Ett samtal häromsistens gav mig en värdefull insikt som jag skulle vilja formulera här. Samtalet gick ut på att försöka finna ut sanningshalten i den världsbild som jag nu erkänner mig till och dess tämligen hårda rågångar tog mig ut på ett intellektuellt vattendjup jag inte så ofta befinner mig på och mitt beteende därute fick mig både förvånad som rent frustrerad. Det blev nämligen så att ju mer strikt rationella vi blev i våra försök att fånga in de satser jag nu håller för sanna desto mer fann jag mig hemfalla åt vad jag behövde kalla för ett rent religiöst språkbruk. Utan det så försvann grunden för det jag ville hålla för sant och den rationella sidan av mig kunde inte låta bli att känna annat än att detta var absolut pinsamt, men det gick fortfarande inte riktigt att undvika. Jag tvingades erkänna för mig själv att jag faktiskt inte är rationell, mitt tänkande fungerar på ett annat sätt och just där och då förstod jag inte riktigt varför.
Något som jag upptäckt de senaste åren när jag observerat världen från ett håll som på många sätt saknat fasta hållpunkter och där jag inte sällan betvivlat att verkligheten är ett reellt fenomen är att vår del av verkligheten är extremt dualistisk. Så till den grad att det inte finns någon intellektuell ståndpunkt som inte kan finna sin motsats och kontrapunkt. Oavsett intellektnivå så kan du hitta substantiella argument för vad du än vill hålla för sant. Politiska teorier, metafysiska antaganden, moraliska utgångspunkter - vad du än tror och tänker så kan du relativt enkelt hitta någon som anser att du är en blind, dåraktig idiot för att du landat i de slutsatser du underhåller. Undantaget skulle vara de slutsatser vi kommer till via vetenskapliga metoder. Dessa metoder är konstruerade för att underminera hypoteser som är slarvigt eller felaktigt formulerade och de hypoteser som överlever dessa prov kan vi sedan bygga teorier utifrån som vi utan alltför mycket nervositet kan hålla för sanna. Vi vet att vi inte kan veta att de faktiskt är sanna, men vi kan inte hitta var nånstans de är felaktiga och när vi använder oss av dem så fungerar det vi gör. Visst finns det kontrapunkter till etablerade vetenskapliga sanningar också, men rationellt kompetenta individer tilltalas ytterst sällan av sådant som kreationism, plattjord och liknande rebelliska tankegångar. Ibland hamnar de där, men det är mer eller mindre uppenbart att det finns en stark kognitiv bias som gör att de inte förmår acceptera enkel vetenskaplig konsensus. Problemet med den vetenskapliga metoden är dock att det är tämligen begränsat vilka områden vi kan applicera dess metoder uppå. Politik, metafysik och moral kan inte placeras i ett labb, vi kan inte hitta metoder som på ett stabilt sätt kan falsifiera våra antaganden utan allting hemfaller åt åsikter - sen, även i de fall och områden vi kan sätta upp hyggliga avgränsningsmetoder, exempelvis inom historia eller ekonomi, så är biasfaktorn så stark att även de till synes mest orubbliga fakta kan ifrågasättas och förbigås. Ärligt talat ofta med goda skäl bakom - dualismen är igång igen och varje distinkt påstående kollapsas av sin omedelbara motsats. För den som söker sanning över allt annat går det inte att komma framåt eftersom det som är reellt sant behöver vara fritt från motsägelse. Hur kan det som är sant bortom allt tvivel.. betvivlas?
Någonstans här hamnade jag under samtalet när alla mina grunder för min modell av verkligheten kunde skjutas ner av goda motargument och perspektiv och till sist insåg jag till min enorma frustration ärligt talat att det enda jag kan vara säker på och hålla för sant i meningen beskrivet ovan är solipsismen. Det finns bara jag, det finns bara min upplevelse och allt i upplevelsen är - då den motsäger detta faktum - rent illusoriska fenomen. Jag föraktar solipsismen av samma intellektuella skäl som alla andra, den är omöjlig att underhålla i ett samtal då själva samtalspartnern försvinner. Det finns ingen att övertyga eller lära sig av, det är bara jag, mig och mitt som existerar. Allting kollapsar i ett intellektuellt "jaha" och det finns bättre saker att ägna sig åt än att samtala intensivt med en dimversion av sig själv för att få sagda dimversion att förstå att denne inte har en egen existens. Likväl är solipsismen sann i meningen att den inte behöver några argument till sitt försvar. Det är så existensen presenterar sig och allt annat vi tror och tänker är påbyggnader därefter, samtliga av dem konstruktioner som behöver argument för att inte försvinna, men som - igen, frustrerande nog - alla har argument emot sig som bevisar att de inte är annat än mer eller mindre arbiträra tankegångar. Jag kan inte hitta någon annan position än solipsismen som inte bär med sig detta skeptiska problem.
Så jag satt där, relativt panikslagen och deklarerade just det. Jag kunde se gott och väl att det fanns skäl att tro på i princip vad som helst, att min modell av verkligheten bara är en av tusenden och att det lika gott kan fungera att tro på motsatsen av vad jag håller för sant i mitt liv och ändå ha en höghaltig rationell förmåga. Intellektuella titaner blir övertygade ateister eller teister med samma intellektuella data. Hur ska då relativa idioter som jag själv ha någon chans att känna mig säker på vad som råkar vara min övertygelse? Det kändes hopplöst så solipsism fick det bli och sedan övergick jag till att beskriva modellen med religiöst språk istället och samtalet fick en annan karaktär.
Det var först senare som jag insåg varför det blir så, att det finns en skillnad mellan religiöst och rationellt tänkande som kan vara lätt att missa och där den förra kategorin blir "korkad" eller "vidskeplig" när de snarare faktiskt inte ägnar sig åt samma verksamhet överhuvudtaget. För där det rationella tänkandet har ett distinkt mål så har det religiösa ett helt annat. Rationalisten vill komma åt sanningen och sanningen enbart. Det spelar ingen roll om solipsismen är meningslös och kall, det spelar ingen roll om gudar dör och något som kärlek reduceras till en stum kemisk, biologisk process ju mer vi upptäcker av vårt fysikaliska universum - om det är så att solipsism och strikt materialism är sant så är det ändå värt mer än att hålla fast vid luddigare modeller enbart för att det råkar "kännas" bra.
Den religiösa tänker inte så. Inte så att sanning är oviktigt, men sanningen är inte målet utan istället är målet frälsning (kristendomens term) eller upplysning (hinduismens term). Det religiösa tänkandet uppstår vid konfrontationen av lidande och en värld fyllt av lidande och existentiellt mörker. Instinkten "det här kan inte stämma, det här kan inte vara den äkta verkligheten" klingar inom en och den religiösa kan inte hitta ett sätt att stänga av den. Med andra ord, det religiösa tänkandet drivs av axiomet "Allt är perfekt, allt är väl" och att vår äkta varande består av kärlek, glädje och frid i överflöd. Som axiom behöver de inga argument, de är basen för den utblick som den religiösa ser på världen med - om ens känsla av sanning skulle säga en annorlunda så måste denna sanning vika åt sidan och förkastas. Målet - frälsningen, en tillvaro fritt från lidande och fyllt av glädje och frid - är viktigare än att kunna stoltsera med att ha en trofé gjord av sanningsanspråk med sig i helvetet.
Förstås blir detta något som skär sig i mötet med det rationella tänkandet. Frälsning som mål är inget annat än irrationellt, det finns inga argument för att målet är uppnåeligt och möjligt, lika lite som det finns argument för att två plus två blir fyra. För den religiösa så är det bara så. Det kan finnas mystiska upplevelser fyllda med noetisk kvalité eller bara en instinktiv känsla ner i benen att det måste förhålla sig så - men ingen av dessa grunder överlever i en intellektuell diskussion. De blir just "religiösa".
*
Jag skriver detta för att få det så klart som möjligt för mig vad jag håller på med i min andliga strävan (just nu tror jag ärligt inte att jag har någon annan). Jag är inte ute efter att hitta sanningen med verkligheten, jag är inte ute efter att hitta det perfekta politiska, moraliska, metafysiska systemet som kan få alla tillsammans att sjunga Kumbaya. Jag har insett att den ambitionen inte bara är ohyggligt svår utan omöjlig. Inte ens de mest perfekta rationella argumenten kan övertyga särskilt många, verklighetens dualistiska natur gör det till och med så att det finns en evolutionistisk drivkraft för individer att inta positioner som inte har särskilt många anhängare. Om vi skulle hitta ett rationellt system som tycks tilltala "alla" så kommer drivna individer ändå att argumentera för motsatsen, då det ger dem störst hävstång i det evolutionistiska spel som denna dimension går ut på. Jag säger det igen: sanning i rationella termer är omöjligt, du kan bara hitta modeller och konstruktioner som tilltalar dig i din solipsistiska tillvaro och sedan måste du ensam svara på frågan vad du vill göra därefter.
Är svaret inte en variant på frälsning eller upplysning är du inte religiös. Då står det dig fritt att ignorera den religiösa sfären och tycka vad du vill om oss "flummare". Det är okej, bara du någonstans förstår att vi inte spelar ditt spel. Du har din solipsistiska modell där strävan efter frälsning inte behövs (fantastiskt!) och vi har vår där den är en nödvändighet, själva grunden för hur vi orienterar oss i existensen. Dessa två kommer aldrig, aldrig mötas så sluta upp med att jaga efter oss och försöka övertyga oss om modeller som inte har någon bäring eller nytta i det vi håller på med.
Är svaret att du vill hitta frälsning och uppnå en tillvaro där lidande inte längre är en faktor och där du i grunden kan förstå och tro på att "kärlek är allt som finns" utan minsta tvekan - det är då du kan börja gräva efter den nonduala pärla som finns som kärna i varje religiös tradition. Det "nonduala tillståndet" är en konceptualisering av den dimension i existensen som inte besväras av dualitetens växlingar, som inte känner till kontrasten mellan gott och ont, utan som bara är. Det rationella tänkandet kan bara nå så långt, rationellt sätt finns det inga bevis att det nonduala tillståndet är äkta eftersom det per definition inte finns plats för rationellt tänkande när man väl är i det. Gud är så att säga inte rationell utan består av en oändlig mängd paradoxer och "den värdsligt vise" kan aldrig få grepp om denna typ av existens. "Tyvärr" måste den rationelle lägga sina manér åt sidan och bli som ett barn för att få tillgång till det riket, det går inte annars. Det kanske därmed går att förstå varför man måste ha ett annat mål än sanning för att komma den sista biten av den andliga vandringen. Strävan efter sanning kan absolut ta en till himmelrikets port, men till slut måste även denna ädla strävan offras för att man ska kunna komma in. Ingenting kan sparas.
De modeller av verkligheten jag använder mig av, den kristna, den idealistiska, den mönstristiska är därför i grund och botten inga sanningsmodeller. De tar hänsyn till verkligheten och är i en process av ständig uppdatering för att så klart som möjligt reflektera de erfarenheter jag möter i min solipsistiska upplevelse, men anledningen till deras existens är sedan att guida mig till allt större nivåer av kärlek. Deras mål är Gud, inte ren sanning. Vissa saker kommer att ignoreras, en mängd modeller av verkligheten kommer att förkastas på den enkla grunden att jag inte kan se hur de gör mig mer kärleksfull. De kan sedan visa sig stämma hur mycket de vill ur vissa perspektiv, det bekommer mig inte. Det jag vill är att hörsamma min drivkraft att nå in till Guds rike, att ta min plats på Kristus högra sida och därifrån leva mina dagar. Det sällsamma är att det är när jag väl tagit den ambitionen på fullaste allvar som jag upptäckt att jag faktiskt kommit framåt.
Det gör det värt att vara en solipsistisk flummare till dåre i världens rationella ögon, om det skulle vara så. Det är okej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar