gehenna, men när vi dör från vår objektiva identitet så är det i Kristus, i den sanna Son- identiteten, som vi återuppstår. Igen, vår medvetenhet skiljer sig från Jesus från Nasaret och vårt kors, vårt Golgata, är därför ofta en längre, mer utdragen och subtil process än vad Jesus genomgick, men det är samma form av händelser som spelas ut. Berättelsen om Jesus är en historisk myt, våra liv är en mytisk verklighet.
*
Jag vet inte. Den här bloggen är texter i en intellektuell utkant, tankar som jag pressar ur mig från ett liv som jag egentligen inte förstår mig på. Om jag ens gör mig begriplig så misstänker jag att det jag uttrycker ändå lätt kan missförstås. Jag säger inte att jag är Messias, jag säger inte att jag är panteist eller vill avsäga mig klassisk kristen förståelse av saker och ting, jag vill inte säga något av det som får kyrkan att bränna folk på bål - men jag vill säga det här: Gud älskar oss. Gud har inte skapat oss som ensamma varelser utan som samhöriga Söner som har hela hans hus, allt i hans rikedom, tillgängligt för oss om vi bara vill. Om vi så är vilse i främmande land och tror att Fadern är oändligt långt ifrån oss och är vred så in i syndafloden på oss eller om vi är inne i hans hus, men i tron att vi måste agera som slavar och tjänare till det som gäller i hans hushåll utan rätt att undfå oss den minsta utav killingar så är budskapet till oss likadant: Vi är älskade och allt som är hans är vårt och vi behöver inte vänta en dag, en enda sekund, på att ta del av allting som tillhör oss. Det enda villkoret är att vi älskar oss, varandra och allting i Guds rike på samma sätt som han har älskat oss. Genom kärlek, förutsättningslös acceptans till allting som Är, upphör vi att vara Ensamma för att istället bli Samhöriga.
Därefter kan allt börja.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar